Riverstone Kitchen

Ett mögligt hus är bättre än inget hus, försöker vi övertala oss själva en dag som denna när regnet öser ner och vi sitter runt den lilla, lilla kupévärmaren och försöker föreställa oss att den är en varm och skön braskamin. Vi har nått vår slutdestination och står inför den spännande utmaningen att hitta vårt nya hem, börja skolan och nya jobb.

Vi bor i en liten sidobyggnad till huvudhuset på gården där restaurangen Riverstone Kitchen ligger och vi har ledig helg innan allvaret börjar på måndag. Det där med ventilation i kombination med isolering är inte detta lands starka sida. Vi skojar om att många hus är som att bo i en plastpåse, lufttätt med tunna väggar. Man måste vädra för att få luften att cirkulera men då blåser man liksom ut den lilla värmen man lyckats prestera med de mobila värmeaggregat som erbjudes. Eller så kan man välja att behålla lite av värmen innanför de tunna väggarna och dragiga fönsterrutorna, förlora syret och leva i kondens.

Idag skulle vi flytta Alvins säng inuti det lilla Granny´s House som vi bor tillfälligt, för att optimera lek-yta åt barnen på golvet. Under sängen låg en stor, tung spegel med viktoriansk guldram och jag försökte putta tillbaka den under sängen på dess nya placering. I huset fanns redan första gången vi steg in en tung mögeldoft som jag, Ingrid, försökte bortförklara med att jag alltid är överkänslig så fort det är minsta fukt i något rum. Jag hade bestämt mig för att jag, när vi väl kom fram, skulle öva på min härdighet och inte vara överhysterisk vad gäller bekvämlighet. Öva på förnöjsamhet och vara tacksam i det som skulle komma att bliva oss givet, inte ha för stora krav eller bli för besviken… Men i heltäckningsmattan där spegeln legat var där en levande mögelfarm. Hua, vad det stank! Ola, som är av en mer härdad släkt än jag, brukar sällan höja på ögonbrynen men vände nu i dörren av obehag! Så fuktigt är alltså huset; om man låter något ligga länge på heltäckningsmattan möglar det under. Svensk standard kanske har en poäng i alla fall, det handlar nog inte bara om bekvämlighet, tänker jag. Senare fick vi, av en annan anledning och i ett annat sammanhang, reda på att det är oerhört vanligt med astma hos barn just p.g.a. den undermåliga ventilationen och obefintliga isoleringen i Nya Zeeländska hus. Vi flyttade ut båda barnens sovplatser till bäddsoffan i vardagsrummet och har stängt dörren till det mögliga rummet. Den tunga huvudvärken lättade något, men det känns ju inte helt OK att sova vidare här lika länge som vi tänkt; två-tre veckor…

Men imorgon blir det säkert strålande sol och vi kan vädra hela dagen! Ösregn har aldrig piggat upp någon, men det som ska ner ska väl ner. Det gör dock inte en familjs motståndskraft större. I vår gråtiga trötthet försöker vi ändå tänka tacksamhetens tankar över att vi inte tältar!

Gårdagen, fredag, och dagens lördag har vi använt till att fråga runt efter tillgängliga hus att hyra och även varit på en och annan visning. Tyvärr finns bara ännu mögligare hus utan möbler (något opraktiskt då vi inte fick med oss sängar och köksstolar i våran 25 kg packning på flyget) eller hus precis vid stora vägen där man väcks av långtradarna under natten… Lägenheter existerar knappt på NZ, alla bor i hus. Vi har varit i kontakt med tio fastighetsförmedlare, och vidare följt femton trådar av tips utan napp. Ikväll misströstade vi en aning (läs grät uppgivet), men imorgon ska vi bege oss till en kyrka för att fortsätta fråga runt. Vi behöver ju bara ett hus, försöker vi tänka… Vi trodde ärligt talat att det skulle vara enklare.

I torsdags lämnade vi Tant Ruth och hennes ljuvliga hus i Wanaka efter att fått hedersuppdraget att plantera ett träd på hennes mark. Hon ville att vi som familj skulle känna att vi hade något som växte hemma hos henne, så att vi alltid skulle känna oss välkomna tillbaka – om inte annat så för att se hur trädet växte sig stort och starkt. Hon gav oss en bok att plantera, ett träd som hon tänkt ut trivs både i Sverige och på NZ. Vilken omtanke, vilken vänskap, vilket förtroende. Vi blev rörda till tårar och tog uppgiften på största allvar, alla fyra.

Tant Ruths paradis i höstas (mars)
Nu blommar alla fruktträd och påskliljorna!

I fjol när vi anlände den första dagen till vår nya arbetsplats på the Wholemeal Café hade vi nog alla fyra lite förhoppningar om vilket bemötande vi skulle få. När vi till slut nådde fram efter så lång resa, som det ändå är från Sverige för ett säsongsjobb på sex veckor i Golden Bay, tänkte vi att det skulle kännas gott med en kopp kaffe och ett ”Hej, välkomna!”
Vi kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på vad det var som hände, men vi har ett starkt minne av den besvikelse vi kände över att betala fullt pris för vår första kopp kaffe. Vi fick inte ens personalrabatt och ingen kom för att sätta sig ner ens en minut för att visa oss en aning respekt. Så här efteråt kan vi se att mycket av atmosfären på den arbetsplatsen gick i samma ton. Inte bara mot oss, utan det var ett tråkigt sätt de hade mot varandra. Det var en tuff period att gå igenom men till slut mötte vi mycket av gott hjärta bakom den för oss väldigt udda fasaden. Säsongen i fjol blev väldigt bra till slut och vi lärde oss mycket, men visst var det hårda läxor att lära. Med detta som bakgrund har det i vår familj blivit ett stående skämt huruvida vi i år skulle få betala för kaffet på vår blivande arbetsplats eller ej. Vi har tillsammans diktat upp de mest ovälkomnande sätt vi kunnat föreställa oss att vi skulle få på Riverstone Kitchen, mest för att få lite självdistans men också för att undermedvetet försöka förebygga en eventuell besvikelse.

Efter alla förberedelser praktiskt, psykiskt, fysiskt, ekonomiskt, mentalt, själsligt och andligt inför utmaningen att för sju månader flytta hit som familj går det dock inte att komma ifrån att första intrycket och bemötandet på Riverstone skulle komma att ha enormt stor betydelse för oss alla fyra, som familj och som ”team”. För det är så vi känner oss – som ett team som måste hålla ihop genom allt och som är ganska ensamma fast tillsammans om denna utmaning.

Ola bestämde sig för att ringa om tisdagen för att säga att vi planerade komma kommande torsdag. Han fick tag på Monique mitt i lunchrushen på restaurangen och det blev ett ganska goddag-yxskaft-samtal som ändå slutade i att hon förstod att och när vi kommer. När man reser med barn utgår den mesta planeringen utifrån hur och vad man ska äta när. Vi skulle äta macklunch hos Ruth innan vi åkte våra tre-fyra timmar ner mot Oamaru och tankarna den morgonen cirklade således kring hur vi skulle lösa maten på kvällen. Vi visste att vi skulle köra genom landskap utan minsta affär och behövde i så fall proviantera redan i Wanaka om vi skulle laga mat på kvällen. Jag tänkte försiktigt inne i huvudet att vi kanske, kanske, kanske kunde hoppas på någon servering av våra värdar när vi kom fram; det skulle ju underlätta något enormt.

