Jag sitter på ett trädäck på hemma hos Burt & Rebecca. Runt om mig faller natten och en himmelsk ro lägger sig över farmen. Ljumma vindar smeker runt benen luften fylls med nattens dofter. Det prasslar lätt i bladen på rosenbusken som blommar med stora vita blommor i rabatten bredvid mig. Bredvid står nått som liknar en baldersbrå, även den i full blom. Min utsikt, det som ännu skymtas, mörkret faller snabbt nu, skyms lite av en bambubuske. Strax nedanför den står olivträdet vi planterade för nio månader sedan. Det verkar klarat sig fint. Borta i hönshusen lägger sig hönorna småkacklande till ro. Hela naturen stannar av och stillar sig för natten. I fjärran hörs allt tydligare cikadornas spel.
Upplevelsen är så stor! Nästintill mäktig. Närmaste jämförelsen är som den finaste kvällen en svensk sommar kan erbjuda.
Jag ler åt minnet av hur barnen idag plockade solmogna jordgubbar ur landet efter middagen. Ett lanne som kantas av bananpalmer och som i övrigt prunkar av pumparankor, brytbönor, tomater och majs.
Som Ingrid skrev är vi just hemkomna från en lyckad Skattjakt, sk geocaching. Med hjälp av koordinater från internet letar man med en GPS reda på skatter i skog o mark. I ett stort ihåligt träd fann Alvin en Toy Story-soldat och Engla hittade en fin snäcka. I utbyte la de ner nyckelringar med Örebro Slott och svenska flaggan. På andra sidan vägen var fikonen nästan mogna.
Jag sitter här på verandan och känner mig både rik och lyckligt lottad som får uppleva detta! De underbara dofterna och den överdådiga naturen. Överallt växer de mest fascinerande växter. Under vår skattjakt vandrade vi bland jättestora kauriträd som växte jämte panfas (en sorts ormbunksträd) och spretiga palmer. Ni vet en sån där halvmeterhög palm i kruka som man köper för 69kr på IKEA. Skillnaden är bara att de här växer vilt och gärna blir 2 m höga. Jag är trött i orket då hjärnan på högvarv försöker sortera in allt som å ena sidan är så nytt, men som å andra sidan känns så hemvant. Dofter, ljud och språk som förunderligt bara finns där. På ett annat plan tänker hjärnan inte alls. Det är stopp. Nuet är nog.
Naturens närhet är nog. Det är stort.
En upplevelse och känsla i en annan del av världen den 20 december 2010. En upplevelse som gör mig så tacksam!
God natt Nya Zeeland och god morgon Sverige!
Visar inlägg med etikett wwoof. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett wwoof. Visa alla inlägg
måndag 20 december 2010
Kvällste på verandan
Syrsorna spelar. Det blåser varmt. Vi har just avslutat skattjakt i regnskogen. Barnen sover snart. Mörkret sänker sig över de fårbeklädda böljande kullarna. Tillvaron andas frid.
Idag har vi åkt taxi med en vild indisk taxichaufför - 140 km/h på krokiga bergsvägar gör att man når målet snabbt... Vi har plockat hundratals nylagda ägg idag med barnen. Våra vänner, familjen Borger, har tagit emot oss med öppen famn. Vår bil har fått oss tillbaka, den har tålmodigt stått här på farmen Te Rata och väntat 9 månader. Alvin har fått mata getterna igen. Engla har fått instruera sin mamma om hur äggen ska sorteras. Vi har ätit hemstoppad korv till middag. De jämnåriga NZ barnen har fått svenskt älg-godis och bokstavskex med Å,Ä och Ö från Ica Odenshallen. Det gick hem!
Vi är tillbaka på farmen vi lämnade i mars. Farmen där vi fann likasinnade vänner. Vänner som precis som vi är entreprenörer, som lever ett liv mer än att de har ett jobb, har barnen med i allt de gör och jobbar tillsammans som gift par. Som tagit det bästa av 50-talet och placerat det i modern kontext.
Vi andas in inspiration, fylls av sinnesintryck, varvar ner till viloläge och tar emot godhet.
Stort.
Fint.
Tryggt men ändå så utmanande.
Vi vilar i nuet och ser med tillförsikt framåt.
Med en kopp kvällste på verandan.
