Femte färdens första fas

Kvällen är kommen och barnen har knoppat in. Vi sitter inlindade i varsin yllefilt och huttrar för att hålla värmen. Brasan sprakar men vi eldar nog mest för kråkorna. Det kommer i alla fall inte rök ur våra munnar längre när vi andas som det gjorde när vi kom hem med barnen efter skolan idag. Kort sagt: vi fryser. Inomhus och utomhus. Pappväggar och englas-fönster är standard här och golvets enda isolering är heltäckningsmattorna. Lite snålt när det är 3 grader utomhus om natten. Tack och lov att duntäcket kunde knölas ner i resväskan innan den uppnådde 20 kg gränsen! En hagelstorm drev in från Sydpolen i eftermiddag efter en annars härligt solig dag och avslutade sin framfart med en majestätisk regnbåge i kvällssolen över Stilla havet.

Five seasons in a day – aprilväder är ingenting mot de väderväxlingar vi upplever så här på våren på Nya Zeelands Sydö. Om ni plockar fram en karta kan ni se att det inte finns någon landmassa mellan oss och Sydpolen, inte heller något som stoppar vindarna från södra spetsen av Chile. Varken väster eller öster om Sydamerikas sydspets. Men när det väl blåser norrifrån kommer en varm, torr vind som tidigare svept över Australien och regnat ur sig all sin fuktansamling på Nya Zeelands västkust i regnskogen där. Vinden från söder spelar oss gärna ett spratt. Vi har en liten glasveranda som vätter mot havet. Häromdagen sjönk temperaturen tio grader under tio minuter inne på verandan – från att solen sken från en klarblå himmel till ett regnväder svepte in och immade igen rutorna. Nåväl, när man fryser upptar tankar kring uppvärmningen, utomhustemperaturen och väderleken den största delen av ens energi. Resten av energin går för närvarande åt till att få in hjärnan på det engelskspråkiga spåret. Att byta språk, återigen konversera om besticklådor i fackhandeln, diskutera bussrutt med skolbusschauffören, fråga sophämtningsföretaget om sophämtningen ingår i hyran och prata sotningsbegrepp med sotaren på engelska i ett nafs kräver totalt fokus. Att bli inkastad som extrafröken på sitt andra språk bland engelsktalande åttaåringarna för att leda ett diskussionspass om varför dinosaurierna dog ut och hur fossiler blir till, förutsätter att kan prata runt det vokabulär man inte behärskar och orkar le åt sina egna tillkortakommanden!

Det är två veckor sedan vi lämnade Lännäs Södra Skola för en natt på hotell i Arlanda. Att packa ihop en familj, stänga en 300 kvadratmeter stor fastighet med både verksamhet och hem var som vanligt stressigt, men det gick bra. Inget kokande bajsbrunt vatten i kökskranen som vid första avresan, ingen motordöd bil som vid andra avresan och ingen polisgenomsökning av alla fordon på väg upp till Arlanda på grund av rån i Katrineholm som vid tredje avresan. Flygresan var seg men gick bra till slut. Vi flög via Köpenhamn till Singapore och landade klockan ett på natten i vår dygnsrytm efter en tolvtimmarsflight utan sömn. Vår sömncykels sovtimmar avbröts kontinuerligt av flygvärdinnornas välmenande frukostbestyr - svårsovet flight med andra ord, särskilt om man är åtta eller elva år med trehundra spel, tvåhundra TV-serier och hundra filmer på skärmen framför. Övertrött barnfamilj i Singapore hade svårt att uppskatta flygplatsens fjärilshus, kaktusträdgårdar, orkidéutställningar och gratis massagestolar. Vår mellanlandning på fjorton timmar gav oss teoretiska möjligheter till en Sangria på palmstranden, men av ren överlevnad beslöt vi oss för att undvika temperaturchocken och hålla oss inom aircondition-sfären. Sex timmars sömn på varsin brits gjorde oss lite mer mänskliga och laddade för den följande tolvtimmarsflighten runt klotet.

Christchurch chockerade oss! Den kraftiga jordbävningen i februari 2011 med hundratals efterföljande, utdragna efterskalv har HELT demolerat den vackra innerstaden. Vi, som väntade oss en fin tvådagars-introduktion på familjens femte resa i landets andra största stad, vandrade runt i en spökstad lik en som utrymts efter dramatiska krigsbombningar. Vi visste att stadskärnan skadats, men hade inte förstått att innerstadens alla hus stått övergivna i flera år och hälften av dem jämnats med marken. Det var obeskrivligt deprimerande. Vi vandrade förbi parken många gånger med de 185 tomma, vitmålade stolarna. En pensionärsfåtölj, ett babyskydd, en bilbarnstol, skrivbordsstolar, rottingfåtöljer, köksstolar, små barnpallar, en saccosäck… en stol till minne av varje person som miste livet. Som för alltid kommer vara saknad av så många, så många och vars stol nu gapar tom. Vi kramade om varandra extra de där kvällarna. Men vet verkligen ingenting om framtiden. Tack och lov. När som helst kan vad som helst drabba oss, även när vi tror att vi är som mest säkra. Christchurch var den stad Nya Zeeländarna själva menade var minst sannolik att drabbas av en jordbävning. En vulkanaktiv linje med tunn jordskorpa går rakt genom landets kartbild, men linjen är inte i närheten av katastrofens centrum i den drabbade staden.

