Ingrids uppdateringar på Facebook...

...  för er som inte finns där. I brist på energi att beskriva nuet speglar iaf detta en glimt av tillvaron.

den 25 oktober

Idag kom sommaren. Känns helt OK med försommar när det nu snart är november!

Sitter ute och lapar sol efter att ha inandats lite för mycket mjöldamm idag. Chefen bad mig experimentera med surdegsbröd och dess logistik och det har jag med glädje gett mig hän åt. Det blir till att skölja ner dammet med pumpasoppa till kvällen.

den 23 oktober

Känslan när sjuåringen får ett "Well done!" på det skriftliga provet en vecka efter han börjat engelskspråkig skola med endast tio ord i det egna ordförrådet. 
Barn är helt otroliga - vilken kapacitet!..

den 22 oktober

Frostnupen timjan i trädgårdslandet till morgonens "batch of savoury scones".
Det är fortfarande kallt på nätterna!

den 21 oktober

Så här kan det ju inte fortsätta!
Nybakat surdegsbröd med frisésallad, gorgonzolaost och soltorkade tomater till fm-espresson. Nyfångad, nyfriterad fisk med sallad och majonäs till lunchen. Rimmad oxbringa med potatismos och nyplockade broccolibuketter, krusbärs- & björnbärstarte med riktig glass på ägg, socker och grädde till middag och en lite macciato till det. Och disken lämnade hela familjen bara till disktanten, den gick vi hem.
Nu får det bli burkmat under våra två lediga dagar :))

den 20 oktober

Ser i kors, darrar av trötthet men bubblar nästan av stolthet över att vår familj klarat alla utmaningar, framför allt barnen utan eget engelska-vokabulär i liten NZ byskola. Svårare än vi väntat oss men desto större glädje över att fortfarande stå på benen :) Nu kan det bara bli lättare!

den 18 oktober

Första arbetsdagen avklarad - vi överlevde :)

Efter två veckor i Oamaru

Oj, vad tiden går och fylls med ett överflöd av intryck. Varje kväll tänker jag att jag ska sätta mig och skriva ner allt som händer och allt vi upplever, men orken finns inte kvar när vi kommer till den lugna stunden på kvällen.

Kort sammanfattat går allt bra och vi går på ett väldigt märkligt sätt i förutberedda gärningar. Tillvaron är extremt utmanande och tuff, men allt sammanfaller liksom hela tiden till ett självklart varande och vi håller på att lägga ett pussel som vi anar kommer bli en fullkomlig och vacker bild. Människor vi möter och har att göra med är fantastiskt hjälpsamma och tillmötesgående, precis så som vi känner Nya Zeeländarna sedan tidigare. Men vi pressas hårt och nybyggartraditionen att inte böja sig för någon enda utmaning sitter djupt rotad i kulturen. Vi liknar det vid att som nykomling pressas genom en potatispress för att omgivningen ska se vad som kommer ut på andra sidan och se om ”potatissorten” höll måttet.

Både i skolan och på jobbet.

Vi har alla fyra kastats rakt in i verkligheten med huvudet före och det finns inget ”välkommen-är-du-ny-hoppas-du-ska-trivas-hur-känns-det-vi-förstår-att-det-är-mycket-så-här-i-början”-trevligheter. Ett NZ sätt som är väldigt påfrestande men gör pinan kort, om man får uttrycka sig så. Dag 1-3 grät vi alla fyra och vi föräldrar undrade både en och tio gånger vad i all sin dar vi gjort och vad vi valt att utsätta våra barn för. Men dag fyra vände hela steken och det var som att vi klarat testet! Darrande av utmattning men stolta över vad vi lyckats ta oss igenom tog vi oss mirakulöst igenom hela veckan. Måndag-onsdag med barnen i skolan, torsdag och fredag första dagarna på jobbet med skytteltrafik mellan arbetsplatsen och de lektioner barnen behövde oss på i skolan. Lördag och söndag med barnen hemma och vi själva som jobbade 8-9 timmar i sträck utan rast. Hej å hå, men det gick! Måndag har varit helgdag här i landet så vi fick ledigt alla fyra, och nu tisdag och onsdag har barnen varit i skolan och vi har fejjat runt med allt praktiskt som behövts ordnas. Med banken, bilen, husletande, inköp av skoluniformer, matinköp, pendeltrafik till tvättmaskin och torktumlare eftersom vi inte har någon själv, inköp av egna arbetskläder osv osv.

Tänker man på situationen som rådde då nybyggarna från Europa nådde NZ för 150 år sedan var de endast de hårdskinnade, uthålliga och de med kämpaglöd som klarade av regnskogens alla utmaningar. Med den ytterligare egenskapen att genuint kunna glädja sig åt arbetsinsatsen resultat och utifrån det aldrig rädas mer arbete eller klaga över den energi som gått åt till att genomföra det utförda. Mesproppar skickades tillbaka till Europa och den som skodde sig på någon annan blev snabbt utanför den sociala strukturen som långsamt byggdes upp. Strävsamhet, hårt arbete och disciplin belönas rikligt även idag i samhället här, och möter beröm och uppmärksamhet redan i tidig skolålder. Som exempel kan nämnas att varje fredag eftermiddag samlas alla skolbarn i samlingssalen och lärarna delar ut diplom till elever som presterat något framstående under den gångna veckan. Hjälpsamhet under lektionstid, en noggrant utförd forskningsuppsats, fin prestation på idrottsdagen, ett inspirerande verk i bilden eller hjälp utan knot att på rasten plocka skräp på skolgården uppmärksammas och goda exempel på alla nivåer lyfts fram inför de andra. Vi gillar det skarpt!

Barnen började skolan förra måndagen och går således sin andra vecka nu. Vi vuxna började jobba förra torsdagen, då restaurangveckan startar. Vi jobbar torsdag till måndag då restaurangen har stängt och vi således är lediga tisdag och onsdag. Helgen var tuff då vi förväntades högprestera från första stund och restaurangen var fullbokad med gäster då det var storhelg i landet.
Men det gick! Det var kul men svårt, vi är helt rätt men har mycket att lära. Konceptet på restaurangen stämmer helt med våra egna filosofier och vi kunde inte hitta en arbetsplats som skulle passa bättre. Den kunskap vi besitter är precis behövd och det vi är bra på är det de precis just nu vill utveckla. Vi behöver smälta alla intryck och upplevelser lite mer innan vi kan återge dem, men sammanfattat bara vet vi att vi är där vi ska och känner ett nyfunnet lugn över nuet.

