Idag hände något stort!
Vi som trodde att vi inte saknade svensk mat. Vi som tycker att vi är väldigt nöjda med det frosseri vi utsätter oss för av färska aprikoser, vitaminsprängda aromrika färska grönsaker, naturkött från egna gårdar, ägg från frigående ekologiska höns, lunch på nyfångad fisk, potatisar direkt från trädgårdslandet, varsin nyskördad gurka till fikat, realfruit icecream, välbryggt espressokaffe, maffiga doublechocolatemuffins, eget surdegsbröd och lokalt vin. Men plötsligt dök en bild upp på facebook av en limpmacka med ägg och kaviar. Ååh, så gott! Och oj, vad vi längtade hem till en sån.
Vi har förmånen att tillbringa våra sista dygn på Nya Zeeland för denna resa hos våra goda vänner Pernilla & Andrew med deras tvåårige George och hunden Giggles. Det är en familj som är en familj i familjen om det förklarar något för någon. Pernilla är som Olas extrakusin och barnen kallar George för sin syssling och vi två barnfamiljer hjälper varandra rent känslomässigt att få ihop världarna Sverige och Nya Zeeland. Pernilla växte upp med Ola i Värmlandsskogarna och bor idag på NZ med sin NZ-ländska man. De har i dagarna köpt hus och är på allt sätt rotade här på undersidan jordklotet, men Pernilla har familjen kvar på ovansidan. Vi i familjen Hoelstad lever nu, efter tre långa resor till NZ, nästan två olika liv. Liv som skiljer sig väldigt mycket från varandra, men som representerar olika sidor av våra jag och båda känns lika mycket som hemma. Ändå kan det kännas kluvet att ha sin tillvaro delad på två olika sidor av vårt klot, och därför blir gemenskapen med familjen Landström-Barr extra betydelsefull. Vi är delar av varandras liv på båda sidor klotet och har därför en extra stark koppling till varandra. Jag nämnde längtan efter en äggmacka med kaviar för Pernilla idag vid frukosten, något som en utlandssvensk lätt kan förstå. Vi äter egentligen aldrig kaviar hemma, men det är som med Ahlgrens bilar; det blir heligt utomlands. Nu till det stora; Pernilla drar med en nöjd min ut en tub Kalles ur kylskåpet! Jag tror aldrig jag ätit en så god macka!
För ett år sedan, när vi besökte familjen sist, lärde jag Andrew att baka sitt eget bröd. En kunskap han förvaltat väl och vidareutvecklat riktigt bra. Brödet vi åt imorse var bakat av honom. Plötsligt såg jag det stora symbolvärdet i min macka. Den blev som en bild av mitt liv.
Brödet hade jag lärt Andrew baka på Nya Zeeland. Sant hantverk av goda ingredienser. En symbol för länken i min profession mellan Sverige och Nya Zeeland.
Skivorna ägg kom från en grannes ekologiska hönor som sprätter omkring på gården i full och härlig frihet. Helt enligt mina grundvärderingar kring livets ekologi och sund mat för kropp och själ.
Åså svensk kaviar på äggen som grädde på moset – mitt eget hemland Sverige.
Dagarna är räknade tills vi lyfter från Auckland. Idag fällde Alvin trötta tårar vid läggdags och sa ”Jag ORKAR inte träffa någon mer nu. Jag vill bara hem. Till Sverige”
Vi har haft fantastiska fyra månader. Denna tredje resa blev den absolut bästa, det är vi alla fyra helt överens om.
Vi är så tacksamma och fulla av inspiration, intryck, kunskap och upplevelser.
Men nu är det dags att flyga hemåt. Flocken flyttfåglar har börjat putsa vingarna och ställa in kompassen för färd mot Sveadala.
Märkligt hur man anpassar sig. För bara två veckor sedan kändes det fullkomligt omöjligt att resa härifrån. Nu vill vi bara hem. Och köpa Risifrutti på Ica. Äta fil och hitta tussilago. Krypa ner i egna sängar och regera över eget bo.
