Några ord om tillvaron till slut

Först nu börjar vi kunna samla oss om att återge våra upplevelser i text. När man upplever och är aktiv ständigt, ständigt får hjärnan ingen möjlighet att bearbeta alla intryck och då kan man heller inte återge det. Man vet helt enkelt knappt själv för inget har hunnit sorteras, smältas eller bli till ord. Sedan vi kom till Oamaru den 11 oktober, har det gått i ett och gör egentligen fortfarande. Inte bara tidsmässigt utan i hjärnan. Utmaningarna har varit staplade på varandra och om nätterna har hjärnan haft fullt upp med att bearbeta det som ligger överst för att alls kunna fungera i nuet.

Vi tycker inte om att leva så. Man hinner inte med sig själv och man hinner inte uppskatta det fina man har. Man har ingen kraft att se allt som är bra utan har fullt upp med att möta svårigheter, lära sig nytt och lösa de problem som uppstår. Till slut blir man gråtig och modlös, eller avstängd och känslokall. Inget av dessa två är att föredra.

Jag hade kunnat författa imponerande inlägg om allt det fantasiska som vi möter och omges av.

Jag hade kunnat skriva hjärteskärande inlägg om alla orättvist svåra utmaningar vi tvingas stå ut med och all omänsklig press vi har på oss.

Men inget av dessa inlägg skulle kunna spegla vår tillvaro på ett rättvis sätt. Vi hoppas kunna sortera och sätta allt i perspektiv till varandra för att för oss själva kunna återge nuet under de veckorna som följer.

Sverige är ett väldigt lugnt, stillsamt och strukturerat land. Organiserat. Reglerat av regler som följs och folket enas i samförstånd.

Nya Zeeland är ett lugnt, fridfullt land som sprutar av entreprenörskap, fungerar tack vare tillfälliga lösningar och varje situation kräver sin egen regel. Samhället är organiserat med en västerländsk ram, men det lilla landet på öarna mitt i Stilla Havet på undersidan jordklotet kan inte styras homogent då ingens situation är den andres lik. Här handlar det om att tämja omgivningen (naturen) för att lyckas med vad man vill åstadkomma. Här handlar det om att alltid vara generös, positiv, hjälpsam och strävsam för att alls överleva. Den positiva kollektiva gruppdynamiken prioriteras före allt, men som grund för att det ska fungera krävs starka individualister. Helhetsresultatet är alltid prioriterat, och önskemålen om kvalité genomsyrar samhället. Men i ett land som sedan de tidiga pionjärerna och nybyggarna saknat resurser som arbetskraft, stabilt klimat, material, moderniteter och bekvämligheter är arbetssättet ofta vad vi skulle kalla ”fusk”. Men det märkliga är att när NZländarna får för sig att genomföra något görs det med excellens, enorm drivkraft, fascinerande gott resultat och i ett rasande tempo. Alla lärs upp att kunna hantera multi-tasking, ingen blir irriterad av att bli avbruten då en medmänniska behöver hjälp, utan man ser till gruppens bästa. ”Nästa gång är det jag som behöver hjälp.”

Att som planerad, svensk, organiserad bagerska – van att arbeta självständigt med egna ytor att disponera - hamna i ett restaurangkök där tre personer kan hjälpas åt att baka en kaka, för att alla vet att den snabbt behöver komma in i ugnen, är högst förvirrande och frustrerande. Att ugnen sen är full av avhuggna ankhuvuden, som ska stekas och senare kokas ihop i till en buljong, när surdegsbröden precis behöver gräddas är ingen ovanlighet… Att en kock tar arbetet ur händerna på en med motiveringen att jag ville bara ”hjälpa till” eller att jag blir ombedd att rosta biscottiskorpor när jag nyss blivit ombedd att akut göra fler pajer är förvirrande. NZländarna är lärda att se gruppens behov och arbeta utifrån det som krävs för stunden. Förmodligen för att alla omständigheter ständigt ändras, såväl i restaurangköket som i klimatet (five seasons in a day) Inget är beständigt i ett nybyggarland med ständiga överraskningar och oväntade krissituationer i en kreativ blandning. Två steg framåt och ett steg bakåt på alla områden, ständigt. Alla vet att bilar går sönder, alla stannar därför för att hjälpa till vid vägkanten. Om jag ser att min granne har ett större problem än jag i stunden släpper jag självklart det jag har för händerna och hugger i.

