Familjen Hoelstad på Nya Zeeland

onsdag 25 februari 2015

Nu kör vi dubbelt ett tag

Nu är vår nya hemsida klar så bloggen kommer så småningom flytta in där! Men vi kör dubbelt ett tag - samma inlägg både här och där :)

Vi har även blivit inbjuda som nya bloggare på Vagabonds Resemagasin.

En ny spännande fas börjar lagom till hösten inleds här nere på undersidan klotet. Den bästa årstiden om ni frågar oss. Varmt i havet, färska grönsaker och frukt bakom varje krök och varmt, stabilt väder.

Sockervadd åt folket!

Så var serien om vårt liv fram till idag avslutad. Äntligen fick Engla rida och Alvin dribbla lite fotboll. Vi satt alla fyra med ett stort leende på läpparna efter sista vinjetten. Det har varit en omvälvande resa för oss att finnas i så många svenska vardagsrum under sex veckor.

En förmån.
En utmaning.

Vi har både gråtit frustrerat och skrattat högt åt det som visats. Blandade känslor. Precis som det ska vara när man delar så mycket, antar vi.

SVT lyckade på pricken knyta ihop familjen Hoelstads story till vår känsla: Äntligen Påtår på andra sidan.

Vi får många varma och glada tittarmejl. De vanligaste frågorna är nog vad många tittare undrar:
Men - hur gjorde ni??
Hur orkade ni?..
Hur klarade ni hinder och motgångar?
Hur löste ni det praktiska med hus, barnomsorg, skola, jobb, familj, vänner och kompisar...

Under fem år har vi skrivit ner hur vi gjorde, tänkte, kände och valde.
Och förra veckan kom boken från tryckeriet!
"Påtår på andra sidan" - om konsten att förverkliga sin dröm.

B E S T Ä L L

P R O V L Ä S

R E K O M M E N D E R A

Vi rekommenderar den varmt! Den innehåller det bästa vi kunde komma på, de snyggaste bilderna vi har tagit och mycket av det vi hoppas förmedla:

Nuet är allt vi har. Krama de du älskar, fånga tillfället och lev din dröm!

Själva bygger vi vidare på nästa dröm: vår foodtruck. Alvin vill ju köra igång med sin sockervaddsbusiness!

tisdag 24 februari 2015

Uppdatering av foodtruckprojektet

Idag har vi tagit ett stort steg i rätt riktning. Skönt!

På Nya Zeeland finns, precis som i Sverige, restaurangbranschens värsta fiende, trots att de själva försöker säga att de är till för vårt eget bästa. Livsmedelsverket.

I landet här nere håller de på att luckra upp rigida lagar från 1981 och i större grad tillåta kommersiell verksamhet utifrån ett privat kök. De godkänner också numera food trucks, det vill säga bilar eller vagnar som rullar runt efter behag och serverar mat där folk för tillfället befinner sig.

Men hittills har ingen kommit på idén att kombinera de två i ett och samma fordon. Förutom familjen Hoelstad.

Vi börjar vänja oss vid att det sällan finns rutor för vår entreprenöriella livsstil. Vi vill bygga ett cafékök i vår nya housetruck för att kunna försörja oss på espresso och surdegsbröd när vi reser runt på äventyr i Landet Mittemot.

I Sverige hade man sagt att det inte är genomförbart. Barnen kan nysa i sitt hem och någon kan bli förgiftad om en bacill råkar hamna i kaffemuggen med plastlock. Punkt.

På Nya Zeeland däremot uppmuntrar man ständigt nya idéer men lägger krav på den som kommit på idén att lista ut hur den ska genomföras. En mentalitet som passar oss utmärkt.

Det finns således ingen blankett för att driva kommersiell verksamhet i ett privat kök i en foodtruck som man har som hem. Detta har försenat oss sex veckor i nuläget då vi har slussats runt till varenda anställd på Sydöns myndighet för Livsmedelskontroll. Det fascinerande är att 99% av myndighetspersonerna vi talat med har varit oerhört positiva till idén och på allt sätt uppmuntrat oss att fortsätta driva vårt projekt. Trots att ingen har gjort det förut och ingen egentligen vet hur det ska göras för att bli godkänt. De vi på rad har hänvisats till har dock, efter några dagar, insett att det egentligen inte är de som har makten att ta beslutet om ett godkännande och vi har därför hänvisats vidare igen.

Efter några veckors telefonjagande har vi nu hänvisats myndighetslaget runt och är tillbaka hos den person där vi började. Han - som är lika glad för att höra från oss igen - mejlade över alla blanketter som finns, men som inte kan appliceras, och bad oss helt enkelt uppfinna en ny blankett. Så det har Ola gjort. Han är numera expert i Livsmedelslagar på myndighetsengelska och har idag avslutat ett 14-sidigt dokument som innefattar hela vår affärsidé ur ett Livsmedelskontrollerat perspektiv.