Idag har vi åkt taxi med en vild indisk taxichaufför - 140 km/h på krokiga bergsvägar gör att man når målet snabbt... Vi har plockat hundratals nylagda ägg idag med barnen. Våra vänner, familjen Borger, har tagit emot oss med öppen famn. Vår bil har fått oss tillbaka, den har tålmodigt stått här på farmen Te Rata och väntat 9 månader. Alvin har fått mata getterna igen. Engla har fått instruera sin mamma om hur äggen ska sorteras. Vi har ätit hemstoppad korv till middag. De jämnåriga NZ barnen har fått svenskt älg-godis och bokstavskex med Å,Ä och Ö från Ica Odenshallen. Det gick hem!
Vi är tillbaka på farmen vi lämnade i mars. Farmen där vi fann likasinnade vänner. Vänner som precis som vi är entreprenörer, som lever ett liv mer än att de har ett jobb, har barnen med i allt de gör och jobbar tillsammans som gift par. Som tagit det bästa av 50-talet och placerat det i modern kontext.
Vi andas in inspiration, fylls av sinnesintryck, varvar ner till viloläge och tar emot godhet.
Stort.
Fint.
Tryggt men ändå så utmanande.
Vi vilar i nuet och ser med tillförsikt framåt.
Med en kopp kvällste på verandan.
lördag 13 mars 2010
Te Rata
Te Hapu, Haurata, och nu Te Rata. Lustigt nog är det de tre namnen på våra tre favoritfarmer här på Nya Zeeland. Vi har nu kommit till den sista farmen innan vi åker hem till Sverige igen. Ett chefspar från ett kontor i huvudstaden Wellington sadlade om, köpte en bit land utanför all bebyggelse där ingen förr lyckats driva en farm framgångsrikt, byggde hönshus för 6000 frigående ekologiska höns, födde upp frigående grisar och fyra barn på sju år. En fantastiskt kärleksfull, varm familj med så mycket att ge. Barnen "home-school:as", dvs föräldrarna undervisar barnen i hemmet. Familjen lever ett liv som attraherar oss; livet blir en helhet där barnens undervisningen sker genom praktiskt tillämpning mitt i livet och familjen är den bas varifrån livet utgår. Klicka här för att komma till deras hemsida.
I går kväll följde Engla och Ola med papa Bert ut i hönshusen för att plocka dagens skörd av ägg; 7000 st! Fyra hus rymmer 1500 höns vardera och att promenera bland dom och ge mat innebär ett fascinerande kackel i öronen. Det mest spännande var att hitta ett "soft egg", ett mjukt ägg utan skal. Hönan hade i det äggläggningsskedet helt enkelt glömt bort att sätta på skal på ägget, så bara innehållet och det tunna membranet som håller ihop det flytande i ett ägg kom ut. Mjukt och kallt som en gummiboll!
Att ta upp ett nylagt ägg, varmt i handen för att gå hem och steka det till lunch var också en fantastiskt stor upplevelse för oss allihop. Orangefärgad gula med fantastisk smak som inte påminner om något ägg vi smakat. Ekologiska frigående hönsägg från Nya Zeeland - WOW!
Barnen har fått lekkompisar. James och Miriam på 7 och 6 år och visar engagerat runt våra barn på farmen. De små barnen Lillian på 2 år och nyfödda Sara på tio veckor håller sig runt mamma Rebeccas kjol.
Idag ska vi plantera vinterträdgården; broccoli, blomkål och blommor. Tänk att kunna odla även under vinterhalvåret. Det är annat än den snöiga vinter vi än så länge bara hört om men förmodar att vi kommer hem till om knappt två veckor. Vi hade liksom planerat vårfest när vi skulle komma hem...
Kaffet är nu urdrucket, dags att dra på jobbhandskarna!
I går kväll följde Engla och Ola med papa Bert ut i hönshusen för att plocka dagens skörd av ägg; 7000 st! Fyra hus rymmer 1500 höns vardera och att promenera bland dom och ge mat innebär ett fascinerande kackel i öronen. Det mest spännande var att hitta ett "soft egg", ett mjukt ägg utan skal. Hönan hade i det äggläggningsskedet helt enkelt glömt bort att sätta på skal på ägget, så bara innehållet och det tunna membranet som håller ihop det flytande i ett ägg kom ut. Mjukt och kallt som en gummiboll!
Att ta upp ett nylagt ägg, varmt i handen för att gå hem och steka det till lunch var också en fantastiskt stor upplevelse för oss allihop. Orangefärgad gula med fantastisk smak som inte påminner om något ägg vi smakat. Ekologiska frigående hönsägg från Nya Zeeland - WOW!
