Vi har fått skrivkramp, tror jag. Det finns så mycket att berätta, så mycket vi vill dela med oss av så det liksom inte blir någonting...
Men en stor anledning är nog också att resan ner till Sydön inte alls blev som vi trodde och det har tagit tid i huvudet att omvärdera och se hur det faktiskt blev istället, för att kunna berätta det. Den snabba lösningen i huvudet var att bli besviken över resultatet. Men vi vägrade att stanna där.
Vad blev det istället och varför? Hur kommer vi se tillbaka på den resan och vad har vi lärt oss? Vad fick i istället?
Utgångspunkten var att få resa ner till de Södra Alperna i en stor husbil, en dröm vi aldrig trodde vi skulle kunna uppfylla men som på denna resa plötsligt gavs möjlighet till. Se all den vackra naturen, vandra längs fjordar, möta fårfarmare med 10 000tals får, bestiga glaciärer. Det blev inte så. Alls. Att bo fyra familjemedlemmar i en husbil ska upplevas - det går inte att förklara hur det är. Det var iaf inte som vi trodde. Inte sämre, bara annorlunda. Saker man inte kunde gissa skulle krångla blev problem, möjligheter gavs som man inte kunde tänka ut på förhand, fasciliteter vi räknade med skulle fungera var trasiga eller krävde dyr campingavgift, delar av husbilslivet vi inte trodde vi skulle upskatta alls blev det bästa, det vi ville prioritera blev aldrig av, upplevelser vi trodde var omöjliga att genomföra blev ursmidiga. Upp och ner blev det, precis som hela landet i övrigt, där vi nu hänger uppochner på jordklotet.
400 mil i en tung husbil (tung av 80 liters vattentank, fyra personers packning, 80 liters dieseltank, campingmöbler, sängkläder, handdukar, fotboll, mat, kylskåp, toalett med allt vad den innehåller...) går låångsamt uppför alla serpentinbackar och sliter på bromsarna i nerförsbackarna! Sånt vi inte hade tänkt på. Vi hade bara bilden framför oss av den där eftermiddagen med nerhissad markis, när barnen badade i strandkanten och vi drack varsin kaffe under klarblå himmel. Skämt å sido, vi fick de dagarna, men det var ju inte varje dag, det fanns onekligen bullriga, tålamodskrävande baksidor med husbilsresandet... (Tur är väl det att vi inte tänkte på det innan, för då hade vi aldrig gett oss in på det och missat hela upplevelsen vi nu har med oss!)
Andra dagar bar bonusar i sitt sköte. Som när vi körde genom Arthurs Pass, en dramatisk öppning mellan två bergskedjor i Alperna längs en dånande fors omgiven av imponerande vattenfall, och mörkret hade fallit. Vi hade bestämt oss för att avverka flera mil den kvällen eftersom barnen sov gott i överslafen, men insåg plötsligt att vi inte behövde det! I beckmörkret anade vi att detta var en plats utöver det vanliga att vakna upp på morgonen efter. Vi ställde oss helt enkelt vid vägkanten och somnade in vi också. Det majestätiska skådespel vi beundrade morgonen därpå var en sån där överraskning i husbilslivet vi inte tänkt på. Så enkelt, så storslaget, så direkt och så spontant! Wow!
Vi trodde att resvägen i sig skulle bli den stora upplevelsen. Men barnen struntar ju i vacker utsikt från bilens vindruta, något vi vuxna kan njuta av i oändlighet. Istället blev den stora upplevelsen på Sydön alla människomöten. Vi ser det som att vi har förmånen att göra studiebesök i andra människors liv. Vi pratar mycket tillsammans som familj om vilka vi har mött, vad som förenar och skiljer olika familjer med ochfrån vår, varför männsikor väljer annorlunda än oss och vad vi kan lära oss av det. De människor som är lika oss hjälper oss att spegla oss själva och de som lever helt annorlunda vidgar onekligen våra perspektiv. Framför allt för barnen men även för oss vuxna. Vi har sett mer än barnen har tidigare - fler saker är nya för dem än för oss - men vi vuxna utmanas ständigt. Av annorlunda frukostvanor, riktigt lortiga toaletter, nya accenter på det engelska språket, positivt tänkande i livets svåra situationer, rollspelet i olika familjekonstallationer, oväntade vändningar i planeringen, livets skörhet bland jordbävningar och tsunamivarningar, spindlar i sängen och fina middagar med maten upplagd i grovjobbargubbe-stora portioner upplagda på tallriken med förväntan om att allt ska ätas upp, av gammal som ung, kvinna som man! (hemskt!!)
