I sällskap med en kamera

Se de tidigare avsnitten på SVT Play

Avsnitt 1: Kasta loss

Avsnitt 2: Den turkosblå vardagen

Avsnitt 3: Tid för äventyr

Efter kameran slutat rulla

Barnens himmelrike på den ekologiska farmen Wantoo Wantoo 

i det tredje avsnittet av Familjer på Äventyr!

Se de tidigare avsnitten på SVT Play

Avsnitt 1: Kasta loss

Avsnitt 2: Den turkosblå vardagen

Avsnitt 3: Tid för äventyr

Familjen fortsätter sitt äventyr!

Högsommaren är här hos oss på Nya Zeeland och vi njuter ljumma ljusa sommarkvällar, dopp i poolen på barnens skola och alla körsbär som just nu mognar. De senaste månaderna har vi dock blivit ganska platta om rumpan. Många timmar om dagen har tillbringats vid datorn. Framför allt småtimmarna då vi kan kommunicera med Sverige som ligger tolv timmar efter oss.

Vi har kommit in i en underlig tidsrytm av att lägga oss vid tre på morgonen och sova till elva. Som riktiga tonåringar ;) Inte barnen förstås, men de njuter av att ha några timmar för sig själva på mornarna, särskilt som de har haft sommarlov fram till igår! Men för oss är innebär kvällar och småtimmar jobb eftersom det är då som tryckeriet, tidningsfolk och hemsidesbyggare jobbar.

Under hösten har vi jobbat fram vår andra bok som nu ligger i tryckpressarna! Otroligt spännande. Vi har också skissat på vår nätbaserade reseguide för alla er som nu är grymt sugna på att komma och dricka kaffe hos oss live på Nya Zeeland. Surdegskurserna, som vi har erbjudit under sju år i vårt bageri i Lännäs, kommer också flytta ut på nätet. Allt detta försöker vi nu forma i fina rutor på en ny hemsida - men oj, vad mycket snabbare det går att tänka ut idéerna än att genomföra dem!

Tänk att vi glömde det - igen! Men det är nog just därför vi ger oss på nya utmaningar hela tiden. Vi glömmer liksom hur lång tid det tog och försöker bara se hur bra det blev!

Vi har ju också hittat vårt nya hem på den här sidan klotet - en fantastisk houstruck som vi håller på att bygga om till en food truck. Alltså ett rullande hem och café i samma paket. Vi strular just nu med Nya Zeeländska Livsmedelsverket, vilket är en utmaning i sig... Men vi har bestämt oss för att det ska gå att få till våra tillstånd - vi har bara inte riktigt kommit på hur än! Bara att lära sig alla termer på engelska för att kunna skriva en korrekt ansökan är en spännande utmaning.

Barnen har just avslutat sitt sex veckor långa sommarlov och är nu taggade för ett läsår med hemskolning. Eftersom vi siktar på att resa runt och äventyra ett helt år med huset och jobbet på ryggen blir det perfekt för oss som familj att ta chansen och använda livet utanför husbilsdörren som klassrum varje dag! Barnen är så sugna på att komma igång att de igår kom på en helt egen skoluppgift: Att översätta alla avsnitt av Familjer på Äventyr till engelska - ord för ord! Tala om konkret praktisk skoluppgift. Med direktrespons! Våra engelsktalande vänner här nere tackar och bockar - plötsligt förstår de sammanhanget av alla de vackra bilderna.

Vi bor kvar i vårt lilla farmhus i Oamaru som vi har hyrt i ett år nu. Vi bodde alltså i det innan vi sålde vårt svenska hus i somras i Sverige. Vi var inte lika förvirrade och hemlösa som TV-serien kanske vill påskina när vi kom ner för vårt sjätte vinterhalvår på Nya Zeeland.

Vi trodde nog att vi skulle ha begett oss i väg med vår housetruck redan, faktiskt efter nyår, men precis som tidigare inser vi att det som ska bli bra och vara länge tar lång tid att bygga upp. Vi har bestämt oss för att det är bättre att vi är väl förberedda innan vi ger oss av. Vi kommer sälja mycket av bohaget i vårt hus här och flytta in det vi inte magasinerar i vår housetruck.