Barnen har fått lekkompisar. James och Miriam på 7 och 6 år och visar engagerat runt våra barn på farmen. De små barnen Lillian på 2 år och nyfödda Sara på tio veckor håller sig runt mamma Rebeccas kjol.
Idag ska vi plantera vinterträdgården; broccoli, blomkål och blommor. Tänk att kunna odla även under vinterhalvåret. Det är annat än den snöiga vinter vi än så länge bara hört om men förmodar att vi kommer hem till om knappt två veckor. Vi hade liksom planerat vårfest när vi skulle komma hem...
Kaffet är nu urdrucket, dags att dra på jobbhandskarna!
torsdag 25 februari 2010
Haurata – ”the windy tree”
Res upp bland de böljande gröna kullarna. Fortsätt upp bland bergen. Kör längs den vindlande grusvägen. Bort från stad och by. Strö ut får som pärlsocker på en kanelbulle över varje kulle. Addera lite kor och hästar här och var. Utsikt över havet. Klarblå himmel. Fortsätt lite till. Lite till. Fyrahundrafemtioelva virknålssvängar senare – en skylt – Aerial Sheep Station. (Se Ingrids länk i inlägget nedan)
Igår beskåda¨de vi hur ett ”klipparegäng” (a shearing gang of so cool maoris) klippte fåren. Det är en show och en häftig upplevelse! Svett, ullukt, hög musik från stereon. Varje klippare klipper ett får var 90:e sekund i 8 timmar, dagar i sträck. Jag förstår varför grabbarna som klipper är så ”fit”. Kolla gärna in denna journalfilm, som fortfarande är aktuell.
Ullen sorteras sedan och packas i stora 120 kilos balar. De nyklippta fåren skulle sorteras efter ålder, lyten och hur mycket de lagt på sig. Här kunde vi ge ett handtag och skifta dem mellan olika fållor. Fåraherden Henry och hans chef/vår värd Warwick skötte sorterandet och eventuella åtgärder, medan vi skötte alla de olika grindarna som skulle öppnas och stängas och öppnas igen.
Utanför ladan spelar cikadorna i palmerna. Den tama vildgeten bräker uppfodrande. Vi går ner för lunch genom en frodig tunnel av rododendron, exotiska träd och växter och murgröna som slingrar sig överallt med blad stora som handflator. Vi har just arbetat med får. Nu ska vi äta kallskuret med. en arkitekt och en fårfarmare. Surrealistiskt. Ändå så vant och naturligt.
Så här kan man i sanning bo.
Kör ytterligare 6 km på slingrande vägar med brådsjup på ena sidan och berget på andra. Mellan oss och brådsdjupet finns i bästa fall ett enkelt taggtrådsstaket. Drive safe!
En välskött fårfarm på ca 900 hektar - motsv en kvadrat med sidan 3 km - det är ofattbart stort för att vara privatägd mark. Vår värdinna Jane tog oss upp till toppen (920 m över havet) för att visa oss ägorna. Obeskrivligt! Det är det enda ord som når tanken. Raviner stupar brant från där vi står, mitt på en fault line. Gröna kullar ända bort till havet ca 50 km bort. I fjärran norrut skymtar Mount Hikurangi. Munnen är tyst i förundran. Ett förlupet ”OJ!”. Resten försvinner i den friska brisen som sveper runtomkring oss.
Igår beskåda¨de vi hur ett ”klipparegäng” (a shearing gang of so cool maoris) klippte fåren. Det är en show och en häftig upplevelse! Svett, ullukt, hög musik från stereon. Varje klippare klipper ett får var 90:e sekund i 8 timmar, dagar i sträck. Jag förstår varför grabbarna som klipper är så ”fit”. Kolla gärna in denna journalfilm, som fortfarande är aktuell.
Ullen sorteras sedan och packas i stora 120 kilos balar. De nyklippta fåren skulle sorteras efter ålder, lyten och hur mycket de lagt på sig. Här kunde vi ge ett handtag och skifta dem mellan olika fållor. Fåraherden Henry och hans chef/vår värd Warwick skötte sorterandet och eventuella åtgärder, medan vi skötte alla de olika grindarna som skulle öppnas och stängas och öppnas igen.
Utanför ladan spelar cikadorna i palmerna. Den tama vildgeten bräker uppfodrande. Vi går ner för lunch genom en frodig tunnel av rododendron, exotiska träd och växter och murgröna som slingrar sig överallt med blad stora som handflator. Vi har just arbetat med får. Nu ska vi äta kallskuret med. en arkitekt och en fårfarmare. Surrealistiskt. Ändå så vant och naturligt.
