Tillvaron enligt Facebook

den 24 oktober

Idag fick jag också träffa sjölejonet på jobbet. Daniel rensade nyfångad fisk utanför restaurangens köksingång och kastade resterna till stamgästen. Två helikoptrar landade på udden för ett lunchbesök, thailändskan kom in med en stor nyfångad bläckfisk som hon skulle marinera. Själv konstanterade bagerskan att jästen var flera år gammal så bakverken blev lika stenklumpar. Ny jäst imorgon och nya äventyr på den unika, lilla fiskerestaurangen.
 — i/på Fleur's Place

den 24 oktober

En varm, torr nordlig vind blåste in under kvällen och gav oss ett fantastisk torka-massa-tvätt-fascinerande-snabbt-väder. Vardagsnjutning. — i/på 80 Aln Street, Oamaru 

den 28 oktober

Vi tittar på "Narnia - Caspian & skeppet i gryningen". Barnen utbrister plötsligt: Titta, titta!! Det där är på stranden nere i Moeraki!

En scen är inspelad på stranden strax söder om vårt hus i Oamaru. Coolt.

den 3 november

Njuter av att det fortfarande är ljust ute när barnen lägger sig halv nio.
Försommar, välkommen!

den 4 november

Blev snopet nog av med en enorm möjlighet som skulle öppnat den dörr vi länge knackat på. Övar mig nu, efter några tårar, på att vara tacksam för det jag har.
Mat för dagen, ett tryggt hem, samvaro med de jag älskar mest och som låter mig få vara jag.
Det är ju bara bäst! Resten är ju bara jordiska ting.

den 8 november

Going to Wanaka and auntie R for the weekend to see how our one year old tree is doing.

den 9 november

När landskapet färgas gyllene av solen som sänker sig bakom snöklädda bergstoppar och nordanvinden sveper varm över den ljumma stenhällen där jag sitter bredvid min bästis och summerar dagen - då är det gott att leva! — med Ingrid Hoelstad i Wanaka, New Zealand.

den 11 november

Idag har vi druckit espressokaffe och ätit svenska pepparkakor mitt i det snöbeklädda Alplandskapet, fått eggs benedict från nylagda ägg till frukost, grävt ner döda kaninungar på en kulle, fått VG i crawl och kokat rabarberkräm. En måndag i Otago.

den 19 november

Jag fick en föreläsning av 8-åringen på sängkanten ikväll. Dagens budskap kom tillbaka i förädlad form. Jag fick veta att man aldrig ska ge upp! Och att man ska glädjas redan över de första två målen även om det var det tredje som avgjorde matchen. För utan de första två hade det tredje endast varit det första. Allt enligt Zlatan vb av en fotbollsbiten yngling.

Tidigare idag fick vi anledning att korka upp champagneflaskan vi inte förstod när vi skulle öppna då vi fick den. Vi gav helt enkelt inte upp och ikväll övar vi på att fira!

den 19 november

Nu ringer P4 Örebro till oss i kvällsfåtöljen på Nya Zeeland. Ola går nog alldeles strax rakt ut i etern! Knasroligt!

den 19 november

Nu ringer dom! Hihi.

Teknikens under. Radio Örebro ringer till en liten mobiltelefon på undersidan klotet. Vår.
Direktsändning.

den 21 november

På led inför lägerskola. Skapligt pirrig kille sist i ledet!

den 21 november

"Ja, lunchlådan och vattenflaskan ligger i ryggsäcken! Allt är medpackat"

den 22 november

Bygger upp en bageriverksamhet för att serva tre restauranger med bröd och skapar ett nytt café med mannen i mitt liv i tomma lokaler - i ett gammalt sädesmagasin. Har onekligen användning av våra idéfyllda huvuden och vår rutin på problemlösning. Rätt folk på rätt plats?

Loan & Merc i Gamla Stan i Oamaru

Kreativa cafélokaler

Grannen är cykeluthyrare

Utsikt från restaurangköket

den 23 november

Min blomma för dagen!

The coffees are flowing @ Housekeepers Design

'

den 24 november

I made those... So much fun! :)

Lunch at housekeepers...

den 23 november

"Jag tror på oregelbundna vanor och flexibla människor"

Bästa citatet idag. 

den 24 november

Folk börjar gå i flipflops och sommarlovet närmar sig för barnen. Och idag sattes julpyntet upp längs huvudgatan i staden. Vinterklädda Coca-Colafärgade tomtar, glittrande bjällror, glimmande girlanger och skuttande renar i snön.

Jag kommer nog aldrig lyckas anamma julstämningsförsöken mitt i sommaren.

Sex veckors vånda

Oj, oj, oj , oj , oj!

Hur i all sin dar ska vi kunna uppdatera bloggen och återge allt vi har varit med om de senaste månaderna? Uppgiften har nästan blivit oöverstigligt stor – det är så mycket vi vill berätta – och det växer för varje dag. Vi får helt enkelt bara börja någonstans. Ni är många där hemma som bryr er om oss, och som visat omsorg på så många sätt och frågat hur det egentligen går för oss. Tack fina ni – det har burit oss och kommer fortsätta göra det.

Vi mår bra! Vi har haft extremt tuffa veckor men Gud har koll. På sitt eget vis. Vi kan väl kanske tycka att Han har ett konstigt sätt att visa det på, men ser tydligare och tydligare att Han hela tiden har haft en plan som har övergått vårt förstånd. ”Allt samverkar till det bästa” har verkligen fått en konkret betydelse i vår vardag härnere på undersidan klotet.

Vi har båda fått nya jobb och jobbar just nu väldigt hårt. Visserligen inte så ovanligt för att vara oss. Men utmaningarna vi har gått igenom har gjort att punkter som blogguppdatering, till och med ”Uppdatera våra mammor om hur det går, vad vi gör och hur vi mår”, har trillat väldigt långt ner på listan. Nu hoppas vi på att successivt komma ikapp och känner glädje i att försöka återge allt vi har varit med om.

