Pippis pappa och vi

De sista två veckorna av vårt säsongsjobb på the Wholemeal Café i Takaka var en känslomässig utmaning, då arbetsförhållandena saknade såväl respekt som struktur, förtroende och logik. Men vi klarade av det tack vare en gemensam drivkraft; att pengarna som vi tjänade de sista veckorna skulle finansiera nio dagars husbilshyra nere i de dramatiska fjordarna i Milford Sound. En dröm vi närt i tolv år och äntligen såg vara inom räckhåll!

Många blev äventyren med allt från Sagan om Ringen vandringar till live-piano på kajen. En av favoriterna blev inte helt oväntat turen till Milford Sound, den absolut mäktigaste, trollska och magiska delen av Nya Zeeland..

I Fiordland, den sydligaste av nationalparker, regnar det i snitt 7 meter per år och inte sällan upp till 250 mm per dag. Det är 2,5 dm regn, det! Så när det regnar småduggar det inte. 265 dagar av 365 per år är regndagar. Att då, som vi, lyckas pricka in två varma, strålande soliga dagar är onekligen lyckosamt och en ren nåd.

Under istiden karvade isen ut fjordar mellan de 2000 meter höga, snöbeklädda bergstopparna, och bergen stupar idag lika brant som på en barnteckning. Vattnet i de smala och långa fjordarna är upp till 250 meter djupt! Eftersom det regnar så dramatiskt hinner inte färskvattnet blanda sig med saltvattnet från havet, så det ligger ett tre meter färskvattenlager ovanpå havsvattnet. Djurlivet under en där man färdas med båt är onekligen spektakulärt; färskvattenfiskarna lever i ett skikt ovan saltvattensfiskarna, och delfinerna hoppas friskt däremellan. Frodigheten är enorm tack vare all nederbörd och det varma klimatet, och vattenfallen är magnifika – på en sisådär några hundrameter i fallhöjd… Att köra under ett vattenfall med spetsen av ett skepp och känna duschen av glaciärvatten som friskar upp ansiktet är en mäktig känsla. Vinka till sälarna, skymta en haj, fotografera en regnbåge i Fairy Falls, mumsa muffins ute på Söderhavet och gapa åt mäktigheten i Guds natur sitter kvar i känslominnet länge.

Fjorden leder alltså från dramatiska, snöbeklädda alpberg med sina glaciärer och bergspapegojor rakt ut i Stilla Havet. Dagen vi hade förmånen att göra våran Milford Sound Cruise ut genom fjorden till havet låg Söderhavet näst intill spegelblankt. Med tanke på att inget stopp, ingen landmassa, finns för de mäktiga vågornas färd mellan Sydamerika och lilla Nya Zeeland är det av naturliga skäl vanligare med kustdramatik än spegelromantik. Kaptenen tog vara på tillfället till denna dags Stilla Hav, i ordets bokstavliga bemärkelse, och njöt tillsammans med oss i fulla drag.

Alvin och hans mamma är nu väldigt stolta över en sak; de har, precis som Pippis pappa, seglat på ett skepp i Söderhavet!

 

Regnbåge nederst i Fairy Falls

Bowen Falls

"Det skeppet har vi seglat med!"

Mest himmel

Luften är klar som kristall och solen stiger bakom bergen. 360 grader runt huset på kullen stoltserar nypudrade 2000 meter höga berg. Den första snön för hösten har fallit på bergstopparna, det som här i dalen gav ett rogivande nattligt regn. Morgonsolen gör tussockgräset gyllengult och vi gapar efter mycket och får hela stycket! Hemma hos Ruth är det varmt, torrt, gott, rikligt och vänligt. Vi jobbar för mat och husrum i hennes bedårande trädgård. Barnen har plockat äpplen och skalar, skivar och urkärnar dem med en smart vev-mackapär för att göra torkade äppelringar. Vi hackar och river bort ”europeiskt gräs” som fullständigt utkonkurrerat den ursprungliga gräsarten tussock. Immigranterna, som för 150 år sedan, skapade detta fantastiska land Nya Zeeland, tog i sitt oförstånd också med sig en hel del (o)vanor som kostat naturen på ön i Stilla Havet mycket problem. Här växer det mesta i raketfart, tack vare det varma och gynnsamma klimatet, speciellt de arter av djur och växter som ursprungligen skapats för att växa på norra halvklotet.