Efter 1,5 kg ansökningshandlingar för uppehållstillstånd, körkortsteori-inläsning för lastbilskörkort i vänstertrafik och läroplansbyggande för båda barnens hemskolning ser vi denna inskickade ansökan som grädde på moset. Snart så! :)

Vi firade med varsitt Ballerinakex. Lyx för bagarns barn på andra sidan klotet!

lördag 21 februari 2015

Vilka tror vi att vi är?

Regnig, mörk kväll. Den första på flera månader. Sommaren har verkligen varit underbar här nere i år. Ni vet den där goa känslan att få dra fram mysbrallorna efter veckor av shorts?

Lilleman har krupit ner i sin säng för natten och har tillsammans med pappa guppat av skratt åt komiska, fjantskrivna böcker från biblioteket. Dålig humor och helgalna berättelser har fått nioåringen att plöja böcker som aldrig förr. Grabbhumor som mamman försöker le åt men inte förstår...

Tomatplantorna utanför fönstret suger åt sig varje regndroppe och jag är övertygad av att de, liksom vi, finner vila i att slippa undan solens stekande strålar ett tag. Ikväll började vi titta på den första filmen i serien Sagan om Ringen, som faktiskt bara Ola sett tidigare, och smålog åt hur Nya Zeeländsk filmmiljön verkligen är. Hur mycket av Tolkien våra favoritplatser här nere i Landet Mittemot andas. Vi trodde aldrig att vi skulle bli hemmablinda i den storslagna naturen, som många infödda är, men insåg att vi lutar ditåt. Vad trist människan är egentligen... Det hänger förmodligen ihop med att vi knappt har tillbringat tid utomhus de senaste månaderna, hur knäppt det än kan låta. Det är vår första sommar på tio år som vi tillbringar utanför ett cafékök och ändå håller vi oss inomhus!

Men jag tror vi befinner oss i ett standby-läge. I väntan på att komma iväg i vår husbil där utomhus blir vårt vardagsrum, där köket är för litet så man sätter sig på trappan och skalar potatis. Där husbilen blir som ett skydd för natten och dagen tillbringas utanför i den miljö man parkerat sig i. Men det återstår att se. Vi människor har ju en förmåga att tänka "sen" och "om bara". Vi kanske inte alls kommer bli sådär friluftiga som vi inbillar oss att vi vill vara. Vi kanske bara kommer dra på oss mysbrallor och kura ihop oss inne i husbilen... Och fundera över varför vi skulle bo i en sån nu igen, då det egentligen bara är trångt och opraktiskt med två stora barn.

Men det är något som driver oss, vi bara måste prova. För att inte sitta på hemmet och undra hur det skulle ha varit.

Det enda vi är säkra på är att vi kommer bli överraskade. På ett eller annat sätt. Och det är nog vad som lockar oss. Det äventyrliga i att frångå det trygga och vinna det oväntade.

Food truck på gång!

Vi får många frågor om vad vi gör just nu.

Man kan sammanfatta det som att vi försöker få Livsmedelsverket

att förstå vilken bra idé det är med ett café i vår housetruck.

Det kommer gå, vi har bara inte kommit på hur riktigt än.

De letar fortfarande efter rätt blankett...

fredag 20 februari 2015

Påtår på andra sidan

Nu är vår nya bok här!

P R O V L Ä S och tjuvkika på den här länken.
B E S T Ä L L direkt hem till dig på vår nya hemsida.

Vi tog mod till oss och skrev, fotade, formgav och gav ut vår nya bok själva.
Vi har ingen egen mastodont-stor PR-maskin att nå alla härliga tittare, utan är bara några enkla entreprenörer med massa kreativitet och energi.

Du kanske vill hjälpa oss att tipsa om boken på facebook? Dela gärna från den här länken, där finns en facebook symbol. Eller berätta om den på jobbet, på gymmet eller för förskolefröken.

Det skulle vara fantastiskt roligt om våra erfarenheter kunde få fortsätta inspirera. För det är egentligen bara det vi vill: peppa andra att de klarar mer än de tror. Det är vad det mesta går ut på för oss.

onsdag 18 februari 2015

Att vara på teve

Ingrid skriver på fb:
"Idag kände jag mig bara arg, irriterad och gnällig redan när jag vaknade. Jag lever i äventyret på Nya Zeeland, men märker att jag inte har något att berätta. För jag har helt enkelt inte varit där jag är på väldigt länge. Min uppmärksamhet har under flera månader - genom kommunikation på fb, via mejl, blogg, tidningar, reportage och TV varit fäst på Sverige. Baksidan med internet. Idag bara som ett dränerande hål. Nej, dags att resa tillbaka dit det började: till hjärtat av vår lilla familj!"