Visserligen börjar vi lära oss att det är ganska dumt att skriva "vi kommer" eller "vi ska". För det mesta ändrar sig. Visserligen oftast till det bättre. Det enda vi vet är att vi kommer rulla iväg tids nog och att vi då gör det på obestämd framtid. En underbar känsla!

Vi kommer (nu skrev jag det igen) alltså fortsätta driva vårt svenska företag fast via nätet från vår housetruck här. Parallellt driva ett litet Nya Zeeländskt företag för att sälja espresso och surdegsbröd ut genom fönstret på vår food truck. Och vi kommer (igen) fortsätta pendla runt klotet som vi har gjort de senaste sex åren. Den 1 juni åker vi hem till Sverige och kramar våra mammor igen!

Se de tidigare avsnitten på SVT Play

Avsnitt 1: Kasta loss

Avsnitt 2: Den turkosblå vardagen

Avsnitt 3: Tid för äventyr

Välkomna till familjen Hoelstad på Nya Zeeland!
På den här bloggen har vi samlat reseskildringar från våra sex resor tillsammans som familj till andra sidan klotet, och alldeles snart kommer bloggäventyren ut i bokform.

Äventyret pågår.

Följ oss på vår Facebook-sida WHOLEMEAL.

Möt oss där!

Nästa veckas avsnitt hittar du här!

Jordbävning?

Andra kvällen i vårt nya hem. Havet brusar bakom tallskogen, eller kanske är de långa barren som viner i vinden. Kvällen är stilla, grannarna är tysta och barnen sover med djupa andetag. Den enda belysningen kommer från dataskärmen, vi har fortfarande inte gjort oss hemma stadda med kvällsbelysning och praktiska rutiner. Jag stängde just fönstret i sovrummet efter att jag insett vilken svärm myggor som fläckade innertaket. Orutinerat…. Taklampan tänd och fönstret öppet efter skymning. Nu fläckas taket av myggmos istället. Tur att vi ända hade tänkt måla om det…

Det är mycket man ska förstå när man flyttar in i en husbil av denna kalibern. Solcellerna på taket och vilken el de faktiskt ger har varit största huvudbryet idag. Kylen går på 12V som drivs av solcellerna, men hur är det med lamporna och köksfläkten nu när vi är inkopplade med 220V er på en campingplats? Kopplas de automatiskt om så vi kan använda dem obegränsat eller var det någon switch vi skulle ändra på då? Duschen var precis lika skön som vi hoppades, kökskranen fantastisk, gasspisen fungerade att laga middag på och dubbelsängen var grymt skön. Viktiga vardagsting som är underbart om de liksom bara kan fungera.

Vi befinner oss just nu utanför Christchurch, den stad på Nya Zeeland som varit oerhört drabbat av jordbävningar de senaste åren. I morse strax efter att vi vaknat blev jag lätt skrämd när husbilen plötsligt vibrerade kraftigt under några sekunder, för att återupprepas någon halv minut senare. Till och med barnen sa vid frukosten ”Kände ni att det var som en jordbävning i morse?”

Ola hade gått upp före mig och jag drog mig kvar i den sköna sängen. Jag trodde han höll på med frukosten när det började skaka. Efter ett tag insåg jag att Ola stod i duschen och att han satt av vattnet varje gång det vibrerade. När husbilen skakade guppade jag upp och ner i sängen, men snart guppade jag av mitt eget skratt. Jag insåg att vibrationerna kom från min mans intvålning under armarna i duschen! På husbilsvis, för att spara vatten, satte han av kranen vid varje intvålning och bilens mjuka fjädring gungade hela bilen fram och tillbaka av hans idoga tvagning! Ljud, rörelser, funktioner och vardagens handhavande i husbilen är allt helt nya för oss och vi kommer nog få oss många goda skratt innan vi känner oss helt hemma.

Vi sitter just nu med den sista korrekturläsningen inför tryck av vår bok "Påtår på andra sidan".
Precis så känns det. Efter femton år av hårt arbete för att förverkliga vår dröm kan vi äntligen börja slappna av. Det ska bli spännande att få dela med oss av våra erfarenheter längs vägen till ett förverkligande. Både på SVT1 och i vår nya bok.

Det gick. Allt går! Det omöjligt tar bara lite längre tid. Bokens underrubrik lyder "Den första koppen kaffe, drömmen och förverkligandet" Tänk att en kopp kaffe för femton år sedan på ett litet café på Nya Zeeland kunde förvandla hela vårt liv!