Väl här blir de europeiska växterna och djuren en pest för naturen och har på många sätt rubbat hela ekosystemet. De har helt enkelt inga naturliga fiender utan har tagit över i naturen. Det ”europeiska gräset” är ett exempel, och vårt jobb har varit att hacka, dra och sortera bort det till förmån för ursprungsarterna på kullens sluttningar.

Ruth, en dam i sina bästa år, var en högt uppsatt professor på Aucklands universitet som en dag fann att hon mist Livet. Hon flyttade söderut och köpte tillsammans med sin dotter en bit mark med den bästa tänkbara utsikten i området Otago. Tillsammans med tio vänner och bekanta byggde de där en by, där de förutom gemensamma kor, som förser dem med kött, alla har sitt eget revir. De är alla i stort sett självförsörjande på grönsaker, ägg och kött och lever sina liv i övrigt rika på tid istället för pengar. Det finns så många sätt att leva, och vi är så ödmjukt tacksamma över allt vi får ta del av från människors vardag här på andra sidan jordklotet. Det ger oss sann inspiration och perspektiv på vad som faktiskt är värdefullt i längden.

Jag, Ingrid, fyllde eftermiddagens jobb med bakning. Ljuvligt att äntligen få samarbeta med en riktigt bra ugn, vilket är sällsynt i NZ hem. Oftast är de trasiga eller så når de maximalt 125 grader, vilket i bästa fall kan gynna en sockerkaka men knappast ett surdegsbröd med knaprig skorpa! Barnen och de två tyska unga killarna, som också jobbar här denna vecka, log som på julaftonsmorgon åt rågbaguetter, frallor med soltorkade tomater, chokladscones, rabarbermuffins och ciabattas.

De senaste veckorna, sedan vi lämnade vårt säsongsarbete på the Wholemeal Café i Takaka, har varit sprängfyllda med upplevelser. Efter vår vecka på Te Hapu, som beskrivs nedan, fick vi en vecka på en får- och musselfarm längst ute i fjordarna i Marlborough Sounds.

Ni vet Kalle Anka på julafton?
Musses husvagnssemester?
Vägen de kör på den branta bergsidan?

Tänk er familjen Hoelstad på den vägen längs branta bergssluutningar ut bland fjordarna. Tre timmars bilfärd rakt ut i ingenstans. Där bor och lever familjen Shand i fjärde generation med tusen får, hundra nötkreatur och tio barn. De två yngsta i ålder med våra, till delad förtjusning, och alla tio barnen home-school:ade eftersom det är tre timmars resa tillbaka till närmsta samhälle. Marken där boskapen betar är så brant att det inte går att ta sig vare sig med jeep, fyrhjulig motorcykel eller ens häst, bara till fots. Vi var med och skar halsen av helgens fårstek, följde med ut på båten i gryningen för att skörda musslor, fick nyfångad fisk till lunch när vi kom hem och rensade årets familjeskörd av bönor (bara det tog en hel dag!) Barnen snorklade och fann sjöstjärnor stora som middagstallrikar, vi simmade bredvid stingrockor, bläckfiskar och sjögurkor. Drack vin under stjärnhimlen i den ljumma natten, blev förstummade av skönheten vid morgonsolens skimmer över fjorden, försökte finna oss i råa diskussioner kring hur man bäst spränger en fårhjärna med olika typer av skjutvapen vid middagsbordet och fick fina anatomilektioner genom direktkontakt med fårens insida.

Efter denna vecka av ännu fler oförglömliga upplevelser reste vi söderut som planerat ner längs Sydöns västkust. Wild Wet Westcoast där det regnar 7(!) meter per år och därför erbjuder en magisk regnskog. Den dramatiska kusten, som präglats av den hårda utmaningen att vara det första som möter väder, vind och vågor sänt ända från Australien många flygtimmar västerut, kantas på ena sidan av Stilla havet och på andra sidan, endast 6 mil därifrån, av 3500 meter höga bergstoppar i de Södra Alperna. På bergstopparna snöar det 45(!!) meter per år och från topparna bildas glaciärer som rinner rakt ner i regnskogen. Flera månader av året är det således fullt möjligt att vågsurfa i Stilla Havet vid de vita långsträckta sandstränderna på förmiddagen och åka slalom i Alperna på eftermiddagen. Papegojorna som bor i regnskogen möter man ofta kringvandrande uppe på glaciärens is. Kontrasterna är magnifika.