”Christchurch will never be the same”

Det kommer säkert ta tio år innan staden blommar igen. Det är att jämföra med att hela Örebros centrum med rådhuset, slottet, Hjalmar Bergman Teatern, tågstationen, Nikolaikyrkan, McDonaldshuset och Krämaren skulle jämnas med marken och resten av byggnaderna mellan järnvägen, Järntorget, Våghustorget och Oskarsparken skulle bli förbjudna att beträda med hänsyn till rasrisken. Ofattbart.

Det var en lättnad att ta bussen söderut mot ”vårt” Oamaru. Vårt värdpar på ett förbokat Bed & Breakfast hämtade oss vid busstationen och gav oss ett fantastiskt välkomnande i bästa kiwi hospitality-anda. Efter en ljuvlig natts sömn i prassliga lakan, befriade från oroliga jordbävningsdrömmar, stärktes vi av Liz’s stadiga frukost med scrambled eggs & salmon on toast.  Efter påtåren knatade vi runt kvarteret mot vårt hus som vi med mycket möda och besvär lyckats skriva hyreskontrakt på redan i Lännäs. Huset som vi bara sett på bild motsvarade alla förväntningar och dagen ägnades åt att flytta in vårt magasinerade bohag. Huset har en fantastisk vy över Stilla Havet och lika imponerande som den är kommer våra benmuskler att bli inom några veckor. Hå och hej vilken pärs det var att bära upp kyl, frys, soffa, dubbelsäng och otaliga kartonger uppför den milt sagt branta gången upp till huset!!! Tre grader inomhus, tre grader utomhus, inget drag i kaminen som husets enda uppvärmning och endast fuktig, svåreldad eukalyptusved i garaget. Den kvällen var vi inte kaxiga. Vart fanns sängkläderna nerpackade? Kuddarna? Skruvarna till sänggaveln?? Och skiftnyckeln??? Ingen förälder med sinnena i bruk hade velat bädda åt sitt barn med madrassen på golvet i den kylan. Jetlag, förvirring, hunger och envishet. Vi löste situationen med ihopbitna tänder, hittade våra fyra välsignade electric blanket och hann få fyra varma sängplatser innan midnatten kom. Elen i huset var i alla fall påslagen och det fanns rinnande vatten i kranen.

Dagen efter kom sotaren och plockade ut den största sotklump vi skådat ur skorstenen. Det var varken eukalyptusveden eller oss det var fel på - vilket drag det blev! Huset hade stått tomt någon månad innan vi flyttade in, så det tog några dagar innan huset blev välkomnande mot oss - de nya hyresgästerna. Ingen tvättmaskin, inte en spegel i hela huset, ingen gräsklippare (måste vi äga en sån också på denna sidan klotet!?!...), inga garderober men lampor och gardiner! Märklig huskultur – det sistnämnda anses tillhöra huset men inte en badrumsspegel eller vitvaror. Under första veckan på 80 Aln Street sysselsatte vi oss med att packa upp kryddlådan, köpa byråer till barnens kläder på loppis, städa ur köket innan porslinet kunde packas upp (ja, det städar man när man flyttar in…) och njuta kaffe på favoritcaféerna i stan. Våra barn, som är riktiga lantungar från Östernärkeslätten och Nya Zeeländska farmer, fascinerades över gatlyktor om kvällen, gångavstånd till Supermarket och vår utmanande trädgård i fyra terrasser. Skratt blandades med tårar som de alltid gör den första veckan för oss på respektive sida jordklotet, men det var som vanligt gott att vara tillbaka. Denna gång inte med lika stor förväntan och upprymdhet som vid tidigare resor. Vardagen kändes nära inpå redan vid landning och äventyren kommer ju inte bli av lika vild karaktär som tidigare. Däremot bar vi alla fyra på en skön förvissning om att det är det här som gäller nu och att tiden som ligger framför är en viktig del av den framtid som vi jobbar på att skapa. 

Starten av resa 5 enligt Facebook

den 30 september

Jag kommer sakna tvättmaskinen, sill, björkved, Njalla, mamma, ekologiska bananer, den långsamma skymningen, att avslappnat kunna skämta på mitt eget språk och golvvärmen på badrummet. Och mina ugnar...

den 1 oktober 

Måste säga att jag har bra magkänsla.
100 kg får vi ha med oss. 
Igår plockade jag fram det vi skulle ta med.
Idag packade jag väskorna och vägde bagaget: 99,5 kg.

den 1 oktober

Då så.
Svedala börjar kylas ner så flyttfåglarna lyfter mot äppelblom och lammungar på undersidan jordklotet. Tack Sverige för en fantastisk sommar - den finaste i mannaminne!
Vi hann få första färdigtryckta boken på hotellet på Arlanda och hade releaseparty med närmsta familjen. Nu vänder vi blad och börjar skriva nästa kapitel Livskvalité.
Stort, utmanande, spännande och hisnande. Hemma tar vi med oss - det finns mellan de fyra hörnstenarna som utgörs av medlemmarna i vår lilla familj.