Teamkänslan på restaurangen som vi arbetar är den som prioriteras främst efter att få ut högkvalitativ mat, dryck och desserter till kunderna. Totalt jobbar vi 20 personer varav fyra kockar, en bagerska, fem ”kitchenhands” som diskar och sköter lokalerna, två baristor,  fem servitriser och tre trädgårdsmästare. Vi jobbar stenhårt på stående (ibland mest springande) fot nio timmar om dagen fem dagar i veckan. Lunch får man tio minuter om man hinner… Vi, Ola och jag, jobbar mindre än alla andra. Restaurangen är öppen 9-23 fem dagar i veckan och de flesta jobbar hela dagen med en paus om en halvtimme någon gång mellan kl 17-18. Då man äter om man hinner, men då ska även all dukning för kvällen ske, städning efter dagen, påfyllning, hinna-ikapp-förberedelser och andra sysslor utföras. Grabbarna i köket sitter ner högst tio minuter per dag. Vi har sagt att vi ”bara” vill jobba 40 timmars veckor för att vi även önskar ett familjeliv, och anses väldigt speciella eftersom de flesta andra jobbar 14 timmar per dag… Vi fattar inte hur de orkar!

Vi bor fortfarande kvar på gården där restaurangen ligger i en etta med kök som har campingnivå. En minuts gångväg till jobbet, men nackdelen med det är också att man aldrig riktigt kommer därifrån fast man har slutat. Imorgon ska vi äntligen få påbörja flytten till det hus vi ska hyra 13 km bort. Det ligger 3 km från barnens skola och uppe i dalen mellan snöbeklädda bergstoppar, gröna kullar och milsvida beteshagar. Vi har ledigt tisdag-onsdag från restaurangen och missar således familjetiden på helgerna. Detta är vi ganska vana vid sedan alla cafésomrar i Lännäs med öppettider på helgerna, men då har det ju bara varit under veckorna av högsäsong vi inte haft någon tid tillsammans alla fyra i familjen.

Än så länge har barnen kunnat sköta sig själva här i det lilla huset intill restaurangen under lördag och söndag då vi jobbar och varit väldigt nöjda med att bara få ha tom tid och att få prata svenska och leka med varandra. Men när vi nu flyttar vet vi inte hur vi ska lösa familjelogistiken då vi kommer vara långt ifrån dem om något skulle hända. Ett stort tacksamhetsämne är dock att runt hörnet från det nya huset bor en svensk Jenny med sin kiwi-man och deras två barn. Hon är överlycklig över att våra barn leker med hennes och hjälper henne med att lära barnen svenska, och våra barn är överlyckliga över att få tillbringa tid på en fårfarm hos dem. Idag har de varit hos familjen som heter Strachan hela dagen och kom hem bubbliga av berättelser. Vi har även träffat flera andra familjer, bla en med en ponny, som inbjudit våra barn att vara hos dem på helgerna. Englas drömscenario. Så det löser sig nog vad det lider!

Barnen stortrivs fortfarande i skolan och får fler och fler vänner. Skolan i sig jobbar väldigt mycket med gruppsammanhållning, att lära barnen att inkludera varandra i lekar och skolarbeten och pratar om empati som ett ledord. Vi ser verkligen hur bra det fungerar i praktiken och är så tacksamma. Om barnen mår bra mår alla bra! Försommaren pågår fortfarande och sommaren låter vänta på sig. Vi har fn ca 8 grader och det är kallt! Speciellt som NZ hus ju är lika dåligt isolerade som brittiska. Och försöker man stänga om sig och sätta på de få element man har fuktar huset ihop helt och det börjar mögla. Ventilation kan de inte stava till här ”Vaddå, menar ni att öppna fönstrena?” Alltså; man väljer mellan ett varmt och mögligt hus eller kallt och ruffigt hus så länge inte vädret erbjuder varmare väder. Det hus vi ska hyra är dock nybyggt och har tvåglasfönster, något som är relativt ovanligt här. Det har även en centralt placerad braskamin som förstås hjälper fint för att driva ut fukt. Huset har varit oanvänt i ett år ungefär och stått stängt, men luktar fortfarande gott inomhus – ett väldigt gott tecken!

