Plommon, plommon, plommon. Aldrig har jag smakat så goda plommon! För att inte tala om plommonsås till patén, päronchutney till majskolvarna, fruktsallad-sylt till det nybakade brödet. Rena råvaror, lokalproducerat delat vid måltider med människor från alla jordens hörn. Samtal kring nationaliteter, matvanor, ideologier, traditioner, smakupplevelser, reseplaner och dagens utförda arbete. Behöver jag säga att vi stortrivs??
Vi hälsar på svenska Pernilla och hennes Nya Zeeländska man Andrew och deras tiomånaders George. De bor i en fruktodlar-dal i Central Otago, nere mellan alperna på södra delen av Sydön. Där tar de hand om ett hus på en äppelodling eftersom de är nära vän med ägaren och är lite husföräldrar nu när äppelplockarsäsongen drar igång. Husets sovrum fylls av äppelplockare som kommer för att jobba säsongen här i Roxburgh. Huset är egentligen pyttelitet och idag, när alla kommit och de jobbat första dagen, bor förutom P, A & G med deras hund Giggles; två tyskar, två fransmän och ett svensk-danskt par. Åså vi fyra som huserar i vår husbil å uppfarten. I vardagsrummet i kväll spelade Engla & Alvin spel med tysken och NZ, Ingrid diskuterade marmelad-idéer med tyskan och fransmannen, lilla George tuggade pusselbitar och Ola vilade sin sociala förmåga med en promenad upp på en hög kulle. Ugnen fungerade idag, efter rader av dagar med el-problem i huset. Stenvillan har stått tom i trettio år och upplever någon slags chock, tror vi, av att plötsligt fyllas med liv och rörelse. Stopp i köksavloppet löstes en kväll med lite vevande med ett kvastskaft, kylen la av en dag, all el i hela huset försvann nästa dag och precis när den pajjade tvättmaskinen bytts ut slutade varmvattenberedaren att leverera som den skulle. Men med lite klättrande av elektiker i elstolpen, nån ny termostat och mängder av tålamod fungerade allt faktiskt som det skulle idag. Ingrid bakade lyckligt bröd åt hela gänget vilket slutade i att det imorgon ska bli bakkurs för att försöka skapa ett vardagsbröd åt gänget som de kan baka till sina lunchlådor ute på äppelplantagen. Alla är vi rörande överens om att det NZ toastbrödet är en sorglig historia som mer ger en klump i magen än en energigivande mättnad. Kul att kunna erbjuda alternativ!
På eftermiddagen besökte vi grannarna till Pernilla & Andrew. De köpte sitt drömhus 50 mil bort , sågade det mitt itu och lät ett företag flytta huset till sin drömtomt. En äppelgård som de nu förvandlat till ett paradis, sitt paradis, allt efter eget huvud. Alla människomöten på vår resa är det som ger oss ovärdeliga minnen och ökad ödmjukhet och förståelse för hur vi alla sliter för att få livet att gå ihop och hur vi alla egentligen möter samma typ av frågor och utmaningar i livet. En sak som skiljer NZ från vad vi är vana vid från Sverige är den enorma entreprenörsandan att lösa varje probelm med rik kreativitet, att förverkliga sina drömmar i stort som smått och i allt uppmuntra människor runtomkring i deras strävan att förverkliga sin. Ur vår synvinkel är det precis så vi vill leva och vi blir så inspirerade varje dag av att se att det GÅR att leva som man vill!
Vad har vi upplevt sedan sist allt blev nedtecknat? Vi hade förmånen att komma tillbaka till farmen Te Hapu, som sagt, och efter det återvände vi till Takaka, ”vårt” café och vännerna Paul & Vonda. Vi tog en pausdag för att låta själen hinna ikapp kroppen och satt mest vid vännernas trädgårdsbord och drack kaffe och pratade vidare om livet, dess möjligheter och den strävan vi alla bär på. Jobbigt, skönt, nyttigt, omvälvande och uppmuntrande. Vi tillåter livet att röra vid oss ordentligt när vi är på NZ och vi älskar det! Vi känner verkligen att vi LEVER och njuter av att få UPPLEVA det också. Både i själen, kroppen och i huvudet. Det är ju nu det pågår!
På kvällen snirklade vi oss i 20 km/h med vår husbil över en bergskedja i en dryg timme och kom till stranden i Totaranui precis innan det blev mörkt. Vi hade bestämt oss för att vandra i nationalparken Abel Tasman dagen efter och tyckte det var fiffigt att vara på plats redan på morgonen. Campingen var indelad i ”bays”och i varje fanns en eldstad där tält-, husvagns- och husbilsfolken samlats för kvällen med varsin öl eller ett glas vin för att dela tid med varandra och njuta livet under stjärnorna. Trots den sena timmen tog vi på oss varsin extra tröja och slog oss ner i gemenskapen. Vi fick goa möten, mötte extra omsorg om barnen, det ordnades sittplatser åt oss och glada skämt spred gó stämning. Vi kunde förstå att vi hamnat i ett gäng av par i övre medelåldern som brukat campa på samma camping sedan tjugo år. Och det var inte alls svårt att förstå varför de återkommer till ett så paradisiskt ställe som detta. Vågorna rullade in mot stranden, månen speglades i det klara vattnet, syrsorna spelade sin nattserenad och dagens krav var sedan timmar som bortblåsta. Om de alls funnits några. God sömn väntade, frid fanns i själen, enkelheten utanför all civilisation var påtaglig och förväntan inför morgondagen gjorde våra hjärtan gott.
Efter frukost tog vi sandalerna i handen och vandrade ner till stranden, nu upplyst av strålande solsken. En water-taxi väntade oss och en adrenalinpumpad färd över vattnet tog oss till nästa strand vid Awaroa Lodge. Caféet där är en av favoriterna och kan endast nås via båt eller till fots. Mitt i regnskogen avnjöt vi en vidunderlig lunch i stora skinnsoffor klädda med mjuka possum-skinn där maten dukades upp på en stor skattkista. Medan barnen och Ola gick för att mata ålarna i floden somnade Ingrid fridfullt i fåtöljen. Vi piggade upp oss med perfekt bryggt kaffe och kaloririka kakor innan vandringen tillbaka mot husbilen började. Vi skulle först ”bara” korsa the estruary före vandringen genom regnskogen. Vi hittar ingen svenskt ord för estruary – det betyder ungefär torrlagd havsbotten. Tidvattnet skiftar tre(!) meter i höjdled på NZ och ändrar således landskapet dramatiskt mellan hög- och lågvatten. Vid Awaroa Lodge kan man följa vandringsleden tilbaka till campingen under två timmar på varje sida om lågvattnet, dvs då det är tomt på vatten på hela den stora torrlagda havsbotten med endast några flodstrimmor att vada över. Som vi minns vandringen, som vi gjorde första gången för elva år sedan, var den ganska kort och smidig. Men efteråt inser vi hur stor skillnad det var att göra vandringen en molnig dag på hösten mot en solig dag mitt på sommaren som denna gång. I en och en halv timme gick vi med två fascinerande tappra barn över denna havsbotten i stekande sol! Hade det inte varit för de strimmor av vatten som vi vadade genom hade det kännts som en öken! Vilka vidder, vilka avstånd, vilken grej! Det var i sanning ”hard work”, men oj, vad stolta vi var när vi kom över på andra sidan in i skuggan. Utmattade och nästan gråtiga men stolta! Den sista en och en halv timmens vandring genom regnskogen var som en dans i jämförelse. ”Bara” upp och ner över bergskammar, genom regnskog med liander och palmer, över stränder, invid djupa stup på serpentin-stigar genom nationalparken. Efter tre timmars konstant utmanande vandring var ett dopp i det turkosa varma havsvattnet en belöning nog. The perfect day out!
Kvällen efter vår spännande vandringsupplevelse bestämde vi oss för att påbörja vår långa resa söderut. 100 mil väntade ner längs the Wild Wet Westcoast. Namnet förklaras av den enorma regnmängden som faller där – 5000 mm per år! Inte helt otippat växer där därför en mystisk, magiskt vacker djup regnskog. Och i djup kontrast till den och de papegojor som har sitt hem där kan man där skåda två massiva glaciärer som ”rinner” rakt ner i regnskogen. Som en frusen forsande flod signifierar de snön på bergstopparna ovanför. Vi stannade till på vägen söderut, och som regnställsklädda mumier vandrade vi upp mot glaciärens front. Floden med smältvatten bar på isklumpar och bergsväggarna reste sig runt oss som om de sträckte sig lodrätt ända till himlen. WOW!
För elva år sedan jobbade och bodde vi, alltså på resan före barnen, hos kobonden Stu. Han mjölkar sina 200 Jerseykor två gånger dagligen 365 dagar om året och hans sätt att själv få resa är att fylla huset med ungdomar från hela världen som jobbar för mat och husrum. Vi hade bestämt oss för att återvända detta år och visa barnen hans gård och mjölkningen som vi pratat så mycket om under åren. Trots alla hundratals arbetare han haft boende hos sig under alla år kom han ihåg oss och vi skrattade gott åt gamla incidenter när vi nu fick tillfälle att komma tillbaka. Stu´s livshistoria ger en perspektiv på livet. Hans motto i sitt oändliga slit för brödfödan är "Happy Days" och han firar sin födelsedag fyra ggr om året helt enkelt för att det är roligare. Hans fru lämnade honom för 20 år sedan och för att kunna köpa ut henne från gården som hans familj haft i generationer hade han inte råd att betala försäkringen på huset. En dag när han var ute och mjölkade brann huset ner till grunden. Det enda han hann rädda var - kylskåpet - som han lyckades baxa ut samt en pinnstol. Snacka om att hjärnan funkar konstigt i paniksituationer. Inga papper, foton eller personliga saker, bara kylskåpet. Han bodde i sin husvagn i tio år och byggde uppe ett nytt hus när han hade pengar som kom in från mjölken. För elva år sedan när vi kom hade han precis flyttat in i sitt nya hus. Vilket livsöde, va? En gång har han rest, då reste han till Europa för att besöka alla som besökt honom. Men eftersom har var van vid den friska luften på sin farm på NZ fick han lunginflammation av aircondition på flyget, blev inlagd och fick åka hem. Trots allt detta är han den mest positiva vi har mött och säger bara en sak "Happy Days!"
Vi kom precis i tid för kvällsmjölkningen och det var fascinerande att känna hur jobbet satt i ryggmärgen trots att det var så länge sedan vi gjorde det sist. Frihetskänslan var total när Ingrid, iklädd plufsig utsliten bondoverall och alldeles för stora gummistövlar svingade sig upp på en gammal cykel och cyklade nerför den skumpiga grusvägen längs farmen för att hämta hem kossorna för mjölkning. Och stoltheten regerade när Engla vågade tvätta spenarna och Alvin vågade hänga med ner i ”dyngrännan” för att sätta på sugkopparna som pumpar mjölk. Med en tillbringare rakt ner i mjölktanken skopade vi upp fet god nymjölkad mjölk till kvällsmackan vilket i sanning satte pricken över i:et.
Milen tillryggalades en efter en, de flesta när barnen somnat i överslafen på husbilen på kvällen. Med huset på ryggen kunde vi vuxna köra så länge vi orkade och bara stanna längs vägen och krypa ner i den förvärmda sängen när tröttheten tog överhanden. Efter tre dygn nådde vi Central Otago och våra vänner Pernilla & Andrew. Ett riktigt gott återseende och en stor glädje för oss alla att få dela vardagstid med varandra igen.
Återigen har vi upplevt massor och börjar för första gången känna oss alldeles fulla av intryck. Som att det snart inte får plats mer… Vi orkar inte riktigt undra hur det ser ut bakom kröken… Så just nu funderar vi en del på hur vi bäst använder den tid som är kvar. Vi flyger ut från NZ den 27 mars så en månad av vår tid här återstår. Två veckor till med husbilen och två veckor till med vår ”vanliga” bil. Tills vi kommer på vad vi vill göra mumsar vi vidare på plommon och njuter tiomånader-George gurglande fnitter!
lördag 26 februari 2011
torsdag 24 februari 2011
Jordbävning på Nya Zeeland
Som ni kanske sett på TV eller hört på radio så har det varit en stor jordbävning med ödesdigra konsekvenser i Christchurch på Nya Zeeland för några dagar sedan. Vi vill bara meddela att vi mår bra och på intet sätt är skadade. Det närmsta vi kommit konsekvenserna av skalvet var idag när vi skulle köpa bröd i affären. Hela brödhyllan var tom! Det satt en skylt att de tomma hyllorna berodde på att transporter och leveranser över lande blivit inställda pga jordbävningen.