Vad gäller vårt boende så har vi, efter att ha hittat den äckliga mögelhärden under Alvins säng, flyttat ur det rummet helt och stängt dörren. Mögellukten har minskat avsevärt och vi har funnit lite mer frid i vårt boende som ju är tillfälligt, men nu kan funka några veckor tills vidare. Barnen ligger på bäddsofforna i det kombinerade vardagsrummet och köket, men det funkar för oss att ha TV:n på lite lågt om kvällarna i samma rum, eller tända en myslampa och läsa lite till kvällsteet innan vi somnar i vårt sovrum. Tänker man ”stor husbil” så känns det hela faktiskt riktigt rymligt! Detta lilla boende ligger ju strax intill restaurangen vilket varit väldigt bra för oss alla fyra medans vi försökt komma in i rutiner och fatta vilka tider som gäller för vad. Det liknar ju mycket hur vi lever och arbetar hemma i Lännäs, med boendet i anslutning till arbetet. Barnen kan alltså vara hemma och njuta sin ledighet medans vi arbetar, då vi finns nära till hands om det skulle vara något. Helgen som gick var de fullkomligt nöjda med att bara njuta tom, ledig tid med varandra och är ju numera stora nog att sköta macklunchen själva.

I skolan har de kommit otroligt bra in i gänget och det är ju vad som räknas som barn. Har man kompisar klarar man skolan! Lärarna är toppen och barnen är ju trimmade på hjälpsamhet och det har vi verkligen fått se prov på. Alvin hamnade under en stor kille på skolgården, som trots att Alvin sa ifrån brottade ner honom. Till Alvins hjälp kom en hord av sjuåringar som försvarade och skyddande omringade honom tills de nått den lärare som hade rastvakt och kunde reda i vad som hade hänt. Att lyckas förklara på engelska hur man blivit nerbrottad övergick Alvins språkkunskaper men där hade han god hjälp av sina nya vänner som snabbt pekade ut den bråkiga stora killen i femman! Jag som mamma var efteråt rädd att det nu skulle växa en klump i magen för lilleman över att vara i skolan utan oss föräldrar, men efter skoldagen sa han bara:

”Mamma. Nu vet jag att jag kan vara trygg på skolan!”

”Jaha, hur då?”

”För att jag vet att jag har kompisar som försvarar mig.”

Den största gåvan ett barn kan få. Trygghet.

Har du läst ända hit? Lämna gärna ett spår under kommentar rutan så vi får veta vem som läser och vem vi skriver för! Ett namn, en kram, ett pip eller ett hej - det är värt så otroligt mycket som respons på allt det vi delar med oss av.

1. Klicka på ordet Kommentarer här nedan, eventuellt står en siffra framför

2. Författa i rutan

3. Välj Namn/webbadress i scrollrutan Välj profil

4. Skriv ditt namn, strunta i webbadress

5. Klicka på Fortsätt

6. Klicka på Publicera

Semesterbilder av Livet före Allvaret

Lite semesterbilder från vår resa med den hyrda lilla husbilen uppe i Northland

Frihet på Karekare Beach

"Men hur funkar den här självutlösaren egentligen??"

Alvin & hans nyvunna maori-vän

Apan i palmen!

Like Father like Son
Karekare Falls

Eftermiddagsvila i regnskogen

Temat för lekarna är just nu Harry Potter,
så trollstavar tillverkas på löpande band.

Lilleman och Storeträd

När vi fyra försökte hålla händer och nå runt
stammen kom vi bara knappt halvvägs runt! Ett av
de mäktiga Kauriträden med flera hundra år på nacken.

Whangarei Adventure Park
med säkerhetssele & hjälm

Klätterbanor fem meter över marken mellan höga
tallar planterade mitt i regnskogen

Lambi Live

Efter vi lämnat åter husbilen flög vi ner till Sydön med kallare klimat men varm vänskap.

Dagens äggproduktion

Trädgårdsarbete hos Tant Ruth
i hennes vilsamma paradis

Vi hade förmånen att som familj få gräva en grop...

... fylla den med hästgödsel...

... och plantera ett alldeles eget...

... bokträd!

Södra Alperna på våren från Tant Ruths hus

Barnens första skoldagar

Ingrid sammanfattar:

Idag har vi onsdag här nere och vi som familj har just avslutat tredje dagen på äventyret försöka-förstå-NZ-skolgång-och-dess-kultur. Det är så otroligt mycket intryck att bearbeta och mycket nytt att lära så våra hjärnor kokar. Att översätta engelska dikter och gympalektioner, statistikundervisning och rutiner man inte ens känner till för sina två barn kräver två grymt aktiva och engagerade föräldrar. Vilket vi känner oss som, i alla fall mellan klockan nio och lunchrasten.... Sen dunkar huvudet rätt bra... Vi har valt att åka hem efter lunch och bara smälta alla intryck i hopp om att alla fyra ska orka hela veckans alla skoldagar. Det går åt så mycket energi att vi känner oss som urblåsta såpbubbelburkar efteråt! Det är kul men grymt svårt, utmanande på rätt nivå men språket utgör barriärer vi inte ens i vår fantasi kunde förutse. Vi jobbar hårt och aktivt på att bryta ner dem, åt barnen och tillsammans med dem och deras lärare. Ola har tillbringat tre dagar med Engla i hennes klassoch Ingrid har varit med Alvin. På NZ börjar barnen i skolan den dag de fyller fem år och börjar ettan när de är sex år. Alvin går således i klassen över hemma; Year 2 och Engla likadant; hemma i fyran men här i Year 5.

Barnen är imponerande uthålliga i sin strävan att lära sig formulera sig och förstå den snabba, kiwi-dialekt-präglade engelskan. Bemötandet av rektor, administrativ personal, föräldrar och lärare har varit över all förväntan och därför är förutsättningarna riktigt goda. Men barnens, för närvarande, största problem är att de känner sig så "korkade". Engla känner att hon hänger med på undervisningsnivån och med lite översättningshjälp förstår vad som det pratas om i klassrummet, men hon märker att hon är begränsad i att uttrycka sig på samma nivå som hon vill. Alvin känner samma sak; han vet precis svaren på frågorna fröken ställer på mattegenomgången eller statistikundervisningen men har varken självförtroende eller vokabulär att uttrycka sig. För honom går det lättare att hitta de engelska orden i krigslekarna varje sjuåring runt hela jordklotet förmodligen leker på sin skolgård. Då glömmer han liksom bort sig och kommunikationen har fler vägar än genom orden. Lyckan för honom är enormt stor efter gympapassen mellan lektionerna eftersom han är snabb, lång och sportintresserad. Känslan för honom att komma först i något är uppbyggande och på så vis kan han visa de andra barnen att det finns mer bakom den tysta, lite försiktiga utsidan som han just nu bär i klassrummet. Engla fick frågan av tre tjejer i klassen idag om hon ville sitta bredvid dem vid lunchen. Ni förstår känslan - lyckan i hennes ögon var total! Får man bara en kompis blir ju skolan plötsligt rolig. Hästtjejer finns det gott om och vi bor i ett riktigt farmlandskap, så med några ryktborstar i hand och lite fnissiga tjejer runtomkring kommer nog engelskan att blomma för henne!