Jag läser vårt förra blogginlägg och inser att vi måste skrivit det på en oerhört positiv och ödmjuk dag. Jag kan avslöja att så positiva, lugna och ödmjuka har vi inte känt oss varje dag… Fleur, en erfaren kvinna med femtio år i branschen, erbjöd oss i maj arbetskontrakt och lovade försörjningsmöjligheter för oss som barnfamilj nu i oktober. Vi investerade alla våra tillgångar och flyttade familjen till andra sidan jordklotet. När vi hade kommit fram, hade skrivit hyreskontrakt på hus och satt barnen i Nya Zeeländsk skola meddelade Fleur att arbetstillfället inte finns kvar, att hon inte tänkte bygga upp någon Saluhall och att det inte var hennes skyldighet att erbjuda oss något annat jobb. Hon vred på något underligt vis runt hela historien så att skulden hamnade på oss och att hon ”faktiskt inte hade gjort något fel”. Historien är så knäpp, förvriden, absurd och helt enkelt för dålig för att återge med alla sina groteska detaljer så dem besparar vi eftervärlden.  Vi har i efterhand förstått att det inte är första gången misslyckanden av denna kaliber hos den aktuella damen skyllts på andra och annat. Vi har med all vår förmåga försökt hålla det hela ifrån oss och småle åt det tragikomiska för att själva inte fyllas av bitterhet och baktaleri. Det har gått ganska bra. Men har tagit väldigt mycket energi.

Oavsett vår relation med vår uteblivna blivande arbetsgivare Fleur stod vi plötsligt utan försörjning med två barn på andra sidan jordklotet. Ett konto töms väldigt snabbt, hur ekonomisk och sparsam man än är, när man ska starta bo utan inkomst. Gröt funkar bra ett tag. Att limma barnens skor funkar också några veckor. Att gå till tvättomaten istället för att investera i en tvättmaskin funkar, men det sliter. Att dagen innan hyran ska betalas skramla bland parkeringspengarna känns sådär. Men värst har nog osäkerheten i alla dessa veckor, dagar, timmar varit. Osäkerheten över om vi skulle lyckas hitta det jobb som behövdes för att vi skulle kunde stanna i Oamaru.

Innan vi lämnade Sverige fick vi beviljat uppehållstillstånd på Nya Zeeland, en fantastisk gåva som nu möjliggör drömmen från år 2000 om att leva här som familj. Vi fick uppehållstillstånd under kategorin ”Skilled Migrants” - som bagare och barista. Nya Zeeland behöver således våra erfarenheter och kunskaper men kräver en motprestation. Jag, Ingrid, måste som familjens huvudsökande måste vara anställd på heltid som bagerska i minst tre månader under våra första sex månader från senaste inresa i landet. Att i en stad stor som Arboga omgående hitta en annan anställning som bagerska, som ersättning för det arbetserbjudande jag miste, blev milt sagt en enorm utmaning.

Under sex veckor jobbade vi dygnet runt med kontakter, tankar och idéer för att hitta en lösning. Vi knackade dörr och skickade ansökningspapper. Ola sökte jobb som lekplatsmatteförsäljare, lastbilschaufförsassistent, plocka-varor-på-nätterna-på-Supermarket-anställd, resurslärare, ellagerarbetare… you name it. Det fanns flera möjligheter bland dessa tjänster, men inget som löste situationen för familjen. Jag jobbade hårt på att hålla modet uppe och försöka skapa min egen obefintliga tjänst som bagerska hos någon vänligt sinnad tänkbar arbetsgivare.

Restauranger och caféer duggar tätt här i Oamaru men alla är för små för att anställa en egen bagerska. Själv skulle jag kunna jobba med som vad som helst för att kunna fixa försörjningen av det dagliga, men myndighetskravet går inte att komma runt. Det krävs ett nytt arbetskontrakt samt lönespecifikationer som bagerska för att vi som familj inte ska bli utvisade och på samma gång bränna alla skepp att kunna återvända till Nya Zeeland för att jobba och bo.

Till slut landade vi rätt. En businesskvinna, Sally som driver tre av stadens restauranger, såg vad ingen annan såg. Fördelen med en alldeles egen bagerska. Sally driver puben Fat Sally’s (ja, hon är lika tjock som godhjärtad - rik på välgörande självdistans), Criterion Hotel och upperclassrestaurangen Portside. Mitt i all den snurriga veva som har pågått tog hon dessutom över hyreskontraktet på Saluhallslokalen efter Fleur. Det gamla sädesmagasinet, kallat Loan & Merc, har tidigare varit restaurang. Köket i mitten av den enorma byggnaden är ett av stadens största och finaste. Fleurs tanke med lokalen och köket på Loan & Merc, fram tills hon sa upp hyreskontraktet dagen innan vi flyttade till staden, var en levande Saluhall vilken vi alltså anställdes för att bygga upp. Den planen gick i stöpet. Sallys grundtanke när hon tog över hyreskontraktet var att använda köket som cateringkök för stora lokala evenemang. Hon ville även erbjuda bröllopsmiddagar i den intilliggande imponerande lokalen på 1000 kvadrat med fem meter i takhöjd. Att Fleur gav upp tanken på Saluhallen i Loan & Merc och att Sally tog över lokalerna hände under loppet av våra första två veckor på Nya Zeeland.

I vår dörrknackningskampanj efter en jobblösning hade turen efter några veckor kommit till restaurangägaren Sally och vi lyckades boka ett möte med den upptagna företagerskan. Först svarade hon, som alla andra, att hon inte kunde se hur hon kunde anställa en bagerska. Men vår historia och vår situation som barnfamilj på andra sidan jorden utan utlovat jobb fick Sallys hjärta att brista. Möjligheternas kvinna skapade jobbet som inte fanns och gav mig kontrakt på tre månader. Sally såg hur en bagerska kunde använda köket på Loan & Merc för att förse hennes tre restauranger med bröd samt baka till alla hennes cateringuppdrag och bröllopsbokningar. När vi flyttade in i vårt nuvarande hyrda hus fick vi en champagneflaska av husägaren som driver en vingård uppe i dalgången mot Alperna. Vi ställde den först i hyllan i förundran över vad vi skulle använda den till, men fann all anledning att korka upp den i trädgården så korken flög över till grannen när kontraktet var signerat. Vilken lycka! Vilken lättnad. Vi kunde stanna i Oamaru, vi slapp flytta till en annan del av landet, slapp dra barnen ur sitt sammanhang på skolan, slapp betala dubbla hyror, slapp… ja, allt vi under sex veckor hunnit oroa oss för.

Som om Gud inte gjort annat än att fiffigt planera vår tillvaro blev det på många omvägar så att Jeremy & Christy, ett par i vår ålder, hastigt och lustigt öppnade en inrednings- & floristbutik i en sidolokal i den stora Loan & Merc-byggnaden. Precis den lokal Ola och jag planerat som front room i Saluhallen under sommaren i Lännäs. Först kändes det kymigt, snopet, förvirrande. Men snart klarnade det.

