Bilen blev lagad för den ringa summan av 650 kr.
Fikat på favoritcafét i Rotorua under tiden gick på ungefär halva summan, så för runt tusenlappen löstes våra bilproblem på ett angenämt sätt i fis-staden. Klart värt det.
Fyllda av hopp rullade vi vidare och nådde så långt som Palmerston North lagom till kvällningen. Hoppade in i en söt liten campingstuga precis vid havet och fick efter frukost ljuvliga timmar på den långa vita sandstranden. Underbara sinnesintryck av varm, len sand mellan tårna, svalkande havsvatten runt anklarna, ljumma vindar mot huden, sandskrubbat skinn under solkrämen, kisande ögon mot solljuset, brusande rullande vågor i öronen, god mörgås i munnen och blommig doft av gula lupiner från sanddynorna. Vassa snäckskal under hälen, knastret av sand mellan tänderna och svinto-hår av salta vindar.
Efter en tur till ett apotek för en annan flaska hostmedicin och lite campingspisvärmd pumpasoppa längs vägkanten, körde vi in i förorten Tawa strax före huvudstaden Wellington. En varm familj välkomnande oss in sitt härliga hus. Swimmingpool i trädgården, kycklinggryta på spisen, gott vin i glasen, trevliga grannar på spontanbesök, NZ barnkanal till trötta barn, ostbricka till tacksamma föräldrar och kvällskonsert i fällbara fåtöljer från vinylspelaren fyllde oss med tacksamhet över ”kiwi hospitality”, NZ-ländarnas eget uttryck för deras passion att skapa gästfrihet i sina hem.
En (förhoppningsvis) hostfri sömn i prassliga lakan väntar. På övervåningen i ett hus i Tawa. Wellington. Nordön. Nya Zeeland. Världen.
onsdag 14 december 2011
måndag 12 december 2011
Kreativitet
Vi sa i ett svagt ögonblick att vi nu väntar på nya äventyr. Och det kom redan en timme söder om storstan.
Söndag eftermiddag passade vi på att besöka en gudstjänst i en församling vi fascinerats mycket av redan i Sverige. En pionjärförsamling som växt från några personers vision till fem stadsdelförsamlingar varav vi besökte den i centrum. I miljonstaden Auckland är parkering, precis som i alla andra storstäder, ett problem för gudstjänstbesökare. Att som ny (läs yngre än när staden byggdes) församling utan ärvd kyrkobyggnad hitta lämplig tomt eller lokal att leva församlingsliv i är sällan enkelt. Församlingen LIFE i Auckland löste alla såna problem på ett väldigt kreativt sätt; de köpte helt enkelt ett gammalt köpcentrum. Eget parkeringshus i bottenvåningen och flera stora salar till både samlingslokaler, gudstjänstlokal, barnaktiviteter och tillhörande smålokaler. Allting i hela gudstjänst lokalen svartmålat och det satt rigg efter rigg med ljuskannor i taket – en ljussättares dröm (läs Ola) Ruskigt duktigt lovsångsband med fräna trumlösningar – drömmande trummisars dröm (läs Alvin & Ingrid) Riktigt bra ljud, luftig lokal i sin mörkerhet, direkt avskalat prat och en lyckad balans mellan ett professionellt kontra personligt bemötande för oss som nya besökare. Som de entreprenörer vi är fascinerades vi av deras kreativitet, deras direkthet, deras fokus på det enkla budskapet uttryckt med absolut senaste tekniska lösningarna som verktyg. Inspirerande!
Efter en tankning på McDonalds rullade vi söderut. Med huset på ryggen - alltså bilen vi reser i och kan sova i - tänkte vi se hur många av de 100 milen ner till målet vi orkade avverka innan vi hittade ett lämpligt ställe för natten. Bilen hade precis klarat besiktningen efter några småreparationer så vi kände oss trygga med att rulla iväg. Men så i en uppförsbacke kom det där ljudet tillbaka, som vi skönjt tidigare. Då bara vid fuktigt väder och högst tillfälligt, men nu var det mer ihållande och irriterande högt. Alvin tyckte i baksätet att ljudet var perfekt för hans tidsfördrivande lek med leksaksbilarna:
”Jag leker att ljudet är däckskrik på mina Hot Wheels-bilar! Perfekt.”
Det gick ett tag men så insåg till och med vi, som de totalt novisa bilmekaniker vi är, att det var läge att stanna och i alla fall lyfta på motorhuven för att undersöka vart ljudet kom ifrån. Vi hittade en koloni sniglar som vi bestämde oss för nog inte skulle bo inne i motorn. Men även fast Engla kastade bort dem fortsatte ljudet. Nåväl, Ingrid stängde av motorn och Ola tog på sin allra bästa pappa-ska-nog-kunna-ordna-det-här-nu-min.
”Försök starta nu så får vi se om det hjälpte att spänna den där remmen lite”
Ingrid provar. Just det; automatväxel.
”P” ligger inte i.
Då går det inte att starta.
Dra, dra i kryckan och växla rätt.
Vrida om nyckeln. Host. Tyst. Död.
Hm.
Det var ju fläktremmen som lät, vad nu?
Ska batteriet dö på oss också!!??!
Nog för att ett bilbatteri inte alltid mår så bra efter att en bil stått avställd åtta månader, men vi hade ju kollat det och hade ju laddat upp det.
Nåväl, vägkanten vi parkerat vid var ju ganska angenäm ändå. Svårt att slå upp tältet bara som vår packning kräver för att vi ska kunna bädda upp inne i bilen.
Hm. Kreativitet.
En plastad filt på gräset under bilen och in med resväskorna på den. Sådär, regnskyddade (för naturligtvis skulle det börja regna just i detta nu) In med barnens surfbrädor under bilen, de klarar utomhusvädret, likaså tältet i sin kappsäck och plastbackarna med campingutrustning och vårt lilla apotek.
Så kunde vi bädda om och knö in oss i bilen. Något mysljus för kvällen var det ju inte tal om eftersom batteriet var dött, men fiffigt nog hade vi parkerat på lagom avstånd från byns enda gatlykta. Ett litet apotek har vi, som sagt, men just i år när vi skulle packa i Lännäs valde vi bort flaskan med hostmedicin.
”Vi använder ju ALDRIG den och behövs det finns det väl att köpa på NZ”
Alvins hosta kulminerade denna natt. Rått och kallt, regnet fortsatte. Bara för att man inte KAN starta bilen och köra till ett apotek eller till ett inomhusboende eller vad vi nu skulle ha löst situationen med om bilen kunde ha hostat igång, så händer det. Hosta. Säkert värre i vårt minne än vad den faktiskt var.
Dåligt samvete för vad vi utsätter barnen för.
Oron för kostanden av bilreparationen (vilken alltid är tio gånger högre om natten än i verkligheten)
Misären att ligga där inknölad i en bil i det tropiska regnet. (Att alla andra gånger ha ansett friheten att sova i samma bil som den största av gåvor, var förstås som bortblåst)
Just det; det kom förstås in femtiotvå myggor under den millisekund vi öppnade bildörren för att hämta något ur bagageluckan. Myggkrig i skenet av dataskärmen, som i alla fall lyste lite. Myggmos i biltaket som nu är vackert svartfläckigt. Alla myggor blev i alla fall mördade. Nån timme efter att barnen somnat och nån timme innan hostan började.
Till slut var det morgon. En sann hjälte, 89 år och gammal slaktare och vår tillfälliga granne, tog in oss i sitt kök och lät oss äta vår frukost under hans underhållande utläggningar om japanerna i första världskriget, tårtor en vän skickade från Texas varje jul, svenska stålindustrin och hans 62-åriga sons förehavanden. Men han lät också Engla ge flasklammet mjölkflaska till frukost, bytte ut våra två knäckta ägg mot två hela, tog kort på oss som han stolt skulle visa för vänner och inte minst; lät oss göra vår morgontoalett i husets fasciliteter. Små saker som betyder så mycket när man sovit i en bil under himmelens regn en natt utan att riktigt veta vart.
Vår bilförsäkring på NZ täckte bärgningshjälp som kunde förklara kopplingen mellan fläktremmen och batteriet. Flera hjälpsamma kunniga medmänniskor längs vår väg idag har till slut lett oss till Rotorua där vi har tid för reparation imorgon lagom till elvakaffet. Staden som luktar fis där det bubblar och fräser ur varenda buske. Vi har lyxat till i kväll det och hyrt in oss i en liten stuga på en camping vid strandkanten. En strand där man med spade kan gräva sig ner till det kokande vattnet.
Vi fick ljuvliga kvällsbad i de tre oliktempererade mineralpoolerna och i den efterföljande duschen snålades det i sanning inte på varmvatten. Jordskopan är så tunn här att kokande varm lera bubblar upp ur marken i stadsparken, det ryker ur dagvattenbrunnarna i asfalten och ett fint dis av sulfat ligger i varje näsborre. Det luktar verkligen fis och vi fascineras över hur många som valt denna stad till sin hemstad. Gratis varmvatten i all ära… man kanske vänjer sig vid odören? I trädgården där vi bor finns en ”hangi”, en underjordisk ugn. Recept låg på köksbordet; fyll en gryta med kött, rotfrukter och grönsaker och täck med folie. Låt ligga i den grävda gropen i marken minst 3,5 timme innan du serverar den. Det traditionella maori-sättet att tillaga sin middag med hjälp av jordens egna vulkaniska värme från det innersta av jordklotet. Vi stekte korv i en stekpanna, kände att det inte var läge för några utmaningar ikväll.
Att få bada utomhus i en 40 gradig mineralpool under regntunga skyar och därefter sova i riktiga sängar hör till livets goda.
Hostmedicin på flaska hade de också här!
Så nu hoppas vi på en lång och god natts sömn, till styrka och välmående för hela familjen på äventyr!
Söndag eftermiddag passade vi på att besöka en gudstjänst i en församling vi fascinerats mycket av redan i Sverige. En pionjärförsamling som växt från några personers vision till fem stadsdelförsamlingar varav vi besökte den i centrum. I miljonstaden Auckland är parkering, precis som i alla andra storstäder, ett problem för gudstjänstbesökare. Att som ny (läs yngre än när staden byggdes) församling utan ärvd kyrkobyggnad hitta lämplig tomt eller lokal att leva församlingsliv i är sällan enkelt. Församlingen LIFE i Auckland löste alla såna problem på ett väldigt kreativt sätt; de köpte helt enkelt ett gammalt köpcentrum. Eget parkeringshus i bottenvåningen och flera stora salar till både samlingslokaler, gudstjänstlokal, barnaktiviteter och tillhörande smålokaler. Allting i hela gudstjänst lokalen svartmålat och det satt rigg efter rigg med ljuskannor i taket – en ljussättares dröm (läs Ola) Ruskigt duktigt lovsångsband med fräna trumlösningar – drömmande trummisars dröm (läs Alvin & Ingrid) Riktigt bra ljud, luftig lokal i sin mörkerhet, direkt avskalat prat och en lyckad balans mellan ett professionellt kontra personligt bemötande för oss som nya besökare. Som de entreprenörer vi är fascinerades vi av deras kreativitet, deras direkthet, deras fokus på det enkla budskapet uttryckt med absolut senaste tekniska lösningarna som verktyg. Inspirerande!
Efter en tankning på McDonalds rullade vi söderut. Med huset på ryggen - alltså bilen vi reser i och kan sova i - tänkte vi se hur många av de 100 milen ner till målet vi orkade avverka innan vi hittade ett lämpligt ställe för natten. Bilen hade precis klarat besiktningen efter några småreparationer så vi kände oss trygga med att rulla iväg. Men så i en uppförsbacke kom det där ljudet tillbaka, som vi skönjt tidigare. Då bara vid fuktigt väder och högst tillfälligt, men nu var det mer ihållande och irriterande högt. Alvin tyckte i baksätet att ljudet var perfekt för hans tidsfördrivande lek med leksaksbilarna:
”Jag leker att ljudet är däckskrik på mina Hot Wheels-bilar! Perfekt.”
Det gick ett tag men så insåg till och med vi, som de totalt novisa bilmekaniker vi är, att det var läge att stanna och i alla fall lyfta på motorhuven för att undersöka vart ljudet kom ifrån. Vi hittade en koloni sniglar som vi bestämde oss för nog inte skulle bo inne i motorn. Men även fast Engla kastade bort dem fortsatte ljudet. Nåväl, Ingrid stängde av motorn och Ola tog på sin allra bästa pappa-ska-nog-kunna-ordna-det-här-nu-min.
”Försök starta nu så får vi se om det hjälpte att spänna den där remmen lite”
Ingrid provar. Just det; automatväxel.
”P” ligger inte i.
Då går det inte att starta.
Dra, dra i kryckan och växla rätt.
Vrida om nyckeln. Host. Tyst. Död.
Hm.
Det var ju fläktremmen som lät, vad nu?
Ska batteriet dö på oss också!!??!
Nog för att ett bilbatteri inte alltid mår så bra efter att en bil stått avställd åtta månader, men vi hade ju kollat det och hade ju laddat upp det.
Nåväl, vägkanten vi parkerat vid var ju ganska angenäm ändå. Svårt att slå upp tältet bara som vår packning kräver för att vi ska kunna bädda upp inne i bilen.
Hm. Kreativitet.
En plastad filt på gräset under bilen och in med resväskorna på den. Sådär, regnskyddade (för naturligtvis skulle det börja regna just i detta nu) In med barnens surfbrädor under bilen, de klarar utomhusvädret, likaså tältet i sin kappsäck och plastbackarna med campingutrustning och vårt lilla apotek.
Så kunde vi bädda om och knö in oss i bilen. Något mysljus för kvällen var det ju inte tal om eftersom batteriet var dött, men fiffigt nog hade vi parkerat på lagom avstånd från byns enda gatlykta. Ett litet apotek har vi, som sagt, men just i år när vi skulle packa i Lännäs valde vi bort flaskan med hostmedicin.
”Vi använder ju ALDRIG den och behövs det finns det väl att köpa på NZ”
Alvins hosta kulminerade denna natt. Rått och kallt, regnet fortsatte. Bara för att man inte KAN starta bilen och köra till ett apotek eller till ett inomhusboende eller vad vi nu skulle ha löst situationen med om bilen kunde ha hostat igång, så händer det. Hosta. Säkert värre i vårt minne än vad den faktiskt var.
Dåligt samvete för vad vi utsätter barnen för.
Oron för kostanden av bilreparationen (vilken alltid är tio gånger högre om natten än i verkligheten)
Misären att ligga där inknölad i en bil i det tropiska regnet. (Att alla andra gånger ha ansett friheten att sova i samma bil som den största av gåvor, var förstås som bortblåst)
Just det; det kom förstås in femtiotvå myggor under den millisekund vi öppnade bildörren för att hämta något ur bagageluckan. Myggkrig i skenet av dataskärmen, som i alla fall lyste lite. Myggmos i biltaket som nu är vackert svartfläckigt. Alla myggor blev i alla fall mördade. Nån timme efter att barnen somnat och nån timme innan hostan började.
Till slut var det morgon. En sann hjälte, 89 år och gammal slaktare och vår tillfälliga granne, tog in oss i sitt kök och lät oss äta vår frukost under hans underhållande utläggningar om japanerna i första världskriget, tårtor en vän skickade från Texas varje jul, svenska stålindustrin och hans 62-åriga sons förehavanden. Men han lät också Engla ge flasklammet mjölkflaska till frukost, bytte ut våra två knäckta ägg mot två hela, tog kort på oss som han stolt skulle visa för vänner och inte minst; lät oss göra vår morgontoalett i husets fasciliteter. Små saker som betyder så mycket när man sovit i en bil under himmelens regn en natt utan att riktigt veta vart.
