Fånga tillfället!

Ur inledningen på vår nya bok Påtår på andra sidan:

"En brun Toyota Corolla blev vår trogna vän som tog oss runt utmed Nya Zeelands spektakulära kuster. Vi arbetade för mat och husrum hos självförsörjande farmare och tomheten ersattes dag för dag av inspirerande Möten. I februari 2000 drack vi en kopp kaffe på the Wholemeal Café i Golden Bay. Där och då fick vi hela visionen till det som blev vårt svenska företag Englas Skafferi med surdegsbageri och lantcafé. Vi fastnade för Wholemeals förmåga att förmedla livet som en helhet. Där fanns tid och plats för möten – mellan människor, kultur och kvalitativ mat. Vi inspirerades av entreprenörsandan, kreativiteten och det ekologiska tänkandet. Cafélokalen var en ombyggd gammal teater med en flygel på läktaren för söndagspianistens improvisation, meterhöga konstverk på väggarna och ljuvliga dofter direkt från köket. Vid borden satt en fascinerande blandning av slipsklädda affärsmän, stickande tanter och trendiga äventyrare."

fortsättning...

"Vi reste tillbaka till Nya Zeeland med fyra resväskor och varsitt barn i handen. På första dagen köpte vi en bil som vi kunde sova i och under tio veckor arbetade oss runt på farmer för mat och husrum. Precis som vi hade gjort tio år tidigare, men nu tillsammans som familj.

Vi fick återkoppla till drivkraften vi i vår slitenhet trodde vi hade förlorat. Vi fick tillbringa tom tid tillsammans och återupptäcka värdet i varandra. Vårt familjeäventyr gav mersmak och inspirerade till en livsstil där vi som familj har pendlat runt klotet i sex år.

På vår tredje resan fick vi möjlighet att arbeta högsäsong hos vår förebild Wayne på the Wholemeal Café i Takaka. Cirkeln var sluten. Som bagerska och barista har vi nu möjligheten fortsätta pendla mellan våra två hemländer och leva ett liv efter högsäsong i det bästa av två världar. Redan över den första koppen kaffe drömde vi om att en dag leva som familj på Nya Zeeland. Efter oväntade utmaningar, dramatiska äventyr och envist slit kan vi nu unna oss påtår på andra sidan."

Provläs vår nya bok här

Provläs vår nya bok här

Läs mer om vår bok Påtår på andra sidan här

Läs mer om våra bakkurser på nätet här

Hett om öronen

Nu skiner åter solen efter ett häftigt regnoväder. Klimatet på Nya Zeeland passar vårt temperament. Igår hade vi en ljuvlig, riktigt het sommardag vid floden tillsammans med goda vänner. Solskyddskräm på öronen, mycket vatten, frukt och chips för att hålla balansen i kroppen.

I förrgår höll vi oss inomhus då iskalla vindar drev ner temperaturen till 6 grader. Yllefiltar, fårskinnstofflor och fleece drogs fram ur garderoben för att hålla humöret uppe. Med varma koppar te kurade vi skymning uppkrupna i soffan. Vidrigt kallt men det gjorde att vi uppskattade värmen igår desto mer!

I det här landet sitter ingenting fast. Det går inte att planera på det svenska viset ute på en ö mitt i Stilla havet. Det är som att Nya Zeeländarna inte ens försökt... Bara vädret talar sitt tydliga språk. Man tar det som det kommer och hanterar det när det uppstår! Vi tycker det är oerhört befriande och det passar oss som gillar att leva i en ganska dynamisk och föränderlig tillvaro. Vi är obotliga optimister och ständiga entreprenörer - det är så att vi nästan blir trötta på oss själva ibland. Det mesta vi kommer på som vi vill göra har ingen provat tidigare. Men då är Nya Zeeland ett perfekt land för oss att befinna sig i. Jag tror det är därför vi känner oss så hemma här alla fyra. Päronet faller inte långt från äppelträdet som man säger, och barnens kreativitet överträffar inte sällan vår! Här frågar ingen "Varför det?" utan snarare svarar samhället "Varför inte??!" Allt nytt är kul och nya idéer möter nyfikenhet på hur man har tänkt att lösa det. Hos vänner såväl som hos myndigheter.

