Man får sno sig!

Det är inte alla som har en ko-blajja i köket. Det har vi. Visserligen inte helt oväntat i ett utekök i en ko- & fårhage, men ändå. Det slog mig idag då jag stod och kryddade köttfärsen hur fantastiskt väl jag trivdes med tillvaron. Jag besvärades inte ens av kossans efterlämningar precis bredvid mig.

Våra barn, i år dryga nio och sex år, har nog också blivit ganska härdade under våra tre långresor. Ingen av oss i familjen har ens kommenterat att vi bara använder oss av ett ”long-drop” här. Ett ypperligt ord för utedass där det man lämnar faller långt ner i en djupt grävd grop under en. Inte ens flugorna under och runt sitsen där man sitter har barnen klagat på. De bara tar det för vad det är och gör sina behov utan knot. Och duschar mitt i fårhagen under den simpla campingduschen med en urtunn stråle som strävsamt rinner från den svarta, soluppvärmda plastbehållaren. Det sistnämnda visserligen inte helt utan knot om man väntar till kvällningen och mygganfallen… Vi har försökt påminna oss själva om att duscha i den värmande eftermiddagssolen istället för bättre familjefrid.

Vi campar här på farmen Te Hapu en vecka, det är ungefär så länge den mest härdade familj fixar utomhusliv i denna vilda fascinerande natur (se beskrivningar i föregående inlägg) Att tänka ut mat för en familj på fyra och planera inköpen var spännande då vi skulle leva utan kylskåp. Skulle vi helt enkelt få vara utan både mjölk, yoghurt, ost, smör, kött och kyckling efter två dagar? Hm… Skulle det bara bli burkmat och torrskaffning de resterande fem? Och kaffe utan mjölk???

Nejdå, en spännande lösning kom oss till mötes. Kylväskan skulle fixa att hålla kylvarorna kalla åtminstone ett dygn. På en stor fårfarm som denna finns gott om kött.  Vi hade inte för planer att besvära farm-ägarna med att få kött varje dag, det låg liksom i campa-gärna-gratis-på-vår-farm-där-alla-andra-700-gäster-per-år-betalar-typ-tusen-kronor-per-dygn-dealens natur, men vi blev erbjudna att få använda oss av deras kopiösa frysbox på baksidan av huvudhuset.  En farm med egna köttdjur en timme från närmsta inköpsställe via liten, skör, lätt-bort-regnad slingrig grusväg genom regnskog vet att ladda upp mat i frys. Och de vill ha plats att frysa både en och två nyslaktade kor och några får. Både till sig själva och till sina sju fårhundar. Vår lilla kartong med en veckas föda blev som en liten tändsticksask nere i den enorma frysen. Vi behövde i alla fall inte känna att vi trängde oss på där i...

Men vad tar man med som kan frysas? Hm… yoghurt, mjölk, till och med smör, ost och salami kan ju frysas. I portionsbitar. Och kyckling skuret i tärningar, köttfärs, hummus, färsk pasta och förstås bröd borde också kunna funka. Säkert också en liten burk creme fraiche! Philadelphia ost är ju gott, tänkte vi, men läskigt att äta halvljummen från en kylväska så där dag efter dag. Då hittade vi en liten 4 x 40 grams förpackning i butikshyllan och den gav oss idén att behålla en ostkub i kylväskan och frysa de andra tre, för att ta fram efter hand. Hårdosten fick också delas på fyra och så där höll vi på.

Tre egenskaper för råvarorna krävdes; lättlagat över gasolspis, bra som kylklamp i kylväskan under upptiningen och ätbart, gärna fortfarande gott, efter att ha förvarats i frysen. På detta vis kunde vi planera riktigt goda måltider och en del av dem har vi redan kunnat avnjuta. Till kvällen tar vi ut en sjundedel av den frysta yoghurten ur frysen, allt uppdelat och infruset i små glassburkar, morgondagens ranson av bröd och fryst middagsmats-råvaror som delats och preparerats för enkel tillagning. Detta tillsammans fungerar utmärkt som kylklampar åt resten av innehållet i kylväskan under natten. Fiffigt va? Vi har lyckats med gräddig potatismos till broccoli, ägg och färsk majs, italiensk köttfärssås till pasta med riven ost, kycklinggryta på coccosmjölk med ris, färskpasta med tonfisksås och nyskördade avokado. Det blev till och med marängbakelser med vispad grädde & frukt, i alla fall första dagen. En gryta på en gasolspis kan man ha till mycket. Idag lekte den stekpanna till att bryna köttfärsen, en annan dag lekte den ugn till att baka små scones i.

”Man får sno sig”, som Ingrids mamma skulle ha sagt!