Vår bilförsäkring på NZ täckte bärgningshjälp som kunde förklara kopplingen mellan fläktremmen och batteriet. Flera hjälpsamma kunniga medmänniskor längs vår väg idag har till slut lett oss till Rotorua där vi har tid för reparation imorgon lagom till elvakaffet. Staden som luktar fis där det bubblar och fräser ur varenda buske. Vi har lyxat till i kväll det och hyrt in oss i en liten stuga på en camping vid strandkanten. En strand där man med spade kan gräva sig ner till det kokande vattnet.
Vi fick ljuvliga kvällsbad i de tre oliktempererade mineralpoolerna och i den efterföljande duschen snålades det i sanning inte på varmvatten. Jordskopan är så tunn här att kokande varm lera bubblar upp ur marken i stadsparken, det ryker ur dagvattenbrunnarna i asfalten och ett fint dis av sulfat ligger i varje näsborre. Det luktar verkligen fis och vi fascineras över hur många som valt denna stad till sin hemstad. Gratis varmvatten i all ära… man kanske vänjer sig vid odören? I trädgården där vi bor finns en ”hangi”, en underjordisk ugn. Recept låg på köksbordet; fyll en gryta med kött, rotfrukter och grönsaker och täck med folie. Låt ligga i den grävda gropen i marken minst 3,5 timme innan du serverar den. Det traditionella maori-sättet att tillaga sin middag med hjälp av jordens egna vulkaniska värme från det innersta av jordklotet. Vi stekte korv i en stekpanna, kände att det inte var läge för några utmaningar ikväll.
Att få bada utomhus i en 40 gradig mineralpool under regntunga skyar och därefter sova i riktiga sängar hör till livets goda.
Hostmedicin på flaska hade de också här!
Så nu hoppas vi på en lång och god natts sömn, till styrka och välmående för hela familjen på äventyr!
söndag 11 december 2011
Tredje äventyret på börjat!
Så var vi tillbaka hängandes uppochner på andra sidan jordklotet. Eller på ena sidan jordklotet, för oss är ju ni på andra sidan.
Återkomsten till vårt andra hemland Nya Zeeland, som vi nästan ser det nu, har präglats av en skön igenkännande vanekänsla. Det första vi gjorde när vi landat hade vi laddat för under den 36 timmar långa resan från Lännäs; en kopp NZ kaffe på bästa flygplatscaféet. Varsin kopp flat white med den obligatoriska muffinsen och mudcake:n. Barnen fick sin efterlängtade kopp fluffy; skummad mjölk ovanpå lite varm choklad serverad i liten espressokopp med två marshmallows.
Framme.
Resan gick otroligt smidigt. Den var i sin utdragenhet ändå väldigt vilsam och bekväm. Vi hann grunda med middag på Arlanda innan vi tog en snabb flygtur till London. Resan dit kändes i sammanhanget som en tur med lokalbussen – man hinner med en kopp kaffe, bläddra igenom tidningen i facket framför åså är det dags för landning 2,5 timme senare. De tjugo minuter vi var sena med flyget från Arlanda kortade ytterligare den redan snåla transfertiden på Heathrow och vi var lite pressade inför flygtransfern. Men som lätt joggande familj mellan terminalerna via rullband, buss och kilometerlånga transportsträckor gled vi in på gaten precis som personalen börjat släppa på passagerare på planet. Barnen var drillade sedan planet till London på hur vi skulle fixa säkerhetskontrollen snabbt och enkelt. Först Engla; jackan och ryggsäcken i första security-check-plastbacken, adventskalendern i den andra backen (ja, den fantastiska Playmobil Adventkalendern farmor kommit med var det viktigaste handbagaget!) och sedan skulle hon gå igenom ”blippen” som vi kallar den. Näst efter Ingrid med väskor i bestämd ordning, därefter Alvin med ryggsäck och kalender i plast-back, vidare noggrant peppad av oss att ha mod att går igenom ”blippen” själv. Tråkiga erfarenheter av - med en femårings ögon - övergrepp vid security:n i både Kuala Lumpur och Peking under tidigare resor har gjort gossen orolig för proceduren. Sist pappa Ola med väskorna som i stort sett skulle tömmas på schampoflaskor, datorer och reseapotek. Tidigare har proceduren vid security checken på våra resor oftast slutat i osämja, barnagråt, osäkerhet och enorm stress. Tills vi kom på att lägga upp denna strategi. Vilken succé; Alvin växte tio cm i självförtroendet, föräldrarna slapp svettringar till midjan, Engla slapp bli ombedd av stressade föräldrar att göra fyra saker samtidigt och det gick snabbt som ögat. Vi kände oss riktigt rutinerade!
Hong Kong kändes behagligt bekant och en middag med riktig mat satt fint. Flygplansmat i all ära – Cathay håller god standard – men den största fördelen med dito är nog den tid det tar att konsumera den. Man är underhållen en timme med att vänta på drickaserveringen, packa upp alla burkar och förpackningar med små friterade kötträtter, spänstiga brödbitar, jelly eller fruktsallad i miniatyr. ”Färskpressad” juice i vakuumförpackade aluminiumbehållare, miniMars (=choklad) och färgglada elefantfigurs-bestick . Vi har lärt oss att beställa barnvänlig mat till barnen, vegetariskt till mamman och vanlig mat till pappan. På så vi kan måltiden förlängas ytterligare en halvtimme med livlig byteshandel tills alla slutligen har fått varsin mättande måltid. Höjden av underhållning på flygresorna för oss vuxna är nog att på rad 65 se kaffevagnen börja servera passagerare på rad 1. Tänk att flygvärdinnorna bara ORKAR le mot just oss när vår tur till slut är kommen och vi hoppfullt sträcker fram vår väl fingrade gröna plastkopp för påfyllning! Lyckan är gjord om man då dessutom i självdisciplin lyckats spara sin lilla, lilla, lilla glassbägare ända till dess! Man får roa sig bäst man kan under tolvtimmars-flighterna, två på varandra följande…
Auckland har hälsat oss med strålande väder och skön sommarvärme. Solen är stark och våra kroppar albylfärgade. En farlig kombination som vi hanterar med en Family Size Solkräm med skyddsfaktor 100. Vi har haft tre sköna nätter på lägenhetshotell nere vid hamnen och ”City of Sails” har skämt bort oss med italiensk glass i turbåtshamnen, dopp i inomhuspoolen, kvällssol på balkongen och picnic i parken med fjolårets caféanställda; vår Ninni. Hon jobbar som aupair i Auckland och har oss att skylla för det! Det var så gott att mötas, och för oss fyra blev det även att möta en bit av livet i Lännäs här nere i vårt andra hemland. Varje möte som kopplar ihop vårat liv här med vårt liv hemma i Sverige är ovärderligt, det gör oss ännu helare. Vi kände oss onekligen angelägna om att hon fått det bra och liksom vi får ideliga positiva intryck av det avlånga landet downunder. Det var en glädje för oss att höra om hur bra hon trivs.
Så här på femte dagen har jetlagen fått ge vika för dygnsrytmen här och vi har hämtat vår bil från sin vinterförvaring. I eftermiddag styr vi kosan söderut och har en veckas semester på oss att njuta nuet!
Återkomsten till vårt andra hemland Nya Zeeland, som vi nästan ser det nu, har präglats av en skön igenkännande vanekänsla. Det första vi gjorde när vi landat hade vi laddat för under den 36 timmar långa resan från Lännäs; en kopp NZ kaffe på bästa flygplatscaféet. Varsin kopp flat white med den obligatoriska muffinsen och mudcake:n. Barnen fick sin efterlängtade kopp fluffy; skummad mjölk ovanpå lite varm choklad serverad i liten espressokopp med två marshmallows.
Framme.
Resan gick otroligt smidigt. Den var i sin utdragenhet ändå väldigt vilsam och bekväm. Vi hann grunda med middag på Arlanda innan vi tog en snabb flygtur till London. Resan dit kändes i sammanhanget som en tur med lokalbussen – man hinner med en kopp kaffe, bläddra igenom tidningen i facket framför åså är det dags för landning 2,5 timme senare. De tjugo minuter vi var sena med flyget från Arlanda kortade ytterligare den redan snåla transfertiden på Heathrow och vi var lite pressade inför flygtransfern. Men som lätt joggande familj mellan terminalerna via rullband, buss och kilometerlånga transportsträckor gled vi in på gaten precis som personalen börjat släppa på passagerare på planet. Barnen var drillade sedan planet till London på hur vi skulle fixa säkerhetskontrollen snabbt och enkelt. Först Engla; jackan och ryggsäcken i första security-check-plastbacken, adventskalendern i den andra backen (ja, den fantastiska Playmobil Adventkalendern farmor kommit med var det viktigaste handbagaget!) och sedan skulle hon gå igenom ”blippen” som vi kallar den. Näst efter Ingrid med väskor i bestämd ordning, därefter Alvin med ryggsäck och kalender i plast-back, vidare noggrant peppad av oss att ha mod att går igenom ”blippen” själv. Tråkiga erfarenheter av - med en femårings ögon - övergrepp vid security:n i både Kuala Lumpur och Peking under tidigare resor har gjort gossen orolig för proceduren. Sist pappa Ola med väskorna som i stort sett skulle tömmas på schampoflaskor, datorer och reseapotek. Tidigare har proceduren vid security checken på våra resor oftast slutat i osämja, barnagråt, osäkerhet och enorm stress. Tills vi kom på att lägga upp denna strategi. Vilken succé; Alvin växte tio cm i självförtroendet, föräldrarna slapp svettringar till midjan, Engla slapp bli ombedd av stressade föräldrar att göra fyra saker samtidigt och det gick snabbt som ögat. Vi kände oss riktigt rutinerade!
Hong Kong kändes behagligt bekant och en middag med riktig mat satt fint. Flygplansmat i all ära – Cathay håller god standard – men den största fördelen med dito är nog den tid det tar att konsumera den. Man är underhållen en timme med att vänta på drickaserveringen, packa upp alla burkar och förpackningar med små friterade kötträtter, spänstiga brödbitar, jelly eller fruktsallad i miniatyr. ”Färskpressad” juice i vakuumförpackade aluminiumbehållare, miniMars (=choklad) och färgglada elefantfigurs-bestick . Vi har lärt oss att beställa barnvänlig mat till barnen, vegetariskt till mamman och vanlig mat till pappan. På så vi kan måltiden förlängas ytterligare en halvtimme med livlig byteshandel tills alla slutligen har fått varsin mättande måltid. Höjden av underhållning på flygresorna för oss vuxna är nog att på rad 65 se kaffevagnen börja servera passagerare på rad 1. Tänk att flygvärdinnorna bara ORKAR le mot just oss när vår tur till slut är kommen och vi hoppfullt sträcker fram vår väl fingrade gröna plastkopp för påfyllning! Lyckan är gjord om man då dessutom i självdisciplin lyckats spara sin lilla, lilla, lilla glassbägare ända till dess! Man får roa sig bäst man kan under tolvtimmars-flighterna, två på varandra följande…
Auckland har hälsat oss med strålande väder och skön sommarvärme. Solen är stark och våra kroppar albylfärgade. En farlig kombination som vi hanterar med en Family Size Solkräm med skyddsfaktor 100. Vi har haft tre sköna nätter på lägenhetshotell nere vid hamnen och ”City of Sails” har skämt bort oss med italiensk glass i turbåtshamnen, dopp i inomhuspoolen, kvällssol på balkongen och picnic i parken med fjolårets caféanställda; vår Ninni. Hon jobbar som aupair i Auckland och har oss att skylla för det! Det var så gott att mötas, och för oss fyra blev det även att möta en bit av livet i Lännäs här nere i vårt andra hemland. Varje möte som kopplar ihop vårat liv här med vårt liv hemma i Sverige är ovärderligt, det gör oss ännu helare. Vi kände oss onekligen angelägna om att hon fått det bra och liksom vi får ideliga positiva intryck av det avlånga landet downunder. Det var en glädje för oss att höra om hur bra hon trivs.
Så här på femte dagen har jetlagen fått ge vika för dygnsrytmen här och vi har hämtat vår bil från sin vinterförvaring. I eftermiddag styr vi kosan söderut och har en veckas semester på oss att njuta nuet!
tisdag 15 mars 2011
"Man ska ha... husbil??"
Vi har fått skrivkramp, tror jag. Det finns så mycket att berätta, så mycket vi vill dela med oss av så det liksom inte blir någonting...
Men en stor anledning är nog också att resan ner till Sydön inte alls blev som vi trodde och det har tagit tid i huvudet att omvärdera och se hur det faktiskt blev istället, för att kunna berätta det. Den snabba lösningen i huvudet var att bli besviken över resultatet. Men vi vägrade att stanna där.
Vad blev det istället och varför? Hur kommer vi se tillbaka på den resan och vad har vi lärt oss? Vad fick i istället?
Utgångspunkten var att få resa ner till de Södra Alperna i en stor husbil, en dröm vi aldrig trodde vi skulle kunna uppfylla men som på denna resa plötsligt gavs möjlighet till. Se all den vackra naturen, vandra längs fjordar, möta fårfarmare med 10 000tals får, bestiga glaciärer. Det blev inte så. Alls. Att bo fyra familjemedlemmar i en husbil ska upplevas - det går inte att förklara hur det är. Det var iaf inte som vi trodde. Inte sämre, bara annorlunda. Saker man inte kunde gissa skulle krångla blev problem, möjligheter gavs som man inte kunde tänka ut på förhand, fasciliteter vi räknade med skulle fungera var trasiga eller krävde dyr campingavgift, delar av husbilslivet vi inte trodde vi skulle upskatta alls blev det bästa, det vi ville prioritera blev aldrig av, upplevelser vi trodde var omöjliga att genomföra blev ursmidiga. Upp och ner blev det, precis som hela landet i övrigt, där vi nu hänger uppochner på jordklotet.
400 mil i en tung husbil (tung av 80 liters vattentank, fyra personers packning, 80 liters dieseltank, campingmöbler, sängkläder, handdukar, fotboll, mat, kylskåp, toalett med allt vad den innehåller...) går låångsamt uppför alla serpentinbackar och sliter på bromsarna i nerförsbackarna! Sånt vi inte hade tänkt på. Vi hade bara bilden framför oss av den där eftermiddagen med nerhissad markis, när barnen badade i strandkanten och vi drack varsin kaffe under klarblå himmel. Skämt å sido, vi fick de dagarna, men det var ju inte varje dag, det fanns onekligen bullriga, tålamodskrävande baksidor med husbilsresandet... (Tur är väl det att vi inte tänkte på det innan, för då hade vi aldrig gett oss in på det och missat hela upplevelsen vi nu har med oss!)
Andra dagar bar bonusar i sitt sköte. Som när vi körde genom Arthurs Pass, en dramatisk öppning mellan två bergskedjor i Alperna längs en dånande fors omgiven av imponerande vattenfall, och mörkret hade fallit. Vi hade bestämt oss för att avverka flera mil den kvällen eftersom barnen sov gott i överslafen, men insåg plötsligt att vi inte behövde det! I beckmörkret anade vi att detta var en plats utöver det vanliga att vakna upp på morgonen efter. Vi ställde oss helt enkelt vid vägkanten och somnade in vi också. Det majestätiska skådespel vi beundrade morgonen därpå var en sån där överraskning i husbilslivet vi inte tänkt på. Så enkelt, så storslaget, så direkt och så spontant! Wow!
Vi trodde att resvägen i sig skulle bli den stora upplevelsen. Men barnen struntar ju i vacker utsikt från bilens vindruta, något vi vuxna kan njuta av i oändlighet. Istället blev den stora upplevelsen på Sydön alla människomöten. Vi ser det som att vi har förmånen att göra studiebesök i andra människors liv. Vi pratar mycket tillsammans som familj om vilka vi har mött, vad som förenar och skiljer olika familjer med ochfrån vår, varför männsikor väljer annorlunda än oss och vad vi kan lära oss av det. De människor som är lika oss hjälper oss att spegla oss själva och de som lever helt annorlunda vidgar onekligen våra perspektiv. Framför allt för barnen men även för oss vuxna. Vi har sett mer än barnen har tidigare - fler saker är nya för dem än för oss - men vi vuxna utmanas ständigt. Av annorlunda frukostvanor, riktigt lortiga toaletter, nya accenter på det engelska språket, positivt tänkande i livets svåra situationer, rollspelet i olika familjekonstallationer, oväntade vändningar i planeringen, livets skörhet bland jordbävningar och tsunamivarningar, spindlar i sängen och fina middagar med maten upplagd i grovjobbargubbe-stora portioner upplagda på tallriken med förväntan om att allt ska ätas upp, av gammal som ung, kvinna som man! (hemskt!!)
Vi trodde nog, som vanligt, att vi skulle hinna mer än vi gjorde på de sju veckorna i husbilen. Men 400 mil är många mil med få km/h och med tanke på att vi faktiskt körde så långt har vi ju hunnit massor. Det magiska med detta land är dess rikedom bara växer ju mer man ser. Bakom varje krök väntar något nytt, och ju fler man möter desto fler vänner blir man introducerad för. Och desto längre vill man stanna för att dela mer tid med dessa spännande människor.Vi får helt enkelt åka tillbaka! Igen.
Rent konkret har vi besökt Tunnel Beach utanför Dunedin. En rik man ville gå på picnic med sin familj och hittade vackra vita stränder med lodräta limestoneklippväggar som bakgrund till det turkosa vattnet. Men bara stränder som var tillgängliga via båt. För att göra det enklare för sin fru i den svajande hatten och med denskuggande parasollen, samt barnen i vita spetsprydda picnicdresser handhögg han helt enkelt en 20 meters tunnel genom berget ner till den vackra stranden. Ja, varför inte? Det känns ibland som att människor förr hade mer tid än den moderna människan... eller kanske att andra gjorde dubbelt arbete, sitt eget men även åt de som endast ägnade sig åt familjepicnicar. (Läs slavar) I vilket fall kunde man precis förstå hans syfte -vilken plats! Våra medhavda färska aprikoser och den lilla chokladkakan smakade himmelskt invid de guppande små pingvinerna som lekte i vattnet nedanför.
Vi sov över långt ute på Otago Peninsula och vaknade till utsikt av fårhagar och hav åt tre väderstreck. Tog en sväng ut till spetsen av halvön och konstanterade att albatrosser måste vara världens största fågel med sitt vingspann på dryga tre meter. Maffiga varelser! Nästa natt tog vi på en camping i utkanten av stan invid ännu en vacker strand. Den kvälllen skrev Ingrid i dagboken:
"På kvällspromenaden på den långa vita stranden ikväll var det bara jag och en pingvin där. Den satt och filosoferade i solnedgången. Vi löste ett och annat i vår tysta tvåsamhet. Det är såna stunder man minns. Mäktig upplevelse."
Orden känns så fjuttiga när vi ska beskriva vad vi ser. Mäktig, storslagen, maffig, himmelsk... Tänk alla de orden på samma gång, fast större. Så är det här.
Dagen efter handlade vi frukt, grönsaker, minimuffins och ägg på Farmers Market. "Meet the producer", vi älskar sånt! Ägg här smakar så mycket och har en gula som är nästan mörkt orange. Isbergssalladen är god som en egen rätt, muffinsarna är kreativiteten personifierad (eller kanske bak-ifierad?), morötterna sprutar vitaminer och vitkål, som i Sverige verkligen kan vara bara utfyllnad och smaka träigt, har blivit barnens favorit. Vidare förde äventyren oss till Otago Museum - ett museum som vi kunde spenderat två dagar på, men tyvärr valde bort. Och då är det sagt av två energiknippen till barn (som tappar tålamodet på två minuter på ett traditionellt museum) samt deras mamma som somnar så fort hon läser skyltar och försöker intressera sig för föremål bakom glasrutor. Museum här är otroligt undervisande, interagerande, visuella och man får använda alla sina sinnen och kroppsdelar för att lära sig allt om detta rika land. Vi passerade alltså snabbt allt detta, med lite ångest i magen, ("Mamma, vi MÅSTE åka tillbaka hit för vi hann ju inte allt!!!") för att kliva in i något om möjligt ännu mer fascinerande. Ett fjärilsmuseum med 1000 fjärilar i regnbågens alla färger i ett tropiskt trevåningshus med vattenfall, palmer, nektar och sköldpaddor. Lyckan var total när den vackraste fjärilen landade på Engla, vår egen fjäril! Alvin hittade en trött fjäril som han fick föra till matbordet med sockervatten, meloner och nektar för att hitta ny kraft och Ingrids själ fylldes av lätthet av att se dessa varelser så fritt segla genom luften.
Skrivkrampen lossnade visst! Och detta var bara en beskrivning av... tre(!) dagar. Vi får be om att återkomma.
I natt kastar månskenet skuggor och luften är fortfarande ljum. Familjen har delat på sig för att få uppleva lite olika äventyr och hinna sakna varandra lite. Ingrid och barnen campar bland påfåglar och pukekos (NZ fågelsort) utanför all civilisation och Ola huserar hos ett vänligt äldre par och ser fram emot en cykeldag imorgon som får bära dit näsan pekar. Vi suger musten av våra sista semesterveckor och försöker ladda oss med allt vi vet att vi så väl behöver hemma i vardagen. Det är en så enormt stor förmån att kunna göra det!
Men en stor anledning är nog också att resan ner till Sydön inte alls blev som vi trodde och det har tagit tid i huvudet att omvärdera och se hur det faktiskt blev istället, för att kunna berätta det. Den snabba lösningen i huvudet var att bli besviken över resultatet. Men vi vägrade att stanna där.
Vad blev det istället och varför? Hur kommer vi se tillbaka på den resan och vad har vi lärt oss? Vad fick i istället?
Utgångspunkten var att få resa ner till de Södra Alperna i en stor husbil, en dröm vi aldrig trodde vi skulle kunna uppfylla men som på denna resa plötsligt gavs möjlighet till. Se all den vackra naturen, vandra längs fjordar, möta fårfarmare med 10 000tals får, bestiga glaciärer. Det blev inte så. Alls. Att bo fyra familjemedlemmar i en husbil ska upplevas - det går inte att förklara hur det är. Det var iaf inte som vi trodde. Inte sämre, bara annorlunda. Saker man inte kunde gissa skulle krångla blev problem, möjligheter gavs som man inte kunde tänka ut på förhand, fasciliteter vi räknade med skulle fungera var trasiga eller krävde dyr campingavgift, delar av husbilslivet vi inte trodde vi skulle upskatta alls blev det bästa, det vi ville prioritera blev aldrig av, upplevelser vi trodde var omöjliga att genomföra blev ursmidiga. Upp och ner blev det, precis som hela landet i övrigt, där vi nu hänger uppochner på jordklotet.
400 mil i en tung husbil (tung av 80 liters vattentank, fyra personers packning, 80 liters dieseltank, campingmöbler, sängkläder, handdukar, fotboll, mat, kylskåp, toalett med allt vad den innehåller...) går låångsamt uppför alla serpentinbackar och sliter på bromsarna i nerförsbackarna! Sånt vi inte hade tänkt på. Vi hade bara bilden framför oss av den där eftermiddagen med nerhissad markis, när barnen badade i strandkanten och vi drack varsin kaffe under klarblå himmel. Skämt å sido, vi fick de dagarna, men det var ju inte varje dag, det fanns onekligen bullriga, tålamodskrävande baksidor med husbilsresandet... (Tur är väl det att vi inte tänkte på det innan, för då hade vi aldrig gett oss in på det och missat hela upplevelsen vi nu har med oss!)
Andra dagar bar bonusar i sitt sköte. Som när vi körde genom Arthurs Pass, en dramatisk öppning mellan två bergskedjor i Alperna längs en dånande fors omgiven av imponerande vattenfall, och mörkret hade fallit. Vi hade bestämt oss för att avverka flera mil den kvällen eftersom barnen sov gott i överslafen, men insåg plötsligt att vi inte behövde det! I beckmörkret anade vi att detta var en plats utöver det vanliga att vakna upp på morgonen efter. Vi ställde oss helt enkelt vid vägkanten och somnade in vi också. Det majestätiska skådespel vi beundrade morgonen därpå var en sån där överraskning i husbilslivet vi inte tänkt på. Så enkelt, så storslaget, så direkt och så spontant! Wow!
Vi trodde att resvägen i sig skulle bli den stora upplevelsen. Men barnen struntar ju i vacker utsikt från bilens vindruta, något vi vuxna kan njuta av i oändlighet. Istället blev den stora upplevelsen på Sydön alla människomöten. Vi ser det som att vi har förmånen att göra studiebesök i andra människors liv. Vi pratar mycket tillsammans som familj om vilka vi har mött, vad som förenar och skiljer olika familjer med ochfrån vår, varför männsikor väljer annorlunda än oss och vad vi kan lära oss av det. De människor som är lika oss hjälper oss att spegla oss själva och de som lever helt annorlunda vidgar onekligen våra perspektiv. Framför allt för barnen men även för oss vuxna. Vi har sett mer än barnen har tidigare - fler saker är nya för dem än för oss - men vi vuxna utmanas ständigt. Av annorlunda frukostvanor, riktigt lortiga toaletter, nya accenter på det engelska språket, positivt tänkande i livets svåra situationer, rollspelet i olika familjekonstallationer, oväntade vändningar i planeringen, livets skörhet bland jordbävningar och tsunamivarningar, spindlar i sängen och fina middagar med maten upplagd i grovjobbargubbe-stora portioner upplagda på tallriken med förväntan om att allt ska ätas upp, av gammal som ung, kvinna som man! (hemskt!!)
Vi trodde nog, som vanligt, att vi skulle hinna mer än vi gjorde på de sju veckorna i husbilen. Men 400 mil är många mil med få km/h och med tanke på att vi faktiskt körde så långt har vi ju hunnit massor. Det magiska med detta land är dess rikedom bara växer ju mer man ser. Bakom varje krök väntar något nytt, och ju fler man möter desto fler vänner blir man introducerad för. Och desto längre vill man stanna för att dela mer tid med dessa spännande människor.Vi får helt enkelt åka tillbaka! Igen.
Rent konkret har vi besökt Tunnel Beach utanför Dunedin. En rik man ville gå på picnic med sin familj och hittade vackra vita stränder med lodräta limestoneklippväggar som bakgrund till det turkosa vattnet. Men bara stränder som var tillgängliga via båt. För att göra det enklare för sin fru i den svajande hatten och med denskuggande parasollen, samt barnen i vita spetsprydda picnicdresser handhögg han helt enkelt en 20 meters tunnel genom berget ner till den vackra stranden. Ja, varför inte? Det känns ibland som att människor förr hade mer tid än den moderna människan... eller kanske att andra gjorde dubbelt arbete, sitt eget men även åt de som endast ägnade sig åt familjepicnicar. (Läs slavar) I vilket fall kunde man precis förstå hans syfte -vilken plats! Våra medhavda färska aprikoser och den lilla chokladkakan smakade himmelskt invid de guppande små pingvinerna som lekte i vattnet nedanför.
Vi sov över långt ute på Otago Peninsula och vaknade till utsikt av fårhagar och hav åt tre väderstreck. Tog en sväng ut till spetsen av halvön och konstanterade att albatrosser måste vara världens största fågel med sitt vingspann på dryga tre meter. Maffiga varelser! Nästa natt tog vi på en camping i utkanten av stan invid ännu en vacker strand. Den kvälllen skrev Ingrid i dagboken:
"På kvällspromenaden på den långa vita stranden ikväll var det bara jag och en pingvin där. Den satt och filosoferade i solnedgången. Vi löste ett och annat i vår tysta tvåsamhet. Det är såna stunder man minns. Mäktig upplevelse."
Orden känns så fjuttiga när vi ska beskriva vad vi ser. Mäktig, storslagen, maffig, himmelsk... Tänk alla de orden på samma gång, fast större. Så är det här.
Dagen efter handlade vi frukt, grönsaker, minimuffins och ägg på Farmers Market. "Meet the producer", vi älskar sånt! Ägg här smakar så mycket och har en gula som är nästan mörkt orange. Isbergssalladen är god som en egen rätt, muffinsarna är kreativiteten personifierad (eller kanske bak-ifierad?), morötterna sprutar vitaminer och vitkål, som i Sverige verkligen kan vara bara utfyllnad och smaka träigt, har blivit barnens favorit. Vidare förde äventyren oss till Otago Museum - ett museum som vi kunde spenderat två dagar på, men tyvärr valde bort. Och då är det sagt av två energiknippen till barn (som tappar tålamodet på två minuter på ett traditionellt museum) samt deras mamma som somnar så fort hon läser skyltar och försöker intressera sig för föremål bakom glasrutor. Museum här är otroligt undervisande, interagerande, visuella och man får använda alla sina sinnen och kroppsdelar för att lära sig allt om detta rika land. Vi passerade alltså snabbt allt detta, med lite ångest i magen, ("Mamma, vi MÅSTE åka tillbaka hit för vi hann ju inte allt!!!") för att kliva in i något om möjligt ännu mer fascinerande. Ett fjärilsmuseum med 1000 fjärilar i regnbågens alla färger i ett tropiskt trevåningshus med vattenfall, palmer, nektar och sköldpaddor. Lyckan var total när den vackraste fjärilen landade på Engla, vår egen fjäril! Alvin hittade en trött fjäril som han fick föra till matbordet med sockervatten, meloner och nektar för att hitta ny kraft och Ingrids själ fylldes av lätthet av att se dessa varelser så fritt segla genom luften.
Skrivkrampen lossnade visst! Och detta var bara en beskrivning av... tre(!) dagar. Vi får be om att återkomma.
I natt kastar månskenet skuggor och luften är fortfarande ljum. Familjen har delat på sig för att få uppleva lite olika äventyr och hinna sakna varandra lite. Ingrid och barnen campar bland påfåglar och pukekos (NZ fågelsort) utanför all civilisation och Ola huserar hos ett vänligt äldre par och ser fram emot en cykeldag imorgon som får bära dit näsan pekar. Vi suger musten av våra sista semesterveckor och försöker ladda oss med allt vi vet att vi så väl behöver hemma i vardagen. Det är en så enormt stor förmån att kunna göra det!
tisdag 8 mars 2011
Livstecken
Vill bara säga att vi mår jättebra.
Vi är med om så mycket hela tiden så vi glömmer liksom bort att sitta vid datorn och skriva ner alltihop! Och lägga upp bilder, som vi ju vet är uppskattat. Vår stora laptop dog - därför är bildredigeringen lite mer komplicerad. Inte svårt alls egentligen att ordna bilder till bloggen på den lilla laptopen, det är bara det att vi så fullkomligt njuter av att vara här och nu i detta ljuvliga land och därförinte engagerat oss i det!
Tre veckor kvar av 14 känns helt OK. Så smått börjar vi tillåta oss att se fram emot fördelarna som finns i Lännäs. Egen ugn att baka bröd i när vi vill, eller till och med fyra! Egen tvättmaskin som tvättar rent i varmvatten (här kör de flesta med "cold wash") (Ingrid) Eget rum (Engla) Stora LEGO lådan (Alvin) och sängen (Ola) Allt blandat med viss hemreseångest beroende på hur pigga, trötta eller mätta, hungriga vi är ;)
Barnen börjar tröttna på att se vattenfall, Ingrids byxor har krymt, Ola drömmer om att bygga ett hönshus i Lännäs och bilen går bra. Kort sammanfattat. Mycket vandringar, kakprovningar på café, lantliv och många mil har det blivit. Precis som vi önskat och drömt om. Det är så välgörande att leva sin dröm!
Vad drömmer du om?
Testa! Gör det! Chansa och njut - du kommer bli glatt överraskad!
Hälsningar från oss som snart ska somna till havets rullande vågsus
Vi är med om så mycket hela tiden så vi glömmer liksom bort att sitta vid datorn och skriva ner alltihop! Och lägga upp bilder, som vi ju vet är uppskattat. Vår stora laptop dog - därför är bildredigeringen lite mer komplicerad. Inte svårt alls egentligen att ordna bilder till bloggen på den lilla laptopen, det är bara det att vi så fullkomligt njuter av att vara här och nu i detta ljuvliga land och därförinte engagerat oss i det!
Tre veckor kvar av 14 känns helt OK. Så smått börjar vi tillåta oss att se fram emot fördelarna som finns i Lännäs. Egen ugn att baka bröd i när vi vill, eller till och med fyra! Egen tvättmaskin som tvättar rent i varmvatten (här kör de flesta med "cold wash") (Ingrid) Eget rum (Engla) Stora LEGO lådan (Alvin) och sängen (Ola) Allt blandat med viss hemreseångest beroende på hur pigga, trötta eller mätta, hungriga vi är ;)
Barnen börjar tröttna på att se vattenfall, Ingrids byxor har krymt, Ola drömmer om att bygga ett hönshus i Lännäs och bilen går bra. Kort sammanfattat. Mycket vandringar, kakprovningar på café, lantliv och många mil har det blivit. Precis som vi önskat och drömt om. Det är så välgörande att leva sin dröm!
Vad drömmer du om?
Testa! Gör det! Chansa och njut - du kommer bli glatt överraskad!
Hälsningar från oss som snart ska somna till havets rullande vågsus
lördag 26 februari 2011
Happy Days!
Plommon, plommon, plommon. Aldrig har jag smakat så goda plommon! För att inte tala om plommonsås till patén, päronchutney till majskolvarna, fruktsallad-sylt till det nybakade brödet. Rena råvaror, lokalproducerat delat vid måltider med människor från alla jordens hörn. Samtal kring nationaliteter, matvanor, ideologier, traditioner, smakupplevelser, reseplaner och dagens utförda arbete. Behöver jag säga att vi stortrivs??
Vi hälsar på svenska Pernilla och hennes Nya Zeeländska man Andrew och deras tiomånaders George. De bor i en fruktodlar-dal i Central Otago, nere mellan alperna på södra delen av Sydön. Där tar de hand om ett hus på en äppelodling eftersom de är nära vän med ägaren och är lite husföräldrar nu när äppelplockarsäsongen drar igång. Husets sovrum fylls av äppelplockare som kommer för att jobba säsongen här i Roxburgh. Huset är egentligen pyttelitet och idag, när alla kommit och de jobbat första dagen, bor förutom P, A & G med deras hund Giggles; två tyskar, två fransmän och ett svensk-danskt par. Åså vi fyra som huserar i vår husbil å uppfarten. I vardagsrummet i kväll spelade Engla & Alvin spel med tysken och NZ, Ingrid diskuterade marmelad-idéer med tyskan och fransmannen, lilla George tuggade pusselbitar och Ola vilade sin sociala förmåga med en promenad upp på en hög kulle. Ugnen fungerade idag, efter rader av dagar med el-problem i huset. Stenvillan har stått tom i trettio år och upplever någon slags chock, tror vi, av att plötsligt fyllas med liv och rörelse. Stopp i köksavloppet löstes en kväll med lite vevande med ett kvastskaft, kylen la av en dag, all el i hela huset försvann nästa dag och precis när den pajjade tvättmaskinen bytts ut slutade varmvattenberedaren att leverera som den skulle. Men med lite klättrande av elektiker i elstolpen, nån ny termostat och mängder av tålamod fungerade allt faktiskt som det skulle idag. Ingrid bakade lyckligt bröd åt hela gänget vilket slutade i att det imorgon ska bli bakkurs för att försöka skapa ett vardagsbröd åt gänget som de kan baka till sina lunchlådor ute på äppelplantagen. Alla är vi rörande överens om att det NZ toastbrödet är en sorglig historia som mer ger en klump i magen än en energigivande mättnad. Kul att kunna erbjuda alternativ!
På eftermiddagen besökte vi grannarna till Pernilla & Andrew. De köpte sitt drömhus 50 mil bort , sågade det mitt itu och lät ett företag flytta huset till sin drömtomt. En äppelgård som de nu förvandlat till ett paradis, sitt paradis, allt efter eget huvud. Alla människomöten på vår resa är det som ger oss ovärdeliga minnen och ökad ödmjukhet och förståelse för hur vi alla sliter för att få livet att gå ihop och hur vi alla egentligen möter samma typ av frågor och utmaningar i livet. En sak som skiljer NZ från vad vi är vana vid från Sverige är den enorma entreprenörsandan att lösa varje probelm med rik kreativitet, att förverkliga sina drömmar i stort som smått och i allt uppmuntra människor runtomkring i deras strävan att förverkliga sin. Ur vår synvinkel är det precis så vi vill leva och vi blir så inspirerade varje dag av att se att det GÅR att leva som man vill!
Vad har vi upplevt sedan sist allt blev nedtecknat? Vi hade förmånen att komma tillbaka till farmen Te Hapu, som sagt, och efter det återvände vi till Takaka, ”vårt” café och vännerna Paul & Vonda. Vi tog en pausdag för att låta själen hinna ikapp kroppen och satt mest vid vännernas trädgårdsbord och drack kaffe och pratade vidare om livet, dess möjligheter och den strävan vi alla bär på. Jobbigt, skönt, nyttigt, omvälvande och uppmuntrande. Vi tillåter livet att röra vid oss ordentligt när vi är på NZ och vi älskar det! Vi känner verkligen att vi LEVER och njuter av att få UPPLEVA det också. Både i själen, kroppen och i huvudet. Det är ju nu det pågår!
På kvällen snirklade vi oss i 20 km/h med vår husbil över en bergskedja i en dryg timme och kom till stranden i Totaranui precis innan det blev mörkt. Vi hade bestämt oss för att vandra i nationalparken Abel Tasman dagen efter och tyckte det var fiffigt att vara på plats redan på morgonen. Campingen var indelad i ”bays”och i varje fanns en eldstad där tält-, husvagns- och husbilsfolken samlats för kvällen med varsin öl eller ett glas vin för att dela tid med varandra och njuta livet under stjärnorna. Trots den sena timmen tog vi på oss varsin extra tröja och slog oss ner i gemenskapen. Vi fick goa möten, mötte extra omsorg om barnen, det ordnades sittplatser åt oss och glada skämt spred gó stämning. Vi kunde förstå att vi hamnat i ett gäng av par i övre medelåldern som brukat campa på samma camping sedan tjugo år. Och det var inte alls svårt att förstå varför de återkommer till ett så paradisiskt ställe som detta. Vågorna rullade in mot stranden, månen speglades i det klara vattnet, syrsorna spelade sin nattserenad och dagens krav var sedan timmar som bortblåsta. Om de alls funnits några. God sömn väntade, frid fanns i själen, enkelheten utanför all civilisation var påtaglig och förväntan inför morgondagen gjorde våra hjärtan gott.
Efter frukost tog vi sandalerna i handen och vandrade ner till stranden, nu upplyst av strålande solsken. En water-taxi väntade oss och en adrenalinpumpad färd över vattnet tog oss till nästa strand vid Awaroa Lodge. Caféet där är en av favoriterna och kan endast nås via båt eller till fots. Mitt i regnskogen avnjöt vi en vidunderlig lunch i stora skinnsoffor klädda med mjuka possum-skinn där maten dukades upp på en stor skattkista. Medan barnen och Ola gick för att mata ålarna i floden somnade Ingrid fridfullt i fåtöljen. Vi piggade upp oss med perfekt bryggt kaffe och kaloririka kakor innan vandringen tillbaka mot husbilen började. Vi skulle först ”bara” korsa the estruary före vandringen genom regnskogen. Vi hittar ingen svenskt ord för estruary – det betyder ungefär torrlagd havsbotten. Tidvattnet skiftar tre(!) meter i höjdled på NZ och ändrar således landskapet dramatiskt mellan hög- och lågvatten. Vid Awaroa Lodge kan man följa vandringsleden tilbaka till campingen under två timmar på varje sida om lågvattnet, dvs då det är tomt på vatten på hela den stora torrlagda havsbotten med endast några flodstrimmor att vada över. Som vi minns vandringen, som vi gjorde första gången för elva år sedan, var den ganska kort och smidig. Men efteråt inser vi hur stor skillnad det var att göra vandringen en molnig dag på hösten mot en solig dag mitt på sommaren som denna gång. I en och en halv timme gick vi med två fascinerande tappra barn över denna havsbotten i stekande sol! Hade det inte varit för de strimmor av vatten som vi vadade genom hade det kännts som en öken! Vilka vidder, vilka avstånd, vilken grej! Det var i sanning ”hard work”, men oj, vad stolta vi var när vi kom över på andra sidan in i skuggan. Utmattade och nästan gråtiga men stolta! Den sista en och en halv timmens vandring genom regnskogen var som en dans i jämförelse. ”Bara” upp och ner över bergskammar, genom regnskog med liander och palmer, över stränder, invid djupa stup på serpentin-stigar genom nationalparken. Efter tre timmars konstant utmanande vandring var ett dopp i det turkosa varma havsvattnet en belöning nog. The perfect day out!
Kvällen efter vår spännande vandringsupplevelse bestämde vi oss för att påbörja vår långa resa söderut. 100 mil väntade ner längs the Wild Wet Westcoast. Namnet förklaras av den enorma regnmängden som faller där – 5000 mm per år! Inte helt otippat växer där därför en mystisk, magiskt vacker djup regnskog. Och i djup kontrast till den och de papegojor som har sitt hem där kan man där skåda två massiva glaciärer som ”rinner” rakt ner i regnskogen. Som en frusen forsande flod signifierar de snön på bergstopparna ovanför. Vi stannade till på vägen söderut, och som regnställsklädda mumier vandrade vi upp mot glaciärens front. Floden med smältvatten bar på isklumpar och bergsväggarna reste sig runt oss som om de sträckte sig lodrätt ända till himlen. WOW!
För elva år sedan jobbade och bodde vi, alltså på resan före barnen, hos kobonden Stu. Han mjölkar sina 200 Jerseykor två gånger dagligen 365 dagar om året och hans sätt att själv få resa är att fylla huset med ungdomar från hela världen som jobbar för mat och husrum. Vi hade bestämt oss för att återvända detta år och visa barnen hans gård och mjölkningen som vi pratat så mycket om under åren. Trots alla hundratals arbetare han haft boende hos sig under alla år kom han ihåg oss och vi skrattade gott åt gamla incidenter när vi nu fick tillfälle att komma tillbaka. Stu´s livshistoria ger en perspektiv på livet. Hans motto i sitt oändliga slit för brödfödan är "Happy Days" och han firar sin födelsedag fyra ggr om året helt enkelt för att det är roligare. Hans fru lämnade honom för 20 år sedan och för att kunna köpa ut henne från gården som hans familj haft i generationer hade han inte råd att betala försäkringen på huset. En dag när han var ute och mjölkade brann huset ner till grunden. Det enda han hann rädda var - kylskåpet - som han lyckades baxa ut samt en pinnstol. Snacka om att hjärnan funkar konstigt i paniksituationer. Inga papper, foton eller personliga saker, bara kylskåpet. Han bodde i sin husvagn i tio år och byggde uppe ett nytt hus när han hade pengar som kom in från mjölken. För elva år sedan när vi kom hade han precis flyttat in i sitt nya hus. Vilket livsöde, va? En gång har han rest, då reste han till Europa för att besöka alla som besökt honom. Men eftersom har var van vid den friska luften på sin farm på NZ fick han lunginflammation av aircondition på flyget, blev inlagd och fick åka hem. Trots allt detta är han den mest positiva vi har mött och säger bara en sak "Happy Days!"
Vi kom precis i tid för kvällsmjölkningen och det var fascinerande att känna hur jobbet satt i ryggmärgen trots att det var så länge sedan vi gjorde det sist. Frihetskänslan var total när Ingrid, iklädd plufsig utsliten bondoverall och alldeles för stora gummistövlar svingade sig upp på en gammal cykel och cyklade nerför den skumpiga grusvägen längs farmen för att hämta hem kossorna för mjölkning. Och stoltheten regerade när Engla vågade tvätta spenarna och Alvin vågade hänga med ner i ”dyngrännan” för att sätta på sugkopparna som pumpar mjölk. Med en tillbringare rakt ner i mjölktanken skopade vi upp fet god nymjölkad mjölk till kvällsmackan vilket i sanning satte pricken över i:et.
Milen tillryggalades en efter en, de flesta när barnen somnat i överslafen på husbilen på kvällen. Med huset på ryggen kunde vi vuxna köra så länge vi orkade och bara stanna längs vägen och krypa ner i den förvärmda sängen när tröttheten tog överhanden. Efter tre dygn nådde vi Central Otago och våra vänner Pernilla & Andrew. Ett riktigt gott återseende och en stor glädje för oss alla att få dela vardagstid med varandra igen.
Återigen har vi upplevt massor och börjar för första gången känna oss alldeles fulla av intryck. Som att det snart inte får plats mer… Vi orkar inte riktigt undra hur det ser ut bakom kröken… Så just nu funderar vi en del på hur vi bäst använder den tid som är kvar. Vi flyger ut från NZ den 27 mars så en månad av vår tid här återstår. Två veckor till med husbilen och två veckor till med vår ”vanliga” bil. Tills vi kommer på vad vi vill göra mumsar vi vidare på plommon och njuter tiomånader-George gurglande fnitter!
Vi hälsar på svenska Pernilla och hennes Nya Zeeländska man Andrew och deras tiomånaders George. De bor i en fruktodlar-dal i Central Otago, nere mellan alperna på södra delen av Sydön. Där tar de hand om ett hus på en äppelodling eftersom de är nära vän med ägaren och är lite husföräldrar nu när äppelplockarsäsongen drar igång. Husets sovrum fylls av äppelplockare som kommer för att jobba säsongen här i Roxburgh. Huset är egentligen pyttelitet och idag, när alla kommit och de jobbat första dagen, bor förutom P, A & G med deras hund Giggles; två tyskar, två fransmän och ett svensk-danskt par. Åså vi fyra som huserar i vår husbil å uppfarten. I vardagsrummet i kväll spelade Engla & Alvin spel med tysken och NZ, Ingrid diskuterade marmelad-idéer med tyskan och fransmannen, lilla George tuggade pusselbitar och Ola vilade sin sociala förmåga med en promenad upp på en hög kulle. Ugnen fungerade idag, efter rader av dagar med el-problem i huset. Stenvillan har stått tom i trettio år och upplever någon slags chock, tror vi, av att plötsligt fyllas med liv och rörelse. Stopp i köksavloppet löstes en kväll med lite vevande med ett kvastskaft, kylen la av en dag, all el i hela huset försvann nästa dag och precis när den pajjade tvättmaskinen bytts ut slutade varmvattenberedaren att leverera som den skulle. Men med lite klättrande av elektiker i elstolpen, nån ny termostat och mängder av tålamod fungerade allt faktiskt som det skulle idag. Ingrid bakade lyckligt bröd åt hela gänget vilket slutade i att det imorgon ska bli bakkurs för att försöka skapa ett vardagsbröd åt gänget som de kan baka till sina lunchlådor ute på äppelplantagen. Alla är vi rörande överens om att det NZ toastbrödet är en sorglig historia som mer ger en klump i magen än en energigivande mättnad. Kul att kunna erbjuda alternativ!
På eftermiddagen besökte vi grannarna till Pernilla & Andrew. De köpte sitt drömhus 50 mil bort , sågade det mitt itu och lät ett företag flytta huset till sin drömtomt. En äppelgård som de nu förvandlat till ett paradis, sitt paradis, allt efter eget huvud. Alla människomöten på vår resa är det som ger oss ovärdeliga minnen och ökad ödmjukhet och förståelse för hur vi alla sliter för att få livet att gå ihop och hur vi alla egentligen möter samma typ av frågor och utmaningar i livet. En sak som skiljer NZ från vad vi är vana vid från Sverige är den enorma entreprenörsandan att lösa varje probelm med rik kreativitet, att förverkliga sina drömmar i stort som smått och i allt uppmuntra människor runtomkring i deras strävan att förverkliga sin. Ur vår synvinkel är det precis så vi vill leva och vi blir så inspirerade varje dag av att se att det GÅR att leva som man vill!
Vad har vi upplevt sedan sist allt blev nedtecknat? Vi hade förmånen att komma tillbaka till farmen Te Hapu, som sagt, och efter det återvände vi till Takaka, ”vårt” café och vännerna Paul & Vonda. Vi tog en pausdag för att låta själen hinna ikapp kroppen och satt mest vid vännernas trädgårdsbord och drack kaffe och pratade vidare om livet, dess möjligheter och den strävan vi alla bär på. Jobbigt, skönt, nyttigt, omvälvande och uppmuntrande. Vi tillåter livet att röra vid oss ordentligt när vi är på NZ och vi älskar det! Vi känner verkligen att vi LEVER och njuter av att få UPPLEVA det också. Både i själen, kroppen och i huvudet. Det är ju nu det pågår!
På kvällen snirklade vi oss i 20 km/h med vår husbil över en bergskedja i en dryg timme och kom till stranden i Totaranui precis innan det blev mörkt. Vi hade bestämt oss för att vandra i nationalparken Abel Tasman dagen efter och tyckte det var fiffigt att vara på plats redan på morgonen. Campingen var indelad i ”bays”och i varje fanns en eldstad där tält-, husvagns- och husbilsfolken samlats för kvällen med varsin öl eller ett glas vin för att dela tid med varandra och njuta livet under stjärnorna. Trots den sena timmen tog vi på oss varsin extra tröja och slog oss ner i gemenskapen. Vi fick goa möten, mötte extra omsorg om barnen, det ordnades sittplatser åt oss och glada skämt spred gó stämning. Vi kunde förstå att vi hamnat i ett gäng av par i övre medelåldern som brukat campa på samma camping sedan tjugo år. Och det var inte alls svårt att förstå varför de återkommer till ett så paradisiskt ställe som detta. Vågorna rullade in mot stranden, månen speglades i det klara vattnet, syrsorna spelade sin nattserenad och dagens krav var sedan timmar som bortblåsta. Om de alls funnits några. God sömn väntade, frid fanns i själen, enkelheten utanför all civilisation var påtaglig och förväntan inför morgondagen gjorde våra hjärtan gott.
Efter frukost tog vi sandalerna i handen och vandrade ner till stranden, nu upplyst av strålande solsken. En water-taxi väntade oss och en adrenalinpumpad färd över vattnet tog oss till nästa strand vid Awaroa Lodge. Caféet där är en av favoriterna och kan endast nås via båt eller till fots. Mitt i regnskogen avnjöt vi en vidunderlig lunch i stora skinnsoffor klädda med mjuka possum-skinn där maten dukades upp på en stor skattkista. Medan barnen och Ola gick för att mata ålarna i floden somnade Ingrid fridfullt i fåtöljen. Vi piggade upp oss med perfekt bryggt kaffe och kaloririka kakor innan vandringen tillbaka mot husbilen började. Vi skulle först ”bara” korsa the estruary före vandringen genom regnskogen. Vi hittar ingen svenskt ord för estruary – det betyder ungefär torrlagd havsbotten. Tidvattnet skiftar tre(!) meter i höjdled på NZ och ändrar således landskapet dramatiskt mellan hög- och lågvatten. Vid Awaroa Lodge kan man följa vandringsleden tilbaka till campingen under två timmar på varje sida om lågvattnet, dvs då det är tomt på vatten på hela den stora torrlagda havsbotten med endast några flodstrimmor att vada över. Som vi minns vandringen, som vi gjorde första gången för elva år sedan, var den ganska kort och smidig. Men efteråt inser vi hur stor skillnad det var att göra vandringen en molnig dag på hösten mot en solig dag mitt på sommaren som denna gång. I en och en halv timme gick vi med två fascinerande tappra barn över denna havsbotten i stekande sol! Hade det inte varit för de strimmor av vatten som vi vadade genom hade det kännts som en öken! Vilka vidder, vilka avstånd, vilken grej! Det var i sanning ”hard work”, men oj, vad stolta vi var när vi kom över på andra sidan in i skuggan. Utmattade och nästan gråtiga men stolta! Den sista en och en halv timmens vandring genom regnskogen var som en dans i jämförelse. ”Bara” upp och ner över bergskammar, genom regnskog med liander och palmer, över stränder, invid djupa stup på serpentin-stigar genom nationalparken. Efter tre timmars konstant utmanande vandring var ett dopp i det turkosa varma havsvattnet en belöning nog. The perfect day out!
Kvällen efter vår spännande vandringsupplevelse bestämde vi oss för att påbörja vår långa resa söderut. 100 mil väntade ner längs the Wild Wet Westcoast. Namnet förklaras av den enorma regnmängden som faller där – 5000 mm per år! Inte helt otippat växer där därför en mystisk, magiskt vacker djup regnskog. Och i djup kontrast till den och de papegojor som har sitt hem där kan man där skåda två massiva glaciärer som ”rinner” rakt ner i regnskogen. Som en frusen forsande flod signifierar de snön på bergstopparna ovanför. Vi stannade till på vägen söderut, och som regnställsklädda mumier vandrade vi upp mot glaciärens front. Floden med smältvatten bar på isklumpar och bergsväggarna reste sig runt oss som om de sträckte sig lodrätt ända till himlen. WOW!
För elva år sedan jobbade och bodde vi, alltså på resan före barnen, hos kobonden Stu. Han mjölkar sina 200 Jerseykor två gånger dagligen 365 dagar om året och hans sätt att själv få resa är att fylla huset med ungdomar från hela världen som jobbar för mat och husrum. Vi hade bestämt oss för att återvända detta år och visa barnen hans gård och mjölkningen som vi pratat så mycket om under åren. Trots alla hundratals arbetare han haft boende hos sig under alla år kom han ihåg oss och vi skrattade gott åt gamla incidenter när vi nu fick tillfälle att komma tillbaka. Stu´s livshistoria ger en perspektiv på livet. Hans motto i sitt oändliga slit för brödfödan är "Happy Days" och han firar sin födelsedag fyra ggr om året helt enkelt för att det är roligare. Hans fru lämnade honom för 20 år sedan och för att kunna köpa ut henne från gården som hans familj haft i generationer hade han inte råd att betala försäkringen på huset. En dag när han var ute och mjölkade brann huset ner till grunden. Det enda han hann rädda var - kylskåpet - som han lyckades baxa ut samt en pinnstol. Snacka om att hjärnan funkar konstigt i paniksituationer. Inga papper, foton eller personliga saker, bara kylskåpet. Han bodde i sin husvagn i tio år och byggde uppe ett nytt hus när han hade pengar som kom in från mjölken. För elva år sedan när vi kom hade han precis flyttat in i sitt nya hus. Vilket livsöde, va? En gång har han rest, då reste han till Europa för att besöka alla som besökt honom. Men eftersom har var van vid den friska luften på sin farm på NZ fick han lunginflammation av aircondition på flyget, blev inlagd och fick åka hem. Trots allt detta är han den mest positiva vi har mött och säger bara en sak "Happy Days!"
Vi kom precis i tid för kvällsmjölkningen och det var fascinerande att känna hur jobbet satt i ryggmärgen trots att det var så länge sedan vi gjorde det sist. Frihetskänslan var total när Ingrid, iklädd plufsig utsliten bondoverall och alldeles för stora gummistövlar svingade sig upp på en gammal cykel och cyklade nerför den skumpiga grusvägen längs farmen för att hämta hem kossorna för mjölkning. Och stoltheten regerade när Engla vågade tvätta spenarna och Alvin vågade hänga med ner i ”dyngrännan” för att sätta på sugkopparna som pumpar mjölk. Med en tillbringare rakt ner i mjölktanken skopade vi upp fet god nymjölkad mjölk till kvällsmackan vilket i sanning satte pricken över i:et.
Milen tillryggalades en efter en, de flesta när barnen somnat i överslafen på husbilen på kvällen. Med huset på ryggen kunde vi vuxna köra så länge vi orkade och bara stanna längs vägen och krypa ner i den förvärmda sängen när tröttheten tog överhanden. Efter tre dygn nådde vi Central Otago och våra vänner Pernilla & Andrew. Ett riktigt gott återseende och en stor glädje för oss alla att få dela vardagstid med varandra igen.
Återigen har vi upplevt massor och börjar för första gången känna oss alldeles fulla av intryck. Som att det snart inte får plats mer… Vi orkar inte riktigt undra hur det ser ut bakom kröken… Så just nu funderar vi en del på hur vi bäst använder den tid som är kvar. Vi flyger ut från NZ den 27 mars så en månad av vår tid här återstår. Två veckor till med husbilen och två veckor till med vår ”vanliga” bil. Tills vi kommer på vad vi vill göra mumsar vi vidare på plommon och njuter tiomånader-George gurglande fnitter!
torsdag 24 februari 2011
Jordbävning på Nya Zeeland
Som ni kanske sett på TV eller hört på radio så har det varit en stor jordbävning med ödesdigra konsekvenser i Christchurch på Nya Zeeland för några dagar sedan. Vi vill bara meddela att vi mår bra och på intet sätt är skadade. Det närmsta vi kommit konsekvenserna av skalvet var idag när vi skulle köpa bröd i affären. Hela brödhyllan var tom! Det satt en skylt att de tomma hyllorna berodde på att transporter och leveranser över lande blivit inställda pga jordbävningen.
Jordbävningen i Christchurch var väldigt dramatisk och ingen kan nog ännu överskåda alla konsekvenser. Men den var väldigt lokal och för oss som var 70 mil därifrån kändes ingenting. Några menar att de kände marken gunga lite men vi "missade" det helt. Nya Zeeländarna själva är väldigt avslappnade över situationen. Att bo på en vulkanö mitt i Stilla Havet är ganska dramatiskt i sig själv från första början, och de är vana vid att en naturkatastrof av ena eller andra slaget inträffar någonstans i landet dagligen. Livet går vidare...
Man får hålla i bakhuvudet att media filmar mitt i kaosets öga och att det inte gäller ett helt land. Medias uppgift är att dramatisera en händelse, och vi förstår att det i Sverige blåsts upp till att gälla i stort sett hela landet. Vi är glada för all omsorg vi mött via mejl, telefonsamtal och på Facebook från vänner, grannar, familj och till och med revisorn som vill höra om vi mår bra. Och det gör vi!
Förödelsen i Christchurch är enorm och antalet döda ett sorgeämne. Insatser görs från alla landsändar. Pengar samlas in via Röda korset på alla postkontor, tanterna i dalen planerar att skicka 200 burkar sylt med en mattransport till de drabbade, folk med privatflygplan och helikoptrar kommer för att förstärka, starka karlar från överallt kommer för att lyfta bort sten efter sten i sökandet efter överlevande. Alla känner någon som drabbats på något sätt då det endast bor en miljon människor på Sydön, den ena av NZ öar. Men det gäller bara en stad och vi andra känner oss helt säkra. Det är inte så att marken rämnar lite varstans och det är ingen större fara än annars att röra sig i landet. En jordbävning kan inträffa i detta land närsomhelst - så har det varit sedan urminnes tider.
Vi bor dessutom nu, och några veckor framöver i en husbil vilket är bästa platsen att befinna sig vid en eventuell jordbävning. En bil är ju gjord för att gunga med när marken rör sig så vi känner oss helt trygga. Och ser till att inte parkera under ett jättestort träd eller på nedervåningen i ett parkeringshus! ;)
Just nu befinner vi oss i Roxburgh där Pernilla, Andrew och lilla George bor. Dalen är fylld av fruktträd och äppelplockarsäsongen har just börjat. Tankarna går till Edens Lustgård - tänk att plommon, majskolvar och vitkål kan smaka så mycket! Vi smakar fruktsalladmarmelad på nybakat bröd, njuter nybryggt i den charmiga staden Alexandra, delar vardagen med äppelplockare från Danmark, Sverige, Frankrike och Tyskland och njuter själva av att dra oss på morgnarna, leva i nuet och som högst fundera på vilka goda nyskördade grönsaker vi vill tillaga till middag idag.
Jordbävningen har dock gett oss ytterligare anledning att vara tacksamma över det vi har idag. Kom ihåg att livet är skört, goa vänner. Var rädda om varandra idag - en jordbävning kan komma så snabbt. Om inte i marken så i själen, i familjen eller på bilvägen. Gör idag det du så länge tänkt att göra - livet är nu ♥
Jordbävningen i Christchurch var väldigt dramatisk och ingen kan nog ännu överskåda alla konsekvenser. Men den var väldigt lokal och för oss som var 70 mil därifrån kändes ingenting. Några menar att de kände marken gunga lite men vi "missade" det helt. Nya Zeeländarna själva är väldigt avslappnade över situationen. Att bo på en vulkanö mitt i Stilla Havet är ganska dramatiskt i sig själv från första början, och de är vana vid att en naturkatastrof av ena eller andra slaget inträffar någonstans i landet dagligen. Livet går vidare...
Man får hålla i bakhuvudet att media filmar mitt i kaosets öga och att det inte gäller ett helt land. Medias uppgift är att dramatisera en händelse, och vi förstår att det i Sverige blåsts upp till att gälla i stort sett hela landet. Vi är glada för all omsorg vi mött via mejl, telefonsamtal och på Facebook från vänner, grannar, familj och till och med revisorn som vill höra om vi mår bra. Och det gör vi!
Förödelsen i Christchurch är enorm och antalet döda ett sorgeämne. Insatser görs från alla landsändar. Pengar samlas in via Röda korset på alla postkontor, tanterna i dalen planerar att skicka 200 burkar sylt med en mattransport till de drabbade, folk med privatflygplan och helikoptrar kommer för att förstärka, starka karlar från överallt kommer för att lyfta bort sten efter sten i sökandet efter överlevande. Alla känner någon som drabbats på något sätt då det endast bor en miljon människor på Sydön, den ena av NZ öar. Men det gäller bara en stad och vi andra känner oss helt säkra. Det är inte så att marken rämnar lite varstans och det är ingen större fara än annars att röra sig i landet. En jordbävning kan inträffa i detta land närsomhelst - så har det varit sedan urminnes tider.
Vi bor dessutom nu, och några veckor framöver i en husbil vilket är bästa platsen att befinna sig vid en eventuell jordbävning. En bil är ju gjord för att gunga med när marken rör sig så vi känner oss helt trygga. Och ser till att inte parkera under ett jättestort träd eller på nedervåningen i ett parkeringshus! ;)
Just nu befinner vi oss i Roxburgh där Pernilla, Andrew och lilla George bor. Dalen är fylld av fruktträd och äppelplockarsäsongen har just börjat. Tankarna går till Edens Lustgård - tänk att plommon, majskolvar och vitkål kan smaka så mycket! Vi smakar fruktsalladmarmelad på nybakat bröd, njuter nybryggt i den charmiga staden Alexandra, delar vardagen med äppelplockare från Danmark, Sverige, Frankrike och Tyskland och njuter själva av att dra oss på morgnarna, leva i nuet och som högst fundera på vilka goda nyskördade grönsaker vi vill tillaga till middag idag.
Jordbävningen har dock gett oss ytterligare anledning att vara tacksamma över det vi har idag. Kom ihåg att livet är skört, goa vänner. Var rädda om varandra idag - en jordbävning kan komma så snabbt. Om inte i marken så i själen, i familjen eller på bilvägen. Gör idag det du så länge tänkt att göra - livet är nu ♥
måndag 14 februari 2011
Det värsta klag vi kan komma på!
Vi får härlig respons från våra vänner att vi beskriver vår tillvaro paradisiskt men de undrar frågar också; allt kan väl ändå kanske inte BARA vara helt underbart hela tiden? För att trösta er ska jag, Ingrid, nu skriva lite annorlunda.
Saker går sönder. Pengar flyger. Problem uppstår hemma och det är knepigt att reda ut på avstånd.
Det finns vardag här också.Ont i magen, gnälliga barn, dålig sömn, slut på rena underkläder, långa bilresor...
Om ni bara anade hur påfrestande det är att knö ihop en familj vid ett rangligt plastbord i en husbil och försöka dela måltid med en sexåring som VARJE måltid ska påpeka hur svårt livet är med en lös framtand. Som plötsligt inte kan äta det han mumsade igår, som skriker för att tanden gör ont, som gnäller för att mackan, som vi tålmodigt skurit i småbitar, är skuren på fel håll – allt med hänvisning till denna lilla tand. Och fast den bara hänger i en tråd kan den lille mannen absolut inte tänka sig hjälp att dra ut den.
Eller hur äckligt det är att ha toadörren precis bredvid intill lilla husbilsköket. Dels får man dörren i rumpan varje gång nån av de andra tre antingen ska in och göra behov eller tvätta händerna. Dels så kommer en spännande odör-mix utflygande till den som försöker laga mat. Man stoppar i kemikalier i toavattnet för att behållaren med ni-vet-vad inte ska lukta annat är Ros eller Lavendel. Men hur lätt är det att dölja den lukt som egentligen lagras därinne??!?! Doftblandningen är avskyvärd! Det är ju inte direkt ljudtätt på en husbilstoa heller ;)
Solen på NZ är extremt stark, vi befinner oss rakt under ett hål i ozonskiktet. Första veckan brann nästan skinnet efter tio minuter i solen, vilket gör att man liksom måste hushållerera med sin tid utomhus. Tjata tjata på barnen att hålla sig i skuggan (ja, hur lätt är det dygnet runt??) och kleta in oss med läskig jättestark solkräm (vi har solskyddsfaktor 100 här) som måste vara vattenfast för att klara svetten och därför inte heller går att tvätta bort från kläder. När man gnuggar sig i ögat med en saltvattnig och sandig insmörjd hand svider den dessutom obeskrivligt.
Myggbett!! Engla räknade till 81 myggbett på benen endast. Och de eländes små sandflies, typ knott, som bor i sanden på stranden kan lätt förstöra nöjet av en stranddag. Betten väcker oss på nätterna och vi kliar sönder oss. Ett tag skojade barnen om att de såg ut som om de hade vattenkoppor. Idag klagar Ingrid och Alvin över värsta sorten; stora bett mitt under fotsulan. De känns vid varje steg!
Språket. Vi känner oss ofta som ”turkar”, för det är ju med en invandrarbrytning vi försöker kommunicera här nere. Alla prepositioner är fel, det är svårt att skämta på engleska, det är väldigt svårt att förstå nyanser och säga väluppfostrat. För att inte tala om det som sägs mellan raderna, det fattar vi ingenting av. Barnen har ännu inte börjat prata engelska men förstår en hel del. Dock är vi deras enda länkar till omvärlden vilket ofta är frustrerande både för dem och för oss. De har ju bara varandra och oss att prata med! Inte undra på att Engla njuter extra av att småprata med en eller annan häst ibland.
Ola tycker att det är jättejobbigt att vara trångt på varandra. Alvin tycker att det är krångligt att göra en massa saker som man egentligen gör i onödan som man sen kommer på att man inte hade behövt göra. Som att tejpa ett hål som man egentligen skulle bett en verkstad laga, eller som "när vi sprang runt som tokar med det där brevet åså missade vi postgubben som tömde lådan med tre minuter." Man vet helt enkelt inte hur allt fungerar i ett nytt land.
Engla tycker att man blir trött på varandra jättesnabbt för det är så smalt, smalt, smalt och det är så litet i husbilen. "Och det finns knappt nån plats att ställa saker för vi har så mycket saker och vi har så lite plats att ställa det på."
Ola tycker att det är jobbigt att solen är så förbaskat stark och att det därför är svårt att tänka smart. Engla klagar på den kletiga solkrämen som man måste kleta med minst två gånger per dag.
Alvin tycker att det obehagligt att det bara är en liten gång och en liten fjutt inne i husbilen. "Det blir obekvämt så man inte kan gå utan måste sätta sig i soffan och vänta och vänta tills alla gått förbi å sen kan man gå och hämta sin sak."
Han tycker det är jobbigt att när det blåser flyger stolarna omkring ute (som idag)
Engla tycker att det är lite jobbigt att det är ”blygt” med engelskan.
Vi saknar fil. Och svenskt bryggkaffe.
Ola klagar över att husbilen är gjord i plastic fantastic och det känns som den ska gå sönder så fort man använder saker i den.
Alvin tycker det är långt från farmer till stan när man bara ska fika på ett café.
"Det är också läskigt ibland att åka uppför bergen för då känns det att man ska åka bakåt", säger Alvin.
Ola anser att det är jobbigt och krävande att köra på vänster sida i trafiken.
Ingrid saknar sin ensam stund och ett eget rent badrum.
Andras badrum kan vara fascinerande äckliga!!!
Det är extremt jobbigt och extremt stressande när pengarna flyger iväg, bara genom att finnas, tycker Ingrid.
Englas värsta är att behöva gå ut varje gång hon ska borsta håret! ;)
Fler saker kan vi inte komma på att klaga på.
Om vi skulle kunna det så blir de så obetydligt små i jämförelse med alla möjligheter och allt gott vi upplever. Det väntar alltid en ny god välsignelse runt kröken.
Vi tycker att vi har det paradisiskt. Kanske för att vi haft riktigt kämpiga år hemma i Lännäs och är vana att jobba extremt hårt för varje litet resultat. Här är vi givna så mycket och känner oss så värdefulla bara genom att vara de vi är. Vi är så enormt tacksamma och ödmjuka inför denna stora gåva. Vi överöses av möjligheter att leva livet som vi drömmer om!
PS.
Efter att vi gemensamt ansträngt oss för att komma på allt vi ville klaga på säger Alvin spontant:
Nu tycker jag vi ska säga alla bra saker!
Att man kan sitta på toan när man duschar i husbilen eftersom det är på samma ställe, nämner han.
Att badrummet blir rent när man duschar eftersom det sköljer av allting, säger Engla.
”Jag tycker att du ska skriva, mamma, att jag tycker det är bra att alla människor är så snälla här på NZ. Dom ger oss god mat, och om våran bil går sönder och verkstan har stängt då ger dom oss en bil vi får låna. Det tycker jag är jättebra!”
Barnen upplever det också paradisiskt. Oändlig tacksamhet.
Saker går sönder. Pengar flyger. Problem uppstår hemma och det är knepigt att reda ut på avstånd.
Det finns vardag här också.Ont i magen, gnälliga barn, dålig sömn, slut på rena underkläder, långa bilresor...
Om ni bara anade hur påfrestande det är att knö ihop en familj vid ett rangligt plastbord i en husbil och försöka dela måltid med en sexåring som VARJE måltid ska påpeka hur svårt livet är med en lös framtand. Som plötsligt inte kan äta det han mumsade igår, som skriker för att tanden gör ont, som gnäller för att mackan, som vi tålmodigt skurit i småbitar, är skuren på fel håll – allt med hänvisning till denna lilla tand. Och fast den bara hänger i en tråd kan den lille mannen absolut inte tänka sig hjälp att dra ut den.
Eller hur äckligt det är att ha toadörren precis bredvid intill lilla husbilsköket. Dels får man dörren i rumpan varje gång nån av de andra tre antingen ska in och göra behov eller tvätta händerna. Dels så kommer en spännande odör-mix utflygande till den som försöker laga mat. Man stoppar i kemikalier i toavattnet för att behållaren med ni-vet-vad inte ska lukta annat är Ros eller Lavendel. Men hur lätt är det att dölja den lukt som egentligen lagras därinne??!?! Doftblandningen är avskyvärd! Det är ju inte direkt ljudtätt på en husbilstoa heller ;)
Solen på NZ är extremt stark, vi befinner oss rakt under ett hål i ozonskiktet. Första veckan brann nästan skinnet efter tio minuter i solen, vilket gör att man liksom måste hushållerera med sin tid utomhus. Tjata tjata på barnen att hålla sig i skuggan (ja, hur lätt är det dygnet runt??) och kleta in oss med läskig jättestark solkräm (vi har solskyddsfaktor 100 här) som måste vara vattenfast för att klara svetten och därför inte heller går att tvätta bort från kläder. När man gnuggar sig i ögat med en saltvattnig och sandig insmörjd hand svider den dessutom obeskrivligt.
Myggbett!! Engla räknade till 81 myggbett på benen endast. Och de eländes små sandflies, typ knott, som bor i sanden på stranden kan lätt förstöra nöjet av en stranddag. Betten väcker oss på nätterna och vi kliar sönder oss. Ett tag skojade barnen om att de såg ut som om de hade vattenkoppor. Idag klagar Ingrid och Alvin över värsta sorten; stora bett mitt under fotsulan. De känns vid varje steg!
Språket. Vi känner oss ofta som ”turkar”, för det är ju med en invandrarbrytning vi försöker kommunicera här nere. Alla prepositioner är fel, det är svårt att skämta på engleska, det är väldigt svårt att förstå nyanser och säga väluppfostrat. För att inte tala om det som sägs mellan raderna, det fattar vi ingenting av. Barnen har ännu inte börjat prata engelska men förstår en hel del. Dock är vi deras enda länkar till omvärlden vilket ofta är frustrerande både för dem och för oss. De har ju bara varandra och oss att prata med! Inte undra på att Engla njuter extra av att småprata med en eller annan häst ibland.
Ola tycker att det är jättejobbigt att vara trångt på varandra. Alvin tycker att det är krångligt att göra en massa saker som man egentligen gör i onödan som man sen kommer på att man inte hade behövt göra. Som att tejpa ett hål som man egentligen skulle bett en verkstad laga, eller som "när vi sprang runt som tokar med det där brevet åså missade vi postgubben som tömde lådan med tre minuter." Man vet helt enkelt inte hur allt fungerar i ett nytt land.
Engla tycker att man blir trött på varandra jättesnabbt för det är så smalt, smalt, smalt och det är så litet i husbilen. "Och det finns knappt nån plats att ställa saker för vi har så mycket saker och vi har så lite plats att ställa det på."
Ola tycker att det är jobbigt att solen är så förbaskat stark och att det därför är svårt att tänka smart. Engla klagar på den kletiga solkrämen som man måste kleta med minst två gånger per dag.
Alvin tycker att det obehagligt att det bara är en liten gång och en liten fjutt inne i husbilen. "Det blir obekvämt så man inte kan gå utan måste sätta sig i soffan och vänta och vänta tills alla gått förbi å sen kan man gå och hämta sin sak."
Han tycker det är jobbigt att när det blåser flyger stolarna omkring ute (som idag)
Engla tycker att det är lite jobbigt att det är ”blygt” med engelskan.
Vi saknar fil. Och svenskt bryggkaffe.
Ola klagar över att husbilen är gjord i plastic fantastic och det känns som den ska gå sönder så fort man använder saker i den.
Alvin tycker det är långt från farmer till stan när man bara ska fika på ett café.
"Det är också läskigt ibland att åka uppför bergen för då känns det att man ska åka bakåt", säger Alvin.
Ola anser att det är jobbigt och krävande att köra på vänster sida i trafiken.
Ingrid saknar sin ensam stund och ett eget rent badrum.
Andras badrum kan vara fascinerande äckliga!!!
Det är extremt jobbigt och extremt stressande när pengarna flyger iväg, bara genom att finnas, tycker Ingrid.
Englas värsta är att behöva gå ut varje gång hon ska borsta håret! ;)
Fler saker kan vi inte komma på att klaga på.
Om vi skulle kunna det så blir de så obetydligt små i jämförelse med alla möjligheter och allt gott vi upplever. Det väntar alltid en ny god välsignelse runt kröken.
Vi tycker att vi har det paradisiskt. Kanske för att vi haft riktigt kämpiga år hemma i Lännäs och är vana att jobba extremt hårt för varje litet resultat. Här är vi givna så mycket och känner oss så värdefulla bara genom att vara de vi är. Vi är så enormt tacksamma och ödmjuka inför denna stora gåva. Vi överöses av möjligheter att leva livet som vi drömmer om!
PS.
Efter att vi gemensamt ansträngt oss för att komma på allt vi ville klaga på säger Alvin spontant:
Nu tycker jag vi ska säga alla bra saker!
Att man kan sitta på toan när man duschar i husbilen eftersom det är på samma ställe, nämner han.
Att badrummet blir rent när man duschar eftersom det sköljer av allting, säger Engla.
”Jag tycker att du ska skriva, mamma, att jag tycker det är bra att alla människor är så snälla här på NZ. Dom ger oss god mat, och om våran bil går sönder och verkstan har stängt då ger dom oss en bil vi får låna. Det tycker jag är jättebra!”
Barnen upplever det också paradisiskt. Oändlig tacksamhet.
Sista januari till idag (nu är vi ikapp i reseberättelsen)
(Jag fortsätter från förra inlägget då sömnen överbemannade mig)
Måndagmorgon (31 jan) och vi hade bestämt oss för att ta oss uppåt de tre högsta topparna på Nordön i Tongariro National Park. Tre snöbeklädda vulkaner på sisådär 2000 meter. På centrala Nordön finns ett stråk av vulkanisk aktivitet. Fis-staden Rotorua är ett exempel, Taupo där vi hamnade på en eld-show går i samma tecken och hela den stora nationalpark vi nu besökte visar maffiga spår av vulkanernas mäktiga styrka. Tänk ”Island” mitt i en regnskog. Kombinerat med vattenfall och natur som hämtat från Sälen strax ovan trädgränsen pudrat med alp-utsikt. Dessutom med Stilla havet endast två timmar bort skymta i horisonten. Vi parkerade oss på en enkel camping mitt i nationalparken och mysade till husbilen för natten. Med ficklampa lyckades vi hitta en vattenklosett i ett litet skjul och spända på morgondagen somnade vi i den djupa tystnad bara fjäll-luft kan frambringa.
Det är så roligt att följa barnens utveckling under våra två resor hit till Nya Zeeland. De överraskar oss ständigt med kontinuerligt starkare ben, en växande observationsförmåga (barn ser i sanning helt andra saker än vi vuxna på en fyra timmars vandring!) och uthållighet. De orkar så mycket och kan gå så långt detta år. Dagens vandring trodde vi skulle bli en stor prövning, men det blev bara ännu en härlig erfarenhet.
Efter en långsam frukost under husbilens fiffiga och lättutdragbara markis packade vi ”niste” och gav oss ut längs ett vandringsspår. Genom regnskog, över klara fjällbäckar, längs hedar och över branter uppbyggda av aska från vulkanutbrott. Målet var fikat vid ett vattenfall. På NZ går det lite inflation i vattenfall, men de utgör en bra rastplats och är konkret för barn att försöka knata på för att nå. Men detta vattenfall var verkligen speciellt. Vi kunde gå in bakom där det forsade ner och riktigt in på bara skinnet uppleva det brusande vattnets kraft. Svart vulkansand blev till slott, fikat blev till energi och solen torkade våra nerstänkta kläder. Med fötter rena som det klara vattnet knatade vi vidare och klockade oss själva med en marsmallows-paus var tjugonde minut. Alla upplevelser här är så stora. Allt är så mycket och finns i sånt överflöd. Vi tankar för fullt och spelar in film på hårddisken (hjärnan) för att kunna återuppleva och spela upp för oss själva inne i huvudet flera gånger om väl hemma i Sverige.
Nästa anhalt på väg söderut skulle bli ett kärt återseenden på en farm vi jobbade på i fjol. Vi tenderar att bli vän med de vi bor hos snarare än arbetare, så även här var vi varmt välkomna att stanna några nätter för att ladda batterierna, använda gårdens fasciliteter och dela livet med familjen. ”Jessica-farmen” låg några timmar bort, men vi valde ändå att när barnen somnade i förarhyttens överslaf i husbilen, att köra några timmar för att ha några mil tillryggalagda till dagen därpå. Vi har köpt en fiffig kartbok över hela landet med utmärkta rastplatser, campingar och andra bra ställen att stanna övernatt på. När ögonlocken blev tunga läste vi oss till en rastplats vid en flod, parkerade under stjärnhimlen och följde barnens sovande exempel. Efter dagar av prakt och vidunderlig natur var det ganska komiskt att vakna näst intill ett pappersbruk invid en dundrande tågräls morgonen därpå. Som julaftons Kalle Anka med Musse och Långben i husvagnen!
Snabbt därifrån och senare fikarast i en privat trädgård som med fin skylt inbjöd oss att att en promenad. Det visade sig vara NZ första premiärminister som byggt sitt drömhus på farmen och planterat en trädgård utan jämförelse, nu ägda av en NZ släkt sedan fem generationer. Det senare mycket sällsynt för ett land med bara 160 år på nacken. Vi gungade i lianer, plockade kottar med pinjenötter i, Alvin fick en boll-killkompis för en timme och vi fick möte ytterligare ett spännande, välkomnande NZ par.
”Här är vår mejladress, skriv och berätta hur det går på er resa och varmt välkomna att bo hos oss nästa gång ni passerar!”
Det var gott att komma fram till ”Jessica-farmen” som vi kallar den. Mitten-tjejen av de fem barnen heter Jessica och blev sist den av barnen våra två lekte med. Engla njöt av att få pyssla om hästarna. Alvin av att mata getterna och klättra i klätterställning. Vi vuxna njöt nog mest av nötstek och en dusch efter en veckas ”uteliv”. Att gräva potatisland och plocka färskpotatis som tack för lån av alla fasciliteter på gården var en perfekta dagar för bearbetning av allt vi upplevt under vår resa genom vulkanregionen. Tvättpåsen blev tömd, bilen blev lite uppfixad, vattentanken fylld och brödförrådet uppdaterat. Gott att få baka surdegsbröd i vedeldad ugn!
Från Foxton, där farmen ligger, är det nära ner till Nordöns sydligaste del och landets huvudstad Wellington. Vi hade siktat in oss på att besöka det stora Nationalmuseet där; Te Papa i sex våningar med väldigt kreativ och genomtänkt innehåll. Ingrid som gäspar vid entrén till museer minns att hon höll sig allert två hela dagar på Te Papa vid vår första resa hit för elva år sedan. Vi ville visa barnen och hade valt helt rätt helg. Regniga, mulna dagar där det blåste horisontellt i Windy Wellington kunde inte spenderas på bättre sätt. Filmer med personporträtt, uppbyggda maori-hus, ljusshower, fiktiva jordbävningar med skakande golv, världens största uppstoppade bläckfisk, valskelett stora som parkeringshus, utklädningskläder, enormt gott kaffe och perfekt dygnet-runt-parkering. Varför köra utanför stan till en camping när man kan bo mitt i smeten, tänkte vi och bodde över i husbilen. Nära till allt fast ändå i en lugn avkrok. Trodde vi! Precis som barnen lagt sig till att somna slutade årets största begivenhet. NZ hade just vunnit rugby-match över England och 25 000 åskådare strömmade förbi vår parkering i karnevaltåg för att nå parallellgatan där festen skulle hålla på fram till 6 på morgonen.
”Såja, barn, sov ni. Strunt i alla ljud, det är inget spännande att titta på alls. Bara grupper av fans utklädda som Bananas in Pyamas, som sheriffer, clowner, sjuksköterskor, gurkor, pinuppor, randiga bovar… Äsch! Upp med er, rid på varsin rygg, vi hoppar ut i pyamas och dansar med i karnevalståget!!!! Tjohej!
Måndagmorgon tog färjan oss och husbilen över till Sydön. Vi tog oss till Nelson och nådde delmål ett på resan; the Swedish Bakery. Vi serverades mycket välkomna Cinnamon-buns (kanelbullar), surdegsbröd, Raspberry-caves (hallongrottor) och Vacuumcleaner (dammsugare) En jämnårig kille och hans flickvän från Örebro startade bageriet för några år sedan och nu driver hans föräldrar detta, för NZ, exotiska bageri vidare. Fantastiskt mysigt, speciellt och ändå för oss så vanligt! Jätteroligt att möta fler med passion för kvalité och bröd i detta, också, avlånga land. På svenska dessutom – inte minst till barnens stora glädje! Äntligen kunde de kommunicera, inte bara lyssna!
Nu var vi nära; vårt älskade Golden Bay var nu bara en bergskedja bort. Eller kulle som de säger ;) Gyllene stränder, turkost vatten, delfiner, regnskog, mycket ”alternativa” människor med fokus på ekologiskt, hållbart leverne gärna på små självförsörjande gårdar. Flockar av charmiga caféer, färgglad stad, mycket passion och kreativitet. Och inte minst våra extra-morföräldrar Paul & Vonda. Den värme de ger oss går inte att beskriva i ord. Vi mötte dem första gången för elva år sedan och vi har haft en speciell koppling till detta vackra par sedan dess. Visdomsord de gav oss redan då har varit ledstjärna i vårt liv, scones lärde jag mig baka av Vonda (de som idag utgör grunden för våra välbesökta sconesbuffér), ett träd som vi gav dem som stickling växer och frodas i deras trädgård och den vila vi känner i deras hem är Gudagiven. Åter var vi välkomna och denna gång till och med ner till deras ”bach” (NZ namn för sommarhus precis vid strandkanten) Ett halvt stenkast utanför glasdörren var sandstranden, med VARMT havsvatten, klart som kristall. Åh, vad vi njöt! Mer än väntat faktiskt av att få flytta in i fyra riktiga sängar för några nätter efter två veckor i husbilen. Vi behövde alla lite PLATS och njöt dagar i ensamt sällskap. Vi pysslade alla i varsin värld och njöt av att återfå lite integritet. Man lär känna varandras sidor ordentligt i en husbil – på gott och ont! Det utmanar samarbetsförmågan och utvecklar improvisationsförmågan. Bara en sån sak som att en familj ska klä sig och bädda sängarna på morgonen – onekligen lättare i ett hus än på en(1) ledig kvadratmeter i en husbil ;)
I Takaka, samhållet som Paul & Vonda bor tre vikar ifrån, ligger the Wholemeal Café. Det caféet är väldigt speciellt för oss eftersom det var där hela visionen till Englas Skafferi föddes i mars år 2000. Att få komma tillbaka dit i fjol och då våga sig fram till ägaren och grundaren Wayne var stort. Han är en ikon i cafévärlden och har idag drivit caféet med framgång och fascinerande ödmjukhet i mer än tjugo år.
En dag i somras kom det ett mejl från honom till vår Inkorg i Sverige. Vi hade lämnat en av våra broschyrer till honom när vi besökte stället i fjol och då snabbt berättat vad hans café betytt för oss och vad vi skapat utifrån det. Han hade lagt broschyren i en av alla pappershögar, men när han hittade den i juni blivit så glad att bli påmind om vår berättelse att han skickade ett mejl. Jag minns att vi jublade och blev alldels pirriga den dagen hemma i Lännäs.
Vi har haft mejlkontakt med honom sedan dess och denna gång tog han sig tid tre(!) timmar med bara oss för att berätta om sin historia. Vi fick möjlighet att ställa alla frågor och dela erfarenheter. Behöver vi säga att han växte ännu mer i våra ögon? Vilken man! Hans passion och drivkraft i det han gör är så imponerande och att han, trots sina 20 anställda, fortfarande är den som går runt dagligen och plockar disk eller står vid espressomaskinen inger djup respekt. Stället fortsätter att leva och behålla sin popularitet för grundaren och visionären är kvar – mitt på golvet mitt i centrum. Vilken man! Historien om vår relation till the Wholemeal Café fortsätter onekligen men är inte skriven än.
Ett annat ställe som betytt oerhört mycket för oss är fårfarmen Te Hapu där vi är i skrivande stund. För oss paradiset på jorden. Vi kom hit som frivilligarbetare första gången år 2000 och stannade tre veckor. I fjol hyrde vi ett av uthyrningsstugorna, ett gammalt ombyggt ullskjul, och i år kommer vi tillbaka som vänner till ägarna Ken & Sandra. Fyra timmars vandring från ena änden av farmen till den andra längs dramatisk kustlinje. Ingenting mellan oss och Australien. 5000 får, 300 kor, gäss, ankor, höns, femton fårhundar, en pensionerad häst som redan i paradiset. 15 min med bil till postlådan, en timme till närmsta kiosk. Oförstörd, orörd natur och livet liksom på riktigt! Välta klippblock, sandstränder, berg, gröna kullar, pärlemo-snäckor i mängd, stora krabbor, palmer i fårhagarna, gnistrande stjärnhimmel utan minsta störmoment, rullande vågor, känsloförstärkande allt som gör att hela själen går på högvarv och genomgår totalrenovering. Att gå i timmar på en sån strand med en sexåring och en nioåring är så nära himmelriket man kan komma. Nakenfis och brunbrända hoppade de idag i solvarmt vatten i grytor i berget, avslöjade krabbor mellan klippblock, fikade kex med lika delar sand, fann glimrande skatter, handflatestora pärlemo-pauas - NZ nationalsnäcka.
I regnet i skymningen i kväll tog vi oss kulle ner och kulle upp till ett badkar på tassar ute i ingenstans och tog kvällsbad av leriga, sandiga svenskar i vedeldat varmvatten. Inlindade i varsin handduk trevade vi oss nerför slänten i den regnglatta leran, uppför nästa kulle och tillbaka in i vår husbil för kvällsmacka och pyamas. Utan ett minsta pip från barnens sida. Som om det vore den naturligaste sak i världen för dom istället för en kvällsdusch! De är så härliga, våra barn, och de berikar oss med livets goda hela tiden. Vi är så oerhört tacksamma för all den tid vi har möjlighet att spendera med dem här på andra sidan jorden!
Måndagmorgon (31 jan) och vi hade bestämt oss för att ta oss uppåt de tre högsta topparna på Nordön i Tongariro National Park. Tre snöbeklädda vulkaner på sisådär 2000 meter. På centrala Nordön finns ett stråk av vulkanisk aktivitet. Fis-staden Rotorua är ett exempel, Taupo där vi hamnade på en eld-show går i samma tecken och hela den stora nationalpark vi nu besökte visar maffiga spår av vulkanernas mäktiga styrka. Tänk ”Island” mitt i en regnskog. Kombinerat med vattenfall och natur som hämtat från Sälen strax ovan trädgränsen pudrat med alp-utsikt. Dessutom med Stilla havet endast två timmar bort skymta i horisonten. Vi parkerade oss på en enkel camping mitt i nationalparken och mysade till husbilen för natten. Med ficklampa lyckades vi hitta en vattenklosett i ett litet skjul och spända på morgondagen somnade vi i den djupa tystnad bara fjäll-luft kan frambringa.
Det är så roligt att följa barnens utveckling under våra två resor hit till Nya Zeeland. De överraskar oss ständigt med kontinuerligt starkare ben, en växande observationsförmåga (barn ser i sanning helt andra saker än vi vuxna på en fyra timmars vandring!) och uthållighet. De orkar så mycket och kan gå så långt detta år. Dagens vandring trodde vi skulle bli en stor prövning, men det blev bara ännu en härlig erfarenhet.
Efter en långsam frukost under husbilens fiffiga och lättutdragbara markis packade vi ”niste” och gav oss ut längs ett vandringsspår. Genom regnskog, över klara fjällbäckar, längs hedar och över branter uppbyggda av aska från vulkanutbrott. Målet var fikat vid ett vattenfall. På NZ går det lite inflation i vattenfall, men de utgör en bra rastplats och är konkret för barn att försöka knata på för att nå. Men detta vattenfall var verkligen speciellt. Vi kunde gå in bakom där det forsade ner och riktigt in på bara skinnet uppleva det brusande vattnets kraft. Svart vulkansand blev till slott, fikat blev till energi och solen torkade våra nerstänkta kläder. Med fötter rena som det klara vattnet knatade vi vidare och klockade oss själva med en marsmallows-paus var tjugonde minut. Alla upplevelser här är så stora. Allt är så mycket och finns i sånt överflöd. Vi tankar för fullt och spelar in film på hårddisken (hjärnan) för att kunna återuppleva och spela upp för oss själva inne i huvudet flera gånger om väl hemma i Sverige.
Nästa anhalt på väg söderut skulle bli ett kärt återseenden på en farm vi jobbade på i fjol. Vi tenderar att bli vän med de vi bor hos snarare än arbetare, så även här var vi varmt välkomna att stanna några nätter för att ladda batterierna, använda gårdens fasciliteter och dela livet med familjen. ”Jessica-farmen” låg några timmar bort, men vi valde ändå att när barnen somnade i förarhyttens överslaf i husbilen, att köra några timmar för att ha några mil tillryggalagda till dagen därpå. Vi har köpt en fiffig kartbok över hela landet med utmärkta rastplatser, campingar och andra bra ställen att stanna övernatt på. När ögonlocken blev tunga läste vi oss till en rastplats vid en flod, parkerade under stjärnhimlen och följde barnens sovande exempel. Efter dagar av prakt och vidunderlig natur var det ganska komiskt att vakna näst intill ett pappersbruk invid en dundrande tågräls morgonen därpå. Som julaftons Kalle Anka med Musse och Långben i husvagnen!
Snabbt därifrån och senare fikarast i en privat trädgård som med fin skylt inbjöd oss att att en promenad. Det visade sig vara NZ första premiärminister som byggt sitt drömhus på farmen och planterat en trädgård utan jämförelse, nu ägda av en NZ släkt sedan fem generationer. Det senare mycket sällsynt för ett land med bara 160 år på nacken. Vi gungade i lianer, plockade kottar med pinjenötter i, Alvin fick en boll-killkompis för en timme och vi fick möte ytterligare ett spännande, välkomnande NZ par.
”Här är vår mejladress, skriv och berätta hur det går på er resa och varmt välkomna att bo hos oss nästa gång ni passerar!”
Det var gott att komma fram till ”Jessica-farmen” som vi kallar den. Mitten-tjejen av de fem barnen heter Jessica och blev sist den av barnen våra två lekte med. Engla njöt av att få pyssla om hästarna. Alvin av att mata getterna och klättra i klätterställning. Vi vuxna njöt nog mest av nötstek och en dusch efter en veckas ”uteliv”. Att gräva potatisland och plocka färskpotatis som tack för lån av alla fasciliteter på gården var en perfekta dagar för bearbetning av allt vi upplevt under vår resa genom vulkanregionen. Tvättpåsen blev tömd, bilen blev lite uppfixad, vattentanken fylld och brödförrådet uppdaterat. Gott att få baka surdegsbröd i vedeldad ugn!
Från Foxton, där farmen ligger, är det nära ner till Nordöns sydligaste del och landets huvudstad Wellington. Vi hade siktat in oss på att besöka det stora Nationalmuseet där; Te Papa i sex våningar med väldigt kreativ och genomtänkt innehåll. Ingrid som gäspar vid entrén till museer minns att hon höll sig allert två hela dagar på Te Papa vid vår första resa hit för elva år sedan. Vi ville visa barnen och hade valt helt rätt helg. Regniga, mulna dagar där det blåste horisontellt i Windy Wellington kunde inte spenderas på bättre sätt. Filmer med personporträtt, uppbyggda maori-hus, ljusshower, fiktiva jordbävningar med skakande golv, världens största uppstoppade bläckfisk, valskelett stora som parkeringshus, utklädningskläder, enormt gott kaffe och perfekt dygnet-runt-parkering. Varför köra utanför stan till en camping när man kan bo mitt i smeten, tänkte vi och bodde över i husbilen. Nära till allt fast ändå i en lugn avkrok. Trodde vi! Precis som barnen lagt sig till att somna slutade årets största begivenhet. NZ hade just vunnit rugby-match över England och 25 000 åskådare strömmade förbi vår parkering i karnevaltåg för att nå parallellgatan där festen skulle hålla på fram till 6 på morgonen.
”Såja, barn, sov ni. Strunt i alla ljud, det är inget spännande att titta på alls. Bara grupper av fans utklädda som Bananas in Pyamas, som sheriffer, clowner, sjuksköterskor, gurkor, pinuppor, randiga bovar… Äsch! Upp med er, rid på varsin rygg, vi hoppar ut i pyamas och dansar med i karnevalståget!!!! Tjohej!
Måndagmorgon tog färjan oss och husbilen över till Sydön. Vi tog oss till Nelson och nådde delmål ett på resan; the Swedish Bakery. Vi serverades mycket välkomna Cinnamon-buns (kanelbullar), surdegsbröd, Raspberry-caves (hallongrottor) och Vacuumcleaner (dammsugare) En jämnårig kille och hans flickvän från Örebro startade bageriet för några år sedan och nu driver hans föräldrar detta, för NZ, exotiska bageri vidare. Fantastiskt mysigt, speciellt och ändå för oss så vanligt! Jätteroligt att möta fler med passion för kvalité och bröd i detta, också, avlånga land. På svenska dessutom – inte minst till barnens stora glädje! Äntligen kunde de kommunicera, inte bara lyssna!
Nu var vi nära; vårt älskade Golden Bay var nu bara en bergskedja bort. Eller kulle som de säger ;) Gyllene stränder, turkost vatten, delfiner, regnskog, mycket ”alternativa” människor med fokus på ekologiskt, hållbart leverne gärna på små självförsörjande gårdar. Flockar av charmiga caféer, färgglad stad, mycket passion och kreativitet. Och inte minst våra extra-morföräldrar Paul & Vonda. Den värme de ger oss går inte att beskriva i ord. Vi mötte dem första gången för elva år sedan och vi har haft en speciell koppling till detta vackra par sedan dess. Visdomsord de gav oss redan då har varit ledstjärna i vårt liv, scones lärde jag mig baka av Vonda (de som idag utgör grunden för våra välbesökta sconesbuffér), ett träd som vi gav dem som stickling växer och frodas i deras trädgård och den vila vi känner i deras hem är Gudagiven. Åter var vi välkomna och denna gång till och med ner till deras ”bach” (NZ namn för sommarhus precis vid strandkanten) Ett halvt stenkast utanför glasdörren var sandstranden, med VARMT havsvatten, klart som kristall. Åh, vad vi njöt! Mer än väntat faktiskt av att få flytta in i fyra riktiga sängar för några nätter efter två veckor i husbilen. Vi behövde alla lite PLATS och njöt dagar i ensamt sällskap. Vi pysslade alla i varsin värld och njöt av att återfå lite integritet. Man lär känna varandras sidor ordentligt i en husbil – på gott och ont! Det utmanar samarbetsförmågan och utvecklar improvisationsförmågan. Bara en sån sak som att en familj ska klä sig och bädda sängarna på morgonen – onekligen lättare i ett hus än på en(1) ledig kvadratmeter i en husbil ;)
I Takaka, samhållet som Paul & Vonda bor tre vikar ifrån, ligger the Wholemeal Café. Det caféet är väldigt speciellt för oss eftersom det var där hela visionen till Englas Skafferi föddes i mars år 2000. Att få komma tillbaka dit i fjol och då våga sig fram till ägaren och grundaren Wayne var stort. Han är en ikon i cafévärlden och har idag drivit caféet med framgång och fascinerande ödmjukhet i mer än tjugo år.
En dag i somras kom det ett mejl från honom till vår Inkorg i Sverige. Vi hade lämnat en av våra broschyrer till honom när vi besökte stället i fjol och då snabbt berättat vad hans café betytt för oss och vad vi skapat utifrån det. Han hade lagt broschyren i en av alla pappershögar, men när han hittade den i juni blivit så glad att bli påmind om vår berättelse att han skickade ett mejl. Jag minns att vi jublade och blev alldels pirriga den dagen hemma i Lännäs.
Vi har haft mejlkontakt med honom sedan dess och denna gång tog han sig tid tre(!) timmar med bara oss för att berätta om sin historia. Vi fick möjlighet att ställa alla frågor och dela erfarenheter. Behöver vi säga att han växte ännu mer i våra ögon? Vilken man! Hans passion och drivkraft i det han gör är så imponerande och att han, trots sina 20 anställda, fortfarande är den som går runt dagligen och plockar disk eller står vid espressomaskinen inger djup respekt. Stället fortsätter att leva och behålla sin popularitet för grundaren och visionären är kvar – mitt på golvet mitt i centrum. Vilken man! Historien om vår relation till the Wholemeal Café fortsätter onekligen men är inte skriven än.
Ett annat ställe som betytt oerhört mycket för oss är fårfarmen Te Hapu där vi är i skrivande stund. För oss paradiset på jorden. Vi kom hit som frivilligarbetare första gången år 2000 och stannade tre veckor. I fjol hyrde vi ett av uthyrningsstugorna, ett gammalt ombyggt ullskjul, och i år kommer vi tillbaka som vänner till ägarna Ken & Sandra. Fyra timmars vandring från ena änden av farmen till den andra längs dramatisk kustlinje. Ingenting mellan oss och Australien. 5000 får, 300 kor, gäss, ankor, höns, femton fårhundar, en pensionerad häst som redan i paradiset. 15 min med bil till postlådan, en timme till närmsta kiosk. Oförstörd, orörd natur och livet liksom på riktigt! Välta klippblock, sandstränder, berg, gröna kullar, pärlemo-snäckor i mängd, stora krabbor, palmer i fårhagarna, gnistrande stjärnhimmel utan minsta störmoment, rullande vågor, känsloförstärkande allt som gör att hela själen går på högvarv och genomgår totalrenovering. Att gå i timmar på en sån strand med en sexåring och en nioåring är så nära himmelriket man kan komma. Nakenfis och brunbrända hoppade de idag i solvarmt vatten i grytor i berget, avslöjade krabbor mellan klippblock, fikade kex med lika delar sand, fann glimrande skatter, handflatestora pärlemo-pauas - NZ nationalsnäcka.
I regnet i skymningen i kväll tog vi oss kulle ner och kulle upp till ett badkar på tassar ute i ingenstans och tog kvällsbad av leriga, sandiga svenskar i vedeldat varmvatten. Inlindade i varsin handduk trevade vi oss nerför slänten i den regnglatta leran, uppför nästa kulle och tillbaka in i vår husbil för kvällsmacka och pyamas. Utan ett minsta pip från barnens sida. Som om det vore den naturligaste sak i världen för dom istället för en kvällsdusch! De är så härliga, våra barn, och de berikar oss med livets goda hela tiden. Vi är så oerhört tacksamma för all den tid vi har möjlighet att spendera med dem här på andra sidan jorden!
torsdag 10 februari 2011
Sedan sist...
Vilken vecka. Igen!!
Var var vi sist? Ett nattdopp i en varm källa i Rotorua.
Ja, morgonen därpå tog vi ett morgonbad på campingen innan vi for vidare söderut. Regnet hade blåst vidare och vi gjorde en turné i ”fis-staden” som vi kallar den. Sulfit-ångorna som pyser upp genom den tunna jordskorpan ligger som en karaktäristisk matta över hela staden och det bubblar och fräser från jordens inre bokstavligt talat i var och varannan buske. Ur regnvattenbrunnarna i asfalten ryker det och i parken bubblar kokande lera. Var och vartannat motell skyltar förstås med ”thermal pools” och leran sägs vara välgörande mot det mesta.
Eftersom vi på det hela taget kändes oss tipptopp redan från början av dagen nöjde vi oss med att göra studiebesök hos en ciabatta-bagare och avnjuta en av de bästa koppar kaffe så långt på resan. Capers i Rotorua – ett café vi kommer minnas. För oss som driver café och bageri är det en enorm kick att hitta ställen på andra sidan jordklotet som tänker och visionerar som vi. Och som faktiskt genomför det och får det att gå ihop. Vi pratar ofta och mycket med härliga Nya Zeeländare om hur de startat sin verksamhet, hur de ser på framtiden, var de får sin energi ifrån och vad det är som driver dem. Vi inspireras, trendspanar och knyter kontakter!
Mätta och glada fortsatte vi resan söderut. Tog ytterligare ett bad i varma källor ute i vildmarken – det var som en bubblande sagosjö mitt ute i bushen där inte ens mamman i familjen klagade över att det var kallt att gå i! Vi körde kulle upp och kulle ner för att nå ”den gömda dalen”. Vi parkerade vid en flod där hett vatten strömmade upp i strandkanten och borstade tänderna under en stjärnhimmel som nästan gav oss dåndimpen. Vilken mäktig syn! Aldrig har vi känt oss så små och obetydliga samtidigt som dess vackra omfamnande nattljus fyllde oss med känslan av att vi visst spelar roll. Att vi är de mest älskade människorna i hela universum. En upplevelse knappt formulerbar men ack så underbar.
Vi vaknade upp till färggrann rykande prakt. Mineralerna i vulkanrika områden färgar marken i regnbågens färger och hett vatten höljer allting i en mystiskt dimma. Ingrid och Alvin tog tillfället att göra en egen utflykt. De tog båten över floden, som ur Huckleberry Finn, och vandrade längs sprutande geisrar, bubblande lerpooler och imponerande saltberg. Fikade MÅNGA gånger och fnissade åt varandras skämt. Ola och Engla njöt friden vid husbilen och skrev dagbok, fikade förstås också och njöt det avslappnade tompratets vila. Söndagskvällen tog vi i nästa stad; Taupo. Laddade skafferiet, mumsade kvällsmat på en parkering och njöt bluesfestivalyra på en filt i en park. Kvällen toppades med eld-show och dans av självlysande kroppsmålade konstnärer. Kroppar som tavlor – mycket vackert och smakfullt! När vi ändå var så bra parkerade tyckte vi det var lika bra att sova över på parkeringen. Den hyrda husbil ger oss enorm frihet!
(...fortsättning följer. Nu var visst surdegsbröden färdiggräddade och skriverskan trött. Stjärnorna lyser och huset är tyst. Dags att somna lite)
Var var vi sist? Ett nattdopp i en varm källa i Rotorua.
Ja, morgonen därpå tog vi ett morgonbad på campingen innan vi for vidare söderut. Regnet hade blåst vidare och vi gjorde en turné i ”fis-staden” som vi kallar den. Sulfit-ångorna som pyser upp genom den tunna jordskorpan ligger som en karaktäristisk matta över hela staden och det bubblar och fräser från jordens inre bokstavligt talat i var och varannan buske. Ur regnvattenbrunnarna i asfalten ryker det och i parken bubblar kokande lera. Var och vartannat motell skyltar förstås med ”thermal pools” och leran sägs vara välgörande mot det mesta.
Eftersom vi på det hela taget kändes oss tipptopp redan från början av dagen nöjde vi oss med att göra studiebesök hos en ciabatta-bagare och avnjuta en av de bästa koppar kaffe så långt på resan. Capers i Rotorua – ett café vi kommer minnas. För oss som driver café och bageri är det en enorm kick att hitta ställen på andra sidan jordklotet som tänker och visionerar som vi. Och som faktiskt genomför det och får det att gå ihop. Vi pratar ofta och mycket med härliga Nya Zeeländare om hur de startat sin verksamhet, hur de ser på framtiden, var de får sin energi ifrån och vad det är som driver dem. Vi inspireras, trendspanar och knyter kontakter!
Mätta och glada fortsatte vi resan söderut. Tog ytterligare ett bad i varma källor ute i vildmarken – det var som en bubblande sagosjö mitt ute i bushen där inte ens mamman i familjen klagade över att det var kallt att gå i! Vi körde kulle upp och kulle ner för att nå ”den gömda dalen”. Vi parkerade vid en flod där hett vatten strömmade upp i strandkanten och borstade tänderna under en stjärnhimmel som nästan gav oss dåndimpen. Vilken mäktig syn! Aldrig har vi känt oss så små och obetydliga samtidigt som dess vackra omfamnande nattljus fyllde oss med känslan av att vi visst spelar roll. Att vi är de mest älskade människorna i hela universum. En upplevelse knappt formulerbar men ack så underbar.
Vi vaknade upp till färggrann rykande prakt. Mineralerna i vulkanrika områden färgar marken i regnbågens färger och hett vatten höljer allting i en mystiskt dimma. Ingrid och Alvin tog tillfället att göra en egen utflykt. De tog båten över floden, som ur Huckleberry Finn, och vandrade längs sprutande geisrar, bubblande lerpooler och imponerande saltberg. Fikade MÅNGA gånger och fnissade åt varandras skämt. Ola och Engla njöt friden vid husbilen och skrev dagbok, fikade förstås också och njöt det avslappnade tompratets vila. Söndagskvällen tog vi i nästa stad; Taupo. Laddade skafferiet, mumsade kvällsmat på en parkering och njöt bluesfestivalyra på en filt i en park. Kvällen toppades med eld-show och dans av självlysande kroppsmålade konstnärer. Kroppar som tavlor – mycket vackert och smakfullt! När vi ändå var så bra parkerade tyckte vi det var lika bra att sova över på parkeringen. Den hyrda husbil ger oss enorm frihet!
(...fortsättning följer. Nu var visst surdegsbröden färdiggräddade och skriverskan trött. Stjärnorna lyser och huset är tyst. Dags att somna lite)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)