Så här kan man i sanning bo.
måndag 8 februari 2010
Hur beskriver man paradiset?
Te Hapu (http://www.tehapu.co.nz/) en oas långt bort - från allt.
Det här är nog så långt bort man kan komma från Lännäs och Östernärkeslätten; såväl geo- och topografiskt, som socialt och klimatmässigt. Idag gassar solen vidare och värmer västanvinden till behagliga 23 grader i skuggan. UV-strålarna bränner hårt så Ingrid har köpt en solkräm +100 – snacka om sunBLOCK! Från terrassen utanförhuset där jag sitter är det två timmars promenad till postlådan 5 km bort. Närmaste affär ligger närmare 1 timme bort med bil. Det går att beställa mat och varor till postlådan om förråden skulle tryta, men att tänka snabbköp är fel.
Här växer höga palmer bredvid indiankrasse och granar som hämtade ur en disneyfilm, ormbunkar stora som träd tronar över murgrönan som i sin tur sprider ut sig som en grön matta. Rovfåglar ryttlar över hagarna, ibland jagade av irriterade fiskmåsar. Fåren bräker i hagen någon kilometer bort och får svar från kompisarna på andra sidan kullen. Korna råmar avmätt och fortsätter idissla. En ensam cikada spelar upp till dans.
Te Hapu är maori och betyder ”Den lilla stammen” eller rent av ”Familjen”. Ett hem långt hemifrån.
/Ola
torsdag 28 januari 2010
Dagen idag
God kväll, eller god morgon, beroende på vart ni befinner er!
Här har vi haft en alldeles vanlig dag. Molnigt och fuktigt på morgonen, sol framåt lunch, en stekhet eftermiddag och en alldeles ljuvlig kvall. Nya Zeeland har nämligen vänligheten att låta det regna på natten, vara lite molnigt på morgonen for att sedan åter skapa en solig dag. Svensk sommar tycker vi nästan alltid innebär en solig och ljuvlig morgon, men när man äntligen kommit så långt att picnickorgen är färdigpackad och man laddat för en dag på stranden så kommer molnen. Eller hur?
För de som inte fått en helhetsbild av hur vi i tanken lagt upp denna resa tänkte jag ge en kort resumé. Det finns en världsomspännande organisation som heter Willing Workers On Organic Farms, WWOOF (uttalas som hunden låter) När man, som vi, blir medlemmar i den organisationen får man tillgång till det valda landets alla värdar, i det har fallet Nya Zeelands tusen mer eller mindre ekologiska farmer som gärna tar emot arbetare för både nytta och nöje. Som arbetare jobbar man fyra timmar om dagen (per vuxen) mot mat och husrum, inga pengar involverade. Vi ringer själva och avtalar med varje värd, och det är brukligt att stanna en vecka, stannar man tre har man varit där väldigt länge. Inte alla värdar har stora farmer, utan man kommer som arbetare och deltar i familjelivet på en "lifestyleblock" som de kallar det. Alltså en liten farm på landsbygden där man odlar och har djur för sin egen försörjning. En hjälpande hand och ett kulturellt utbyte är välkommet hos de värdar som deltar.
För tio år sedan reste vi landet runt i en gammal skruttig Toyota och jobbade på det här sättet på ca 20 farmer under sex månader, då utan barnen. Det är ett fantastiskt sätt att få lära sig de mest oväntade saker, uppleva något nytt, möta människorna i landet och klara sig undan ekonomiskt. Att resa på det här sättet med barn är en helt ny upplevelse för oss, men eftersom våra barn mer eller mindre fötts in i vår verksamhet som vi driver i Sverige är de vana att vara med oss när vi arbetar, och det har fungerat väldigt bra hittills. Vi har också medvetet valt att kontakta farmer som har djur, får för vår egen skull eftersom vi fullkomligt älskar de djuren, hästar och katter för Englas skull och barnfamiljer med stora Lego-lådor för Alvins skull. ;-)
När vi anlände till NZ för två veckor sedan hade vi ordningssamt bokat hotell fyra nätter och sen fått erbjudande att bo en vecka hos vänners vänner på en paradisö utanför storstaden Auckland innan vi skulle igång med farmarbetet. Alla missförstånd som kunde uppstå uppstod och allt som kunde krångla krånglade, så därför har vår start här nere blivit väldigt rörig. OK för barnen - de är lyckliga och tappra över alla hem de hamnat i på två veckor - men ganska slitsamt för oss två vuxna. Att inte veta vart man ska sova med två små älskade barn på kvällen i ett främmande land kräver en del arbete för att hålla sig lugn och verka som man har koll! Barnen har fått gå först hela tiden och adderat med allt praktiskt vi varit tvungna att lösa har det inte blivit så mycket vila än. Men vi fullkomligt ÄLSKAR att vara här.