Vi försöker fortfarande förstå och hitta runt i den närmsta staden Oamaru (ca 14 000 invånare) Försöker hitta ”våra” livsmedel, vårt favoritcafé, vart man köper strumpor, vart man hittar god ost och vart det finns rågmjöl. Det blir en eller två turer ”to town” varje vecka, annars går bilen mest mellan skolan och hemma. Jag, Ingrid, börjar kl 7 och jobbar till 16, Ola börjar efter han lämnat barnen på skolan kl 9 och jobbar till halv 6. Efter det handlar det mest om att laga mat, äta, fixa lite praktiskt, lägga barn, ta en kopp te och sen är det dags för bagerskan att somna. Ola får en timme till på kvällen att bara ha egentid på.

Bilen krånglar med batteriet och huset vi ska hyra var ju helt tomt på innehåll, så våra lediga dagar har ätits upp av att ordna med verkstad, fixa möbler och husgeråd samt försöka förstå alla papper som ska fyllas i i ett nytt land, bank, post, myndigheter, telefonbolag, skoluniformsinköp, parkeringsautomater, vilka toapapper som inte är parfymerade, vilket flingpaket som motsvarar Corn Flakes, vart man bäst köper LEGO och hur mycket det faktiskt kostar att ha barnen i skolan här. Undervisningen är ju fri men det dyker upp en massa olika kostnader varje vecka tycker vi…

Vad mer kan vi berätta? Det är lätt att få vänner eftersom vi redan tillhör ett sammanhang – skolan och restaurangen. Vi har redan kunnat bygga upp ett nätverk som gör att vi känner oss väldigt hemma här. Vi längtar inte hem, någon av oss. Än. Det kommer nog.

Vi mår bra mitt i allt, även om Ola och jag varit genomförkylda de senaste dagarna men varit tvungna att jobba ändå. Det jobbiga får oss inte att må dåligt, bara pumpa oss på energi. Alvin har en lös tand som aldrig vill trilla ut. Englas hår är längre än någonsin. Ingrid börjar bli ”grov” över axlarna och på armarna av allt knådande och kavlande. En kväll när jag skulle borsta tänderna blev jag alldeles förskräckt över bölden som rörde sig på överarmen – jag insåg plötsligt att jag fått nästan större överarmsmuskler där än min man!!! Ola har blivit en hejjare på att fixa lunchlådor åt barnen – det är som att göra utflyktsmatsäck fem dagar i veckan. Det gäller att variera sig och fixa något gott som är matigt men klarar sig utan kyl i fyra timmar.

Vi ser fram emot att få packa upp i det nya huset, särskilt saker vi packade ner i Lännäs i slutet på september. Vi vuxna ser fram emot att få ett vardagsrum att sitta i några timmar om kvällen som är skiljt från där barnen sover och barnen ser fram emot att få bre ut sina leksaker på stora golv och leka lekar som pågår flera dagar utan att behöva plocka bort varje kväll. Det ska bli underbart att få tillgång till en egen tvättmaskin och att få en liten frys igen och skönt att få börja skapa ett liv som inte kretsar kring restaurangen. Det blir nog lättare att koppla bort jobbet om man åker en bit därifrån och fylls med andra intryck. Hittills har jag, Ingrid, i drömmarna sorterat kaksorter och flyttat runt på bröddegar hela nätterna och således vaknat helt utpumpad. Snacka om att hjärnan bearbetar allt den utmanas till att klara under den vakna delen av dygnet. Det ska också blir härligt att få tillgång till en trädgård och hinna odla en massa gott inför skördesäsongen. Färskpotatis fanns det redan i trädgårdslandet så det blir nog perfekt med färskpotatis och jordgubbar lagom till julafton!

Kram på er – det var en liten rapport om nuläget. Kommentera gärna och fråga det ni undrar!

