(Jag fortsätter från förra inlägget då sömnen överbemannade mig)
Måndagmorgon (31 jan) och vi hade bestämt oss för att ta oss uppåt de tre högsta topparna på Nordön i Tongariro National Park. Tre snöbeklädda vulkaner på sisådär 2000 meter. På centrala Nordön finns ett stråk av vulkanisk aktivitet. Fis-staden Rotorua är ett exempel, Taupo där vi hamnade på en eld-show går i samma tecken och hela den stora nationalpark vi nu besökte visar maffiga spår av vulkanernas mäktiga styrka. Tänk ”Island” mitt i en regnskog. Kombinerat med vattenfall och natur som hämtat från Sälen strax ovan trädgränsen pudrat med alp-utsikt. Dessutom med Stilla havet endast två timmar bort skymta i horisonten. Vi parkerade oss på en enkel camping mitt i nationalparken och mysade till husbilen för natten. Med ficklampa lyckades vi hitta en vattenklosett i ett litet skjul och spända på morgondagen somnade vi i den djupa tystnad bara fjäll-luft kan frambringa.
Det är så roligt att följa barnens utveckling under våra två resor hit till Nya Zeeland. De överraskar oss ständigt med kontinuerligt starkare ben, en växande observationsförmåga (barn ser i sanning helt andra saker än vi vuxna på en fyra timmars vandring!) och uthållighet. De orkar så mycket och kan gå så långt detta år. Dagens vandring trodde vi skulle bli en stor prövning, men det blev bara ännu en härlig erfarenhet.
Efter en långsam frukost under husbilens fiffiga och lättutdragbara markis packade vi ”niste” och gav oss ut längs ett vandringsspår. Genom regnskog, över klara fjällbäckar, längs hedar och över branter uppbyggda av aska från vulkanutbrott. Målet var fikat vid ett vattenfall. På NZ går det lite inflation i vattenfall, men de utgör en bra rastplats och är konkret för barn att försöka knata på för att nå. Men detta vattenfall var verkligen speciellt. Vi kunde gå in bakom där det forsade ner och riktigt in på bara skinnet uppleva det brusande vattnets kraft. Svart vulkansand blev till slott, fikat blev till energi och solen torkade våra nerstänkta kläder. Med fötter rena som det klara vattnet knatade vi vidare och klockade oss själva med en marsmallows-paus var tjugonde minut. Alla upplevelser här är så stora. Allt är så mycket och finns i sånt överflöd. Vi tankar för fullt och spelar in film på hårddisken (hjärnan) för att kunna återuppleva och spela upp för oss själva inne i huvudet flera gånger om väl hemma i Sverige.
Nästa anhalt på väg söderut skulle bli ett kärt återseenden på en farm vi jobbade på i fjol. Vi tenderar att bli vän med de vi bor hos snarare än arbetare, så även här var vi varmt välkomna att stanna några nätter för att ladda batterierna, använda gårdens fasciliteter och dela livet med familjen. ”Jessica-farmen” låg några timmar bort, men vi valde ändå att när barnen somnade i förarhyttens överslaf i husbilen, att köra några timmar för att ha några mil tillryggalagda till dagen därpå. Vi har köpt en fiffig kartbok över hela landet med utmärkta rastplatser, campingar och andra bra ställen att stanna övernatt på. När ögonlocken blev tunga läste vi oss till en rastplats vid en flod, parkerade under stjärnhimlen och följde barnens sovande exempel. Efter dagar av prakt och vidunderlig natur var det ganska komiskt att vakna näst intill ett pappersbruk invid en dundrande tågräls morgonen därpå. Som julaftons Kalle Anka med Musse och Långben i husvagnen!
Snabbt därifrån och senare fikarast i en privat trädgård som med fin skylt inbjöd oss att att en promenad. Det visade sig vara NZ första premiärminister som byggt sitt drömhus på farmen och planterat en trädgård utan jämförelse, nu ägda av en NZ släkt sedan fem generationer. Det senare mycket sällsynt för ett land med bara 160 år på nacken. Vi gungade i lianer, plockade kottar med pinjenötter i, Alvin fick en boll-killkompis för en timme och vi fick möte ytterligare ett spännande, välkomnande NZ par.
”Här är vår mejladress, skriv och berätta hur det går på er resa och varmt välkomna att bo hos oss nästa gång ni passerar!”
Det var gott att komma fram till ”Jessica-farmen” som vi kallar den. Mitten-tjejen av de fem barnen heter Jessica och blev sist den av barnen våra två lekte med. Engla njöt av att få pyssla om hästarna. Alvin av att mata getterna och klättra i klätterställning. Vi vuxna njöt nog mest av nötstek och en dusch efter en veckas ”uteliv”. Att gräva potatisland och plocka färskpotatis som tack för lån av alla fasciliteter på gården var en perfekta dagar för bearbetning av allt vi upplevt under vår resa genom vulkanregionen. Tvättpåsen blev tömd, bilen blev lite uppfixad, vattentanken fylld och brödförrådet uppdaterat. Gott att få baka surdegsbröd i vedeldad ugn!
Från Foxton, där farmen ligger, är det nära ner till Nordöns sydligaste del och landets huvudstad Wellington. Vi hade siktat in oss på att besöka det stora Nationalmuseet där; Te Papa i sex våningar med väldigt kreativ och genomtänkt innehåll. Ingrid som gäspar vid entrén till museer minns att hon höll sig allert två hela dagar på Te Papa vid vår första resa hit för elva år sedan. Vi ville visa barnen och hade valt helt rätt helg. Regniga, mulna dagar där det blåste horisontellt i Windy Wellington kunde inte spenderas på bättre sätt. Filmer med personporträtt, uppbyggda maori-hus, ljusshower, fiktiva jordbävningar med skakande golv, världens största uppstoppade bläckfisk, valskelett stora som parkeringshus, utklädningskläder, enormt gott kaffe och perfekt dygnet-runt-parkering. Varför köra utanför stan till en camping när man kan bo mitt i smeten, tänkte vi och bodde över i husbilen. Nära till allt fast ändå i en lugn avkrok. Trodde vi! Precis som barnen lagt sig till att somna slutade årets största begivenhet. NZ hade just vunnit rugby-match över England och 25 000 åskådare strömmade förbi vår parkering i karnevaltåg för att nå parallellgatan där festen skulle hålla på fram till 6 på morgonen.
”Såja, barn, sov ni. Strunt i alla ljud, det är inget spännande att titta på alls. Bara grupper av fans utklädda som Bananas in Pyamas, som sheriffer, clowner, sjuksköterskor, gurkor, pinuppor, randiga bovar… Äsch! Upp med er, rid på varsin rygg, vi hoppar ut i pyamas och dansar med i karnevalståget!!!! Tjohej!
Måndagmorgon tog färjan oss och husbilen över till Sydön. Vi tog oss till Nelson och nådde delmål ett på resan; the Swedish Bakery. Vi serverades mycket välkomna Cinnamon-buns (kanelbullar), surdegsbröd, Raspberry-caves (hallongrottor) och Vacuumcleaner (dammsugare) En jämnårig kille och hans flickvän från Örebro startade bageriet för några år sedan och nu driver hans föräldrar detta, för NZ, exotiska bageri vidare. Fantastiskt mysigt, speciellt och ändå för oss så vanligt! Jätteroligt att möta fler med passion för kvalité och bröd i detta, också, avlånga land. På svenska dessutom – inte minst till barnens stora glädje! Äntligen kunde de kommunicera, inte bara lyssna!
