Bilder av Riverstone Kitchen, dess trädgårdar och boendet vi hade de första sex veckorna

Ett litet livstecken från familjen som de senaste veckorna haft fullt upp med att "flytta hemifrån" på andra sidan jordklotet. Vi har just (tror vi) klarat utmaningen att starta ett helt hem i ett helt tomt hus utifrån fyra resväskor och en campingutrustning anpassad till ett resande liv i en Mitsubishi-van. Det har verkligen varit som att flytta ihop på nytt för Ola och mig. Ärvt, lånat, fått, fyndat, second hand och nytt i en härlig blandning. Men som en vän uppmuntrande skrev på Facebook: "Ni är ju en fena på att göra något av ingenting" (Tack Carro, det peppade oss att genomföra hela projektet)

Vi är riktigt tacksamma och glada över vad vi lyckats fått till (bilder på det kommer senare om nån vill se)

Men innan vi försöker få ner hela den fantastiska resan med att skapa ett hem härnere i bild och skrift vill vi bara lägga upp några bilder på "mögelhuset" som vi bott i de första sex veckorna. Hela unit:en är nog inte större än 40 kvadrat och där blev fort rörigt. Vi städade inte innan vi fotade - allt för att ge en så genuin bild av det som möjligt ;) För att överleva trängseln, där vi alltså stängt av ett av de två sovrummen för att vi hittade en stor stinkande mögelfläck på heltäckningsmattan under sängen, försökte vi tänka "stor husbil". Då gick det ganska bra och var faktiskt riktigt rymligt. Man kan säga att vi nästan tappar bort varandra i vårt nya hus på 260(!) kvadrat i ett plan.

Vi bodde alltså precis bredvid restaurangen i ägarnas gäst-unit. Vi har nu flyttat 13 km från restaurangen och bor närmre barnens skola, dit vi har 3 km. Barnen har närmre till allt sitt och vi tycker det är skönt med en liten resväg för att kunna frikoppla hemmet från det intensiva arbetslivet. Nu saknas bara en extra bil eftersom vi har olika arbetstider som överlappar varandra. Barnen har skolbuss precis utanför dörren.

Riverstone Kitchen från trädgårdssidan 

Restaurangens uteplats för stora bokningar

Entrén

Fotagrafen backar...

... och backar ytterligare tills famor Dot´s "skrotaffärer" kommer in i bild

Fotografen vänder sig om åt vänster...

... och detaljfotar den fascinerande kreativa dekoren skapad av Dot själv på det nu
ombyggda traktorskjulet som fanns på gården när de tog över den för trettio år sedan.
Här finns allt mellan himmel och jord att finna - allt man inte behöver som vi brukar skoja om!
Det är knappt så man hittar ut när man förvirrar sig in i prylbutikerna!

Lite trädgårdskossor om man vill ha såna istället för trädgårdstomtar!
Humor är aldrig långt borta i detta avlånga land!

Fotografen vänder sig helt om och där står vår blå van med ett släp precis utanför dörren till vårt tidigare hem.
Tänk att man sällan fotar förrän sista dagen - detta var ett av de flyttlass vi körde med nyfyndade möbler.
(Nej, skrotbilen i förgrunden är inte vår, den tillhör trädgårdsdekoren :)

Fotografen går framåt och kommer till framsidan av vår (tidigare) lilla unit

Ingången (barnens nya sängbord och sänggavlar utanför)

Man tittar rakt in på vardagsrumsköket...

... och vrider man blicken åt höger ser man "sofforna"
= barnens sängar lite skymda av hatthyllan

Genom "köket" går man in genom dörren till...

... badrummet och in genom det för att nå....

... sovrummet

 När Ola skulle dammsuga en dag flyttade han en plastad kasse med våra extra lakan som stått på heltäckningsmattan under resväskestället några veckor. Under var en vit luddig matta av mögel - så fuktigt var huset och sån kondens hade bildats under så kassen svävade 1 cm över mattan på sin bädd av mögel! Hua!!!!!

Men fin trädgård var det utanför sovrumsfönstret :)

Restaurangens trädgård med restaurangbyggnaden i bakgrunden

Lekparken i bakgrunden

Farmor Dot har designat och låtit bygga en lekborg som en början på ett
förverkligande av sin egen dröm att få bo i en riktig borg!

Construction Zone. Keep out
Hon har låtit gräva en egen sjö och i mitten bygga en egen ö.
Här är början till en massiv brygga ut i sjön. I bakgrunden syns en grävskopa som tog
"första spadtaget" till Dot´s dröm "Castle" precis samma dag som vi kom till restaurangen.
Om 18 månader förväntas bygget vara klart och Dot får flytta in med sin man Niel i "The Castle"

If you can dream it - you can do it, säger de dagligen!