Alvin saknar dock svensktalande kompisar med jämna mellanrum, Engla sin gosedjurshäst Pilgrim som fick stanna i Lännäs. Vi vuxna saknar bröd från eget bageri (de degiga toast i plastpåse de har här är rent tragisk brödkultur. Det tycker t.o.m. NZ själva. Kanske har bagerskan en mission här?!?) men annars inget än!
Så tillbaka till den här dagen. Ola har satt upp get-stängslet så det blev färdigt. Ingrid har bakat bröd på gårdagens mjöl från stenkvarnen i den vedeldade ugnen i farmhuset. Ola slog till med att plocka vilda björnbär och bjuda på smulpaj till efterrätt. Alvin och Ingrid har slängt sig med ved, Engla har fått rida på den fullstora hästen genom skogen, barnen har härjat i värmen på en hemmagjord Waterslide (typ vattenrutschkana med hjälp av plast och trädgårdsslang) Ingrid har rensat mer ogräs, vi har lärt oss om avmaskning av getter, fotat fula grisar och skrämt höns. Ingrid tog en kvällspromenad och tog ett snack med 50 kalvar i kvällssolen. Alvin har överträffat sig själv i polisbil-ambulans-brandbils-lego-bygge och bebisen i huset har skrikit sig hes av ett läskigt insektsbett.6-åringen i huset har paketerat alla sina leksaker i tidningspapper åt oss för att ge presenter, 11-åringen har vänt på dygnet, mamman i familjen jobbat via dators med sitt forskar- resp universitetsläraryrke med bebisen vid bröstet mitt i storfamiljskaoset. Kinesen som också jobbar här ockuperar telefonen och fåglarna kvittrar så det nästan skär i öronen.
Imorgon lämnar vi detta spännande bygge - när man bor och arbetar mitt i en familj och huserar i deras hem samt delar alla måltider, brukar tre nätter vara ganska lagom. Detta är ett sätt för oss att ta oss till de ställen vi längtat efter att återvända till och ett sätt att möta nya äventyr utan att ha behövt vinna en miljon kronor innan. Imorgon bär det av mot huvudstaden Wellington, vidare med färjan till Sydön för att så småningom hamna på nästa farm. Men helgen har vi för oss själva och då passar vi på att sova i vår van. Kanske lyxa till det med ett hotell på vägen, vem vet?
Oj, vad långt det blir varje gång man skriver! Och ändå känns det som vi inte fått med någonting. Förmodligen upplever vi en massa. Kom ihåg att det gör ni också där hemma, det är bara lätt att man inte ser det. Varje möte med en annan människa är stort - vi har ju egentligen bara varandra när allt kommer omkring.
Kramar och glädje från oss gnm Ingrid
Här har vi haft en alldeles vanlig dag. Molnigt och fuktigt på morgonen, sol framåt lunch, en stekhet eftermiddag och en alldeles ljuvlig kvall. Nya Zeeland har nämligen vänligheten att låta det regna på natten, vara lite molnigt på morgonen for att sedan åter skapa en solig dag. Svensk sommar tycker vi nästan alltid innebär en solig och ljuvlig morgon, men när man äntligen kommit så långt att picnickorgen är färdigpackad och man laddat för en dag på stranden så kommer molnen. Eller hur?
För de som inte fått en helhetsbild av hur vi i tanken lagt upp denna resa tänkte jag ge en kort resumé. Det finns en världsomspännande organisation som heter Willing Workers On Organic Farms, WWOOF (uttalas som hunden låter) När man, som vi, blir medlemmar i den organisationen får man tillgång till det valda landets alla värdar, i det har fallet Nya Zeelands tusen mer eller mindre ekologiska farmer som gärna tar emot arbetare för både nytta och nöje. Som arbetare jobbar man fyra timmar om dagen (per vuxen) mot mat och husrum, inga pengar involverade. Vi ringer själva och avtalar med varje värd, och det är brukligt att stanna en vecka, stannar man tre har man varit där väldigt länge. Inte alla värdar har stora farmer, utan man kommer som arbetare och deltar i familjelivet på en "lifestyleblock" som de kallar det. Alltså en liten farm på landsbygden där man odlar och har djur för sin egen försörjning. En hjälpande hand och ett kulturellt utbyte är välkommet hos de värdar som deltar.