den 3 oktober

Sitter vi Singapore och vantar pa stormen av entusiaster som vill ha var nyutgivna bok signerad, men den verkar utebli... 
Hade kanske varit smartare med ett releaseparty i Orebro... 

den 4 oktober

Nu har vi landat på Nya Zeeland bland körsbärsblommor och musöron. Har checkat in i centrala Christchurch. Mitt i vår glädje över att vara här möts vi med förfäran över synen av ett demolerad innerstad efter jordbävningen för två år sedan. Uppbyggnaden av innerstaden har just påbörjats, men här är fortfarande öde och spöklikt. De 185 tomma stolarna i en park grep tag i hjärtat - en för varje älskad person som förlorade livet samtidigt som den vackra staden föll till marken. 
Kramar om varandra extra ikväll. Livet kan verkligen aldrig tas för givet.

den 4 oktober

Nu har vi försökt styra upp dygnsrytmen genom att ha hållit barnen vakna ända till kvällen med alla tänkbara knep. Klockan här ligger tolv timmar före kroppens svenska tidschema - tvärtom på dygnet liksom... När vi nu strax stupar är de pigga som mörtar. Jetlag - ett underligt fenomen.

den 5 oktober

Vi hittade till slut den nyss gnälliga och frustrerade åttaåringen högst upp i klätterträdet.
"Pappa, jag gjorde tre bra saker. 
Jag gav inte upp, jag försökte igen och jag gjorde inte som DU sa!"

den 6 oktober

Framme.

den 7 oktober

*jaglovarmigsjälvattaldrigköpaenendapryltill*
Har flyttat vårt downunderbohag till nya lya i ösregn. Möts av iskallt hus med kaminer som levererar mer rök än värme. Hua, vad var det vi skulle hit och göra nu igen, Ola? 

den 8 oktober

Det var inte vi som var inkompetenta på att elda eukalyptusved i kaminen som bara gav oss rökskador utan värmeutväxling. Hyresvärden skickade sotaren och han fick ur proppen ur skorstenen. Vilket drag det blev! Lyckliga vi som kunde elda på idag och höja humöret i takt med innertemperaturen.
Vi hör att det är 18 grader i Örebro och här har vi bara 6. Ska det vara så här?

den 12 oktober

Efter en och en halv vecka av resa-femtio-timmar-flytta-in-försöka-lösa-nuet-och-få-det-att-fungera-på-undersidan-klotet-igen börjar jag baka bröd. Ett gott tecken. Energin börjar återvända.

den 14 oktober

Sitter på baksidan på barnens skola och fascineras över hur jag inte behövs. Barnen flöt in i sina respektive klasser direkt nu på morgonen och flödade på med engelskan i både skrift och tal. Gissar dock att vi får med oss två övertrötta skolbarn nu på eftermiddagen. Språkbytet i hjärnan tar, trots att det går bra och funkar, otroligt mycket energi. Min egen hjärna är smått överhettad.

den 15 oktober

Förmiddagskaffe i strålande sol.
Hagelstorm.
Regnbåge över Stilla havet i solnedgången.
Tisdag i Oamaru.

Familjens femte resa

Två kvällar kvar hemma i soffan i Lännäs. Vi njuter klara höstdagar, äter upp det sista i skafferiet och kompromissar oss fram till vad vi ska packa ner i väskorna för att utnyttja våra 80 kg på bästa sätt. 80 kg är inte mycket för att förflytta en familj på fyra till andra sidan jordklotet... Det är på samma gång befriande som frustrerande. Vi reser med lätt packning och lätta steg, men vägen dit kantas av prioriteringsdiskussioner. Dottern vill ha med ALLA Schleichhästar i samlingen (62 stycken) medans mamman hävdar att hennes duntäcke är viktigare. Imorgon har vi bestämt att vi ska komma på ett sätt att få med både och. Vi har bara inte löst hur än.

Så har vårt liv sett ut det senaste halvåret. Staplad problemlösning har blivit vardagsmat och vi har blivit riktigt bra på att se bortom problemformuleringarna. Lösningar har av nåd kommit oss till mötes hela tiden och för varje steg vi har tagit har nya dörrar öppnats.

Vi har aldrig varit så väl förberedda inför någon resa som inför denna. Jag, Ingrid, har till och med printat en karta från Google på gångvägen mellan hotellet i Christchurch och närmsta Supermarket. Jag tror det stavas "rutin". Vi har bokat ett lägenhetshotell för våra första nätter på Nya Zeeländsk jord och som rutinerad familjereseledare vet jag hur nödvändigt det är att inte behöva tänka mer än nödvändigt efter 52 timmars resa.

Vi har skrivit kontrakt på ett hus inne i stan i "vår" stad Oamaru, där vi vuxna ska jobba. Det ska bli spännande att lyfta in vårt magasinerade Nya Zeeländska bohag i vårt nya boende. Våra barn, som ju alltid bott på landet med endast en lyktstolpe i byn, ser fram emot cykelavstånd till aktiviteter, kvällsbelysning i stan om kvällen och närheten till affärer.

Barnen kommer komma tillbaka till samma klass med samma lärare på samma skola och om några veckor har de hoppat i sina blågula skoluniformer igen. Några mejl har utväxlats med kompisarna down under och de känner sig verkligen välkomna tillbaka! Efter den här fantastiska svenska sommaren är vi fulla av energi att anta nya utmaningar i Landet Mittemot.