Ola skriver:

Som förälder vill jag att mina barn ska trivas i skolan och tycka att det är ett pedagogiskt intressant och roligt upplagt arbetsätt läraren presenterar för klassen. Efter två dagar i Englas klass, åk 5, är jag helt överväldigad över den Nya Zeeländska pedagogiken.

Det första jag slås av är hur nära läraren jobbar eleverna. Längs bak i klassrummet står katedern. Dvs läraren använder den bara när han själv behöver sätta sig ner och skriva något, vilket under dessa två dagar knappt inträffat. Istället jobbar Mr Wansbrough i konstant dialog med eleverna, såväl i helklass som individuellt och i olika grupper.
I helklass använder han gärna en smartboard, en sorts digitaliserad whiteboard, där han snabbt och smidigt får upp Europas karta för geografin, cirklar och mängddelar för bråk-räkning i matten och dagens textexempel på återberättande i engelskan. Med några klick på tavlan kan han illustrativt färglägga delar av cirklarna, samtidigt förklara och rita ut gamla öst/västgränsen genom Tyskland och låta elever göra cirklar runt vad de menar är inledning, handling och sammanfattning i engelskatexten. Allt detta sker med klassens totala närvaro medan de sitter på mattan samma
”Tyler, vad är hälften värt om en hel är värt 20? Och varför?”
Om Tyler inte kan, teaterviskar en kompis svaret i hennes öra så hon får prova att säga svaret samt motivera det. Sen frågar magistern igen
”Jacob, vad är hälften värt om en hel är värt 20? Och varför?”
På så sätt präntas kunskapen in och alla elever ges både tid och chans att förstå och hjälpa varandra greppa de resonemang som läraren vill lära ut.

”Men varför sitter vi inte vid bänkarna utan på mattan?” undrade Engla. Då bryter Mr Wansbrough samtalet om bråkräkning och instruerar vad de olika mattegrupperna ska jobba med de närmaste 15 minuterna. Snabbt och målmedvetet hämtar någon i gruppen dagens uppgift som ligger i gruppens låda och alla sätter sig – vid bänkarna. Under fascinerande koncentration jobbar eleverna med sin uppgift, utan särdeles mycket bredvidbabbel. I’m amazed! När det är dags att återsamlas säger Mr Wansbrough i vanlig samtalston
”Ok, avsluta ert arbete och återsamlas på mattan om tio….nio….åtta…sju…” och innan han nått ett sitter alla eleverna på mattan och är redo att delge vad man just jobbat med. Erfarenheter och iakttagelser, frågor och funderingar ventileras och magistern leder samtalet med otrolig disciplin och lyhördhet för varje elevs behov.
”Max, behöver du mer tid? Ok, jag återkommer till dig inom kort så du hinner tänka på svaret. Haylee, vet du varför…”

Det andra jag slås av är den motiverande och inspirerande delaktigheten.Varje ämne är i princip uppdelat i dessa tre moment; genomgång vid tavlan, grupparbete och/eller enskilt arbete, samt återsamling framför tavlan för delgivning och sammanfattning. Alla moment är handledda av läraren, men eleverna är otroligt delaktiga i alla tre momenten. Just tanken att eleverna hjälps åt så aktivt i samtalet att finna svar och motiv till svaren är inspirerande. 

Det tredje är riktigt kul och rimmar så totalt med hur jag själv skulle velat att många av mina skoldagar sett ut! När sammanfattningen av matten är slut knatar hela klassen ut på stora gräsplanen för att träna starter och spurter inför kommande distriktstävlingarna i friidrott. Bara tanken på att slänga in 15 minuter löpträning under teoripasset är helt genialt! Elevernas syresatta hjärna funkar klart bättre efter fem snabba ruscher om 30 meter. Nästa pass inne i klassrummet innehåller samhällskunskap.

För det fjärde lägger jag märke till att undervisningen är otroligt effektivt, men inte stressig. Skolan börjar klockan 9 och förutom det ovan beskrivna har Engla hunnit ha ett skriftligt och ett muntligt prov i engelska och matte, alla elever hunnit med fruktstund med höglösning samt haft individuell skrivning utifrån en mall kring återberättande – och klockan är inte ens halv tolv! Eleverna får klara tydliga ramar och förväntas klara de ålagda uppgifterna inom utsatt tid, vilket förutsätter att de inte schabblar bort tiden. En del uppgifter hinns inte med på en gång, men då spänner de istället över flera lektioner. Från min föräldrastol i klassrummet ser jag få elever som inte hänger med. Nån enstaka skakar frågande på huvudet, men då är genast en kompis där och förklarar hur det hela hänger ihop eller förtydligar instruktionen. Så blir det lunchdags och därefter ett 40 min idrottspass - varje eftermiddag! -  och så en avslutande session i klassrummet innan samtliga klasser slutar kl 15. En effektiv 6 timmarsdag kort sagt.

Med få variationer ser dagen ungefär likadan ut för Alvins klass med 6-7 åringar i åk 2.

Det ska bli spännande att följa våra kära barns utveckling med detta tempo. Engelskamässigt är det förstås kämpigt. Det är en helt annan sak med engelskan barn emellan på en lekplats än i klassrummet. Bara idag dök ord som ”fractions”, ”literacy” och ”carnevoar” upp. För att inte tala om den underbara nya zeeländska dialektens e & i-ande; Ord som ”red” uttalas t.ex. [riid] och ”share” uttalas [sheer]. Så meningen ”You have to share the red blocks” kan således lätt felöversättas till ”ni måste raka de bortkastade klossarna”.

Riverstone Kitchen

Ett mögligt hus är bättre än inget hus, försöker vi övertala oss själva en dag som denna när regnet öser ner och vi sitter runt den lilla, lilla kupévärmaren och försöker föreställa oss att den är en varm och skön braskamin. Vi har nått vår slutdestination och står inför den spännande utmaningen att hitta vårt nya hem, börja skolan och nya jobb.

Vi bor i en liten sidobyggnad till huvudhuset på gården där restaurangen Riverstone Kitchen ligger och vi har ledig helg innan allvaret börjar på måndag. Det där med ventilation i kombination med isolering är inte detta lands starka sida. Vi skojar om att många hus är som att bo i en plastpåse, lufttätt med tunna väggar. Man måste vädra för att få luften att cirkulera men då blåser man liksom ut den lilla värmen man lyckats prestera med de mobila värmeaggregat som erbjudes. Eller så kan man välja att behålla lite av värmen innanför de tunna väggarna och dragiga fönsterrutorna, förlora syret och leva i kondens.