Just nu jobbar vi på att få våra planer för vår foodtruck att bli godkända hos Livsmedelsverket. Även den mest rigida, konservativa kontrollant ser ett litet nöje i att höra hur vi tänkt förebygga det som han ser som riskfaktorer. Även om han själv inte tror ett dugg på idén och på alla sätt vill påpeka de lagar och regler som han ser som hinder - vilket är hans jobb - läggs det alltid till ett positivt, aldrig ironiskt "... fast jag skulle väldigt gärna vilja se hur ni kommer på ett sätt att lösa det och hur ni kommer runt de hinder jag just har presenterat!"

Just nu slipar vi inte bara på våra nya bänkskivor till caféköket vi vill bygga vårt nya rullande hem. Vi slipar även på ansökningar till Livsmedelsverket för att få tillstånd att göra det vi planerar.

Att skriva ett egenkontrollprogram och få ett godkänt protokoll för sin livsmedelsverksamhet är nästan lika komplicerat här nere som i Sverige. Våra planer har blivit försenade flera veckor och vi krånglar dagligen för att få rätt papper, rätt blanketter, prata med rätt person och förstå lagarna i ämnet. Vi sliter vårt hår, säger fula ord efter att ha lagt på telefonluren, surfar runt efter ytterligare vokabulär för att kunna fråga efter rätt sak och suckar. Högt och irriterat. Att behöva formulera skadedjurskontroll, riskanalys, märkning, spårbarhet och mottagningskontroll på engelska så man låter som man vet vad man pratar om gör inte ansökan lättare. Tack och lov har vi tio års svensk erfarenhet av livsmedelskontroll och möten med Miljökontorets paragrafryttare, så det ska nog gå! Men just nu är det ändå grymt kämpigt att försöka nå så långt.

Det som gör att vi ständigt inspireras att fortsätta är just det positiva bemötande vi hela tiden får. Den sporrande frågan "Hur?" eftersom varje person man möter obotligt förväntar sig att man har ett kreativt svar. Det är härligt att leva i ett nybyggarland där kulturen bygger på att man löser problemen när de uppstår. Där man sällan räds för att prova något nytt. Självklart finns konservativa bakåtsträvare även här - de utgör ett nödvändigt ankare och är ett måste för att ett samhälle ska kunna behålla sin stabilitet och struktur. Om alla vore som oss skulle inget samhälle fungera, hahaha! Det skulle spreta åt alla håll och falla ihop till en oformlig klump! Men procentantalet av kreativa entreprenörer är högt här och det gör oss så gott!

Heja heja! Vi är närmre nu än förut. Snart rullar vi - det omöjliga tar bara lite längre tid!

I sällskap med en kamera

Se de tidigare avsnitten på SVT Play

Avsnitt 1: Kasta loss

Avsnitt 2: Den turkosblå vardagen

Avsnitt 3: Tid för äventyr

Efter kameran slutat rulla

Barnens himmelrike på den ekologiska farmen Wantoo Wantoo 

i det tredje avsnittet av Familjer på Äventyr!

Se de tidigare avsnitten på SVT Play

Avsnitt 1: Kasta loss

Avsnitt 2: Den turkosblå vardagen

Avsnitt 3: Tid för äventyr

Familjen fortsätter sitt äventyr!

Högsommaren är här hos oss på Nya Zeeland och vi njuter ljumma ljusa sommarkvällar, dopp i poolen på barnens skola och alla körsbär som just nu mognar. De senaste månaderna har vi dock blivit ganska platta om rumpan. Många timmar om dagen har tillbringats vid datorn. Framför allt småtimmarna då vi kan kommunicera med Sverige som ligger tolv timmar efter oss.

Vi har kommit in i en underlig tidsrytm av att lägga oss vid tre på morgonen och sova till elva. Som riktiga tonåringar ;) Inte barnen förstås, men de njuter av att ha några timmar för sig själva på mornarna, särskilt som de har haft sommarlov fram till igår! Men för oss är innebär kvällar och småtimmar jobb eftersom det är då som tryckeriet, tidningsfolk och hemsidesbyggare jobbar.

Under hösten har vi jobbat fram vår andra bok som nu ligger i tryckpressarna! Otroligt spännande. Vi har också skissat på vår nätbaserade reseguide för alla er som nu är grymt sugna på att komma och dricka kaffe hos oss live på Nya Zeeland. Surdegskurserna, som vi har erbjudit under sju år i vårt bageri i Lännäs, kommer också flytta ut på nätet. Allt detta försöker vi nu forma i fina rutor på en ny hemsida - men oj, vad mycket snabbare det går att tänka ut idéerna än att genomföra dem!