Nu var vi nära; vårt älskade Golden Bay var nu bara en bergskedja bort. Eller kulle som de säger ;) Gyllene stränder, turkost vatten, delfiner, regnskog, mycket ”alternativa” människor med fokus på ekologiskt, hållbart leverne gärna på små självförsörjande gårdar. Flockar av charmiga caféer, färgglad stad, mycket passion och kreativitet. Och inte minst våra extra-morföräldrar Paul & Vonda. Den värme de ger oss går inte att beskriva i ord. Vi mötte dem första gången för elva år sedan och vi har haft en speciell koppling till detta vackra par sedan dess. Visdomsord de gav oss redan då har varit ledstjärna i vårt liv, scones lärde jag mig baka av Vonda (de som idag utgör grunden för våra välbesökta sconesbuffér), ett träd som vi gav dem som stickling växer och frodas i deras trädgård och den vila vi känner i deras hem är Gudagiven. Åter var vi välkomna och denna gång till och med ner till deras ”bach” (NZ namn för sommarhus precis vid strandkanten) Ett halvt stenkast utanför glasdörren var sandstranden, med VARMT havsvatten, klart som kristall. Åh, vad vi njöt! Mer än väntat faktiskt av att få flytta in i fyra riktiga sängar för några nätter efter två veckor i husbilen. Vi behövde alla lite PLATS och njöt dagar i ensamt sällskap. Vi pysslade alla i varsin värld och njöt av att återfå lite integritet. Man lär känna varandras sidor ordentligt i en husbil – på gott och ont! Det utmanar samarbetsförmågan och utvecklar improvisationsförmågan. Bara en sån sak som att en familj ska klä sig och bädda sängarna på morgonen – onekligen lättare i ett hus än på en(1) ledig kvadratmeter i en husbil ;)
I Takaka, samhållet som Paul & Vonda bor tre vikar ifrån, ligger the Wholemeal Café. Det caféet är väldigt speciellt för oss eftersom det var där hela visionen till Englas Skafferi föddes i mars år 2000. Att få komma tillbaka dit i fjol och då våga sig fram till ägaren och grundaren Wayne var stort. Han är en ikon i cafévärlden och har idag drivit caféet med framgång och fascinerande ödmjukhet i mer än tjugo år.
En dag i somras kom det ett mejl från honom till vår Inkorg i Sverige. Vi hade lämnat en av våra broschyrer till honom när vi besökte stället i fjol och då snabbt berättat vad hans café betytt för oss och vad vi skapat utifrån det. Han hade lagt broschyren i en av alla pappershögar, men när han hittade den i juni blivit så glad att bli påmind om vår berättelse att han skickade ett mejl. Jag minns att vi jublade och blev alldels pirriga den dagen hemma i Lännäs.
Vi har haft mejlkontakt med honom sedan dess och denna gång tog han sig tid tre(!) timmar med bara oss för att berätta om sin historia. Vi fick möjlighet att ställa alla frågor och dela erfarenheter. Behöver vi säga att han växte ännu mer i våra ögon? Vilken man! Hans passion och drivkraft i det han gör är så imponerande och att han, trots sina 20 anställda, fortfarande är den som går runt dagligen och plockar disk eller står vid espressomaskinen inger djup respekt. Stället fortsätter att leva och behålla sin popularitet för grundaren och visionären är kvar – mitt på golvet mitt i centrum. Vilken man! Historien om vår relation till the Wholemeal Café fortsätter onekligen men är inte skriven än.
Ett annat ställe som betytt oerhört mycket för oss är fårfarmen Te Hapu där vi är i skrivande stund. För oss paradiset på jorden. Vi kom hit som frivilligarbetare första gången år 2000 och stannade tre veckor. I fjol hyrde vi ett av uthyrningsstugorna, ett gammalt ombyggt ullskjul, och i år kommer vi tillbaka som vänner till ägarna Ken & Sandra. Fyra timmars vandring från ena änden av farmen till den andra längs dramatisk kustlinje. Ingenting mellan oss och Australien. 5000 får, 300 kor, gäss, ankor, höns, femton fårhundar, en pensionerad häst som redan i paradiset. 15 min med bil till postlådan, en timme till närmsta kiosk. Oförstörd, orörd natur och livet liksom på riktigt! Välta klippblock, sandstränder, berg, gröna kullar, pärlemo-snäckor i mängd, stora krabbor, palmer i fårhagarna, gnistrande stjärnhimmel utan minsta störmoment, rullande vågor, känsloförstärkande allt som gör att hela själen går på högvarv och genomgår totalrenovering. Att gå i timmar på en sån strand med en sexåring och en nioåring är så nära himmelriket man kan komma. Nakenfis och brunbrända hoppade de idag i solvarmt vatten i grytor i berget, avslöjade krabbor mellan klippblock, fikade kex med lika delar sand, fann glimrande skatter, handflatestora pärlemo-pauas - NZ nationalsnäcka.
I regnet i skymningen i kväll tog vi oss kulle ner och kulle upp till ett badkar på tassar ute i ingenstans och tog kvällsbad av leriga, sandiga svenskar i vedeldat varmvatten. Inlindade i varsin handduk trevade vi oss nerför slänten i den regnglatta leran, uppför nästa kulle och tillbaka in i vår husbil för kvällsmacka och pyamas. Utan ett minsta pip från barnens sida. Som om det vore den naturligaste sak i världen för dom istället för en kvällsdusch! De är så härliga, våra barn, och de berikar oss med livets goda hela tiden. Vi är så oerhört tacksamma för all den tid vi har möjlighet att spendera med dem här på andra sidan jorden!
måndag 14 februari 2011
torsdag 10 februari 2011
Sedan sist...
Vilken vecka. Igen!!
Var var vi sist? Ett nattdopp i en varm källa i Rotorua.
Ja, morgonen därpå tog vi ett morgonbad på campingen innan vi for vidare söderut. Regnet hade blåst vidare och vi gjorde en turné i ”fis-staden” som vi kallar den. Sulfit-ångorna som pyser upp genom den tunna jordskorpan ligger som en karaktäristisk matta över hela staden och det bubblar och fräser från jordens inre bokstavligt talat i var och varannan buske. Ur regnvattenbrunnarna i asfalten ryker det och i parken bubblar kokande lera. Var och vartannat motell skyltar förstås med ”thermal pools” och leran sägs vara välgörande mot det mesta.
Eftersom vi på det hela taget kändes oss tipptopp redan från början av dagen nöjde vi oss med att göra studiebesök hos en ciabatta-bagare och avnjuta en av de bästa koppar kaffe så långt på resan. Capers i Rotorua – ett café vi kommer minnas. För oss som driver café och bageri är det en enorm kick att hitta ställen på andra sidan jordklotet som tänker och visionerar som vi. Och som faktiskt genomför det och får det att gå ihop. Vi pratar ofta och mycket med härliga Nya Zeeländare om hur de startat sin verksamhet, hur de ser på framtiden, var de får sin energi ifrån och vad det är som driver dem. Vi inspireras, trendspanar och knyter kontakter!
