Efter kamerans slutat rulla, del 1 av 2

Vad hände egentligen när kameran slutat rulla och det sista var filmat för serien Familjer på Äventyr? Producenten för hela produktionen mejlade just : "Vart jag än går får jag ständigt frågan om vad som händer nu och hur ni har det."

Vi har bestämt oss för att skriva ikapp för att sedan kunna låta er följa med på äventyret i nuet.

DEL 1 av 2

Oktober
Det är nu tre veckor det sista avsnittet sändes på SVT1 och tittarna lämnade oss vid havet på fårfarmen Te Hapu. I själva verket var det i oktober 2014. Några dagar efter att seriens avslutningsscener spelats in på de gröna kullarna sammanstrålade vi med TV-teamet i byn Takaka för att filma några kompletterande scener. Engla på sin ridlektion, Alvin och Ola som spelade fotboll med fårhunden, några sista intervjuer och den fejkade pizzalunchen som till slut hamnade i avsnitt fyra.

När producenten strukit allt på sin lista delade vi en sista kopp kaffe med filmteamet efter tre veckors intensiv dygnetruntsamvaro. Intrycken var många, känslorna i oordning men själen glad. Med 90 timmars inspelat material i bagaget rullade producenten, kamerakillen och ljudteknikern iväg i den hyrda RAV4 strax före skymningen. Vad skulle hända nu? Helt plötsligt var vi lämnade ensamma med vår ovissa framtid.

Minns ni scenen där vi letade efter tillfälligt arbete på en anslagstavla och hittade jobb på the Wholemeal Café? I själva verket satt den tavlan inne på the Wholemeal och scenen var högst regisserad för att producenten skulle få ihop storyn. Lappen som egentligen fångade vår uppmärksamhet löd "Housetruck For Sale". Återigen hade the Wholemeal Café - högst oväntat - gett oss en ny vision för framtiden! Husbilen som var till salu stod parkerad ett kvarter bort och när inspelningarna var avslutade vågade vi oss dit.

Vi konstaterade två saker: det var våra drömmars husbil och den var på tok för dyr. Istället försökte vi koncentrera oss på verkligheten. Så här någon vecka in i oktober reste vi som planerat ner till vårt hyrda hus på kullen i Oamaru och barnen började skolan nästföljande måndag. Vardagen gick igång med simskola, lunchlådor, veckohandling, tvätt och läxläsning. Ola skrev resereportage till svenska tidningar, Ingrid skrev på vår andra bok och vi pustade ut i stillheten på farmen.

November
Oktober passerade och ingen av oss nämnde husbilen. Men till slut uttalades det vi alla gick och ruvade på: Husbilen var vårt drömhem och vi bara måste våga satsa!

Vi skulle bli tvungna att ta ett lån, och behövde således sätta oss in i den Nya Zeeländska bankpolitiken. Så det gjorde vi! Vi översatte bokslut till affärsengelska, fixade bankintyg som referens och lärde oss om Nya Zeelands skyhöga räntesatser. Förstod - efter många initierande ja som vändes i nej - att vi inte kunde få huslån för ett hus på hjul, inget billån för en lastbil med hus på flaket och att vi inte kunde få företagslån till en foodtruck eftersom vi skulle bo i den. I flera veckor arbetade vi heltid med att knäcka frågan och var nära att ge upp. Då skrev en vän på Facebook: "Det finns en dold dörr. Stanna upp och titta noga"
En enkel mening, men så avgörande. I vår iver att lyckas hade vi helt missat lösningen. När vi varsamt knackade på den dolda dörren så öppnades den!

Under hela bankhistorien i november levde vi med stressen att någon av de andra spekulanterna skulle nypa husbilen före oss. Alla andra hade dock samma finansieringsproblem som vi, och husbilsägaren hann bli desperat och sänka priset med en tredjedel. Som hittat! Vårt lånelöfte räckte precis och vi kommer aldrig glömma telefonsamtalet den eftermiddagen i november: "Vi tar den! Vi har pengarna. Vi för över en handpenning på studs!"

December
Husbilen var äntligen vår! Men för att kunna hämta vårt nya hem behövde vi ta lastbilskörkort. Så det gjorde vi! Under december tentade vi av körkortsteori för lastbil på engelska i vänstertrafik. Och lärde oss att lasta en långtradare ifall vi nu mot förmodan skulle behöva kunna det vid senare tillfälle. Rear overhang, tandem axle, secure load against headboard, Gross Vehicle Mass, flush lane, exhaust break… Vi tog en intensivkurs med körlektioner för att till slut klara vår uppkörning för lastbilskörkort.

Innan vi vågade köra hem vårt nya hem strax före jul övernattade vi på en camping. Vi behövde förstå hur man kopplade gasen, vattnet, solcellerna, avloppsslangen och växlingsspaken. Så det gjorde vi! Övade på hur man backar en tio meter lång housetruck, parkerar på en stormarknadsparkering och parerar rusningstrafik genom storstan en lördagseftermiddag strax före jul.

Med husbilen parkerad hemma på farmen var lyckan stor! En kringresande äventyrlig framtid i ett av världens vackraste länder låg inom räckhåll för familjen. Men för att säkerhetsställa barnens skolgång behövde vi lära oss allt om home schooling. För att inför myndigheterna kunna garantera barnens utbildning måste man skapa en individuell läroplan för varje barn och få dem godkända av Nya Zeeländska Skolverket. Så det gjorde vi! Genom djupstudier av den Nya Zeeländska läroplanen författade vi två egna. På myndighetsengelska med alla de rätta termerna. 52 884 tecken byråkrati. På självaste julafton kom brev från Skolverket och "Exemption for homeschooling" med posten.

Fortsättning följer i morgon i del 2