Ola valde att efter lunch ringa och bekräfta tiden vi skulle komma - något som ju uppskattas eftersom planer ofta ändras när man reser - och kolla läget lite försiktigt kring matfrågan om det alls skulle passa att fråga. Monique bad oss å det bestämdaste att inte äta något innan vi kom till kvällen utan att vi skulle åka direkt till restaurangen där de skulle vänta på oss med en god middag! Vi som skämtat om att vi skulle behöva betala vårt kaffe och laga mat på gasolspisen i bilen till kvällen brast båda ut i gråt efter det telefonsamtalet – i lättnad och i överväldigande tacksamhet över insikten att våra nya arbetsgivare, Bevan och Monique, på detta sätt bekräftade det vi hört, anat, inte vågat tro på men nu förstod var sant:
Vi skulle få mötas av en genuin generositet med en självklarhet som fick hjärtat att ömma!

”Huset är bäddat med rena lakan och ”we can´t wait to finally meet you!”

Det var en lugn kväll på restaurangen, tydligen en av väldigt få, så till och med Bevan, som för kvällen var förstekock, hade tid att sitta ner i timmar och mötas, prata, äta och dela nuet. Barnen Noa och Jordan, 7 respektive 5 år, hoppade uppochner av förväntan när vi anlände och de klarade knappt av mamma Moniques förmaningar att bete sig väluppfostrat. Det var förberett för oss två familjer att tillsammans sitta ner vid dukat bord mitt i kvällsserveringen på den fina gourmetrestaurangen. Det var dukat med finaste bestick, tygservetter, vinglas och tända ljus på vårt reserverade bord och servitriser servade oss med menyer och vinlistor. Kvällens special var Spring Lamb men vi var fria att beställa vad vi ville från menyn. Vår familj var i glädjechock – så fin middag har vi aldrig ätit på restaurang någonsin! De fyra barnen, våra och deras, betedde sig som om de tillhörde själva kungafamiljen – vi gapade över våra barns förmåga att lägga servetten i knät, äta fint med kniv och gaffel, le på rätt ställe, för att sedan på barns vis lyckligt fladdra i väg till restaurangens lekpark mellan huvudrätten och desserten och leka med sina nyfunna engelsktalande vänner!

Bevan & Monique

Vi mötte en sådan respekt och en sådan generositet att vi var alldeles omtumlade, och är nog fortfarande.

Vi var, och är, otroligt imponerade över hela restaurangens karaktär där upper class på ett så naturligt sätt kombinerats med rustikt stensatt öppen spis, slipat betonggolv, avslappnad klädkod och en genuin enkelhet i maträtternas komposition.

”Simple but real” är Bevans ledord och de rimmar så otroligt väl med hela vår familjs livsfilosofi.

Kunde vi komma mer rätt?!

Eftersom vi inte riktigt hunnit proviantera innan vi anlände var det (tydligen!) självklart för våra värdar/blivande arbetsgivare att bjuda in oss på både restaurangfrukost och middag även dag två. Vilken otrolig gåva för några fattiglappar från Sverige som är vana vid konservburksliv och man-tager-vad-man-haver-farm-liv under resorna till NZ.
”Det är väl självklart att ni ska utnyttja oss så mycket som möjligt nu när ni bor här precis intill!”

Alltså den chokladtårtan, eller den egentillverkade björnbärssorbén. För att inte tala om vinet från nästgårds eller lammköttet som smälte i munnen… Äggröran till frukost på oranga äggulor eller den rökta, gravade laxen det nybakade ciabattabrödet klätts med på brunchtallriken var obeskrivligt god. Och kaffet… oj, oj, oj. Tänk att de tror att VI har något att bidra med här – är det inte nästan för bra för att vara sant??!

Här precis som överallt på NZ har varandet visat sig som oerhört kontrastrikt. Upper class kantas med spartanskt 40-tal, nybyggarfattigdom och ur svensk synvinkel opraktiska lösningar. Saker som för oss stavas elementärt anses här inte vara av större vikt. Rätt eller fel kan diskuteras, t.ex. mögel under sängplatsen eller hus utan förmåga att behålla den värme man använt el för att producera… Det ska bli spännande att få forma ett eget hem efter eget huvud och se om våra svenska teorier funkar att realisera i praktiken här downunder.

Lite bakgrund till Riverstone Kitchen för den som är intresserad:

1984 flyttade Bevans föräldrar hit till North Otago med sina barn och med ambitionen att konvertera traditionellt fårfarmlandskap till ett farmlandskap för mjölkproduktion. Ingen trodde de skulle lyckas på den steniga, torra ofruktbara marken, men idag prunkar trädgårdar, frodas välmjölkande kossor och familjens välrenommerade restaurang i området. Bevans föräldrar äger idag 7 farmer runt den mark de köpte först och Bevan själv med hans fru startade restaurangen Riverstone Kitchen för 6 år sedan på farm nummer ett, således med hjälp och stöd av den äldre generationen. Restaurangen har sedan dess vuxit till en välbesökt åretruntverksamhet med 17 anställda vara tre trädgårdsmästare som jobbar för att driva fram så mycket egenproducerade grönsaker som möjligt. Restaurangens vin, ägg, fläskkött, bär, potatis och lamm, för att bara nämna några av alla kvalitativa råvaror, kommer från namngivna, lokala småproducenter och spårningen av matens ursprung är en av de viktigaste grundstenarna för Riverstone genom Bevan och hans fru Monique.

Själva har paret två barn, varav deras äldsta kommer gå i samma klass som Alvin, vår yngsta. Vi har inte hunnit spendera så mycket tid tillsammans som familjer än, men de få timmar vi haft har vi klickat väldigt väl. Vi kan som familj verkligen dela deras sätt att leva familjeföretagsliv och vi har stor förståelse för varandras drivkraft som entreprenörer parallellt med stark önskan om rik familjetid. Familjetid både genom att arbeta tillsammans som par men även viljan att inkludera barnen i den livsstil man valt som egenföretagare.

På måndag börjar våra barn sin engelskspråkiga undervisning på sin nya lilla byskola. Engla börjar femman, mot fyran hemma, och Alvin börjar tvåan, mot ettan hemma. Idag kom Monique med två skoluniformströjor som de lyckligt och stolt bar hela kvällen! Engla är så nöjd över att hon ska få den lärare alla benämner som skolans bästa och Alvin känner sig trygg med att få gå i samma klass som Noa, Bevan och Moniques 7 åriga dotter. I hans klass finns tydligen två andra barn som inte heller har engelska som sitt modersmål, vilket gör oss som föräldrar lite trygga i frökens tidigare erfarenhet av barn med engelska som andraspråk. Skolan har haft två veckors lov de senaste veckorna, så vi får vara med på uppstarten av termin fyra som pågår i tio veckor fram till sommarlovet runt jul. Vi tjuvkikade in i klassrummen häromdagen och barnen är väldigt glada och förväntansfulla över vad som komma ska. Lättnaden hos oss föräldrar är enorm, då tongångarna inte var lika positiva på hemmaplan i Sverige. Men samtidigt kan vi förstå att barnen inte riktigt kunde ha några förväntningar innan de fått se eller möta något konkret från skolvärlden här på NZ. Vi föräldrar försöker nu förstå vad de andra barnen har i sin lunchlåda, vilka skor som passar skoluniformen och om skolbussen passerar där vi bor. Så fort barnen känner sig trygga i sin nya miljö kommer vi vuxna ”skolas in” i våra nya roller på restaurangen. Idag fick vi lite klädkoder, vi gick igenom schemaupplägg och pratade visioner kring våra båda tjänster. Till en början blir det förstås en massa att lära men sedan uttrycker Bevan och Monique att de förväntar sig att vi bidrar med vår kunskap. Vilket utbyte det kommer att bli!