Mätta och glada fortsatte vi resan söderut. Tog ytterligare ett bad i varma källor ute i vildmarken – det var som en bubblande sagosjö mitt ute i bushen där inte ens mamman i familjen klagade över att det var kallt att gå i! Vi körde kulle upp och kulle ner för att nå ”den gömda dalen”. Vi parkerade vid en flod där hett vatten strömmade upp i strandkanten och borstade tänderna under en stjärnhimmel som nästan gav oss dåndimpen. Vilken mäktig syn! Aldrig har vi känt oss så små och obetydliga samtidigt som dess vackra omfamnande nattljus fyllde oss med känslan av att vi visst spelar roll. Att vi är de mest älskade människorna i hela universum. En upplevelse knappt formulerbar men ack så underbar.
Vi vaknade upp till färggrann rykande prakt. Mineralerna i vulkanrika områden färgar marken i regnbågens färger och hett vatten höljer allting i en mystiskt dimma. Ingrid och Alvin tog tillfället att göra en egen utflykt. De tog båten över floden, som ur Huckleberry Finn, och vandrade längs sprutande geisrar, bubblande lerpooler och imponerande saltberg. Fikade MÅNGA gånger och fnissade åt varandras skämt. Ola och Engla njöt friden vid husbilen och skrev dagbok, fikade förstås också och njöt det avslappnade tompratets vila. Söndagskvällen tog vi i nästa stad; Taupo. Laddade skafferiet, mumsade kvällsmat på en parkering och njöt bluesfestivalyra på en filt i en park. Kvällen toppades med eld-show och dans av självlysande kroppsmålade konstnärer. Kroppar som tavlor – mycket vackert och smakfullt! När vi ändå var så bra parkerade tyckte vi det var lika bra att sova över på parkeringen. Den hyrda husbil ger oss enorm frihet!
(...fortsättning följer. Nu var visst surdegsbröden färdiggräddade och skriverskan trött. Stjärnorna lyser och huset är tyst. Dags att somna lite)
Var var vi sist? Ett nattdopp i en varm källa i Rotorua.
Ja, morgonen därpå tog vi ett morgonbad på campingen innan vi for vidare söderut. Regnet hade blåst vidare och vi gjorde en turné i ”fis-staden” som vi kallar den. Sulfit-ångorna som pyser upp genom den tunna jordskorpan ligger som en karaktäristisk matta över hela staden och det bubblar och fräser från jordens inre bokstavligt talat i var och varannan buske. Ur regnvattenbrunnarna i asfalten ryker det och i parken bubblar kokande lera. Var och vartannat motell skyltar förstås med ”thermal pools” och leran sägs vara välgörande mot det mesta.
Eftersom vi på det hela taget kändes oss tipptopp redan från början av dagen nöjde vi oss med att göra studiebesök hos en ciabatta-bagare och avnjuta en av de bästa koppar kaffe så långt på resan. Capers i Rotorua – ett café vi kommer minnas. För oss som driver café och bageri är det en enorm kick att hitta ställen på andra sidan jordklotet som tänker och visionerar som vi. Och som faktiskt genomför det och får det att gå ihop. Vi pratar ofta och mycket med härliga Nya Zeeländare om hur de startat sin verksamhet, hur de ser på framtiden, var de får sin energi ifrån och vad det är som driver dem. Vi inspireras, trendspanar och knyter kontakter!
Mätta och glada fortsatte vi resan söderut. Tog ytterligare ett bad i varma källor ute i vildmarken – det var som en bubblande sagosjö mitt ute i bushen där inte ens mamman i familjen klagade över att det var kallt att gå i! Vi körde kulle upp och kulle ner för att nå ”den gömda dalen”. Vi parkerade vid en flod där hett vatten strömmade upp i strandkanten och borstade tänderna under en stjärnhimmel som nästan gav oss dåndimpen. Vilken mäktig syn! Aldrig har vi känt oss så små och obetydliga samtidigt som dess vackra omfamnande nattljus fyllde oss med känslan av att vi visst spelar roll. Att vi är de mest älskade människorna i hela universum. En upplevelse knappt formulerbar men ack så underbar.
Vi vaknade upp till färggrann rykande prakt. Mineralerna i vulkanrika områden färgar marken i regnbågens färger och hett vatten höljer allting i en mystiskt dimma. Ingrid och Alvin tog tillfället att göra en egen utflykt. De tog båten över floden, som ur Huckleberry Finn, och vandrade längs sprutande geisrar, bubblande lerpooler och imponerande saltberg. Fikade MÅNGA gånger och fnissade åt varandras skämt. Ola och Engla njöt friden vid husbilen och skrev dagbok, fikade förstås också och njöt det avslappnade tompratets vila. Söndagskvällen tog vi i nästa stad; Taupo. Laddade skafferiet, mumsade kvällsmat på en parkering och njöt bluesfestivalyra på en filt i en park. Kvällen toppades med eld-show och dans av självlysande kroppsmålade konstnärer. Kroppar som tavlor – mycket vackert och smakfullt! När vi ändå var så bra parkerade tyckte vi det var lika bra att sova över på parkeringen. Den hyrda husbil ger oss enorm frihet!
(...fortsättning följer. Nu var visst surdegsbröden färdiggräddade och skriverskan trött. Stjärnorna lyser och huset är tyst. Dags att somna lite)
fredag 28 januari 2011
De betydelsefulla hälsningarna
Hej du som läser, vad kul att du hittade hit.
Varje morgon finns på jorden undersida två förvantansfulla barn (och två dito föräldrar) som kollar mejlen i den lilla datorn. Varje morgon medlika stort hopp om att det ska ha kommit nån liten kommentar på bloggen eller ett mejl i Inkorgen. Har du möjlighet vill vi att du ska veta att det betyder oerhört mycket med en liten "kommentar", som det kallas här på bloggen, om precis vad som helst hemifrån när vi är så långt borta. Eller ett litet mejl om vardagen hemma till nån av adresserna överst i högerspalten här bredvid. Vi har en högtidlig högläsningsstund av små livstecken hemifrån varje dag efter frukost - dagens höjdpunkt när det kommit något att läsa.
Stor kram från oss alla fyra!
Varje morgon finns på jorden undersida två förvantansfulla barn (och två dito föräldrar) som kollar mejlen i den lilla datorn. Varje morgon medlika stort hopp om att det ska ha kommit nån liten kommentar på bloggen eller ett mejl i Inkorgen. Har du möjlighet vill vi att du ska veta att det betyder oerhört mycket med en liten "kommentar", som det kallas här på bloggen, om precis vad som helst hemifrån när vi är så långt borta. Eller ett litet mejl om vardagen hemma till nån av adresserna överst i högerspalten här bredvid. Vi har en högtidlig högläsningsstund av små livstecken hemifrån varje dag efter frukost - dagens höjdpunkt när det kommit något att läsa.
Stor kram från oss alla fyra!
Överraskningarnas dag
Dagen började vid den vackra stranden av Lake Rotorua. God morgon till de svarta svanarna. En kvinna passerade på sin morgonpromenad med sin åsna(!) i grimskaft. Varje morgon passerar hon lekplatsen vid strandkanten och låter barn som är där få sig en ridtur. Engla red lyckligt barbacka på åsnan som precis som i en serietidning gick framåt lurad av kvisten med blad ägarinnan höll framför den! Frukostfil innan vi packade ihop bilen (börjar få lite rutin nu...) Sheep dog trial, fårhundstävlingar, på ett gärde - precis som vi minns det med gubbar i farmarhatt och fåraherdestav som ska föra tre får runt en bana med hjälp av sin fårhund. Mycket fascinerade miljö!