Har du läst ända hit? Lämna gärna ett spår under kommentar rutan så vi får veta vem som läser och vem vi skriver för! Ett namn, en kram, ett pip eller ett hej - det är värt så otroligt mycket som respons på allt det vi delar med oss av.

1. Klicka på ordet Kommentarer här nedan, eventuellt står en siffra framför

2. Författa i rutan

3. Välj Namn/webbadress i scrollrutan Välj profil

4. Skriv ditt namn, strunta i webbadress

5. Klicka på Fortsätt

6. Klicka på Publicera

Äntligen ett hus!

Efter två månader på Nya Zeeland och sex veckor i camping-nivå-boende på ett rum och kök precis bredvid jobbet har vi äntligen hittat ett hus vi får flytta in i nästa vecka!
http://www.southernwiderealestate.co.nz/detail?l=9657

Finare kommer vi aldrig bo - återkommer om storyn bakom alltihop, ville bara dela med oss av vår glädje.

Nu börjar jakten på att fylla huset som står helt tomt - även utan kyl, frys och tvättmaskin. Vi äger just nu bara det vi hade med oss i resväskorna. All donations welcome...

Vi behöver sängar, soffa, köksbord och stolar, vitvaror, dammsugare, sänglampor, en hink och mopp, klädnypor, trasor, porslin, glas, bestick, stekpanna, konservöppnare, visp, grytunderlägg, toalettborste, plastpåsar, glödlampor... Det är som att flytta hemifrån men utan mammor till hands och med två barn - fullt arbetande heltid med barn i skolan och endast en bil fast vi skulle behöva två. En spännande utmaning när man är pigg :) Det är otroligt vad prylar som behövs bara för att få livet att fungera! (Vi försöker vara positiva och tänka att vi kan sova på mattan med varsin kudde, men jag vet inte... bagerskan blir tillräckligt ledbruten under arbetstid - hahaha! ;)

Kök i samma del som...

... vardagsrum 1

Vardagsrum 2

Vårt sovrum med walk in closet (!)

Utsikt från vårt sovrum

Barnens (!) badrum

Vårt (!) badrum

Del av trädgården

Valnötsträd & körsbärsodling i trädgården

Det hela är så fantastiskt så vi knappt tror det själva!

Vardagen i bilder

Koncentrationsövningar för 6-7 åringar.

”Händerna på huvudet!”

 ”Håll i örsnibbarna!”

Sedan är alla barnen tillräckligt koncentrerade för att lyssna på lekinstruktionerna för  ”Fisk och havstång”. När man i leken blir tagen fastnar man på en klippa i havet och blir en vajande tång (här på NZ är de upp till fem meter långa och tjocka som läderskärp) En fisk måste komma och simma genom tången för att den ska kunna ”räddas” och flyta iväg.

Fullt ös!

Alvin och Jordan – riktiga polare

Efter gympapasset är det fullt fokus på skrivuppgifterna i klassrummet. 

Fantastisk pedagogik där man både tillgodoser och utmanar kroppens och intellektets behov. 

Alvin nere till vänster i bild.

Arbetet kretsade denna dag kring ett fågelbo klassen hittat, 

där fåglarna vävt in hår från människor i sitt bo.

”They got some manhair”

Under tiden hade mor & far en dag på restaurangen som hade mitt-i-veckan-stängt, personalens ”weekend”. Ola övade på Latte Art; konsten att hälla skummad mjölk i vackra dekorationsmönster ovanpå espressokaffet. Ingrid testade Nya Zeeländska mjöler och surdegar med Lännäs-recept som övning inför kommande produktion.

Kafferast – det bästa på hela dagen…

… med gott sällskap. 

Surdegsbröd med varmrökt lax, frisésallad från trädgården 

och gorgonzolaost och en stund vid Facebook och med mejlen.

På fredagseftermiddagar samlas hela skolan i samlingssalen för en ”Assembly”. 

Barnen radas upp klassvis utomhus och alla ska stå på sin plats innan de får gå in.

Year 2 i bild med Alvin trea bakifrån.

Man sjunger tillsammans (med ett tryck som fick mamman att fälla en tår av rördhet, vilka sångröster!) och det delas ut diplom för barnens prestationer under veckan. Alla får diplom någon gång under terminen och det finns alltid något att berömma hos var och en. Positiv förstärkning högst konkret.