Vi fick en oslagbar dag på Fox Glacier. Vi vandrade tillsammans som familj med riktiga vandringskängor, isstavar och isdubbar på en guidad fyratimmarsvandring. Häftigt att de hade vandringsskängor i 7-års storlek, allting var riktigt bra arrangerat! Fascinerande att ena dagen njuta barfotaliv på stranden och nästa dag vandra uppe i vintern! Glaciär-isen är 350 meter tjock och 13 km lång och det är fullkomligt livsfarligt och förbjudet att vandra där uppe utan en utbildad guide. Varm choklad med en bergstopp av vispgrädde i en alpstuga som belöning satt fint. Att med ord på annat sätt försöka beskriva den fantastiska upplevelsen känns svårt. Vi provar att berätta med några bilder…

Imorgon väntar nya äventyr då vi har nått den ”semestrigaste” delen av årets resa. Vi ska hyra en liten husbil i nio dagar och resa upp till Milford Sounds.

Tänk er de norska fjordarna mellan Alptoppar placerat i Medelhavet. Toppa med regnskog och delfiner och ni har Milford. Vi tror en husbil kommer ge oss möjligheten till många vandringar i den fantastiska naturen och möjligheten att bara vara mitt i allt det stora.

Det jag nu fått ner på pränt är bara en bråkdel av alla våra upplevelser. Jag har inte nämnt det urkylda, målarfärgsluktande huset, ko-paraden med röd rosett för bästa mjölkko, motorstoppet ute i ingenstans, när fyrhjulsdriften la av och allt luktade bränt, kajakfärden där vi fick glass i regnskogen, vildkaninen hunden mumsade på utanför vardagsrumsfönstret vid middagstid, lukten av möglig fårhjärna, hur den stressade småbarnsmamman, som bara ville vara en tidlös själ, skällde ut oss för att inte passa tiden…

Vi känner att vi lever Livet fullt ut och vi upplever Himmel och Helvete. Sällan något däremellan. Tur att det är mest de himmelska sakerna man minns. Och berättar :) Håll till godo!

Fyrhjulsdrivna fårfarmande familjen

Mörkret har fallit över farmen Te Hapu och vi sitter inne i det gamla ullskjulet, the woolshed, och kvällsmyser. På varsin gammal fällstol, fläckiga och feta av gammal ull och fårklippargubblort. Det blåser i stort sett rakt igenom plankorna i väggarna och en naken glödlampa i taket dinglar lite hemtrevligt i vinden och lyser upp tillvaron. Skjutdörren klapprar i vinden och det känns nästa lite spöklikt. Det passar egentligen ganska bra då pappa Ola har dagens högläsning ur Harry Potter böckerna som vi släpat med oss hit. De var i sanning värda sin vikt av bagaget på flyget, högläsning är en underskattat gemenskapsform! Spartanskt som vi lever denna vecka blev mamma Ingrids kvällsmys-fika-fix till en festmåltid. Vuxna och barn knaprar lyckligt på riskakor med lite philadelphiaost, en klick sylt kantade av en ring med minimarshmallows. Nästan som semlor i våra munnar efter timmar av vandringar genom regnskog, över klippor, längs stränder och över stup.

Imorse klev vi upp spända av förväntan. Vi hade blivit lovade att få följa med farmare Ken ut på farmen för att flytta får och kor. Hagarna lutar 45 grader från havsnivå till 300 meter över havet. Stilla havet som ena långsidan av farmgränsen och en kedja av klippor med dramatiska överhäng kryddade med regnskog och små vattenfall som baksidesgräns. De gräsbeklädda bergssidorna tillika betesmarkerna är randiga av boskapens vandringar fram och tillbaka för sin föda. Det är därför ganska lätt, om än ett intensivt motionspass, att bestiga kullar och höjder på farmen. Man sicksackar sig helt enkelt upp via de upptrampade fårstigarna. Utsikten bakom en växer snabbt till magnifika filmiska vyer.