Vår nya bok ligger vilken dag som helst varm i tryckpressarna och vi hoppas få hålla det första exemplaret i handen på väg till Arlanda.

Erfarenheterna och äventyren från våra fyra resor tillsammans som familj har vi samlat i vår första bok. Tillsammans med historien om hur vi fick visionen till vårt företag Englas Skafferi över en kopp kaffe på just Nya Zeeland år 2000 och med de mest populära recepten från vår svenska verksamhet kombinerar boken det bästa av flera världar. Den inspirerande höstläsningen finner du ett smakprov på här! Provläs och beställ ditt exemplar redan nu.

PROVLÄS HÄR!             BESTÄLL HÄR!

Andra veckan i oktober räknar vi med att de förbeställda böckerna kan skickas ut!

Men först ska vi plocka in trädgårdsmöblerna, flytta krukväxterna till sin vinterförvaring, packa ihop oss och åter flyga runt klotet! Spännande är ordet!

I luften ovan Batumi, Tabriz och Sukhumi

Time to destination 3:21 hours

Vi flyger just nu över Tbilisi, Batumi, Baku, Tabriz och Sukhumi.

Där har jag aldrig varit, bara flugit ovanför. Jag vet inte ens vilket land det är. Vitryssland? Jag roar mig med att skapa bilder kring hur Livet ser ut för dem som går på gatan här nedanför, som kör till en vän, diskar middagskastrullen eller irriterar sig över en granne. Undras vad de heter och vad de har på sig.

Undras om det har varit en bra dag för han som just avslutat middagen eller om han precis fått reda på att han blivit arbetslös. Kanske finns där nere en tant som kör till en vän för födelsedagsfirande, kanske är en äldre man nyinflyttad och lagt sig till med en förfärlig ovana att parkera bilen utanför grannens uppfart. Någon av dem där nedanför har nog blivit pappa för första gången, en flicka har idag lyckats lära sin hund ett nytt tricks, en barnvakt tar just nu ut ett bröd ur ugnen och en bilverkstad får precis för mycket att göra!

Själva har vi varken middagsdisk, bilverkstad eller födelsedagskalas att engagera oss i idag, utan vi sitter åter som fyra i rad en mil upp i luften och summerar resan till Nya Zeeland, vårt andra hemland. Den femte resan i ordningen. Lufthansas bastanta tyskor gör sitt bästa för att ge oss rimlig förplägnad och vi försöker med allsköns skärmar fördriva tiden som för oss närmre resmålet. Barnens hjärnor är vid det här laget fyrkantiga likt bildskärmarna på stolsryggen framför och vi har gett upp att försöka avleda deras uppmärksamhet från joysticken och filmkanalerna… Det är 32 timmar sedan vi lämnade hotellet i Auckland och våra små har lyckats slumra färre timmar än på ena handens fingrar. Så länge färgglada drycker serveras till flygplansmaten med jämna mellanrum håller vi oss vid gott mod. Ser man på, nu serveras fem välpaketerade nötter tillsammans med läckert konserverad äppeljuice i vassa plastglas! Make the most of it!

Time to destination:  2:09 hours

På den här femte resan har vi upplevt Nya Zeeländsk familjevardag med allt från städrutiner till rugbyträningar. Så helt annorlunda mot våra fyra tidigare äventyrsresor men samtidigt så självklart, då vi redan som nygifta drömde om att en dag få leva familj på Nya Zeeland.

Ända sedan den första resan Ola och jag gjorde som nygifta backpackers år 2000 har vi kunnat skönja en linje i vår gemensamma strävan. Allt började med den där koppen kaffe på the Wholemeal Café i Takaka på Sydöns nordspets. Linjen fortsatte med husköp i Lännäs, uppbyggnad av företaget Englas Skafferi och så småningom det årliga återvändandet till Nya Zeeland med barnen. Det var där och då vi fick hela visionen till det liv som vi lever idag och linjen knöts ihop till en cirkel när vi blev anställda som barista och bagerska på det ikoniska Wholemeal Café tolv år senare. Säsongsjobbet i fjol blev en betydande erfarenhet och var en viktig milstolpe för oss. En stolpe som slogs ner djupt i ödmjuk beslutsamhet, men också med kraft av vilda förhoppningar och kreativa visioner. Nästa epok i vårt gemensamma liv kunde påbörjas och milstolpen utgör nu hörnstolpen i vår nya hage.

Det som ska bli bra och hålla länge tar lång tid att bygga upp. Det går snabbt att tänka ut vad man vill ha sagt men tar lång tid att gjuta det i bokstäver. Att visionera, drömma och prata går undan men det tar så oändligt mycket längre tid att realisera detsamma.

Visionen vi fick på the Wholemeal gav oss inspiration, mod och viljestyrka att ta steg i tro. Om och om igen. Vi bejakade våra drömmar och antog utmaningen att kavla upp ärmarna och omvandla drömmarna till verklighet. Det tog tid. Lång tid. Tio år. Då hade orken tagit slut och nästan vi också. Att då bestämma sig för att återvända till the Wholemeal var som att återkoppla till drivkraften som oväntat fört oss väldigt nära varandra. En drivkraft vi i vår slitenhet trodde vi förlorat. Vi insåg hur vårt hårda arbete i Lännäs faktiskt vässat våra karaktärer. Det hade fått oss att omvärdera, förändras och anamma nya perspektiv precis som vi hade hoppats.  