Tänk att vi glömde det - igen! Men det är nog just därför vi ger oss på nya utmaningar hela tiden. Vi glömmer liksom hur lång tid det tog och försöker bara se hur bra det blev!

Vi har ju också hittat vårt nya hem på den här sidan klotet - en fantastisk houstruck som vi håller på att bygga om till en food truck. Alltså ett rullande hem och café i samma paket. Vi strular just nu med Nya Zeeländska Livsmedelsverket, vilket är en utmaning i sig... Men vi har bestämt oss för att det ska gå att få till våra tillstånd - vi har bara inte riktigt kommit på hur än! Bara att lära sig alla termer på engelska för att kunna skriva en korrekt ansökan är en spännande utmaning.

Barnen har just avslutat sitt sex veckor långa sommarlov och är nu taggade för ett läsår med hemskolning. Eftersom vi siktar på att resa runt och äventyra ett helt år med huset och jobbet på ryggen blir det perfekt för oss som familj att ta chansen och använda livet utanför husbilsdörren som klassrum varje dag! Barnen är så sugna på att komma igång att de igår kom på en helt egen skoluppgift: Att översätta alla avsnitt av Familjer på Äventyr till engelska - ord för ord! Tala om konkret praktisk skoluppgift. Med direktrespons! Våra engelsktalande vänner här nere tackar och bockar - plötsligt förstår de sammanhanget av alla de vackra bilderna.

Vi bor kvar i vårt lilla farmhus i Oamaru som vi har hyrt i ett år nu. Vi bodde alltså i det innan vi sålde vårt svenska hus i somras i Sverige. Vi var inte lika förvirrade och hemlösa som TV-serien kanske vill påskina när vi kom ner för vårt sjätte vinterhalvår på Nya Zeeland.

Vi trodde nog att vi skulle ha begett oss i väg med vår housetruck redan, faktiskt efter nyår, men precis som tidigare inser vi att det som ska bli bra och vara länge tar lång tid att bygga upp. Vi har bestämt oss för att det är bättre att vi är väl förberedda innan vi ger oss av. Vi kommer sälja mycket av bohaget i vårt hus här och flytta in det vi inte magasinerar i vår housetruck.

Visserligen börjar vi lära oss att det är ganska dumt att skriva "vi kommer" eller "vi ska". För det mesta ändrar sig. Visserligen oftast till det bättre. Det enda vi vet är att vi kommer rulla iväg tids nog och att vi då gör det på obestämd framtid. En underbar känsla!

Vi kommer (nu skrev jag det igen) alltså fortsätta driva vårt svenska företag fast via nätet från vår housetruck här. Parallellt driva ett litet Nya Zeeländskt företag för att sälja espresso och surdegsbröd ut genom fönstret på vår food truck. Och vi kommer (igen) fortsätta pendla runt klotet som vi har gjort de senaste sex åren. Den 1 juni åker vi hem till Sverige och kramar våra mammor igen!

Se de tidigare avsnitten på SVT Play

Avsnitt 1: Kasta loss

Avsnitt 2: Den turkosblå vardagen

Avsnitt 3: Tid för äventyr

Välkomna till familjen Hoelstad på Nya Zeeland!
På den här bloggen har vi samlat reseskildringar från våra sex resor tillsammans som familj till andra sidan klotet, och alldeles snart kommer bloggäventyren ut i bokform.

Äventyret pågår.

Följ oss på vår Facebook-sida WHOLEMEAL.

Möt oss där!

Nästa veckas avsnitt hittar du här!

Jordbävning?

Andra kvällen i vårt nya hem. Havet brusar bakom tallskogen, eller kanske är de långa barren som viner i vinden. Kvällen är stilla, grannarna är tysta och barnen sover med djupa andetag. Den enda belysningen kommer från dataskärmen, vi har fortfarande inte gjort oss hemma stadda med kvällsbelysning och praktiska rutiner. Jag stängde just fönstret i sovrummet efter att jag insett vilken svärm myggor som fläckade innertaket. Orutinerat…. Taklampan tänd och fönstret öppet efter skymning. Nu fläckas taket av myggmos istället. Tur att vi ända hade tänkt måla om det…

Det är mycket man ska förstå när man flyttar in i en husbil av denna kalibern. Solcellerna på taket och vilken el de faktiskt ger har varit största huvudbryet idag. Kylen går på 12V som drivs av solcellerna, men hur är det med lamporna och köksfläkten nu när vi är inkopplade med 220V er på en campingplats? Kopplas de automatiskt om så vi kan använda dem obegränsat eller var det någon switch vi skulle ändra på då? Duschen var precis lika skön som vi hoppades, kökskranen fantastisk, gasspisen fungerade att laga middag på och dubbelsängen var grymt skön. Viktiga vardagsting som är underbart om de liksom bara kan fungera.

