Äntligen ett hus!

Efter två månader på Nya Zeeland och sex veckor i camping-nivå-boende på ett rum och kök precis bredvid jobbet har vi äntligen hittat ett hus vi får flytta in i nästa vecka!
http://www.southernwiderealestate.co.nz/detail?l=9657

Finare kommer vi aldrig bo - återkommer om storyn bakom alltihop, ville bara dela med oss av vår glädje.

Nu börjar jakten på att fylla huset som står helt tomt - även utan kyl, frys och tvättmaskin. Vi äger just nu bara det vi hade med oss i resväskorna. All donations welcome...

Vi behöver sängar, soffa, köksbord och stolar, vitvaror, dammsugare, sänglampor, en hink och mopp, klädnypor, trasor, porslin, glas, bestick, stekpanna, konservöppnare, visp, grytunderlägg, toalettborste, plastpåsar, glödlampor... Det är som att flytta hemifrån men utan mammor till hands och med två barn - fullt arbetande heltid med barn i skolan och endast en bil fast vi skulle behöva två. En spännande utmaning när man är pigg :) Det är otroligt vad prylar som behövs bara för att få livet att fungera! (Vi försöker vara positiva och tänka att vi kan sova på mattan med varsin kudde, men jag vet inte... bagerskan blir tillräckligt ledbruten under arbetstid - hahaha! ;)

Kök i samma del som...

... vardagsrum 1

Vardagsrum 2

Vårt sovrum med walk in closet (!)

Utsikt från vårt sovrum

Barnens (!) badrum

Vårt (!) badrum

Del av trädgården

Valnötsträd & körsbärsodling i trädgården

Det hela är så fantastiskt så vi knappt tror det själva!

Vardagen i bilder

Koncentrationsövningar för 6-7 åringar.

”Händerna på huvudet!”

 ”Håll i örsnibbarna!”

Sedan är alla barnen tillräckligt koncentrerade för att lyssna på lekinstruktionerna för  ”Fisk och havstång”. När man i leken blir tagen fastnar man på en klippa i havet och blir en vajande tång (här på NZ är de upp till fem meter långa och tjocka som läderskärp) En fisk måste komma och simma genom tången för att den ska kunna ”räddas” och flyta iväg.

Fullt ös!

Alvin och Jordan – riktiga polare

Efter gympapasset är det fullt fokus på skrivuppgifterna i klassrummet. 

Fantastisk pedagogik där man både tillgodoser och utmanar kroppens och intellektets behov. 

Alvin nere till vänster i bild.

Arbetet kretsade denna dag kring ett fågelbo klassen hittat, 

där fåglarna vävt in hår från människor i sitt bo.

”They got some manhair”

Under tiden hade mor & far en dag på restaurangen som hade mitt-i-veckan-stängt, personalens ”weekend”. Ola övade på Latte Art; konsten att hälla skummad mjölk i vackra dekorationsmönster ovanpå espressokaffet. Ingrid testade Nya Zeeländska mjöler och surdegar med Lännäs-recept som övning inför kommande produktion.

Kafferast – det bästa på hela dagen…

… med gott sällskap. 

Surdegsbröd med varmrökt lax, frisésallad från trädgården 

och gorgonzolaost och en stund vid Facebook och med mejlen.

På fredagseftermiddagar samlas hela skolan i samlingssalen för en ”Assembly”. 

Barnen radas upp klassvis utomhus och alla ska stå på sin plats innan de får gå in.

Year 2 i bild med Alvin trea bakifrån.

Man sjunger tillsammans (med ett tryck som fick mamman att fälla en tår av rördhet, vilka sångröster!) och det delas ut diplom för barnens prestationer under veckan. Alla får diplom någon gång under terminen och det finns alltid något att berömma hos var och en. Positiv förstärkning högst konkret.

De yngsta barnen sitter främst och de äldsta barnen längst bak.
På skolan går barnen mellan 5-13 år upp till Year 8.

Engla i övre högra hörnet med synligt gult på sidan av tröjan och 

Alvin i nedre högra hörnet med fingrarna på hakan.