Imorgon ska vi ge oss på konsttycket att köra denna farkost. Sakta men säkert ta oss ner mot vårt hus i Oamaru och parkera under några veckor på farmen. På Nya Zeeland städar man ett hus när man flyttar in, i stället för innan man flyttar ut. Samma princip gällde tydligen för husbilen, även om säljaren tyckte att han överlämnade den ”spit and span”, skinande ren. Fettavlagringar runt spisen, ingrodda hörn, spindelväv och hundhår på soffkuddarna ser vi fram emot att skrubba bort och istället flytta in med vår egen lukt. Svenskar är nog överlag oerhört ordningsamma och renliga - många Nya Zeeländare gett den responsen om våra landsmän. Något som oftast är en uppskattad egenskap, men som i fall som detta ofta ger en merjobb. Ibland önskar man att man kunde vara lite mer befriad från renlighetstankar och njuta skit i hörnen, men samtidigt kan vi nu glädjas över att vi inte behöver flyttstäda det hyrda farmhuset vi flyttar ur. Huset är renare en dag mitt i vardagen hos oss än det var när vi flyttade in, så vi ligger plus. Skönt!

På ett sätt är det väldigt tillfredsställande att rengöra och boa in sig i sitt nya hem. Man hinner liksom med att göra flytten i själen innan man rent faktiskt gör det. De få dagar vi nu inledningsvis tillbringar i husbilen är på högst tillfälligt vis. Vi tog bara med campingporslinet, lite ihoprafsade kläder och tandborsten för några få övernattningar innan vi kommer ner till Oamaru och våra prylar som vi kan börja inreda med på riktigt. 

Imorgon hämtar vi vårt nya hem

Nattfjärilarna svärmar på utsidan av vardagsrumsfönstret kring adventsstjärnans sken. Sommarnatten har mörknat och julstämningen smyger sig på. Man kan nästan låtsas att det är en onsdagseftermiddag under adventstid i Sverige. Igår kom sommaren med värme och strålande sol, lagom till barnens skolavslutning för sommar- och jullov i kombination. Det var en färgsprakande dansföreställning av barn från 5 till 13 år. Batikfärgade hippies, bjällerprydda indier, bilmekaniker i blåa och oranga overaller kryddat med krullhåriga dansanta clowner!

Det var med tår i ögat vi tackade för oss på Papakaio School. Det har varit en fantastisk lärotid för hela vår familj att få vara en så självklar del av ett litet samhälle, en skola och en social gemenskap. En oersättlig introduktion i Nya Zeeländsk kultur, i språket, de sociala spelreglerna och samhällets förväntningar och krav på den enskilde medborgaren.

Vad man har med sig i sin lunch box, vad ”bring a plate” bertyder på föräldrarmötet, att ”production” inte har med en fabrik att göra utan namnger skolavslutning. Lägerskola tillbringas på äventyrligaste sätt ute i vildmarken och ramlar man på skolgården får man ingen empati om man gråter utan beröm om man reser på sig och springer vidare... Shorts har man på sig ner till 7 gradig utetemperatur och duscha efter gympan är onödigt tjafs. Undervisningstempot är högt men lekfullt, hjälpsamheten är stor och åldersöverskridande aktiviteter är mer regel än undantag. Vi kommer att sakna arbetsglädjen, kreativiteten, tillhörigheten, livfullheten och allvaret – allt i den härliga sammansvetsade miljö som skapats av barnens rektor Mr Shirley. Han lever sitt rektorskap mer som en livsstil än ett arbete, och har ett fascinerande team kring sig av inspirerande lärare. Han balanserar respektingivande med en fot i den moderna digitala världen, där ultrasnabbt internet finns i klassrummets mitt, och en fot i mjuka värderingar kring vänskap, ärlighet, flit, omsorg och samhörighet.

“People don´t care how much you know unless they know how much you care” är hans devis.

Vid eftermiddagsfikat med lussebulle i solskenet gjorde min hjärna en riktig tankevurpa. Med saffranssmak i munnen, lätt bakåtlutad mot husväggen och den bländande solen i ansiktet befann jag mig plötsligt i slalombacken i vintrigaste Sälen! Det är otroligt vad starkt kroppsminnet är och hur snabbt man kan färdas i sina minnen till en plats från ens uppväxt. Våra barn kommer förmodligen associera lussebullssmaken med varma sommardagar, skolavslutning och sommarlov, hur många år de senare i livet än kommer bo i Sverige. Minnen som vi skapar tidigt fästs för livet.