På märkliga vägar hamnade vi på en inomhusshow med uppträdande får, 13 olika raser, ankor, fårhundar, kossor som mjölkades live på scenen och ullkastande farmare som spred ull över publiken. Hundar som gjorde pyramidkonster ovanpå fåren, flasklamm som kom inspringande i rampljuset, vilda maniskt fotograferande kineser och koreaner, får med dreadlocks, ullklippning av får på upphöjt podium. Genuint NZ lantliv inomhus på stor upplyst scen. Alvin lyssnade koreansk direkttolkning av den engelska speakern i hörlurar och vi vuxna spånade idéer om liknande shower i Sverige med bagartema. Ola som konferensier och Ingrid med bagarmössa med temat publikdeltagande degknådning live. Gemensam nämnare var utdöende kunskaper som turister uppenbarligen är beredda att betala multum för! Om tio år kanske...!
Vidare via hjälpsamma mekaniker som fixade husbilens batteri till ett café utan jämförelse. Vilken måltid, vilken service, vilket kaffe, vilka kakor! Vi njöt i två timmar och regnet kom smygande. Husbilen parkerades på en camping för natten och där överraskades vi av varma källor utanför dörren och en upplyst swimmingpool värmd av markens vulkanaktivitet. Underbart härligt utomhus-kvällsbad för hela familjen i ruskvädret. Nu somnar vi nog riktigt gott!
På märkliga vägar hamnade vi på en inomhusshow med uppträdande får, 13 olika raser, ankor, fårhundar, kossor som mjölkades live på scenen och ullkastande farmare som spred ull över publiken. Hundar som gjorde pyramidkonster ovanpå fåren, flasklamm som kom inspringande i rampljuset, vilda maniskt fotograferande kineser och koreaner, får med dreadlocks, ullklippning av får på upphöjt podium. Genuint NZ lantliv inomhus på stor upplyst scen. Alvin lyssnade koreansk direkttolkning av den engelska speakern i hörlurar och vi vuxna spånade idéer om liknande shower i Sverige med bagartema. Ola som konferensier och Ingrid med bagarmössa med temat publikdeltagande degknådning live. Gemensam nämnare var utdöende kunskaper som turister uppenbarligen är beredda att betala multum för! Om tio år kanske...!
Vidare via hjälpsamma mekaniker som fixade husbilens batteri till ett café utan jämförelse. Vilken måltid, vilken service, vilket kaffe, vilka kakor! Vi njöt i två timmar och regnet kom smygande. Husbilen parkerades på en camping för natten och där överraskades vi av varma källor utanför dörren och en upplyst swimmingpool värmd av markens vulkanaktivitet. Underbart härligt utomhus-kvällsbad för hela familjen i ruskvädret. Nu somnar vi nog riktigt gott!
torsdag 27 januari 2011
Den husbilande familjen
Åh hej å hå vad krångligt det skulle vara att flytta in i en husbil då…
Hela familjen har varit uppochner i två dagar av denna livsomvälvande erfarenhet.
”Hur svårt kan det vara??” tänkte vi kaxigt när vi bestämde oss för att hyra den här plasctic-fantastic-bilen i sju veckor istället för att sälja vår bil och byta upp oss till en egen (skruttig) husbil. Jag kan säga att det var förvånande stor omställning. Bara att packa ihop sitt hus vid varje avfärd genom att stänga för gasen, veva ner parabolen, skruva igen duschventilationen, komma ihåg att noga dra åt skruven så toans innehåll inte svalpar ut när man kör, att stoppa in varje pryttel i ett skåp och framförallt komma ihåg att låsa ALLA skåpsluckor samt att minnas att stänga av vattenpumpen… Det tar tid att fatta vart man ska göra av knäna när man gör sina behov inne på den kombinerade toalett-handfats-surfbrädeförvarings-duschutrymmet… Och hur många som kan duscha efter att man använt gas i en kvart för att värma upp varmvattnet. Hur många spolningar håller toan för innan det svämmar över? Hur lyckas man vända sig på natten utan att varken trilla ur sängen eller smocka till grannen? Hur mycket syns vi ut på kvällen? Och hörs??!? Är det en ugn, en brödrost eller nån annan finurlig uppfinning med glaslucka under köksbänken?
Just nu sitter jag i en nyinförskaffad hopfällbar campingfåtölj vid strandkanten av Lake Rotorua där vi ikväll har parkerat oss för natten. Svarta svanar simmar framför med sina ungar på släptåg. En vattenskoter leker en bit bort och barnen badar lyckligt i sötvatten och tar sin kvällsdusch live i sjön. Solen börjar sänka sig och vindarna är ljumma. En sån där stund när allting stämmer. De där dagarna när vi mest krånglar och träter på varandra, som de senaste tre, kommer man ju inte på tanken att skriva på bloggen ;) Tur är väl det, att man sorterar bort det dåliga och lyfter fram det goda.
På vägen hit delade vi vuxna en nostalgistund. För elva år sedan landade vi för första gången på Nya Zeeland utan kunskap om vare sig landets valuta eller klimatet. Vi hade dragit iväg från Spanien som naiva backpackers och kände oss mer förvirrade än någonsin när vi landade med planet i Auckland. En enda sak hade vi kunskap om. En par Ingrid jobbat med fem år tidigare i Jerusalem var från en stad kallad Tauranga på NZ. Vi tog en buss dit direkt från flygplatsen för att finna att mannen var död och kvinnan kvar i Jerusalem. Surprice! Vi vet nog inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Dagar gick av gråt och förtvivlan över att ha åkt så långt hemifrån. Men så plötsligt på underliga vägar hamnade vi hos Mark & Denise på deras farm. Jobbade för mat och husrum och fascinerades över deras självförsörjande, ekologiska gård, ”a lifestyle block”. Solceller till el, vedspis till matlagning, regnvatten i kranen, mjölkko bakom knuten, egen makalös trädgård och fröproduktion, hönor till ägg och ett hus byggt av återvunnet material. Många gånger har vi pratat om detta par och undrat vad som hände sen.
Idag åkte vi förbi på vägen vi listat ut gick förbi deras gård. Vi snigelkörde i 40 km/h och sneglade in på gård efter gård. Plötsligt efter ännu en krök ropade vi båda; DÄR ÄR DET! Inte ett foto har vi därifrån men minnet hade etsat sig fast hos oss båda. Det visade sig Denise själv ”jumped over the fence to the neighbour”, dvs hoppade I grannens säng året efter vi var där. Båda grann-paren skilde sig och Denise flyttade med grannmannen till annan ort och båda gårdarna såldes. Vi mötte den nuvarande ägaren som glatt delade historien med oss. Mjölkkon blev kvar tills den sinade, välte av ålderskrämpor, blev blind av fallet och gav upp livsandan efter tre år. Den makalösa trädgården blev fotbollsplan åt efterkommande barn och den vackra ängen var i dag motorcrossbana. Så annorlunda men ändå så likt. Mycket fascinerande känsla att återse detta ställe som satt så djupa spår i oss.