Idag skulle vi flytta Alvins säng inuti det lilla Granny´s House som vi bor tillfälligt, för att optimera lek-yta åt barnen på golvet. Under sängen låg en stor, tung spegel med viktoriansk guldram och jag försökte putta tillbaka den under sängen på dess nya placering. I huset fanns redan första gången vi steg in en tung mögeldoft som jag, Ingrid, försökte bortförklara med att jag alltid är överkänslig så fort det är minsta fukt i något rum. Jag hade bestämt mig för att jag, när vi väl kom fram, skulle öva på min härdighet och inte vara överhysterisk vad gäller bekvämlighet. Öva på förnöjsamhet och vara tacksam i det som skulle komma att bliva oss givet, inte ha för stora krav eller bli för besviken… Men i heltäckningsmattan där spegeln legat var där en levande mögelfarm. Hua, vad det stank! Ola, som är av en mer härdad släkt än jag, brukar sällan höja på ögonbrynen men vände nu i dörren av obehag! Så fuktigt är alltså huset; om man låter något ligga länge på heltäckningsmattan möglar det under. Svensk standard kanske har en poäng i alla fall, det handlar nog inte bara om bekvämlighet, tänker jag. Senare fick vi, av en annan anledning och i ett annat sammanhang, reda på att det är oerhört vanligt med astma hos barn just p.g.a. den undermåliga ventilationen och obefintliga isoleringen i Nya Zeeländska hus. Vi flyttade ut båda barnens sovplatser till bäddsoffan i vardagsrummet och har stängt dörren till det mögliga rummet. Den tunga huvudvärken lättade något, men det känns ju inte helt OK att sova vidare här lika länge som vi tänkt; två-tre veckor…

Men imorgon blir det säkert strålande sol och vi kan vädra hela dagen! Ösregn har aldrig piggat upp någon, men det som ska ner ska väl ner. Det gör dock inte en familjs motståndskraft större. I vår gråtiga trötthet försöker vi ändå tänka tacksamhetens tankar över att vi inte tältar!

Gårdagen, fredag, och dagens lördag har vi använt till att fråga runt efter tillgängliga hus att hyra och även varit på en och annan visning. Tyvärr finns bara ännu mögligare hus utan möbler (något opraktiskt då vi inte fick med oss sängar och köksstolar i våran 25 kg packning på flyget) eller hus precis vid stora vägen där man väcks av långtradarna under natten… Lägenheter existerar knappt på NZ, alla bor i hus. Vi har varit i kontakt med tio fastighetsförmedlare, och vidare följt femton trådar av tips utan napp. Ikväll misströstade vi en aning (läs grät uppgivet), men imorgon ska vi bege oss till en kyrka för att fortsätta fråga runt. Vi behöver ju bara ett hus, försöker vi tänka… Vi trodde ärligt talat att det skulle vara enklare.

I torsdags lämnade vi Tant Ruth och hennes ljuvliga hus i Wanaka efter att fått hedersuppdraget att plantera ett träd på hennes mark. Hon ville att vi som familj skulle känna att vi hade något som växte hemma hos henne, så att vi alltid skulle känna oss välkomna tillbaka – om inte annat så för att se hur trädet växte sig stort och starkt. Hon gav oss en bok att plantera, ett träd som hon tänkt ut trivs både i Sverige och på NZ. Vilken omtanke, vilken vänskap, vilket förtroende. Vi blev rörda till tårar och tog uppgiften på största allvar, alla fyra.

Tant Ruths paradis i höstas (mars)
Nu blommar alla fruktträd och påskliljorna!

I fjol när vi anlände den första dagen till vår nya arbetsplats på the Wholemeal Café hade vi nog alla fyra lite förhoppningar om vilket bemötande vi skulle få. När vi till slut nådde fram efter så lång resa, som det ändå är från Sverige för ett säsongsjobb på sex veckor i Golden Bay, tänkte vi att det skulle kännas gott med en kopp kaffe och ett ”Hej, välkomna!”
Vi kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på vad det var som hände, men vi har ett starkt minne av den besvikelse vi kände över att betala fullt pris för vår första kopp kaffe. Vi fick inte ens personalrabatt och ingen kom för att sätta sig ner ens en minut för att visa oss en aning respekt. Så här efteråt kan vi se att mycket av atmosfären på den arbetsplatsen gick i samma ton. Inte bara mot oss, utan det var ett tråkigt sätt de hade mot varandra. Det var en tuff period att gå igenom men till slut mötte vi mycket av gott hjärta bakom den för oss väldigt udda fasaden. Säsongen i fjol blev väldigt bra till slut och vi lärde oss mycket, men visst var det hårda läxor att lära. Med detta som bakgrund har det i vår familj blivit ett stående skämt huruvida vi i år skulle få betala för kaffet på vår blivande arbetsplats eller ej. Vi har tillsammans diktat upp de mest ovälkomnande sätt vi kunnat föreställa oss att vi skulle få på Riverstone Kitchen, mest för att få lite självdistans men också för att undermedvetet försöka förebygga en eventuell besvikelse.

Efter alla förberedelser praktiskt, psykiskt, fysiskt, ekonomiskt, mentalt, själsligt och andligt inför utmaningen att för sju månader flytta hit som familj går det dock inte att komma ifrån att första intrycket och bemötandet på Riverstone skulle komma att ha enormt stor betydelse för oss alla fyra, som familj och som ”team”. För det är så vi känner oss – som ett team som måste hålla ihop genom allt och som är ganska ensamma fast tillsammans om denna utmaning.

Ola bestämde sig för att ringa om tisdagen för att säga att vi planerade komma kommande torsdag. Han fick tag på Monique mitt i lunchrushen på restaurangen och det blev ett ganska goddag-yxskaft-samtal som ändå slutade i att hon förstod att och när vi kommer. När man reser med barn utgår den mesta planeringen utifrån hur och vad man ska äta när. Vi skulle äta macklunch hos Ruth innan vi åkte våra tre-fyra timmar ner mot Oamaru och tankarna den morgonen cirklade således kring hur vi skulle lösa maten på kvällen. Vi visste att vi skulle köra genom landskap utan minsta affär och behövde i så fall proviantera redan i Wanaka om vi skulle laga mat på kvällen. Jag tänkte försiktigt inne i huvudet att vi kanske, kanske, kanske kunde hoppas på någon servering av våra värdar när vi kom fram; det skulle ju underlätta något enormt.