De yngsta barnen sitter främst och de äldsta barnen längst bak.
På skolan går barnen mellan 5-13 år upp till Year 8.

Engla i övre högra hörnet med synligt gult på sidan av tröjan och 

Alvin i nedre högra hörnet med fingrarna på hakan.

I skoluniformen finns olika plagg beroende på säsong. De flesta har den kortärmade blågula Papakaio-tröjan, många en blågul sportjacka med tryck på ryggen över eller en blå fleece med skolans namn broderat på bröstet. Som tjej kan man välja en rutig byxkjol med knästrumpor, marinblå långbyxor eller marinblå shorts. Grabbarna kör samma långbyxor och shorts, beroende på väder. Det finns även en marinblå och gul s.k. ”rugbytröja”, vad vi skulle kalla collegetröja, som är lika populär som den är dyr…

Våra barns högsta önskan var den blåa jackan med gula längsgående ränder på ärmarna - till föräldrarnas stora glädje. Snygg och praktisk enligt mamman ;)

Den obligatoriska solhatten för utomhusbruk upphängd 

på kroken i klassrummet i slutet av skoldagen.

En blågul bildserie

Lycka är att hitta svenska flaggan!
Paihia, Bay of Islands
Tänk att skoluniformen skulle ha just "våra" färger!

Skolpojken med lunchlåda & obligatorisk solhatt

Engla med läraren Mr Wansbrough i Year 5 på Papakaio School

Alvin med fröken i Year 2 på Papakaio School

Mattegenomgång i Alvins klass

Milsvida stränder med runda och platta "kasta-macka-stenar"
Därav namnet på "vår" restaurang Riverstone Kitchen

Ingrids uppdateringar på Facebook...

...  för er som inte finns där. I brist på energi att beskriva nuet speglar iaf detta en glimt av tillvaron.

den 25 oktober

Idag kom sommaren. Känns helt OK med försommar när det nu snart är november!

Sitter ute och lapar sol efter att ha inandats lite för mycket mjöldamm idag. Chefen bad mig experimentera med surdegsbröd och dess logistik och det har jag med glädje gett mig hän åt. Det blir till att skölja ner dammet med pumpasoppa till kvällen.

den 23 oktober

Känslan när sjuåringen får ett "Well done!" på det skriftliga provet en vecka efter han börjat engelskspråkig skola med endast tio ord i det egna ordförrådet. 
Barn är helt otroliga - vilken kapacitet!..

den 22 oktober

Frostnupen timjan i trädgårdslandet till morgonens "batch of savoury scones".
Det är fortfarande kallt på nätterna!

den 21 oktober

Så här kan det ju inte fortsätta!
Nybakat surdegsbröd med frisésallad, gorgonzolaost och soltorkade tomater till fm-espresson. Nyfångad, nyfriterad fisk med sallad och majonäs till lunchen. Rimmad oxbringa med potatismos och nyplockade broccolibuketter, krusbärs- & björnbärstarte med riktig glass på ägg, socker och grädde till middag och en lite macciato till det. Och disken lämnade hela familjen bara till disktanten, den gick vi hem.
Nu får det bli burkmat under våra två lediga dagar :))

den 20 oktober

Ser i kors, darrar av trötthet men bubblar nästan av stolthet över att vår familj klarat alla utmaningar, framför allt barnen utan eget engelska-vokabulär i liten NZ byskola. Svårare än vi väntat oss men desto större glädje över att fortfarande stå på benen :) Nu kan det bara bli lättare!

den 18 oktober

Första arbetsdagen avklarad - vi överlevde :)

Efter två veckor i Oamaru

Oj, vad tiden går och fylls med ett överflöd av intryck. Varje kväll tänker jag att jag ska sätta mig och skriva ner allt som händer och allt vi upplever, men orken finns inte kvar när vi kommer till den lugna stunden på kvällen.