I skoluniformen finns olika plagg beroende på säsong. De flesta har den kortärmade blågula Papakaio-tröjan, många en blågul sportjacka med tryck på ryggen över eller en blå fleece med skolans namn broderat på bröstet. Som tjej kan man välja en rutig byxkjol med knästrumpor, marinblå långbyxor eller marinblå shorts. Grabbarna kör samma långbyxor och shorts, beroende på väder. Det finns även en marinblå och gul s.k. ”rugbytröja”, vad vi skulle kalla collegetröja, som är lika populär som den är dyr…

Våra barns högsta önskan var den blåa jackan med gula längsgående ränder på ärmarna - till föräldrarnas stora glädje. Snygg och praktisk enligt mamman ;)

Den obligatoriska solhatten för utomhusbruk upphängd 

på kroken i klassrummet i slutet av skoldagen.

En blågul bildserie

Lycka är att hitta svenska flaggan!
Paihia, Bay of Islands
Tänk att skoluniformen skulle ha just "våra" färger!

Skolpojken med lunchlåda & obligatorisk solhatt

Engla med läraren Mr Wansbrough i Year 5 på Papakaio School

Alvin med fröken i Year 2 på Papakaio School

Mattegenomgång i Alvins klass

Milsvida stränder med runda och platta "kasta-macka-stenar"
Därav namnet på "vår" restaurang Riverstone Kitchen

Ingrids uppdateringar på Facebook...

...  för er som inte finns där. I brist på energi att beskriva nuet speglar iaf detta en glimt av tillvaron.

den 25 oktober

Idag kom sommaren. Känns helt OK med försommar när det nu snart är november!

Sitter ute och lapar sol efter att ha inandats lite för mycket mjöldamm idag. Chefen bad mig experimentera med surdegsbröd och dess logistik och det har jag med glädje gett mig hän åt. Det blir till att skölja ner dammet med pumpasoppa till kvällen.

den 23 oktober

Känslan när sjuåringen får ett "Well done!" på det skriftliga provet en vecka efter han börjat engelskspråkig skola med endast tio ord i det egna ordförrådet. 
Barn är helt otroliga - vilken kapacitet!..

den 22 oktober

Frostnupen timjan i trädgårdslandet till morgonens "batch of savoury scones".
Det är fortfarande kallt på nätterna!

den 21 oktober

Så här kan det ju inte fortsätta!
Nybakat surdegsbröd med frisésallad, gorgonzolaost och soltorkade tomater till fm-espresson. Nyfångad, nyfriterad fisk med sallad och majonäs till lunchen. Rimmad oxbringa med potatismos och nyplockade broccolibuketter, krusbärs- & björnbärstarte med riktig glass på ägg, socker och grädde till middag och en lite macciato till det. Och disken lämnade hela familjen bara till disktanten, den gick vi hem.
Nu får det bli burkmat under våra två lediga dagar :))

den 20 oktober

Ser i kors, darrar av trötthet men bubblar nästan av stolthet över att vår familj klarat alla utmaningar, framför allt barnen utan eget engelska-vokabulär i liten NZ byskola. Svårare än vi väntat oss men desto större glädje över att fortfarande stå på benen :) Nu kan det bara bli lättare!

den 18 oktober

Första arbetsdagen avklarad - vi överlevde :)

Efter två veckor i Oamaru

Oj, vad tiden går och fylls med ett överflöd av intryck. Varje kväll tänker jag att jag ska sätta mig och skriva ner allt som händer och allt vi upplever, men orken finns inte kvar när vi kommer till den lugna stunden på kvällen.

Kort sammanfattat går allt bra och vi går på ett väldigt märkligt sätt i förutberedda gärningar. Tillvaron är extremt utmanande och tuff, men allt sammanfaller liksom hela tiden till ett självklart varande och vi håller på att lägga ett pussel som vi anar kommer bli en fullkomlig och vacker bild. Människor vi möter och har att göra med är fantastiskt hjälpsamma och tillmötesgående, precis så som vi känner Nya Zeeländarna sedan tidigare. Men vi pressas hårt och nybyggartraditionen att inte böja sig för någon enda utmaning sitter djupt rotad i kulturen. Vi liknar det vid att som nykomling pressas genom en potatispress för att omgivningen ska se vad som kommer ut på andra sidan och se om ”potatissorten” höll måttet.