Nej, barnen förstod förstås inte alls poängen! ”Kan vi åka nu? Varför har de så många rostiga motorcyklar? Får vi glass?” Underbart att resa med dem som är så närvarande i nuet. Vi åt glass. Bra idé! :)
Regnandet har slutat men de hotar med mer till helgen. Solen värmer och idag har vi haft en vidunderlig dag på den vita långsträckta stranden vid havet. Igår kväll parkerade vi oss precis bakom sanddynorna med utsikt över de rullande vågorna och somnade till havets brus. Precis så som man önskar när man drömmer om att resa med husbil. Vi vevade ner markisen till frukostmackorna och njöt i fulla drag att vara på det bästa tänkbara stället. Barnen har under dagen byggt upp ett McDonald´s samt ett café på var sida av flodbädden som ledde ner på stranden. Alvin hade textat med stora bokstäver i sanden:
”BÄK KAFET VARMT” samt BÄK MÄKDÅNALS KALLT”
Det tog ett tag för oss att klura ut att på ”Bäck –cafét” satt man utomhus vid bäcken, så där var det varmt och på ”Bäck-McDonald´s” satt man inomhus och där var det air condition, d.v.s. kallt. Barnens bearbetning av livet är oslagbar att betrakta och inte minst besöka. Vi har hittat en riktig livsförhöjare på NZ caféer kallad ”Fluffy”. I en liten espressokopp i porslin gör de från sina exklusiva espressomaskiner, som finns på varje café här, en varm dryck till barn. De grundar med lite varm choklad, fyller på med skummad mjölk och toppar med en marshmallows. En mysig lyx till barnen när mamma och pappa ska dricka sin cappucino, long black, short white, macciato eller espresso (dvs olika kaffesorter som vi knappt än lärt oss skillnaden på) för det nobla priset av 5-10 kr. NZ omtanke och livsglädje i kvadrat!
Så ”Fluffy” serverades av barnen till oss vuxna på deras ”Bäck-café”. Samt ”Cupcakes”, ”Espresso med liten kanna hot water” (Olas val på caféer) och ”Birthday-cakes”. Snäckor fyllda med vit sand som skummad mjölk i kaffet, vita stenar som marshmallows, svarta stenar som chokladbitar, blad som grön marsipan på tårtan och träbitar som hamburgare inlindade i en bit papper från McDonald´s som kom flytande i bäcken… Allt kan användas och förvandlas enligt barnens devis.
De svarta svanarna sticker huvudet under vingen, barnen luktar rent och gott, vinden kräver en kvällströja och det är dags för en kvällsmacka. Livet har återvänt till familjen och vi är redo för nya äventyr. Imorgon väntar ”fis-staden” Rotorua där det ryker ur gatubrunnarna för jordskorpan är så tunn och maorierna kokar sin mat i en grop i jorden för där är varmt som i en ugn. Vulkanstaden erbjuder också en sheep-dog-trial, en tävling för farmare där de visar upp sina fårhundar och hur väl de för en flock får. Typiskt NZ – som hämtat ur filmen Babe!
Hela familjen har varit uppochner i två dagar av denna livsomvälvande erfarenhet.
”Hur svårt kan det vara??” tänkte vi kaxigt när vi bestämde oss för att hyra den här plasctic-fantastic-bilen i sju veckor istället för att sälja vår bil och byta upp oss till en egen (skruttig) husbil. Jag kan säga att det var förvånande stor omställning. Bara att packa ihop sitt hus vid varje avfärd genom att stänga för gasen, veva ner parabolen, skruva igen duschventilationen, komma ihåg att noga dra åt skruven så toans innehåll inte svalpar ut när man kör, att stoppa in varje pryttel i ett skåp och framförallt komma ihåg att låsa ALLA skåpsluckor samt att minnas att stänga av vattenpumpen… Det tar tid att fatta vart man ska göra av knäna när man gör sina behov inne på den kombinerade toalett-handfats-surfbrädeförvarings-duschutrymmet… Och hur många som kan duscha efter att man använt gas i en kvart för att värma upp varmvattnet. Hur många spolningar håller toan för innan det svämmar över? Hur lyckas man vända sig på natten utan att varken trilla ur sängen eller smocka till grannen? Hur mycket syns vi ut på kvällen? Och hörs??!? Är det en ugn, en brödrost eller nån annan finurlig uppfinning med glaslucka under köksbänken?
Just nu sitter jag i en nyinförskaffad hopfällbar campingfåtölj vid strandkanten av Lake Rotorua där vi ikväll har parkerat oss för natten. Svarta svanar simmar framför med sina ungar på släptåg. En vattenskoter leker en bit bort och barnen badar lyckligt i sötvatten och tar sin kvällsdusch live i sjön. Solen börjar sänka sig och vindarna är ljumma. En sån där stund när allting stämmer. De där dagarna när vi mest krånglar och träter på varandra, som de senaste tre, kommer man ju inte på tanken att skriva på bloggen ;) Tur är väl det, att man sorterar bort det dåliga och lyfter fram det goda.
På vägen hit delade vi vuxna en nostalgistund. För elva år sedan landade vi för första gången på Nya Zeeland utan kunskap om vare sig landets valuta eller klimatet. Vi hade dragit iväg från Spanien som naiva backpackers och kände oss mer förvirrade än någonsin när vi landade med planet i Auckland. En enda sak hade vi kunskap om. En par Ingrid jobbat med fem år tidigare i Jerusalem var från en stad kallad Tauranga på NZ. Vi tog en buss dit direkt från flygplatsen för att finna att mannen var död och kvinnan kvar i Jerusalem. Surprice! Vi vet nog inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Dagar gick av gråt och förtvivlan över att ha åkt så långt hemifrån. Men så plötsligt på underliga vägar hamnade vi hos Mark & Denise på deras farm. Jobbade för mat och husrum och fascinerades över deras självförsörjande, ekologiska gård, ”a lifestyle block”. Solceller till el, vedspis till matlagning, regnvatten i kranen, mjölkko bakom knuten, egen makalös trädgård och fröproduktion, hönor till ägg och ett hus byggt av återvunnet material. Många gånger har vi pratat om detta par och undrat vad som hände sen.
Idag åkte vi förbi på vägen vi listat ut gick förbi deras gård. Vi snigelkörde i 40 km/h och sneglade in på gård efter gård. Plötsligt efter ännu en krök ropade vi båda; DÄR ÄR DET! Inte ett foto har vi därifrån men minnet hade etsat sig fast hos oss båda. Det visade sig Denise själv ”jumped over the fence to the neighbour”, dvs hoppade I grannens säng året efter vi var där. Båda grann-paren skilde sig och Denise flyttade med grannmannen till annan ort och båda gårdarna såldes. Vi mötte den nuvarande ägaren som glatt delade historien med oss. Mjölkkon blev kvar tills den sinade, välte av ålderskrämpor, blev blind av fallet och gav upp livsandan efter tre år. Den makalösa trädgården blev fotbollsplan åt efterkommande barn och den vackra ängen var i dag motorcrossbana. Så annorlunda men ändå så likt. Mycket fascinerande känsla att återse detta ställe som satt så djupa spår i oss.