Time to destination:  1:18 hours

Vi har inte bara gjort resor runt jordklotet på utsidan, utan har var och en gjort omvälvande upptäcktsresor på insidan. Att se sig själv på insidan är inte alltid vackert, men genom andras godhet har vi förstått att det fina vi bär på är tillräckligt. Det är i Mötet det sker och vår resa har egentligen bara börjat. 

Transition

Transition. Ett känslofyllt ord för mig just nu.

Omställning. Övergång. Utslussning.

Det beskriver nuläget ganska bra. Barnen ligger utsträckta i sina hotellsängar och vi bad dem njuta när vi sa god natt. Av erfarenhet vet vi hur krumma vi kommer känna oss om några dygn när vi försöker räta ut oss hemma i Lännäs. Att sova i flygplansstol i Economy säte är lite av en konst. Lättare med en fyraåring och en sjuåring som kan ligga skavfötters på två säten än vår gängliga åttaåring och långa elvaåring. Så vi ska njuta extra denna natt.

40 timmars resa väntar åter från hotelldörren i Auckland till vår ockragula spegeldörrar hemma på glasverandan i Lännäs. 26 timmar av dem kommer vi spendera uppe i luften. Trots att detta är åttonde gången vi genomför det känns det fortfarande helt surrealistiskt. Ikväll blir sista duschen i Nya Zeeländskt vatten, nästa gång vi sköljer av oss blir det med eget brunnsvatten från rullstensåsen på Östernärkeslätten. Snart får vi krama familjen, äta fil och testa konditionen på springrundan till grisarna. Betala med kronor, slänga Ica-reklam i pappersåtervinningen och dricka Classic Svea. Snart hoppas vi bedövas av häggens generösa blomningsdoft, se syrénknoppar brista och äta mellis på trätrappen med mjuka fårskinn under rumpan.

Vi lämnar våra dollarmynt i bilens handsfack, den söta doften av regnskogsträd och spår efter våra barn i Papakaio schools klassrum. Denna fjärde resa har nog varit den som påverkat oss mest. Först och främst för att vi varit på Nya Zeeland längre. 7 månader mot tidigare tre eller fyra. Men också för att barnen nu blivit flytande på engelska och med lätthet själva tar sig runt i samhället. Det vi upplever nu gör vi tillsammans på alla fyras villkor. Idag var vi bjudna på lunch hemma hos våra goda vänner Ron & Kay, och det blev extra tydligt hur hela stämningen runt bordet förändrades när barnen kunde delta aktivt i samtalet. För den som utmanat sig själv att leva vardag i ett annat språk än ens eget modersmål vet hur begränsad och rent av dum man kan känna sig när man förstår vad som sägs men inte kan uttrycka sig som man vill. Det är ingen underdrift om vi säger att våra barn har växt enormt mycket! Inte bara på längden utan i sin självkänsla, sitt självförtroende och i sin mognad. Vi som vuxna har rätat på oss och blivit mer lika dem vi vill vara.

Häromdagen försöker jag bland kartonger och resväskor tillsammans med tioåringen reda ut vart hemma egentligen är. Vi enades om att hemma ryms mellan de fyra hörnstenarna som utgörs av våra fyra familjemedlemmar. Alltså inte beroende av hus, saker, land eller sammanhang.

Vår familj har hittat hem - i en tacksamhet och en hemkänsla av att ha varandra.

Papakaio Giants

På tisdagar direkt efter skolan samlas barn från stadens alla Primary Schools på stora idrottsplanen inne i stan. Jag hejade och fotade dagens match i veckans dragning i den terminslånga turneringen i barn-introduktion-versionen av nationalsporten Rugby; touchball. Alvin spelar i Papakaio Giants - namnet talar ju för sig själv när man ser de skrämmande stora lagspelarna!

Alvin & Emma värmer upp

Fler mammor som hejar i den kalla vinden

"Let her go, let her go, boys!"
Uppvärmning på planen bredvid

"Go, go Matthew!"

Avbytare Loclan

Dagens Alvinchans

Tack för god match!

Well done, Papakaio Giants!

Vår vardag på undersidan klotet

Måndag sen eftermiddag och jag sitter på badhuset. Barnen har simskola kl 17 respektive 17.30 varje vecka. Vår annars simkunniga tioåring anses icke-simkunnig här på Nya Zeeland och lilleman ska få lära sig simma ordentligt för första gången. I stora bassängen pågår simlektioner för fullt. Sex simskolelärare med 6-8 barn per lektion kör veckans hårdträningspass på 25 minuter. Det ges lektioner för barn tio gånger dagligen i det nya förnämliga badhuset i Oamaru, vilket med snabb huvudräkning innebär att varje barn i distriktet rimligtvis går på simskola då samhället bara består av 14 000 invånare. Även under skoltid pågår avancerad simträning, så vår tioåring har redan tidigare idag varit nere i ”stan” för tre timmars träning inför distriktsmästerskapen. Här crawlar barnen från 6 års ålder och avancerad fjärilssim är grundkunskap. Bröstsim existerar inte. Vår tioåring var kavat nog att förklara för magistern vid första simlektionen i skolan att hon kunde simma, men att vi i Sverige ”simmar som grodor”. 