Vi befinner oss just nu utanför Christchurch, den stad på Nya Zeeland som varit oerhört drabbat av jordbävningar de senaste åren. I morse strax efter att vi vaknat blev jag lätt skrämd när husbilen plötsligt vibrerade kraftigt under några sekunder, för att återupprepas någon halv minut senare. Till och med barnen sa vid frukosten ”Kände ni att det var som en jordbävning i morse?”

Ola hade gått upp före mig och jag drog mig kvar i den sköna sängen. Jag trodde han höll på med frukosten när det började skaka. Efter ett tag insåg jag att Ola stod i duschen och att han satt av vattnet varje gång det vibrerade. När husbilen skakade guppade jag upp och ner i sängen, men snart guppade jag av mitt eget skratt. Jag insåg att vibrationerna kom från min mans intvålning under armarna i duschen! På husbilsvis, för att spara vatten, satte han av kranen vid varje intvålning och bilens mjuka fjädring gungade hela bilen fram och tillbaka av hans idoga tvagning! Ljud, rörelser, funktioner och vardagens handhavande i husbilen är allt helt nya för oss och vi kommer nog få oss många goda skratt innan vi känner oss helt hemma.

Vi sitter just nu med den sista korrekturläsningen inför tryck av vår bok "Påtår på andra sidan".
Precis så känns det. Efter femton år av hårt arbete för att förverkliga vår dröm kan vi äntligen börja slappna av. Det ska bli spännande att få dela med oss av våra erfarenheter längs vägen till ett förverkligande. Både på SVT1 och i vår nya bok.

Det gick. Allt går! Det omöjligt tar bara lite längre tid. Bokens underrubrik lyder "Den första koppen kaffe, drömmen och förverkligandet" Tänk att en kopp kaffe för femton år sedan på ett litet café på Nya Zeeland kunde förvandla hela vårt liv!

Imorgon ska vi ge oss på konsttycket att köra denna farkost. Sakta men säkert ta oss ner mot vårt hus i Oamaru och parkera under några veckor på farmen. På Nya Zeeland städar man ett hus när man flyttar in, i stället för innan man flyttar ut. Samma princip gällde tydligen för husbilen, även om säljaren tyckte att han överlämnade den ”spit and span”, skinande ren. Fettavlagringar runt spisen, ingrodda hörn, spindelväv och hundhår på soffkuddarna ser vi fram emot att skrubba bort och istället flytta in med vår egen lukt. Svenskar är nog överlag oerhört ordningsamma och renliga - många Nya Zeeländare gett den responsen om våra landsmän. Något som oftast är en uppskattad egenskap, men som i fall som detta ofta ger en merjobb. Ibland önskar man att man kunde vara lite mer befriad från renlighetstankar och njuta skit i hörnen, men samtidigt kan vi nu glädjas över att vi inte behöver flyttstäda det hyrda farmhuset vi flyttar ur. Huset är renare en dag mitt i vardagen hos oss än det var när vi flyttade in, så vi ligger plus. Skönt!

På ett sätt är det väldigt tillfredsställande att rengöra och boa in sig i sitt nya hem. Man hinner liksom med att göra flytten i själen innan man rent faktiskt gör det. De få dagar vi nu inledningsvis tillbringar i husbilen är på högst tillfälligt vis. Vi tog bara med campingporslinet, lite ihoprafsade kläder och tandborsten för några få övernattningar innan vi kommer ner till Oamaru och våra prylar som vi kan börja inreda med på riktigt. 

Imorgon hämtar vi vårt nya hem

Nattfjärilarna svärmar på utsidan av vardagsrumsfönstret kring adventsstjärnans sken. Sommarnatten har mörknat och julstämningen smyger sig på. Man kan nästan låtsas att det är en onsdagseftermiddag under adventstid i Sverige. Igår kom sommaren med värme och strålande sol, lagom till barnens skolavslutning för sommar- och jullov i kombination. Det var en färgsprakande dansföreställning av barn från 5 till 13 år. Batikfärgade hippies, bjällerprydda indier, bilmekaniker i blåa och oranga overaller kryddat med krullhåriga dansanta clowner!