Ola valde att efter lunch ringa och bekräfta tiden vi skulle komma - något som ju uppskattas eftersom planer ofta ändras när man reser - och kolla läget lite försiktigt kring matfrågan om det alls skulle passa att fråga. Monique bad oss å det bestämdaste att inte äta något innan vi kom till kvällen utan att vi skulle åka direkt till restaurangen där de skulle vänta på oss med en god middag! Vi som skämtat om att vi skulle behöva betala vårt kaffe och laga mat på gasolspisen i bilen till kvällen brast båda ut i gråt efter det telefonsamtalet – i lättnad och i överväldigande tacksamhet över insikten att våra nya arbetsgivare, Bevan och Monique, på detta sätt bekräftade det vi hört, anat, inte vågat tro på men nu förstod var sant:
Vi skulle få mötas av en genuin generositet med en självklarhet som fick hjärtat att ömma!

”Huset är bäddat med rena lakan och ”we can´t wait to finally meet you!”

Det var en lugn kväll på restaurangen, tydligen en av väldigt få, så till och med Bevan, som för kvällen var förstekock, hade tid att sitta ner i timmar och mötas, prata, äta och dela nuet. Barnen Noa och Jordan, 7 respektive 5 år, hoppade uppochner av förväntan när vi anlände och de klarade knappt av mamma Moniques förmaningar att bete sig väluppfostrat. Det var förberett för oss två familjer att tillsammans sitta ner vid dukat bord mitt i kvällsserveringen på den fina gourmetrestaurangen. Det var dukat med finaste bestick, tygservetter, vinglas och tända ljus på vårt reserverade bord och servitriser servade oss med menyer och vinlistor. Kvällens special var Spring Lamb men vi var fria att beställa vad vi ville från menyn. Vår familj var i glädjechock – så fin middag har vi aldrig ätit på restaurang någonsin! De fyra barnen, våra och deras, betedde sig som om de tillhörde själva kungafamiljen – vi gapade över våra barns förmåga att lägga servetten i knät, äta fint med kniv och gaffel, le på rätt ställe, för att sedan på barns vis lyckligt fladdra i väg till restaurangens lekpark mellan huvudrätten och desserten och leka med sina nyfunna engelsktalande vänner!

Bevan & Monique

Vi mötte en sådan respekt och en sådan generositet att vi var alldeles omtumlade, och är nog fortfarande.

Vi var, och är, otroligt imponerade över hela restaurangens karaktär där upper class på ett så naturligt sätt kombinerats med rustikt stensatt öppen spis, slipat betonggolv, avslappnad klädkod och en genuin enkelhet i maträtternas komposition.

”Simple but real” är Bevans ledord och de rimmar så otroligt väl med hela vår familjs livsfilosofi.

Kunde vi komma mer rätt?!

Eftersom vi inte riktigt hunnit proviantera innan vi anlände var det (tydligen!) självklart för våra värdar/blivande arbetsgivare att bjuda in oss på både restaurangfrukost och middag även dag två. Vilken otrolig gåva för några fattiglappar från Sverige som är vana vid konservburksliv och man-tager-vad-man-haver-farm-liv under resorna till NZ.
”Det är väl självklart att ni ska utnyttja oss så mycket som möjligt nu när ni bor här precis intill!”

Alltså den chokladtårtan, eller den egentillverkade björnbärssorbén. För att inte tala om vinet från nästgårds eller lammköttet som smälte i munnen… Äggröran till frukost på oranga äggulor eller den rökta, gravade laxen det nybakade ciabattabrödet klätts med på brunchtallriken var obeskrivligt god. Och kaffet… oj, oj, oj. Tänk att de tror att VI har något att bidra med här – är det inte nästan för bra för att vara sant??!

Här precis som överallt på NZ har varandet visat sig som oerhört kontrastrikt. Upper class kantas med spartanskt 40-tal, nybyggarfattigdom och ur svensk synvinkel opraktiska lösningar. Saker som för oss stavas elementärt anses här inte vara av större vikt. Rätt eller fel kan diskuteras, t.ex. mögel under sängplatsen eller hus utan förmåga att behålla den värme man använt el för att producera… Det ska bli spännande att få forma ett eget hem efter eget huvud och se om våra svenska teorier funkar att realisera i praktiken här downunder.

Lite bakgrund till Riverstone Kitchen för den som är intresserad:

1984 flyttade Bevans föräldrar hit till North Otago med sina barn och med ambitionen att konvertera traditionellt fårfarmlandskap till ett farmlandskap för mjölkproduktion. Ingen trodde de skulle lyckas på den steniga, torra ofruktbara marken, men idag prunkar trädgårdar, frodas välmjölkande kossor och familjens välrenommerade restaurang i området. Bevans föräldrar äger idag 7 farmer runt den mark de köpte först och Bevan själv med hans fru startade restaurangen Riverstone Kitchen för 6 år sedan på farm nummer ett, således med hjälp och stöd av den äldre generationen. Restaurangen har sedan dess vuxit till en välbesökt åretruntverksamhet med 17 anställda vara tre trädgårdsmästare som jobbar för att driva fram så mycket egenproducerade grönsaker som möjligt. Restaurangens vin, ägg, fläskkött, bär, potatis och lamm, för att bara nämna några av alla kvalitativa råvaror, kommer från namngivna, lokala småproducenter och spårningen av matens ursprung är en av de viktigaste grundstenarna för Riverstone genom Bevan och hans fru Monique.

Själva har paret två barn, varav deras äldsta kommer gå i samma klass som Alvin, vår yngsta. Vi har inte hunnit spendera så mycket tid tillsammans som familjer än, men de få timmar vi haft har vi klickat väldigt väl. Vi kan som familj verkligen dela deras sätt att leva familjeföretagsliv och vi har stor förståelse för varandras drivkraft som entreprenörer parallellt med stark önskan om rik familjetid. Familjetid både genom att arbeta tillsammans som par men även viljan att inkludera barnen i den livsstil man valt som egenföretagare.

På måndag börjar våra barn sin engelskspråkiga undervisning på sin nya lilla byskola. Engla börjar femman, mot fyran hemma, och Alvin börjar tvåan, mot ettan hemma. Idag kom Monique med två skoluniformströjor som de lyckligt och stolt bar hela kvällen! Engla är så nöjd över att hon ska få den lärare alla benämner som skolans bästa och Alvin känner sig trygg med att få gå i samma klass som Noa, Bevan och Moniques 7 åriga dotter. I hans klass finns tydligen två andra barn som inte heller har engelska som sitt modersmål, vilket gör oss som föräldrar lite trygga i frökens tidigare erfarenhet av barn med engelska som andraspråk. Skolan har haft två veckors lov de senaste veckorna, så vi får vara med på uppstarten av termin fyra som pågår i tio veckor fram till sommarlovet runt jul. Vi tjuvkikade in i klassrummen häromdagen och barnen är väldigt glada och förväntansfulla över vad som komma ska. Lättnaden hos oss föräldrar är enorm, då tongångarna inte var lika positiva på hemmaplan i Sverige. Men samtidigt kan vi förstå att barnen inte riktigt kunde ha några förväntningar innan de fått se eller möta något konkret från skolvärlden här på NZ. Vi föräldrar försöker nu förstå vad de andra barnen har i sin lunchlåda, vilka skor som passar skoluniformen och om skolbussen passerar där vi bor. Så fort barnen känner sig trygga i sin nya miljö kommer vi vuxna ”skolas in” i våra nya roller på restaurangen. Idag fick vi lite klädkoder, vi gick igenom schemaupplägg och pratade visioner kring våra båda tjänster. Till en början blir det förstås en massa att lära men sedan uttrycker Bevan och Monique att de förväntar sig att vi bidrar med vår kunskap. Vilket utbyte det kommer att bli!