Som ni märker sätter vi stort värde på vad vi äter – det är ett gemensamt nöje vi har. Om man ändå måste äta, kan det lika gärna vara riktigt gott, som vi brukar säga! Och sen gör det ju inte saken sämre att i stort sett allt smakar ljuvligt när man är utomhus hela dagarna och fullkomligt drunknar i frisk luft, sinnliga intryck och vackert väder. Berömmet från barnen över de konserverade persikohalvorna, skeden musli, de små russinpaketen och slatten grädde från häromdagen, förvarad i kylväska två dygn, var kanske lite överdrivet – men samtidigt innerligt. Allt smakar himmelskt på en plats som denna och att känna krafterna återvända för nya äventyr efter en  måltid är en nåd.

Att leva i nuet och planera för framtiden

Att resa med barn är en intressant erfarenhet.

Om det bara var jag på resan, eller för all del Ingrid och jag, så hade det varit färre saker att ta hänsyn till. Att resa med barn är både krångligare och mycket mer givande!

De är så i nuet och undrar egentligen inte så mycket om vad vi ska göra sen. Det är mest vi vuxna som krånglar till livet och tänker ”sen ska jag…”, istället för att bara göra. Som missar/struntar i livets små detaljer för att orka bibehålla den saliggörande allvetande överblicken.

Idag gick jag förbi ytterligare en skruttig backpackerbil, medan Alvin hänförd noterade klistermärket i bakrutan där ett coolt får klätt i poncho, med elgitarr om halsen, posera lite lagom avmätt, så där som får gör i hagarna runt omkring oss. Jag såg klänningen, medan Alvin såg provdockans ENORMA huvud, säkert 75 cm i diameter! Ett spännande ekollonliknande frö på marken ger dem inspiration att filosofera och gör att den nära kilometerlånga sommarheta asfaltgatan tillbaka till vårt hostel känns mindre lång. Fast det är klart, lika ofta missar de nuet och är helt insnöade i sin lilla barnvärld. De ser inte uppenbara saker det vi vuxna ser. Som enormt branta fårhagar. Eller vackra målningar på hela husfasader. Ett (välsignat?) tunnelseende, typ.

Barn planerar sällan. Improvisation i all ära, men ett planerat liv är en nödvändighet. Att leva oplanerat i nuet vore total katastrof för oss som barnfamilj. Som förälder på resa kan jag inte bara gå på känsla, utan behöver – precis som hemma – planera dagen i något så när stora drag. Fundamentala saker som vart vi ska sova och vad och när vi ska äta kräver planering. En annan klarar sig kanske på en extra fika (espresso & hokey pokey-glass!) som sommarlunch, men inte barnen. De kan ju inte äta ”i förväg” som vi vuxna gör. ”Ät nu så du blir mätt!” betyder egentligen ”Jag-orkar-inte-med-att-du-gnäller-över-att-du-är-hungrig-om-en-kvart-så-peta-i-dig-din-toast-med-jordnötssmör-så- du-åtminstone-får-i-dig-lite-högenergifett”.

Vad gäller sova så har vi vår bil – en välsignelse! Visst, det tar lite tid att rumstera om den så man kan sova fyra i den, men sen somnar oftast Alvin med orden ”Åh, det känns som hemma!” Att kunna erbjuda dem att somna tryggt lugnar ett fragmenterat och rörigt fadershjärta.

Idag har vi varit på The Wholemeal Café. Ekologiskt, lokalodlat, personligt och superkvalité! Godare sallad har jag aldrig ätit! (Lovar att återkomma om denna inspirationsoas i senare inlägg.) Solen värmer genom molnen och det är behagligt varmt. Ingrid har gått för att storhandla inför vår veckovistelse på Te Hapu – den farm vi burit i varmt minne sedan förra NZ-resan. (Sök efter Sharks Head på Google Maps eller gå in på www.tehapu.co.nz). I morgon åker vi dit. Ikväll lagar vi god mat, badar utomhusspa, dricker te under stjärnorna och somnar i vår trygga van. ¬ Barnen har det nog inte så tokigt ändå.