Det blir sjätte julen vi firar på Nya Zeeland och vår yngsta minns knappt jularna i det stora timmerhuset i Lännäs. Han minns familjetraditionen att tända alla adventsljusstakar i alla de spröjsade fönstrena den första advent. En efter en under högtidsstämning i den stora sekelskiftessalen på övervåningen. Han minns mor- och farföräldrarnas stora julklappspaket under granen men ingenting av den svenska julmaten. Han minns ingen vit jul eller känslan av att det blev mörkt ute lagom till Kalle Anka. Ingen av barnen minns känslan av frusna tår efter en förmiddag i pulkabacken eller har slickat på en frusen lyktstolpe tills tungan fastnade! Att som vuxen själv minnas, uppfyllas och på ett sätt återuppleva sin uppväxts traditioner i advents- och juletid utan att kunna förmedla dem vidare till sina barn är en sorg. Men tack och lov kan vi vuxna le i samförstånd när vi skalar en apelsin till julmusik, nynnar stämmor på luciasången medan vi diskar eller norpar pepparkaksdeg från kylskåpet och hoppas att inte barnen ser.

Våra barn får så mycket annat! Till exempel ett år i en enorm husbil i ett av världens mest naturdramatiska länder. Ett hem på hjul där äventyr väntar bakom varje krök. Imorgon ska vi ta över vårt nya hem och vi är fruktansvärt pirriga över vad vi egentligen har gett oss in på. Inte barnen – de lever så befriat i nuet och med ett härligt detaljseende. Men vi vuxna inser sakta men säkert hur STOR denna farkost är och vilket ansvar det är att föra den säkert på vägarna. Vi ska möta upp tvåbarnspappan Duncan, den nuvarande ägaren av husbilen, på en camping utanför Christchurch imorgon. Vi har valt den camping som det kommer bli enklast att köra hem ifrån utan att behöva svänga för mycket! Vi ringde till campingvärdarna och de skrattade hjärtligt på kiwi-vis när de garanterade oss att campingen hade gott om svängutrymme för nybörjare och att det var enkelt att ta sig ut till huvudvägen från deras grind.

Nya Zeeland har väldigt många krokiga vägar som för en kulle upp och kulle ner, men just vägen mellan Christchurch och vårt Oamaru är den rakaste, bredaste och för övrigt tråkigaste vägsträckan i hela landet. Något som dock kommer passa oss utmärkt. Får vi bara i växeln ska vi nog lyckas rulla hem vår farkost... och ta några fler körlektioner i vår husbil med vår körskollärare. De senaste veckorna har vi haft fullt upp med att plugga körkortsteori för lastbil och lärt oss ord som rear axle, lashings, overall length, Gross Vehicle Mass, unladen weight, load security... Vi klarade teoritestet med alla rätt förra måndagen, efter en sista natts intensivt klickande på motsvarande Motormännens övningssida på nätet. Vi tog två dagars intensivkurs med körskollärare i torsdags och fredags och toppade med en uppkörning fredag eftermiddag! Med körkortsbevis i handen tågade vi lyckligt hem för en ledig helg - lätt överraskade över att vi faktiskt klarade uppkörningen! Övningskörningstimmar är en överskattad vara enligt Nya Zeeländarna, här är det mer learning-by-doing som gäller. ”Ut på vägarna bara så lär ni er!” lyder det. Som svenskar drömmer vi mardrömmar om vad vi kommer ställa till med i trafiken, men försöker lugna oss med att det Nya Zeeländska sättet ju också fungerar. Lastbilar kör uppenbarligen omkring på vägarna med samma typ av körkort som vi nu besitter, och än har vi inte sett en lastbilsolycka under våra 27 000 mil på landets vägar. Vi får ta tiden till hjälp och skratta åt oss själva och våra tillkortakommanden!