Vi ser framför oss att vi kommer ha fullt upp med bara skola och jobb och ber, hoppas, och letar därför nu efter ett tryggt hem där vi alla fyra kan trivas, vila, tanka ny energi och ha familjetid. Vi behöver ju bara ett hus – hoppas vi kan få nya ledtrådar imorgon.

Har du läst ända hit? Lämna gärna ett spår under kommentar rutan så vi får veta vem som läser och vem vi skriver för! Ett namn, en kram, ett pip eller ett hej - det är värt så otroligt mycket som respons på allt det vi delar med oss av. U-Å, du är bäst på det :)

Mera bilder

Albert Park i Auckland

Auckland CBD

Surf Café i Piha

Karekare Beach från introscenen i filmen The Piano

Körsbärsblom i Matakana Village

Kaffesällskap

Lekfulla delfiner framför båten!

Kaffepaus från catamaranen i Bay of Islands

Flygresan från Auckland ner till Sydön över Södra Alperna

Queenstown till Wanaka

Svenska Pernilla, Nya Zeeländska Andrew och deras tvååriga George bor i Nangiala. Fruktdalen Teviot Valley är i alla fall så likt det kan bli denna årstid. Överallt blommar fruktträden och däremellan skuttar nyfödda lammungar. 

Ettrick i Teviot Valley

Pernilla hämtade oss med deras blå lastbil på flygplatsen i alpstaden Queenstown och vi tog en lunch efter flygturen på det McDonalds som måste ha världens vackraste utsikt. Natten till lördag då vi landade där nere i söder hade snön åter lagt sig som ett täcke över bergstopparna och utgjorde en vacker kontrast mot den klarblå himlen och den vårklädda marken. Sydöns alla träd är just nu i stånd att slå ut, björkarna har musöron, popplarnas vinröda knoppar börjar skifta i skira ljusgröna blad. Påskliljor och tulpaner färgar rabatterna, hagarna får nytt gräs i takt med att lammungarna föds, och maskrosorna färgar fälten med sin solgula nyans.

Vår i Wanaka

Man brukar säga att Nya Zeeland ofta kan erbjuda Five seasons in one day, något vi sannerligen upplevde denna lördag. Morgonen startade, som beskrivet i förra inlägget, i subtropiska Auckland med ösregn. När vi steg ur flygplanet 200 mil söderut mötte oss en tregradig kall, torr vind som chockade såväl oss som vårens blommor, medan stark sol från blå himmel värmde våra ansikten. Resan från Queenstown ner mot Cromwell, Alexandra och slutligen genom Teviot Valley till Roxburgh är en upplevelse i sig själv. Alperna finns som bakgrund på varje konstverk längs resan, denna dag pudrade av nykommen snö. Det gyllengula tussockgräset på de torra slätterna kontrasteras av enorma klippblock på de släta gröna kullarna, den mäktiga Clutha River med sitt turkosa, forsande vatten och de vindskyddade dalarna med nybeskurna vinstockar på de milsvida vingårdarna. Halvvägs genom skådespelet nådde vi dramatikens kulmen med en rungande snöstorm! Några mil senare regnade det bokstavligt talat horisontellt och Pernilla fick krampaktigt hänga sig fast vid ratten för att hålla oss kvar på vägen. Dagen efter njöt vi påtår i trädgården i 20 gradig sol, bar bringa (på vissa) och barfotalek i gräset (av andra). Aprilväder i kubik!

Pernilla tog oss med på en oförglömlig vandring i äppelgården, där hon arbetar. Vilken vacker vy! Vi som är stolta över våra tre äppelträd hemma i Lännäs var förstummade av rad på rad med välansade träd, alla översållade av väldoftande äppelblom. Det var en fantastisk upplevelse att höra henne berätta om trädens olika grenvinklar, beskärningstekniker, produktivitet, radavstånd, blomningsfaser och estetik! Hon gav varje träd vi passerade en presentation född ur passion och hon förklarade hur hon i sitt jobb ser på varje träd som en ny utmaning, en ny individ värd sin uppmärksamhet för rikast skörd.

I Pernillas äppelgård

Vi hade turen att checka in på ett vandrarhem där vi hade det enorma huset helt för oss själva i tre nätter i Pernilla, Andrew & Georges grannby Roxburgh. Brasan sprakade välkomnande i vardagsrummet när vi kom och det fanns möjlighet att värma de andra rum vi ville vistas i. Något som ofta är sällsynt på Nya Zeeland, trots det relativt kalla klimatet så här långt söderut. ”Papp-hus” brukar vi kalla den Nya Zeeländska byggstilen, ganska mycket att likna vid den brittiska utan varken isolering eller flerglasfönster. Som svensk inser man hur för givet vi tar uppvärmda inomhusmiljöer! Under våra tidigare resor hit ner har vi ju prickat in de varma sommarmånaderna, men får nu prova på att sova med fem täcken, varmvattenflaskor och långärmat för att hålla värmen under natten… Efter en vecka i husbil var det en härlig lyx att få sprida ut sina tillhörigheter, njuta en nyrenoverat kök med alla faciliteter och att som olika familjemedlemmar återta lite integritet vid att spendera tid i olika rum. Vi fick också gott om tid med våra goa svensk-nyazeeländska vänner, gott om sömn och gott om fika! Pernilla berikades med en bit av moderlandet genom Löfbergs Lila, Ahlgrens Bilar, Nordvärmlands hjortonmarker och ett ”Sommar-änglaspel” med roterande röd stuga, gran, fiskesjö, sol och moln ovan det brinnande teljuset. Vi berikades med nygräddade plättar, varmt välkomnande, känsla av tillhörighet, te i solen på deras veranda, mumsig middag, lustfyllda babbeltimmar och lek ”sysslingarna” (George, Engla & Alvin) emellan.