Det var med tår i ögat vi tackade för oss på Papakaio School. Det har varit en fantastisk lärotid för hela vår familj att få vara en så självklar del av ett litet samhälle, en skola och en social gemenskap. En oersättlig introduktion i Nya Zeeländsk kultur, i språket, de sociala spelreglerna och samhällets förväntningar och krav på den enskilde medborgaren.

Vad man har med sig i sin lunch box, vad ”bring a plate” bertyder på föräldrarmötet, att ”production” inte har med en fabrik att göra utan namnger skolavslutning. Lägerskola tillbringas på äventyrligaste sätt ute i vildmarken och ramlar man på skolgården får man ingen empati om man gråter utan beröm om man reser på sig och springer vidare... Shorts har man på sig ner till 7 gradig utetemperatur och duscha efter gympan är onödigt tjafs. Undervisningstempot är högt men lekfullt, hjälpsamheten är stor och åldersöverskridande aktiviteter är mer regel än undantag. Vi kommer att sakna arbetsglädjen, kreativiteten, tillhörigheten, livfullheten och allvaret – allt i den härliga sammansvetsade miljö som skapats av barnens rektor Mr Shirley. Han lever sitt rektorskap mer som en livsstil än ett arbete, och har ett fascinerande team kring sig av inspirerande lärare. Han balanserar respektingivande med en fot i den moderna digitala världen, där ultrasnabbt internet finns i klassrummets mitt, och en fot i mjuka värderingar kring vänskap, ärlighet, flit, omsorg och samhörighet.

“People don´t care how much you know unless they know how much you care” är hans devis.

Vid eftermiddagsfikat med lussebulle i solskenet gjorde min hjärna en riktig tankevurpa. Med saffranssmak i munnen, lätt bakåtlutad mot husväggen och den bländande solen i ansiktet befann jag mig plötsligt i slalombacken i vintrigaste Sälen! Det är otroligt vad starkt kroppsminnet är och hur snabbt man kan färdas i sina minnen till en plats från ens uppväxt. Våra barn kommer förmodligen associera lussebullssmaken med varma sommardagar, skolavslutning och sommarlov, hur många år de senare i livet än kommer bo i Sverige. Minnen som vi skapar tidigt fästs för livet.

Det blir sjätte julen vi firar på Nya Zeeland och vår yngsta minns knappt jularna i det stora timmerhuset i Lännäs. Han minns familjetraditionen att tända alla adventsljusstakar i alla de spröjsade fönstrena den första advent. En efter en under högtidsstämning i den stora sekelskiftessalen på övervåningen. Han minns mor- och farföräldrarnas stora julklappspaket under granen men ingenting av den svenska julmaten. Han minns ingen vit jul eller känslan av att det blev mörkt ute lagom till Kalle Anka. Ingen av barnen minns känslan av frusna tår efter en förmiddag i pulkabacken eller har slickat på en frusen lyktstolpe tills tungan fastnade! Att som vuxen själv minnas, uppfyllas och på ett sätt återuppleva sin uppväxts traditioner i advents- och juletid utan att kunna förmedla dem vidare till sina barn är en sorg. Men tack och lov kan vi vuxna le i samförstånd när vi skalar en apelsin till julmusik, nynnar stämmor på luciasången medan vi diskar eller norpar pepparkaksdeg från kylskåpet och hoppas att inte barnen ser.

Våra barn får så mycket annat! Till exempel ett år i en enorm husbil i ett av världens mest naturdramatiska länder. Ett hem på hjul där äventyr väntar bakom varje krök. Imorgon ska vi ta över vårt nya hem och vi är fruktansvärt pirriga över vad vi egentligen har gett oss in på. Inte barnen – de lever så befriat i nuet och med ett härligt detaljseende. Men vi vuxna inser sakta men säkert hur STOR denna farkost är och vilket ansvar det är att föra den säkert på vägarna. Vi ska möta upp tvåbarnspappan Duncan, den nuvarande ägaren av husbilen, på en camping utanför Christchurch imorgon. Vi har valt den camping som det kommer bli enklast att köra hem ifrån utan att behöva svänga för mycket! Vi ringde till campingvärdarna och de skrattade hjärtligt på kiwi-vis när de garanterade oss att campingen hade gott om svängutrymme för nybörjare och att det var enkelt att ta sig ut till huvudvägen från deras grind.