Som en minnesstod efter Fleur stod det en professionell espressomaskin i sidolokalen. Tanken slog de nya butiksägarna att de kanske skulle erbjuda kaffe inom ramen för sin nya kreativa verksamhet för att locka kunder. För att göra en lång historia kort: Vips stod Ola där som erfaren barista och hejsan hoppsan fanns jag som bagerska i köket bredvid. När jag ändå bakade kunde jag lika gärna upparbeta ett cafésortiment som komplement till kaffemenyn… På två intensiva veckor har vi klickat som familjer med Jeremy & Christy och startat den verksamhet vi alla fyra visionerat om på var sin sida jordklotet. Allt under Sally’s vingar som bara ler åt vår gemensamma kreativitet och entusiasm.

Jag, Ingrid, är alltså anställd på heltid av Sally för att bygga upp en produktionslinje och bageriverksamhet vilken redan i detta nu förser tre restauranger med bröd. Ola är anställd av Jeremy & Christy på Housekeeper’s Design som barista. Vi båda bygger tillsammans upp ett nytt cafékoncept i denna unika miljö och har på två veckor expanderat dagligen och redan börjat hitta våra stamkunder. Vi arbetar från grunden på alla plan. För två veckor sedan fanns inte ens en sked i köket, inte en bunke, slev eller visp. Vi saknade koppar och assietter men har skrapat ihop vad vi kunnat hitta på de tre restaurangerna. Vi jobbar på att skriva en inköpslista men brödet och kaffet har försvunnit ut genom dörren så fort att vi inte hunnit. Nuet är otroligt spännande, kreativt, utmanande och positivt. Vi är helt slut av alla intryck, spännande människomöten, långa och hårda arbetstimmar och få vilostunder. Men det vi bygger upp är förberett på ett högre plan och vi går i förutberedda gärningar. Gud har koll. På sitt eget vis.

Vi bakar surdegsbröd och brygger espresso på Loan & Merc. I precis de lokaler vi flyttade hit för att jobba i. Fast med fantastiskt mycket bättre arbetsgivare, sammanhang, förutsättningar, arbetsteam och arbetsglädje. Vi bara ler. Och gråter av trötthet, utmattning och lättnad. Allt i en härlig Livebejakande röra. Inte helt lätt för de organiserade svenskar som vi ju också är.

Men här finns det plats för entreprenörskapet, för kreativiteten, för galenskapen och skaparlusten. Det är just därför vi vill hit till Nya Zeeland. Igen och igen. Här finns alltid tid mitt i allt arbete för Mötet. Och där Mötet sker kommer det alltid behövas kaffe och bröd.

Tredje tärande tacklingen

Vi har förmånen att hyra ett jättefint hus med fantastisk utsikt över Stilla Havet. För att boa in oss och skapa en rofylld boplats har vi planterat sommarens köksträdgård med koriander, broccoli, majs och mangold. Det är vårt sätt att förbereda oss för tuffa passager och bättre veta vart vi hör hemma. På många sätt förebygger grödorna att det lurande missnöjet frestar instinkten att flytta vidare. Där man odlar där bor man. Såväl grönsaker som relationer. Som de entreprenörer vi är jagar vi alltid efter nya möjligheter. Numera har vi dock samlat vishet nog att lita på att en stängd dörr kan innebära ett öppet fönstret. Vi övar oss i tålamod och samlar erfarenheter som bekräftar vår tes: Det som ska bli bra tar lång tid att bygga upp. Under tiden knäcker vi i terapeutisk takt de egna torkade valnötterna från i fjol och tillsätter dem till det långsamt jäsande surdegsbrödet.

Vi är tillbaka i Oamaru, staden vi bodde och arbetade i ifjol. Stort som Arboga, precis vid havet två timmar från glaciärerna i Sydalperna. Vi är omgivna av gröna kullar med betande får, slätter med mjölkkor, en mäktig flod med isblått smältvatten från glaciärerna och havets strand med pingvinkolonier på våra fyra sidor. Fjolårets jobb avslutades i mars 2013 och innan vi for hem till Lännäs i maj fick vi nya jobbkontrakt av en ny arbetsgivare inför vår återkomst i oktober. En kvinnlig version av Carl-Jan Grankvist på Nya Zeeland, Fleur, skrev kontrakt med oss i maj. Hon anställde oss båda som bagare och barista för att tillsammans med en mexikansk kock och en inhemsk fiskexpert öppna en Saluhall i Gamla stan i Oamaru. Fleur är en godhjärtad, karaktärsrik kvinna i 70-års åldern med 50 år i branschen. Hon driver idag en välrenommerad fiskrestaurang tre mil söder om stan: Fleur’s Place i Moeraki. 

En unik restaurang helt byggt av återvunnet byggmaterial på en udde i Stilla Havet med egen fiskebåt utanför köksingången. Den nyfångade fisken nästintill sprattlar sig in på kockarnas köksbänkar och serveras färskare än någon annanstans på långväga kunders tallrikar. Gäster flyger in från när och fjärran med helikopter för denna kulinariska upplevelse och mötet med den passionerade och mångfaldigt prisade värdinnan Fleur själv skapar en dragningskraft som är unik! 

Restaurangens eget sjölejon kryddar bilden lite extra och brulépuddingen med de nybakade biscotti-skorporna till kaffet sätter guldkant på besöket. Denna kvinna visionerade alltså i maj för en ny matupplevelse i sina lokaler inne i Gamla stan i Oamaru. Hon ville bygga upp en Saluhall och där passade vår tioåriga erfarenhet med Englas Skafferi i Lännäs som i hand i handsken.

Tack vare vårt arbetskontrakt kunde vi under sommaren i Lännäs söka arbetsvisum och hus att hyra. Allt var förberett. Men nu i oktober, då vi återsåg vår blivande arbetsgivare på Fleur’s Place i Moeraki, förstod vi i ett slag att hela vår planerade tillvaro härnere på undersidan klotet verkligen hängde på en lös tråd.

Dagen före(!) vi anlände till Oamaru hade Fleur sagt upp hyreskontraktet på Saluhallslokalen. Under tiden vi tillbringade sommaren i Lännäs hade omständigheter ändrats och våra blivande arbetskollegor var ute ur bilden. Ekonomin hade satt stopp för projektet och Fleur hade varit tvungen att dra tillbaka sina planer på en ny kulinarisk upplevelse. Vi förstod alltså först när vi kom hit ner att det inte fanns något jobb för oss att komma tillbaka till!

Fleur har haft all anledning att informera oss om läget under sommaren men har av någon outgrundlig anledning valt att undlåta det. När vi väl träffades i Oamaru berättade hon dessutom att hon hastigt och lustigt blivit tvungen att operera bort ett bröst då hennes bröstcancer, som hon redan överlevt en gång tidigare, kommit tillbaka. Insikten om hur skör tillvaron är slog oss åter med kraft!