Pernilla, Giggles, Engla, Ola & Alvin vid Clutha River

Vi har beskrivit det tidigare men gör det gärna igen; familjen Pernilla, Andrew & George samt familjen Hoelstad hjälper varandra på ett praktiskt, känslomässigt, kulturellt och förnuftsmässigt plan knyta samman två världar belägna på var sin sida av vårt jordklot; Sveadala och Nya Zealand, som i vår gemensamma svär byggs ihop till landet Nya Svealand.

Pernilla, George & Andrew

Det var spännande att få återkomma till deras nyförvärv; marken som rymmer alla deras drömmar inför framtiden och huset de så innerligt gjort till sitt eget. Sist vi besökte dem i mars hade de precis köpt fastigheten och var i stånd med att få flytta in. Så mycket har hänt sedan dess och de har verkligen lyckats sätta sin egen prägel på stället. Deras kreativa ådra har fått ett utlopp och planerna smids ständigt på hur både hus, verkstad för Andrews stenhuggeri och tomten ska optimeras. Hönsen var på plats, rabatterna började ta form och en verkstadsbyggnad var på plats. Det känns riktigt bra att vi nu bara har ett par timmars bilfärd mellan varandra de nästkommande sju månaderna!

Kenwood Chef & Chef George

Sysslingar i skymningen

På vår första dag på vår första resa i januari 2010 köpte vi vår älskade bil, som tagit oss upp, ner, in och ut på alla äventyr runt Nya Zeeland och som många gånger varit vårt bo, då vi kunnat sova i vår 4-hjulsdrivna Mitsubishi Delica. Varje år har vi lämnat den i goda händer hos någon bekant på olika farmer, och vi har lyckats sparka igång den år efter år. En riktig trofast vän har den blivit, även om vi nu har växt ur den en aning och barnen blivit för långa för att sova på bredden framme i framsätet med fötterna under ratten! Sedan vi lämnade NZ i mars har bilen fått övervintra (då det ju är vinter på NZ när Sverige har sommar) i packhuset på äppelfarmen där Pernillas arbetar. Hon och Andrew hjälpte oss att ta bilen till besiktningen innan vi kom ner till dem och för första året gick den igenom utan anmärkning! En aning hostig fann vi vår dieselvän häromdagen när vi försökte väcka den till årets uppgifter, men det gick bra efter väna strykningar över ratten och glada tillrop från barnen i baksätet. Nu är batteriet uppladdat, bilen fulltankad och vi känner oss fullkomligt hemma på vänster sida av körbanan igen.

Dagarna i Roxburgh bland blommor och lamm gjorde oss gott men vi känner fortfarande att vi liksom är på väg. Vårt mål med denna resan är ju att komma fram till ”Granny´s House” på farmen där vår blivande arbetsgivare byggt upp sin ”veggie-garden for local produce to the restaurant”. Riverstone Kitchen har ett tjugotal anställda, varav tre trädgårdsmästare och där kommer vi, Ola och Ingrid, utöka arbetsstyrkan som barista respektive bagerska under de nästkommande sju månaderna. På farmen finns alltså ett gästhus, det som tidigare var farmors/mormors hus på farmen då hon drog sig tillbaka och den yngre generationen tog vid. På farmen bor fortfarande tre generationer och det är de som är jämnåriga med oss; Bevan & Monique, som sedan fem år driver gourmetrestaurangen vi ska jobba på. Våra barn kommer gå i skolan med deras båda så förutsättningarna för att vi ska kunna hitta ett fint sammanhang på vår nya boplats känns goda. Det är sagt att vi får bo i Granny´s House tills vi hittar något eget att hyra i närheten och imorgon ser vi fram emot att styra kosan mot Sydöns östkust och Oamaru.

Resvägen mellan Roxburgh och Oamaru kan köras på två sätt. Antingen tretimmarsresan "endast" över slätten via massa gröna kullar och sedan vidare längs havet på State Highway 1
eller
längs Clutha Rivers mäktiga dån, genom vingårdar, upp till Wanaka där sjön ligger blank mellan obeskrivligt vackra bergsformationer, vidare genom… äsch, det är så vackert att orden inte räcker till. Tänk er de vackraste fem miljöer ni någonsin sett vykortsfoton på åså kombinerar ni dem på en tretimmarsfärd. Typ så. Den valde vi denna gången. Mitt på sträckan bor dessutom vår vän Tant Ruth och hennes kaninjägare till hund Homer.

Hon välkomnade oss även denna gång med öppna armar och vi har fått ännu en själslig påfyllning genom goda möten, roliga samtal, njutbara glas vin och härliga promenader. It´s all about people och nåden att få återses. För oss handlar Livet om att mötas, att dela, att uppleva med sinnena på skaft och att lära sig något nytt. Varje människa kan man lära sig något av, varje möte som sker i ömsesidighet berikar själen och varje återseende övertygar en än mer att avskedets tyngd uppvägs med råge.

Tant Ruth & hennes två...

... tvillingbarnbarn

När vi ändå var i Wanaka passade vi på att titta in till Zoe & Pete, som håller på att starta upp ett pepparkakshusbageri(!) med skandinaviska influenser. Finns det något härligare än människor som fulla av passion lever sin dröm, kämpar och stretar, skapar och visionerar för att leva och göra som de innerst inne önskar? Zoe hade beställt en svensk kruskavel, pepparkaksformer i form av älg, dalahäst och ängel av oss så dessa gåvor lämnade vi över från våran packning. I två år, genom med- & motgångar, genomlevda sjukskrivningar och förnyat hopp, har de renoverat och byggt upp sin ändamålsenliga lokal. De skulle dagen efter vårt besök få det sista godkännandet av myndigheterna för att köra igång företaget inför julrushen, och blev i samband med detta ombedda att få fram det papper som bekräftar att fastigheten är godkänd för livsmedelshantering. En rutinsak som de frågade sin hyresvärd efter att få kopia på, men som de då förstår att han INTE HAR! I två år har de betalt hyra, visserligen låg, men med siktet inställt på att öppna denna verksamhet vilken vecka som helst. Hyresvärden fick, samma dag som vi var där, kalla fötter och vägrar nu att registrera fastigheten på det sätt som behövs. Vi kunde inte annat än känna med dem och dela med oss av våra umbäranden med vårt eget företag, dess alla motgångar, myndighetsstrider och hårda besked.

Återigen handlar Livet om att dela, om inte annat bördan av och sorgen över grusade förhoppningar. Allt detta hände igår, och Ola tittade förbi dem under eftermiddagen idag. De hade redan hunnit gråta, bearbeta och fatta nytt mod. De kunde redan se många ljuspunkter med att vara tvungna att hitta en ny lokal och vi kan inte annat än inspireras av deras beslutsamhet och förtröstan på att det finns en annan väg som är bättre. Vi delar vår tro med dessa våra vänner och kunde dela ett ledord med dem, ett som vi själva blivit givna. ETt ledord som ofta bär oss genom osedvanligt svåra utmaningar då vi ligger på våra knän och ber Gud om hjälp.