Dot´s dröm som nu håller på att bli verklighet.
Damen på snart 70 år är superfrän - med chockrosa hår och ett mullrande skratt!

Körsbärsträdgården som stod i blom dagen vi kom!

En av gångarna in i trädgårdslanden
Nu kantade av pelargoner, när vi kom blommade röda tulpaner hela vägen ner! 

Örtagården

Några ord om tillvaron till slut

Först nu börjar vi kunna samla oss om att återge våra upplevelser i text. När man upplever och är aktiv ständigt, ständigt får hjärnan ingen möjlighet att bearbeta alla intryck och då kan man heller inte återge det. Man vet helt enkelt knappt själv för inget har hunnit sorteras, smältas eller bli till ord. Sedan vi kom till Oamaru den 11 oktober, har det gått i ett och gör egentligen fortfarande. Inte bara tidsmässigt utan i hjärnan. Utmaningarna har varit staplade på varandra och om nätterna har hjärnan haft fullt upp med att bearbeta det som ligger överst för att alls kunna fungera i nuet.

Vi tycker inte om att leva så. Man hinner inte med sig själv och man hinner inte uppskatta det fina man har. Man har ingen kraft att se allt som är bra utan har fullt upp med att möta svårigheter, lära sig nytt och lösa de problem som uppstår. Till slut blir man gråtig och modlös, eller avstängd och känslokall. Inget av dessa två är att föredra.

Jag hade kunnat författa imponerande inlägg om allt det fantasiska som vi möter och omges av.

Jag hade kunnat skriva hjärteskärande inlägg om alla orättvist svåra utmaningar vi tvingas stå ut med och all omänsklig press vi har på oss.

Men inget av dessa inlägg skulle kunna spegla vår tillvaro på ett rättvis sätt. Vi hoppas kunna sortera och sätta allt i perspektiv till varandra för att för oss själva kunna återge nuet under de veckorna som följer.

Sverige är ett väldigt lugnt, stillsamt och strukturerat land. Organiserat. Reglerat av regler som följs och folket enas i samförstånd.

Nya Zeeland är ett lugnt, fridfullt land som sprutar av entreprenörskap, fungerar tack vare tillfälliga lösningar och varje situation kräver sin egen regel. Samhället är organiserat med en västerländsk ram, men det lilla landet på öarna mitt i Stilla Havet på undersidan jordklotet kan inte styras homogent då ingens situation är den andres lik. Här handlar det om att tämja omgivningen (naturen) för att lyckas med vad man vill åstadkomma. Här handlar det om att alltid vara generös, positiv, hjälpsam och strävsam för att alls överleva. Den positiva kollektiva gruppdynamiken prioriteras före allt, men som grund för att det ska fungera krävs starka individualister. Helhetsresultatet är alltid prioriterat, och önskemålen om kvalité genomsyrar samhället. Men i ett land som sedan de tidiga pionjärerna och nybyggarna saknat resurser som arbetskraft, stabilt klimat, material, moderniteter och bekvämligheter är arbetssättet ofta vad vi skulle kalla ”fusk”. Men det märkliga är att när NZländarna får för sig att genomföra något görs det med excellens, enorm drivkraft, fascinerande gott resultat och i ett rasande tempo. Alla lärs upp att kunna hantera multi-tasking, ingen blir irriterad av att bli avbruten då en medmänniska behöver hjälp, utan man ser till gruppens bästa. ”Nästa gång är det jag som behöver hjälp.”

Att som planerad, svensk, organiserad bagerska – van att arbeta självständigt med egna ytor att disponera - hamna i ett restaurangkök där tre personer kan hjälpas åt att baka en kaka, för att alla vet att den snabbt behöver komma in i ugnen, är högst förvirrande och frustrerande. Att ugnen sen är full av avhuggna ankhuvuden, som ska stekas och senare kokas ihop i till en buljong, när surdegsbröden precis behöver gräddas är ingen ovanlighet… Att en kock tar arbetet ur händerna på en med motiveringen att jag ville bara ”hjälpa till” eller att jag blir ombedd att rosta biscottiskorpor när jag nyss blivit ombedd att akut göra fler pajer är förvirrande. NZländarna är lärda att se gruppens behov och arbeta utifrån det som krävs för stunden. Förmodligen för att alla omständigheter ständigt ändras, såväl i restaurangköket som i klimatet (five seasons in a day) Inget är beständigt i ett nybyggarland med ständiga överraskningar och oväntade krissituationer i en kreativ blandning. Två steg framåt och ett steg bakåt på alla områden, ständigt. Alla vet att bilar går sönder, alla stannar därför för att hjälpa till vid vägkanten. Om jag ser att min granne har ett större problem än jag i stunden släpper jag självklart det jag har för händerna och hugger i.