Våra barn har en fantastisk förmåga att bevara självkänslan mitt bland nya saker de ska lära sig. Och de älskar att lära sig! Ögonen glimmar av allt de har att berätta när de kommer hem från skolan och de njuter utmaningarna. Vi är så otroligt tacksamma att vi gav dem denna utmaning precis i rätt tid – det de lär sig nu kommer de ju ha med sig resten av Livet!

Farmshow inne i Oamaru

Vår vardag har formats och vi börjar kunna se ett mönster i hur veckorna ter sig. Något vi om familj faktiskt aldrig har upplevt tidigare, då vi sedan barnen föddes drivit eget och levt säsongsvis där veckornas schema skiftar ideligen och där en arbetsdag aldrig är en annan lik. Vi har helt enkelt blivit ganska ”vanliga” och vi njuter av det, samtidigt som vi ibland förfäras och tänker ”Ska det bara vara så här??” Kreativa entreprenörer som vi ju är… Då måste vi påminna oss själva om att denna vardag faktiskt var det vi längtade efter. Och att den trots allt är tidsbegränsad till ett förhållandevis kort projekt på sju månader. Men sju månader som säkerligen kommer att förändra oss för alltid.

Ingrid och Stilla Havet vid Moeraki Boulders

Ola vid Fleur´s Place, Moeraki Boulders

Vår vecka börjar egentligen på torsdagar, för det är så rytmen på restaurangen ser ut. Restaurangen är stängd tisdag-onsdag och på arbetsplatsen benämns de dagarna som ”weekend”, helg.

”Did you have a nice weekend?” möts man av torsdag morgon då arbetslaget samlas igen.

Jag , Ingrid, går upp med solen strax efter klockan sex då övriga huset sover gott. Lägger rätt täcket på de skönsovande barnen och klappar dem på kinden lite avundsjukt. Klockan sju börjar min arbetsdag som bagerska på Riverstone Kitchen och de första två timmarna är arbetsmiljön lugn, skön, fokuserad och effektiv då endast städerskan Susan och jag är där.

Hemma i huset vaknar pappa Ola och barnen strax före åtta och Ola tar dem till skolan med packad lunchlåda till klockan nio. Själv börjar han nio eller elva beroende på veckodag och har 10 km att köra från skolan som lämpligt nog ligger på vägen till jobbet. Han alternerar mellan barista vid kaffemaskinen och trädgårdsarbetare ute i den enorma trädgården som frodigt förser restaurangen med färska råvaror.

Alvin letar mogna vindruvor hos tant Ruth, Wanaka

Nyskördad broccoli från restaurangens trädgård

Barnen går i skolan måndag-fredag kl 9-15 och åker skolbuss hem. Den stannar precis utanför dörren och det är säkert och enkelt för barnen att själva ta sig in. På skolgården finns en utomhuspool som används flitigt termin 4 och termin 1, de två terminer vi bor här denna resa. Vi är nu halvvägs in i höstterminen; termin 1 av 4, då sommarlovet med sina sex veckor ligger runt jul. Båda barnen har nu i höst (ja, det blir lite omvänt med höst i mars) gått upp en klass och (snart) åttaåringen har fått ny fröken och nytt klassrum. Tioåringen går kvar med samma magister i Year 5-6. Jag, Ingrid, slutar oftast kl 16 och när jag kommer hem har barnen packat upp sina skolväskor från använda lunchlådor och blöta badkläder. Pappa Ola jobbar vidare till 17-18 tiden och vi ses alla hemma för ganska sen middag på kvällen på kiwi-vis. Ingen av oss orkar så mycket mer efter vi kommit hem till vårt sköna hus, utan vi njuter mest av att vara tillsammans under kvällen. Eller så finner sig var och en i sin egen värld och pysslar med sitt. 

Barnen älskar sina respektive rum och tillbringar gärna flera timmar i var sin värld efter skolan med alla intryck och utmaningar som det innebär. Engla läser och läser, gärna tjocka hästböcker och uteslutande på engelska. Alvins passion är LEGO där all hans kreativitet får utrymme. Golvet med den sköna heltäckningsmattan är hans bästa vän och där är alltid fullt av pågående byggprojekt. Vi har gett upp att kräva uppstädning av golvet varje kväll, men hotar med dammsugning en gång i veckan. Då plockas alla värdefulla små plastattiraljer snabbt upp! Engla har med sig sin stora samling Schleich-hästar från Sverige och har sinnet för lek kvar. Leken upptar, precis som på brorsans rum, halva golvet i hennes rum och att ge dem båda varsitt bord med stol insåg vi snabbt var ganska onödigt! De leker fortfarande mycket och bra tillsammans – både ute och inne och har stor glädje av varandra. Det gör våra föräldrahjärtan oerhört lyckliga och vi ser hur de resor vi gjort tillsammans och den tid vi prioriterat att tillbringa tillsammans nu ger rik utdelning. Den sammanhållning våra barn känner kommer förhoppningsvis, och troligtvis, finnas med dem länge framöver - om inte alltid. Det som vi som föräldrar utmanat dem att uppleva på våra resor till Nya Zeeland kan de ju liksom inte dela med andra, men ger dem styrka tillsammans.