God has three different answers to our prayers

1.Yes

2. Not yet

3. I have something better in mind for you

Tänker man efter så stämmer alltid ett av alternativen. Alltid. 

Bay of Islands till Queenstown

Känslan är häftig att köra in husbilen på Beachside Holiday Park och se barnen, tre år äldre, skutta ur bakdörren och kliva rakt in i samma lek som de pausade när vi lämnade campingen efter en ljuvlig vecka i Bay of Islands på vår första resa. Igenkännandets glädje är stor och vi inser att vi verkligen är hemma här. Det sista dygnet i den hyrda semesterbetonade husbilen tillbringade vi vid det turkosa vattnet uppe i det tropiska Nortlands delfinparadis. Pappa Ola och lilleman Alvin med barkbåtsbygge och strandsättning vid vattenbrynet, rikligt glassintag och avkopplat strosande. Fulla av intryck, upplevelser och förflyttande var de uppbyggligt nöjda med varandras sällskap och tom tid. Mamma Ingrid och dotter Engla kände dock äventyrslusten komma krypande och hoppade på en halvdagsutflykt med catamaran ut bland vågorna för att leta vilda delfiner. Dessa lekfulla djur kan inte göra en annat än pirrigt lycklig och full av levande bus! Skillnaden mot att se dessa djur göra konster i Kolmårdens bassänger är vetskapen om att de här är fria varelser som fullt ut lever efter sina naturliga instinkter. Att ute på böljan turkos få uppleva detta möte, som de ändå ger en i sin leklust, nyfikenhet och sällskapsiver är en känsla utöver det vanliga! Kaptenen tog oss efter en stund med flocken ut till Stilla havets början och the Hole in the Rock. En katedral som formats av miljontals vågor, oräkneliga stormar, regnoväder och erosion mitt i en enorm klippa ute i havet. Katedralen är som ett hål genom klippan och genom den smala passagen ledde oss kaptenen med en hårsmån mellan båtrelingen och klippväggen. En (väl?)ljudande konsert av tjoande turister utnyttjade katedralens akustik till bredden när kaptenen lyckades stoppa båten precis mitt i passagen. Vi kände oss, mitt i adrenalinflödet, riktigt små på jorden, ödmjuka för Guds stora natur och kraften i dess existens!

Kontrasten mellan förmiddagens känslostämningar och kvällens övernattning på en bakgård i en asfalterad miljonstadsförort var slående. Men kramarna vi fick av våra goda, åttioåriga vänner Ron & Kay fyllde på andra förråd i vårt inre. Samhörigheten vi känner med dessa amerikaner, som sålde allt de ägde, steg ombord på en världsomseglare med sina tre barn för att bli missionärer på den lille Nya Zeeländska ön Great Barrier Island för 40 år sedan är lika naturlig som förvånande. Vi hittar varandra så fullkomligt samtidigt som vi har så mycket att lära av varandras erfarenheter. Det är en gåva med välbevandrade vänner som samtidigt behållit sin nyfikenhet och vilja att höra om nya saker. Och lilla lurvtussen Oreo, den svartvita spralliga valpen som aldrig blir stor, slickade oss rena i lyckan över återseendet och uppmärksamheten från några hundglada barn!

Husbilen hann fastna i leran på den regndränkta gräsmattan och sprutas ner med lervälling i våra försök att få upp den och vi hann äta Kay´s nybakade äppelkaka till morningcoffee i gryningen. Alla lösdrivande tillhörigheter i husbilen fann till slut plats i våra tio(!) väskor, husbilsföretaget Britz fick tillbaka sitt fordon, vi lyckades checka in väskorna i tid på flygplatsen och bänka oss i en Airbus A320 innan planet lyfte ut oss ur Auckland vid lunchtid.

Att flyga över ett så vackert land som Nya Zeeland är en ren – vad ska man säga – nåd. Själv klarar jag inte att hålla ögat torrt. Kanske för att hela landets yta innehåller resminnen, människor vi mött, upplevelser vi gjort, saker vi sett, tankar vi tänkt, händelseförlopp som förändrat oss för alltid. Men också för att det är så himmelskt vackert. Molnen dolde landskapet bitvis men det gjorde nästan upplevelsen ännu större när vi flög över den gamla vulkanen Mount Ruhapehu. Stilla havet slog sina mjuka vågor in mot den svagt rundade strandkanten och grönskan på slätten strålade i sin prakt mot oss där uppe i luften. Vid bergets fot hade himlens alla moln landat och bäddat in hela vulkanen i en bomullsliknande klädnad, hög som bergets egen stolthet. Vi lämnade Nordön och flög in över Sydön där Golden Bay, Farewell Spit och ”vår” by Takaka närmade sig. Vi flög in över de två små öarna på stranden utanför vännerna Paul & Vonda´s hus, vi såg de gyllene stränderna där vi paddlat kajak, vi påmindes om vart vi åkt vattentaxi så snabbt att alla ansiktets rynkor eliminerades. Vi flög in över regnskogarna som vi vandrat i, stränderna vi haft picknick på i palmskuggan, musselfarmen där vi slaktade får som kvällsnöje, huset vi hyrde när vi jobbade på ”vårt” café i fjol och Nationalparken Abel Tasman med all sin prakt. Därefter tätnade molnen åter som ett vilsamt täcke över landskapet och gav oss doktor Snuggles-önskan om att kliva ur och ta en promenad på den mjuka molnmadrassen.

Det blev kaffepaus på flyget och plötsligt kom sinnet tillbaka till nuet. Hjälpa barnen öppna plastförpackade små skedar, servetter, godispåsar och se till att drickan inte rann ner mellan byxbenen utan hölls kvar i koppen. Märkligt egentligen hur vi som människor kan sitta så där högt uppe och fika! Som om det vore det mest naturliga i världen…

Under inflygningen över de Södra Alperna med snöbeklädda bergstoppar och branta stup klarnade väderleken upp och jag kunde med kartan i knät följa bilvägar genom Lindis Pass, se alpfloden från Mount Cook ner mot östkusten och staden Oamaru som kommer bli vårt hem under denna resa. De azurblå alpsjöarna glittrade ikapp med plåttak på enorma fårfarmer, vi vinkade till tant Ruth i hennes hus i Wanaka och flög över Chard Farm Winery där vi var på vinprovning i mars. Den mäktiga Clutha River brusade fram och ledde oss ner till alpstaden Queenstown där vi efter kraftig turbulens och magkittlande, skumpig flygfärd landade i Pernilla och lilla Georges armar. Inte bokstavligen förstås men lika välkomnande tog de emot oss på flygplatsen, denna Olas extrakusin och barnens extrasyssling. Glädje och kärlek!

To be continued…