Vi ser framför oss att vi kommer ha fullt upp med bara skola och jobb och ber, hoppas, och letar därför nu efter ett tryggt hem där vi alla fyra kan trivas, vila, tanka ny energi och ha familjetid. Vi behöver ju bara ett hus – hoppas vi kan få nya ledtrådar imorgon.

Har du läst ända hit? Lämna gärna ett spår under kommentar rutan så vi får veta vem som läser och vem vi skriver för! Ett namn, en kram, ett pip eller ett hej - det är värt så otroligt mycket som respons på allt det vi delar med oss av. U-Å, du är bäst på det :)

Mera bilder

Albert Park i Auckland

Auckland CBD

Surf Café i Piha

Karekare Beach från introscenen i filmen The Piano

Körsbärsblom i Matakana Village

Kaffesällskap

Lekfulla delfiner framför båten!

Kaffepaus från catamaranen i Bay of Islands

Flygresan från Auckland ner till Sydön över Södra Alperna

Queenstown till Wanaka

Svenska Pernilla, Nya Zeeländska Andrew och deras tvååriga George bor i Nangiala. Fruktdalen Teviot Valley är i alla fall så likt det kan bli denna årstid. Överallt blommar fruktträden och däremellan skuttar nyfödda lammungar. 

Ettrick i Teviot Valley

Pernilla hämtade oss med deras blå lastbil på flygplatsen i alpstaden Queenstown och vi tog en lunch efter flygturen på det McDonalds som måste ha världens vackraste utsikt. Natten till lördag då vi landade där nere i söder hade snön åter lagt sig som ett täcke över bergstopparna och utgjorde en vacker kontrast mot den klarblå himlen och den vårklädda marken. Sydöns alla träd är just nu i stånd att slå ut, björkarna har musöron, popplarnas vinröda knoppar börjar skifta i skira ljusgröna blad. Påskliljor och tulpaner färgar rabatterna, hagarna får nytt gräs i takt med att lammungarna föds, och maskrosorna färgar fälten med sin solgula nyans.

Vår i Wanaka

Man brukar säga att Nya Zeeland ofta kan erbjuda Five seasons in one day, något vi sannerligen upplevde denna lördag. Morgonen startade, som beskrivet i förra inlägget, i subtropiska Auckland med ösregn. När vi steg ur flygplanet 200 mil söderut mötte oss en tregradig kall, torr vind som chockade såväl oss som vårens blommor, medan stark sol från blå himmel värmde våra ansikten. Resan från Queenstown ner mot Cromwell, Alexandra och slutligen genom Teviot Valley till Roxburgh är en upplevelse i sig själv. Alperna finns som bakgrund på varje konstverk längs resan, denna dag pudrade av nykommen snö. Det gyllengula tussockgräset på de torra slätterna kontrasteras av enorma klippblock på de släta gröna kullarna, den mäktiga Clutha River med sitt turkosa, forsande vatten och de vindskyddade dalarna med nybeskurna vinstockar på de milsvida vingårdarna. Halvvägs genom skådespelet nådde vi dramatikens kulmen med en rungande snöstorm! Några mil senare regnade det bokstavligt talat horisontellt och Pernilla fick krampaktigt hänga sig fast vid ratten för att hålla oss kvar på vägen. Dagen efter njöt vi påtår i trädgården i 20 gradig sol, bar bringa (på vissa) och barfotalek i gräset (av andra). Aprilväder i kubik!

Pernilla tog oss med på en oförglömlig vandring i äppelgården, där hon arbetar. Vilken vacker vy! Vi som är stolta över våra tre äppelträd hemma i Lännäs var förstummade av rad på rad med välansade träd, alla översållade av väldoftande äppelblom. Det var en fantastisk upplevelse att höra henne berätta om trädens olika grenvinklar, beskärningstekniker, produktivitet, radavstånd, blomningsfaser och estetik! Hon gav varje träd vi passerade en presentation född ur passion och hon förklarade hur hon i sitt jobb ser på varje träd som en ny utmaning, en ny individ värd sin uppmärksamhet för rikast skörd.

I Pernillas äppelgård

Vi hade turen att checka in på ett vandrarhem där vi hade det enorma huset helt för oss själva i tre nätter i Pernilla, Andrew & Georges grannby Roxburgh. Brasan sprakade välkomnande i vardagsrummet när vi kom och det fanns möjlighet att värma de andra rum vi ville vistas i. Något som ofta är sällsynt på Nya Zeeland, trots det relativt kalla klimatet så här långt söderut. ”Papp-hus” brukar vi kalla den Nya Zeeländska byggstilen, ganska mycket att likna vid den brittiska utan varken isolering eller flerglasfönster. Som svensk inser man hur för givet vi tar uppvärmda inomhusmiljöer! Under våra tidigare resor hit ner har vi ju prickat in de varma sommarmånaderna, men får nu prova på att sova med fem täcken, varmvattenflaskor och långärmat för att hålla värmen under natten… Efter en vecka i husbil var det en härlig lyx att få sprida ut sina tillhörigheter, njuta en nyrenoverat kök med alla faciliteter och att som olika familjemedlemmar återta lite integritet vid att spendera tid i olika rum. Vi fick också gott om tid med våra goa svensk-nyazeeländska vänner, gott om sömn och gott om fika! Pernilla berikades med en bit av moderlandet genom Löfbergs Lila, Ahlgrens Bilar, Nordvärmlands hjortonmarker och ett ”Sommar-änglaspel” med roterande röd stuga, gran, fiskesjö, sol och moln ovan det brinnande teljuset. Vi berikades med nygräddade plättar, varmt välkomnande, känsla av tillhörighet, te i solen på deras veranda, mumsig middag, lustfyllda babbeltimmar och lek ”sysslingarna” (George, Engla & Alvin) emellan.

Pernilla, Giggles, Engla, Ola & Alvin vid Clutha River

Vi har beskrivit det tidigare men gör det gärna igen; familjen Pernilla, Andrew & George samt familjen Hoelstad hjälper varandra på ett praktiskt, känslomässigt, kulturellt och förnuftsmässigt plan knyta samman två världar belägna på var sin sida av vårt jordklot; Sveadala och Nya Zealand, som i vår gemensamma svär byggs ihop till landet Nya Svealand.

Pernilla, George & Andrew

Det var spännande att få återkomma till deras nyförvärv; marken som rymmer alla deras drömmar inför framtiden och huset de så innerligt gjort till sitt eget. Sist vi besökte dem i mars hade de precis köpt fastigheten och var i stånd med att få flytta in. Så mycket har hänt sedan dess och de har verkligen lyckats sätta sin egen prägel på stället. Deras kreativa ådra har fått ett utlopp och planerna smids ständigt på hur både hus, verkstad för Andrews stenhuggeri och tomten ska optimeras. Hönsen var på plats, rabatterna började ta form och en verkstadsbyggnad var på plats. Det känns riktigt bra att vi nu bara har ett par timmars bilfärd mellan varandra de nästkommande sju månaderna!

Kenwood Chef & Chef George

Sysslingar i skymningen

På vår första dag på vår första resa i januari 2010 köpte vi vår älskade bil, som tagit oss upp, ner, in och ut på alla äventyr runt Nya Zeeland och som många gånger varit vårt bo, då vi kunnat sova i vår 4-hjulsdrivna Mitsubishi Delica. Varje år har vi lämnat den i goda händer hos någon bekant på olika farmer, och vi har lyckats sparka igång den år efter år. En riktig trofast vän har den blivit, även om vi nu har växt ur den en aning och barnen blivit för långa för att sova på bredden framme i framsätet med fötterna under ratten! Sedan vi lämnade NZ i mars har bilen fått övervintra (då det ju är vinter på NZ när Sverige har sommar) i packhuset på äppelfarmen där Pernillas arbetar. Hon och Andrew hjälpte oss att ta bilen till besiktningen innan vi kom ner till dem och för första året gick den igenom utan anmärkning! En aning hostig fann vi vår dieselvän häromdagen när vi försökte väcka den till årets uppgifter, men det gick bra efter väna strykningar över ratten och glada tillrop från barnen i baksätet. Nu är batteriet uppladdat, bilen fulltankad och vi känner oss fullkomligt hemma på vänster sida av körbanan igen.