/Ola

Ingrid fortsätter:


Jag är så trist genompraktisk och funderar ofta över hur folk kan göra enkla saker så krångliga eller opraktiska. På de stora Supermarkets på NZ, där således folk i allmänhet borde storhandla, lägger man upp varorna på ett band vid kassan som hemma. Kassörskan ”blippar” varornas EAN-kod men packar sedan själv ner varorna i prasselplastpåsar, som inte tål något av vikt. Påsarna hänger på stativ som håller dem öppna och kassörskan proppar ner mjölken huller om buller med chipspåsen som jag inte vill ha ihopknövlad underst, det fluffiga toastbrödet och de färska aprikoserna UNDER potatispåsen och sen gärna ett kantigt paket couscous på toppen så påsen går hål i strax under handtaget. Dessutom går det så extremt långsamt när jag bara ska stå och se på hur hon misshandlar mina varor på andra sidan disken. Ära vare de svenska papperspåsarna med ädelt ICA-tryck! En vanlig veckohandling för oss fyra blev tio halvfulla, oformliga plastpåsar som är än mer omöjliga att stapla på ett vettigt sätt i bilen. Jag funderar förstås oavbrutet under kassabesöket på hur folk kan godkänna detta – är det jag som har missat någonting? Kan man lägga upp varorna smartare på bandet än jag gör? Jag försökte liksom räkna ut hur mycket kassörskan skulle lägga i varje påse för att kunna undvika kaoset. Men så upptäckte jag att hon hade två stativ till påsarna igång samtidigt. Och där KLOFS gick potatisen ner i påsen PÅ aprikoserna igen, couscousen ovanpå chipsen och naturligtvis ett fint hack från den vassa ölflaskekorken ner i bananerna. Det måste vara bara jag som tänker på råvarornas bästa. Försöker verkligen slappna av och tycka att det är OK med mosad frukt och smulig chips… Jag försöker varva ner och se det väsentliga i livet… försöker att glömma alla drömmar jag gjorde upp mellan varuhyllorna om härliga picnicar med vackert runda plommon, fatet med de fräscha grönsakerna och möjligheten att bära ut varorna till bilen utan att tappa allt på marken mellan varukorgen och bagaget. Nog om det; handlat blev det och skönt känns det (efter att vi packat om alltihop i fyrkantiga kartonger ;)

Wholemeal Café, ja. Det var stort att komma dit in idag.

Vi åt en vidunderlig lunch för våra kärleksfullt givna julklappspengar. Det har hänt mycket på det stället på tio år men ändå kände vi så väl igen oss. Caféet har sedan starten varit beläget i en gammal teater, och sedan sist vi var där har de av en händelse hittat det gamla, höga teatertaket som nu välver över en stor sal. Det hela påminner nu än mer om vår egen sal, lustigt! Atmosfären, andan, den genomgående ekologiska tanken, de extremt utsökta råvarorna och det personliga bemötandet, allt var kvar. Vilket är en konst efter så många år.

Bara glassen barnen fick. De fick välja smak och Engla valde apelsin och choklad. Tjejen vid glassdisken skopade i frusna apelsinbitar, fin mörk choklad i bitar samt högkvalitativ gräddglass i en maskin och pressade ut mjukglass i våffla. Alvin valde jordgubb som tillreddes på samma sätt och han stannade upp i stegen när han snabbt skulle ”bara smaka” på väg till bordet.

”WOW!” kom det från fyraåringen! Det är så roligt att barnen delar vårt intresse för mat och smakupplevelser och känner skillnad på råvaror och tillredning. Vi kan verkligen dela detta och det gör att vår resa inte behöver delas upp i barn- och vuxenaktiviteter. Vi jobbar verkligen hårt på att hitta saker som vi alla fyra gillar (eller så drillar vi barnen hårt, vad vet jag ;) Det får inte chans att uppleva annat stackarna…)

Sydön är så mycket mer ”laid-back” än Nordön och det präglar allt. Folk har tid, skrattar mycket och njuter det sociala livet likt det fenomen som uppstår i Sverige den där sensommarveckan när sommarnatten behåller sin värme, vattnet är ljummet och myggorna har dött ut. När morgondagen har nog av sin egen plåga och det goda sällskapet framför en är allt som spelar någon roll.

Värdinnan på det hostel där vi bor verkar dock ha varit social lite för länge. Hennes Big Mama fasoner är nästan skrattretande, då vi knappt hinner ställa disken på bänken efter frukost innan hon är där och undrar vem som orsakat det. Så fort barnen tar i en sak förmanar hon oss föräldrar och överallt sitter lappar ”Torka av dig från poolen innan du går in/Torka upp på golvet efter duschen/Den som lägger sig sist släcker ALLA lampor/Öppna dörren åt höger/ Stäng dörren försiktigt/ Läs alla lappar/Sitt tyst efter kl 22… Visst finns det obetänksamma artonåringar på hostel men detta gör oss lite fulla i skratt. Skönt att kunna ta det så (vi har nog vilat ut lite), för vi skulle lika gärna ha kunnat reta ihjäl oss och känna att vi som betalande gäster endast får vara här på nåder. Efter nio år med fullt hus året runt kanske ägarinnan skulle behöva en tioveckorsresa till Sverige för att få lite perspektiv?