Teamkänslan på restaurangen som vi arbetar är den som prioriteras främst efter att få ut högkvalitativ mat, dryck och desserter till kunderna. Totalt jobbar vi 20 personer varav fyra kockar, en bagerska, fem ”kitchenhands” som diskar och sköter lokalerna, två baristor,  fem servitriser och tre trädgårdsmästare. Vi jobbar stenhårt på stående (ibland mest springande) fot nio timmar om dagen fem dagar i veckan. Lunch får man tio minuter om man hinner… Vi, Ola och jag, jobbar mindre än alla andra. Restaurangen är öppen 9-23 fem dagar i veckan och de flesta jobbar hela dagen med en paus om en halvtimme någon gång mellan kl 17-18. Då man äter om man hinner, men då ska även all dukning för kvällen ske, städning efter dagen, påfyllning, hinna-ikapp-förberedelser och andra sysslor utföras. Grabbarna i köket sitter ner högst tio minuter per dag. Vi har sagt att vi ”bara” vill jobba 40 timmars veckor för att vi även önskar ett familjeliv, och anses väldigt speciella eftersom de flesta andra jobbar 14 timmar per dag… Vi fattar inte hur de orkar!

Vi bor fortfarande kvar på gården där restaurangen ligger i en etta med kök som har campingnivå. En minuts gångväg till jobbet, men nackdelen med det är också att man aldrig riktigt kommer därifrån fast man har slutat. Imorgon ska vi äntligen få påbörja flytten till det hus vi ska hyra 13 km bort. Det ligger 3 km från barnens skola och uppe i dalen mellan snöbeklädda bergstoppar, gröna kullar och milsvida beteshagar. Vi har ledigt tisdag-onsdag från restaurangen och missar således familjetiden på helgerna. Detta är vi ganska vana vid sedan alla cafésomrar i Lännäs med öppettider på helgerna, men då har det ju bara varit under veckorna av högsäsong vi inte haft någon tid tillsammans alla fyra i familjen.

Än så länge har barnen kunnat sköta sig själva här i det lilla huset intill restaurangen under lördag och söndag då vi jobbar och varit väldigt nöjda med att bara få ha tom tid och att få prata svenska och leka med varandra. Men när vi nu flyttar vet vi inte hur vi ska lösa familjelogistiken då vi kommer vara långt ifrån dem om något skulle hända. Ett stort tacksamhetsämne är dock att runt hörnet från det nya huset bor en svensk Jenny med sin kiwi-man och deras två barn. Hon är överlycklig över att våra barn leker med hennes och hjälper henne med att lära barnen svenska, och våra barn är överlyckliga över att få tillbringa tid på en fårfarm hos dem. Idag har de varit hos familjen som heter Strachan hela dagen och kom hem bubbliga av berättelser. Vi har även träffat flera andra familjer, bla en med en ponny, som inbjudit våra barn att vara hos dem på helgerna. Englas drömscenario. Så det löser sig nog vad det lider!

Barnen stortrivs fortfarande i skolan och får fler och fler vänner. Skolan i sig jobbar väldigt mycket med gruppsammanhållning, att lära barnen att inkludera varandra i lekar och skolarbeten och pratar om empati som ett ledord. Vi ser verkligen hur bra det fungerar i praktiken och är så tacksamma. Om barnen mår bra mår alla bra! Försommaren pågår fortfarande och sommaren låter vänta på sig. Vi har fn ca 8 grader och det är kallt! Speciellt som NZ hus ju är lika dåligt isolerade som brittiska. Och försöker man stänga om sig och sätta på de få element man har fuktar huset ihop helt och det börjar mögla. Ventilation kan de inte stava till här ”Vaddå, menar ni att öppna fönstrena?” Alltså; man väljer mellan ett varmt och mögligt hus eller kallt och ruffigt hus så länge inte vädret erbjuder varmare väder. Det hus vi ska hyra är dock nybyggt och har tvåglasfönster, något som är relativt ovanligt här. Det har även en centralt placerad braskamin som förstås hjälper fint för att driva ut fukt. Huset har varit oanvänt i ett år ungefär och stått stängt, men luktar fortfarande gott inomhus – ett väldigt gott tecken!

Vi försöker fortfarande förstå och hitta runt i den närmsta staden Oamaru (ca 14 000 invånare) Försöker hitta ”våra” livsmedel, vårt favoritcafé, vart man köper strumpor, vart man hittar god ost och vart det finns rågmjöl. Det blir en eller två turer ”to town” varje vecka, annars går bilen mest mellan skolan och hemma. Jag, Ingrid, börjar kl 7 och jobbar till 16, Ola börjar efter han lämnat barnen på skolan kl 9 och jobbar till halv 6. Efter det handlar det mest om att laga mat, äta, fixa lite praktiskt, lägga barn, ta en kopp te och sen är det dags för bagerskan att somna. Ola får en timme till på kvällen att bara ha egentid på.

Bilen krånglar med batteriet och huset vi ska hyra var ju helt tomt på innehåll, så våra lediga dagar har ätits upp av att ordna med verkstad, fixa möbler och husgeråd samt försöka förstå alla papper som ska fyllas i i ett nytt land, bank, post, myndigheter, telefonbolag, skoluniformsinköp, parkeringsautomater, vilka toapapper som inte är parfymerade, vilket flingpaket som motsvarar Corn Flakes, vart man bäst köper LEGO och hur mycket det faktiskt kostar att ha barnen i skolan här. Undervisningen är ju fri men det dyker upp en massa olika kostnader varje vecka tycker vi…

Vad mer kan vi berätta? Det är lätt att få vänner eftersom vi redan tillhör ett sammanhang – skolan och restaurangen. Vi har redan kunnat bygga upp ett nätverk som gör att vi känner oss väldigt hemma här. Vi längtar inte hem, någon av oss. Än. Det kommer nog.

Vi mår bra mitt i allt, även om Ola och jag varit genomförkylda de senaste dagarna men varit tvungna att jobba ändå. Det jobbiga får oss inte att må dåligt, bara pumpa oss på energi. Alvin har en lös tand som aldrig vill trilla ut. Englas hår är längre än någonsin. Ingrid börjar bli ”grov” över axlarna och på armarna av allt knådande och kavlande. En kväll när jag skulle borsta tänderna blev jag alldeles förskräckt över bölden som rörde sig på överarmen – jag insåg plötsligt att jag fått nästan större överarmsmuskler där än min man!!! Ola har blivit en hejjare på att fixa lunchlådor åt barnen – det är som att göra utflyktsmatsäck fem dagar i veckan. Det gäller att variera sig och fixa något gott som är matigt men klarar sig utan kyl i fyra timmar.

Vi ser fram emot att få packa upp i det nya huset, särskilt saker vi packade ner i Lännäs i slutet på september. Vi vuxna ser fram emot att få ett vardagsrum att sitta i några timmar om kvällen som är skiljt från där barnen sover och barnen ser fram emot att få bre ut sina leksaker på stora golv och leka lekar som pågår flera dagar utan att behöva plocka bort varje kväll. Det ska bli underbart att få tillgång till en egen tvättmaskin och att få en liten frys igen och skönt att få börja skapa ett liv som inte kretsar kring restaurangen. Det blir nog lättare att koppla bort jobbet om man åker en bit därifrån och fylls med andra intryck. Hittills har jag, Ingrid, i drömmarna sorterat kaksorter och flyttat runt på bröddegar hela nätterna och således vaknat helt utpumpad. Snacka om att hjärnan bearbetar allt den utmanas till att klara under den vakna delen av dygnet. Det ska också blir härligt att få tillgång till en trädgård och hinna odla en massa gott inför skördesäsongen. Färskpotatis fanns det redan i trädgårdslandet så det blir nog perfekt med färskpotatis och jordgubbar lagom till julafton!

Kram på er – det var en liten rapport om nuläget. Kommentera gärna och fråga det ni undrar!

Har du läst ända hit? Lämna gärna ett spår under kommentar rutan så vi får veta vem som läser och vem vi skriver för! Ett namn, en kram, ett pip eller ett hej - det är värt så otroligt mycket som respons på allt det vi delar med oss av.

1. Klicka på ordet Kommentarer här nedan, eventuellt står en siffra framför

2. Författa i rutan

3. Välj Namn/webbadress i scrollrutan Välj profil

4. Skriv ditt namn, strunta i webbadress

5. Klicka på Fortsätt

6. Klicka på Publicera

Äntligen ett hus!

Efter två månader på Nya Zeeland och sex veckor i camping-nivå-boende på ett rum och kök precis bredvid jobbet har vi äntligen hittat ett hus vi får flytta in i nästa vecka!
http://www.southernwiderealestate.co.nz/detail?l=9657

Finare kommer vi aldrig bo - återkommer om storyn bakom alltihop, ville bara dela med oss av vår glädje.