Dagarna i Roxburgh bland blommor och lamm gjorde oss gott men vi känner fortfarande att vi liksom är på väg. Vårt mål med denna resan är ju att komma fram till ”Granny´s House” på farmen där vår blivande arbetsgivare byggt upp sin ”veggie-garden for local produce to the restaurant”. Riverstone Kitchen har ett tjugotal anställda, varav tre trädgårdsmästare och där kommer vi, Ola och Ingrid, utöka arbetsstyrkan som barista respektive bagerska under de nästkommande sju månaderna. På farmen finns alltså ett gästhus, det som tidigare var farmors/mormors hus på farmen då hon drog sig tillbaka och den yngre generationen tog vid. På farmen bor fortfarande tre generationer och det är de som är jämnåriga med oss; Bevan & Monique, som sedan fem år driver gourmetrestaurangen vi ska jobba på. Våra barn kommer gå i skolan med deras båda så förutsättningarna för att vi ska kunna hitta ett fint sammanhang på vår nya boplats känns goda. Det är sagt att vi får bo i Granny´s House tills vi hittar något eget att hyra i närheten och imorgon ser vi fram emot att styra kosan mot Sydöns östkust och Oamaru.

Resvägen mellan Roxburgh och Oamaru kan köras på två sätt. Antingen tretimmarsresan "endast" över slätten via massa gröna kullar och sedan vidare längs havet på State Highway 1
eller
längs Clutha Rivers mäktiga dån, genom vingårdar, upp till Wanaka där sjön ligger blank mellan obeskrivligt vackra bergsformationer, vidare genom… äsch, det är så vackert att orden inte räcker till. Tänk er de vackraste fem miljöer ni någonsin sett vykortsfoton på åså kombinerar ni dem på en tretimmarsfärd. Typ så. Den valde vi denna gången. Mitt på sträckan bor dessutom vår vän Tant Ruth och hennes kaninjägare till hund Homer.

Hon välkomnade oss även denna gång med öppna armar och vi har fått ännu en själslig påfyllning genom goda möten, roliga samtal, njutbara glas vin och härliga promenader. It´s all about people och nåden att få återses. För oss handlar Livet om att mötas, att dela, att uppleva med sinnena på skaft och att lära sig något nytt. Varje människa kan man lära sig något av, varje möte som sker i ömsesidighet berikar själen och varje återseende övertygar en än mer att avskedets tyngd uppvägs med råge.

Tant Ruth & hennes två...

... tvillingbarnbarn

När vi ändå var i Wanaka passade vi på att titta in till Zoe & Pete, som håller på att starta upp ett pepparkakshusbageri(!) med skandinaviska influenser. Finns det något härligare än människor som fulla av passion lever sin dröm, kämpar och stretar, skapar och visionerar för att leva och göra som de innerst inne önskar? Zoe hade beställt en svensk kruskavel, pepparkaksformer i form av älg, dalahäst och ängel av oss så dessa gåvor lämnade vi över från våran packning. I två år, genom med- & motgångar, genomlevda sjukskrivningar och förnyat hopp, har de renoverat och byggt upp sin ändamålsenliga lokal. De skulle dagen efter vårt besök få det sista godkännandet av myndigheterna för att köra igång företaget inför julrushen, och blev i samband med detta ombedda att få fram det papper som bekräftar att fastigheten är godkänd för livsmedelshantering. En rutinsak som de frågade sin hyresvärd efter att få kopia på, men som de då förstår att han INTE HAR! I två år har de betalt hyra, visserligen låg, men med siktet inställt på att öppna denna verksamhet vilken vecka som helst. Hyresvärden fick, samma dag som vi var där, kalla fötter och vägrar nu att registrera fastigheten på det sätt som behövs. Vi kunde inte annat än känna med dem och dela med oss av våra umbäranden med vårt eget företag, dess alla motgångar, myndighetsstrider och hårda besked.

Återigen handlar Livet om att dela, om inte annat bördan av och sorgen över grusade förhoppningar. Allt detta hände igår, och Ola tittade förbi dem under eftermiddagen idag. De hade redan hunnit gråta, bearbeta och fatta nytt mod. De kunde redan se många ljuspunkter med att vara tvungna att hitta en ny lokal och vi kan inte annat än inspireras av deras beslutsamhet och förtröstan på att det finns en annan väg som är bättre. Vi delar vår tro med dessa våra vänner och kunde dela ett ledord med dem, ett som vi själva blivit givna. ETt ledord som ofta bär oss genom osedvanligt svåra utmaningar då vi ligger på våra knän och ber Gud om hjälp.

God has three different answers to our prayers

1.Yes

2. Not yet

3. I have something better in mind for you

Tänker man efter så stämmer alltid ett av alternativen. Alltid. 

Bay of Islands till Queenstown

Känslan är häftig att köra in husbilen på Beachside Holiday Park och se barnen, tre år äldre, skutta ur bakdörren och kliva rakt in i samma lek som de pausade när vi lämnade campingen efter en ljuvlig vecka i Bay of Islands på vår första resa. Igenkännandets glädje är stor och vi inser att vi verkligen är hemma här. Det sista dygnet i den hyrda semesterbetonade husbilen tillbringade vi vid det turkosa vattnet uppe i det tropiska Nortlands delfinparadis. Pappa Ola och lilleman Alvin med barkbåtsbygge och strandsättning vid vattenbrynet, rikligt glassintag och avkopplat strosande. Fulla av intryck, upplevelser och förflyttande var de uppbyggligt nöjda med varandras sällskap och tom tid. Mamma Ingrid och dotter Engla kände dock äventyrslusten komma krypande och hoppade på en halvdagsutflykt med catamaran ut bland vågorna för att leta vilda delfiner. Dessa lekfulla djur kan inte göra en annat än pirrigt lycklig och full av levande bus! Skillnaden mot att se dessa djur göra konster i Kolmårdens bassänger är vetskapen om att de här är fria varelser som fullt ut lever efter sina naturliga instinkter. Att ute på böljan turkos få uppleva detta möte, som de ändå ger en i sin leklust, nyfikenhet och sällskapsiver är en känsla utöver det vanliga! Kaptenen tog oss efter en stund med flocken ut till Stilla havets början och the Hole in the Rock. En katedral som formats av miljontals vågor, oräkneliga stormar, regnoväder och erosion mitt i en enorm klippa ute i havet. Katedralen är som ett hål genom klippan och genom den smala passagen ledde oss kaptenen med en hårsmån mellan båtrelingen och klippväggen. En (väl?)ljudande konsert av tjoande turister utnyttjade katedralens akustik till bredden när kaptenen lyckades stoppa båten precis mitt i passagen. Vi kände oss, mitt i adrenalinflödet, riktigt små på jorden, ödmjuka för Guds stora natur och kraften i dess existens!

