Magiska vägen upp till magiska Milford Sound

God morgon efter en kall frostnatt

Mirror Lakes

Oändlig bokskog

En rotvälta!

Obetalbart fotbad!

Hos Pernilla, Andrew & George i Roxburgh

Saga på svenska med lilleman George

Den nyblivna husköparen

Drömmarnas trädgård...

... med en magnifik vy!

Hm, det här kommer bli RIKTIGT bra...

Packad och klar

Stenhuggarinnan...

... i Andrew´s workhop

Iger lärling

Vi önskar vi kunde flyga med den hem!

Hos tant Ruth i Wanaka

Franska medarbetare i huggartagen - ljuvliga grabbar med sanslös humor! 

Sprakande höst 

Rika skördar

Gott liv!

Hunden Homers favoritben och favoritkille

Tant Ruth´s morningtea med nybakade scones

Kreativt grannskap

Puzzle World i Wanaka

Oups!

Flyttfåglarna gör sig redo

Nu har vi gjort iordning vår älskade bil för sin vintersömn här nere i Central Otago. Och packat våra tillhörigheter i alla olika resväskor. Imorgon ska vi få flyga över hela det vackra land som vi så djupt älskar för att ta oss upp till Auckland, NZ:s enda storstad.

Hösten är kommen på Nya Zeeland och vi hör rykten om vårtecken på Östernärkeslätten, så nu har flocken flyttfåglar samlat ihop sig för att flyga hemåt igen. Denna resa har uppfyllt så många drömmar, på så många olika nivåer. Och likaså har denna resa närt nya drömmar som väntar på att uppfyllas. Den mest närliggande är att få köpa leverpastej och limpa på Ica! Men lite längre fram i tiden finns längtan att fördjupa kunskap, erfarenhet, människomöten och naturupplevelser ytterligare. För oss är Nya Zeeland en outtömlig källa till inspiration, bekräftelse, utmaning och välsignelse. Vårt "andra liv" här nere rymmer så mycket av storhet, närhet, visdom, humor och enkelhet.

Bara en så enkel smart sak som Toy library - leksaks bibliotek - vilken svensk småstad skulle inte välsignas av det? Eller vem skulle kunna motstå ett leende när man får dela vägen med tusen ulliga fårskallar?

Lake Wanaka med tant Ruth

Ola tog bilden och nickade eftertänksamt...

Fårhundens arbetspass

På väg, bokstavligt talat, till nya beten

Så smart. Att låna leksaker precis som böcker! 

Flyttfåglarna

Idag hände något stort!

Vi som trodde att vi inte saknade svensk mat. Vi som tycker att vi är väldigt nöjda med det frosseri vi utsätter oss för av färska aprikoser, vitaminsprängda aromrika färska grönsaker, naturkött från egna gårdar, ägg från frigående ekologiska höns, lunch på nyfångad fisk, potatisar direkt från trädgårdslandet, varsin nyskördad gurka till fikat, realfruit icecream, välbryggt espressokaffe, maffiga doublechocolatemuffins, eget surdegsbröd och lokalt vin. Men plötsligt dök en bild upp på facebook av en limpmacka med ägg och kaviar. Ååh, så gott! Och oj, vad vi längtade hem till en sån.

Vi har förmånen att tillbringa våra sista dygn på Nya Zeeland för denna resa hos våra goda vänner Pernilla & Andrew med deras tvåårige George och hunden Giggles. Det är en familj som är en familj i familjen om det förklarar något för någon. Pernilla är som Olas extrakusin och barnen kallar George för sin syssling och vi två barnfamiljer hjälper varandra rent känslomässigt att få ihop världarna Sverige och Nya Zeeland. Pernilla växte upp med Ola i Värmlandsskogarna och bor idag på NZ med sin NZ-ländska man. De har i dagarna köpt hus och är på allt sätt rotade här på undersidan jordklotet, men Pernilla har familjen kvar på ovansidan. Vi i familjen Hoelstad lever nu, efter tre långa resor till NZ, nästan två olika liv. Liv som skiljer sig väldigt mycket från varandra, men som representerar olika sidor av våra jag och båda känns lika mycket som hemma. Ändå kan det kännas kluvet att ha sin tillvaro delad på två olika sidor av vårt klot, och därför blir gemenskapen med familjen Landström-Barr extra betydelsefull. Vi är delar av varandras liv på båda sidor klotet och har därför en extra stark koppling till varandra. Jag nämnde längtan efter en äggmacka med kaviar för Pernilla idag vid frukosten, något som en utlandssvensk lätt kan förstå. Vi äter egentligen aldrig kaviar hemma, men det är som med Ahlgrens bilar; det blir heligt utomlands. Nu till det stora; Pernilla drar med en nöjd min ut en tub Kalles ur kylskåpet! Jag tror aldrig jag ätit en så god macka!

För ett år sedan, när vi besökte familjen sist, lärde jag Andrew att baka sitt eget bröd. En kunskap han förvaltat väl och vidareutvecklat riktigt bra. Brödet vi åt imorse var bakat av honom. Plötsligt såg jag det stora symbolvärdet i min macka. Den blev som en bild av mitt liv.

Brödet hade jag lärt Andrew baka på Nya Zeeland. Sant hantverk av goda ingredienser. En symbol för länken i min profession mellan Sverige och Nya Zeeland.

Skivorna ägg kom från en grannes ekologiska hönor som sprätter omkring på gården i full och härlig frihet. Helt enligt mina grundvärderingar kring livets ekologi och sund mat för kropp och själ.

Åså svensk kaviar på äggen som grädde på moset – mitt eget hemland Sverige.

Dagarna är räknade tills vi lyfter från Auckland. Idag fällde Alvin trötta tårar vid läggdags och sa ”Jag ORKAR inte träffa någon mer nu. Jag vill bara hem. Till Sverige”

Vi har haft fantastiska fyra månader. Denna tredje resa blev den absolut bästa, det är vi alla fyra helt överens om.

Vi är så tacksamma och fulla av inspiration, intryck, kunskap och upplevelser.

Men nu är det dags att flyga hemåt. Flocken flyttfåglar har börjat putsa vingarna och ställa in kompassen för färd mot Sveadala.

Märkligt hur man anpassar sig. För bara två veckor sedan kändes det fullkomligt omöjligt att resa härifrån. Nu vill vi bara hem. Och köpa Risifrutti på Ica. Äta fil och hitta tussilago. Krypa ner i egna sängar och regera över eget bo.