Kort sammanfattat går allt bra och vi går på ett väldigt märkligt sätt i förutberedda gärningar. Tillvaron är extremt utmanande och tuff, men allt sammanfaller liksom hela tiden till ett självklart varande och vi håller på att lägga ett pussel som vi anar kommer bli en fullkomlig och vacker bild. Människor vi möter och har att göra med är fantastiskt hjälpsamma och tillmötesgående, precis så som vi känner Nya Zeeländarna sedan tidigare. Men vi pressas hårt och nybyggartraditionen att inte böja sig för någon enda utmaning sitter djupt rotad i kulturen. Vi liknar det vid att som nykomling pressas genom en potatispress för att omgivningen ska se vad som kommer ut på andra sidan och se om ”potatissorten” höll måttet.

Både i skolan och på jobbet.

Vi har alla fyra kastats rakt in i verkligheten med huvudet före och det finns inget ”välkommen-är-du-ny-hoppas-du-ska-trivas-hur-känns-det-vi-förstår-att-det-är-mycket-så-här-i-början”-trevligheter. Ett NZ sätt som är väldigt påfrestande men gör pinan kort, om man får uttrycka sig så. Dag 1-3 grät vi alla fyra och vi föräldrar undrade både en och tio gånger vad i all sin dar vi gjort och vad vi valt att utsätta våra barn för. Men dag fyra vände hela steken och det var som att vi klarat testet! Darrande av utmattning men stolta över vad vi lyckats ta oss igenom tog vi oss mirakulöst igenom hela veckan. Måndag-onsdag med barnen i skolan, torsdag och fredag första dagarna på jobbet med skytteltrafik mellan arbetsplatsen och de lektioner barnen behövde oss på i skolan. Lördag och söndag med barnen hemma och vi själva som jobbade 8-9 timmar i sträck utan rast. Hej å hå, men det gick! Måndag har varit helgdag här i landet så vi fick ledigt alla fyra, och nu tisdag och onsdag har barnen varit i skolan och vi har fejjat runt med allt praktiskt som behövts ordnas. Med banken, bilen, husletande, inköp av skoluniformer, matinköp, pendeltrafik till tvättmaskin och torktumlare eftersom vi inte har någon själv, inköp av egna arbetskläder osv osv.

Tänker man på situationen som rådde då nybyggarna från Europa nådde NZ för 150 år sedan var de endast de hårdskinnade, uthålliga och de med kämpaglöd som klarade av regnskogens alla utmaningar. Med den ytterligare egenskapen att genuint kunna glädja sig åt arbetsinsatsen resultat och utifrån det aldrig rädas mer arbete eller klaga över den energi som gått åt till att genomföra det utförda. Mesproppar skickades tillbaka till Europa och den som skodde sig på någon annan blev snabbt utanför den sociala strukturen som långsamt byggdes upp. Strävsamhet, hårt arbete och disciplin belönas rikligt även idag i samhället här, och möter beröm och uppmärksamhet redan i tidig skolålder. Som exempel kan nämnas att varje fredag eftermiddag samlas alla skolbarn i samlingssalen och lärarna delar ut diplom till elever som presterat något framstående under den gångna veckan. Hjälpsamhet under lektionstid, en noggrant utförd forskningsuppsats, fin prestation på idrottsdagen, ett inspirerande verk i bilden eller hjälp utan knot att på rasten plocka skräp på skolgården uppmärksammas och goda exempel på alla nivåer lyfts fram inför de andra. Vi gillar det skarpt!

Barnen började skolan förra måndagen och går således sin andra vecka nu. Vi vuxna började jobba förra torsdagen, då restaurangveckan startar. Vi jobbar torsdag till måndag då restaurangen har stängt och vi således är lediga tisdag och onsdag. Helgen var tuff då vi förväntades högprestera från första stund och restaurangen var fullbokad med gäster då det var storhelg i landet.
Men det gick! Det var kul men svårt, vi är helt rätt men har mycket att lära. Konceptet på restaurangen stämmer helt med våra egna filosofier och vi kunde inte hitta en arbetsplats som skulle passa bättre. Den kunskap vi besitter är precis behövd och det vi är bra på är det de precis just nu vill utveckla. Vi behöver smälta alla intryck och upplevelser lite mer innan vi kan återge dem, men sammanfattat bara vet vi att vi är där vi ska och känner ett nyfunnet lugn över nuet.

