Tredje tärande tacklingen

Vi har förmånen att hyra ett jättefint hus med fantastisk utsikt över Stilla Havet. För att boa in oss och skapa en rofylld boplats har vi planterat sommarens köksträdgård med koriander, broccoli, majs och mangold. Det är vårt sätt att förbereda oss för tuffa passager och bättre veta vart vi hör hemma. På många sätt förebygger grödorna att det lurande missnöjet frestar instinkten att flytta vidare. Där man odlar där bor man. Såväl grönsaker som relationer. Som de entreprenörer vi är jagar vi alltid efter nya möjligheter. Numera har vi dock samlat vishet nog att lita på att en stängd dörr kan innebära ett öppet fönstret. Vi övar oss i tålamod och samlar erfarenheter som bekräftar vår tes: Det som ska bli bra tar lång tid att bygga upp. Under tiden knäcker vi i terapeutisk takt de egna torkade valnötterna från i fjol och tillsätter dem till det långsamt jäsande surdegsbrödet.

Vi är tillbaka i Oamaru, staden vi bodde och arbetade i ifjol. Stort som Arboga, precis vid havet två timmar från glaciärerna i Sydalperna. Vi är omgivna av gröna kullar med betande får, slätter med mjölkkor, en mäktig flod med isblått smältvatten från glaciärerna och havets strand med pingvinkolonier på våra fyra sidor. Fjolårets jobb avslutades i mars 2013 och innan vi for hem till Lännäs i maj fick vi nya jobbkontrakt av en ny arbetsgivare inför vår återkomst i oktober. En kvinnlig version av Carl-Jan Grankvist på Nya Zeeland, