Lite bilder: Bilhaveri 11 dec

När vi äntligen var på väg söderut efter att ha övervunnit jetlagen på hotell i Auckland körde vi inte mer än en timme. Sen skrek fläktremmen av ilska. Vi stannade för att kolla motorn, spände remmen lite, plockade ut en snigelkoloni som vi tänkte inte behövde sin övervintringsplats längre och laddade för att starta.
Då var plötsligt batteriet dött.

Hostig son. Öde avtagsväg. Kväll. Regn. Fukt.
Sömnlös hostnatt i bilen och riktigt dålig son på morgonen.
Men det blev ljust till slut och då blir alla problem lite mindre.



När det ljusnade mötte vi den finaste av Kiwi Hospitality. Den 86-åriga slaktaren
tog oss in i sitt närliggande hem där vi fick ge flasklammet frukost...



... och själva inmundiga vår. Underbart att få tvätta av ansiktet,
använda fasciliteterna och få tak över huvudet i regnet i väntan på en bärgningsbil.

 

Lite bilder: Auckland 7-11 december

De första tre nätterna hade vi på lyxigt lägenhetshotell
mitt i centrala miljonstaden Auckland.
Vår balkong var högst upp på våning 10.

Den uråldriga tomten & hans renar på Queens Street i centrala Auckland.
För övrigt mitt i den originella korsningen där alla gående trafikanter får grön gubbe åt alla håll samtidigt. Det är bara att snedda rakt igenom
korsningen direkt istället för att korsa två övergångsställen.



Auckland från vattnet



Äntligen tillbaka till Puhutukawa träden; NZ Christmas Tree.
Världens bästa klätterträd!

Det finns så mycket att skriva, så det blir att vi inte skriver nåt! Och ju längre vi väntar desto mer intryck får vi som blir ännu svårare att formulera i text.


Bäst att bara börja någonstans.

Lammen bräker i hagen utanför för att hitta sin mamma inför skymningen. Fåglarna kvittrar sin kvällsserenad och pappa Ola läser kvällens kapitel av Harry Potter för barnen. Efter avslutad jordgubbstårta har Ingrid valt att njuta kvällssolens sista strålar på trädäcket ute i den ljumma sommarkvällen. Klockan är nio och barnen sitter i pyjamas. Om en timme är det dags för bagerskan att lägga sig och pappa Ola får en timme för sig själv efter resten av familjen tystnat.

Vi har haft en fantastisk i julhelg med strålande väder. Klarblå himmel, vindstilla och 25 grader. Julafton avnjöt vi en lååång sovmorgon efter en intensiv arbetsvecka, en låååååång frukost med färska jordgubbar i filen och ett låååångsamt tempo hela dagen. Enligt barnen lite fööör långsamt eftersom julafton ju som vanligt innebar en enda lång väntan på paketöppningen. Men gåvorna från nära och kära där hemma samt gåvorna vi ordnat åt varandra var väl värda att vänta på. Vår trefot till julgran fyllde sin funktion. Den är en riktig stämningsskapare med sina julgransljus som vi importerat från Rusta noggrant placerade i den runt trefoten lindade julgransgirlangen i plast från IKEA. Med en gyllengul stjärna av papper i toppen, farmors trähjärtan med våra namn på och lite klingande små blåsinstrument från Röda Korset på Nygatan i Örebro har vi alla tagit granen till våra hjärtan. Tänk vad lite som behövs för att skapa ett eget hemtrevligt hörn av världen åt sin lilla familj. Efter lite julskinka som vi lyckades hitta på Supermarket serverad med färskpotatis och nyskördade grönsaker gav vi oss av till den lilla parken i samhället och sjöng Christmas Carols med Candlelight Choir i kvällssolen.

Layed-back nämnde vi och det gäller även klädstilen. Här ser man främst till funktionen av tygstycket man klär sig i; att det ska dölja valda delar av kroppen. Om det så är en storblommig kortkort klänning med utstickande svart tyll på en femtioåring i kören, eller som på hennes körgranne en illgrön nopprig träningströja med ett par uttvättade joggingbyxor till barfota-stil spelar liksom ingen roll. Alla klär sig efter humör eller vad som helt enkelt låg närmast när de skulle gå ut – befriande härligt och hjärtligt. Gärna en stråhatt med istuckna fjädrar, en grankvist i plast, nån kvist eller någon annan ”spunk”, som Pippi skulle kallat det. Just en sån hatt bar faktiskt en man i affären häromdagen, och vi fnissade friskt bakom brödhyllan. Smygfotade med mobilen – ska se om vi kan lyckas lägga upp fotot. Här har vi upptäckt att det inte, som oftare i lagom:a ordningsamma Sverige, alls går att gå efter första intrycket hos de nya människor vi möter. Dels för att stilen så fullkomligt kan ha ändrats till nästa gång man ses (då något annat plagg låg närmre dörren), men framförallt för att ingen värdering läggs i hur det yttre ser ut. Det är ögonen som talar om vilka det är som möts. Det är med ögonen man ger en bild av sig själv och möter sin medmänniska. Godhet och intresse är det vi möter. En vilja att bidra till andras väl och en nyfikenhet över Livet själv. Det är nog främsta vad som berikar oss här – tack vare det lugnare tempot hinner människor MÖTAS.

Nog om det, Christmas Carols i parken var en mysig avslutning på julafton. På juldagen gick vi faktiskt till kyrkan och blev hembjudna på jullunch hos våra goda 80åriga vänner Paul & Vonda. För tolv år sedan fångade de upp oss som ruffiga, otvättade backpackers efter en gudstjänst i samma kyrka och erbjöd oss en veckas mat och husrum i deras paradis. De har med sina stora hjärtan och sin generositet kommit att betyda oerhört mycket för oss som par och som familj både under våra fyra resor hit till Nya Zeeland men också i Sverige genom tankar och omsorg via mejl.

Annandagen, och således även Ingrids födelsedag har varit en skön hemmadag med bikini i trädgården, Ingrids första jordgubbsfödelsedagstårta, paket med glittrande halsband, linne med fjärilsvingar, presentkort och fina ord.

Vi är alltså framme där vi ska spendera den mesta av vår tid på Nya Zeeland under denna resa. Efter en miserabel vecka som var tänkt att bli vår semester vecka nådde vi till slut byn Takaka där vi ska bo och arbeta i två månader. När vi väl kom fram var det som att allt vände. Regnet slutade, Alvins hostnätter klingade av, syftet med resan klarnade och vi kände hur vi äntligen var FRAMME. Byn Takaka är att likna vid Kivik på Österlen – en liten ort med sammanhållning som mångdubblar sitt invånarantal under semesterperioden på högsommaren i ett vidunderligt landskap nära havet. Takaka kan även liknas vid Skagen i Danmark med det speciella ljuset som lockat många konstnärer, den långa sandtungan längst norrut där två hav möts och en by som också lever up under sommar månaderna.

Längst norrut på Sydön, där Takaka ligger finns Farewell Spit, en lång sandtunga som räcker ut där Stilla Havet och Tasmanska havet möts. Här finns mängder av kreativa konstnärer, ett magiskt ljus, många alternativa miljö-eko-vänliga invånare, en stark social sammanhållning, en imponerande entreprenörsanda, ett starkt beroende av turismen under sommaren men framför allt en oerhört layed-back – almost horizontal – livsstil, som man säger här. Alltså väldigt avslappnad och tillbakalutad inställning till tillvaron, nästintill horisontal. Området heter Golden Bay och har fått namn av sina gyllene stränder med turkosafärgat glasklart vatten. Fantastiskt för kajaking, vandringar, bad, rekreation och sinnliga naturupplevelser.

Vi hyr ett nybyggt litet gulligt hus med två sovrum, vardagsrum och kök tio minuters gångväg från jobbet och två minuters bilväg från stranden. Trädgården är full av frukt och grönsaker, angränsar till den charmigaste fårhage, har bergen som bakgrundsbild och ger ro efter intensiva arbetsdagar. Vi stortrivs! Barnen är fullt sysselsatta med hushållets tre ankor, tre höns, ena tupp och huskatt. Varje dag går vi över vägen och utfodrar grisen Poppy med våra matrester och guldfisken i tunnan under det kattsäkra nätet får sin dagliga ranson av mat den med.

Vi njuter kopiöst av att vara bofasta och ser fram emot att få fler vänner och framförallt kompisar till barnen. Vi har redan fått låna cyklar till familjen av nya bekantskaper, fått låna nyckel till skolans utomhuspool och blivit bekant med grannarna. Inbjudna både hit och dit och på allt sätt välkomnade till samhället.

Takaka har ca tusen invånare under hela året, men sommarinvasionen väntas komma imorgon. Vi har alltså fått anställning på vårt favoritcafé under sommarsäsongen då personalstyrkan behöver utvidgas. Ola som barista, dvs den som gör alla espressobaserade drycker i den stora kaffemaskinen, samt den som sköter kassan och möter kunderna. Ingrid som bagerska och således den som kliver upp tidigt och ser till att montrarna fylls med muffins, bullar, fyllda-allt-möjligt, matiga pizzor, smaskiga wraps och läckra crossianter med alltifrån bacon & egg till lax & avokado. Vi kommer jobba i skift och ses på en gemensam lunch hemma i huset mitt på dagen. Förhoppningsvis får vi lediga dagar samtidigt så vi även hinner vara familj. För oss vuxna som bor, lever, arbetar och driver företag ihop på hemmaplan i Lännäs är det faktiskt lite av en vila att få vara ifrån varandra lite. Vi jobbar ändå på samma ställe här och delar lätt med oss av våra upplevelser till varandra och känner direkt att den andra förstår. Att få gå till en arbetsplats utan att vara ansvarig för varuinköp, kundtillströmning, annonsering, planering av vad som ska tillredas, kundernas intryck av lokalen, myndighetspapper, övergripande ekonomi eller chefsskap är för oss, hur märkligt det än kan tyckas, ren semester. Vi har betalt per timme – bara en sån sak – gör bara det vi blir tillsagda att göra och går hem när vårt pass är över! Vi blir inte ens avbrutna i arbetet, varken av telefoner, barn, frågor, eller problemlösningar. Ingrid beskriver en lyckokänsla av att bara stå och skära kakor i bitar och få betalt, inte ens behöva diska efter sig för det finns en tant som är anställd bara för det. Man ställer disken på bänken och vips så är den ren igen. Tanten klagar inte hur mkt disk det än blir – helt fantastiskt! Man behöver inte ens städa efter sig på golvet, för det finns städpersonal! Vi njuter detta tillfälliga tillstånd och tar in en massa andra saker medans vi jobbar. Hur de samarbetar, skummar mjölken, planerar arbetsdagen. Vi inspireras av deras sortiment, betraktar kulturella skillnader och arbetsklimatet, hur de organiserat varuinköp, vilka redskap de använder och hur de utnyttjat lokalen. Så vi är fullt underhållna!

Dagen idag har tillbringats på en jourmottagning i väntrummet med andra barn och deras åkommor. Till slut gav en vänlig doktor lilleman en tredje sorts hostmedecin och antibiotika mot eländet. Tillsammans med den läckra jordgubbssmakande, i-munnen-smältande-svenska-barnalvedon-tabletten har eftermiddagen tillbringats vid de fyra NZ barnkanalerna. Till barnens stora glädje har de fått titta obegränsat på TV, och Engla sitter just och författar i gästboken hos våra fantastiska värdar
"Det har varit roligt!"
Barnens fantastiska förmåga att se de små glädjeämnena i eländet är rörande. Vi är så tacksamma.

Imorgon tänker vi chansa på att segla över med färjan till Sydön. Det ska tydligen blåsa ordentligt... förstås. Men vi kommer väl fram på ett eller annat sätt. Och har slutat planera. Vi får ta det som det kommer, allt efter hälsa och väder.
Det vi vet är att vägen från färjan till Takaka är öppen så vi kan ta oss dit där vi ska bo och att det hus vi ska hyra fr.o.m. söndag inte är drabbat av översvämningarna.

Vi jobbar just nu på att tänka på vilken bra historia allt detta elände kommer vändas till om några veckor.

På våra värdars kylskåp finns en liten kylskåpsmagnet där det står:

"We plan 
God laughs"
Kul att vi har kunnat roa någon! :)

Engla koncentrerad på skolarbetewww.englasresa.blogspot.com

Alvin bloggarwww.alvinsresa.blogspot.com

Naturens krafter

Det är spännande utmaningar vi möter.

Just precis i det område där vi ska bo, arbeta och hyra hus föll igår det värsta skyfallet på 100(!) år. 350 mm har fallit på ett dygn och ner i dalgången fullkomligt forsar vattnet ner från bergen. Vägen från färjelägret på Sydön fram till byn Takaka är bortspolad, den rann helt enkelt av bergsväggen ner i havet. Det tredje av tre planerade besök hos efterlängtade vänner har nu även det blivit inställt under dessa våra två första veckor på Nya Zeeland. Paul & Vonda, som vi lärde känna redan vid vår första resa till landet för tolv år sedan, är instängda i sitt hus då enorma stenar, trädstammar och mängder av lera spolats ner i deras paradisiskt vackra trädgård och gjort det omöjligt att varken ta sig till eller från deras hus. Naturens krafter har återigen visat vem som har makten på dessa små öar mitt ute i Stilla Havet. Men vi är förstås de minsta drabbade.

I såna här situationer visar sig Nya Zeeländarna från sin ännu bättre sida än den goda de i vardagen alltid visar. De vi bor hos ber oss att stanna och bo, äta, njuta och vila så länge vi bara behöver det innan vi är redo och har möjlighet att ta oss vidare. En gästfrihet som värmer långt innanför benmärgen. Vi är så väl omhändertagna och övar på att ta emot. Det är svårare än det kanske låter för oss som småbarnsföräldrar, egenföretagare och entreprenörer som ständigt är vana att arbeta i motvind, till vardags se problem som utmaningar och som är uppe i varv och alltid redo att handla när situationen kräver det. Plötsligt finner vi att vi faktiskt varken kan, behöver eller ska påverka situationen utan bara invänta möjligheten att ta oss vidare till det som väntar på oss. Vår uppgift är att vara. För oss kanske en svårare utmaning än att göra.

Så nu ska jag boka om färjebiljetten till Sydön och åter krypa ner mellan de prassliga lakanen. Eftermiddagen på Nationalmuseet Te Papa här i huvudstaden, som fyllde oss med interaktiva upplevelser, tar ut sin rätt. En åttaarmad, tio meter lång konserverad bläckfisk, en liveshow i en ”junk-shop” fylld av femtiotalsskrot, maori-kanoter med snidade krigshuvuden, val-skelett i taket och utklädningslådor fyllda med prinsessdrömmar, Star Wars-hjältar och trollkarlshattar. Imorgon får bli ett oskrivet blad. Vi får bli där vi är helt enkelt. Och invänta och se vad det kan innebära.
Förmodligen mest ingenting och det kan vi nog behöva.
Öva på.

Kiwi Hospitality

Bilen blev lagad för den ringa summan av 650 kr.


Fikat på favoritcafét i Rotorua under tiden gick på ungefär halva summan, så för runt tusenlappen löstes våra bilproblem på ett angenämt sätt i fis-staden. Klart värt det.

Fyllda av hopp rullade vi vidare och nådde så långt som Palmerston North lagom till kvällningen. Hoppade in i en söt liten campingstuga precis vid havet och fick efter frukost ljuvliga timmar på den långa vita sandstranden. Underbara sinnesintryck av varm, len sand mellan tårna, svalkande havsvatten runt anklarna, ljumma vindar mot huden, sandskrubbat skinn under solkrämen, kisande ögon mot solljuset, brusande rullande vågor i öronen, god mörgås i munnen och blommig doft av gula lupiner från sanddynorna. Vassa snäckskal under hälen, knastret av sand mellan tänderna och svinto-hår av salta vindar.

Efter en tur till ett apotek för en annan flaska hostmedicin och lite campingspisvärmd pumpasoppa längs vägkanten, körde vi in i förorten Tawa strax före huvudstaden Wellington. En varm familj välkomnande oss in sitt härliga hus. Swimmingpool i trädgården, kycklinggryta på spisen, gott vin i glasen, trevliga grannar på spontanbesök, NZ barnkanal till trötta barn, ostbricka till tacksamma föräldrar och kvällskonsert i fällbara fåtöljer från vinylspelaren fyllde oss med tacksamhet över ”kiwi hospitality”, NZ-ländarnas eget uttryck för deras passion att skapa gästfrihet i sina hem.

En (förhoppningsvis) hostfri sömn i prassliga lakan väntar. På övervåningen i ett hus i Tawa. Wellington. Nordön. Nya Zeeland. Världen.

Kreativitet

Vi sa i ett svagt ögonblick att vi nu väntar på nya äventyr. Och det kom redan en timme söder om storstan.

Söndag eftermiddag passade vi på att besöka en gudstjänst i en församling vi fascinerats mycket av redan i Sverige. En pionjärförsamling som växt från några personers vision till fem stadsdelförsamlingar varav vi besökte den i centrum. I miljonstaden Auckland är parkering, precis som i alla andra storstäder, ett problem för gudstjänstbesökare. Att som ny (läs yngre än när staden byggdes) församling utan ärvd kyrkobyggnad hitta lämplig tomt eller lokal att leva församlingsliv i är sällan enkelt. Församlingen LIFE i Auckland löste alla såna problem på ett väldigt kreativt sätt; de köpte helt enkelt ett gammalt köpcentrum. Eget parkeringshus i bottenvåningen och flera stora salar till både samlingslokaler, gudstjänstlokal, barnaktiviteter och tillhörande smålokaler. Allting i hela gudstjänst lokalen svartmålat och det satt rigg efter rigg med ljuskannor i taket – en ljussättares dröm (läs Ola) Ruskigt duktigt lovsångsband med fräna trumlösningar – drömmande trummisars dröm (läs Alvin & Ingrid) Riktigt bra ljud, luftig lokal i sin mörkerhet, direkt avskalat prat och en lyckad balans mellan ett professionellt kontra personligt bemötande för oss som nya besökare. Som de entreprenörer vi är fascinerades vi av deras kreativitet, deras direkthet, deras fokus på det enkla budskapet uttryckt med absolut senaste tekniska lösningarna som verktyg. Inspirerande!

Efter en tankning på McDonalds rullade vi söderut. Med huset på ryggen - alltså bilen vi reser i och kan sova i - tänkte vi se hur många av de 100 milen ner till målet vi orkade avverka innan vi hittade ett lämpligt ställe för natten. Bilen hade precis klarat besiktningen efter några småreparationer så vi kände oss trygga med att rulla iväg. Men så i en uppförsbacke kom det där ljudet tillbaka, som vi skönjt tidigare. Då bara vid fuktigt väder och högst tillfälligt, men nu var det mer ihållande och irriterande högt. Alvin tyckte i baksätet att ljudet var perfekt för hans tidsfördrivande lek med leksaksbilarna:
”Jag leker att ljudet är däckskrik på mina Hot Wheels-bilar! Perfekt.”

Det gick ett tag men så insåg till och med vi, som de totalt novisa bilmekaniker vi är, att det var läge att stanna och i alla fall lyfta på motorhuven för att undersöka vart ljudet kom ifrån. Vi hittade en koloni sniglar som vi bestämde oss för nog inte skulle bo inne i motorn. Men även fast Engla kastade bort dem fortsatte ljudet. Nåväl, Ingrid stängde av motorn och Ola tog på sin allra bästa pappa-ska-nog-kunna-ordna-det-här-nu-min.
”Försök starta nu så får vi se om det hjälpte att spänna den där remmen lite”

Ingrid provar. Just det; automatväxel.
”P” ligger inte i.
Då går det inte att starta.
Dra, dra i kryckan och växla rätt.
Vrida om nyckeln. Host. Tyst. Död.

Hm.
Det var ju fläktremmen som lät, vad nu?
Ska batteriet dö på oss också!!??!
Nog för att ett bilbatteri inte alltid mår så bra efter att en bil stått avställd åtta månader, men vi hade ju kollat det och hade ju laddat upp det.

Nåväl, vägkanten vi parkerat vid var ju ganska angenäm ändå. Svårt att slå upp tältet bara som vår packning kräver för att vi ska kunna bädda upp inne i bilen.
Hm. Kreativitet.

En plastad filt på gräset under bilen och in med resväskorna på den. Sådär, regnskyddade (för naturligtvis skulle det börja regna just i detta nu) In med barnens surfbrädor under bilen, de klarar utomhusvädret, likaså tältet i sin kappsäck och plastbackarna med campingutrustning och vårt lilla apotek.
Så kunde vi bädda om och knö in oss i bilen. Något mysljus för kvällen var det ju inte tal om eftersom batteriet var dött, men fiffigt nog hade vi parkerat på lagom avstånd från byns enda gatlykta. Ett litet apotek har vi, som sagt, men just i år när vi skulle packa i Lännäs valde vi bort flaskan med hostmedicin.
”Vi använder ju ALDRIG den och behövs det finns det väl att köpa på NZ”

Alvins hosta kulminerade denna natt. Rått och kallt, regnet fortsatte. Bara för att man inte KAN starta bilen och köra till ett apotek eller till ett inomhusboende eller vad vi nu skulle ha löst situationen med om bilen kunde ha hostat igång, så händer det. Hosta. Säkert värre i vårt minne än vad den faktiskt var.
Dåligt samvete för vad vi utsätter barnen för.
Oron för kostanden av bilreparationen (vilken alltid är tio gånger högre om natten än i verkligheten)
Misären att ligga där inknölad i en bil i det tropiska regnet. (Att alla andra gånger ha ansett friheten att sova i samma bil som den största av gåvor, var förstås som bortblåst)

Just det; det kom förstås in femtiotvå myggor under den millisekund vi öppnade bildörren för att hämta något ur bagageluckan. Myggkrig i skenet av dataskärmen, som i alla fall lyste lite. Myggmos i biltaket som nu är vackert svartfläckigt. Alla myggor blev i alla fall mördade. Nån timme efter att barnen somnat och nån timme innan hostan började.

Till slut var det morgon. En sann hjälte, 89 år och gammal slaktare och vår tillfälliga granne, tog in oss i sitt kök och lät oss äta vår frukost under hans underhållande utläggningar om japanerna i första världskriget, tårtor en vän skickade från Texas varje jul, svenska stålindustrin och hans 62-åriga sons förehavanden. Men han lät också Engla ge flasklammet mjölkflaska till frukost, bytte ut våra två knäckta ägg mot två hela, tog kort på oss som han stolt skulle visa för vänner och inte minst; lät oss göra vår morgontoalett i husets fasciliteter. Små saker som betyder så mycket när man sovit i en bil under himmelens regn en natt utan att riktigt veta vart.

Vår bilförsäkring på NZ täckte bärgningshjälp som kunde förklara kopplingen mellan fläktremmen och batteriet. Flera hjälpsamma kunniga medmänniskor längs vår väg idag har till slut lett oss till Rotorua där vi har tid för reparation imorgon lagom till elvakaffet. Staden som luktar fis där det bubblar och fräser ur varenda buske. Vi har lyxat till i kväll det och hyrt in oss i en liten stuga på en camping vid strandkanten. En strand där man med spade kan gräva sig ner till det kokande vattnet.

Vi fick ljuvliga kvällsbad i de tre oliktempererade mineralpoolerna och i den efterföljande duschen snålades det i sanning inte på varmvatten. Jordskopan är så tunn här att kokande varm lera bubblar upp ur marken i stadsparken, det ryker ur dagvattenbrunnarna i asfalten och ett fint dis av sulfat ligger i varje näsborre. Det luktar verkligen fis och vi fascineras över hur många som valt denna stad till sin hemstad. Gratis varmvatten i all ära… man kanske vänjer sig vid odören? I trädgården där vi bor finns en ”hangi”, en underjordisk ugn. Recept låg på köksbordet; fyll en gryta med kött, rotfrukter och grönsaker och täck med folie. Låt ligga i den grävda gropen i marken minst 3,5 timme innan du serverar den. Det traditionella maori-sättet att tillaga sin middag med hjälp av jordens egna vulkaniska värme från det innersta av jordklotet. Vi stekte korv i en stekpanna, kände att det inte var läge för några utmaningar ikväll.

Att få bada utomhus i en 40 gradig mineralpool under regntunga skyar och därefter sova i riktiga sängar hör till livets goda.
Hostmedicin på flaska hade de också här!
Så nu hoppas vi på en lång och god natts sömn, till styrka och välmående för hela familjen på äventyr!

Tredje äventyret på börjat!

Så var vi tillbaka hängandes uppochner på andra sidan jordklotet. Eller på ena sidan jordklotet, för oss är ju ni på andra sidan.


Återkomsten till vårt andra hemland Nya Zeeland, som vi nästan ser det nu, har präglats av en skön igenkännande vanekänsla. Det första vi gjorde när vi landat hade vi laddat för under den 36 timmar långa resan från Lännäs; en kopp NZ kaffe på bästa flygplatscaféet. Varsin kopp flat white med den obligatoriska muffinsen och mudcake:n. Barnen fick sin efterlängtade kopp fluffy; skummad mjölk ovanpå lite varm choklad serverad i liten espressokopp med två marshmallows.

Framme.

Resan gick otroligt smidigt. Den var i sin utdragenhet ändå väldigt vilsam och bekväm. Vi hann grunda med middag på Arlanda innan vi tog en snabb flygtur till London. Resan dit kändes i sammanhanget som en tur med lokalbussen – man hinner med en kopp kaffe, bläddra igenom tidningen i facket framför åså är det dags för landning 2,5 timme senare. De tjugo minuter vi var sena med flyget från Arlanda kortade ytterligare den redan snåla transfertiden på Heathrow och vi var lite pressade inför flygtransfern. Men som lätt joggande familj mellan terminalerna via rullband, buss och kilometerlånga transportsträckor gled vi in på gaten precis som personalen börjat släppa på passagerare på planet. Barnen var drillade sedan planet till London på hur vi skulle fixa säkerhetskontrollen snabbt och enkelt. Först Engla; jackan och ryggsäcken i första security-check-plastbacken, adventskalendern i den andra backen (ja, den fantastiska Playmobil Adventkalendern farmor kommit med var det viktigaste handbagaget!) och sedan skulle hon gå igenom ”blippen” som vi kallar den. Näst efter Ingrid med väskor i bestämd ordning, därefter Alvin med ryggsäck och kalender i plast-back, vidare noggrant peppad av oss att ha mod att går igenom ”blippen” själv. Tråkiga erfarenheter av - med en femårings ögon - övergrepp vid security:n i både Kuala Lumpur och Peking under tidigare resor har gjort gossen orolig för proceduren. Sist pappa Ola med väskorna som i stort sett skulle tömmas på schampoflaskor, datorer och reseapotek. Tidigare har proceduren vid security checken på våra resor oftast slutat i osämja, barnagråt, osäkerhet och enorm stress. Tills vi kom på att lägga upp denna strategi. Vilken succé; Alvin växte tio cm i självförtroendet, föräldrarna slapp svettringar till midjan, Engla slapp bli ombedd av stressade föräldrar att göra fyra saker samtidigt och det gick snabbt som ögat. Vi kände oss riktigt rutinerade!

Hong Kong kändes behagligt bekant och en middag med riktig mat satt fint. Flygplansmat i all ära – Cathay håller god standard – men den största fördelen med dito är nog den tid det tar att konsumera den. Man är underhållen en timme med att vänta på drickaserveringen, packa upp alla burkar och förpackningar med små friterade kötträtter, spänstiga brödbitar, jelly eller fruktsallad i miniatyr. ”Färskpressad” juice i vakuumförpackade aluminiumbehållare, miniMars (=choklad) och färgglada elefantfigurs-bestick . Vi har lärt oss att beställa barnvänlig mat till barnen, vegetariskt till mamman och vanlig mat till pappan. På så vi kan måltiden förlängas ytterligare en halvtimme med livlig byteshandel tills alla slutligen har fått varsin mättande måltid. Höjden av underhållning på flygresorna för oss vuxna är nog att på rad 65 se kaffevagnen börja servera passagerare på rad 1. Tänk att flygvärdinnorna bara ORKAR le mot just oss när vår tur till slut är kommen och vi hoppfullt sträcker fram vår väl fingrade gröna plastkopp för påfyllning! Lyckan är gjord om man då dessutom i självdisciplin lyckats spara sin lilla, lilla, lilla glassbägare ända till dess! Man får roa sig bäst man kan under tolvtimmars-flighterna, två på varandra följande…

Auckland har hälsat oss med strålande väder och skön sommarvärme. Solen är stark och våra kroppar albylfärgade. En farlig kombination som vi hanterar med en Family Size Solkräm med skyddsfaktor 100. Vi har haft tre sköna nätter på lägenhetshotell nere vid hamnen och ”City of Sails” har skämt bort oss med italiensk glass i turbåtshamnen, dopp i inomhuspoolen, kvällssol på balkongen och picnic i parken med fjolårets caféanställda; vår Ninni. Hon jobbar som aupair i Auckland och har oss att skylla för det! Det var så gott att mötas, och för oss fyra blev det även att möta en bit av livet i Lännäs här nere i vårt andra hemland. Varje möte som kopplar ihop vårat liv här med vårt liv hemma i Sverige är ovärderligt, det gör oss ännu helare. Vi kände oss onekligen angelägna om att hon fått det bra och liksom vi får ideliga positiva intryck av det avlånga landet downunder. Det var en glädje för oss att höra om hur bra hon trivs.