Jordbävningen i Christchurch var väldigt dramatisk och ingen kan nog ännu överskåda alla konsekvenser. Men den var väldigt lokal och för oss som var 70 mil därifrån kändes ingenting. Några menar att de kände marken gunga lite men vi "missade" det helt. Nya Zeeländarna själva är väldigt avslappnade över situationen. Att bo på en vulkanö mitt i Stilla Havet är ganska dramatiskt i sig själv från första början, och de är vana vid att en naturkatastrof av ena eller andra slaget inträffar någonstans i landet dagligen. Livet går vidare...
Man får hålla i bakhuvudet att media filmar mitt i kaosets öga och att det inte gäller ett helt land. Medias uppgift är att dramatisera en händelse, och vi förstår att det i Sverige blåsts upp till att gälla i stort sett hela landet. Vi är glada för all omsorg vi mött via mejl, telefonsamtal och på Facebook från vänner, grannar, familj och till och med revisorn som vill höra om vi mår bra. Och det gör vi!
Förödelsen i Christchurch är enorm och antalet döda ett sorgeämne. Insatser görs från alla landsändar. Pengar samlas in via Röda korset på alla postkontor, tanterna i dalen planerar att skicka 200 burkar sylt med en mattransport till de drabbade, folk med privatflygplan och helikoptrar kommer för att förstärka, starka karlar från överallt kommer för att lyfta bort sten efter sten i sökandet efter överlevande. Alla känner någon som drabbats på något sätt då det endast bor en miljon människor på Sydön, den ena av NZ öar. Men det gäller bara en stad och vi andra känner oss helt säkra. Det är inte så att marken rämnar lite varstans och det är ingen större fara än annars att röra sig i landet. En jordbävning kan inträffa i detta land närsomhelst - så har det varit sedan urminnes tider.
Vi bor dessutom nu, och några veckor framöver i en husbil vilket är bästa platsen att befinna sig vid en eventuell jordbävning. En bil är ju gjord för att gunga med när marken rör sig så vi känner oss helt trygga. Och ser till att inte parkera under ett jättestort träd eller på nedervåningen i ett parkeringshus! ;)
Just nu befinner vi oss i Roxburgh där Pernilla, Andrew och lilla George bor. Dalen är fylld av fruktträd och äppelplockarsäsongen har just börjat. Tankarna går till Edens Lustgård - tänk att plommon, majskolvar och vitkål kan smaka så mycket! Vi smakar fruktsalladmarmelad på nybakat bröd, njuter nybryggt i den charmiga staden Alexandra, delar vardagen med äppelplockare från Danmark, Sverige, Frankrike och Tyskland och njuter själva av att dra oss på morgnarna, leva i nuet och som högst fundera på vilka goda nyskördade grönsaker vi vill tillaga till middag idag.
Jordbävningen har dock gett oss ytterligare anledning att vara tacksamma över det vi har idag. Kom ihåg att livet är skört, goa vänner. Var rädda om varandra idag - en jordbävning kan komma så snabbt. Om inte i marken så i själen, i familjen eller på bilvägen. Gör idag det du så länge tänkt att göra - livet är nu ♥
Jordbävningen i Christchurch var väldigt dramatisk och ingen kan nog ännu överskåda alla konsekvenser. Men den var väldigt lokal och för oss som var 70 mil därifrån kändes ingenting. Några menar att de kände marken gunga lite men vi "missade" det helt. Nya Zeeländarna själva är väldigt avslappnade över situationen. Att bo på en vulkanö mitt i Stilla Havet är ganska dramatiskt i sig själv från första början, och de är vana vid att en naturkatastrof av ena eller andra slaget inträffar någonstans i landet dagligen. Livet går vidare...
Man får hålla i bakhuvudet att media filmar mitt i kaosets öga och att det inte gäller ett helt land. Medias uppgift är att dramatisera en händelse, och vi förstår att det i Sverige blåsts upp till att gälla i stort sett hela landet. Vi är glada för all omsorg vi mött via mejl, telefonsamtal och på Facebook från vänner, grannar, familj och till och med revisorn som vill höra om vi mår bra. Och det gör vi!
Förödelsen i Christchurch är enorm och antalet döda ett sorgeämne. Insatser görs från alla landsändar. Pengar samlas in via Röda korset på alla postkontor, tanterna i dalen planerar att skicka 200 burkar sylt med en mattransport till de drabbade, folk med privatflygplan och helikoptrar kommer för att förstärka, starka karlar från överallt kommer för att lyfta bort sten efter sten i sökandet efter överlevande. Alla känner någon som drabbats på något sätt då det endast bor en miljon människor på Sydön, den ena av NZ öar. Men det gäller bara en stad och vi andra känner oss helt säkra. Det är inte så att marken rämnar lite varstans och det är ingen större fara än annars att röra sig i landet. En jordbävning kan inträffa i detta land närsomhelst - så har det varit sedan urminnes tider.
Vi bor dessutom nu, och några veckor framöver i en husbil vilket är bästa platsen att befinna sig vid en eventuell jordbävning. En bil är ju gjord för att gunga med när marken rör sig så vi känner oss helt trygga. Och ser till att inte parkera under ett jättestort träd eller på nedervåningen i ett parkeringshus! ;)
Just nu befinner vi oss i Roxburgh där Pernilla, Andrew och lilla George bor. Dalen är fylld av fruktträd och äppelplockarsäsongen har just börjat. Tankarna går till Edens Lustgård - tänk att plommon, majskolvar och vitkål kan smaka så mycket! Vi smakar fruktsalladmarmelad på nybakat bröd, njuter nybryggt i den charmiga staden Alexandra, delar vardagen med äppelplockare från Danmark, Sverige, Frankrike och Tyskland och njuter själva av att dra oss på morgnarna, leva i nuet och som högst fundera på vilka goda nyskördade grönsaker vi vill tillaga till middag idag.
Jordbävningen har dock gett oss ytterligare anledning att vara tacksamma över det vi har idag. Kom ihåg att livet är skört, goa vänner. Var rädda om varandra idag - en jordbävning kan komma så snabbt. Om inte i marken så i själen, i familjen eller på bilvägen. Gör idag det du så länge tänkt att göra - livet är nu ♥
måndag 14 februari 2011
Det värsta klag vi kan komma på!
Vi får härlig respons från våra vänner att vi beskriver vår tillvaro paradisiskt men de undrar frågar också; allt kan väl ändå kanske inte BARA vara helt underbart hela tiden? För att trösta er ska jag, Ingrid, nu skriva lite annorlunda.
Saker går sönder. Pengar flyger. Problem uppstår hemma och det är knepigt att reda ut på avstånd.
Det finns vardag här också.Ont i magen, gnälliga barn, dålig sömn, slut på rena underkläder, långa bilresor...
Om ni bara anade hur påfrestande det är att knö ihop en familj vid ett rangligt plastbord i en husbil och försöka dela måltid med en sexåring som VARJE måltid ska påpeka hur svårt livet är med en lös framtand. Som plötsligt inte kan äta det han mumsade igår, som skriker för att tanden gör ont, som gnäller för att mackan, som vi tålmodigt skurit i småbitar, är skuren på fel håll – allt med hänvisning till denna lilla tand. Och fast den bara hänger i en tråd kan den lille mannen absolut inte tänka sig hjälp att dra ut den.
Eller hur äckligt det är att ha toadörren precis bredvid intill lilla husbilsköket. Dels får man dörren i rumpan varje gång nån av de andra tre antingen ska in och göra behov eller tvätta händerna. Dels så kommer en spännande odör-mix utflygande till den som försöker laga mat. Man stoppar i kemikalier i toavattnet för att behållaren med ni-vet-vad inte ska lukta annat är Ros eller Lavendel. Men hur lätt är det att dölja den lukt som egentligen lagras därinne??!?! Doftblandningen är avskyvärd! Det är ju inte direkt ljudtätt på en husbilstoa heller ;)
Solen på NZ är extremt stark, vi befinner oss rakt under ett hål i ozonskiktet. Första veckan brann nästan skinnet efter tio minuter i solen, vilket gör att man liksom måste hushållerera med sin tid utomhus. Tjata tjata på barnen att hålla sig i skuggan (ja, hur lätt är det dygnet runt??) och kleta in oss med läskig jättestark solkräm (vi har solskyddsfaktor 100 här) som måste vara vattenfast för att klara svetten och därför inte heller går att tvätta bort från kläder. När man gnuggar sig i ögat med en saltvattnig och sandig insmörjd hand svider den dessutom obeskrivligt.
Myggbett!! Engla räknade till 81 myggbett på benen endast. Och de eländes små sandflies, typ knott, som bor i sanden på stranden kan lätt förstöra nöjet av en stranddag. Betten väcker oss på nätterna och vi kliar sönder oss. Ett tag skojade barnen om att de såg ut som om de hade vattenkoppor. Idag klagar Ingrid och Alvin över värsta sorten; stora bett mitt under fotsulan. De känns vid varje steg!
Språket. Vi känner oss ofta som ”turkar”, för det är ju med en invandrarbrytning vi försöker kommunicera här nere. Alla prepositioner är fel, det är svårt att skämta på engleska, det är väldigt svårt att förstå nyanser och säga väluppfostrat. För att inte tala om det som sägs mellan raderna, det fattar vi ingenting av. Barnen har ännu inte börjat prata engelska men förstår en hel del. Dock är vi deras enda länkar till omvärlden vilket ofta är frustrerande både för dem och för oss. De har ju bara varandra och oss att prata med! Inte undra på att Engla njuter extra av att småprata med en eller annan häst ibland.
Ola tycker att det är jättejobbigt att vara trångt på varandra. Alvin tycker att det är krångligt att göra en massa saker som man egentligen gör i onödan som man sen kommer på att man inte hade behövt göra. Som att tejpa ett hål som man egentligen skulle bett en verkstad laga, eller som "när vi sprang runt som tokar med det där brevet åså missade vi postgubben som tömde lådan med tre minuter." Man vet helt enkelt inte hur allt fungerar i ett nytt land.
Engla tycker att man blir trött på varandra jättesnabbt för det är så smalt, smalt, smalt och det är så litet i husbilen. "Och det finns knappt nån plats att ställa saker för vi har så mycket saker och vi har så lite plats att ställa det på."
Ola tycker att det är jobbigt att solen är så förbaskat stark och att det därför är svårt att tänka smart. Engla klagar på den kletiga solkrämen som man måste kleta med minst två gånger per dag.
Alvin tycker att det obehagligt att det bara är en liten gång och en liten fjutt inne i husbilen. "Det blir obekvämt så man inte kan gå utan måste sätta sig i soffan och vänta och vänta tills alla gått förbi å sen kan man gå och hämta sin sak."
Han tycker det är jobbigt att när det blåser flyger stolarna omkring ute (som idag)
Engla tycker att det är lite jobbigt att det är ”blygt” med engelskan.
Vi saknar fil. Och svenskt bryggkaffe.
Ola klagar över att husbilen är gjord i plastic fantastic och det känns som den ska gå sönder så fort man använder saker i den.
Alvin tycker det är långt från farmer till stan när man bara ska fika på ett café.
"Det är också läskigt ibland att åka uppför bergen för då känns det att man ska åka bakåt", säger Alvin.
Ola anser att det är jobbigt och krävande att köra på vänster sida i trafiken.
Ingrid saknar sin ensam stund och ett eget rent badrum.
Andras badrum kan vara fascinerande äckliga!!!
Det är extremt jobbigt och extremt stressande när pengarna flyger iväg, bara genom att finnas, tycker Ingrid.
Englas värsta är att behöva gå ut varje gång hon ska borsta håret! ;)
Fler saker kan vi inte komma på att klaga på.
Om vi skulle kunna det så blir de så obetydligt små i jämförelse med alla möjligheter och allt gott vi upplever. Det väntar alltid en ny god välsignelse runt kröken.
Vi tycker att vi har det paradisiskt. Kanske för att vi haft riktigt kämpiga år hemma i Lännäs och är vana att jobba extremt hårt för varje litet resultat. Här är vi givna så mycket och känner oss så värdefulla bara genom att vara de vi är. Vi är så enormt tacksamma och ödmjuka inför denna stora gåva. Vi överöses av möjligheter att leva livet som vi drömmer om!
PS.
Efter att vi gemensamt ansträngt oss för att komma på allt vi ville klaga på säger Alvin spontant:
Nu tycker jag vi ska säga alla bra saker!
Att man kan sitta på toan när man duschar i husbilen eftersom det är på samma ställe, nämner han.
Att badrummet blir rent när man duschar eftersom det sköljer av allting, säger Engla.
”Jag tycker att du ska skriva, mamma, att jag tycker det är bra att alla människor är så snälla här på NZ. Dom ger oss god mat, och om våran bil går sönder och verkstan har stängt då ger dom oss en bil vi får låna. Det tycker jag är jättebra!”
Barnen upplever det också paradisiskt. Oändlig tacksamhet.
Saker går sönder. Pengar flyger. Problem uppstår hemma och det är knepigt att reda ut på avstånd.
Det finns vardag här också.Ont i magen, gnälliga barn, dålig sömn, slut på rena underkläder, långa bilresor...
Om ni bara anade hur påfrestande det är att knö ihop en familj vid ett rangligt plastbord i en husbil och försöka dela måltid med en sexåring som VARJE måltid ska påpeka hur svårt livet är med en lös framtand. Som plötsligt inte kan äta det han mumsade igår, som skriker för att tanden gör ont, som gnäller för att mackan, som vi tålmodigt skurit i småbitar, är skuren på fel håll – allt med hänvisning till denna lilla tand. Och fast den bara hänger i en tråd kan den lille mannen absolut inte tänka sig hjälp att dra ut den.
Eller hur äckligt det är att ha toadörren precis bredvid intill lilla husbilsköket. Dels får man dörren i rumpan varje gång nån av de andra tre antingen ska in och göra behov eller tvätta händerna. Dels så kommer en spännande odör-mix utflygande till den som försöker laga mat. Man stoppar i kemikalier i toavattnet för att behållaren med ni-vet-vad inte ska lukta annat är Ros eller Lavendel. Men hur lätt är det att dölja den lukt som egentligen lagras därinne??!?! Doftblandningen är avskyvärd! Det är ju inte direkt ljudtätt på en husbilstoa heller ;)
Solen på NZ är extremt stark, vi befinner oss rakt under ett hål i ozonskiktet. Första veckan brann nästan skinnet efter tio minuter i solen, vilket gör att man liksom måste hushållerera med sin tid utomhus. Tjata tjata på barnen att hålla sig i skuggan (ja, hur lätt är det dygnet runt??) och kleta in oss med läskig jättestark solkräm (vi har solskyddsfaktor 100 här) som måste vara vattenfast för att klara svetten och därför inte heller går att tvätta bort från kläder. När man gnuggar sig i ögat med en saltvattnig och sandig insmörjd hand svider den dessutom obeskrivligt.
Myggbett!! Engla räknade till 81 myggbett på benen endast. Och de eländes små sandflies, typ knott, som bor i sanden på stranden kan lätt förstöra nöjet av en stranddag. Betten väcker oss på nätterna och vi kliar sönder oss. Ett tag skojade barnen om att de såg ut som om de hade vattenkoppor. Idag klagar Ingrid och Alvin över värsta sorten; stora bett mitt under fotsulan. De känns vid varje steg!
Språket. Vi känner oss ofta som ”turkar”, för det är ju med en invandrarbrytning vi försöker kommunicera här nere. Alla prepositioner är fel, det är svårt att skämta på engleska, det är väldigt svårt att förstå nyanser och säga väluppfostrat. För att inte tala om det som sägs mellan raderna, det fattar vi ingenting av. Barnen har ännu inte börjat prata engelska men förstår en hel del. Dock är vi deras enda länkar till omvärlden vilket ofta är frustrerande både för dem och för oss. De har ju bara varandra och oss att prata med! Inte undra på att Engla njuter extra av att småprata med en eller annan häst ibland.
Ola tycker att det är jättejobbigt att vara trångt på varandra. Alvin tycker att det är krångligt att göra en massa saker som man egentligen gör i onödan som man sen kommer på att man inte hade behövt göra. Som att tejpa ett hål som man egentligen skulle bett en verkstad laga, eller som "när vi sprang runt som tokar med det där brevet åså missade vi postgubben som tömde lådan med tre minuter." Man vet helt enkelt inte hur allt fungerar i ett nytt land.
Engla tycker att man blir trött på varandra jättesnabbt för det är så smalt, smalt, smalt och det är så litet i husbilen. "Och det finns knappt nån plats att ställa saker för vi har så mycket saker och vi har så lite plats att ställa det på."
Ola tycker att det är jobbigt att solen är så förbaskat stark och att det därför är svårt att tänka smart. Engla klagar på den kletiga solkrämen som man måste kleta med minst två gånger per dag.
Alvin tycker att det obehagligt att det bara är en liten gång och en liten fjutt inne i husbilen. "Det blir obekvämt så man inte kan gå utan måste sätta sig i soffan och vänta och vänta tills alla gått förbi å sen kan man gå och hämta sin sak."
Han tycker det är jobbigt att när det blåser flyger stolarna omkring ute (som idag)
Engla tycker att det är lite jobbigt att det är ”blygt” med engelskan.
Vi saknar fil. Och svenskt bryggkaffe.
Ola klagar över att husbilen är gjord i plastic fantastic och det känns som den ska gå sönder så fort man använder saker i den.
Alvin tycker det är långt från farmer till stan när man bara ska fika på ett café.
"Det är också läskigt ibland att åka uppför bergen för då känns det att man ska åka bakåt", säger Alvin.
Ola anser att det är jobbigt och krävande att köra på vänster sida i trafiken.
Ingrid saknar sin ensam stund och ett eget rent badrum.
Andras badrum kan vara fascinerande äckliga!!!
Det är extremt jobbigt och extremt stressande när pengarna flyger iväg, bara genom att finnas, tycker Ingrid.
Englas värsta är att behöva gå ut varje gång hon ska borsta håret! ;)
Fler saker kan vi inte komma på att klaga på.
Om vi skulle kunna det så blir de så obetydligt små i jämförelse med alla möjligheter och allt gott vi upplever. Det väntar alltid en ny god välsignelse runt kröken.
Vi tycker att vi har det paradisiskt. Kanske för att vi haft riktigt kämpiga år hemma i Lännäs och är vana att jobba extremt hårt för varje litet resultat. Här är vi givna så mycket och känner oss så värdefulla bara genom att vara de vi är. Vi är så enormt tacksamma och ödmjuka inför denna stora gåva. Vi överöses av möjligheter att leva livet som vi drömmer om!
PS.
Efter att vi gemensamt ansträngt oss för att komma på allt vi ville klaga på säger Alvin spontant:
Nu tycker jag vi ska säga alla bra saker!
Att man kan sitta på toan när man duschar i husbilen eftersom det är på samma ställe, nämner han.
Att badrummet blir rent när man duschar eftersom det sköljer av allting, säger Engla.
”Jag tycker att du ska skriva, mamma, att jag tycker det är bra att alla människor är så snälla här på NZ. Dom ger oss god mat, och om våran bil går sönder och verkstan har stängt då ger dom oss en bil vi får låna. Det tycker jag är jättebra!”
Barnen upplever det också paradisiskt. Oändlig tacksamhet.
Sista januari till idag (nu är vi ikapp i reseberättelsen)
(Jag fortsätter från förra inlägget då sömnen överbemannade mig)
Måndagmorgon (31 jan) och vi hade bestämt oss för att ta oss uppåt de tre högsta topparna på Nordön i Tongariro National Park. Tre snöbeklädda vulkaner på sisådär 2000 meter. På centrala Nordön finns ett stråk av vulkanisk aktivitet. Fis-staden Rotorua är ett exempel, Taupo där vi hamnade på en eld-show går i samma tecken och hela den stora nationalpark vi nu besökte visar maffiga spår av vulkanernas mäktiga styrka. Tänk ”Island” mitt i en regnskog. Kombinerat med vattenfall och natur som hämtat från Sälen strax ovan trädgränsen pudrat med alp-utsikt. Dessutom med Stilla havet endast två timmar bort skymta i horisonten. Vi parkerade oss på en enkel camping mitt i nationalparken och mysade till husbilen för natten. Med ficklampa lyckades vi hitta en vattenklosett i ett litet skjul och spända på morgondagen somnade vi i den djupa tystnad bara fjäll-luft kan frambringa.
Det är så roligt att följa barnens utveckling under våra två resor hit till Nya Zeeland. De överraskar oss ständigt med kontinuerligt starkare ben, en växande observationsförmåga (barn ser i sanning helt andra saker än vi vuxna på en fyra timmars vandring!) och uthållighet. De orkar så mycket och kan gå så långt detta år. Dagens vandring trodde vi skulle bli en stor prövning, men det blev bara ännu en härlig erfarenhet.
Efter en långsam frukost under husbilens fiffiga och lättutdragbara markis packade vi ”niste” och gav oss ut längs ett vandringsspår. Genom regnskog, över klara fjällbäckar, längs hedar och över branter uppbyggda av aska från vulkanutbrott. Målet var fikat vid ett vattenfall. På NZ går det lite inflation i vattenfall, men de utgör en bra rastplats och är konkret för barn att försöka knata på för att nå. Men detta vattenfall var verkligen speciellt. Vi kunde gå in bakom där det forsade ner och riktigt in på bara skinnet uppleva det brusande vattnets kraft. Svart vulkansand blev till slott, fikat blev till energi och solen torkade våra nerstänkta kläder. Med fötter rena som det klara vattnet knatade vi vidare och klockade oss själva med en marsmallows-paus var tjugonde minut. Alla upplevelser här är så stora. Allt är så mycket och finns i sånt överflöd. Vi tankar för fullt och spelar in film på hårddisken (hjärnan) för att kunna återuppleva och spela upp för oss själva inne i huvudet flera gånger om väl hemma i Sverige.
Nästa anhalt på väg söderut skulle bli ett kärt återseenden på en farm vi jobbade på i fjol. Vi tenderar att bli vän med de vi bor hos snarare än arbetare, så även här var vi varmt välkomna att stanna några nätter för att ladda batterierna, använda gårdens fasciliteter och dela livet med familjen. ”Jessica-farmen” låg några timmar bort, men vi valde ändå att när barnen somnade i förarhyttens överslaf i husbilen, att köra några timmar för att ha några mil tillryggalagda till dagen därpå. Vi har köpt en fiffig kartbok över hela landet med utmärkta rastplatser, campingar och andra bra ställen att stanna övernatt på. När ögonlocken blev tunga läste vi oss till en rastplats vid en flod, parkerade under stjärnhimlen och följde barnens sovande exempel. Efter dagar av prakt och vidunderlig natur var det ganska komiskt att vakna näst intill ett pappersbruk invid en dundrande tågräls morgonen därpå. Som julaftons Kalle Anka med Musse och Långben i husvagnen!
Snabbt därifrån och senare fikarast i en privat trädgård som med fin skylt inbjöd oss att att en promenad. Det visade sig vara NZ första premiärminister som byggt sitt drömhus på farmen och planterat en trädgård utan jämförelse, nu ägda av en NZ släkt sedan fem generationer. Det senare mycket sällsynt för ett land med bara 160 år på nacken. Vi gungade i lianer, plockade kottar med pinjenötter i, Alvin fick en boll-killkompis för en timme och vi fick möte ytterligare ett spännande, välkomnande NZ par.
”Här är vår mejladress, skriv och berätta hur det går på er resa och varmt välkomna att bo hos oss nästa gång ni passerar!”
Det var gott att komma fram till ”Jessica-farmen” som vi kallar den. Mitten-tjejen av de fem barnen heter Jessica och blev sist den av barnen våra två lekte med. Engla njöt av att få pyssla om hästarna. Alvin av att mata getterna och klättra i klätterställning. Vi vuxna njöt nog mest av nötstek och en dusch efter en veckas ”uteliv”. Att gräva potatisland och plocka färskpotatis som tack för lån av alla fasciliteter på gården var en perfekta dagar för bearbetning av allt vi upplevt under vår resa genom vulkanregionen. Tvättpåsen blev tömd, bilen blev lite uppfixad, vattentanken fylld och brödförrådet uppdaterat. Gott att få baka surdegsbröd i vedeldad ugn!
Från Foxton, där farmen ligger, är det nära ner till Nordöns sydligaste del och landets huvudstad Wellington. Vi hade siktat in oss på att besöka det stora Nationalmuseet där; Te Papa i sex våningar med väldigt kreativ och genomtänkt innehåll. Ingrid som gäspar vid entrén till museer minns att hon höll sig allert två hela dagar på Te Papa vid vår första resa hit för elva år sedan. Vi ville visa barnen och hade valt helt rätt helg. Regniga, mulna dagar där det blåste horisontellt i Windy Wellington kunde inte spenderas på bättre sätt. Filmer med personporträtt, uppbyggda maori-hus, ljusshower, fiktiva jordbävningar med skakande golv, världens största uppstoppade bläckfisk, valskelett stora som parkeringshus, utklädningskläder, enormt gott kaffe och perfekt dygnet-runt-parkering. Varför köra utanför stan till en camping när man kan bo mitt i smeten, tänkte vi och bodde över i husbilen. Nära till allt fast ändå i en lugn avkrok. Trodde vi! Precis som barnen lagt sig till att somna slutade årets största begivenhet. NZ hade just vunnit rugby-match över England och 25 000 åskådare strömmade förbi vår parkering i karnevaltåg för att nå parallellgatan där festen skulle hålla på fram till 6 på morgonen.
”Såja, barn, sov ni. Strunt i alla ljud, det är inget spännande att titta på alls. Bara grupper av fans utklädda som Bananas in Pyamas, som sheriffer, clowner, sjuksköterskor, gurkor, pinuppor, randiga bovar… Äsch! Upp med er, rid på varsin rygg, vi hoppar ut i pyamas och dansar med i karnevalståget!!!! Tjohej!
Måndagmorgon tog färjan oss och husbilen över till Sydön. Vi tog oss till Nelson och nådde delmål ett på resan; the Swedish Bakery. Vi serverades mycket välkomna Cinnamon-buns (kanelbullar), surdegsbröd, Raspberry-caves (hallongrottor) och Vacuumcleaner (dammsugare) En jämnårig kille och hans flickvän från Örebro startade bageriet för några år sedan och nu driver hans föräldrar detta, för NZ, exotiska bageri vidare. Fantastiskt mysigt, speciellt och ändå för oss så vanligt! Jätteroligt att möta fler med passion för kvalité och bröd i detta, också, avlånga land. På svenska dessutom – inte minst till barnens stora glädje! Äntligen kunde de kommunicera, inte bara lyssna!
Nu var vi nära; vårt älskade Golden Bay var nu bara en bergskedja bort. Eller kulle som de säger ;) Gyllene stränder, turkost vatten, delfiner, regnskog, mycket ”alternativa” människor med fokus på ekologiskt, hållbart leverne gärna på små självförsörjande gårdar. Flockar av charmiga caféer, färgglad stad, mycket passion och kreativitet. Och inte minst våra extra-morföräldrar Paul & Vonda. Den värme de ger oss går inte att beskriva i ord. Vi mötte dem första gången för elva år sedan och vi har haft en speciell koppling till detta vackra par sedan dess. Visdomsord de gav oss redan då har varit ledstjärna i vårt liv, scones lärde jag mig baka av Vonda (de som idag utgör grunden för våra välbesökta sconesbuffér), ett träd som vi gav dem som stickling växer och frodas i deras trädgård och den vila vi känner i deras hem är Gudagiven. Åter var vi välkomna och denna gång till och med ner till deras ”bach” (NZ namn för sommarhus precis vid strandkanten) Ett halvt stenkast utanför glasdörren var sandstranden, med VARMT havsvatten, klart som kristall. Åh, vad vi njöt! Mer än väntat faktiskt av att få flytta in i fyra riktiga sängar för några nätter efter två veckor i husbilen. Vi behövde alla lite PLATS och njöt dagar i ensamt sällskap. Vi pysslade alla i varsin värld och njöt av att återfå lite integritet. Man lär känna varandras sidor ordentligt i en husbil – på gott och ont! Det utmanar samarbetsförmågan och utvecklar improvisationsförmågan. Bara en sån sak som att en familj ska klä sig och bädda sängarna på morgonen – onekligen lättare i ett hus än på en(1) ledig kvadratmeter i en husbil ;)
I Takaka, samhållet som Paul & Vonda bor tre vikar ifrån, ligger the Wholemeal Café. Det caféet är väldigt speciellt för oss eftersom det var där hela visionen till Englas Skafferi föddes i mars år 2000. Att få komma tillbaka dit i fjol och då våga sig fram till ägaren och grundaren Wayne var stort. Han är en ikon i cafévärlden och har idag drivit caféet med framgång och fascinerande ödmjukhet i mer än tjugo år.
En dag i somras kom det ett mejl från honom till vår Inkorg i Sverige. Vi hade lämnat en av våra broschyrer till honom när vi besökte stället i fjol och då snabbt berättat vad hans café betytt för oss och vad vi skapat utifrån det. Han hade lagt broschyren i en av alla pappershögar, men när han hittade den i juni blivit så glad att bli påmind om vår berättelse att han skickade ett mejl. Jag minns att vi jublade och blev alldels pirriga den dagen hemma i Lännäs.
Vi har haft mejlkontakt med honom sedan dess och denna gång tog han sig tid tre(!) timmar med bara oss för att berätta om sin historia. Vi fick möjlighet att ställa alla frågor och dela erfarenheter. Behöver vi säga att han växte ännu mer i våra ögon? Vilken man! Hans passion och drivkraft i det han gör är så imponerande och att han, trots sina 20 anställda, fortfarande är den som går runt dagligen och plockar disk eller står vid espressomaskinen inger djup respekt. Stället fortsätter att leva och behålla sin popularitet för grundaren och visionären är kvar – mitt på golvet mitt i centrum. Vilken man! Historien om vår relation till the Wholemeal Café fortsätter onekligen men är inte skriven än.
Ett annat ställe som betytt oerhört mycket för oss är fårfarmen Te Hapu där vi är i skrivande stund. För oss paradiset på jorden. Vi kom hit som frivilligarbetare första gången år 2000 och stannade tre veckor. I fjol hyrde vi ett av uthyrningsstugorna, ett gammalt ombyggt ullskjul, och i år kommer vi tillbaka som vänner till ägarna Ken & Sandra. Fyra timmars vandring från ena änden av farmen till den andra längs dramatisk kustlinje. Ingenting mellan oss och Australien. 5000 får, 300 kor, gäss, ankor, höns, femton fårhundar, en pensionerad häst som redan i paradiset. 15 min med bil till postlådan, en timme till närmsta kiosk. Oförstörd, orörd natur och livet liksom på riktigt! Välta klippblock, sandstränder, berg, gröna kullar, pärlemo-snäckor i mängd, stora krabbor, palmer i fårhagarna, gnistrande stjärnhimmel utan minsta störmoment, rullande vågor, känsloförstärkande allt som gör att hela själen går på högvarv och genomgår totalrenovering. Att gå i timmar på en sån strand med en sexåring och en nioåring är så nära himmelriket man kan komma. Nakenfis och brunbrända hoppade de idag i solvarmt vatten i grytor i berget, avslöjade krabbor mellan klippblock, fikade kex med lika delar sand, fann glimrande skatter, handflatestora pärlemo-pauas - NZ nationalsnäcka.
I regnet i skymningen i kväll tog vi oss kulle ner och kulle upp till ett badkar på tassar ute i ingenstans och tog kvällsbad av leriga, sandiga svenskar i vedeldat varmvatten. Inlindade i varsin handduk trevade vi oss nerför slänten i den regnglatta leran, uppför nästa kulle och tillbaka in i vår husbil för kvällsmacka och pyamas. Utan ett minsta pip från barnens sida. Som om det vore den naturligaste sak i världen för dom istället för en kvällsdusch! De är så härliga, våra barn, och de berikar oss med livets goda hela tiden. Vi är så oerhört tacksamma för all den tid vi har möjlighet att spendera med dem här på andra sidan jorden!
Måndagmorgon (31 jan) och vi hade bestämt oss för att ta oss uppåt de tre högsta topparna på Nordön i Tongariro National Park. Tre snöbeklädda vulkaner på sisådär 2000 meter. På centrala Nordön finns ett stråk av vulkanisk aktivitet. Fis-staden Rotorua är ett exempel, Taupo där vi hamnade på en eld-show går i samma tecken och hela den stora nationalpark vi nu besökte visar maffiga spår av vulkanernas mäktiga styrka. Tänk ”Island” mitt i en regnskog. Kombinerat med vattenfall och natur som hämtat från Sälen strax ovan trädgränsen pudrat med alp-utsikt. Dessutom med Stilla havet endast två timmar bort skymta i horisonten. Vi parkerade oss på en enkel camping mitt i nationalparken och mysade till husbilen för natten. Med ficklampa lyckades vi hitta en vattenklosett i ett litet skjul och spända på morgondagen somnade vi i den djupa tystnad bara fjäll-luft kan frambringa.
Det är så roligt att följa barnens utveckling under våra två resor hit till Nya Zeeland. De överraskar oss ständigt med kontinuerligt starkare ben, en växande observationsförmåga (barn ser i sanning helt andra saker än vi vuxna på en fyra timmars vandring!) och uthållighet. De orkar så mycket och kan gå så långt detta år. Dagens vandring trodde vi skulle bli en stor prövning, men det blev bara ännu en härlig erfarenhet.
Efter en långsam frukost under husbilens fiffiga och lättutdragbara markis packade vi ”niste” och gav oss ut längs ett vandringsspår. Genom regnskog, över klara fjällbäckar, längs hedar och över branter uppbyggda av aska från vulkanutbrott. Målet var fikat vid ett vattenfall. På NZ går det lite inflation i vattenfall, men de utgör en bra rastplats och är konkret för barn att försöka knata på för att nå. Men detta vattenfall var verkligen speciellt. Vi kunde gå in bakom där det forsade ner och riktigt in på bara skinnet uppleva det brusande vattnets kraft. Svart vulkansand blev till slott, fikat blev till energi och solen torkade våra nerstänkta kläder. Med fötter rena som det klara vattnet knatade vi vidare och klockade oss själva med en marsmallows-paus var tjugonde minut. Alla upplevelser här är så stora. Allt är så mycket och finns i sånt överflöd. Vi tankar för fullt och spelar in film på hårddisken (hjärnan) för att kunna återuppleva och spela upp för oss själva inne i huvudet flera gånger om väl hemma i Sverige.
Nästa anhalt på väg söderut skulle bli ett kärt återseenden på en farm vi jobbade på i fjol. Vi tenderar att bli vän med de vi bor hos snarare än arbetare, så även här var vi varmt välkomna att stanna några nätter för att ladda batterierna, använda gårdens fasciliteter och dela livet med familjen. ”Jessica-farmen” låg några timmar bort, men vi valde ändå att när barnen somnade i förarhyttens överslaf i husbilen, att köra några timmar för att ha några mil tillryggalagda till dagen därpå. Vi har köpt en fiffig kartbok över hela landet med utmärkta rastplatser, campingar och andra bra ställen att stanna övernatt på. När ögonlocken blev tunga läste vi oss till en rastplats vid en flod, parkerade under stjärnhimlen och följde barnens sovande exempel. Efter dagar av prakt och vidunderlig natur var det ganska komiskt att vakna näst intill ett pappersbruk invid en dundrande tågräls morgonen därpå. Som julaftons Kalle Anka med Musse och Långben i husvagnen!
Snabbt därifrån och senare fikarast i en privat trädgård som med fin skylt inbjöd oss att att en promenad. Det visade sig vara NZ första premiärminister som byggt sitt drömhus på farmen och planterat en trädgård utan jämförelse, nu ägda av en NZ släkt sedan fem generationer. Det senare mycket sällsynt för ett land med bara 160 år på nacken. Vi gungade i lianer, plockade kottar med pinjenötter i, Alvin fick en boll-killkompis för en timme och vi fick möte ytterligare ett spännande, välkomnande NZ par.
”Här är vår mejladress, skriv och berätta hur det går på er resa och varmt välkomna att bo hos oss nästa gång ni passerar!”
Det var gott att komma fram till ”Jessica-farmen” som vi kallar den. Mitten-tjejen av de fem barnen heter Jessica och blev sist den av barnen våra två lekte med. Engla njöt av att få pyssla om hästarna. Alvin av att mata getterna och klättra i klätterställning. Vi vuxna njöt nog mest av nötstek och en dusch efter en veckas ”uteliv”. Att gräva potatisland och plocka färskpotatis som tack för lån av alla fasciliteter på gården var en perfekta dagar för bearbetning av allt vi upplevt under vår resa genom vulkanregionen. Tvättpåsen blev tömd, bilen blev lite uppfixad, vattentanken fylld och brödförrådet uppdaterat. Gott att få baka surdegsbröd i vedeldad ugn!
Från Foxton, där farmen ligger, är det nära ner till Nordöns sydligaste del och landets huvudstad Wellington. Vi hade siktat in oss på att besöka det stora Nationalmuseet där; Te Papa i sex våningar med väldigt kreativ och genomtänkt innehåll. Ingrid som gäspar vid entrén till museer minns att hon höll sig allert två hela dagar på Te Papa vid vår första resa hit för elva år sedan. Vi ville visa barnen och hade valt helt rätt helg. Regniga, mulna dagar där det blåste horisontellt i Windy Wellington kunde inte spenderas på bättre sätt. Filmer med personporträtt, uppbyggda maori-hus, ljusshower, fiktiva jordbävningar med skakande golv, världens största uppstoppade bläckfisk, valskelett stora som parkeringshus, utklädningskläder, enormt gott kaffe och perfekt dygnet-runt-parkering. Varför köra utanför stan till en camping när man kan bo mitt i smeten, tänkte vi och bodde över i husbilen. Nära till allt fast ändå i en lugn avkrok. Trodde vi! Precis som barnen lagt sig till att somna slutade årets största begivenhet. NZ hade just vunnit rugby-match över England och 25 000 åskådare strömmade förbi vår parkering i karnevaltåg för att nå parallellgatan där festen skulle hålla på fram till 6 på morgonen.
”Såja, barn, sov ni. Strunt i alla ljud, det är inget spännande att titta på alls. Bara grupper av fans utklädda som Bananas in Pyamas, som sheriffer, clowner, sjuksköterskor, gurkor, pinuppor, randiga bovar… Äsch! Upp med er, rid på varsin rygg, vi hoppar ut i pyamas och dansar med i karnevalståget!!!! Tjohej!
Måndagmorgon tog färjan oss och husbilen över till Sydön. Vi tog oss till Nelson och nådde delmål ett på resan; the Swedish Bakery. Vi serverades mycket välkomna Cinnamon-buns (kanelbullar), surdegsbröd, Raspberry-caves (hallongrottor) och Vacuumcleaner (dammsugare) En jämnårig kille och hans flickvän från Örebro startade bageriet för några år sedan och nu driver hans föräldrar detta, för NZ, exotiska bageri vidare. Fantastiskt mysigt, speciellt och ändå för oss så vanligt! Jätteroligt att möta fler med passion för kvalité och bröd i detta, också, avlånga land. På svenska dessutom – inte minst till barnens stora glädje! Äntligen kunde de kommunicera, inte bara lyssna!
Nu var vi nära; vårt älskade Golden Bay var nu bara en bergskedja bort. Eller kulle som de säger ;) Gyllene stränder, turkost vatten, delfiner, regnskog, mycket ”alternativa” människor med fokus på ekologiskt, hållbart leverne gärna på små självförsörjande gårdar. Flockar av charmiga caféer, färgglad stad, mycket passion och kreativitet. Och inte minst våra extra-morföräldrar Paul & Vonda. Den värme de ger oss går inte att beskriva i ord. Vi mötte dem första gången för elva år sedan och vi har haft en speciell koppling till detta vackra par sedan dess. Visdomsord de gav oss redan då har varit ledstjärna i vårt liv, scones lärde jag mig baka av Vonda (de som idag utgör grunden för våra välbesökta sconesbuffér), ett träd som vi gav dem som stickling växer och frodas i deras trädgård och den vila vi känner i deras hem är Gudagiven. Åter var vi välkomna och denna gång till och med ner till deras ”bach” (NZ namn för sommarhus precis vid strandkanten) Ett halvt stenkast utanför glasdörren var sandstranden, med VARMT havsvatten, klart som kristall. Åh, vad vi njöt! Mer än väntat faktiskt av att få flytta in i fyra riktiga sängar för några nätter efter två veckor i husbilen. Vi behövde alla lite PLATS och njöt dagar i ensamt sällskap. Vi pysslade alla i varsin värld och njöt av att återfå lite integritet. Man lär känna varandras sidor ordentligt i en husbil – på gott och ont! Det utmanar samarbetsförmågan och utvecklar improvisationsförmågan. Bara en sån sak som att en familj ska klä sig och bädda sängarna på morgonen – onekligen lättare i ett hus än på en(1) ledig kvadratmeter i en husbil ;)
I Takaka, samhållet som Paul & Vonda bor tre vikar ifrån, ligger the Wholemeal Café. Det caféet är väldigt speciellt för oss eftersom det var där hela visionen till Englas Skafferi föddes i mars år 2000. Att få komma tillbaka dit i fjol och då våga sig fram till ägaren och grundaren Wayne var stort. Han är en ikon i cafévärlden och har idag drivit caféet med framgång och fascinerande ödmjukhet i mer än tjugo år.
En dag i somras kom det ett mejl från honom till vår Inkorg i Sverige. Vi hade lämnat en av våra broschyrer till honom när vi besökte stället i fjol och då snabbt berättat vad hans café betytt för oss och vad vi skapat utifrån det. Han hade lagt broschyren i en av alla pappershögar, men när han hittade den i juni blivit så glad att bli påmind om vår berättelse att han skickade ett mejl. Jag minns att vi jublade och blev alldels pirriga den dagen hemma i Lännäs.
Vi har haft mejlkontakt med honom sedan dess och denna gång tog han sig tid tre(!) timmar med bara oss för att berätta om sin historia. Vi fick möjlighet att ställa alla frågor och dela erfarenheter. Behöver vi säga att han växte ännu mer i våra ögon? Vilken man! Hans passion och drivkraft i det han gör är så imponerande och att han, trots sina 20 anställda, fortfarande är den som går runt dagligen och plockar disk eller står vid espressomaskinen inger djup respekt. Stället fortsätter att leva och behålla sin popularitet för grundaren och visionären är kvar – mitt på golvet mitt i centrum. Vilken man! Historien om vår relation till the Wholemeal Café fortsätter onekligen men är inte skriven än.
Ett annat ställe som betytt oerhört mycket för oss är fårfarmen Te Hapu där vi är i skrivande stund. För oss paradiset på jorden. Vi kom hit som frivilligarbetare första gången år 2000 och stannade tre veckor. I fjol hyrde vi ett av uthyrningsstugorna, ett gammalt ombyggt ullskjul, och i år kommer vi tillbaka som vänner till ägarna Ken & Sandra. Fyra timmars vandring från ena änden av farmen till den andra längs dramatisk kustlinje. Ingenting mellan oss och Australien. 5000 får, 300 kor, gäss, ankor, höns, femton fårhundar, en pensionerad häst som redan i paradiset. 15 min med bil till postlådan, en timme till närmsta kiosk. Oförstörd, orörd natur och livet liksom på riktigt! Välta klippblock, sandstränder, berg, gröna kullar, pärlemo-snäckor i mängd, stora krabbor, palmer i fårhagarna, gnistrande stjärnhimmel utan minsta störmoment, rullande vågor, känsloförstärkande allt som gör att hela själen går på högvarv och genomgår totalrenovering. Att gå i timmar på en sån strand med en sexåring och en nioåring är så nära himmelriket man kan komma. Nakenfis och brunbrända hoppade de idag i solvarmt vatten i grytor i berget, avslöjade krabbor mellan klippblock, fikade kex med lika delar sand, fann glimrande skatter, handflatestora pärlemo-pauas - NZ nationalsnäcka.
I regnet i skymningen i kväll tog vi oss kulle ner och kulle upp till ett badkar på tassar ute i ingenstans och tog kvällsbad av leriga, sandiga svenskar i vedeldat varmvatten. Inlindade i varsin handduk trevade vi oss nerför slänten i den regnglatta leran, uppför nästa kulle och tillbaka in i vår husbil för kvällsmacka och pyamas. Utan ett minsta pip från barnens sida. Som om det vore den naturligaste sak i världen för dom istället för en kvällsdusch! De är så härliga, våra barn, och de berikar oss med livets goda hela tiden. Vi är så oerhört tacksamma för all den tid vi har möjlighet att spendera med dem här på andra sidan jorden!
torsdag 10 februari 2011
Sedan sist...
Vilken vecka. Igen!!
Var var vi sist? Ett nattdopp i en varm källa i Rotorua.
Ja, morgonen därpå tog vi ett morgonbad på campingen innan vi for vidare söderut. Regnet hade blåst vidare och vi gjorde en turné i ”fis-staden” som vi kallar den. Sulfit-ångorna som pyser upp genom den tunna jordskorpan ligger som en karaktäristisk matta över hela staden och det bubblar och fräser från jordens inre bokstavligt talat i var och varannan buske. Ur regnvattenbrunnarna i asfalten ryker det och i parken bubblar kokande lera. Var och vartannat motell skyltar förstås med ”thermal pools” och leran sägs vara välgörande mot det mesta.
Eftersom vi på det hela taget kändes oss tipptopp redan från början av dagen nöjde vi oss med att göra studiebesök hos en ciabatta-bagare och avnjuta en av de bästa koppar kaffe så långt på resan. Capers i Rotorua – ett café vi kommer minnas. För oss som driver café och bageri är det en enorm kick att hitta ställen på andra sidan jordklotet som tänker och visionerar som vi. Och som faktiskt genomför det och får det att gå ihop. Vi pratar ofta och mycket med härliga Nya Zeeländare om hur de startat sin verksamhet, hur de ser på framtiden, var de får sin energi ifrån och vad det är som driver dem. Vi inspireras, trendspanar och knyter kontakter!
Mätta och glada fortsatte vi resan söderut. Tog ytterligare ett bad i varma källor ute i vildmarken – det var som en bubblande sagosjö mitt ute i bushen där inte ens mamman i familjen klagade över att det var kallt att gå i! Vi körde kulle upp och kulle ner för att nå ”den gömda dalen”. Vi parkerade vid en flod där hett vatten strömmade upp i strandkanten och borstade tänderna under en stjärnhimmel som nästan gav oss dåndimpen. Vilken mäktig syn! Aldrig har vi känt oss så små och obetydliga samtidigt som dess vackra omfamnande nattljus fyllde oss med känslan av att vi visst spelar roll. Att vi är de mest älskade människorna i hela universum. En upplevelse knappt formulerbar men ack så underbar.
Vi vaknade upp till färggrann rykande prakt. Mineralerna i vulkanrika områden färgar marken i regnbågens färger och hett vatten höljer allting i en mystiskt dimma. Ingrid och Alvin tog tillfället att göra en egen utflykt. De tog båten över floden, som ur Huckleberry Finn, och vandrade längs sprutande geisrar, bubblande lerpooler och imponerande saltberg. Fikade MÅNGA gånger och fnissade åt varandras skämt. Ola och Engla njöt friden vid husbilen och skrev dagbok, fikade förstås också och njöt det avslappnade tompratets vila. Söndagskvällen tog vi i nästa stad; Taupo. Laddade skafferiet, mumsade kvällsmat på en parkering och njöt bluesfestivalyra på en filt i en park. Kvällen toppades med eld-show och dans av självlysande kroppsmålade konstnärer. Kroppar som tavlor – mycket vackert och smakfullt! När vi ändå var så bra parkerade tyckte vi det var lika bra att sova över på parkeringen. Den hyrda husbil ger oss enorm frihet!
(...fortsättning följer. Nu var visst surdegsbröden färdiggräddade och skriverskan trött. Stjärnorna lyser och huset är tyst. Dags att somna lite)
Var var vi sist? Ett nattdopp i en varm källa i Rotorua.
Ja, morgonen därpå tog vi ett morgonbad på campingen innan vi for vidare söderut. Regnet hade blåst vidare och vi gjorde en turné i ”fis-staden” som vi kallar den. Sulfit-ångorna som pyser upp genom den tunna jordskorpan ligger som en karaktäristisk matta över hela staden och det bubblar och fräser från jordens inre bokstavligt talat i var och varannan buske. Ur regnvattenbrunnarna i asfalten ryker det och i parken bubblar kokande lera. Var och vartannat motell skyltar förstås med ”thermal pools” och leran sägs vara välgörande mot det mesta.
Eftersom vi på det hela taget kändes oss tipptopp redan från början av dagen nöjde vi oss med att göra studiebesök hos en ciabatta-bagare och avnjuta en av de bästa koppar kaffe så långt på resan. Capers i Rotorua – ett café vi kommer minnas. För oss som driver café och bageri är det en enorm kick att hitta ställen på andra sidan jordklotet som tänker och visionerar som vi. Och som faktiskt genomför det och får det att gå ihop. Vi pratar ofta och mycket med härliga Nya Zeeländare om hur de startat sin verksamhet, hur de ser på framtiden, var de får sin energi ifrån och vad det är som driver dem. Vi inspireras, trendspanar och knyter kontakter!
Mätta och glada fortsatte vi resan söderut. Tog ytterligare ett bad i varma källor ute i vildmarken – det var som en bubblande sagosjö mitt ute i bushen där inte ens mamman i familjen klagade över att det var kallt att gå i! Vi körde kulle upp och kulle ner för att nå ”den gömda dalen”. Vi parkerade vid en flod där hett vatten strömmade upp i strandkanten och borstade tänderna under en stjärnhimmel som nästan gav oss dåndimpen. Vilken mäktig syn! Aldrig har vi känt oss så små och obetydliga samtidigt som dess vackra omfamnande nattljus fyllde oss med känslan av att vi visst spelar roll. Att vi är de mest älskade människorna i hela universum. En upplevelse knappt formulerbar men ack så underbar.
Vi vaknade upp till färggrann rykande prakt. Mineralerna i vulkanrika områden färgar marken i regnbågens färger och hett vatten höljer allting i en mystiskt dimma. Ingrid och Alvin tog tillfället att göra en egen utflykt. De tog båten över floden, som ur Huckleberry Finn, och vandrade längs sprutande geisrar, bubblande lerpooler och imponerande saltberg. Fikade MÅNGA gånger och fnissade åt varandras skämt. Ola och Engla njöt friden vid husbilen och skrev dagbok, fikade förstås också och njöt det avslappnade tompratets vila. Söndagskvällen tog vi i nästa stad; Taupo. Laddade skafferiet, mumsade kvällsmat på en parkering och njöt bluesfestivalyra på en filt i en park. Kvällen toppades med eld-show och dans av självlysande kroppsmålade konstnärer. Kroppar som tavlor – mycket vackert och smakfullt! När vi ändå var så bra parkerade tyckte vi det var lika bra att sova över på parkeringen. Den hyrda husbil ger oss enorm frihet!
(...fortsättning följer. Nu var visst surdegsbröden färdiggräddade och skriverskan trött. Stjärnorna lyser och huset är tyst. Dags att somna lite)
fredag 28 januari 2011
De betydelsefulla hälsningarna
Hej du som läser, vad kul att du hittade hit.
Varje morgon finns på jorden undersida två förvantansfulla barn (och två dito föräldrar) som kollar mejlen i den lilla datorn. Varje morgon medlika stort hopp om att det ska ha kommit nån liten kommentar på bloggen eller ett mejl i Inkorgen. Har du möjlighet vill vi att du ska veta att det betyder oerhört mycket med en liten "kommentar", som det kallas här på bloggen, om precis vad som helst hemifrån när vi är så långt borta. Eller ett litet mejl om vardagen hemma till nån av adresserna överst i högerspalten här bredvid. Vi har en högtidlig högläsningsstund av små livstecken hemifrån varje dag efter frukost - dagens höjdpunkt när det kommit något att läsa.
Stor kram från oss alla fyra!
Varje morgon finns på jorden undersida två förvantansfulla barn (och två dito föräldrar) som kollar mejlen i den lilla datorn. Varje morgon medlika stort hopp om att det ska ha kommit nån liten kommentar på bloggen eller ett mejl i Inkorgen. Har du möjlighet vill vi att du ska veta att det betyder oerhört mycket med en liten "kommentar", som det kallas här på bloggen, om precis vad som helst hemifrån när vi är så långt borta. Eller ett litet mejl om vardagen hemma till nån av adresserna överst i högerspalten här bredvid. Vi har en högtidlig högläsningsstund av små livstecken hemifrån varje dag efter frukost - dagens höjdpunkt när det kommit något att läsa.
Stor kram från oss alla fyra!
Överraskningarnas dag
Dagen började vid den vackra stranden av Lake Rotorua. God morgon till de svarta svanarna. En kvinna passerade på sin morgonpromenad med sin åsna(!) i grimskaft. Varje morgon passerar hon lekplatsen vid strandkanten och låter barn som är där få sig en ridtur. Engla red lyckligt barbacka på åsnan som precis som i en serietidning gick framåt lurad av kvisten med blad ägarinnan höll framför den! Frukostfil innan vi packade ihop bilen (börjar få lite rutin nu...) Sheep dog trial, fårhundstävlingar, på ett gärde - precis som vi minns det med gubbar i farmarhatt och fåraherdestav som ska föra tre får runt en bana med hjälp av sin fårhund. Mycket fascinerade miljö!
På märkliga vägar hamnade vi på en inomhusshow med uppträdande får, 13 olika raser, ankor, fårhundar, kossor som mjölkades live på scenen och ullkastande farmare som spred ull över publiken. Hundar som gjorde pyramidkonster ovanpå fåren, flasklamm som kom inspringande i rampljuset, vilda maniskt fotograferande kineser och koreaner, får med dreadlocks, ullklippning av får på upphöjt podium. Genuint NZ lantliv inomhus på stor upplyst scen. Alvin lyssnade koreansk direkttolkning av den engelska speakern i hörlurar och vi vuxna spånade idéer om liknande shower i Sverige med bagartema. Ola som konferensier och Ingrid med bagarmössa med temat publikdeltagande degknådning live. Gemensam nämnare var utdöende kunskaper som turister uppenbarligen är beredda att betala multum för! Om tio år kanske...!
Vidare via hjälpsamma mekaniker som fixade husbilens batteri till ett café utan jämförelse. Vilken måltid, vilken service, vilket kaffe, vilka kakor! Vi njöt i två timmar och regnet kom smygande. Husbilen parkerades på en camping för natten och där överraskades vi av varma källor utanför dörren och en upplyst swimmingpool värmd av markens vulkanaktivitet. Underbart härligt utomhus-kvällsbad för hela familjen i ruskvädret. Nu somnar vi nog riktigt gott!
På märkliga vägar hamnade vi på en inomhusshow med uppträdande får, 13 olika raser, ankor, fårhundar, kossor som mjölkades live på scenen och ullkastande farmare som spred ull över publiken. Hundar som gjorde pyramidkonster ovanpå fåren, flasklamm som kom inspringande i rampljuset, vilda maniskt fotograferande kineser och koreaner, får med dreadlocks, ullklippning av får på upphöjt podium. Genuint NZ lantliv inomhus på stor upplyst scen. Alvin lyssnade koreansk direkttolkning av den engelska speakern i hörlurar och vi vuxna spånade idéer om liknande shower i Sverige med bagartema. Ola som konferensier och Ingrid med bagarmössa med temat publikdeltagande degknådning live. Gemensam nämnare var utdöende kunskaper som turister uppenbarligen är beredda att betala multum för! Om tio år kanske...!
Vidare via hjälpsamma mekaniker som fixade husbilens batteri till ett café utan jämförelse. Vilken måltid, vilken service, vilket kaffe, vilka kakor! Vi njöt i två timmar och regnet kom smygande. Husbilen parkerades på en camping för natten och där överraskades vi av varma källor utanför dörren och en upplyst swimmingpool värmd av markens vulkanaktivitet. Underbart härligt utomhus-kvällsbad för hela familjen i ruskvädret. Nu somnar vi nog riktigt gott!
torsdag 27 januari 2011
Den husbilande familjen
Åh hej å hå vad krångligt det skulle vara att flytta in i en husbil då…
Hela familjen har varit uppochner i två dagar av denna livsomvälvande erfarenhet.
”Hur svårt kan det vara??” tänkte vi kaxigt när vi bestämde oss för att hyra den här plasctic-fantastic-bilen i sju veckor istället för att sälja vår bil och byta upp oss till en egen (skruttig) husbil. Jag kan säga att det var förvånande stor omställning. Bara att packa ihop sitt hus vid varje avfärd genom att stänga för gasen, veva ner parabolen, skruva igen duschventilationen, komma ihåg att noga dra åt skruven så toans innehåll inte svalpar ut när man kör, att stoppa in varje pryttel i ett skåp och framförallt komma ihåg att låsa ALLA skåpsluckor samt att minnas att stänga av vattenpumpen… Det tar tid att fatta vart man ska göra av knäna när man gör sina behov inne på den kombinerade toalett-handfats-surfbrädeförvarings-duschutrymmet… Och hur många som kan duscha efter att man använt gas i en kvart för att värma upp varmvattnet. Hur många spolningar håller toan för innan det svämmar över? Hur lyckas man vända sig på natten utan att varken trilla ur sängen eller smocka till grannen? Hur mycket syns vi ut på kvällen? Och hörs??!? Är det en ugn, en brödrost eller nån annan finurlig uppfinning med glaslucka under köksbänken?
Just nu sitter jag i en nyinförskaffad hopfällbar campingfåtölj vid strandkanten av Lake Rotorua där vi ikväll har parkerat oss för natten. Svarta svanar simmar framför med sina ungar på släptåg. En vattenskoter leker en bit bort och barnen badar lyckligt i sötvatten och tar sin kvällsdusch live i sjön. Solen börjar sänka sig och vindarna är ljumma. En sån där stund när allting stämmer. De där dagarna när vi mest krånglar och träter på varandra, som de senaste tre, kommer man ju inte på tanken att skriva på bloggen ;) Tur är väl det, att man sorterar bort det dåliga och lyfter fram det goda.
På vägen hit delade vi vuxna en nostalgistund. För elva år sedan landade vi för första gången på Nya Zeeland utan kunskap om vare sig landets valuta eller klimatet. Vi hade dragit iväg från Spanien som naiva backpackers och kände oss mer förvirrade än någonsin när vi landade med planet i Auckland. En enda sak hade vi kunskap om. En par Ingrid jobbat med fem år tidigare i Jerusalem var från en stad kallad Tauranga på NZ. Vi tog en buss dit direkt från flygplatsen för att finna att mannen var död och kvinnan kvar i Jerusalem. Surprice! Vi vet nog inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Dagar gick av gråt och förtvivlan över att ha åkt så långt hemifrån. Men så plötsligt på underliga vägar hamnade vi hos Mark & Denise på deras farm. Jobbade för mat och husrum och fascinerades över deras självförsörjande, ekologiska gård, ”a lifestyle block”. Solceller till el, vedspis till matlagning, regnvatten i kranen, mjölkko bakom knuten, egen makalös trädgård och fröproduktion, hönor till ägg och ett hus byggt av återvunnet material. Många gånger har vi pratat om detta par och undrat vad som hände sen.
Idag åkte vi förbi på vägen vi listat ut gick förbi deras gård. Vi snigelkörde i 40 km/h och sneglade in på gård efter gård. Plötsligt efter ännu en krök ropade vi båda; DÄR ÄR DET! Inte ett foto har vi därifrån men minnet hade etsat sig fast hos oss båda. Det visade sig Denise själv ”jumped over the fence to the neighbour”, dvs hoppade I grannens säng året efter vi var där. Båda grann-paren skilde sig och Denise flyttade med grannmannen till annan ort och båda gårdarna såldes. Vi mötte den nuvarande ägaren som glatt delade historien med oss. Mjölkkon blev kvar tills den sinade, välte av ålderskrämpor, blev blind av fallet och gav upp livsandan efter tre år. Den makalösa trädgården blev fotbollsplan åt efterkommande barn och den vackra ängen var i dag motorcrossbana. Så annorlunda men ändå så likt. Mycket fascinerande känsla att återse detta ställe som satt så djupa spår i oss.
Nej, barnen förstod förstås inte alls poängen! ”Kan vi åka nu? Varför har de så många rostiga motorcyklar? Får vi glass?” Underbart att resa med dem som är så närvarande i nuet. Vi åt glass. Bra idé! :)
Regnandet har slutat men de hotar med mer till helgen. Solen värmer och idag har vi haft en vidunderlig dag på den vita långsträckta stranden vid havet. Igår kväll parkerade vi oss precis bakom sanddynorna med utsikt över de rullande vågorna och somnade till havets brus. Precis så som man önskar när man drömmer om att resa med husbil. Vi vevade ner markisen till frukostmackorna och njöt i fulla drag att vara på det bästa tänkbara stället. Barnen har under dagen byggt upp ett McDonald´s samt ett café på var sida av flodbädden som ledde ner på stranden. Alvin hade textat med stora bokstäver i sanden:
”BÄK KAFET VARMT” samt BÄK MÄKDÅNALS KALLT”
Det tog ett tag för oss att klura ut att på ”Bäck –cafét” satt man utomhus vid bäcken, så där var det varmt och på ”Bäck-McDonald´s” satt man inomhus och där var det air condition, d.v.s. kallt. Barnens bearbetning av livet är oslagbar att betrakta och inte minst besöka. Vi har hittat en riktig livsförhöjare på NZ caféer kallad ”Fluffy”. I en liten espressokopp i porslin gör de från sina exklusiva espressomaskiner, som finns på varje café här, en varm dryck till barn. De grundar med lite varm choklad, fyller på med skummad mjölk och toppar med en marshmallows. En mysig lyx till barnen när mamma och pappa ska dricka sin cappucino, long black, short white, macciato eller espresso (dvs olika kaffesorter som vi knappt än lärt oss skillnaden på) för det nobla priset av 5-10 kr. NZ omtanke och livsglädje i kvadrat!
Så ”Fluffy” serverades av barnen till oss vuxna på deras ”Bäck-café”. Samt ”Cupcakes”, ”Espresso med liten kanna hot water” (Olas val på caféer) och ”Birthday-cakes”. Snäckor fyllda med vit sand som skummad mjölk i kaffet, vita stenar som marshmallows, svarta stenar som chokladbitar, blad som grön marsipan på tårtan och träbitar som hamburgare inlindade i en bit papper från McDonald´s som kom flytande i bäcken… Allt kan användas och förvandlas enligt barnens devis.
De svarta svanarna sticker huvudet under vingen, barnen luktar rent och gott, vinden kräver en kvällströja och det är dags för en kvällsmacka. Livet har återvänt till familjen och vi är redo för nya äventyr. Imorgon väntar ”fis-staden” Rotorua där det ryker ur gatubrunnarna för jordskorpan är så tunn och maorierna kokar sin mat i en grop i jorden för där är varmt som i en ugn. Vulkanstaden erbjuder också en sheep-dog-trial, en tävling för farmare där de visar upp sina fårhundar och hur väl de för en flock får. Typiskt NZ – som hämtat ur filmen Babe!
Hela familjen har varit uppochner i två dagar av denna livsomvälvande erfarenhet.
”Hur svårt kan det vara??” tänkte vi kaxigt när vi bestämde oss för att hyra den här plasctic-fantastic-bilen i sju veckor istället för att sälja vår bil och byta upp oss till en egen (skruttig) husbil. Jag kan säga att det var förvånande stor omställning. Bara att packa ihop sitt hus vid varje avfärd genom att stänga för gasen, veva ner parabolen, skruva igen duschventilationen, komma ihåg att noga dra åt skruven så toans innehåll inte svalpar ut när man kör, att stoppa in varje pryttel i ett skåp och framförallt komma ihåg att låsa ALLA skåpsluckor samt att minnas att stänga av vattenpumpen… Det tar tid att fatta vart man ska göra av knäna när man gör sina behov inne på den kombinerade toalett-handfats-surfbrädeförvarings-duschutrymmet… Och hur många som kan duscha efter att man använt gas i en kvart för att värma upp varmvattnet. Hur många spolningar håller toan för innan det svämmar över? Hur lyckas man vända sig på natten utan att varken trilla ur sängen eller smocka till grannen? Hur mycket syns vi ut på kvällen? Och hörs??!? Är det en ugn, en brödrost eller nån annan finurlig uppfinning med glaslucka under köksbänken?
Just nu sitter jag i en nyinförskaffad hopfällbar campingfåtölj vid strandkanten av Lake Rotorua där vi ikväll har parkerat oss för natten. Svarta svanar simmar framför med sina ungar på släptåg. En vattenskoter leker en bit bort och barnen badar lyckligt i sötvatten och tar sin kvällsdusch live i sjön. Solen börjar sänka sig och vindarna är ljumma. En sån där stund när allting stämmer. De där dagarna när vi mest krånglar och träter på varandra, som de senaste tre, kommer man ju inte på tanken att skriva på bloggen ;) Tur är väl det, att man sorterar bort det dåliga och lyfter fram det goda.
På vägen hit delade vi vuxna en nostalgistund. För elva år sedan landade vi för första gången på Nya Zeeland utan kunskap om vare sig landets valuta eller klimatet. Vi hade dragit iväg från Spanien som naiva backpackers och kände oss mer förvirrade än någonsin när vi landade med planet i Auckland. En enda sak hade vi kunskap om. En par Ingrid jobbat med fem år tidigare i Jerusalem var från en stad kallad Tauranga på NZ. Vi tog en buss dit direkt från flygplatsen för att finna att mannen var död och kvinnan kvar i Jerusalem. Surprice! Vi vet nog inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Dagar gick av gråt och förtvivlan över att ha åkt så långt hemifrån. Men så plötsligt på underliga vägar hamnade vi hos Mark & Denise på deras farm. Jobbade för mat och husrum och fascinerades över deras självförsörjande, ekologiska gård, ”a lifestyle block”. Solceller till el, vedspis till matlagning, regnvatten i kranen, mjölkko bakom knuten, egen makalös trädgård och fröproduktion, hönor till ägg och ett hus byggt av återvunnet material. Många gånger har vi pratat om detta par och undrat vad som hände sen.
Idag åkte vi förbi på vägen vi listat ut gick förbi deras gård. Vi snigelkörde i 40 km/h och sneglade in på gård efter gård. Plötsligt efter ännu en krök ropade vi båda; DÄR ÄR DET! Inte ett foto har vi därifrån men minnet hade etsat sig fast hos oss båda. Det visade sig Denise själv ”jumped over the fence to the neighbour”, dvs hoppade I grannens säng året efter vi var där. Båda grann-paren skilde sig och Denise flyttade med grannmannen till annan ort och båda gårdarna såldes. Vi mötte den nuvarande ägaren som glatt delade historien med oss. Mjölkkon blev kvar tills den sinade, välte av ålderskrämpor, blev blind av fallet och gav upp livsandan efter tre år. Den makalösa trädgården blev fotbollsplan åt efterkommande barn och den vackra ängen var i dag motorcrossbana. Så annorlunda men ändå så likt. Mycket fascinerande känsla att återse detta ställe som satt så djupa spår i oss.
Nej, barnen förstod förstås inte alls poängen! ”Kan vi åka nu? Varför har de så många rostiga motorcyklar? Får vi glass?” Underbart att resa med dem som är så närvarande i nuet. Vi åt glass. Bra idé! :)
Regnandet har slutat men de hotar med mer till helgen. Solen värmer och idag har vi haft en vidunderlig dag på den vita långsträckta stranden vid havet. Igår kväll parkerade vi oss precis bakom sanddynorna med utsikt över de rullande vågorna och somnade till havets brus. Precis så som man önskar när man drömmer om att resa med husbil. Vi vevade ner markisen till frukostmackorna och njöt i fulla drag att vara på det bästa tänkbara stället. Barnen har under dagen byggt upp ett McDonald´s samt ett café på var sida av flodbädden som ledde ner på stranden. Alvin hade textat med stora bokstäver i sanden:
”BÄK KAFET VARMT” samt BÄK MÄKDÅNALS KALLT”
Det tog ett tag för oss att klura ut att på ”Bäck –cafét” satt man utomhus vid bäcken, så där var det varmt och på ”Bäck-McDonald´s” satt man inomhus och där var det air condition, d.v.s. kallt. Barnens bearbetning av livet är oslagbar att betrakta och inte minst besöka. Vi har hittat en riktig livsförhöjare på NZ caféer kallad ”Fluffy”. I en liten espressokopp i porslin gör de från sina exklusiva espressomaskiner, som finns på varje café här, en varm dryck till barn. De grundar med lite varm choklad, fyller på med skummad mjölk och toppar med en marshmallows. En mysig lyx till barnen när mamma och pappa ska dricka sin cappucino, long black, short white, macciato eller espresso (dvs olika kaffesorter som vi knappt än lärt oss skillnaden på) för det nobla priset av 5-10 kr. NZ omtanke och livsglädje i kvadrat!
Så ”Fluffy” serverades av barnen till oss vuxna på deras ”Bäck-café”. Samt ”Cupcakes”, ”Espresso med liten kanna hot water” (Olas val på caféer) och ”Birthday-cakes”. Snäckor fyllda med vit sand som skummad mjölk i kaffet, vita stenar som marshmallows, svarta stenar som chokladbitar, blad som grön marsipan på tårtan och träbitar som hamburgare inlindade i en bit papper från McDonald´s som kom flytande i bäcken… Allt kan användas och förvandlas enligt barnens devis.
De svarta svanarna sticker huvudet under vingen, barnen luktar rent och gott, vinden kräver en kvällströja och det är dags för en kvällsmacka. Livet har återvänt till familjen och vi är redo för nya äventyr. Imorgon väntar ”fis-staden” Rotorua där det ryker ur gatubrunnarna för jordskorpan är så tunn och maorierna kokar sin mat i en grop i jorden för där är varmt som i en ugn. Vulkanstaden erbjuder också en sheep-dog-trial, en tävling för farmare där de visar upp sina fårhundar och hur väl de för en flock får. Typiskt NZ – som hämtat ur filmen Babe!
söndag 23 januari 2011
Tre veckor i text
Åh, hjälp vad det regnar. I 48 timar har vi haft skyfall och floderna svämmar över. Havets vågor är bruna av lerfärgat vatten som runnit nerför bergen, genom floderna och ut i havet. Det annars kristallklara, turkosa-färgade havsvattnet ser ut som hämtat från en nyhetssändning från naturkatastrofer i Pakistan. Vi inser hur lyckligt lottade vi var i fjol med endast tre regndagar av 70. På eftermiddagen idag gav vi i alla fall upp tanken på att sova i bilen eller alls försöka slå upp tältet. Något vi annars njuter enormt av och som ger oss total frihet att åka vart vi vill när vi vill.
I stället tog de övertrötta föräldrarna sitt förnuft till fånga och tog in på ett backpackers här i Whakatane, ett vandrarhem för yngre folk med ”backpack”, ryggsäck. Att trava in här med en femåring och en åttaåring hör inte till vanligheterna, men det piggar nog upp mellan ölflaskorna till rugby på Sportkanalen, biljardspelet och den internationella backpacker-stämningen i loungen. Minnena från vår första resa till NZ för elva år sedan som nygifta med egna ryggsäckar kommer till oss.
Vi har hunnit med mycket sedan sist vi skrev för tre veckor sedan. Avokadofarms-vistelsen övergick i projektet sälja-bilen-och-byta-upp-oss-till-en-husbil med vistelseort Auckland, NZ miljonstad. Vi provkörde gamla ombyggda Bedford-ambulanser från 1981, vingliga lastbilar med en husvagn fäst på flaket, smidiga Ford Escort:er med inbyggt kök, toa, våningssäng och dusch. I Sverige finns husvagnar från 80-talet för överkomliga summor, på NZ finns dylika husbilar. Ingen kör med husvagnar i detta kulliga och bergsrika landskap, här har husbilar varit vanligt länge.
Mellan provkörningarna huserade vi hos våra vänner Ron & Kay. Ett 70+par, amerikaner som kom till NZ med tre barn på 70-talet som missionärer till en kommuniteten på Great Barrier Island, två timmars båtresa utanför NZ kust. Ron har svensk mamma, indian-pappa och har en fascinerande rikedom av vishet, historier, livserfarenhet och ödmjukhet. Hans fru Kay besitter det största hjärta vi mött. Behöver vi nämna att vi fylldes till bredden av meningsfull gemenskap, vilosam tillvaro och kärlek i överflöd? Tänk så nära man kan komma andra människor på så kort tid. Spännande saker hände både med det yttre och det inre av oss under den veckan. Till det yttre kan nämnas att vi fick ett erbjudande som överträffade våra vildaste drömmar om en fortsatt resa i husbil. Vänners vänner erbjöd oss ett fenomenalt pris på att hyra deras super-duper-flashiga plastic-fantastic-husbil under sju veckor. Vi bestämde oss för att behålla våran fyrhjulsdrivna van och ta en långresa ner i hyr-husbilen till glaciärerna, fjorderna samt våra vänner Pernilla, Andrew & lilla George på Sydön. En dröm som efter elva år på övernaturligt sätt nu blir sann. Vi är ödmjukt fascinerade över denna godhet och innerligt tacksamma, spända av förväntan och lyckliga över att veta hur vi ska bo under så många veckor. Satellit-TV, aircondition, utdragbart soltak, micro… vi får lägga upp bilder nästa vecka när vi flyttar in i den. Boendefrågan tar mycket av varje dags energi och kräver mycket av oss som vuxna så att barnen har det bra. Det ska bli fantastiskt att få ha huset ”på ryggen” och stanna varhelst utan att behöva ta hänsyn till en enda omständighet. Ösregn i dagar t.e.x!
Genom Ron & Kay fick vi möjligheten att besöka just kommuniteten på den isolerade ön Great Barrier Island och såg framför oss att man där levde som vi föreställt oss själva i drömlivet. Veckan hos dem med deras berättelser tände gamla visioner inom oss. Orama – namnet på en kristen kommunitet med ekologisk trädgård för självförsörjning, musikprofil, rikt outdoor-liv med kajaking, bergsklättring och vandringar, socialt arbete för utslagna, överlåtna medarbetare, korallrev utanför fönstret i en turkos vik, regnskogen bakom husknuten, ingen el på ön, enkelhet i praktiken och ett stillsammare tempo. Efter en dramatisk högvågad båttur dit och ett dygn av volontärs-arbete kan man kortfattat säga att drömmen sprack som en bubbla ut i en våg av magsjuka på ön. Vi flydde för vår familjs bästa i ett litet 8-manna flygplan och tillskriver hela upplevelsen ”erfarenheter som för en framåt i livet”. Vi lärde oss oerhört mycket av äventyret, dyrköpt men övertydligt.
Vi tog några dagar för att sortera intrycken inne i Auckland, innan resetarmen sög och vi drog iväg igen. En tredagars sväng upp till Coromandel, NZ motsvarighet till Österlen. Makalös natur, storslagna stränder, toppenväder och riktigt gott kaffe (En stad eller en by bedöms på Hoelstad-skalan utifrån sitt kaffe och sin cheesecake. Tydligt avgörande faktorer) Vi åkte ett litet turisttåg upp i regnsskogen. Ett järnvägsbygge förverkligat av en visionär/pionjär som kunde erbjuda besökare den första entimmes-tågfärden efter 32 år av byggnation med egna medel. Det finns många fascinerande entusiaster i detta land som genomför sin dröm.