Först körde Ken upp sin 69 åriga fru Sandra ”to the back of the farm”, till farmens baksida tillika toppen av de 300 meter höga fårhagsklipporna. Hon skulle med hjälp av sina två fårhundar fösa kor och får mot grinden till nästa ”hage”. Ordet känns löjligt eftersom varje ”paddock” är gigantisk! Ken själv åkte tillbaka ner till oss och lyckan var gjord för Alvin och mamma Ingrid. I två år, sedan vi var ute på farmen på en längre vandring sist, har Alvin drömt om att få åka fyrhjuling med Ken. Två års väntan för en då fyraåring är en lååång tid, och lika länge har hans mamma delat drömmen. Idag gick drömmen i uppfyllelse och vi fick hoppa upp bakpå fourwheeldrive:en och åka med på bergochdalbanan som vägen nerför farmens framsida mer eller mindre är. Längs havskusten slingrade vi oss fram och Ken svängde vant in mellan de klippor där han visste den aktuella boskapshjorden betade och där vi skulle möta upp Sandra. Varsin utprovad vandringsstav låg framme vid styret och leendet hos oss båda var nog minst lika brett! Pappa Ola och Engla körde Jeepen med alla Kens fårhundar bakom oss, och Alvin servade fint som grindpojke hela färden.

Sandra hade lyckats bra med att samla alla djuren med hjälp av vältränade hundar och vältränade egna ben, och vi kunde komplettera fösandet av djur in till nästa paddock för nytt friskt bete lite längre ner mot havskanten. Om jag var får skulle jag välja de magnifika betesmarker Te Hapu erbjuder. Jag lägger upp lite bilder för att FÖRSÖKA visa lite av vad vi upplevt. Ta in det vackra på bilderna och tänk er det tusen gånger vackrare ändå. Så upplever vi verkligheten här!

Regnet låg i luften när vi kom tillbaka efter några timmars vandring och åkande, och det var nästan skönt med en paus från allt härligt solsken. En kopp kaffe under verandataket vid Ken och Sandras hus var välsignat, och goda samtal följde i deras sällskap. De lever ett så rikt liv, både till det yttre och det inre, och delar så frikostigt med sig av sina tankar, planer, erfarenheter och sin livshistoria. Fascinerande hur man kan få dela Livet med människor på så helt andra sidan jordklotet trots språk- och kulturbarriärer, skilda åldrar, bakgrund, vardag och framtid. Deras nybyggaranda, deras ödmjukhet, deras goda sinne, ärliga erkännanden och inkännande sinnelag imponerar och inspirerar oss lika mycket varje gång. Te Hapu, denna farm, har mer än en gång förvandlat våra liv och märkt oss för all framtid. För oss är detta paradiset på jorden som vi lyckligt tar emot varje sekund av tid vi får tillbringa här.

(Bildserien längst ner på denna bloggsida är förresten bilder från våra två tidigare besök på Te Hapu)

Ser ni henne fortfarande?

-

Man får sno sig!

Det är inte alla som har en ko-blajja i köket. Det har vi. Visserligen inte helt oväntat i ett utekök i en ko- & fårhage, men ändå. Det slog mig idag då jag stod och kryddade köttfärsen hur fantastiskt väl jag trivdes med tillvaron. Jag besvärades inte ens av kossans efterlämningar precis bredvid mig.

Våra barn, i år dryga nio och sex år, har nog också blivit ganska härdade under våra tre långresor. Ingen av oss i familjen har ens kommenterat att vi bara använder oss av ett ”long-drop” här. Ett ypperligt ord för utedass där det man lämnar faller långt ner i en djupt grävd grop under en. Inte ens flugorna under och runt sitsen där man sitter har barnen klagat på. De bara tar det för vad det är och gör sina behov utan knot. Och duschar mitt i fårhagen under den simpla campingduschen med en urtunn stråle som strävsamt rinner från den svarta, soluppvärmda plastbehållaren. Det sistnämnda visserligen inte helt utan knot om man väntar till kvällningen och mygganfallen… Vi har försökt påminna oss själva om att duscha i den värmande eftermiddagssolen istället för bättre familjefrid.