Nu börjar jakten på att fylla huset som står helt tomt - även utan kyl, frys och tvättmaskin. Vi äger just nu bara det vi hade med oss i resväskorna. All donations welcome...

Vi behöver sängar, soffa, köksbord och stolar, vitvaror, dammsugare, sänglampor, en hink och mopp, klädnypor, trasor, porslin, glas, bestick, stekpanna, konservöppnare, visp, grytunderlägg, toalettborste, plastpåsar, glödlampor... Det är som att flytta hemifrån men utan mammor till hands och med två barn - fullt arbetande heltid med barn i skolan och endast en bil fast vi skulle behöva två. En spännande utmaning när man är pigg :) Det är otroligt vad prylar som behövs bara för att få livet att fungera! (Vi försöker vara positiva och tänka att vi kan sova på mattan med varsin kudde, men jag vet inte... bagerskan blir tillräckligt ledbruten under arbetstid - hahaha! ;)

Kök i samma del som...

... vardagsrum 1

Vardagsrum 2

Vårt sovrum med walk in closet (!)

Utsikt från vårt sovrum

Barnens (!) badrum

Vårt (!) badrum

Del av trädgården

Valnötsträd & körsbärsodling i trädgården

Det hela är så fantastiskt så vi knappt tror det själva!

Vardagen i bilder

Koncentrationsövningar för 6-7 åringar.

”Händerna på huvudet!”

 ”Håll i örsnibbarna!”

Sedan är alla barnen tillräckligt koncentrerade för att lyssna på lekinstruktionerna för  ”Fisk och havstång”. När man i leken blir tagen fastnar man på en klippa i havet och blir en vajande tång (här på NZ är de upp till fem meter långa och tjocka som läderskärp) En fisk måste komma och simma genom tången för att den ska kunna ”räddas” och flyta iväg.

Fullt ös!

Alvin och Jordan – riktiga polare

Efter gympapasset är det fullt fokus på skrivuppgifterna i klassrummet. 

Fantastisk pedagogik där man både tillgodoser och utmanar kroppens och intellektets behov. 

Alvin nere till vänster i bild.

Arbetet kretsade denna dag kring ett fågelbo klassen hittat, 

där fåglarna vävt in hår från människor i sitt bo.

”They got some manhair”

Under tiden hade mor & far en dag på restaurangen som hade mitt-i-veckan-stängt, personalens ”weekend”. Ola övade på Latte Art; konsten att hälla skummad mjölk i vackra dekorationsmönster ovanpå espressokaffet. Ingrid testade Nya Zeeländska mjöler och surdegar med Lännäs-recept som övning inför kommande produktion.

Kafferast – det bästa på hela dagen…

… med gott sällskap. 

Surdegsbröd med varmrökt lax, frisésallad från trädgården 

och gorgonzolaost och en stund vid Facebook och med mejlen.

På fredagseftermiddagar samlas hela skolan i samlingssalen för en ”Assembly”. 

Barnen radas upp klassvis utomhus och alla ska stå på sin plats innan de får gå in.

Year 2 i bild med Alvin trea bakifrån.

Man sjunger tillsammans (med ett tryck som fick mamman att fälla en tår av rördhet, vilka sångröster!) och det delas ut diplom för barnens prestationer under veckan. Alla får diplom någon gång under terminen och det finns alltid något att berömma hos var och en. Positiv förstärkning högst konkret.

De yngsta barnen sitter främst och de äldsta barnen längst bak.
På skolan går barnen mellan 5-13 år upp till Year 8.

Engla i övre högra hörnet med synligt gult på sidan av tröjan och 

Alvin i nedre högra hörnet med fingrarna på hakan.

I skoluniformen finns olika plagg beroende på säsong. De flesta har den kortärmade blågula Papakaio-tröjan, många en blågul sportjacka med tryck på ryggen över eller en blå fleece med skolans namn broderat på bröstet. Som tjej kan man välja en rutig byxkjol med knästrumpor, marinblå långbyxor eller marinblå shorts. Grabbarna kör samma långbyxor och shorts, beroende på väder. Det finns även en marinblå och gul s.k. ”rugbytröja”, vad vi skulle kalla collegetröja, som är lika populär som den är dyr…

Våra barns högsta önskan var den blåa jackan med gula längsgående ränder på ärmarna - till föräldrarnas stora glädje. Snygg och praktisk enligt mamman ;)

Den obligatoriska solhatten för utomhusbruk upphängd 

på kroken i klassrummet i slutet av skoldagen.