Vi grävde oss en egen spa-pool på Hot Water Beach där kokande vatten bubblade upp ur sanden och blandades till perfekt temperatur av havets vågor. Vi delade erfarenheter med caféägare, njöt havsbrus till nattssömn och frukostmusik. Samtalade om livet under stjärnorna och sprang ikapp på stranden. Vi gick vandringar ut till avlägsna stränder, kokade pumpa-soppa på gasspis i skuggan av kaktusar och kvällssurfade i solnedgången. Vi bråkade också med svärmar av kvällsmyggor, bråkade med varandra, suckade över värmen och tyckte pengarna rann ur fickorna på oss.
Skönt var det då att styra kosan upp i bergen tillbaka till farmen Haurata där vi jobbade för mat och husrum i februari i fjol. Återseendet var vilsamt, fårhjordarna välkomnande och det lilla trähuset högst uppe på berget befriande avskilt, 6 km från farmen. Sist minns både vi och våra värdar där att vi led av att det var för ensamt, denna gång njöt vi avskildheten. Lustigt hur olika man kan uppleva samma plats beroende på vad som rör sig i ens inre. Bad i floden, regnpromenad ut på bergskammen, plättar med kakao till fikat, lek i fårskjulet, fönsterputsning. Middag med grannar och lokalt vin, långa sovmornar, spadgrävning av komposten, uppsamlande av handflatestora kottar perfekta som ved. Springrunda med tjurmöte på vägen, små vit-rumpade vildkaniner runt fötterna, läckande innertak som läckte in regndroppar i ansiktet på natten och utedass.
Ett dygn tog vi oss dock ner till civilisationen och fick roliga och inspirerande möten med vänner från förra resorna. Donna som vi lärde känna för elva år sedan som vi på något märkligt sätt klickar så bra med varje gång vi ses. Ett sant möte i nuet samtidigt som vi hinner uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Vi fick också en eftermiddag med det svenska läkarparet från Linköping som varvat ner sin stressiga livsstil, som de själva tyckte, i ekorrhjulet i Sverige och på alla plan bytt upp sig i livskvalité med ett liv på NZ´s östkust. Tanken lockar oss onekligen, som ni kanske förstår!
Vi fick tyvärr lämna farmen en dag tidigare än tänkt p.g.a. det våldsamma regnandet. Eller rättare sagt, vi fick gärna stanna men med varningen ”vägen kan rasa samman och ni kan bli fast i veckor utan el” sov vi en natt med stressande ångest och tog på beslutet att rulla nerför berget och dra oss vidare mot Tauranga där vi ska hämta husbilen på tisdag. Vi hann således inte med allt det vi hade hoppats på Haurata men börjar se att vi nu istället upplever något annat istället. Vår resa handlar inte längre så mycket om vart vi är när, utan den är en ständigt pågående process där vi i omgångar möter andra och oss själva vilket utvecklar oss, ger oss näring och tar oss vidare i våra visioner, formar våra drömmar och ger oss möjlighet att bygga vidare på dem båda. Något som vi båda har som drivkraft och som gör att vi vågar det andra aldrig skulle ens tänka på att genomföra.
Någon skrev ” Fast allting kan ju inte bara vara underbart, även om det i stort sett är bra? Jag menar, man får ju ont i magen och blir varm och irriterad även på NZ...”
Jag försökte tänka ut något tillfälle det hänt, men kunde inte minnas det. Det händer förstås men det bekommer oss inte. Det goda fyller oss så mycket mer. Så känns det nu. Säkert kommer vi igenom smekmånaden och det underbara blandas upp med annat. Kanske är det en mardröm att bo i en husbil med satelit-TV??? Fortsättning följer… :)
I stället tog de övertrötta föräldrarna sitt förnuft till fånga och tog in på ett backpackers här i Whakatane, ett vandrarhem för yngre folk med ”backpack”, ryggsäck. Att trava in här med en femåring och en åttaåring hör inte till vanligheterna, men det piggar nog upp mellan ölflaskorna till rugby på Sportkanalen, biljardspelet och den internationella backpacker-stämningen i loungen. Minnena från vår första resa till NZ för elva år sedan som nygifta med egna ryggsäckar kommer till oss.
Vi har hunnit med mycket sedan sist vi skrev för tre veckor sedan. Avokadofarms-vistelsen övergick i projektet sälja-bilen-och-byta-upp-oss-till-en-husbil med vistelseort Auckland, NZ miljonstad. Vi provkörde gamla ombyggda Bedford-ambulanser från 1981, vingliga lastbilar med en husvagn fäst på flaket, smidiga Ford Escort:er med inbyggt kök, toa, våningssäng och dusch. I Sverige finns husvagnar från 80-talet för överkomliga summor, på NZ finns dylika husbilar. Ingen kör med husvagnar i detta kulliga och bergsrika landskap, här har husbilar varit vanligt länge.
Mellan provkörningarna huserade vi hos våra vänner Ron & Kay. Ett 70+par, amerikaner som kom till NZ med tre barn på 70-talet som missionärer till en kommuniteten på Great Barrier Island, två timmars båtresa utanför NZ kust. Ron har svensk mamma, indian-pappa och har en fascinerande rikedom av vishet, historier, livserfarenhet och ödmjukhet. Hans fru Kay besitter det största hjärta vi mött. Behöver vi nämna att vi fylldes till bredden av meningsfull gemenskap, vilosam tillvaro och kärlek i överflöd? Tänk så nära man kan komma andra människor på så kort tid. Spännande saker hände både med det yttre och det inre av oss under den veckan. Till det yttre kan nämnas att vi fick ett erbjudande som överträffade våra vildaste drömmar om en fortsatt resa i husbil. Vänners vänner erbjöd oss ett fenomenalt pris på att hyra deras super-duper-flashiga plastic-fantastic-husbil under sju veckor. Vi bestämde oss för att behålla våran fyrhjulsdrivna van och ta en långresa ner i hyr-husbilen till glaciärerna, fjorderna samt våra vänner Pernilla, Andrew & lilla George på Sydön. En dröm som efter elva år på övernaturligt sätt nu blir sann. Vi är ödmjukt fascinerade över denna godhet och innerligt tacksamma, spända av förväntan och lyckliga över att veta hur vi ska bo under så många veckor. Satellit-TV, aircondition, utdragbart soltak, micro… vi får lägga upp bilder nästa vecka när vi flyttar in i den. Boendefrågan tar mycket av varje dags energi och kräver mycket av oss som vuxna så att barnen har det bra. Det ska bli fantastiskt att få ha huset ”på ryggen” och stanna varhelst utan att behöva ta hänsyn till en enda omständighet. Ösregn i dagar t.e.x!
Genom Ron & Kay fick vi möjligheten att besöka just kommuniteten på den isolerade ön Great Barrier Island och såg framför oss att man där levde som vi föreställt oss själva i drömlivet. Veckan hos dem med deras berättelser tände gamla visioner inom oss. Orama – namnet på en kristen kommunitet med ekologisk trädgård för självförsörjning, musikprofil, rikt outdoor-liv med kajaking, bergsklättring och vandringar, socialt arbete för utslagna, överlåtna medarbetare, korallrev utanför fönstret i en turkos vik, regnskogen bakom husknuten, ingen el på ön, enkelhet i praktiken och ett stillsammare tempo. Efter en dramatisk högvågad båttur dit och ett dygn av volontärs-arbete kan man kortfattat säga att drömmen sprack som en bubbla ut i en våg av magsjuka på ön. Vi flydde för vår familjs bästa i ett litet 8-manna flygplan och tillskriver hela upplevelsen ”erfarenheter som för en framåt i livet”. Vi lärde oss oerhört mycket av äventyret, dyrköpt men övertydligt.
Vi tog några dagar för att sortera intrycken inne i Auckland, innan resetarmen sög och vi drog iväg igen. En tredagars sväng upp till Coromandel, NZ motsvarighet till Österlen. Makalös natur, storslagna stränder, toppenväder och riktigt gott kaffe (En stad eller en by bedöms på Hoelstad-skalan utifrån sitt kaffe och sin cheesecake. Tydligt avgörande faktorer) Vi åkte ett litet turisttåg upp i regnsskogen. Ett järnvägsbygge förverkligat av en visionär/pionjär som kunde erbjuda besökare den första entimmes-tågfärden efter 32 år av byggnation med egna medel. Det finns många fascinerande entusiaster i detta land som genomför sin dröm.
Vi grävde oss en egen spa-pool på Hot Water Beach där kokande vatten bubblade upp ur sanden och blandades till perfekt temperatur av havets vågor. Vi delade erfarenheter med caféägare, njöt havsbrus till nattssömn och frukostmusik. Samtalade om livet under stjärnorna och sprang ikapp på stranden. Vi gick vandringar ut till avlägsna stränder, kokade pumpa-soppa på gasspis i skuggan av kaktusar och kvällssurfade i solnedgången. Vi bråkade också med svärmar av kvällsmyggor, bråkade med varandra, suckade över värmen och tyckte pengarna rann ur fickorna på oss.
Skönt var det då att styra kosan upp i bergen tillbaka till farmen Haurata där vi jobbade för mat och husrum i februari i fjol. Återseendet var vilsamt, fårhjordarna välkomnande och det lilla trähuset högst uppe på berget befriande avskilt, 6 km från farmen. Sist minns både vi och våra värdar där att vi led av att det var för ensamt, denna gång njöt vi avskildheten. Lustigt hur olika man kan uppleva samma plats beroende på vad som rör sig i ens inre. Bad i floden, regnpromenad ut på bergskammen, plättar med kakao till fikat, lek i fårskjulet, fönsterputsning. Middag med grannar och lokalt vin, långa sovmornar, spadgrävning av komposten, uppsamlande av handflatestora kottar perfekta som ved. Springrunda med tjurmöte på vägen, små vit-rumpade vildkaniner runt fötterna, läckande innertak som läckte in regndroppar i ansiktet på natten och utedass.
Ett dygn tog vi oss dock ner till civilisationen och fick roliga och inspirerande möten med vänner från förra resorna. Donna som vi lärde känna för elva år sedan som vi på något märkligt sätt klickar så bra med varje gång vi ses. Ett sant möte i nuet samtidigt som vi hinner uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Vi fick också en eftermiddag med det svenska läkarparet från Linköping som varvat ner sin stressiga livsstil, som de själva tyckte, i ekorrhjulet i Sverige och på alla plan bytt upp sig i livskvalité med ett liv på NZ´s östkust. Tanken lockar oss onekligen, som ni kanske förstår!
Vi fick tyvärr lämna farmen en dag tidigare än tänkt p.g.a. det våldsamma regnandet. Eller rättare sagt, vi fick gärna stanna men med varningen ”vägen kan rasa samman och ni kan bli fast i veckor utan el” sov vi en natt med stressande ångest och tog på beslutet att rulla nerför berget och dra oss vidare mot Tauranga där vi ska hämta husbilen på tisdag. Vi hann således inte med allt det vi hade hoppats på Haurata men börjar se att vi nu istället upplever något annat istället. Vår resa handlar inte längre så mycket om vart vi är när, utan den är en ständigt pågående process där vi i omgångar möter andra och oss själva vilket utvecklar oss, ger oss näring och tar oss vidare i våra visioner, formar våra drömmar och ger oss möjlighet att bygga vidare på dem båda. Något som vi båda har som drivkraft och som gör att vi vågar det andra aldrig skulle ens tänka på att genomföra.
Någon skrev ” Fast allting kan ju inte bara vara underbart, även om det i stort sett är bra? Jag menar, man får ju ont i magen och blir varm och irriterad även på NZ...”
Jag försökte tänka ut något tillfälle det hänt, men kunde inte minnas det. Det händer förstås men det bekommer oss inte. Det goda fyller oss så mycket mer. Så känns det nu. Säkert kommer vi igenom smekmånaden och det underbara blandas upp med annat. Kanske är det en mardröm att bo i en husbil med satelit-TV??? Fortsättning följer… :)
onsdag 19 januari 2011
SIsta dagen på avokadofarmen & resan vidare till Auckland
Ronan, Vanya & Anne
Våra livsglada, filosoferande, kloka och fina värdar
 |
| Två familjer med stort utbyte som delade livet med varandra under en vecka |
Engla & Ingrid tog en ridtur längs den vidsträckta vita sandstranden
Awesome!
Awesome!
Lycklig & full av upplevelse!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)