Kontrasten mellan förmiddagens känslostämningar och kvällens övernattning på en bakgård i en asfalterad miljonstadsförort var slående. Men kramarna vi fick av våra goda, åttioåriga vänner Ron & Kay fyllde på andra förråd i vårt inre. Samhörigheten vi känner med dessa amerikaner, som sålde allt de ägde, steg ombord på en världsomseglare med sina tre barn för att bli missionärer på den lille Nya Zeeländska ön Great Barrier Island för 40 år sedan är lika naturlig som förvånande. Vi hittar varandra så fullkomligt samtidigt som vi har så mycket att lära av varandras erfarenheter. Det är en gåva med välbevandrade vänner som samtidigt behållit sin nyfikenhet och vilja att höra om nya saker. Och lilla lurvtussen Oreo, den svartvita spralliga valpen som aldrig blir stor, slickade oss rena i lyckan över återseendet och uppmärksamheten från några hundglada barn!

Husbilen hann fastna i leran på den regndränkta gräsmattan och sprutas ner med lervälling i våra försök att få upp den och vi hann äta Kay´s nybakade äppelkaka till morningcoffee i gryningen. Alla lösdrivande tillhörigheter i husbilen fann till slut plats i våra tio(!) väskor, husbilsföretaget Britz fick tillbaka sitt fordon, vi lyckades checka in väskorna i tid på flygplatsen och bänka oss i en Airbus A320 innan planet lyfte ut oss ur Auckland vid lunchtid.

Att flyga över ett så vackert land som Nya Zeeland är en ren – vad ska man säga – nåd. Själv klarar jag inte att hålla ögat torrt. Kanske för att hela landets yta innehåller resminnen, människor vi mött, upplevelser vi gjort, saker vi sett, tankar vi tänkt, händelseförlopp som förändrat oss för alltid. Men också för att det är så himmelskt vackert. Molnen dolde landskapet bitvis men det gjorde nästan upplevelsen ännu större när vi flög över den gamla vulkanen Mount Ruhapehu. Stilla havet slog sina mjuka vågor in mot den svagt rundade strandkanten och grönskan på slätten strålade i sin prakt mot oss där uppe i luften. Vid bergets fot hade himlens alla moln landat och bäddat in hela vulkanen i en bomullsliknande klädnad, hög som bergets egen stolthet. Vi lämnade Nordön och flög in över Sydön där Golden Bay, Farewell Spit och ”vår” by Takaka närmade sig. Vi flög in över de två små öarna på stranden utanför vännerna Paul & Vonda´s hus, vi såg de gyllene stränderna där vi paddlat kajak, vi påmindes om vart vi åkt vattentaxi så snabbt att alla ansiktets rynkor eliminerades. Vi flög in över regnskogarna som vi vandrat i, stränderna vi haft picknick på i palmskuggan, musselfarmen där vi slaktade får som kvällsnöje, huset vi hyrde när vi jobbade på ”vårt” café i fjol och Nationalparken Abel Tasman med all sin prakt. Därefter tätnade molnen åter som ett vilsamt täcke över landskapet och gav oss doktor Snuggles-önskan om att kliva ur och ta en promenad på den mjuka molnmadrassen.

Det blev kaffepaus på flyget och plötsligt kom sinnet tillbaka till nuet. Hjälpa barnen öppna plastförpackade små skedar, servetter, godispåsar och se till att drickan inte rann ner mellan byxbenen utan hölls kvar i koppen. Märkligt egentligen hur vi som människor kan sitta så där högt uppe och fika! Som om det vore det mest naturliga i världen…

Under inflygningen över de Södra Alperna med snöbeklädda bergstoppar och branta stup klarnade väderleken upp och jag kunde med kartan i knät följa bilvägar genom Lindis Pass, se alpfloden från Mount Cook ner mot östkusten och staden Oamaru som kommer bli vårt hem under denna resa. De azurblå alpsjöarna glittrade ikapp med plåttak på enorma fårfarmer, vi vinkade till tant Ruth i hennes hus i Wanaka och flög över Chard Farm Winery där vi var på vinprovning i mars. Den mäktiga Clutha River brusade fram och ledde oss ner till alpstaden Queenstown där vi efter kraftig turbulens och magkittlande, skumpig flygfärd landade i Pernilla och lilla Georges armar. Inte bokstavligen förstås men lika välkomnande tog de emot oss på flygplatsen, denna Olas extrakusin och barnens extrasyssling. Glädje och kärlek!

To be continued…

En glimt av fjärde dagen från Olas tangentbord

Sitter i en liten husbil ett stenkast från havet, ca 45 min väster om Auckland. Den tillbakalutade byn heter Piha, ett surfparadis om sommaren, men ännu är turisttillströmningen låg. Våren är i antågande och därmed turisterna. Vår är förvisso en knepig term just på denna breddgrad då palmer, murgröna och allsköns ever-greens glöder med prunkade grönska i kapp med gyllene mogna apelsiner och liljor i alla färger, samtidigt som tulpanerna och björkarna står nyutslagna och körsbärsblommorna smyckar sina trädkronor rosa. Det är hur som helst skollov och kanske är lite extra mycket folk just dessa veckor, eller en markering att turistsäsongen dragit igång?

Utanför viner vinden och vår bil gungar medan regnet sveper in i skyar. Ett väldigt märkligt regn; ena sekunden vräker det ner, nästa är det uppehåll och stjärnklart, minuten senare duggar det lätt för att därefter åter ösa ner. Kvällspromenaden ut på stranden för att se solnedgången fick delas i två delar. Först kom vi halvvägs, sen behövde vi söka skydd för ett plötsligt ösregn. Under del två ven vinden om öronen och solen gick vackert ner i säck. Vi besteg den ikoniska Lions Head-klippan och hann lagom tillbaka till bilen innan regnet åter sköljde in över land från Tasmanska havet.

För 130 år sedan bosatte sig de första européerna här. Ni som sett filmen ”Pianot” – stranden de anländer till, där är vi. Strax bortom lekplatsen här bredvid bilen växer två Macrocarpa-tallar. De planterades av den första pakeha (vita) familjen som bosatte sig här.  Bredvid tallarna finns ett kort på familjen; mormor, mor och far med två barn, taget strax innan de lämnade Skottland för sitt nya liv på NZ. En dag som denna, och filmen ”Pianots” dramatiska skildring av nybyggarnas vardag i minnet, är det väldigt lätt att leva sig in i dessa människors umbäranden, vad de måst försaka, och hur de kämpat för sin existens mot och med naturens krafter. Bara att hålla sig torr! Jag är glad för vår täta husbil där fleecefilt, varmt kvällste och ett kylskåp som hummar lite hemtrevligt under gasolspisen bidrar till kvällsmyset.

Strukturerade svenskar och dissade delfiner

Tack för alla uppmuntrande kommentarer på gårdagens inlägg!
När jag satt med datorn i knät, inlindad i den gigantiska fleecefilten (helt ohanterligt med en dubbelsängstor filt som hela tiden blir elektrisk, investera aldrig en sån!) i framsätet på husbilen och barnen snusade i sina varma sängar, tvivlade jag på om den här bloggen verkligen var intressant läsning... Om vi alls skulle lyckas beskriva känslan i det vi upplever. Ni menade att det lyckats. Så extra tack för alla uppmuntrande tillrop och bekräftelse på att vi delat med oss av något.

En liten reflektion jag bär med mig sedan senaste matinköpet på Supermarket i en medelstor stad här på Nordön. Trots att jag under tiden i kassakön (vilket man kan stå i ganska länge eftersom kassörskan gärna förhör sig om helgens planer och allmäntillståndet hos varje kund. Även hos mig som uppenbar turist) sökte med blicken såg jag inte EN enda mobiltelefon i någons hand. Ett muntert sorlande småprat, likt det på ett lyckat mingelparty, låg över mataffären och överallt sågs människor konversera.
Mötas.
Se varandra i ögonen.
Dela nuet om så bara över en prasslig supermarketkasse med dagens förnödenheter.