Så här på femte dagen har jetlagen fått ge vika för dygnsrytmen här och vi har hämtat vår bil från sin vinterförvaring. I eftermiddag styr vi kosan söderut och har en veckas semester på oss att njuta nuet!

"Man ska ha... husbil??"

Vi har fått skrivkramp, tror jag. Det finns så mycket att berätta, så mycket vi vill dela med oss av så det liksom inte blir någonting...
Men en stor anledning är nog också att resan ner till Sydön inte alls blev som vi trodde och det har tagit tid i huvudet att omvärdera och se hur det faktiskt blev istället, för att kunna berätta det. Den snabba lösningen i huvudet var att bli besviken över resultatet. Men vi vägrade att stanna där.

Vad blev det istället och varför? Hur kommer vi se tillbaka på den resan och vad har vi lärt oss? Vad fick  i istället?
Utgångspunkten var att få resa ner till de Södra Alperna i en stor husbil, en dröm vi aldrig trodde vi skulle kunna uppfylla men som på denna resa plötsligt gavs möjlighet till. Se all den vackra naturen, vandra längs fjordar, möta fårfarmare med 10 000tals får, bestiga glaciärer. Det blev inte så. Alls. Att bo fyra familjemedlemmar i en husbil ska upplevas - det går inte att förklara hur det är. Det var iaf inte som vi trodde. Inte sämre, bara annorlunda. Saker man inte kunde gissa skulle krångla blev problem, möjligheter gavs som man inte kunde tänka ut på förhand, fasciliteter vi räknade med skulle fungera var trasiga eller krävde dyr campingavgift, delar av husbilslivet vi inte trodde vi skulle upskatta alls blev det bästa, det vi ville prioritera blev aldrig av, upplevelser vi trodde var omöjliga att genomföra blev ursmidiga. Upp och ner blev det, precis som hela landet i övrigt, där vi nu hänger uppochner på jordklotet.

400 mil i en tung husbil (tung av 80 liters vattentank, fyra personers packning, 80 liters dieseltank, campingmöbler, sängkläder, handdukar, fotboll, mat, kylskåp, toalett med allt vad den innehåller...) går låångsamt uppför alla serpentinbackar och sliter på bromsarna i nerförsbackarna! Sånt vi inte hade tänkt på. Vi hade bara bilden framför oss av den där eftermiddagen med nerhissad markis, när barnen badade i strandkanten och vi drack varsin kaffe under klarblå himmel. Skämt å sido, vi fick de dagarna, men det var ju inte varje dag, det fanns onekligen bullriga, tålamodskrävande baksidor med husbilsresandet... (Tur är väl det att vi inte tänkte på det innan, för då hade vi aldrig gett oss in på det och missat hela upplevelsen vi nu har med oss!)

Andra dagar bar bonusar i sitt sköte. Som när vi körde genom Arthurs Pass, en dramatisk öppning mellan två bergskedjor i Alperna längs en dånande fors omgiven av imponerande vattenfall, och mörkret hade fallit. Vi hade bestämt oss för att avverka flera mil den kvällen eftersom barnen sov gott i överslafen, men insåg plötsligt att vi inte behövde det! I beckmörkret anade vi att detta var en plats utöver det vanliga att vakna upp på morgonen efter. Vi ställde oss helt enkelt vid vägkanten och somnade in vi också. Det majestätiska skådespel vi beundrade morgonen därpå var en sån där överraskning i husbilslivet vi inte tänkt på. Så enkelt, så storslaget, så direkt och så spontant! Wow!

Vi trodde att resvägen i sig skulle bli den stora upplevelsen. Men barnen struntar ju i vacker utsikt från bilens vindruta, något vi vuxna kan njuta av i oändlighet. Istället blev den stora upplevelsen på Sydön alla människomöten. Vi ser det som att vi har förmånen att göra studiebesök i andra människors liv. Vi pratar mycket tillsammans som familj om vilka vi har mött, vad som förenar och skiljer olika familjer med ochfrån vår, varför männsikor väljer annorlunda än oss och vad vi kan lära oss av det. De människor som är lika oss hjälper oss att spegla oss själva och de som lever helt annorlunda vidgar onekligen våra perspektiv. Framför allt för barnen men även för oss vuxna. Vi har sett mer än barnen har tidigare - fler saker är nya för dem än för oss - men vi vuxna utmanas ständigt. Av annorlunda frukostvanor, riktigt lortiga toaletter, nya accenter på det engelska språket, positivt tänkande i livets svåra situationer, rollspelet i olika familjekonstallationer, oväntade vändningar i planeringen, livets skörhet bland jordbävningar och tsunamivarningar, spindlar i sängen och fina middagar med maten upplagd i grovjobbargubbe-stora portioner upplagda på tallriken med förväntan om att allt ska ätas upp, av gammal som ung, kvinna som man! (hemskt!!)