Vi campar här på farmen Te Hapu en vecka, det är ungefär så länge den mest härdade familj fixar utomhusliv i denna vilda fascinerande natur (se beskrivningar i föregående inlägg) Att tänka ut mat för en familj på fyra och planera inköpen var spännande då vi skulle leva utan kylskåp. Skulle vi helt enkelt få vara utan både mjölk, yoghurt, ost, smör, kött och kyckling efter två dagar? Hm… Skulle det bara bli burkmat och torrskaffning de resterande fem? Och kaffe utan mjölk???

Nejdå, en spännande lösning kom oss till mötes. Kylväskan skulle fixa att hålla kylvarorna kalla åtminstone ett dygn. På en stor fårfarm som denna finns gott om kött.  Vi hade inte för planer att besvära farm-ägarna med att få kött varje dag, det låg liksom i campa-gärna-gratis-på-vår-farm-där-alla-andra-700-gäster-per-år-betalar-typ-tusen-kronor-per-dygn-dealens natur, men vi blev erbjudna att få använda oss av deras kopiösa frysbox på baksidan av huvudhuset.  En farm med egna köttdjur en timme från närmsta inköpsställe via liten, skör, lätt-bort-regnad slingrig grusväg genom regnskog vet att ladda upp mat i frys. Och de vill ha plats att frysa både en och två nyslaktade kor och några får. Både till sig själva och till sina sju fårhundar. Vår lilla kartong med en veckas föda blev som en liten tändsticksask nere i den enorma frysen. Vi behövde i alla fall inte känna att vi trängde oss på där i...

Men vad tar man med som kan frysas? Hm… yoghurt, mjölk, till och med smör, ost och salami kan ju frysas. I portionsbitar. Och kyckling skuret i tärningar, köttfärs, hummus, färsk pasta och förstås bröd borde också kunna funka. Säkert också en liten burk creme fraiche! Philadelphia ost är ju gott, tänkte vi, men läskigt att äta halvljummen från en kylväska så där dag efter dag. Då hittade vi en liten 4 x 40 grams förpackning i butikshyllan och den gav oss idén att behålla en ostkub i kylväskan och frysa de andra tre, för att ta fram efter hand. Hårdosten fick också delas på fyra och så där höll vi på.

Tre egenskaper för råvarorna krävdes; lättlagat över gasolspis, bra som kylklamp i kylväskan under upptiningen och ätbart, gärna fortfarande gott, efter att ha förvarats i frysen. På detta vis kunde vi planera riktigt goda måltider och en del av dem har vi redan kunnat avnjuta. Till kvällen tar vi ut en sjundedel av den frysta yoghurten ur frysen, allt uppdelat och infruset i små glassburkar, morgondagens ranson av bröd och fryst middagsmats-råvaror som delats och preparerats för enkel tillagning. Detta tillsammans fungerar utmärkt som kylklampar åt resten av innehållet i kylväskan under natten. Fiffigt va? Vi har lyckats med gräddig potatismos till broccoli, ägg och färsk majs, italiensk köttfärssås till pasta med riven ost, kycklinggryta på coccosmjölk med ris, färskpasta med tonfisksås och nyskördade avokado. Det blev till och med marängbakelser med vispad grädde & frukt, i alla fall första dagen. En gryta på en gasolspis kan man ha till mycket. Idag lekte den stekpanna till att bryna köttfärsen, en annan dag lekte den ugn till att baka små scones i.

”Man får sno sig”, som Ingrids mamma skulle ha sagt!

Som ni märker sätter vi stort värde på vad vi äter – det är ett gemensamt nöje vi har. Om man ändå måste äta, kan det lika gärna vara riktigt gott, som vi brukar säga! Och sen gör det ju inte saken sämre att i stort sett allt smakar ljuvligt när man är utomhus hela dagarna och fullkomligt drunknar i frisk luft, sinnliga intryck och vackert väder. Berömmet från barnen över de konserverade persikohalvorna, skeden musli, de små russinpaketen och slatten grädde från häromdagen, förvarad i kylväska två dygn, var kanske lite överdrivet – men samtidigt innerligt. Allt smakar himmelskt på en plats som denna och att känna krafterna återvända för nya äventyr efter en  måltid är en nåd.

