Te Hapu, Haurata, och nu Te Rata. Lustigt nog är det de tre namnen på våra tre favoritfarmer här på Nya Zeeland. Vi har nu kommit till den sista farmen innan vi åker hem till Sverige igen. Ett chefspar från ett kontor i huvudstaden Wellington sadlade om, köpte en bit land utanför all bebyggelse där ingen förr lyckats driva en farm framgångsrikt, byggde hönshus för 6000 frigående ekologiska höns, födde upp frigående grisar och fyra barn på sju år. En fantastiskt kärleksfull, varm familj med så mycket att ge. Barnen "home-school:as", dvs föräldrarna undervisar barnen i hemmet. Familjen lever ett liv som attraherar oss; livet blir en helhet där barnens undervisningen sker genom praktiskt tillämpning mitt i livet och familjen är den bas varifrån livet utgår. Klicka här för att komma till deras hemsida.
I går kväll följde Engla och Ola med papa Bert ut i hönshusen för att plocka dagens skörd av ägg; 7000 st! Fyra hus rymmer 1500 höns vardera och att promenera bland dom och ge mat innebär ett fascinerande kackel i öronen. Det mest spännande var att hitta ett "soft egg", ett mjukt ägg utan skal. Hönan hade i det äggläggningsskedet helt enkelt glömt bort att sätta på skal på ägget, så bara innehållet och det tunna membranet som håller ihop det flytande i ett ägg kom ut. Mjukt och kallt som en gummiboll!
Att ta upp ett nylagt ägg, varmt i handen för att gå hem och steka det till lunch var också en fantastiskt stor upplevelse för oss allihop. Orangefärgad gula med fantastisk smak som inte påminner om något ägg vi smakat. Ekologiska frigående hönsägg från Nya Zeeland - WOW!
Barnen har fått lekkompisar. James och Miriam på 7 och 6 år och visar engagerat runt våra barn på farmen. De små barnen Lillian på 2 år och nyfödda Sara på tio veckor håller sig runt mamma Rebeccas kjol.
Idag ska vi plantera vinterträdgården; broccoli, blomkål och blommor. Tänk att kunna odla även under vinterhalvåret. Det är annat än den snöiga vinter vi än så länge bara hört om men förmodar att vi kommer hem till om knappt två veckor. Vi hade liksom planerat vårfest när vi skulle komma hem...
Kaffet är nu urdrucket, dags att dra på jobbhandskarna!
lördag 13 mars 2010
onsdag 10 mars 2010
Kulturklimat
Peter fran Sudan hjalpte oss att oppna coccosnoten vi kopte i en nyoppnad fruktaffar. Han ar det svartaste jag nagonsin har sett - jag var nastan tvungen att GLO! :) Bara hans tander och hans ogonvitor lyste ur den becksvarta kroppen. Barnen hoppar studsmatta med koreanska och maori flickor, en 75-arig amerikansk man med mamma fodd i Boras ger kloka livsrad till Ola och sjalv forsoker jag betala momsen pa den icke-fungerande svenska hemsidan for Skatteverket. Kulturbefruktningar kanske vi kan kalla det. Vi bor tva natter pa den internationella, kristna organisationen Youth with a Missions stalle King's Kids i Auckland medans var bil lagas pa en verkstad. Vi har njutit eftermiddagen pa ett kinesiskt cafe; fruktsallad med kyckling, pannkakor med bacon och glass med vinstlotter i. Havsvikarna har glimmat mot oss och solen varmt var hud. Barnen lat lagvattnets kletiga lera sippra mellan tarna medans vi vuxna forsokte forestalla oss vardagen hemma i Sverige om tva veckor. Vad tog vi med oss hit och vad vill vi lamna kvar? Vad lamnade vi hemma och vad vill vi ha kvar hemma? Rent fysiskt, sjalsligt, andligt men ocksa i var livsstil och vart forhallningssatt. Denna resa har pa sa manga satt blivit en nystart for oss som familj och som invidiver. Av ren nad (a med ring ovanfor) sa mycket mer an vi nagonsin kunnat dromma om och langta efter.
I gar hade vi en heldag i "fis-staden" Rotorua. En dimma av mineral-angor (som luktar lite som fis eller ruttet agg...) ligger over staden med fascinerande bubblande ler-pooler, geishrar och kokande vattengrytor. Jordskorpan ar sa tunn i denna stad mitt pa Nordon att man kan laga maten genom att grava ner den i tradgarden och fa steken genomstekt pa ett par timmar, och det ryker ur gatubrunnarna av det varma grundvattnet. Har har den ursprungliga befolkningen Maorierna sina starkaste rotter, och vi bjods pa krigsdanser, en rungande konsert och traditionsbevingat valkomsttal av bastkjolsbekladda, tatuerade maorikvinnor och man. Gissa om barnens ogon var stora som tefat!!!
Dagarna pa stranden i batchen var valgorande och rensade huvudet och sjalen pa ett ljuvligt satt. Vi paddlade kajak i kvallssolen, besteg berg, graddade scones och njot i eftermiddagssolen pa terassen. Vi surfade pa vagorna och samlade pimpsten. Sov lange... Barnen lekte och lekte och lekte och lekte... De har blivit fenomenala pa att leka avancerade lekar som stracker sig over flera dagar med hjalp av ingenting samt en stor portion fantasi. Kladnypor och ett snore blir nycklar till fangelsehalor, en gammal Coca Cola mugg blir den lackraset jordgubbsdryck och en skosula blir "forstas" en lacker ostmacka. En pinne forvandlas till grillspett over lagerelden av tallkottar, grasmatteklippt gras blir ho at alla femton latsashastar, lite grus blir till en rymdstation, stenar till skatter och filtar till slott. En betongplan blir till skola med stora, men for vuxna osynliga, klassrum, en PET-flaska utan kork till skattkista och de sjalva brandman, delfinskotare och rockstjarnor. Den andres arm blir en elgitarr och mamma och pappa rymdvarelser. Ofta ar de sex stycken nar de leker; Engla, Alvin och deras latsaskopisar, alla med sina speciella namn, karaktarer och egenskaper. Leken kan avbrytas utan knorr vartsomhelst och narsomhelst och paborjas lika enkelt vid nasta tillfalle som ges till lek. Flexibilitet ar nagot denna resa i sanning utvecklat hos vara barn, liksom formaga att ata allt som serveras, somna vartsomhelst och kanna sig trygga i varandras sallskap. Igar kvall, sent, bar vi in vara sovande barn fran bilen och la dem i en vaningssang i eget rum pa koridor. Sjalva hade vi ett annat rum mitt over korridoren och hade dorrarna pa glant daremellan for att kunna hora om barnen ropade pa oss under natten. Framat morgonkvisten skulle Ola upp tidigt och ville stanga till dorren till barnen for att ingen skulle vacka dem ur deras skonhetssomn. Da lag de redan vakna och Engla hade krupit ner till Alvin i hans sang. "Vi visste inte vilket rum som var erat sa vi tankte att om vi ligger och myser tillsammans sa kommer ni val in sa smaningom" sa de. Underbara barn! Helt trygga pa ett helt nytt stalle sa lange de hade varandra.
De uttrycker ofta att de alskar att komma till nya stallen och vi ser deras upptackarlust utvecklas. Vi har rest runt mycket under dessa atta veckor och ser att det passar oss alla fyra alldeles utmarkt. Alvin uttryckte t.o.m. haromdagen att det ska bli trakigt att komma hem "for dar maste man ju bo i samma hus hela tiden". Vi tar forstas det med en nypa salt, men kanner att det ar skont att vi inte drivit vara barn for hart for att resan skulle passa vara vuxna drommar och onskemal. Det har landet har sa mycket att erbjuda!
Nu kallar barnen till tafattlek innan kvallsduschen. Underbart att ha overskott till det! Det skulle aldrig falla mig in i Lannas vardag. Eller kanske kommer det gora det nar vi kommer hem?!? Som sagt; nya perspektiv!
I gar hade vi en heldag i "fis-staden" Rotorua. En dimma av mineral-angor (som luktar lite som fis eller ruttet agg...) ligger over staden med fascinerande bubblande ler-pooler, geishrar och kokande vattengrytor. Jordskorpan ar sa tunn i denna stad mitt pa Nordon att man kan laga maten genom att grava ner den i tradgarden och fa steken genomstekt pa ett par timmar, och det ryker ur gatubrunnarna av det varma grundvattnet. Har har den ursprungliga befolkningen Maorierna sina starkaste rotter, och vi bjods pa krigsdanser, en rungande konsert och traditionsbevingat valkomsttal av bastkjolsbekladda, tatuerade maorikvinnor och man. Gissa om barnens ogon var stora som tefat!!!
Dagarna pa stranden i batchen var valgorande och rensade huvudet och sjalen pa ett ljuvligt satt. Vi paddlade kajak i kvallssolen, besteg berg, graddade scones och njot i eftermiddagssolen pa terassen. Vi surfade pa vagorna och samlade pimpsten. Sov lange... Barnen lekte och lekte och lekte och lekte... De har blivit fenomenala pa att leka avancerade lekar som stracker sig over flera dagar med hjalp av ingenting samt en stor portion fantasi. Kladnypor och ett snore blir nycklar till fangelsehalor, en gammal Coca Cola mugg blir den lackraset jordgubbsdryck och en skosula blir "forstas" en lacker ostmacka. En pinne forvandlas till grillspett over lagerelden av tallkottar, grasmatteklippt gras blir ho at alla femton latsashastar, lite grus blir till en rymdstation, stenar till skatter och filtar till slott. En betongplan blir till skola med stora, men for vuxna osynliga, klassrum, en PET-flaska utan kork till skattkista och de sjalva brandman, delfinskotare och rockstjarnor. Den andres arm blir en elgitarr och mamma och pappa rymdvarelser. Ofta ar de sex stycken nar de leker; Engla, Alvin och deras latsaskopisar, alla med sina speciella namn, karaktarer och egenskaper. Leken kan avbrytas utan knorr vartsomhelst och narsomhelst och paborjas lika enkelt vid nasta tillfalle som ges till lek. Flexibilitet ar nagot denna resa i sanning utvecklat hos vara barn, liksom formaga att ata allt som serveras, somna vartsomhelst och kanna sig trygga i varandras sallskap. Igar kvall, sent, bar vi in vara sovande barn fran bilen och la dem i en vaningssang i eget rum pa koridor. Sjalva hade vi ett annat rum mitt over korridoren och hade dorrarna pa glant daremellan for att kunna hora om barnen ropade pa oss under natten. Framat morgonkvisten skulle Ola upp tidigt och ville stanga till dorren till barnen for att ingen skulle vacka dem ur deras skonhetssomn. Da lag de redan vakna och Engla hade krupit ner till Alvin i hans sang. "Vi visste inte vilket rum som var erat sa vi tankte att om vi ligger och myser tillsammans sa kommer ni val in sa smaningom" sa de. Underbara barn! Helt trygga pa ett helt nytt stalle sa lange de hade varandra.
De uttrycker ofta att de alskar att komma till nya stallen och vi ser deras upptackarlust utvecklas. Vi har rest runt mycket under dessa atta veckor och ser att det passar oss alla fyra alldeles utmarkt. Alvin uttryckte t.o.m. haromdagen att det ska bli trakigt att komma hem "for dar maste man ju bo i samma hus hela tiden". Vi tar forstas det med en nypa salt, men kanner att det ar skont att vi inte drivit vara barn for hart for att resan skulle passa vara vuxna drommar och onskemal. Det har landet har sa mycket att erbjuda!
Nu kallar barnen till tafattlek innan kvallsduschen. Underbart att ha overskott till det! Det skulle aldrig falla mig in i Lannas vardag. Eller kanske kommer det gora det nar vi kommer hem?!? Som sagt; nya perspektiv!
måndag 1 mars 2010
Dagens rappport
Vi har satt in en liten räknare på denna blogg bara för att se hur många det faktiskt är som läser det vi upplever och vilka det kan tänkas vara. Bara idag har 19 härliga vänner tittat in - skriv gärna en rad som kommentar eller skicka oss ett mejl; det är så enormt uppmuntrande att veta vilka ni är och att ni bryr och intresserar er.
Vi känner verkligen ibland att vi är längst bort, längst ner på jordklotet i en annan värld. Skönt men också lite rotlöst ibland, befriande men också lite ensamt, fantastiskt men också utmanade. Mest njuter vi och framför allt gör solen oss riktigt gott. Många glassar blir det och som ikväll njuter vi kopiöst av den varma, mörka sommarkvällen där syrsorna spelar och stjärnorna gnistrar. Mmmmm...
Vi har lämnat den fantastiska farmen Haurata som avtalat efter en vecka. Sorgligt, speciellt för Engla som grät över sin getkilling som hon riktigt fäst sig vid, men också skönt. Att vara i en sån där otrolig miljö fyller en med mäktiga upplevelser ganska snabbt. Till slut blir det bara fullt och man behöver paus för att smälta allting. Det ska vi få nu.
Värdparet på farmen erbjöd oss att få låna deras "batch" - deras beachhouse/sommarhus precis vid stranden en timme söderut mot att vi putsar husets fönster. Vilken nåd! Det är precis vad vi önskar oss nu - att bara få vara familj (vi bor ju alltid inneboende och delar alla måltider med familjen på farmerna vilket frestar på både för oss som småbarnsfamilj och inte minst för värdarna efter en vecka...) och få gräva ner tårna i sanden och läsa bok. Sitta still och bara glo på vågorna och låta själen få hinna ikapp kroppen. Vi vet ju att vardagen kommer dra igång om tre veckor på hemmaplan, så när vi tänkte efter insåg vi att det nog var klokt att smälta en hel del intryck på Nya Zeeländsk jord. Inte bara samla nya hela tiden, även om det är otroligt frestande i detta makalösa land.
Bilen behöver lagas, men vi kan köra med den ett tag till. Vi besökte en verkstad här i Gisborne idag, staden närmast olyckan, och de sa att det skulle ta två veckor för dem att laga bilen. Två veckor av de tre vi har kvar!!!! Vi fick lite ångest för här runt Gisborne har vi liksom varit klart. Vi behöver ta oss vidare norrut för att avsluta vår resa samt vara på rätt del av ön när planet tar oss hem igen. Efter många telefonsamtal på engelska (hur lätt är det att beskriva händelseförloppet på en krock på en liten, slingrig bergsväg med rullgrus på engelska eller försöka komma på det engelska ordet för "självrisk"???) lyckades vi ändå få till att vi får laga bilen i huvudstaden i stället för här på kusten, och på så sätt rädda den resrutt vi gjort upp för de sista veckorna. Det är en stor glädje att inte bli snuvade på den!
Alltså; nu lite vila i ett hus på stranden innan vi beger oss ut på det sista äventyret med tält och gasspis. Vi hoppas få simma med delfiner (en av de få saker vi faktiskt lovat barnen), rida på stranden (Englas högsta önskan) och hoppa i många varma vågor (Olas passion). Alvin och jag drömmer om en tur på en fyrhjulig motorcykel - vi får se vad vi lyckas med.
En dag i taget. Vi försöker njuta nuet och inte tänka på hemma för mycket. Det är lätt att gå igång och tänka på allt praktiskt hemma, men våra underbara grannar och våra föräldra-supporter uppmanar oss med jämna mellanrum att slappna av från det och njuta fullt ut där vi är. Tack underbara ni för de orden.
Olas hals är bra igen, för den som undrar. Det onda var borta morgonen därpå. Skönt. Barnen har ständiga skrubbsår på knäna och jag (Ingrid) träningsvärk efter ambitiösa joggingrundor uppe i bergen ;) annars mår vi prima! Vi spär på solbrännan och kommer inte duscha på en månad när vi kommer hem av rädsla för att den ska försvinna. Skämt å sida, vi är så tacksamma att få ordentlig sommar. Efter sex somrar inomhus i café och bageri är det fantastiskt att få ladda D-vitamin och strutta runt i badkläder.
Vi känner verkligen ibland att vi är längst bort, längst ner på jordklotet i en annan värld. Skönt men också lite rotlöst ibland, befriande men också lite ensamt, fantastiskt men också utmanade. Mest njuter vi och framför allt gör solen oss riktigt gott. Många glassar blir det och som ikväll njuter vi kopiöst av den varma, mörka sommarkvällen där syrsorna spelar och stjärnorna gnistrar. Mmmmm...
Vi har lämnat den fantastiska farmen Haurata som avtalat efter en vecka. Sorgligt, speciellt för Engla som grät över sin getkilling som hon riktigt fäst sig vid, men också skönt. Att vara i en sån där otrolig miljö fyller en med mäktiga upplevelser ganska snabbt. Till slut blir det bara fullt och man behöver paus för att smälta allting. Det ska vi få nu.
Värdparet på farmen erbjöd oss att få låna deras "batch" - deras beachhouse/sommarhus precis vid stranden en timme söderut mot att vi putsar husets fönster. Vilken nåd! Det är precis vad vi önskar oss nu - att bara få vara familj (vi bor ju alltid inneboende och delar alla måltider med familjen på farmerna vilket frestar på både för oss som småbarnsfamilj och inte minst för värdarna efter en vecka...) och få gräva ner tårna i sanden och läsa bok. Sitta still och bara glo på vågorna och låta själen få hinna ikapp kroppen. Vi vet ju att vardagen kommer dra igång om tre veckor på hemmaplan, så när vi tänkte efter insåg vi att det nog var klokt att smälta en hel del intryck på Nya Zeeländsk jord. Inte bara samla nya hela tiden, även om det är otroligt frestande i detta makalösa land.
Bilen behöver lagas, men vi kan köra med den ett tag till. Vi besökte en verkstad här i Gisborne idag, staden närmast olyckan, och de sa att det skulle ta två veckor för dem att laga bilen. Två veckor av de tre vi har kvar!!!! Vi fick lite ångest för här runt Gisborne har vi liksom varit klart. Vi behöver ta oss vidare norrut för att avsluta vår resa samt vara på rätt del av ön när planet tar oss hem igen. Efter många telefonsamtal på engelska (hur lätt är det att beskriva händelseförloppet på en krock på en liten, slingrig bergsväg med rullgrus på engelska eller försöka komma på det engelska ordet för "självrisk"???) lyckades vi ändå få till att vi får laga bilen i huvudstaden i stället för här på kusten, och på så sätt rädda den resrutt vi gjort upp för de sista veckorna. Det är en stor glädje att inte bli snuvade på den!
Alltså; nu lite vila i ett hus på stranden innan vi beger oss ut på det sista äventyret med tält och gasspis. Vi hoppas få simma med delfiner (en av de få saker vi faktiskt lovat barnen), rida på stranden (Englas högsta önskan) och hoppa i många varma vågor (Olas passion). Alvin och jag drömmer om en tur på en fyrhjulig motorcykel - vi får se vad vi lyckas med.
En dag i taget. Vi försöker njuta nuet och inte tänka på hemma för mycket. Det är lätt att gå igång och tänka på allt praktiskt hemma, men våra underbara grannar och våra föräldra-supporter uppmanar oss med jämna mellanrum att slappna av från det och njuta fullt ut där vi är. Tack underbara ni för de orden.
Olas hals är bra igen, för den som undrar. Det onda var borta morgonen därpå. Skönt. Barnen har ständiga skrubbsår på knäna och jag (Ingrid) träningsvärk efter ambitiösa joggingrundor uppe i bergen ;) annars mår vi prima! Vi spär på solbrännan och kommer inte duscha på en månad när vi kommer hem av rädsla för att den ska försvinna. Skämt å sida, vi är så tacksamma att få ordentlig sommar. Efter sex somrar inomhus i café och bageri är det fantastiskt att få ladda D-vitamin och strutta runt i badkläder.
lördag 27 februari 2010
En gråtig dag
God morgon, hoppas jag.
För gårdagen blev inte så bra.Vår värdinna hade arrangerat´ett besök för oss på den lokala byskolan på morgonen, och vi såg alla fyra fram emot att få åka dit. De skulle ha en idrottsdag med simning, cykling och löpning, så det skulle bli mycket att titta på och mycket att uppleva. Här börjar barnen i skolan den dag de fyller fem år, alltså på sin födelsedag, så det skulle finnas barn ända från Alvins ålder upp till 12 år att träffa (han fyllar ju fem om bara några veckor!)
Vi packade med oss lunchlåda i kylväska och började vår slingriga färd nerför bergen till huvudvägen i dalen. Jag (Ingrid) är ganska försiktig när det gäller att köra på svåra ställen, men gör det gärna, och tycker själv att jag tar det säkra före det osäkra. Jag har gått igenom denna färd nerför berget tusen gånger i huvudet efteråt - jag körde inte för fort och jag körde i mitten av den smala smala vägen som stupade rätt ner på vänster sida av oss. Jag kunde knappast ha kört längre till vänster eftersom vägen var så smal (ja, väntertrafik här) ändå blev det tokigt. i en extremt skarp kurva dök skolbussen upp. En stor van och en skolbuss skulle mötas där uppe 800 meter över havet. Jag bromsade in och svängde vänster för att ge plats, men bilen gled på rullgruset. Som i slowmotion gled vi åt fel(?) håll och frontalkrockade bussen.
Tack och lov utan skolbarn, för dem hade hon preis lämnat av. Så här efteråt inser vi att vi nog ska vara glada att vi gled inåt kurvan och krockade istället för att vi hade glidit ut till vänster och ut över... stupet!!! I går kunde jag inte ta in det, men jag tror reaktionen kommer komma hos mig idag. Ingen blev skadad, båda kunde åka vidare med varsitt fordon. Vi blev väldigt skrämda men kunde åka vidare och genomföra skolbesöket.
Vi har tecknat försäkring på bilen, men som alltid när olyckor skett får man tråkiga besked från försäkringsbolaget. Vår självrisk är dubbelt så hög mot andras för att vi har ett internationellt körkort. Där rök minst 4000 kr av vår resekassa, det känns otroligt ledsamt nu när vi äntligen är här efter tio års sparande. På måndag ska vi ta oss till en verkstad för att reda ut hur skadad bilen är. De sista tre veckorna vi har kvar har vi planerat att resa runt och sova i bilen samt använda det tält vi har köpt, resa längs kusten och utforska den fantastiska naturen. Nu vet vi inte hur det blir med bilen... Det känns väldigt tråkigt, men vi försöker vara tacksamma mitt i det praktiska att vi alla mår bra.
Vi hade i alla fall ett härligt besök på skolan - får berätta mer om det senare - men vid lunchen råkade Ola svälja något som stack till väldiigt obehagligt i halsen. Först var han rädd att det var en geting, men efter att vi avvaktat flera timmar utan att halsen verkade svullna upp och täppa till andningen, så avskrev vi det som fiskben eller möjligtvis en stekel. När man är orolig och trött smärtar ju sånt ännu mer. Så igår blev en gråtig dag. Vi grät alla i omgångar - lustigt hur man i en familj ändå håller varandra uppe. När vi precis krockat grät Engla fär hon blev så rädd. Alvin var stark och tröstade. Efter vi farit vidare brast jag ut i gråt för jag kände mig så skyldig och var så chockad. Alvin grät på skolan för att han längtade hem och Engla tröstade. Väl hemma var jag färdiggråten och tog en springtur för att bli av med frustrationen. Då kom Olas reaktion och han grät en stund för att han kände sig otillräcklig och över att han var orolig över halsen som inte gav med sig. Nu på morgonen sa han att det känns bättre, så vi fattar nytt mod.
Så många farmer har vi varit på nu att jag vet att det inte finns mycket av fasciliteter så fort man ger sig ut på markerna, men vid de olika ullskjulen brukar finnas ett "long-drop" (=dass. Ett underbart ord för det är ju just så det känns) Jag hittade det bakom hörnet. Dragit i rumpan var det men med toapapper och allt. Det må vara ruffigt och enkelt här ute, men det väsentligaste fungerar alltid!
Det regnar idag och vi ska bege oss ut i regnskogen för att göra färdigt våran trappa. Vi känner oss alla lite så där dagen efter, men det behöver man väl även här i denna fantastiska miljö? Allting blir ju vardag till slut. Till och med att mata flasklamm, tämja en killing och ta en springtur med kulissliknande bakgrund...
torsdag 25 februari 2010
Muskler man inte trodde man hade...
Oj, vad jag är alldeles snurrig i huvudet av alla intryck. Jag ska försöka återge denna innehållsrika dag.
Vi vaknade i morse av hus-kons envisa råmande. Den hade separerats från sin kalv under natten för att vårt värdpar planerade att mjölka den för husbehov i morse. Mjölken skulle därför sparas i ljuvret i stället för att drickas upp av kalven. När kon kom för nära fårhundarnas burar, i hagen som ligger bredvid dem, (de har tjugo hundar på farmen) gick hundarna i gasen och började skälla på den råmande, stressade mammakossan. Vilket oljud! Den lilla geten som Engla fått i uppgift att tämja, bräkte med i kören och fårens bräkande i bakgrunden försvann i bland alla stämmor.
Bilderna är från Hauratas hemsida
Vi vuxna var lite sent uppe, men mötte då glädjestrålande barn som redan varit ute och matat flasklammen med mjölk i flaska, helt själva. Efter frukost satte jag (Ingrid) två degar till russin baguetter och fullkornsbröd med nötter. När jag ändå var i farten gjorde jag lunch åt stora och små; tonfisksallad ala min syster. Mitt i detta lyckades vi rida på en av farmens tjugo hästar. Engla och jag steg upp i sadeln och njöt ritten. Tillbaka till degen som skulle in i ugnen. Medans brödet gräddades kom farmaren hem från hagar långtbortigenom och meddelade att det var dags att mjölka kossan. Mjölken var slut i kylen till hans te, och då hämtar man ju förstås bara kossan i hagen och fixar husbehovet av den varan. Vi hjälpte till att fösa kossa in i mjölkningsbåset och den kedjades fast i rätt position och fick en hink hö att mumsa på. Warwick, farmaren, använder en mjölkningsmaskin "gammal som berget" som han själv uttryckte det. En pumpande mackapär som rytmiskt tömde ljuvrena. Efteråt visade han oss hur vi kunde handmjölka ur det sista. Hela familjen Hoelstad satt i tur och ordning på mjölkpallen och fyllde en bytta med mjölk som valparna skulle få dricka. Fascinerande och så på riktigt liksom!
Bilderna är från Hauratas hemsida
Vi tog en belönande fika på terassen till uthyrningshuset (http://haurata.co.nz/accommodation.htm) som just nu står tomt och beskådade den flock av hundra får som släppts in i trädgården som självgående gräsklippare. Fiffigt! Regnet kom när vi snirklade oss hem igen förbi vilda kalkoner och stupande kullar. Hopp i dusch åså en rejäl kycklingmiddag med lokalt rödvin.
Nu orkar jag inte mer idag. Barnen har just somnat i sin gemensamma dubbelsäng och nere väntar lite av Olas nektarin-smulpaj. Livet på en pinne!
PS. BILDERNA ÄR TAGNA FRÅN HAURATAS HEMSIDA!
Haurata – ”the windy tree”
Res upp bland de böljande gröna kullarna. Fortsätt upp bland bergen. Kör längs den vindlande grusvägen. Bort från stad och by. Strö ut får som pärlsocker på en kanelbulle över varje kulle. Addera lite kor och hästar här och var. Utsikt över havet. Klarblå himmel. Fortsätt lite till. Lite till. Fyrahundrafemtioelva virknålssvängar senare – en skylt – Aerial Sheep Station. (Se Ingrids länk i inlägget nedan)
Igår beskåda¨de vi hur ett ”klipparegäng” (a shearing gang of so cool maoris) klippte fåren. Det är en show och en häftig upplevelse! Svett, ullukt, hög musik från stereon. Varje klippare klipper ett får var 90:e sekund i 8 timmar, dagar i sträck. Jag förstår varför grabbarna som klipper är så ”fit”. Kolla gärna in denna journalfilm, som fortfarande är aktuell.
Ullen sorteras sedan och packas i stora 120 kilos balar. De nyklippta fåren skulle sorteras efter ålder, lyten och hur mycket de lagt på sig. Här kunde vi ge ett handtag och skifta dem mellan olika fållor. Fåraherden Henry och hans chef/vår värd Warwick skötte sorterandet och eventuella åtgärder, medan vi skötte alla de olika grindarna som skulle öppnas och stängas och öppnas igen.
Utanför ladan spelar cikadorna i palmerna. Den tama vildgeten bräker uppfodrande. Vi går ner för lunch genom en frodig tunnel av rododendron, exotiska träd och växter och murgröna som slingrar sig överallt med blad stora som handflator. Vi har just arbetat med får. Nu ska vi äta kallskuret med. en arkitekt och en fårfarmare. Surrealistiskt. Ändå så vant och naturligt.
Så här kan man i sanning bo.
Kör ytterligare 6 km på slingrande vägar med brådsjup på ena sidan och berget på andra. Mellan oss och brådsdjupet finns i bästa fall ett enkelt taggtrådsstaket. Drive safe!
En välskött fårfarm på ca 900 hektar - motsv en kvadrat med sidan 3 km - det är ofattbart stort för att vara privatägd mark. Vår värdinna Jane tog oss upp till toppen (920 m över havet) för att visa oss ägorna. Obeskrivligt! Det är det enda ord som når tanken. Raviner stupar brant från där vi står, mitt på en fault line. Gröna kullar ända bort till havet ca 50 km bort. I fjärran norrut skymtar Mount Hikurangi. Munnen är tyst i förundran. Ett förlupet ”OJ!”. Resten försvinner i den friska brisen som sveper runtomkring oss.
Igår beskåda¨de vi hur ett ”klipparegäng” (a shearing gang of so cool maoris) klippte fåren. Det är en show och en häftig upplevelse! Svett, ullukt, hög musik från stereon. Varje klippare klipper ett får var 90:e sekund i 8 timmar, dagar i sträck. Jag förstår varför grabbarna som klipper är så ”fit”. Kolla gärna in denna journalfilm, som fortfarande är aktuell.
Ullen sorteras sedan och packas i stora 120 kilos balar. De nyklippta fåren skulle sorteras efter ålder, lyten och hur mycket de lagt på sig. Här kunde vi ge ett handtag och skifta dem mellan olika fållor. Fåraherden Henry och hans chef/vår värd Warwick skötte sorterandet och eventuella åtgärder, medan vi skötte alla de olika grindarna som skulle öppnas och stängas och öppnas igen.
Utanför ladan spelar cikadorna i palmerna. Den tama vildgeten bräker uppfodrande. Vi går ner för lunch genom en frodig tunnel av rododendron, exotiska träd och växter och murgröna som slingrar sig överallt med blad stora som handflator. Vi har just arbetat med får. Nu ska vi äta kallskuret med. en arkitekt och en fårfarmare. Surrealistiskt. Ändå så vant och naturligt.
Så här kan man i sanning bo.
onsdag 24 februari 2010
Haurata High Country Retreat
Här är vi nu och jobbar för mat och husrum. Det är så man storknar - det ser rpecis ut som på bilderna!
www.haurata.co.nz
En fårfarm på 1000 hektar med 3000 får och 300 nötkreatur. Ett gäng hästar, två flasklamm, en huskilling, höns, tuppar, en bunt fårhundar, en katt...
Om ni går in på hemsidan och klickar på "Retreat" så är det dit vi ska flytta om några dagar, 6 km från huvudhuset. Ett hus de hyr ut men som just nu står ledigt.
Just nu bor vi med familjen i huvudhuset - som klippt ur en saga.
Under "Equipment" finns den vy som vi hade under eftermiddagen igår. Stunning view!
"Accommodation" - som sagt, dit flyttar vi om några dagar...
"About us" - våra värdar, som klippta ur en film fast på riktigt. Lika stort leende som hjärta, helt fantastiska.
"Gallery" - det ser ut så! Även om höstfärgerna och vårblommorna inte finns nu under sommaren, men allt annat!!!
Så vi har det riktigt bra!!!
www.haurata.co.nz
En fårfarm på 1000 hektar med 3000 får och 300 nötkreatur. Ett gäng hästar, två flasklamm, en huskilling, höns, tuppar, en bunt fårhundar, en katt...
Om ni går in på hemsidan och klickar på "Retreat" så är det dit vi ska flytta om några dagar, 6 km från huvudhuset. Ett hus de hyr ut men som just nu står ledigt.
Just nu bor vi med familjen i huvudhuset - som klippt ur en saga.
Under "Equipment" finns den vy som vi hade under eftermiddagen igår. Stunning view!
"Accommodation" - som sagt, dit flyttar vi om några dagar...
"About us" - våra värdar, som klippta ur en film fast på riktigt. Lika stort leende som hjärta, helt fantastiska.
"Gallery" - det ser ut så! Även om höstfärgerna och vårblommorna inte finns nu under sommaren, men allt annat!!!
Så vi har det riktigt bra!!!
måndag 22 februari 2010
Båt genom vikar & vandring i urskog i Abel Tasman National Park
Abel Tasman Sea Shuttle
Framme på stranden i Awaroa där vår vandring utgick ifrån.
Magnifika, turkosa havsvikar, gyllene sand och riktiga sjörövare...
Magnifika, turkosa havsvikar, gyllene sand och riktiga sjörövare...
... som hotade oss att följa med ner i baljan
Sommarknän som nog kommer ge både minnen och ärr för livet.
Här väntar vi på att mata ålar med grisspäck.
I full och härlig frihet gick så vandringen genom urskogen, bushen.
Bushen öppnade sig och vandringens mål bredde ut sig; Onetahuti Beach.
Makalösa vyer som gav ny fart åt trötta, bergsbestigande ben.
Är det dit vi ska?!? Barnen for iväg och lämnade häpna,
belönade föräldrar bakom sig på vandringsleden.
Lever den?
Engla fascineras av sjöstjärnans komplexa undersida
Mor & dotter nybadade
på väg tillbaka i båten fulla av äventyrliga intryck.
Takaka - vår favoritby
Färgglada affärer
~ ett barns leksaksaffärsdröm ~
Glada, fantastiska värdar
~ Vonda & Paul som bjöd oss på helpension i sitt hem ett veckoslut.
Det var fantastiskt att återse dem efter tio år igen ~
Det var fantastiskt att återse dem efter tio år igen ~
Glada café-idéer
~ byns minsta coffeeshop, inspirerande & bedårande ~
~ byns minsta coffeeshop, inspirerande & bedårande ~
Goda bullar
~ förstås från The Wholemeal Café, vår genuina källa till affärsidéer ~
~ förstås från The Wholemeal Café, vår genuina källa till affärsidéer ~
En solig dag
Rödbruna i skinnet njuter vi kvällen efter en härlig stranddag. Vi har lekt "Baywatch" med hög realityfaktor under eftermiddagen. Ni vet de där som springer coolt över den vita stranden med muskulösa bringor och surf-brädan under armen och kastar sig i vågorna. Så har vi sett ut idag mellan surf-lifeguard-torn och turkosa böljor. Vi kanske inte såg lika läckra och vältränade ut som våra anställda konkurrenter, men vi kände oss läckra, trots vårt bleka skinn och nybörjarfrånvaro av stil och finess!
Både Engla och Alvin har premiärsurfat idag och sanden stod ut ur både öron och navlar på oss när vi väl kom hem. Huden var så där härligt raspig av allt salt från havsvattnet och håret riktigt tovigt av vindens lek i våra lockar. Olas lockar åkte förresten av mitt på stranden - ett utmärkt ställe att klippa hår på med den medhavda trimmern. Ingen behövde dammsuga golvet efteråt då håret direkt virvlade iväg i den friska brisen.
Det mest dramatiska under dagen var nog när Alvin fick en rejäl vindpust med finkornig, vit sand över sig, och en stor portion hamnade i ögonen. Hu, vad ONT det gör med sandkorn i ögonen!!! Skölja, skölja, skölja, skrik, gråt, panik, oro och mera skrik. Stackars liten. Surf-livvakterna ryckte dock gentlemannamässigt in och lät lilleman få låna deras varma dusch. Efter att ha sköljt Alvin så hornhinnan kändes totalt uppblött och dämpat snyftningarna lite kunde vi ta oss hem och pyssla om den lille med halstabletter, pizza och Bamse. Vad som helst tar man till för att hindra paniken att blomma upp igen. Tänk att sandkorn, som inte ens finns kvar i ögat, kan göra så ont!
Vi har provat att sätta upp vårat nyinskaffade tält. Vi tror det kommer komplettera vår van (vår bil) alldeles utmärkt när vi nu inleder den andra halvan av vår resa. Vi har känt oss ganska bundna av fasciliteter hos andra samt väder och vind när vi har rest omkring, och fann efter mycket grubblande att en tältinvestering nog skulle bespara oss mycket prktiskt krångel och göra oss mer oberoende, samt spara oss några slantar för boende längs resvägen. Vem kunde tro att Ingrid skulle drömma om att äga ett tält? I 14 år har jag vägrat att sova i tält...
Vi lever väldigt enkelt och det är så befriande. Två handdukar på fyra personer, en liten gasspis, enkla tunna madrasser i en trång bil, samma shorts dag ut och dag in, färsk-aprikos-fika och provsmakning genom Nya Zeelands kaksortiment utgör basen. Hoppas känslan att vilja leva enklare håller i sig tills vi anländer till Lännäs. Det är så mycket vi bär omkring på i livet som egentligen bara tynger oss.
Imorgon kommer utmaningen för äktenskapet; att vika ihop tältet igen och få ner det i den medföljande väskan!!!
Både Engla och Alvin har premiärsurfat idag och sanden stod ut ur både öron och navlar på oss när vi väl kom hem. Huden var så där härligt raspig av allt salt från havsvattnet och håret riktigt tovigt av vindens lek i våra lockar. Olas lockar åkte förresten av mitt på stranden - ett utmärkt ställe att klippa hår på med den medhavda trimmern. Ingen behövde dammsuga golvet efteråt då håret direkt virvlade iväg i den friska brisen.
Det mest dramatiska under dagen var nog när Alvin fick en rejäl vindpust med finkornig, vit sand över sig, och en stor portion hamnade i ögonen. Hu, vad ONT det gör med sandkorn i ögonen!!! Skölja, skölja, skölja, skrik, gråt, panik, oro och mera skrik. Stackars liten. Surf-livvakterna ryckte dock gentlemannamässigt in och lät lilleman få låna deras varma dusch. Efter att ha sköljt Alvin så hornhinnan kändes totalt uppblött och dämpat snyftningarna lite kunde vi ta oss hem och pyssla om den lille med halstabletter, pizza och Bamse. Vad som helst tar man till för att hindra paniken att blomma upp igen. Tänk att sandkorn, som inte ens finns kvar i ögat, kan göra så ont!
Vi har provat att sätta upp vårat nyinskaffade tält. Vi tror det kommer komplettera vår van (vår bil) alldeles utmärkt när vi nu inleder den andra halvan av vår resa. Vi har känt oss ganska bundna av fasciliteter hos andra samt väder och vind när vi har rest omkring, och fann efter mycket grubblande att en tältinvestering nog skulle bespara oss mycket prktiskt krångel och göra oss mer oberoende, samt spara oss några slantar för boende längs resvägen. Vem kunde tro att Ingrid skulle drömma om att äga ett tält? I 14 år har jag vägrat att sova i tält...
Vi lever väldigt enkelt och det är så befriande. Två handdukar på fyra personer, en liten gasspis, enkla tunna madrasser i en trång bil, samma shorts dag ut och dag in, färsk-aprikos-fika och provsmakning genom Nya Zeelands kaksortiment utgör basen. Hoppas känslan att vilja leva enklare håller i sig tills vi anländer till Lännäs. Det är så mycket vi bär omkring på i livet som egentligen bara tynger oss.
Imorgon kommer utmaningen för äktenskapet; att vika ihop tältet igen och få ner det i den medföljande väskan!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)