För tio år sedan reste vi landet runt i en gammal skruttig Toyota och jobbade på det här sättet på ca 20 farmer under sex månader, då utan barnen. Det är ett fantastiskt sätt att få lära sig de mest oväntade saker, uppleva något nytt, möta människorna i landet och klara sig undan ekonomiskt. Att resa på det här sättet med barn är en helt ny upplevelse för oss, men eftersom våra barn mer eller mindre fötts in i vår verksamhet som vi driver i Sverige är de vana att vara med oss när vi arbetar, och det har fungerat väldigt bra hittills. Vi har också medvetet valt att kontakta farmer som har djur, får för vår egen skull eftersom vi fullkomligt älskar de djuren, hästar och katter för Englas skull och barnfamiljer med stora Lego-lådor för Alvins skull. ;-)
När vi anlände till NZ för två veckor sedan hade vi ordningssamt bokat hotell fyra nätter och sen fått erbjudande att bo en vecka hos vänners vänner på en paradisö utanför storstaden Auckland innan vi skulle igång med farmarbetet. Alla missförstånd som kunde uppstå uppstod och allt som kunde krångla krånglade, så därför har vår start här nere blivit väldigt rörig. OK för barnen - de är lyckliga och tappra över alla hem de hamnat i på två veckor - men ganska slitsamt för oss två vuxna. Att inte veta vart man ska sova med två små älskade barn på kvällen i ett främmande land kräver en del arbete för att hålla sig lugn och verka som man har koll! Barnen har fått gå först hela tiden och adderat med allt praktiskt vi varit tvungna att lösa har det inte blivit så mycket vila än. Men vi fullkomligt ÄLSKAR att vara här.
Alvin saknar dock svensktalande kompisar med jämna mellanrum, Engla sin gosedjurshäst Pilgrim som fick stanna i Lännäs. Vi vuxna saknar bröd från eget bageri (de degiga toast i plastpåse de har här är rent tragisk brödkultur. Det tycker t.o.m. NZ själva. Kanske har bagerskan en mission här?!?) men annars inget än!
Så tillbaka till den här dagen. Ola har satt upp get-stängslet så det blev färdigt. Ingrid har bakat bröd på gårdagens mjöl från stenkvarnen i den vedeldade ugnen i farmhuset. Ola slog till med att plocka vilda björnbär och bjuda på smulpaj till efterrätt. Alvin och Ingrid har slängt sig med ved, Engla har fått rida på den fullstora hästen genom skogen, barnen har härjat i värmen på en hemmagjord Waterslide (typ vattenrutschkana med hjälp av plast och trädgårdsslang) Ingrid har rensat mer ogräs, vi har lärt oss om avmaskning av getter, fotat fula grisar och skrämt höns. Ingrid tog en kvällspromenad och tog ett snack med 50 kalvar i kvällssolen. Alvin har överträffat sig själv i polisbil-ambulans-brandbils-lego-bygge och bebisen i huset har skrikit sig hes av ett läskigt insektsbett.6-åringen i huset har paketerat alla sina leksaker i tidningspapper åt oss för att ge presenter, 11-åringen har vänt på dygnet, mamman i familjen jobbat via dators med sitt forskar- resp universitetsläraryrke med bebisen vid bröstet mitt i storfamiljskaoset. Kinesen som också jobbar här ockuperar telefonen och fåglarna kvittrar så det nästan skär i öronen.
Imorgon lämnar vi detta spännande bygge - när man bor och arbetar mitt i en familj och huserar i deras hem samt delar alla måltider, brukar tre nätter vara ganska lagom. Detta är ett sätt för oss att ta oss till de ställen vi längtat efter att återvända till och ett sätt att möta nya äventyr utan att ha behövt vinna en miljon kronor innan. Imorgon bär det av mot huvudstaden Wellington, vidare med färjan till Sydön för att så småningom hamna på nästa farm. Men helgen har vi för oss själva och då passar vi på att sova i vår van. Kanske lyxa till det med ett hotell på vägen, vem vet?
Oj, vad långt det blir varje gång man skriver! Och ändå känns det som vi inte fått med någonting. Förmodligen upplever vi en massa. Kom ihåg att det gör ni också där hemma, det är bara lätt att man inte ser det. Varje möte med en annan människa är stort - vi har ju egentligen bara varandra när allt kommer omkring.
Kramar och glädje från oss gnm Ingrid
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)