Vi trodde nog, som vanligt, att vi skulle hinna mer än vi gjorde på de sju veckorna i husbilen. Men 400 mil är många mil med få km/h och med tanke på att vi faktiskt körde så långt har vi ju hunnit massor. Det magiska med detta land är dess rikedom bara växer ju mer man ser. Bakom varje krök väntar något nytt, och ju fler man möter desto fler vänner blir man introducerad för. Och desto längre vill man stanna för att dela mer tid med dessa spännande människor.Vi får helt enkelt åka tillbaka! Igen.

Rent konkret har vi besökt Tunnel Beach utanför Dunedin. En rik man ville gå på picnic med sin familj och hittade vackra vita stränder med lodräta limestoneklippväggar som bakgrund till det turkosa vattnet. Men bara stränder som var tillgängliga via båt. För att göra det enklare för sin fru i den svajande hatten och med denskuggande parasollen, samt barnen i vita spetsprydda picnicdresser handhögg han helt enkelt en 20 meters tunnel genom berget ner till den vackra stranden. Ja, varför inte? Det känns ibland som att människor förr hade mer tid än den moderna människan... eller kanske att andra gjorde dubbelt arbete, sitt eget men även åt de som endast ägnade sig åt familjepicnicar. (Läs slavar) I vilket fall kunde man precis förstå hans syfte -vilken plats! Våra medhavda färska aprikoser och den lilla chokladkakan smakade himmelskt invid de guppande små pingvinerna som lekte i vattnet nedanför.

Vi sov över långt ute på Otago Peninsula och vaknade till utsikt av fårhagar och hav åt tre väderstreck. Tog en sväng ut till spetsen av halvön och konstanterade att albatrosser måste vara världens största fågel med sitt vingspann på dryga tre meter. Maffiga varelser! Nästa natt tog vi på en camping i utkanten av stan invid ännu en vacker strand. Den kvälllen skrev Ingrid i dagboken:
"På kvällspromenaden på den långa vita stranden ikväll var det bara jag och en pingvin där. Den satt och filosoferade i solnedgången. Vi löste ett och annat i vår tysta tvåsamhet. Det är såna stunder man minns. Mäktig upplevelse."

Orden känns så fjuttiga när vi ska beskriva vad vi ser. Mäktig, storslagen, maffig, himmelsk... Tänk alla de orden på samma gång, fast större. Så är det här.

Dagen efter handlade vi frukt, grönsaker, minimuffins och ägg på Farmers Market. "Meet the producer", vi älskar sånt! Ägg här smakar så mycket och har en gula som är nästan mörkt orange. Isbergssalladen är god som en egen rätt, muffinsarna är kreativiteten personifierad (eller kanske bak-ifierad?), morötterna sprutar vitaminer och vitkål, som i Sverige verkligen kan vara bara utfyllnad och smaka träigt, har blivit barnens favorit. Vidare förde äventyren oss till Otago Museum - ett museum som vi kunde spenderat två dagar på, men tyvärr valde bort. Och då är det sagt av två energiknippen till barn (som tappar tålamodet på två minuter på ett traditionellt museum) samt deras mamma som somnar så fort hon läser skyltar och försöker intressera sig för föremål bakom glasrutor. Museum här är otroligt undervisande, interagerande, visuella och man får använda alla sina sinnen och kroppsdelar för att lära sig allt om detta rika land. Vi passerade alltså snabbt allt detta, med lite ångest i magen, ("Mamma, vi MÅSTE åka tillbaka hit för vi hann ju inte allt!!!") för att kliva in i något om möjligt ännu mer fascinerande. Ett fjärilsmuseum med 1000 fjärilar i regnbågens alla färger i ett tropiskt trevåningshus med vattenfall, palmer, nektar och sköldpaddor. Lyckan var total när den vackraste fjärilen landade på Engla, vår egen fjäril! Alvin hittade en trött fjäril som han fick föra till matbordet med sockervatten, meloner och nektar för att hitta ny kraft och Ingrids själ fylldes av lätthet av att se dessa varelser så fritt segla genom luften.
 
Skrivkrampen lossnade visst! Och detta var bara en beskrivning av... tre(!) dagar. Vi får be om att återkomma.
 
I natt kastar månskenet skuggor och luften är fortfarande ljum. Familjen har delat på sig för att få uppleva lite olika äventyr och hinna sakna varandra lite. Ingrid och barnen campar bland påfåglar och pukekos (NZ fågelsort) utanför all civilisation och Ola huserar hos ett vänligt äldre par och ser fram emot en cykeldag imorgon som får bära dit näsan pekar. Vi suger musten av våra sista semesterveckor och försöker ladda oss med allt vi vet att vi så väl behöver hemma i vardagen. Det är en så enormt stor förmån att kunna göra det!