Nej, barnen förstod förstås inte alls poängen! ”Kan vi åka nu? Varför har de så många rostiga motorcyklar? Får vi glass?” Underbart att resa med dem som är så närvarande i nuet. Vi åt glass. Bra idé! :)
Regnandet har slutat men de hotar med mer till helgen. Solen värmer och idag har vi haft en vidunderlig dag på den vita långsträckta stranden vid havet. Igår kväll parkerade vi oss precis bakom sanddynorna med utsikt över de rullande vågorna och somnade till havets brus. Precis så som man önskar när man drömmer om att resa med husbil. Vi vevade ner markisen till frukostmackorna och njöt i fulla drag att vara på det bästa tänkbara stället. Barnen har under dagen byggt upp ett McDonald´s samt ett café på var sida av flodbädden som ledde ner på stranden. Alvin hade textat med stora bokstäver i sanden:
”BÄK KAFET VARMT” samt BÄK MÄKDÅNALS KALLT”
Det tog ett tag för oss att klura ut att på ”Bäck –cafét” satt man utomhus vid bäcken, så där var det varmt och på ”Bäck-McDonald´s” satt man inomhus och där var det air condition, d.v.s. kallt. Barnens bearbetning av livet är oslagbar att betrakta och inte minst besöka. Vi har hittat en riktig livsförhöjare på NZ caféer kallad ”Fluffy”. I en liten espressokopp i porslin gör de från sina exklusiva espressomaskiner, som finns på varje café här, en varm dryck till barn. De grundar med lite varm choklad, fyller på med skummad mjölk och toppar med en marshmallows. En mysig lyx till barnen när mamma och pappa ska dricka sin cappucino, long black, short white, macciato eller espresso (dvs olika kaffesorter som vi knappt än lärt oss skillnaden på) för det nobla priset av 5-10 kr. NZ omtanke och livsglädje i kvadrat!
Så ”Fluffy” serverades av barnen till oss vuxna på deras ”Bäck-café”. Samt ”Cupcakes”, ”Espresso med liten kanna hot water” (Olas val på caféer) och ”Birthday-cakes”. Snäckor fyllda med vit sand som skummad mjölk i kaffet, vita stenar som marshmallows, svarta stenar som chokladbitar, blad som grön marsipan på tårtan och träbitar som hamburgare inlindade i en bit papper från McDonald´s som kom flytande i bäcken… Allt kan användas och förvandlas enligt barnens devis.
De svarta svanarna sticker huvudet under vingen, barnen luktar rent och gott, vinden kräver en kvällströja och det är dags för en kvällsmacka. Livet har återvänt till familjen och vi är redo för nya äventyr. Imorgon väntar ”fis-staden” Rotorua där det ryker ur gatubrunnarna för jordskorpan är så tunn och maorierna kokar sin mat i en grop i jorden för där är varmt som i en ugn. Vulkanstaden erbjuder också en sheep-dog-trial, en tävling för farmare där de visar upp sina fårhundar och hur väl de för en flock får. Typiskt NZ – som hämtat ur filmen Babe!
söndag 23 januari 2011
Tre veckor i text
Åh, hjälp vad det regnar. I 48 timar har vi haft skyfall och floderna svämmar över. Havets vågor är bruna av lerfärgat vatten som runnit nerför bergen, genom floderna och ut i havet. Det annars kristallklara, turkosa-färgade havsvattnet ser ut som hämtat från en nyhetssändning från naturkatastrofer i Pakistan. Vi inser hur lyckligt lottade vi var i fjol med endast tre regndagar av 70. På eftermiddagen idag gav vi i alla fall upp tanken på att sova i bilen eller alls försöka slå upp tältet. Något vi annars njuter enormt av och som ger oss total frihet att åka vart vi vill när vi vill.
I stället tog de övertrötta föräldrarna sitt förnuft till fånga och tog in på ett backpackers här i Whakatane, ett vandrarhem för yngre folk med ”backpack”, ryggsäck. Att trava in här med en femåring och en åttaåring hör inte till vanligheterna, men det piggar nog upp mellan ölflaskorna till rugby på Sportkanalen, biljardspelet och den internationella backpacker-stämningen i loungen. Minnena från vår första resa till NZ för elva år sedan som nygifta med egna ryggsäckar kommer till oss.
Vi har hunnit med mycket sedan sist vi skrev för tre veckor sedan. Avokadofarms-vistelsen övergick i projektet sälja-bilen-och-byta-upp-oss-till-en-husbil med vistelseort Auckland, NZ miljonstad. Vi provkörde gamla ombyggda Bedford-ambulanser från 1981, vingliga lastbilar med en husvagn fäst på flaket, smidiga Ford Escort:er med inbyggt kök, toa, våningssäng och dusch. I Sverige finns husvagnar från 80-talet för överkomliga summor, på NZ finns dylika husbilar. Ingen kör med husvagnar i detta kulliga och bergsrika landskap, här har husbilar varit vanligt länge.
Mellan provkörningarna huserade vi hos våra vänner Ron & Kay. Ett 70+par, amerikaner som kom till NZ med tre barn på 70-talet som missionärer till en kommuniteten på Great Barrier Island, två timmars båtresa utanför NZ kust. Ron har svensk mamma, indian-pappa och har en fascinerande rikedom av vishet, historier, livserfarenhet och ödmjukhet. Hans fru Kay besitter det största hjärta vi mött. Behöver vi nämna att vi fylldes till bredden av meningsfull gemenskap, vilosam tillvaro och kärlek i överflöd? Tänk så nära man kan komma andra människor på så kort tid. Spännande saker hände både med det yttre och det inre av oss under den veckan. Till det yttre kan nämnas att vi fick ett erbjudande som överträffade våra vildaste drömmar om en fortsatt resa i husbil. Vänners vänner erbjöd oss ett fenomenalt pris på att hyra deras super-duper-flashiga plastic-fantastic-husbil under sju veckor. Vi bestämde oss för att behålla våran fyrhjulsdrivna van och ta en långresa ner i hyr-husbilen till glaciärerna, fjorderna samt våra vänner Pernilla, Andrew & lilla George på Sydön. En dröm som efter elva år på övernaturligt sätt nu blir sann. Vi är ödmjukt fascinerade över denna godhet och innerligt tacksamma, spända av förväntan och lyckliga över att veta hur vi ska bo under så många veckor. Satellit-TV, aircondition, utdragbart soltak, micro… vi får lägga upp bilder nästa vecka när vi flyttar in i den. Boendefrågan tar mycket av varje dags energi och kräver mycket av oss som vuxna så att barnen har det bra. Det ska bli fantastiskt att få ha huset ”på ryggen” och stanna varhelst utan att behöva ta hänsyn till en enda omständighet. Ösregn i dagar t.e.x!
Genom Ron & Kay fick vi möjligheten att besöka just kommuniteten på den isolerade ön Great Barrier Island och såg framför oss att man där levde som vi föreställt oss själva i drömlivet. Veckan hos dem med deras berättelser tände gamla visioner inom oss. Orama – namnet på en kristen kommunitet med ekologisk trädgård för självförsörjning, musikprofil, rikt outdoor-liv med kajaking, bergsklättring och vandringar, socialt arbete för utslagna, överlåtna medarbetare, korallrev utanför fönstret i en turkos vik, regnskogen bakom husknuten, ingen el på ön, enkelhet i praktiken och ett stillsammare tempo. Efter en dramatisk högvågad båttur dit och ett dygn av volontärs-arbete kan man kortfattat säga att drömmen sprack som en bubbla ut i en våg av magsjuka på ön. Vi flydde för vår familjs bästa i ett litet 8-manna flygplan och tillskriver hela upplevelsen ”erfarenheter som för en framåt i livet”. Vi lärde oss oerhört mycket av äventyret, dyrköpt men övertydligt.