Både i skolan och på jobbet.

Vi har alla fyra kastats rakt in i verkligheten med huvudet före och det finns inget ”välkommen-är-du-ny-hoppas-du-ska-trivas-hur-känns-det-vi-förstår-att-det-är-mycket-så-här-i-början”-trevligheter. Ett NZ sätt som är väldigt påfrestande men gör pinan kort, om man får uttrycka sig så. Dag 1-3 grät vi alla fyra och vi föräldrar undrade både en och tio gånger vad i all sin dar vi gjort och vad vi valt att utsätta våra barn för. Men dag fyra vände hela steken och det var som att vi klarat testet! Darrande av utmattning men stolta över vad vi lyckats ta oss igenom tog vi oss mirakulöst igenom hela veckan. Måndag-onsdag med barnen i skolan, torsdag och fredag första dagarna på jobbet med skytteltrafik mellan arbetsplatsen och de lektioner barnen behövde oss på i skolan. Lördag och söndag med barnen hemma och vi själva som jobbade 8-9 timmar i sträck utan rast. Hej å hå, men det gick! Måndag har varit helgdag här i landet så vi fick ledigt alla fyra, och nu tisdag och onsdag har barnen varit i skolan och vi har fejjat runt med allt praktiskt som behövts ordnas. Med banken, bilen, husletande, inköp av skoluniformer, matinköp, pendeltrafik till tvättmaskin och torktumlare eftersom vi inte har någon själv, inköp av egna arbetskläder osv osv.

Tänker man på situationen som rådde då nybyggarna från Europa nådde NZ för 150 år sedan var de endast de hårdskinnade, uthålliga och de med kämpaglöd som klarade av regnskogens alla utmaningar. Med den ytterligare egenskapen att genuint kunna glädja sig åt arbetsinsatsen resultat och utifrån det aldrig rädas mer arbete eller klaga över den energi som gått åt till att genomföra det utförda. Mesproppar skickades tillbaka till Europa och den som skodde sig på någon annan blev snabbt utanför den sociala strukturen som långsamt byggdes upp. Strävsamhet, hårt arbete och disciplin belönas rikligt även idag i samhället här, och möter beröm och uppmärksamhet redan i tidig skolålder. Som exempel kan nämnas att varje fredag eftermiddag samlas alla skolbarn i samlingssalen och lärarna delar ut diplom till elever som presterat något framstående under den gångna veckan. Hjälpsamhet under lektionstid, en noggrant utförd forskningsuppsats, fin prestation på idrottsdagen, ett inspirerande verk i bilden eller hjälp utan knot att på rasten plocka skräp på skolgården uppmärksammas och goda exempel på alla nivåer lyfts fram inför de andra. Vi gillar det skarpt!

Barnen började skolan förra måndagen och går således sin andra vecka nu. Vi vuxna började jobba förra torsdagen, då restaurangveckan startar. Vi jobbar torsdag till måndag då restaurangen har stängt och vi således är lediga tisdag och onsdag. Helgen var tuff då vi förväntades högprestera från första stund och restaurangen var fullbokad med gäster då det var storhelg i landet.
Men det gick! Det var kul men svårt, vi är helt rätt men har mycket att lära. Konceptet på restaurangen stämmer helt med våra egna filosofier och vi kunde inte hitta en arbetsplats som skulle passa bättre. Den kunskap vi besitter är precis behövd och det vi är bra på är det de precis just nu vill utveckla. Vi behöver smälta alla intryck och upplevelser lite mer innan vi kan återge dem, men sammanfattat bara vet vi att vi är där vi ska och känner ett nyfunnet lugn över nuet.