Det är inte alls så att människor inte har en mobiltelefon här på Nya Zeeland, snarare tvärtom. Men den använder man för att kommunicera med de man inte möter, då man inte möter någon annan. Alltså inte samtidigt.
Närvaro finns det gott om i hela detta samhälle och det är ett av de fenomen vi älskar mest med detta land.

En annan sak är att vi ofta inser hur praktiska svenska folket är. På hemmaplan finns det nästan alltid en uttänkt lösning på praktiska återkommande bestyr i vardagen. I Sverige finns t.ex. ofta krokar på väggen utanför duschen på en camping eller på badhuset. Hyllor på ett hotellrum, vagnar för varukorgen strax innan kassabandet, besticklådor för knivar, gafflar och skedar i var mans kökslåda. Det finns takbelysning och mysbelysning i de olika rummen. Alltså något så enkelt som en sänglampa, en läslampa vid soffan eller en fönsterlampa i köket. Avtorkbart golv runt toastolen, fyra (inte två) stolar runt matbordet i lägenheten med fyra sängplatser, en tvättmaskin som tvättar med varmt vatten (inte kallt) och faktiskt gör kläderna rena… ingetdera hittar du på Nya Zeeland. Om du inte har osedvanlig tur. Vi brukar prata om att det tar några veckor för oss strukturerade, organiserade svenskar att byta till de Nya Zeeländska glasögonen och byta till attityden ”Det som är viktigt är viktigt”

Som att gå i shorts året runt, det är en principsak att man ska vilja. (Barnens skoluniform kommer bestå av shorts eller kortkjol trots nollgradiga vintrar) Blir det för kallt tar man bara superunderställ under med raggsockor till, vilket ställer till det en del med flipfloptofflorna, men gummistövlar funkar fint som substitut så länge man nu behöver sockorna. Tjock fleece och vindjacka på överkroppen går bra, bara man får ha kvar sina shorts och RayBans ;)

Vi har blivit uppmärksamma vår långa, omedvetna träning i det ordningsamma Sverige på att se enkla praktiska lösningar. ”Jamen, det är väl bara att…” attityden från Sverige är dock inte alltid uppskattad…

Natten är åter kommen och stjärnorna tindrar. Alvin dissar utflykt med båt ut till de vilda delfinerna imorgon (”Jamen, det har vi ju liksom gjort föruuuut…”) till förmån för barkbåtsbygge med pappa, men Engla och mamma tar sig nog en tur.
Dagen idag blev en hemsk dag, bara att glömma.
Man kan enkelt sammanfatta det som att familjemedlemmarnas olika behov krockade kraftigt och kryddat med olyckliga omständigheter samt staplade motgångar kraschlandade vi i en miserabel avslutning på kvällskvisten.

Vi fram emot att få nya chanser och möjligheter imorgon. 

Fjärde resans första vecka

En liten hälsning från oss så här den sjätte dagen. Vi börjar bli folk igen – man säger ju att kroppen kan justera sin jetlag två timmar per dag och med tio timmars tidsförskjutning bådar detta ju gott för att denna dagen ska bli riktigt bra. Vi borde således vara i balans igen idag.

Allt har gått bra med resan, alltså efter omständigheterna bra. 36 timmar från dörr till dörr blev resan på sånär som på en kvart.
Vi lyckades sova nio timmar av de 26 timmarna i luften, ihoprullade i de mest akrobatiska ställningar i våra flygplansstolar med ledbrutna nackar som resultat, men ändå. Barnen är onekligen lite längre i år än på första resan för några år sedan. Då kunde de fortfarande ligga skavfötters i var sitt av föräldrarnas knä i vår rad av 4 sammanhängande flygplansstolar. Nu fick vi med våra kroppslängder snällt hålla oss till varsin stol, vilken man vaktar med sitt liv under en så lång resa. Det är den enda lilla integritet man har; sina hörlurar, sitt halva armstöd och ens lilla, lilla stjärtplats. Den som kommer över med en armbåge eller en nästipp under sömntimmarna får sig en rejäl påminnelse ;)

2 + 12 timmar med SAS var ingen hit. De sparar på service i kabinen som bara är dumsnålt enligt oss passagerare som kommer välja bort dem i fortsättningen. Men de tog oss i alla fall säkert till Bangkok med mellanlandning i Köpenhamn. Att efter det flyga 12 timmar med Thai till Auckland var som att vara uppe i den riktiga himlen. Det kan tyckas som larviga saker men de gör resan angenäm; de dimmade upp kabinbelysningen som en ”soluppgång” med varma färger inför frukosten (istället för att plötsligt tända lysrörsbelysning som väckning), de gav oss mjuka fleecefiltar till natten, erbjöd ett extra bröd, delade ut varma våtservetter före middagen och samlade in dem lika snabbt efter man torkat sig med dem. Små saker som är så värdefulla – man är väldigt utsatt i sin lilla stol och väldigt tacksam för minsta lilla extra. Och lika ilsk och gnällig mot snålhet. Man kan tycka att SAS kunde lagt på 20 kr på det femsiffriga biljettpriset för att kunna erbjuda ett uns mer service... Ära vare Thai!

Maffigt under resan till Bangkok var dock när vi flög över Himalaya.

Engla väckte mig varsamt (nåde den som väcker en som äntligen lyckats hitta en bra sovställning och somnat);
”Mamma, förlåt att jag väcker dig, men vi flyger precis över Mount Everest. Jag tänkte du kanske ville se! Pappa visade oss.”
Wow. Magiskt. Världen högsta berg i morgonsolen precis nedanför oss. Jag vände mig till den flygvärdinna som pekade ut Mount Everesttoppen i det massiva Himalaya åt mig och sa:
”Det måste vara sånt här som gör att man fortsätter dela ut flygplansmat och passa upp på krävande passagerare!” Hon log. Jag kände hög igenkänningsfaktor med vårt eget jobb på caféet och i bageriet hemma – det är de där Magiska stunderna som får en att fortsätta!

Bangkok var alldeles för varmt för våra långbrallor och sneakers; vi var ju klädda för svensk höst och NZ vår. Vi spenderade bara fyra timmar i transit i Thailand men ändå hann miljön göra starkt intryck på oss. Jag skrev en snabb hälsning till familjen via Wifi på flygplatsen:

”Tibetanska munkar blandas med judiska globetrotters. Vackra thailändskor tävlar med indier och orkidéer om färgrikaste dress.”
Väl halvvägs kände vi äntligen att vi verkligen var på väg. Där var rörigt, varmt, fascinerande, imponerande men det var inte vår värld.
Vi längtade vidare till vårt Aotearoa - the Land of the Long White Cloud.

Men kunde nu lägga meriten ”Svensk som också varit i Thailand” till listan! ;)
(Som kommentar kan nämnas att de kompisar som gjort just Thailandsresa sedan dagis har varit en ”viktig” måttstock i barnens värld)

Att landa på Nya Zeeland väckte en massa starka känslor. Lättnad över att äntligen vara framme. Lycka över att ha klarat alltihop med alla förestående praktiska angelägenheter med hus, visum, arbetskontrakt, försäkringar, skola, blanketter, bilförvaring, planering… Glädje i hemmakänslan med hög igenkänningsfaktor. Alvin sa spontant när vi körde i taxin in till hotellet i Auckland:

”Det känns alldeles vanligt, som att åka till Örebro!”