Vårt arbetstillstånd på Nya Zeeland baseras på oss som ”Skilled immigrants”, varför myndigheterna har specifika krav på oss att uppvisa vår direkta nytta i landet. För att kunna uppfylla kraven, och för att kunna sätta mat på bordet åt våra barn, behöver vi således jobb som bagerska och barista inom kort. Något som är svårt att lösa i en handvändning i ett samhälle som inte större än Arboga… Vi som familj har fått arbetstillstånd just för att det fattas Bakers på Nya Zeeland. Men eftersom det inte finns några Bakers finns det heller ingen verksamhet som är beroende av att anställa en Baker. Moment 22.

Vi kan flytta inom landet och hitta jobb någon annanstans. Men eftersom vi hade giltigt arbetskontrakt innan vi reste hit, skrev vi på ett hyreskontrakt på fyra månader för huset vi hyr här i Oamaru. Och det kan vi inte flytta på. Barnen vill vi heller inte flytta på i nuläget. Och inte oss själva heller. Vi vill vara här.

Vi har nu planterat vår köksträdgård och försöker i den finna ro att invänta en lösning. Vi känner oss trygga med att vi ska vara här. Nu.

Vi är tillsammans. Det är värt allt. 

Ankomstens andra andning

Tänk vad mycket man som förälder bekymrar sig för barnens väl i onödan. Efter sex månader borta från sina Nya Zeeländska klasskompisar, lärare och byskola i Papakaio var det plötsligt som att ingen tid alls hade gått. Varken för våra barn, för lärarna eller för klasskompisarna. Det tog fem minuter för båda barnen den första skoldagen innan allt var som vanligt igen. Vi var beredda att delta som föräldrar den första dagen men vi fann oss strax dricka kaffe i solen på baksidan av skolan och känna oss helt överflödiga. I en överflödande tacksamhet. När barnen mår bra, mår man som förälder bra.

Barnens skola ligger 15 km från stan där vi bor upp längs den grönskande dalen där Bregott-färgade kor betar sida vid sida med fridfulla får. Vi kör dem dit och hämtar dem varje vardag och varje skoldag är lika lång för alla åldrar: kl 9-15 är det full aktivitet i skolornas lokaler över hela landet. Valet av skola för barnen föll i fjol på Papakaio School då den låg i området för vårt säsongsjobb på Riverstone Kitchen.  I år har vi med hänseende till årets arbetsplats hyrt ett hus inne i stan Oamaru, men vill ge barnen möjlighet att komma tillbaka till den fantastiska byskolan och till den miljö som är deras. Vi som familj klarar pendlingen Sverige-Nya Zeeland fint ur det sociala perspektivet, men inför årets resa enades vi om att byte till en ny skola inne i stan skulle överskrida gränsen för vad som var en spännande utmaning och istället utmana barnen för mycket. Vi kör dem därför gärna varje dag trots att det blir några  extra mil i bilen.

Barnen har gjort sin första skolvecka och kommit in i rutiner med lunchlåda och skoluniform. Alvin går i Year 3 och Engla i Year 6, då barnen börjar skolan den dag de fyller fem år här på Nya Zeeland. Skolan har 130 barn från 5 till 13 år och har expanderat snabbt det senaste året. Föräldraengagemanget är stort, personalgruppen tight och med ett tydligt driv. Skolbarnen är till största delen ”farm-kids”, barn från farmer i området. Ett härligt, robust gäng byggda av energi, intensitet, fantasi och muskler. Barnen klättrar i träd, blir leriga från topp till tå och LEKER på rasterna ända upp i tonåren. Hälften av undervisningen sker genom kroppsminnet. Matematik görs ute bland koner och bollar på skolgården, man tränar kulstötning och cricket med inhyrda tränare och fångar lugnet i de små kropparna efter den fysiska ansträngningen för tyst läsning. Skolresorna i närområdet är många, besök av förvärvsarbetande föräldrar som visar och berättar om sin profession uppmuntras och nu laddas det för audition inför Papakaio Got Talent. Alla barn som vill testa väljs förstås till att gå vidare till själva tävlingstillfället men coachas och styrs upp av rektorn och musikläraren för att kunna känna sig säkrare på scenen. Ingen förväntas lyckas på alla områden, men alla barn förväntas prova på, göra sitt bästa och på sikt hitta sitt ämne att fördjupa sig i.

På måndagar går båda barnen på simskola och lär sig fjärilssim och crawl. På tisdagar spelar Alvin tillsammans med 400 Oamarubarn introduktionsvarianten av rugby på stora idrottsplatsen i stan efter skolan; touchball. Lag om åtta barn spelar poolspel varje vecka och där är en folkfest av regnbågens alla skoluniformsfärger och hejande föräldrar! Alvin fick diplom för ”Player of the day” och ett presentkort hos en sponsrande pizzeria. Alla barn får ett diplom var under terminen, men ledarna har en fantastisk förmåga att plocka fram det positiva som just denna veckans Player gjorde under match. De får barnet att känna sig riktigt speciell och utvald! Det finns alltid något positivt att lyfta fram hos var och en av oss – egentligen borde vi alla dela ut diplom till varandra oftare och jobba hårdare med vår positiva förstärkning. Vår grabb växte en halvmeter av utmärkelsen och stärks i självkänslan varje morgon han ser sitt diplom på fönsterkarmen. Så enkelt men så genialt! Det lönar sig att anstränga sig – barnen känner att de är sedda och att de spelar roll. Stort.

På torsdagar spelar rektorn på skolan akustisk gitarr med de barn som vill och Engla sitter ofta inne på sin säng och kompar sig själv till alla de traditionella Nya Zeeländska sånger vi som invandrande föräldrar aldrig har hört… Ibland blir kulturkrocken tydlig och vi inser hur många andra saker våra barn kommer lära sig som vi inte kommer ha en susning om. Barnen har redan börjat rätta vår engelska och vi ser förbryllat hur vi snart inte längre har det språkliga försprånget. Heller. Föräldraskapets faser är fascinerande. Samtidigt är vi förstås stolta så vi kan spricka över vilken kapacitet barnen uppvisar och hur de njuter utmaningarna. Hur åttaåringen flytande lyckades läsa hemläxan om dinosauriesorter vi för länge sedan förträngt, och på avancerad engelska lyckades uttala med vilka specialverktyg arkeologer finner fossiler. Hur elvaåringen i sitt specialarbete skriver om utdöda pingvinarter och hur hon med lätthet bokstaverar ordet growth åt lillebror. Skolan tar det mesta av barnens ork och väl hemma i huset på höjden på eftermiddagarna tror jag att de bearbetar allt de varit om. Ofta njuter de i lugnet på varsitt rum tills vi äter middag tillsammans. Kvällarna har hittills fyllts av TV-mys i vardagsrummet. Det är som att barnens själar fylls till bredden varje skoldag och det enda som behövs för resten av dagen är något hemvant och kravlöst.