Nåväl, torsdag är oftast en vanlig dag. Fredag försöker vi mysa lite extra på kvällen eftersom barnen har sovmorgon dagen därpå. På Nya Zeeland finns en lag att man inte får lämna barn under fjorton år utan tillsyn, vilket definitivt begränsar hur vår familj kan planera sin tid. I Sverige kan man ju tänka sig att en tioåring kan spendera några timmar ensam hemma, men skulle detta ske här kommer den sociala myndigheten ganska snabbt underfund med detta och ingriper direkt! Att barnen är hemma en dryg halvtimme på vardagarna från det att skolbussen lämnar av dem tills jag kommer hem är alltså inte tillåtet, men eftersom det inte finns något som liknar fritids är det svårt att lösa det på annat sätt.

Helgerna, då vi båda jobbar på restaurangen, innebär m.a.o. att våra barn måste åka hem till någon annan. Lite tufft för dem eftersom de inte får den så välbehövliga tid för vila just hemma. Men vänner och familjer runt omkring oss har varit fantastiska på att ställa upp som barnvakter så barnen har det bra på alla sätt. Även under högsäsongen då vi arbetade som mest på restaurangen och barnen hade sex veckor sommarledigt från skolan var det ju oerhört viktigt att kunna ordna en bra tillvaro för barnen. Familjen Dupu erbjuder två ponnyhästar och matning av kalvar, familjen Strachan äventyr på motorcykel ute på fårfarmen, familjen Borrie en mini gocart och högar med mysiga DVD, familjen Growcott tre busiga grabbar till glädje för Alvin och läsro i en skön soffa åt Engla. Alla familjer med lekkompisar åt barnen och en stor gästfrihet. Fantastiskt!

Måndag är Ingrids lediga dag där bagerskan vilar trötta ben och armar och dricker kaffe länge på fm vid datorn för att hinna ikapp med både själen, administrationen och vänkontakterna. En och annan tvättmaskin tvättas, hemmet plockas i ordning och dammsugaren rastas. Måndagar blir hon mysig mellis-mamma och har tid och ork att lyssna på barnens alla spännande saker som berättas efter skolans slut, gå igenom de pappershögar som även den NZländska skolan förser skolföräldrar med, bli publik till trolleriföreställningar, engagera sig i läxläsning och titta noggrant på helgens LEGO-produktion. Måndag kväll är det således simlektion efter maten och barnen stupar trötta i säng. Tisdag och onsdag är föräldrarnas lediga dagar då restaurangen är stängd. Tisdag blir ofta en stan-dag med det stående tisdagskaffet på Café Shortblack och veckohandling. Där finns fri Internetuppkoppling så vi njuter asocial samvaro med varsin laptop och snabbt Internet. I hemmahuset är uppkopplingen knaper och endast via mobilt bredband med knappt två pluppar, så vid cafébesöket slukas onödiga Youtube-klipp och intressanta websidor ikapp med det goda fikat. Alvin spelar Touchball efter skolan på tisdagar – en barnvänlig form av nationalsporten Rugby. Tävlingsinstinkten sitter djupt i sonen och huruvida ”Papakaio Giants” vann eller förlorade eftermiddagens match präglar stämningen vid matbordet på kvällen.

På onsdagar försöker vi vuxna hinna med allt praktiskt vi sköt bort under den gångna veckan, tar oss gärna en sväng till havet, träffar någon på lunch eller bara njuter tid att babbla om Livet innan vi brukar hämta barnen vid skolan vid klockan tre. Engla har gitarrlektioner på onsdagar med rektorn på skolan under lunchrasten och får låna hem en gitarr under resten av veckan för att öva. Det klinkas och nynnas flitigt inne på hennes rum och låter riktigt bra nu efter några veckor. Onsdag kväll landar vi dock ofta i lite söndagsångest i vardagsrummet efter barnen lagt sig eftersom veckan då börjar om torsdag morgon…

Att inte ha ledigt tillsammans någon dag i veckan kan ibland upplevas tärande på familjen, men å andra sidan är vi vuxna ju helt lediga när vi väl är lediga. Det är en stor skillnad på att vara anställd mot att driva eget. Vi lämnar liksom jobbet i tankarna när vi lämnar restaurangen och känner att vi sammanlagt har mer och kvalitativare tid tillsammans som familj i denna vardag än många gånger hemma. Vi har fantastiska människor omkring oss, ett ljuvligt hus att bo i, en underbar natur att vistas i, många soltimmar, hav, berg, djur, flod och klar himmel runt hörnet. Och varandra!

Ola och Stilla Havet vid Moeraki Boulders

Vardag var dag

Vad svårt det är att skriva kontinuerligt om något som pågår kontinuerligt.

Var dag.
Vardag.
Tiden och orken upptas liksom ständigt med att bara pågå. Det var lättare att blogga när vi reste runt och upplevde tydliga äventyr varje dag. Då bubblade det liksom över och hamnade på bloggen.