Vad gäller vårt boende så har vi, efter att ha hittat den äckliga mögelhärden under Alvins säng, flyttat ur det rummet helt och stängt dörren. Mögellukten har minskat avsevärt och vi har funnit lite mer frid i vårt boende som ju är tillfälligt, men nu kan funka några veckor tills vidare. Barnen ligger på bäddsofforna i det kombinerade vardagsrummet och köket, men det funkar för oss att ha TV:n på lite lågt om kvällarna i samma rum, eller tända en myslampa och läsa lite till kvällsteet innan vi somnar i vårt sovrum. Tänker man ”stor husbil” så känns det hela faktiskt riktigt rymligt! Detta lilla boende ligger ju strax intill restaurangen vilket varit väldigt bra för oss alla fyra medans vi försökt komma in i rutiner och fatta vilka tider som gäller för vad. Det liknar ju mycket hur vi lever och arbetar hemma i Lännäs, med boendet i anslutning till arbetet. Barnen kan alltså vara hemma och njuta sin ledighet medans vi arbetar, då vi finns nära till hands om det skulle vara något. Helgen som gick var de fullkomligt nöjda med att bara njuta tom, ledig tid med varandra och är ju numera stora nog att sköta macklunchen själva.

I skolan har de kommit otroligt bra in i gänget och det är ju vad som räknas som barn. Har man kompisar klarar man skolan! Lärarna är toppen och barnen är ju trimmade på hjälpsamhet och det har vi verkligen fått se prov på. Alvin hamnade under en stor kille på skolgården, som trots att Alvin sa ifrån brottade ner honom. Till Alvins hjälp kom en hord av sjuåringar som försvarade och skyddande omringade honom tills de nått den lärare som hade rastvakt och kunde reda i vad som hade hänt. Att lyckas förklara på engelska hur man blivit nerbrottad övergick Alvins språkkunskaper men där hade han god hjälp av sina nya vänner som snabbt pekade ut den bråkiga stora killen i femman! Jag som mamma var efteråt rädd att det nu skulle växa en klump i magen för lilleman över att vara i skolan utan oss föräldrar, men efter skoldagen sa han bara:

”Mamma. Nu vet jag att jag kan vara trygg på skolan!”

”Jaha, hur då?”

”För att jag vet att jag har kompisar som försvarar mig.”

Den största gåvan ett barn kan få. Trygghet.

Har du läst ända hit? Lämna gärna ett spår under kommentar rutan så vi får veta vem som läser och vem vi skriver för! Ett namn, en kram, ett pip eller ett hej - det är värt så otroligt mycket som respons på allt det vi delar med oss av.

1. Klicka på ordet Kommentarer här nedan, eventuellt står en siffra framför

2. Författa i rutan

3. Välj Namn/webbadress i scrollrutan Välj profil

4. Skriv ditt namn, strunta i webbadress

5. Klicka på Fortsätt

6. Klicka på Publicera

Semesterbilder av Livet före Allvaret

Lite semesterbilder från vår resa med den hyrda lilla husbilen uppe i Northland

Frihet på Karekare Beach

"Men hur funkar den här självutlösaren egentligen??"

Alvin & hans nyvunna maori-vän

Apan i palmen!

Like Father like Son
Karekare Falls

Eftermiddagsvila i regnskogen

Temat för lekarna är just nu Harry Potter,
så trollstavar tillverkas på löpande band.

Lilleman och Storeträd

När vi fyra försökte hålla händer och nå runt
stammen kom vi bara knappt halvvägs runt! Ett av
de mäktiga Kauriträden med flera hundra år på nacken.

Whangarei Adventure Park
med säkerhetssele & hjälm

Klätterbanor fem meter över marken mellan höga
tallar planterade mitt i regnskogen

Lambi Live

Efter vi lämnat åter husbilen flög vi ner till Sydön med kallare klimat men varm vänskap.

Dagens äggproduktion

Trädgårdsarbete hos Tant Ruth
i hennes vilsamma paradis

Vi hade förmånen att som familj få gräva en grop...

... fylla den med hästgödsel...

... och plantera ett alldeles eget...

... bokträd!