Vi har flyttat fyra gånger det senaste året. Nu står vi alltså inför att minimera ytterligare ett bohag och flytta in i en husbil. Vi har inget emot föränderlighet, men nu börjar gränsen bli nådd, även för oss. Det ska bli skönt att få knyta ihop vår tillvaro i något litet, smidigt och behändigt. Förenkla, avveckla och ta bort. Minimera de fem försäkringsbolagen till ett, de fyra bankerna till två, bohagen till ett litet flyttbart och vårt företag till en flexibel nätbaserad firma. Det ska bli skönt att få ha huset på ryggen och spännande att få tillbringa ett helt år tillsammans med barnen. På resande fot i ett pågående lärande utifrån allt vi kommer att uppleva. Vi för just nu en dialog med det Nya Zeeländska skolverket om den läroplan vi har lagt upp för att hemskola barnen under nästa kalenderår och har några kompletteringar som behöver göras innan vi kan köra igång.

Framtiden är verkligen ett oskrivet blad. Vi har för en gångs skulle ingen som helst bild av vad som kommer hända. Allt är möjligt och vi är väldigt trygga i, men samtidigt lite vilsna av, att inte veta någonting om morgondagen. Vi har ännu inte bestämt vart vi ska styra kosan utan tänker ge oss själva några veckor att boa i husbilen och samtidigt tömma huset vi hyr. Många saker kommer vi att sälja eller ge bort, några få saker vill vi magasinera men det mesta av det vi vill behålla vill vi ta med oss. Eller för att vända på det: det som inte får plats i husbilen säljer vi eller ger bort.

Det är för oss just nu inte värt att äga. Med undantag för vår frontmatade Elektrolux tvättmaskin, en lyx sällan skådad här nere...

Vi har en väldig tur, för båda barnen har av en slump under flera år valt att samla på små saker som passar utmärkt i en husbil. Fotbollskort och Schleichhästar är det stora temat. Några större leksaker eller prylar har de aldrig varit fästa vid, så vi känner inte att vi behöver be dem tulla på sina tillhörigheter. Det är nog mest vi själva som får skära ner på vår bekvämlighet och det är enligt oss inte mer än rätt. Om barnen mår bra mår vi bra. De, tillsammans med oss, är väldigt förväntansfulla på vad som komma skall.

Imorgon bär det av för att hämta vårt nya hem!
Det finns bara ett litet problem. Husbilen heter ”Patsy”. Jag menar: Patsy...?

Vårt nya hem

Vi kommer få tidernas bästa julklapp!

Vi har hittat det vi har sökt efter i femton år. Vi har hittat vårt första Nya Zeeländska hem.

Det är litet men naggande gott. Sovrum, barnrum, kök och allrum samt toa med dusch. En underbar liten kamin i allrummet, fullstor ugn, en lång tapp på kökskranen, en handdusch med slang, vinröda väggar, inredning av ädelträ, spegeldörrar, fönster ovanför diskbänken, köksfläkt, tvättmaskin, djupa och stora kökslådor, fönster åt tre väderstreck, smarta förvaringslösningar och valfri trädgård. Punkter på vår önskelista som kan tyckas självklara för en svensk.

De flesta kaminer är utrivna ur Nya Zeeländska hem och ersatta av luftvärmepumpar - med på tok för många mögelskadade hus som följd.  Illa isolerade hus med heltäckningsmatta i fuktig luft på en ö i Stilla Havet mår bäst av vedeldad värme som torkar ur huset och fyller det med behaglig värme! Hus med kamin är sällsynt med andra ord! Majoriteten av landets ugnar fungerar inte, eller i alla fall väldigt dåligt, och få prioriterar fullstor ugn i ett hem litet som detta. Lycka för en bagerska! 

Att ha en 15 cm kort tapp på kökskranen som är placerad i hörnet av sinken skänker mer irritation än hjälp. Eftersom landet här ligger långt utanför EU finns inga standariserade dimensioner på varken det ena eller andra. Det har varit absolut omöjligt att ens med den duktigaste hantverkare hitta en ny, praktisk lösning till köksbänken i vårt hyrda hus utan att förväntas riva ut köket. 