Vad gäller vårt boende så har vi, efter att ha hittat den äckliga mögelhärden under Alvins säng, flyttat ur det rummet helt och stängt dörren. Mögellukten har minskat avsevärt och vi har funnit lite mer frid i vårt boende som ju är tillfälligt, men nu kan funka några veckor tills vidare. Barnen ligger på bäddsofforna i det kombinerade vardagsrummet och köket, men det funkar för oss att ha TV:n på lite lågt om kvällarna i samma rum, eller tända en myslampa och läsa lite till kvällsteet innan vi somnar i vårt sovrum. Tänker man ”stor husbil” så känns det hela faktiskt riktigt rymligt! Detta lilla boende ligger ju strax intill restaurangen vilket varit väldigt bra för oss alla fyra medans vi försökt komma in i rutiner och fatta vilka tider som gäller för vad. Det liknar ju mycket hur vi lever och arbetar hemma i Lännäs, med boendet i anslutning till arbetet. Barnen kan alltså vara hemma och njuta sin ledighet medans vi arbetar, då vi finns nära till hands om det skulle vara något. Helgen som gick var de fullkomligt nöjda med att bara njuta tom, ledig tid med varandra och är ju numera stora nog att sköta macklunchen själva.

I skolan har de kommit otroligt bra in i gänget och det är ju vad som räknas som barn. Har man kompisar klarar man skolan! Lärarna är toppen och barnen är ju trimmade på hjälpsamhet och det har vi verkligen fått se prov på. Alvin hamnade under en stor kille på skolgården, som trots att Alvin sa ifrån brottade ner honom. Till Alvins hjälp kom en hord av sjuåringar som försvarade och skyddande omringade honom tills de nått den lärare som hade rastvakt och kunde reda i vad som hade hänt. Att lyckas förklara på engelska hur man blivit nerbrottad övergick Alvins språkkunskaper men där hade han god hjälp av sina nya vänner som snabbt pekade ut den bråkiga stora killen i femman! Jag som mamma var efteråt rädd att det nu skulle växa en klump i magen för lilleman över att vara i skolan utan oss föräldrar, men efter skoldagen sa han bara:

”Mamma. Nu vet jag att jag kan vara trygg på skolan!”

”Jaha, hur då?”

”För att jag vet att jag har kompisar som försvarar mig.”

Den största gåvan ett barn kan få. Trygghet.

Har du läst ända hit? Lämna gärna ett spår under kommentar rutan så vi får veta vem som läser och vem vi skriver för! Ett namn, en kram, ett pip eller ett hej - det är värt så otroligt mycket som respons på allt det vi delar med oss av.

1. Klicka på ordet Kommentarer här nedan, eventuellt står en siffra framför

2. Författa i rutan

3. Välj Namn/webbadress i scrollrutan Välj profil

4. Skriv ditt namn, strunta i webbadress

5. Klicka på Fortsätt

6. Klicka på Publicera

Semesterbilder av Livet före Allvaret

Lite semesterbilder från vår resa med den hyrda lilla husbilen uppe i Northland

Frihet på Karekare Beach

"Men hur funkar den här självutlösaren egentligen??"

Alvin & hans nyvunna maori-vän

Apan i palmen!

Like Father like Son
Karekare Falls

Eftermiddagsvila i regnskogen

Temat för lekarna är just nu Harry Potter,
så trollstavar tillverkas på löpande band.

Lilleman och Storeträd

När vi fyra försökte hålla händer och nå runt
stammen kom vi bara knappt halvvägs runt! Ett av
de mäktiga Kauriträden med flera hundra år på nacken.

Whangarei Adventure Park
med säkerhetssele & hjälm

Klätterbanor fem meter över marken mellan höga
tallar planterade mitt i regnskogen

Lambi Live

Efter vi lämnat åter husbilen flög vi ner till Sydön med kallare klimat men varm vänskap.

Dagens äggproduktion

Trädgårdsarbete hos Tant Ruth
i hennes vilsamma paradis

Vi hade förmånen att som familj få gräva en grop...

... fylla den med hästgödsel...

... och plantera ett alldeles eget...

... bokträd!

Södra Alperna på våren från Tant Ruths hus