Södra Alperna på våren från Tant Ruths hus

Barnens första skoldagar

Ingrid sammanfattar:

Idag har vi onsdag här nere och vi som familj har just avslutat tredje dagen på äventyret försöka-förstå-NZ-skolgång-och-dess-kultur. Det är så otroligt mycket intryck att bearbeta och mycket nytt att lära så våra hjärnor kokar. Att översätta engelska dikter och gympalektioner, statistikundervisning och rutiner man inte ens känner till för sina två barn kräver två grymt aktiva och engagerade föräldrar. Vilket vi känner oss som, i alla fall mellan klockan nio och lunchrasten.... Sen dunkar huvudet rätt bra... Vi har valt att åka hem efter lunch och bara smälta alla intryck i hopp om att alla fyra ska orka hela veckans alla skoldagar. Det går åt så mycket energi att vi känner oss som urblåsta såpbubbelburkar efteråt! Det är kul men grymt svårt, utmanande på rätt nivå men språket utgör barriärer vi inte ens i vår fantasi kunde förutse. Vi jobbar hårt och aktivt på att bryta ner dem, åt barnen och tillsammans med dem och deras lärare. Ola har tillbringat tre dagar med Engla i hennes klassoch Ingrid har varit med Alvin. På NZ börjar barnen i skolan den dag de fyller fem år och börjar ettan när de är sex år. Alvin går således i klassen över hemma; Year 2 och Engla likadant; hemma i fyran men här i Year 5.

Barnen är imponerande uthålliga i sin strävan att lära sig formulera sig och förstå den snabba, kiwi-dialekt-präglade engelskan. Bemötandet av rektor, administrativ personal, föräldrar och lärare har varit över all förväntan och därför är förutsättningarna riktigt goda. Men barnens, för närvarande, största problem är att de känner sig så "korkade". Engla känner att hon hänger med på undervisningsnivån och med lite översättningshjälp förstår vad som det pratas om i klassrummet, men hon märker att hon är begränsad i att uttrycka sig på samma nivå som hon vill. Alvin känner samma sak; han vet precis svaren på frågorna fröken ställer på mattegenomgången eller statistikundervisningen men har varken självförtroende eller vokabulär att uttrycka sig. För honom går det lättare att hitta de engelska orden i krigslekarna varje sjuåring runt hela jordklotet förmodligen leker på sin skolgård. Då glömmer han liksom bort sig och kommunikationen har fler vägar än genom orden. Lyckan för honom är enormt stor efter gympapassen mellan lektionerna eftersom han är snabb, lång och sportintresserad. Känslan för honom att komma först i något är uppbyggande och på så vis kan han visa de andra barnen att det finns mer bakom den tysta, lite försiktiga utsidan som han just nu bär i klassrummet. Engla fick frågan av tre tjejer i klassen idag om hon ville sitta bredvid dem vid lunchen. Ni förstår känslan - lyckan i hennes ögon var total! Får man bara en kompis blir ju skolan plötsligt rolig. Hästtjejer finns det gott om och vi bor i ett riktigt farmlandskap, så med några ryktborstar i hand och lite fnissiga tjejer runtomkring kommer nog engelskan att blomma för henne!

Ola skriver:

Som förälder vill jag att mina barn ska trivas i skolan och tycka att det är ett pedagogiskt intressant och roligt upplagt arbetsätt läraren presenterar för klassen. Efter två dagar i Englas klass, åk 5, är jag helt överväldigad över den Nya Zeeländska pedagogiken.

Det första jag slås av är hur nära läraren jobbar eleverna. Längs bak i klassrummet står katedern. Dvs läraren använder den bara när han själv behöver sätta sig ner och skriva något, vilket under dessa två dagar knappt inträffat. Istället jobbar Mr Wansbrough i konstant dialog med eleverna, såväl i helklass som individuellt och i olika grupper.
I helklass använder han gärna en smartboard, en sorts digitaliserad whiteboard, där han snabbt och smidigt får upp Europas karta för geografin, cirklar och mängddelar för bråk-räkning i matten och dagens textexempel på återberättande i engelskan. Med några klick på tavlan kan han illustrativt färglägga delar av cirklarna, samtidigt förklara och rita ut gamla öst/västgränsen genom Tyskland och låta elever göra cirklar runt vad de menar är inledning, handling och sammanfattning i engelskatexten. Allt detta sker med klassens totala närvaro medan de sitter på mattan samma
”Tyler, vad är hälften värt om en hel är värt 20? Och varför?”
Om Tyler inte kan, teaterviskar en kompis svaret i hennes öra så hon får prova att säga svaret samt motivera det. Sen frågar magistern igen
”Jacob, vad är hälften värt om en hel är värt 20? Och varför?”
På så sätt präntas kunskapen in och alla elever ges både tid och chans att förstå och hjälpa varandra greppa de resonemang som läraren vill lära ut.