Vi trodde nog, som vanligt, att vi skulle hinna mer än vi gjorde på de sju veckorna i husbilen. Men 400 mil är många mil med få km/h och med tanke på att vi faktiskt körde så långt har vi ju hunnit massor. Det magiska med detta land är dess rikedom bara växer ju mer man ser. Bakom varje krök väntar något nytt, och ju fler man möter desto fler vänner blir man introducerad för. Och desto längre vill man stanna för att dela mer tid med dessa spännande människor.Vi får helt enkelt åka tillbaka! Igen.
Rent konkret har vi besökt Tunnel Beach utanför Dunedin. En rik man ville gå på picnic med sin familj och hittade vackra vita stränder med lodräta limestoneklippväggar som bakgrund till det turkosa vattnet. Men bara stränder som var tillgängliga via båt. För att göra det enklare för sin fru i den svajande hatten och med denskuggande parasollen, samt barnen i vita spetsprydda picnicdresser handhögg han helt enkelt en 20 meters tunnel genom berget ner till den vackra stranden. Ja, varför inte? Det känns ibland som att människor förr hade mer tid än den moderna människan... eller kanske att andra gjorde dubbelt arbete, sitt eget men även åt de som endast ägnade sig åt familjepicnicar. (Läs slavar) I vilket fall kunde man precis förstå hans syfte -vilken plats! Våra medhavda färska aprikoser och den lilla chokladkakan smakade himmelskt invid de guppande små pingvinerna som lekte i vattnet nedanför.
Vi sov över långt ute på Otago Peninsula och vaknade till utsikt av fårhagar och hav åt tre väderstreck. Tog en sväng ut till spetsen av halvön och konstanterade att albatrosser måste vara världens största fågel med sitt vingspann på dryga tre meter. Maffiga varelser! Nästa natt tog vi på en camping i utkanten av stan invid ännu en vacker strand. Den kvälllen skrev Ingrid i dagboken:
"På kvällspromenaden på den långa vita stranden ikväll var det bara jag och en pingvin där. Den satt och filosoferade i solnedgången. Vi löste ett och annat i vår tysta tvåsamhet. Det är såna stunder man minns. Mäktig upplevelse."
Orden känns så fjuttiga när vi ska beskriva vad vi ser. Mäktig, storslagen, maffig, himmelsk... Tänk alla de orden på samma gång, fast större. Så är det här.
Dagen efter handlade vi frukt, grönsaker, minimuffins och ägg på Farmers Market. "Meet the producer", vi älskar sånt! Ägg här smakar så mycket och har en gula som är nästan mörkt orange. Isbergssalladen är god som en egen rätt, muffinsarna är kreativiteten personifierad (eller kanske bak-ifierad?), morötterna sprutar vitaminer och vitkål, som i Sverige verkligen kan vara bara utfyllnad och smaka träigt, har blivit barnens favorit. Vidare förde äventyren oss till Otago Museum - ett museum som vi kunde spenderat två dagar på, men tyvärr valde bort. Och då är det sagt av två energiknippen till barn (som tappar tålamodet på två minuter på ett traditionellt museum) samt deras mamma som somnar så fort hon läser skyltar och försöker intressera sig för föremål bakom glasrutor. Museum här är otroligt undervisande, interagerande, visuella och man får använda alla sina sinnen och kroppsdelar för att lära sig allt om detta rika land. Vi passerade alltså snabbt allt detta, med lite ångest i magen, ("Mamma, vi MÅSTE åka tillbaka hit för vi hann ju inte allt!!!") för att kliva in i något om möjligt ännu mer fascinerande. Ett fjärilsmuseum med 1000 fjärilar i regnbågens alla färger i ett tropiskt trevåningshus med vattenfall, palmer, nektar och sköldpaddor. Lyckan var total när den vackraste fjärilen landade på Engla, vår egen fjäril! Alvin hittade en trött fjäril som han fick föra till matbordet med sockervatten, meloner och nektar för att hitta ny kraft och Ingrids själ fylldes av lätthet av att se dessa varelser så fritt segla genom luften.
Skrivkrampen lossnade visst! Och detta var bara en beskrivning av... tre(!) dagar. Vi får be om att återkomma.
I natt kastar månskenet skuggor och luften är fortfarande ljum. Familjen har delat på sig för att få uppleva lite olika äventyr och hinna sakna varandra lite. Ingrid och barnen campar bland påfåglar och pukekos (NZ fågelsort) utanför all civilisation och Ola huserar hos ett vänligt äldre par och ser fram emot en cykeldag imorgon som får bära dit näsan pekar. Vi suger musten av våra sista semesterveckor och försöker ladda oss med allt vi vet att vi så väl behöver hemma i vardagen. Det är en så enormt stor förmån att kunna göra det!