Inlägget refererade till en mycket tänkvärd text av Tomas Sjödin. En kille som har tänkt.

Att dela med sig av sina livsval på SVT var lite klurigare än vi trodde. Men så har vi ju heller aldrig gjort det tidigare.

Ett TV-team följde oss när vi lämnade vårt hus i Lännäs och filmade våra äventyr under tre veckor här på Nya Zeeland. När det var färdiginspelat pustade vi ut och tänkte "Det var det. Bra jobbat, det gick ju bra!" För det gjorde det verkligen. Trots att det var några intensiva veckor och vi var nybörjare framför kameran.

Hela upplevelsen var väldigt rolig och enormt lärorik. Det var fascinerande att möta omgivningens reaktioner när man var uppbackad av ett filmteam - dörrar öppnade sig överallt och röda mattan rullades ut! 90 timmar inspelat material, varav 20 timmar i intervjusituation på en stol, tog på naturligtvis på krafterna. Att äta mat, borsta tänderna, bli regisserad att krama en kär vän igen för att kameran inte var redo, peppa barnen att ställa upp en gång till, minnas att stänga av mikrofonen när man gick på toan, försöka förklara allt från varför vi valde varandra till hur vi ser oss själva om tio år... framför en kamera... det var - annorlunda! Inte pilla näsan liksom eller säga fula ord i ren irritation.

Det överraskande momentet var nog att själva se det som visades på TV för svenska folket. Vi tycker att serien har varit jättefin och är verkligen glada för att få vara en av de fyra familjerna. Inget har visats som vi inte har sagt eller gjort, förstås.

Men det ihopklippta materialet berättar en story som vi inte riktigt känner igen. Inte felaktig, bara väldigt, vad ska man säga, regisserad. Konstruerad för att "tittarna skulle kunna identifiera sig". Det finns så mycket andra dimensioner vi skulle vilja ha förmedlat, förklarat och visat. Det har varit mycket fokus på oss som medverkar, inte så mycket visat av kontexten vi som olika familjer befinner oss i. Själva tycker vi inte att vi är särskilt intressanta. Mer intressant är det underbara landet vi har förmånen att få ha som andra hemland. Kanske hade vi hoppats att det skulle framkomma lite mer varför vi har krånglat med att pendla just hit i sex år. Och hur gott det har gjort vår familj. Hur det har stärkt oss och hur eniga vi hela tiden har varit i våra beslut. Lite drama har vi förstås fått bjuda på för att skapa spänning i programmet... Men med "bra teve" som producentens första prioritet, när 90 timmar klipptes ner till 90 minuter, har förstås det mesta fått klippas bort... De finaste och maffigaste bitarna om någon frågar oss.

Lite är det som att se sig själv som skådespelare i dokumentären om sitt eget liv. Det har varit en utmaning att i en så omvälvande fas av sitt liv lämna sin story i händerna på andra. Samtidigt väldigt intressant att se sin egen familj ur någon annans synvinkel. Det var som att kameran filmade oss när vi upplevde, istället för att filma det vi upplevde och ville dela med oss av. Kanske hade vi önskat att mer vara guider och inspiratörer till en annorlunda livsstil än att själva stå i fokus?

Så här i avslutningen av TV-serien finner vi oss ändå lite vilsna.Vi satte ord på upplevelsen idag och fann att vi liksom har levt vår vardag genom Sveriges ögon under en lång period - egentligen sedan i september - och tappat bort vår närvaro i nuet. Liksom glömt att vi faktiskt befinner oss där vi drömde om att vara.

Vi har hittat husbilen som vi sneglat efter sedan vi var nygifta. Vi har inget som binder oss varken materiellt eller tidsmässigt. Vår enda utmaning är att försörja oss, och eftersom vi har dragit ner på de flesta utgifter man normalt har så tror vi att vi kommer fixa det. Har vi kommit så här långt så ska nog det sista också falla på plats. Vi behöver bara hitta tillbaka till den där innersta kärnan - till det som drev oss att våga följa drömmen från början.

Vi ville nog bara dela med oss av att det ryms så mycket mer bakom kameralinsen. Att vi just nu känner oss lite vilsna mitt i vår beslutsamhet. Lite ensamma mitt i vår generösa exponering. Lite rådvilla mitt i vår framtida möjlighet och lite förvånade över att vi har glömt det viktigaste: att ta hand om varandra.

En fin vän skrev idag som kommentar på facebook-inlägget:
"Idag är en bra dag till att förändra, eller hur?"
Så sant. Så det ska vi göra. Vi börjar med att fika, det funkar alltid!