Inga ord kan beskriva ett lands dofter, atmosfär, ljudmatta, luftfuktighet, vindsus eller stämning. Det måste upplevas.
Vi kände alla fyra hur alltihop snabbt uppfyllde oss på ett välbekant och välbehagligt vis.

När vi körde genom Auckland lade jag märke till våren innästlad i den evigt gröna regnskogsvegetationen. Björkarnas musöron mellan palmerna, körsbärsträden som stod i blom mellan cabbagetrees. Under våra tidigare fyra resor har vi aldrig varit på Nya Zeeland under våren, det känns som en ny förmån.

Av alla resor har vi lärt oss betydelsen av bekvämlighet och mycket sömn efter den långa resan. Vi har därför njutit tre nätter på lägenhetshotell mitt i centrala miljonstaden och barnen, som snabbare än oss vuxna återfann pulsen, energin och aktivitetslustan har sprungit sig svettiga på hotellets löpband och rusat av sig den sista energin i poolen. En ljuvlig lyx med roomservice, prassliga lakan, roliga duschmössor i engångsförpackning och muffins till frukost. Hög igenkänningsfaktor med Watties pumpasoppa, lammkorv med rosmarin & honung, toast & tjock yoghurt. Det är en vila att som förälder ”kunna” sortimentet i affären och det är riktigt skönt att få laga sin egen mat när familjen dukar under av sin egen kraschlandade blodsockerkurva eller brist på förmåga till restauranguppförande. Lägenhetshotell med eget kök, vardagsrum och tvättmöjligheter fast på trettionde våningen i ett lyxhotell med tre balkonger åt två väderstreck, utsikt över innerstaden, havet och hamnen kombinerar det bästa av världar.

Eftersom vår egen bil står parkerad 200 mil söderut hade vi sedan Lännäs bestämt oss för att hyra en husbil här uppe på Nordön för en veckas semester. Strax nog är det dags att flyga ner till Sydön där jobb, skola och vardag väntar. Eftersom turistsäsongen inte startat än överraskade oss hyrbilsbolaget med en dygnshyra på 125 kr – som hittat! På måndagen, dag 4, ville vi alla bara UT ur storstan och till hav och regnskog. Surfmeckat Piha hälsade oss med surfstränder, palmer, regnskog, välbryggd espresso, en charmigt skruttig camping (men med varma långa duschsessioner, nog så värdefullt) och jätteägg till lunch med dubbla äggulor.

När vi i kvällssolen iklätt oss windbreakerkläder, klättrat upp på en magnifik klippa mitt på den vidsträckta stranden med utsikt till Australien (nåväl, inget mellan oss och Australien tre timmars flygresa bort) kom den välbekanta, men bortglömda känslan av pirr, bubbel, lycka, intensitet, sinnesnärvaro och skärpa över mig. Plötsligt mindes jag varför jag återvänder gång på gång:

JAG KÄNNER LIVET I MIG!!

Kroppen har rest långt, runt jordklotet så långt man kan komma utan att resa tillbaka igen. Det tar tid för själen att hinna ikapp.

På Karekare Beach fick vi hjälp att koppla ihop filmkvällarna i Lännässoffan med nuet Nya Zeeland. Filmen The Piano spelades in på just den stranden år 1993. För oss var det en oerhört imponerande upplevelse att befinna sig mitt i filmkulisserna på den öde stranden där flygeln i filmen stod!
Kvällen efter bjöd småstaden Orewa på kontrastrik verklighet med skottlossning och fyra siréntjutande polisbilar i biljakt strax utanför campingen. Inget som på något sätt påverkade oss mer än i sinnesstämningen, men ändå så nära.

Idag har vi njutit favoritlekplatsen i Warkworth, åkt ut längs Matakana kusten och beskådat vingårdar. Druckit kaffe med sällskap av en tupp och mumsat ekologisk glass mellan rosablommande körsbärsträd. Regnet kommer och går och vi är glada för vår husbil för den kan vi springa in och ut ur precis som vädret styr oss. Vi försöker göra minsta möjliga och möta så få som möjligt. Vi njuter det vi känner igen och söker inga extravaganta upplevelser just nu. Vi vet att tillräckligt många utmaningar väntar inom några veckor och för en vecka njuter vi av att göra bara det vi kan, behärskar och känner igen. Njuter av tid för varandra med dåliga interna skämt och gott fika. Vi är utomhus i stort sett hela den ljusa delen av dygnet med undantag för regnskurarna och jag märker att vi rör oss fysiskt på ett helt annat sätt än hemma i Lännäs. Allt smakar gott trots vårt enkla campingkök, vi sover tungt och märker hur vi använder våra sinnen mer än vi brukar. Vi känner, doftar, ser, hör, smakar och njuter! Det är gott att var tillbaka!  Vi känner Livet i oss!

Familjens fjärde resa

Natten före, tyvärr inte kväll längre.
Vi plockar, pysslar, rotar fram och strukturerar. Försöker bocka av, påminner varandra, suckar, blir pirriga, gläds, får ny kraft samtidigt som vi hoppas att morgondagens förmiddag har tolv timmar så att vi hinner allt.

Tänk att allt det sista alltid tar längst tid. Dubbelt så lång tid som man tror. Men ändå blir man alltid färdig. Klockan närmar sig småtimmarna och vi får nog ge oss för idag. Vi har i alla fall plockat fram det mesta av allt som ska med, duschat sista gången, tömt vattensystemet på vatten, burit in alla trädgårdsmöbler, betalat alla räkningar, svarat på alla mejl, köpt trosor, fixat reseapoteket, klippt oss, valt leksaker till packningen och  njutit vårt hem denna sista dag.

Imorgon lyfter vi åter mot vårt andra "hemland" Nya Zeeland. Denna gång för sju månader med jobb och skola. En helt annan tillvaro än den vi hittills haft där nere på jordklotets undersida. Denna gång känns det så seriöst men samtidigt väldigt välordnat. Förberett liksom. Vi känner oss mindre än någonsin, ödmjukare än tidigare men samtidigt bättre rustade. Den här utmaningen kommer så rätt i tiden, men samtidigt är vi väldigt nervösa för hur det ska gå. Det är ju så mycket som ska stämma när man flyttar en hel familj och deras hem till nya betesmarker. Vi hoppas vi blir mätta och får en fin hage!

Men först får vi äta upp det sista vi har här hemma i skafferiet och sedan ta oss runt klotet. 36 timmars resa varav 26 i luften. På vägen ska vi andas dansk och thailändsk luft innan vi når Aotearoa - the land of the long white cloud. Spännande!

Hälsning från luften ovan jord

Här sitter vi fyra bredvid varandra på rad 38, 10 363 m uppe i luften och kör i 913 km/h.
Utomhustemperatur -38 grader.

Time to destination 6:09 hours

Distance to destination 5139 km

Och då har vi bara kommit knappt halvvägs runt jordklotet; till Hong Kong.

5 timmars flygresa ligger bakom oss. 6 timmar kvar på denna första av tre på varandra följande flighter.

Vi har just passerat Cairns på Australiens nordöstra hörnspets och är på väg in över Indonesien.

Det är en ganska overklig situation att befinna sig i. Det gäller att inte tänka för mycket på vad vi faktiskt gör utan mest koncentrera sig på att njuta uppackningen av flygplansmaten, genomföra byteshandel inom familjen så alla får något de tycker om och välja film på den egna lilla skärmen. Det finns några hundra filmer att välja mellan och därtill otaliga TV-serier, dataspel, informationssidor, resemålsbeskrivningar, reklam för dyra Rolex-klockor och annat nyttigt.