Nya Zeeland har väldigt många krokiga vägar som för en kulle upp och kulle ner, men just vägen mellan Christchurch och vårt Oamaru är den rakaste, bredaste och för övrigt tråkigaste vägsträckan i hela landet. Något som dock kommer passa oss utmärkt. Får vi bara i växeln ska vi nog lyckas rulla hem vår farkost... och ta några fler körlektioner i vår husbil med vår körskollärare. De senaste veckorna har vi haft fullt upp med att plugga körkortsteori för lastbil och lärt oss ord som rear axle, lashings, overall length, Gross Vehicle Mass, unladen weight, load security... Vi klarade teoritestet med alla rätt förra måndagen, efter en sista natts intensivt klickande på motsvarande Motormännens övningssida på nätet. Vi tog två dagars intensivkurs med körskollärare i torsdags och fredags och toppade med en uppkörning fredag eftermiddag! Med körkortsbevis i handen tågade vi lyckligt hem för en ledig helg - lätt överraskade över att vi faktiskt klarade uppkörningen! Övningskörningstimmar är en överskattad vara enligt Nya Zeeländarna, här är det mer learning-by-doing som gäller. ”Ut på vägarna bara så lär ni er!” lyder det. Som svenskar drömmer vi mardrömmar om vad vi kommer ställa till med i trafiken, men försöker lugna oss med att det Nya Zeeländska sättet ju också fungerar. Lastbilar kör uppenbarligen omkring på vägarna med samma typ av körkort som vi nu besitter, och än har vi inte sett en lastbilsolycka under våra 27 000 mil på landets vägar. Vi får ta tiden till hjälp och skratta åt oss själva och våra tillkortakommanden!

Vi har flyttat fyra gånger det senaste året. Nu står vi alltså inför att minimera ytterligare ett bohag och flytta in i en husbil. Vi har inget emot föränderlighet, men nu börjar gränsen bli nådd, även för oss. Det ska bli skönt att få knyta ihop vår tillvaro i något litet, smidigt och behändigt. Förenkla, avveckla och ta bort. Minimera de fem försäkringsbolagen till ett, de fyra bankerna till två, bohagen till ett litet flyttbart och vårt företag till en flexibel nätbaserad firma. Det ska bli skönt att få ha huset på ryggen och spännande att få tillbringa ett helt år tillsammans med barnen. På resande fot i ett pågående lärande utifrån allt vi kommer att uppleva. Vi för just nu en dialog med det Nya Zeeländska skolverket om den läroplan vi har lagt upp för att hemskola barnen under nästa kalenderår och har några kompletteringar som behöver göras innan vi kan köra igång.

Framtiden är verkligen ett oskrivet blad. Vi har för en gångs skulle ingen som helst bild av vad som kommer hända. Allt är möjligt och vi är väldigt trygga i, men samtidigt lite vilsna av, att inte veta någonting om morgondagen. Vi har ännu inte bestämt vart vi ska styra kosan utan tänker ge oss själva några veckor att boa i husbilen och samtidigt tömma huset vi hyr. Många saker kommer vi att sälja eller ge bort, några få saker vill vi magasinera men det mesta av det vi vill behålla vill vi ta med oss. Eller för att vända på det: det som inte får plats i husbilen säljer vi eller ger bort.

Det är för oss just nu inte värt att äga. Med undantag för vår frontmatade Elektrolux tvättmaskin, en lyx sällan skådad här nere...

Vi har en väldig tur, för båda barnen har av en slump under flera år valt att samla på små saker som passar utmärkt i en husbil. Fotbollskort och Schleichhästar är det stora temat. Några större leksaker eller prylar har de aldrig varit fästa vid, så vi känner inte att vi behöver be dem tulla på sina tillhörigheter. Det är nog mest vi själva som får skära ner på vår bekvämlighet och det är enligt oss inte mer än rätt. Om barnen mår bra mår vi bra. De, tillsammans med oss, är väldigt förväntansfulla på vad som komma skall.

Imorgon bär det av för att hämta vårt nya hem!
Det finns bara ett litet problem. Husbilen heter ”Patsy”. Jag menar: Patsy...?