Så har vi ämnet dusch. Tänk er den värsta sortens omklädningsrumsdusch på mellanstadieskolan, med än spretigare stråle och igenkalkat munstycke. Så läggs duschribban här nere. Man kan inte reglera vattentrycket utan endast ändra temperaturen på en skala från COLD till HOT. Att skölja ur schampoo ur ett långt hårsvall är mer än en bedrift. Lyx stavas i vår familj handdusch-med-slang. Köksfläktar är i stort sett obefintliga i Nya Zeeländska hem (”Vaddå, det finns ju fönster??”), kök är oftast byggda i skymundan utan utsikt alls och standard är känsliga gipsskiveväggar målade i beige, icke avtorkningsbar färg. De vackra trädetaljerna från den tid då man fortfarande byggde hus av naturmaterial har fått ge vika för Kina-tillverkad laminat som alltid flagar i kanten. 

Spegeldörrar används inte ens som sänggavlar i shabby chick stil – de anses inte ha något som helst, ens sentimentalt värde. Än... Tvättmaskiner ingår aldrig i ett husköp. Framför allt inte en så bra, ny tvättmaskin som vi kommer få inbyggd på ett mycket smart sätt i det kompakta boendet vi har hittat. Smarta förvaringslösningar är lika frånvarande som IKEA på Nya Zeeland, så att hitta ett hem där någon tänkt i de banorna redan från byggstadiet är en välsignelse. 

Trädgården då? Ja, den kommer vi kunna välja själva! 

Och ändra efter väder, vind och behag. Den kommer ha en spännvidd från stepp till regnskog, från strand till berg och vulkan till äng. En dag fylls trädgården av en glaciär som rinner ner i regnskogen med papegojor som hoppar upp på isen. En annan dag bubblande lera och sprutande geishrar. En tredje dag tusentals får som vallas av fårhundar genom alplandskap och nästa dag vajande palmer på en vit sandstrand med hoppande delfiner. Ett av världens vackraste land kommer ligga för våra fötter utanför vår ytterdörr och en dröm vi närt i femton år har äntligen blivit sann!

Vårt nya hem är en fantastisk husbil! Ett rullande hem på 33 kvadrat byggd på ett lastbilschassi.  

Så nu måste vi båda ta lastbilskörkort! Ytterhöljet är av aluminium så den aldrig rostar, men har trä och genuina byggmaterial invändigt som ett riktigt hem. Köksdelen, och den motsatta sidan där soffan nu står, kan dras ut i sidled så att allrummet mäter 4 x 5 meter.

Sovrummet, i bakdelen av bilen, kan dras ut en meter på längden. Sängen står på hjul så när man parkerar för natten kan sovrummet växa med 3 kvadratmeter. 

Husbilen har solceller på taket men det finns också också möjligheter att använda gas eller inkopplad el för mer krävande utrustning. Husbilen är 4-sitsig i förarhytten och har mängder av förvaringsutrymme undertill. Där kan vi stuva tält, flytvästar, regnkläder, fiskeutrustning, grillen, trädgårdsmöblerna, verktygen, farmjobbarkläderna... 

Ovanpå förarhytten kommer barnen att skapa sitt rum. Två fullstora sängar får plats (sängarna på bilderna är inte våra) och möjlighet att dela av utrymmet för lite ensamtid finns.

Med den här husbilen kan vi resa runt Nya Zeeland på ett sätt som vi aldrig haft möjlighet till tidigare. Vi kommer vara helt självförsörjande och man klarar sig fem dagar utanför civilisationen med de resurser den erbjuder. Med cyklarna bakpå och en kajak undertill så är det bara att grabba tag i äventyret.

Med Internets hjälp kan vi fortsätta driva vårt svenska företag och med tema kaffe och bröd kommer vi kunna arbeta oss runt Nya Zeeland och försörja oss i nuet. På Nya Zeeland finns en utbredd hemskolningskultur som vi kommer att prova under ett år. Det innebär att vi har skolan med oss vart vi än åker och barnen har livet utanför ytterdörren som ever changing class room. I varje samhälle finns grupper av hemskolade familjer som tillsammans skapar möjligheter för lekkompisar, studiekamrater, gruppaktiviteter och social träning. Vart vi än kommer så är vi välkomna att hänga på. Barnen kommer ha kompisar vart vi än åker och vi som familj kommer frodas i spännande möten med nya, inspirerande människor!

Efter nyår flyttar vi in och rullar iväg. Vad säger ni om det? J

Bilderna är tagna av den barnfamilj som nu äger husbilen. De har rest runt på äventyr under ett år med sina två barn, men har nu valt att bli husrenoverare på fast mark. Det ska bli fantastiskt roligt att få göra detta hem till vårt eget!