Te Hapu - en målning med ord

Månsken. Stjärnklar natt. Havet ligger alldeles stilla och barnen sover.

Vi är framme i vårt paradis; på fårfarmen Te Hapu. För tolv år sedan kom vi hit första gången. Som backpackers på vår försenade bröllopsresa. Vägen från närmsta kiosk bär av utåt ingenstans genom regnskog, över kullar, via broar över lågvattenstömda, snäckfyllda havsbottnar (tidvattnet på NZ skiftar tre meter i höjdled två gånger per dygn, vilket torrlägger enorma vidder dagligen, på NZländska kallas de estruary) och under överhängande palmblad. En timme ringlade vi oss med bilen längs den dramatiska grusvägen tills det var dags att svänga höger vid Te Hapu´s postlåda.

5 km  under den nästkommande kvarten, på en om möjligt ännu smalare grusväg, blev vi än mer fundersamma. Vart var vi egentligen på väg? Tills vi kom över sista kullen och ett landskap likt inget annat på jorden bredde ut sig. Från 300 meters höjd vid farmens bakkant imponerade 180 grader turkostblått hav med rullande vita vågor nedanför dramatiska kalkstensklippor bebodda av 10 meter höga, stolta Nikau-palmer. Däremellan böljande gröna kullar beklädda med tusenvis av får och hundratals nötkreatur och några boningshus. Ingenting annat än Stilla havet mellan farmens strandlinje och Australien två timmars flygresa bort. Gigantiska barrträd, hisnande stup, mjuka gröna ängar, grottformationer i kalkstensklipporna vid vågornas brytpunkter. Den avlånga farmen rymmer fyra timmars vandring längs egen havsstrand. Sju stränder längs vägen med alltifrån den filmiskt långa Hapu beach med gyllene sand till Pebble beach full av vattenslipade svarta små runda stenar, ett litet vattenfall och en grotta att söka skydd i mot väder, vind eller sol.

Mitt i detta paradis fick vi nåden att jobba som Wwoofer:s i tre veckor i mars år 2000. Ken & Sandra var våra värdar och de har under våra många resors lopp blivit mer av vänner. De har drivit fårfarmen sedan tidigt åttiotal och har i dag tre utflugna barn. Utöver farmarbetet hyr de ut tre olika stugor på farmen och tar emot 700 övernattande gäster per år. Att vi fyra fått en speciell relation till dessa fascinerande, gästfria människor är en stor gåva och vi är innerligt tacksamma för den möjlighet de ger oss att år efter år komma tillbaka och campa på deras farm.

Vi har mer eller mindre växt ur vår bil som vi köpte på vår första resa för dryga två år sedan, och som vi sovit många nätter i. Barnen växer som bekant på längden och det har helt enkelt blivit för trångt. Deras kläder har ju växt med dem och all packning tar helt enkelt större plats. Vi löser därför husrumsfrågan på massa andra kreativa vis. Här på Te Hapu huserar vi i år i en liten koja med altan samt våningssäng som deras son som nioåring tillsammans med pappa Ken byggde på åttiotalet. Kompletterat med ett ”shelter” i farmens ullskjul. Det är spännande att få användning för vår ständigt flödande kreativitet och våra scoutkunskaper från uppväxttiden. Ett bortslängt stativ i en fårhage kompletterat med en bräda, en spännrem och en låda blev tillsammans med våra två gasolbrännare ett utmärkt utomhuskök i samma fårhage. En kartong och en glasslåda blev till skafferi i kojan. Ett eluttag i ullskjulet, en campingstol från ett gammalt förråd och några brädor blev tillsammans med den gamla dataskärmen från åttiotalet ett litet kontor att sköta firman från nu när vi är borta. Tänk att en liten plastplupp i datorns USB-uttag kan ge oss Internetuppkoppling här ute vid världens ände och tillåta oss att svara på mejl om vårens konferensbokningar och bakkursförfrågningar i Englas Skafferi.