Barnen finner sig fantastiskt bra. De börjar bli vana vid läget på långflighterna – detta är ändå den 6:e i raden och de vet vad som gäller. Dvs att man gillar läget och roar sig med det man kan. Jag slumrade till lite efter uppstigningen och före lunchserveringen. Bilder från alla upplevelser vi gjort på denna tredje resa till och på Nya Zeeland flimrade förbi i mitt halvvakna tillstånd. Detaljbilder, svepande filmiska miljöer, människoansikten, naturupplevelser, erfarenheter… På ett sätt är det bra att resan från hotelldörren i Auckland till dörren hemma i Lännäs Södra Skola tar 40 timmar. Själen har lite tid på sig att hänga med kroppen på den stora förflyttningen och hjärnan har lite tid att bearbeta i alla fall det som ligger överst.

Vi har haft det fantastiskt bra.

Känt oss otroligt hemma.

Hittat oss själva mitt bland allt främmande och blivit mer tacksamma för det vi har mitt bland allt spännande som erbjudits.

Upplevelserna har varit så skiftande och många, ibland blir jag rädd för att för många av dem ska trilla ur minnet och vi ska glömma. Men mycket har också etsat sig fast för livet.

Fransmännen som skrattade sig gråtiga och andnödda när vi berättade vad svensk smörgåstårta var, och att det var en festlig rätt vid högtidliga sammanhang i Sverige. De välkockande grabbarna vred sig av skratt över att blandningen av så, enligt dem, okombinerbara ingredienser kunde vara något annat än ett skämt! Morgonen jag satte en deg till bröd och blev ackompanjerad av delfiner som kom inhoppandes i bukten. Färden genom den 1 km långa tunneln in i det 2000 meter höga bergsmassivet och den nyplockade persikan i frukostfilen. Nätterna i husvagnen med pappväggar på backpacker´n där partynissarna tystnade vid 3-snåret och jag som bagerska sömnbruten klev upp vid fem för att påbörja dagens arbetspass. Dagen då Alvin lärde sig cykla och dagen då den lösa, besvärliga tanden fastnade och lossnade för att Phil lurade Alvin att tugga sega, chokladdoppade skumfiskar. (Vi är honom evigt tacksam!)

Kvällsdoppet i det varma spa:t med israeler under stjärnor och palmblad efter vandringen på glaciären. Realfruit-icecream och kvällsscones vid flodstranden i kvällssolen, flasklammet hos den snoriga gamla slaktaren och återseendet med den franska fruktplockaren som lyckligt berättade att han fortfarande bakar brödet jag lärde honom göra i fjol! Lunchen hos 75-åriga Paul som skrattande berättade när han försökte baka surdegsbröd på majonäs och hans fru hällt surdegen i coleslaw:en.

Middagen på fårfarmen där samtalet rörde sig hur man bäst spränger en fårhjärna med vilken typ av revolver. Där kvällsnöjet sedan var att gå ner och slakta tre får med metoden de enats var snabbast och enklast; att skära halsen av dem. Soluppgången över spegelblank fjord när musselbåten tuffade ut för dagens arbete och lunchen på nyplockade grönmusslor och nyfångad fisk när vi kom tillbaka. Den arbetsamma men härliga dagen på kajen i vita, fiskluktande gummistövlar där hundratals meter mussel-lina skulle rengöras från tång och befrias från knutar. Koncentrationen hos mjölkbonden Stu då han friserade hela kossan med trimmer inför tävlingen i rakast spenar. ”I always wanted to be a ladies hairdresser but this is probably as close as I will ever get!”

Minen hos Engla när hon lyckades få islandshästen i galopp för första gången på ridlektionen. Glittret i Olas ögon när han fått sin första barista-kurs och hittat sin passion för bönornas olika malningsgrad beroende på dagens luftfuktighet, sekundprecisionen vid bryggningstillfället, skumningstemperaturen och mjölkupphällningsvinkeln. Känslan av utmattning efter att ha rushat en mil runt kohagarna på den nyförvärvade mountainbiken, hunden Homer som snällt deltog i leken som stallkatt, den glittrande frosten i ett spindelnät efter en oförglömligt iskall natt i husbilen. De nyplockade blåbären och jordgubbarna från egen trädgård på julafton, karnevalen med hästen som var helkroppsmålad som en svartvitrandig zebra, sälen som attackerade oss när vi dumdristigt och kaxigt kom för nära dess revir, den meterlånga bläckfisken som överraskade oss som dagens bästa strandfynd. Titanic Cardboard Race där mest imponerande förlisning av roligast byggda, segelbara kartongbåt vann förstapris,  fotbollsmatchen med den yra fårhundsvalpen Fleur och clownen Adams ballong-orm med lång, sladdrig tunga. De läskigt-mycket-översvämningsregn-i-tre-dygn-influensa-dagarna med utmattande hosta då vi alla satt bänkade framför brasan i väntan på bättre tider (som kom). De räddande änglarna i högst oväntad skepnad (läderskinn i ansiktet, hårigt nylle, enorma gummistövlar, uppkavlade ärmar på tatuerade armar, vackra ögon och fingerfärdiga motor-lagar-händer) som dök upp när bilen la av vid vägkanten. Flygresan över den snöbeklädda vulkanen Ruhapehu som ståtligt stack upp ur det sockervaddsliknande molnhöljet. Vandringarna genom trolska, mossbeklädda bokskogar från Sagan om Ringen-inspelningarna. Rulltrappsracet på Skytower Casinot i Auckland (inte lika uppskattat av vakterna som av oss :) Alla mysiga stunder av högläsning ur Harry Potter-böckerna och bagerskans tidiga morgontävling med mjölkbonden att hinna först till jobbet (som han visserligen inte visste att han deltog i men som fick bagerskan att skynda på i sin morgontrötthet)

Time to destination 5:00 hours

Det tar sig…

Vi har hittat arbetsplatser vi drömmer om att få jobba på, vänner vi längtar efter att få spendera mer tid tillsammans med, stränder som vi bara trodde fanns i fantasin och nya spännande sidor hos varandra. Vi har byggt sandslott, gummistövel-ställ, förtroenden och pojkaktiga fördämningar i fjällbäckar. Vi har skapat nya drömmar, improviserade brödrecept, vilopauser och struktur. Vi har antagit utmaningar, sökt äventyr, hunnit haft långtråkigt och njutit barfotaliv. Vi har fått möta mycket nåd, fått smak på senapsfrön i matlagning, syn på sälar, tips om marknadsföring och tid för varandra.

Vi känner att vi lever Livet fullt ut på Nya Zeeland och möter så många som har hittat sina vägar att göra det samma. Inte bara på en tillfällig resa utan i en livsstil som är så bejakande, kreativ och samarbetsvänlig att det bara spritter i en. En livsstil som är arbetsam men meningsfull, full av strävan men också fylld av uppfyllelsens belöning.

Vi fyra möts som enskilda individer mitt i vår enhet; vår lilla familj.

Vi möts med nyfikenhet och får stilla vår egen.

Vi fylls med kunskap parallellt med våra barn, bygger gemensamma minnen men utvecklas samtidigt som individer.

Starkare, ödmjukare, visare, känsligare, brunare, driftigare, gladare och rikare vänder vi hemåt.

Time to destination 4:20 hours

Utomhustemperatur -50 grader

Nu flyger vi över Jayapura. Tänk flyttfåglarna som måste flaxa med vingarna hela vägen hem.

När man tänker på det känns det rätt OK med rad 38 och reklam för ett bättre liv med Rolex-klockor dyrare än flygbiljetten.

Magiska vägen upp till magiska Milford Sound

God morgon efter en kall frostnatt

Mirror Lakes

Oändlig bokskog

En rotvälta!

Obetalbart fotbad!