Att bo i stan är annorlunda för oss allihop. Efter en uppväxt i lilla Lännäs med endast en gatlykta tittar barnen fascinerade ut över stadens glimmande ljus om kvällarna. Efter ett helt liv med lek på en grusplan är lyckan stor över att kunna ta sparkcykeln till affären. Vi bor högt upp på en sluttning med obetalbar utsikt över staden och havet, men ändå med bara tio minuters gångväg ner till centrum. Det gör oss vältränade att knata upp och nerför sluttningen till simlektionerna, rugbyträningen och biblioteket. På lediga dagar vandrar vi gärna ner till hamnen, till gamla stan eller till botaniska trädgården. Att ha så många bekvämligheter inom gångavstånd är fantastiskt härligt samtidigt som vi - i all ärlighet - saknar den prunkande naturen, de betande djuren, de höga susande träden, fågelsången och de snöbeklädda Alperna som bakgrundsbild. Av den anledningen är det en lisa för själen att skjutsa och hämta barnen till skolan uppe i dalen.

Havet är majestätiskt – drömmen vore att få bo med närhet till båda!

Femte färdens första fas

Kvällen är kommen och barnen har knoppat in. Vi sitter inlindade i varsin yllefilt och huttrar för att hålla värmen. Brasan sprakar men vi eldar nog mest för kråkorna. Det kommer i alla fall inte rök ur våra munnar längre när vi andas som det gjorde när vi kom hem med barnen efter skolan idag. Kort sagt: vi fryser. Inomhus och utomhus. Pappväggar och englas-fönster är standard här och golvets enda isolering är heltäckningsmattorna. Lite snålt när det är 3 grader utomhus om natten. Tack och lov att duntäcket kunde knölas ner i resväskan innan den uppnådde 20 kg gränsen! En hagelstorm drev in från Sydpolen i eftermiddag efter en annars härligt solig dag och avslutade sin framfart med en majestätisk regnbåge i kvällssolen över Stilla havet.

Five seasons in a day – aprilväder är ingenting mot de väderväxlingar vi upplever så här på våren på Nya Zeelands Sydö. Om ni plockar fram en karta kan ni se att det inte finns någon landmassa mellan oss och Sydpolen, inte heller något som stoppar vindarna från södra spetsen av Chile. Varken väster eller öster om Sydamerikas sydspets. Men när det väl blåser norrifrån kommer en varm, torr vind som tidigare svept över Australien och regnat ur sig all sin fuktansamling på Nya Zeelands västkust i regnskogen där. Vinden från söder spelar oss gärna ett spratt. Vi har en liten glasveranda som vätter mot havet. Häromdagen sjönk temperaturen tio grader under tio minuter inne på verandan – från att solen sken från en klarblå himmel till ett regnväder svepte in och immade igen rutorna. Nåväl, när man fryser upptar tankar kring uppvärmningen, utomhustemperaturen och väderleken den största delen av ens energi. Resten av energin går för närvarande åt till att få in hjärnan på det engelskspråkiga spåret. Att byta språk, återigen konversera om besticklådor i fackhandeln, diskutera bussrutt med skolbusschauffören, fråga sophämtningsföretaget om sophämtningen ingår i hyran och prata sotningsbegrepp med sotaren på engelska i ett nafs kräver totalt fokus. Att bli inkastad som extrafröken på sitt andra språk bland engelsktalande åttaåringarna för att leda ett diskussionspass om varför dinosaurierna dog ut och hur fossiler blir till, förutsätter att kan prata runt det vokabulär man inte behärskar och orkar le åt sina egna tillkortakommanden!

Det är två veckor sedan vi lämnade Lännäs Södra Skola för en natt på hotell i Arlanda. Att packa ihop en familj, stänga en 300 kvadratmeter stor fastighet med både verksamhet och hem var som vanligt stressigt, men det gick bra. Inget kokande bajsbrunt vatten i kökskranen som vid första avresan, ingen motordöd bil som vid andra avresan och ingen polisgenomsökning av alla fordon på väg upp till Arlanda på grund av rån i Katrineholm som vid tredje avresan. Flygresan var seg men gick bra till slut. Vi flög via Köpenhamn till Singapore och landade klockan ett på natten i vår dygnsrytm efter en tolvtimmarsflight utan sömn. Vår sömncykels sovtimmar avbröts kontinuerligt av flygvärdinnornas välmenande frukostbestyr - svårsovet flight med andra ord, särskilt om man är åtta eller elva år med trehundra spel, tvåhundra TV-serier och hundra filmer på skärmen framför. Övertrött barnfamilj i Singapore hade svårt att uppskatta flygplatsens fjärilshus, kaktusträdgårdar, orkidéutställningar och gratis massagestolar. Vår mellanlandning på fjorton timmar gav oss teoretiska möjligheter till en Sangria på palmstranden, men av ren överlevnad beslöt vi oss för att undvika temperaturchocken och hålla oss inom aircondition-sfären. Sex timmars sömn på varsin brits gjorde oss lite mer mänskliga och laddade för den följande tolvtimmarsflighten runt klotet.

Christchurch chockerade oss! Den kraftiga jordbävningen i februari 2011 med hundratals efterföljande, utdragna efterskalv har HELT demolerat den vackra innerstaden. Vi, som väntade oss en fin tvådagars-introduktion på familjens femte resa i landets andra största stad, vandrade runt i en spökstad lik en som utrymts efter dramatiska krigsbombningar. Vi visste att stadskärnan skadats, men hade inte förstått att innerstadens alla hus stått övergivna i flera år och hälften av dem jämnats med marken. Det var obeskrivligt deprimerande. Vi vandrade förbi parken många gånger med de 185 tomma, vitmålade stolarna. En pensionärsfåtölj, ett babyskydd, en bilbarnstol, skrivbordsstolar, rottingfåtöljer, köksstolar, små barnpallar, en saccosäck… en stol till minne av varje person som miste livet. Som för alltid kommer vara saknad av så många, så många och vars stol nu gapar tom. Vi kramade om varandra extra de där kvällarna. Men vet verkligen ingenting om framtiden. Tack och lov. När som helst kan vad som helst drabba oss, även när vi tror att vi är som mest säkra. Christchurch var den stad Nya Zeeländarna själva menade var minst sannolik att drabbas av en jordbävning. En vulkanaktiv linje med tunn jordskorpa går rakt genom landets kartbild, men linjen är inte i närheten av katastrofens centrum i den drabbade staden.