Vi tog några dagar för att sortera intrycken inne i Auckland, innan resetarmen sög och vi drog iväg igen. En tredagars sväng upp till Coromandel, NZ motsvarighet till Österlen. Makalös natur, storslagna stränder, toppenväder och riktigt gott kaffe (En stad eller en by bedöms på Hoelstad-skalan utifrån sitt kaffe och sin cheesecake. Tydligt avgörande faktorer) Vi åkte ett litet turisttåg upp i regnsskogen. Ett järnvägsbygge förverkligat av en visionär/pionjär som kunde erbjuda besökare den första entimmes-tågfärden efter 32 år av byggnation med egna medel. Det finns många fascinerande entusiaster i detta land som genomför sin dröm.
Vi grävde oss en egen spa-pool på Hot Water Beach där kokande vatten bubblade upp ur sanden och blandades till perfekt temperatur av havets vågor. Vi delade erfarenheter med caféägare, njöt havsbrus till nattssömn och frukostmusik. Samtalade om livet under stjärnorna och sprang ikapp på stranden. Vi gick vandringar ut till avlägsna stränder, kokade pumpa-soppa på gasspis i skuggan av kaktusar och kvällssurfade i solnedgången. Vi bråkade också med svärmar av kvällsmyggor, bråkade med varandra, suckade över värmen och tyckte pengarna rann ur fickorna på oss.
Skönt var det då att styra kosan upp i bergen tillbaka till farmen Haurata där vi jobbade för mat och husrum i februari i fjol. Återseendet var vilsamt, fårhjordarna välkomnande och det lilla trähuset högst uppe på berget befriande avskilt, 6 km från farmen. Sist minns både vi och våra värdar där att vi led av att det var för ensamt, denna gång njöt vi avskildheten. Lustigt hur olika man kan uppleva samma plats beroende på vad som rör sig i ens inre. Bad i floden, regnpromenad ut på bergskammen, plättar med kakao till fikat, lek i fårskjulet, fönsterputsning. Middag med grannar och lokalt vin, långa sovmornar, spadgrävning av komposten, uppsamlande av handflatestora kottar perfekta som ved. Springrunda med tjurmöte på vägen, små vit-rumpade vildkaniner runt fötterna, läckande innertak som läckte in regndroppar i ansiktet på natten och utedass.
Ett dygn tog vi oss dock ner till civilisationen och fick roliga och inspirerande möten med vänner från förra resorna. Donna som vi lärde känna för elva år sedan som vi på något märkligt sätt klickar så bra med varje gång vi ses. Ett sant möte i nuet samtidigt som vi hinner uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Vi fick också en eftermiddag med det svenska läkarparet från Linköping som varvat ner sin stressiga livsstil, som de själva tyckte, i ekorrhjulet i Sverige och på alla plan bytt upp sig i livskvalité med ett liv på NZ´s östkust. Tanken lockar oss onekligen, som ni kanske förstår!
Vi fick tyvärr lämna farmen en dag tidigare än tänkt p.g.a. det våldsamma regnandet. Eller rättare sagt, vi fick gärna stanna men med varningen ”vägen kan rasa samman och ni kan bli fast i veckor utan el” sov vi en natt med stressande ångest och tog på beslutet att rulla nerför berget och dra oss vidare mot Tauranga där vi ska hämta husbilen på tisdag. Vi hann således inte med allt det vi hade hoppats på Haurata men börjar se att vi nu istället upplever något annat istället. Vår resa handlar inte längre så mycket om vart vi är när, utan den är en ständigt pågående process där vi i omgångar möter andra och oss själva vilket utvecklar oss, ger oss näring och tar oss vidare i våra visioner, formar våra drömmar och ger oss möjlighet att bygga vidare på dem båda. Något som vi båda har som drivkraft och som gör att vi vågar det andra aldrig skulle ens tänka på att genomföra.
Någon skrev ” Fast allting kan ju inte bara vara underbart, även om det i stort sett är bra? Jag menar, man får ju ont i magen och blir varm och irriterad även på NZ...”
Jag försökte tänka ut något tillfälle det hänt, men kunde inte minnas det. Det händer förstås men det bekommer oss inte. Det goda fyller oss så mycket mer. Så känns det nu. Säkert kommer vi igenom smekmånaden och det underbara blandas upp med annat. Kanske är det en mardröm att bo i en husbil med satelit-TV??? Fortsättning följer… :)
I stället tog de övertrötta föräldrarna sitt förnuft till fånga och tog in på ett backpackers här i Whakatane, ett vandrarhem för yngre folk med ”backpack”, ryggsäck. Att trava in här med en femåring och en åttaåring hör inte till vanligheterna, men det piggar nog upp mellan ölflaskorna till rugby på Sportkanalen, biljardspelet och den internationella backpacker-stämningen i loungen. Minnena från vår första resa till NZ för elva år sedan som nygifta med egna ryggsäckar kommer till oss.
Vi har hunnit med mycket sedan sist vi skrev för tre veckor sedan. Avokadofarms-vistelsen övergick i projektet sälja-bilen-och-byta-upp-oss-till-en-husbil med vistelseort Auckland, NZ miljonstad. Vi provkörde gamla ombyggda Bedford-ambulanser från 1981, vingliga lastbilar med en husvagn fäst på flaket, smidiga Ford Escort:er med inbyggt kök, toa, våningssäng och dusch. I Sverige finns husvagnar från 80-talet för överkomliga summor, på NZ finns dylika husbilar. Ingen kör med husvagnar i detta kulliga och bergsrika landskap, här har husbilar varit vanligt länge.
Mellan provkörningarna huserade vi hos våra vänner Ron & Kay. Ett 70+par, amerikaner som kom till NZ med tre barn på 70-talet som missionärer till en kommuniteten på Great Barrier Island, två timmars båtresa utanför NZ kust. Ron har svensk mamma, indian-pappa och har en fascinerande rikedom av vishet, historier, livserfarenhet och ödmjukhet. Hans fru Kay besitter det största hjärta vi mött. Behöver vi nämna att vi fylldes till bredden av meningsfull gemenskap, vilosam tillvaro och kärlek i överflöd? Tänk så nära man kan komma andra människor på så kort tid. Spännande saker hände både med det yttre och det inre av oss under den veckan. Till det yttre kan nämnas att vi fick ett erbjudande som överträffade våra vildaste drömmar om en fortsatt resa i husbil. Vänners vänner erbjöd oss ett fenomenalt pris på att hyra deras super-duper-flashiga plastic-fantastic-husbil under sju veckor. Vi bestämde oss för att behålla våran fyrhjulsdrivna van och ta en långresa ner i hyr-husbilen till glaciärerna, fjorderna samt våra vänner Pernilla, Andrew & lilla George på Sydön. En dröm som efter elva år på övernaturligt sätt nu blir sann. Vi är ödmjukt fascinerade över denna godhet och innerligt tacksamma, spända av förväntan och lyckliga över att veta hur vi ska bo under så många veckor. Satellit-TV, aircondition, utdragbart soltak, micro… vi får lägga upp bilder nästa vecka när vi flyttar in i den. Boendefrågan tar mycket av varje dags energi och kräver mycket av oss som vuxna så att barnen har det bra. Det ska bli fantastiskt att få ha huset ”på ryggen” och stanna varhelst utan att behöva ta hänsyn till en enda omständighet. Ösregn i dagar t.e.x!