I år finns vi mer aktiva på Facebook, nog av den enkla anledningen att där får man direktrespons på det man skriver och där är det lätt att bara skriva ner någon rad som fångar nuet.

Jag gör därför som jag gjort en gång tidigare; kopierar Facebookinläggen från den senaste tiden för att ge en liten glimt av vår vardag.

den 1 januari

Vår dotter försökte i går kväll, som slut på det gamla året, förstå hur gammal hon är.
"Jag är tio år, sju vintrar men fjorton somrar! 
Eh... jag kan väl säga att jag är TIO HÖSTAR??? 
Fast jag blev ju elva vårar nu i december..."

den 6 januari

Försöker hitta en skön ställning i soffan men misslyckas.
Den är för kort.
Eller är det min snart 40 åriga bagerska-kropp som knådat för mycket?
Önskar någon kunde knåda mig lika mycket i gengäld.
Borde vara en löneförmån.

den 7 januari

Det är verkligen otrevligt med parfymerat toapapper.
Jag köpte fel rullar.
Igen.

den 8 januari

Solar

den 8 januari

Är knallröd om magen. 
Kanske ska steka ett ägg på den?

den 10 januari

Är det någon därhemma som känner igen drycken "Spider", fast kanske under annat namn?
En kula vaniljglass i ett högt glas och sedan häller man på CocaCola eller typ Fanta - och det bubblar och växer så det nästan kryper ur glaset! Dricks raskt med sugrör och gör vilken unge som helst alldeles fnissig!

den 12 januari

28 grader i skuggan, smoothies i trädgården, högt fotläge efter en varm dag i restaurangköket med köksuniform och hellångt förkläde. Barnen har beställt utflykt till poolen och jag har beställt en kall öl från kylen till maten, hoppas där ligger en...
Skönt liv - just nu!

den 15 januari

Det var coolt att cykla mountainbike rakt genom floden. 
Kände mig också ganska cool när jag med cykeln på axeln vadade upp till låren genom turkost forsande flodvatten och hade sann nytta av Gore Tex:et på mina fötter.
Det gäller för morsan att pigga upp sig själv med äventyr!

den 17 januari

Trött.

Men fick betalt per timme. 
Och sällskap på jobbet.

Det är ju bra.

den 20 januari

Juice och film. Två febriga barn men sovmorgon imorgon.
Livets plus och minus. Mest plus just nu.

den 22 januari

Har kört Back to School-racet på stan idag med våra kiwiskolbarn. 
Om en vecka börjar höstterminen och de båda en ny årskurs, så vi har laddat med nya skrivböcker, pennor, sudd, gympadojjor och förstås en fika på Coffeeshop Shortblack. 
Bakvänt i januari men ändå så rätt!

den 23 januari

+35
Ingen bra städdag.
Smutsen får ligga. Glass och pool istället.

den 24 januari

Lycka är en macka med kaviar, en macka med messmör och en med danskt chokladpålägg på samma tallrik. 
Min.
Mammas kärlek från andra sidan jordklotet.

den 27 januari

Luktar solbränd hud och stek-os.
Svettig jobbdag i varm restaurang och skön ledig sommarkväll på filt i trädgården.

den 28 januari

Lite impad ändå av sjuåringen som idag börjat NZländsk simskola på engelska. Crawl och fjärilssim är grundkurs, simglasögon och slimmade badbrallor obligatoriskt. Grabben som inte kunde ens tio ord engelska för tre månader sedan gav lyckligt tummen upp efter första eldprovet.

den 30 januari

Visionsdag med kaffe och bästa maken, favoritsysselsättning.

den 30 januari

Rapporterar anställdas löner 2012 till Skatteverket via nätet med fötterna högt en sommarkväll på andra sidan jordklotet. Internet är bra smidigt!

den 31 januari

Först trodde jag snickar´n gått fel och kommit in i köket så som det bankades och lät. Men så insåg jag att det bara var kocken som högg huvudet av ankor och chefen som sågade revben!

den 31 januari

After Work i by-poolen. 
NZländsk socialkultur på hög nivå!
Ljuvligt en trettiogradig sensommartorsdag.

3 februari

Är det Visheten som planterat Vitheten på mitt huvud?

3 februari

Av alla ting jag bakade idag var nog denna den som väckte min fascination mest. Inte så mycket pga sin karaktär utan av råvarorna jag fick använda. 7-åringen var med ute i restaurangens trädgård idag och matade fåglar & höns. Kom in med nyvärpta, fortfarande varma ägg i köket varav jag kläckte 8 av dem ner i smeten. Sockret vispades med "Grandma Smith":s egenkärnade smör från mjölkko-farmen restaurangen ligger på. 

Coolt att gräs och gamla matrester kan omvandlas till något så genuint läckert! Genuint mathantverk av kossor, höns & bagerskan Ingrid.

4 februari

Sömn önskas.
Tror jag börjar med en liten förslummer i soffan.

5 februari

Märkligt klimat här ute i Stilla Havet. 

När vinden vänder och det, som idag, blåser stark sydvästlig vind nere från Arktis, går temperaturen ner från +30 till +10 och Internetanslutningen tar den med sig! 

Det kopplar ur sig hela tiden... Ilandsproblem.