”Christchurch will never be the same”

Det kommer säkert ta tio år innan staden blommar igen. Det är att jämföra med att hela Örebros centrum med rådhuset, slottet, Hjalmar Bergman Teatern, tågstationen, Nikolaikyrkan, McDonaldshuset och Krämaren skulle jämnas med marken och resten av byggnaderna mellan järnvägen, Järntorget, Våghustorget och Oskarsparken skulle bli förbjudna att beträda med hänsyn till rasrisken. Ofattbart.

Det var en lättnad att ta bussen söderut mot ”vårt” Oamaru. Vårt värdpar på ett förbokat Bed & Breakfast hämtade oss vid busstationen och gav oss ett fantastiskt välkomnande i bästa kiwi hospitality-anda. Efter en ljuvlig natts sömn i prassliga lakan, befriade från oroliga jordbävningsdrömmar, stärktes vi av Liz’s stadiga frukost med scrambled eggs & salmon on toast.  Efter påtåren knatade vi runt kvarteret mot vårt hus som vi med mycket möda och besvär lyckats skriva hyreskontrakt på redan i Lännäs. Huset som vi bara sett på bild motsvarade alla förväntningar och dagen ägnades åt att flytta in vårt magasinerade bohag. Huset har en fantastisk vy över Stilla Havet och lika imponerande som den är kommer våra benmuskler att bli inom några veckor. Hå och hej vilken pärs det var att bära upp kyl, frys, soffa, dubbelsäng och otaliga kartonger uppför den milt sagt branta gången upp till huset!!! Tre grader inomhus, tre grader utomhus, inget drag i kaminen som husets enda uppvärmning och endast fuktig, svåreldad eukalyptusved i garaget. Den kvällen var vi inte kaxiga. Vart fanns sängkläderna nerpackade? Kuddarna? Skruvarna till sänggaveln?? Och skiftnyckeln??? Ingen förälder med sinnena i bruk hade velat bädda åt sitt barn med madrassen på golvet i den kylan. Jetlag, förvirring, hunger och envishet. Vi löste situationen med ihopbitna tänder, hittade våra fyra välsignade electric blanket och hann få fyra varma sängplatser innan midnatten kom. Elen i huset var i alla fall påslagen och det fanns rinnande vatten i kranen.

Dagen efter kom sotaren och plockade ut den största sotklump vi skådat ur skorstenen. Det var varken eukalyptusveden eller oss det var fel på - vilket drag det blev! Huset hade stått tomt någon månad innan vi flyttade in, så det tog några dagar innan huset blev välkomnande mot oss - de nya hyresgästerna. Ingen tvättmaskin, inte en spegel i hela huset, ingen gräsklippare (måste vi äga en sån också på denna sidan klotet!?!...), inga garderober men lampor och gardiner! Märklig huskultur – det sistnämnda anses tillhöra huset men inte en badrumsspegel eller vitvaror. Under första veckan på 80 Aln Street sysselsatte vi oss med att packa upp kryddlådan, köpa byråer till barnens kläder på loppis, städa ur köket innan porslinet kunde packas upp (ja, det städar man när man flyttar in…) och njuta kaffe på favoritcaféerna i stan. Våra barn, som är riktiga lantungar från Östernärkeslätten och Nya Zeeländska farmer, fascinerades över gatlyktor om kvällen, gångavstånd till Supermarket och vår utmanande trädgård i fyra terrasser. Skratt blandades med tårar som de alltid gör den första veckan för oss på respektive sida jordklotet, men det var som vanligt gott att vara tillbaka. Denna gång inte med lika stor förväntan och upprymdhet som vid tidigare resor. Vardagen kändes nära inpå redan vid landning och äventyren kommer ju inte bli av lika vild karaktär som tidigare. Däremot bar vi alla fyra på en skön förvissning om att det är det här som gäller nu och att tiden som ligger framför är en viktig del av den framtid som vi jobbar på att skapa. 

Starten av resa 5 enligt Facebook

den 30 september

Jag kommer sakna tvättmaskinen, sill, björkved, Njalla, mamma, ekologiska bananer, den långsamma skymningen, att avslappnat kunna skämta på mitt eget språk och golvvärmen på badrummet. Och mina ugnar...

den 1 oktober 

Måste säga att jag har bra magkänsla.
100 kg får vi ha med oss. 
Igår plockade jag fram det vi skulle ta med.
Idag packade jag väskorna och vägde bagaget: 99,5 kg.

den 1 oktober

Då så.
Svedala börjar kylas ner så flyttfåglarna lyfter mot äppelblom och lammungar på undersidan jordklotet. Tack Sverige för en fantastisk sommar - den finaste i mannaminne!
Vi hann få första färdigtryckta boken på hotellet på Arlanda och hade releaseparty med närmsta familjen. Nu vänder vi blad och börjar skriva nästa kapitel Livskvalité.
Stort, utmanande, spännande och hisnande. Hemma tar vi med oss - det finns mellan de fyra hörnstenarna som utgörs av medlemmarna i vår lilla familj.

den 3 oktober

Sitter vi Singapore och vantar pa stormen av entusiaster som vill ha var nyutgivna bok signerad, men den verkar utebli... 
Hade kanske varit smartare med ett releaseparty i Orebro... 

den 4 oktober

Nu har vi landat på Nya Zeeland bland körsbärsblommor och musöron. Har checkat in i centrala Christchurch. Mitt i vår glädje över att vara här möts vi med förfäran över synen av ett demolerad innerstad efter jordbävningen för två år sedan. Uppbyggnaden av innerstaden har just påbörjats, men här är fortfarande öde och spöklikt. De 185 tomma stolarna i en park grep tag i hjärtat - en för varje älskad person som förlorade livet samtidigt som den vackra staden föll till marken. 
Kramar om varandra extra ikväll. Livet kan verkligen aldrig tas för givet.

den 4 oktober

Nu har vi försökt styra upp dygnsrytmen genom att ha hållit barnen vakna ända till kvällen med alla tänkbara knep. Klockan här ligger tolv timmar före kroppens svenska tidschema - tvärtom på dygnet liksom... När vi nu strax stupar är de pigga som mörtar. Jetlag - ett underligt fenomen.

den 5 oktober

Vi hittade till slut den nyss gnälliga och frustrerade åttaåringen högst upp i klätterträdet.
"Pappa, jag gjorde tre bra saker. 
Jag gav inte upp, jag försökte igen och jag gjorde inte som DU sa!"

den 6 oktober

Framme.