Middagen idag på äkta campingvis dukades upp inne i ullskjulet, the woolshed. Det är ett hus man inte har i Sverige; ett skjul byggt i plåt och trä dit man tar in fåren för att klippa dem, sortera ullen och packa densamma i stora balar. Ofta byggt för femtio år sedan, som detta, och använt flitigt minst varje vecka för att på olika sätt gå igenom, märka, klippa, kolla upp, medicinera och räkna fårbesättningen i omgångar. Det doftar av ull och trä, har en genuin patina som andas nybyggare och hårt slit. Det rymmer generationer av historia och är märkt av alla säkert hundratals fårklippare som besökt farmen under högsäsong under generationers fårfarmande. Alla har de ristat in sitt bomärke, sina initialer eller helt enkelt använt väggarna att göra avräkningar för antal arbetade timmar, antal  klippta får eller packade ullbalar. Mitt i denna rustika miljö fnissade vi över hur perfekt bilden skulle vara i ett wanna-be-lantligt-magasin i Sverige. Lantlif eller nåt sånt, för er som kan den kategorin tidningar på Ica. Vårt klarblå campingporslin i billig plast uppdukade på en ullsäck av nyare, vitare snitt över en träbänk vidare matchade av de (på bilden skulle det inte synas) smutsingrodda-minnen-av-fårulls-smutsiga-fårklippningsgubbar-fågelbajs-fällstolarna i trädgårdsgrönrandigt. Fattades bara ett Engla själv satt i vit bomullsklänning och mor Ingrid stod med rutigt förkläde och serverade nybakt till middagen. ;)

Vi skrattade mest åt hur icke-tidningen-Lantlif den här miljön är. Hur denna miljö är så mycket Livet På Riktigt och hur osminkad och rå den faktiskt är. Men samtidigt så god och generös. Här matas fårhundarna med fårhjärnor, ankorna huggs ihjäl bakom hönshuset till middag och vägar spolas bort om det regnar för mycket. Det är fem km till postlådan och en timme till närmsta mjölkinköpsställe. Stilla havet - som inte alltid tiger still – kantar hela farmen och visar mer än ofta på Naturens Egen Kraft och vår litenhet. Här går Livet långsammare, här hinner man mötas, här försvinner de flesta av de behov vi har annars, endast det grundläggande finns kvar. Efter barnens timtalslånga, fantasirika lekar mitt ute i naturen idag fnissade vi alla fyra åt dataskärmarna vi brukar diskutera användningstiden av hemma i Lännäs. Dator – varför det? kände barnen! De kommer förstås med glädje återse sina skärmar när vi är åter i ”vår ” värld, men det var ändå talande för oss alla fyra hur mycket mer Livet kan vara, bara med hjälp av öppna sinnen och modet att Leva mitt i det stora okontrollerbara Livet.

Att röra sig över farmen är ett motionspass i sig. Eller som farmare Ken, som går överallt mellan alla hagar spridda över farmen tillsammans med sina sju fårhundar och sin visselpipa, beskriver:

”The farm keeps both the stock and us very fit”

Farmen håller både oss och boskapen vältränade.

Vi äter som hästar och sover som stockar. Sinnesintrycken är vilda, vackra, mastodonta, imponerande, magnifika, dramatiska.

Så mycket av allt.

Hela tiden.

Och samtidigt så oändligt fridfullt och tyst.

Långt från allt brus vi människor skapat av moderniteter. Men ändå med tillräckligt mycket bekvämligheter.

Ett skydd att sova och vila i, ett utedass, möjlighet att laga mat – allt man behöver. Enkelhetens lov för att det i hjärnan och hjärtat plötsligt finns plats för sinnesintryck som fyller hela själen.

Vi lever I naturen, vi besöker den inte bara genom att gå ut.

Vi delar upplevelsen MED djuren, vi tillbringar tid här på naturens villkor.

Och den har så mycket gott att ge oss. 

The Wholemeal Café - vår arbetsplats

Morgonens produktion av bagerskan

Morning coffee