”Men varför sitter vi inte vid bänkarna utan på mattan?” undrade Engla. Då bryter Mr Wansbrough samtalet om bråkräkning och instruerar vad de olika mattegrupperna ska jobba med de närmaste 15 minuterna. Snabbt och målmedvetet hämtar någon i gruppen dagens uppgift som ligger i gruppens låda och alla sätter sig – vid bänkarna. Under fascinerande koncentration jobbar eleverna med sin uppgift, utan särdeles mycket bredvidbabbel. I’m amazed! När det är dags att återsamlas säger Mr Wansbrough i vanlig samtalston
”Ok, avsluta ert arbete och återsamlas på mattan om tio….nio….åtta…sju…” och innan han nått ett sitter alla eleverna på mattan och är redo att delge vad man just jobbat med. Erfarenheter och iakttagelser, frågor och funderingar ventileras och magistern leder samtalet med otrolig disciplin och lyhördhet för varje elevs behov.
”Max, behöver du mer tid? Ok, jag återkommer till dig inom kort så du hinner tänka på svaret. Haylee, vet du varför…”

Det andra jag slås av är den motiverande och inspirerande delaktigheten.Varje ämne är i princip uppdelat i dessa tre moment; genomgång vid tavlan, grupparbete och/eller enskilt arbete, samt återsamling framför tavlan för delgivning och sammanfattning. Alla moment är handledda av läraren, men eleverna är otroligt delaktiga i alla tre momenten. Just tanken att eleverna hjälps åt så aktivt i samtalet att finna svar och motiv till svaren är inspirerande. 

Det tredje är riktigt kul och rimmar så totalt med hur jag själv skulle velat att många av mina skoldagar sett ut! När sammanfattningen av matten är slut knatar hela klassen ut på stora gräsplanen för att träna starter och spurter inför kommande distriktstävlingarna i friidrott. Bara tanken på att slänga in 15 minuter löpträning under teoripasset är helt genialt! Elevernas syresatta hjärna funkar klart bättre efter fem snabba ruscher om 30 meter. Nästa pass inne i klassrummet innehåller samhällskunskap.

För det fjärde lägger jag märke till att undervisningen är otroligt effektivt, men inte stressig. Skolan börjar klockan 9 och förutom det ovan beskrivna har Engla hunnit ha ett skriftligt och ett muntligt prov i engelska och matte, alla elever hunnit med fruktstund med höglösning samt haft individuell skrivning utifrån en mall kring återberättande – och klockan är inte ens halv tolv! Eleverna får klara tydliga ramar och förväntas klara de ålagda uppgifterna inom utsatt tid, vilket förutsätter att de inte schabblar bort tiden. En del uppgifter hinns inte med på en gång, men då spänner de istället över flera lektioner. Från min föräldrastol i klassrummet ser jag få elever som inte hänger med. Nån enstaka skakar frågande på huvudet, men då är genast en kompis där och förklarar hur det hela hänger ihop eller förtydligar instruktionen. Så blir det lunchdags och därefter ett 40 min idrottspass - varje eftermiddag! -  och så en avslutande session i klassrummet innan samtliga klasser slutar kl 15. En effektiv 6 timmarsdag kort sagt.

Med få variationer ser dagen ungefär likadan ut för Alvins klass med 6-7 åringar i åk 2.

Det ska bli spännande att följa våra kära barns utveckling med detta tempo. Engelskamässigt är det förstås kämpigt. Det är en helt annan sak med engelskan barn emellan på en lekplats än i klassrummet. Bara idag dök ord som ”fractions”, ”literacy” och ”carnevoar” upp. För att inte tala om den underbara nya zeeländska dialektens e & i-ande; Ord som ”red” uttalas t.ex. [riid] och ”share” uttalas [sheer]. Så meningen ”You have to share the red blocks” kan således lätt felöversättas till ”ni måste raka de bortkastade klossarna”.