den 7 oktober

*jaglovarmigsjälvattaldrigköpaenendapryltill*
Har flyttat vårt downunderbohag till nya lya i ösregn. Möts av iskallt hus med kaminer som levererar mer rök än värme. Hua, vad var det vi skulle hit och göra nu igen, Ola? 

den 8 oktober

Det var inte vi som var inkompetenta på att elda eukalyptusved i kaminen som bara gav oss rökskador utan värmeutväxling. Hyresvärden skickade sotaren och han fick ur proppen ur skorstenen. Vilket drag det blev! Lyckliga vi som kunde elda på idag och höja humöret i takt med innertemperaturen.
Vi hör att det är 18 grader i Örebro och här har vi bara 6. Ska det vara så här?

den 12 oktober

Efter en och en halv vecka av resa-femtio-timmar-flytta-in-försöka-lösa-nuet-och-få-det-att-fungera-på-undersidan-klotet-igen börjar jag baka bröd. Ett gott tecken. Energin börjar återvända.

den 14 oktober

Sitter på baksidan på barnens skola och fascineras över hur jag inte behövs. Barnen flöt in i sina respektive klasser direkt nu på morgonen och flödade på med engelskan i både skrift och tal. Gissar dock att vi får med oss två övertrötta skolbarn nu på eftermiddagen. Språkbytet i hjärnan tar, trots att det går bra och funkar, otroligt mycket energi. Min egen hjärna är smått överhettad.

den 15 oktober

Förmiddagskaffe i strålande sol.
Hagelstorm.
Regnbåge över Stilla havet i solnedgången.
Tisdag i Oamaru.

Familjens femte resa

Två kvällar kvar hemma i soffan i Lännäs. Vi njuter klara höstdagar, äter upp det sista i skafferiet och kompromissar oss fram till vad vi ska packa ner i väskorna för att utnyttja våra 80 kg på bästa sätt. 80 kg är inte mycket för att förflytta en familj på fyra till andra sidan jordklotet... Det är på samma gång befriande som frustrerande. Vi reser med lätt packning och lätta steg, men vägen dit kantas av prioriteringsdiskussioner. Dottern vill ha med ALLA Schleichhästar i samlingen (62 stycken) medans mamman hävdar att hennes duntäcke är viktigare. Imorgon har vi bestämt att vi ska komma på ett sätt att få med både och. Vi har bara inte löst hur än.

Så har vårt liv sett ut det senaste halvåret. Staplad problemlösning har blivit vardagsmat och vi har blivit riktigt bra på att se bortom problemformuleringarna. Lösningar har av nåd kommit oss till mötes hela tiden och för varje steg vi har tagit har nya dörrar öppnats.

Vi har aldrig varit så väl förberedda inför någon resa som inför denna. Jag, Ingrid, har till och med printat en karta från Google på gångvägen mellan hotellet i Christchurch och närmsta Supermarket. Jag tror det stavas "rutin". Vi har bokat ett lägenhetshotell för våra första nätter på Nya Zeeländsk jord och som rutinerad familjereseledare vet jag hur nödvändigt det är att inte behöva tänka mer än nödvändigt efter 52 timmars resa.

Vi har skrivit kontrakt på ett hus inne i stan i "vår" stad Oamaru, där vi vuxna ska jobba. Det ska bli spännande att lyfta in vårt magasinerade Nya Zeeländska bohag i vårt nya boende. Våra barn, som ju alltid bott på landet med endast en lyktstolpe i byn, ser fram emot cykelavstånd till aktiviteter, kvällsbelysning i stan om kvällen och närheten till affärer.

Barnen kommer komma tillbaka till samma klass med samma lärare på samma skola och om några veckor har de hoppat i sina blågula skoluniformer igen. Några mejl har utväxlats med kompisarna down under och de känner sig verkligen välkomna tillbaka! Efter den här fantastiska svenska sommaren är vi fulla av energi att anta nya utmaningar i Landet Mittemot.

Vår nya bok ligger vilken dag som helst varm i tryckpressarna och vi hoppas få hålla det första exemplaret i handen på väg till Arlanda.

Erfarenheterna och äventyren från våra fyra resor tillsammans som familj har vi samlat i vår första bok. Tillsammans med historien om hur vi fick visionen till vårt företag Englas Skafferi över en kopp kaffe på just Nya Zeeland år 2000 och med de mest populära recepten från vår svenska verksamhet kombinerar boken det bästa av flera världar. Den inspirerande höstläsningen finner du ett smakprov på här! Provläs och beställ ditt exemplar redan nu.

PROVLÄS HÄR!             BESTÄLL HÄR!

Andra veckan i oktober räknar vi med att de förbeställda böckerna kan skickas ut!

Men först ska vi plocka in trädgårdsmöblerna, flytta krukväxterna till sin vinterförvaring, packa ihop oss och åter flyga runt klotet! Spännande är ordet!

I luften ovan Batumi, Tabriz och Sukhumi

Time to destination 3:21 hours

Vi flyger just nu över Tbilisi, Batumi, Baku, Tabriz och Sukhumi.

Där har jag aldrig varit, bara flugit ovanför. Jag vet inte ens vilket land det är. Vitryssland? Jag roar mig med att skapa bilder kring hur Livet ser ut för dem som går på gatan här nedanför, som kör till en vän, diskar middagskastrullen eller irriterar sig över en granne. Undras vad de heter och vad de har på sig.

Undras om det har varit en bra dag för han som just avslutat middagen eller om han precis fått reda på att han blivit arbetslös. Kanske finns där nere en tant som kör till en vän för födelsedagsfirande, kanske är en äldre man nyinflyttad och lagt sig till med en förfärlig ovana att parkera bilen utanför grannens uppfart. Någon av dem där nedanför har nog blivit pappa för första gången, en flicka har idag lyckats lära sin hund ett nytt tricks, en barnvakt tar just nu ut ett bröd ur ugnen och en bilverkstad får precis för mycket att göra!

Själva har vi varken middagsdisk, bilverkstad eller födelsedagskalas att engagera oss i idag, utan vi sitter åter som fyra i rad en mil upp i luften och summerar resan till Nya Zeeland, vårt andra hemland. Den femte resan i ordningen. Lufthansas bastanta tyskor gör sitt bästa för att ge oss rimlig förplägnad och vi försöker med allsköns skärmar fördriva tiden som för oss närmre resmålet. Barnens hjärnor är vid det här laget fyrkantiga likt bildskärmarna på stolsryggen framför och vi har gett upp att försöka avleda deras uppmärksamhet från joysticken och filmkanalerna… Det är 32 timmar sedan vi lämnade hotellet i Auckland och våra små har lyckats slumra färre timmar än på ena handens fingrar. Så länge färgglada drycker serveras till flygplansmaten med jämna mellanrum håller vi oss vid gott mod. Ser man på, nu serveras fem välpaketerade nötter tillsammans med läckert konserverad äppeljuice i vassa plastglas! Make the most of it!