Genom Ron & Kay fick vi möjligheten att besöka just kommuniteten på den isolerade ön Great Barrier Island och såg framför oss att man där levde som vi föreställt oss själva i drömlivet. Veckan hos dem med deras berättelser tände gamla visioner inom oss. Orama – namnet på en kristen kommunitet med ekologisk trädgård för självförsörjning, musikprofil, rikt outdoor-liv med kajaking, bergsklättring och vandringar, socialt arbete för utslagna, överlåtna medarbetare, korallrev utanför fönstret i en turkos vik, regnskogen bakom husknuten, ingen el på ön, enkelhet i praktiken och ett stillsammare tempo. Efter en dramatisk högvågad båttur dit och ett dygn av volontärs-arbete kan man kortfattat säga att drömmen sprack som en bubbla ut i en våg av magsjuka på ön. Vi flydde för vår familjs bästa i ett litet 8-manna flygplan och tillskriver hela upplevelsen ”erfarenheter som för en framåt i livet”. Vi lärde oss oerhört mycket av äventyret, dyrköpt men övertydligt.
Vi tog några dagar för att sortera intrycken inne i Auckland, innan resetarmen sög och vi drog iväg igen. En tredagars sväng upp till Coromandel, NZ motsvarighet till Österlen. Makalös natur, storslagna stränder, toppenväder och riktigt gott kaffe (En stad eller en by bedöms på Hoelstad-skalan utifrån sitt kaffe och sin cheesecake. Tydligt avgörande faktorer) Vi åkte ett litet turisttåg upp i regnsskogen. Ett järnvägsbygge förverkligat av en visionär/pionjär som kunde erbjuda besökare den första entimmes-tågfärden efter 32 år av byggnation med egna medel. Det finns många fascinerande entusiaster i detta land som genomför sin dröm.
Vi grävde oss en egen spa-pool på Hot Water Beach där kokande vatten bubblade upp ur sanden och blandades till perfekt temperatur av havets vågor. Vi delade erfarenheter med caféägare, njöt havsbrus till nattssömn och frukostmusik. Samtalade om livet under stjärnorna och sprang ikapp på stranden. Vi gick vandringar ut till avlägsna stränder, kokade pumpa-soppa på gasspis i skuggan av kaktusar och kvällssurfade i solnedgången. Vi bråkade också med svärmar av kvällsmyggor, bråkade med varandra, suckade över värmen och tyckte pengarna rann ur fickorna på oss.
Skönt var det då att styra kosan upp i bergen tillbaka till farmen Haurata där vi jobbade för mat och husrum i februari i fjol. Återseendet var vilsamt, fårhjordarna välkomnande och det lilla trähuset högst uppe på berget befriande avskilt, 6 km från farmen. Sist minns både vi och våra värdar där att vi led av att det var för ensamt, denna gång njöt vi avskildheten. Lustigt hur olika man kan uppleva samma plats beroende på vad som rör sig i ens inre. Bad i floden, regnpromenad ut på bergskammen, plättar med kakao till fikat, lek i fårskjulet, fönsterputsning. Middag med grannar och lokalt vin, långa sovmornar, spadgrävning av komposten, uppsamlande av handflatestora kottar perfekta som ved. Springrunda med tjurmöte på vägen, små vit-rumpade vildkaniner runt fötterna, läckande innertak som läckte in regndroppar i ansiktet på natten och utedass.
Ett dygn tog vi oss dock ner till civilisationen och fick roliga och inspirerande möten med vänner från förra resorna. Donna som vi lärde känna för elva år sedan som vi på något märkligt sätt klickar så bra med varje gång vi ses. Ett sant möte i nuet samtidigt som vi hinner uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Vi fick också en eftermiddag med det svenska läkarparet från Linköping som varvat ner sin stressiga livsstil, som de själva tyckte, i ekorrhjulet i Sverige och på alla plan bytt upp sig i livskvalité med ett liv på NZ´s östkust. Tanken lockar oss onekligen, som ni kanske förstår!
Vi fick tyvärr lämna farmen en dag tidigare än tänkt p.g.a. det våldsamma regnandet. Eller rättare sagt, vi fick gärna stanna men med varningen ”vägen kan rasa samman och ni kan bli fast i veckor utan el” sov vi en natt med stressande ångest och tog på beslutet att rulla nerför berget och dra oss vidare mot Tauranga där vi ska hämta husbilen på tisdag. Vi hann således inte med allt det vi hade hoppats på Haurata men börjar se att vi nu istället upplever något annat istället. Vår resa handlar inte längre så mycket om vart vi är när, utan den är en ständigt pågående process där vi i omgångar möter andra och oss själva vilket utvecklar oss, ger oss näring och tar oss vidare i våra visioner, formar våra drömmar och ger oss möjlighet att bygga vidare på dem båda. Något som vi båda har som drivkraft och som gör att vi vågar det andra aldrig skulle ens tänka på att genomföra.
Någon skrev ” Fast allting kan ju inte bara vara underbart, även om det i stort sett är bra? Jag menar, man får ju ont i magen och blir varm och irriterad även på NZ...”
Jag försökte tänka ut något tillfälle det hänt, men kunde inte minnas det. Det händer förstås men det bekommer oss inte. Det goda fyller oss så mycket mer. Så känns det nu. Säkert kommer vi igenom smekmånaden och det underbara blandas upp med annat. Kanske är det en mardröm att bo i en husbil med satelit-TV??? Fortsättning följer… :)
onsdag 19 januari 2011
SIsta dagen på avokadofarmen & resan vidare till Auckland
Ronan, Vanya & Anne
Våra livsglada, filosoferande, kloka och fina värdar
 |
| Två familjer med stort utbyte som delade livet med varandra under en vecka |
Engla & Ingrid tog en ridtur längs den vidsträckta vita sandstranden
Awesome!
Awesome!
Lycklig & full av upplevelse!
I en förort till miljonstaden Auckland
Bad i den lokala utomhuspoolen
Det kändes som vi åkt till Samoaöarna snarare än NZ största stad
Stadsdelen Mangere var till största delen befolkad av immigrerande "islanders"
NZ är en fascinerande smältdegel av världens nationaliteter.
Landet är ju bara 180 år gammalt och få är mer
än tredjegenerations Nya Zeeländare.
Landet är ju bara 180 år gammalt och få är mer
än tredjegenerations Nya Zeeländare.
Vi huserade hos våra ljuvliga vänner Kay...
... och Ron. Missionärer som flyttade från USA med tre barn till isolerade
Great Barrier Island utanför NZ östkust på 70-talet. Ron med svensk mamma
och indian-pappa.
Både Kay & Ron är pionjärer av sitt slag med ett hjärta av guld.
En nåd för oss att få spendera så mycket tid tillsammans med som vi gjorde.
Great Barrier Island utanför NZ östkust på 70-talet. Ron med svensk mamma
och indian-pappa.
Både Kay & Ron är pionjärer av sitt slag med ett hjärta av guld.
En nåd för oss att få spendera så mycket tid tillsammans med som vi gjorde.
Great Barrier Island
Båtresa från miljonstaden Auckland
Snabb racerbåt...
... i STORA vågor!
Väl framme i en lugnare bukt
Pohutukawa-träd hängandes över det turkosa vattnet
med vackra stora röda blommor
Vandring till picnic-bay
Flygresa tillbaka med ett litet 8-mannaplan
Coromandel - NZ´s Österlen
Fika paus överst på kullen
Ljuvlig äta-kaka-utsikt
Cathedral Cove där delar av Narnia-filmen spelades in.
Mäktig natur!
Det officiella julpyntet längs huvudgatan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)