Time to destination:  2:09 hours

På den här femte resan har vi upplevt Nya Zeeländsk familjevardag med allt från städrutiner till rugbyträningar. Så helt annorlunda mot våra fyra tidigare äventyrsresor men samtidigt så självklart, då vi redan som nygifta drömde om att en dag få leva familj på Nya Zeeland.

Ända sedan den första resan Ola och jag gjorde som nygifta backpackers år 2000 har vi kunnat skönja en linje i vår gemensamma strävan. Allt började med den där koppen kaffe på the Wholemeal Café i Takaka på Sydöns nordspets. Linjen fortsatte med husköp i Lännäs, uppbyggnad av företaget Englas Skafferi och så småningom det årliga återvändandet till Nya Zeeland med barnen. Det var där och då vi fick hela visionen till det liv som vi lever idag och linjen knöts ihop till en cirkel när vi blev anställda som barista och bagerska på det ikoniska Wholemeal Café tolv år senare. Säsongsjobbet i fjol blev en betydande erfarenhet och var en viktig milstolpe för oss. En stolpe som slogs ner djupt i ödmjuk beslutsamhet, men också med kraft av vilda förhoppningar och kreativa visioner. Nästa epok i vårt gemensamma liv kunde påbörjas och milstolpen utgör nu hörnstolpen i vår nya hage.

Det som ska bli bra och hålla länge tar lång tid att bygga upp. Det går snabbt att tänka ut vad man vill ha sagt men tar lång tid att gjuta det i bokstäver. Att visionera, drömma och prata går undan men det tar så oändligt mycket längre tid att realisera detsamma.

Visionen vi fick på the Wholemeal gav oss inspiration, mod och viljestyrka att ta steg i tro. Om och om igen. Vi bejakade våra drömmar och antog utmaningen att kavla upp ärmarna och omvandla drömmarna till verklighet. Det tog tid. Lång tid. Tio år. Då hade orken tagit slut och nästan vi också. Att då bestämma sig för att återvända till the Wholemeal var som att återkoppla till drivkraften som oväntat fört oss väldigt nära varandra. En drivkraft vi i vår slitenhet trodde vi förlorat. Vi insåg hur vårt hårda arbete i Lännäs faktiskt vässat våra karaktärer. Det hade fått oss att omvärdera, förändras och anamma nya perspektiv precis som vi hade hoppats.  

Time to destination:  1:18 hours

Vi har inte bara gjort resor runt jordklotet på utsidan, utan har var och en gjort omvälvande upptäcktsresor på insidan. Att se sig själv på insidan är inte alltid vackert, men genom andras godhet har vi förstått att det fina vi bär på är tillräckligt. Det är i Mötet det sker och vår resa har egentligen bara börjat. 

Transition

Transition. Ett känslofyllt ord för mig just nu.

Omställning. Övergång. Utslussning.

Det beskriver nuläget ganska bra. Barnen ligger utsträckta i sina hotellsängar och vi bad dem njuta när vi sa god natt. Av erfarenhet vet vi hur krumma vi kommer känna oss om några dygn när vi försöker räta ut oss hemma i Lännäs. Att sova i flygplansstol i Economy säte är lite av en konst. Lättare med en fyraåring och en sjuåring som kan ligga skavfötters på två säten än vår gängliga åttaåring och långa elvaåring. Så vi ska njuta extra denna natt.

40 timmars resa väntar åter från hotelldörren i Auckland till vår ockragula spegeldörrar hemma på glasverandan i Lännäs. 26 timmar av dem kommer vi spendera uppe i luften. Trots att detta är åttonde gången vi genomför det känns det fortfarande helt surrealistiskt. Ikväll blir sista duschen i Nya Zeeländskt vatten, nästa gång vi sköljer av oss blir det med eget brunnsvatten från rullstensåsen på Östernärkeslätten. Snart får vi krama familjen, äta fil och testa konditionen på springrundan till grisarna. Betala med kronor, slänga Ica-reklam i pappersåtervinningen och dricka Classic Svea. Snart hoppas vi bedövas av häggens generösa blomningsdoft, se syrénknoppar brista och äta mellis på trätrappen med mjuka fårskinn under rumpan.

Vi lämnar våra dollarmynt i bilens handsfack, den söta doften av regnskogsträd och spår efter våra barn i Papakaio schools klassrum. Denna fjärde resa har nog varit den som påverkat oss mest. Först och främst för att vi varit på Nya Zeeland längre. 7 månader mot tidigare tre eller fyra. Men också för att barnen nu blivit flytande på engelska och med lätthet själva tar sig runt i samhället. Det vi upplever nu gör vi tillsammans på alla fyras villkor. Idag var vi bjudna på lunch hemma hos våra goda vänner Ron & Kay, och det blev extra tydligt hur hela stämningen runt bordet förändrades när barnen kunde delta aktivt i samtalet. För den som utmanat sig själv att leva vardag i ett annat språk än ens eget modersmål vet hur begränsad och rent av dum man kan känna sig när man förstår vad som sägs men inte kan uttrycka sig som man vill. Det är ingen underdrift om vi säger att våra barn har växt enormt mycket! Inte bara på längden utan i sin självkänsla, sitt självförtroende och i sin mognad. Vi som vuxna har rätat på oss och blivit mer lika dem vi vill vara.

Häromdagen försöker jag bland kartonger och resväskor tillsammans med tioåringen reda ut vart hemma egentligen är. Vi enades om att hemma ryms mellan de fyra hörnstenarna som utgörs av våra fyra familjemedlemmar. Alltså inte beroende av hus, saker, land eller sammanhang.

Vår familj har hittat hem - i en tacksamhet och en hemkänsla av att ha varandra.

Papakaio Giants

På tisdagar direkt efter skolan samlas barn från stadens alla Primary Schools på stora idrottsplanen inne i stan. Jag hejade och fotade dagens match i veckans dragning i den terminslånga turneringen i barn-introduktion-versionen av nationalsporten Rugby; touchball. Alvin spelar i Papakaio Giants - namnet talar ju för sig själv när man ser de skrämmande stora lagspelarna!

Alvin & Emma värmer upp

Fler mammor som hejar i den kalla vinden

"Let her go, let her go, boys!"
Uppvärmning på planen bredvid

"Go, go Matthew!"

Avbytare Loclan

Dagens Alvinchans

Tack för god match!

Well done, Papakaio Giants!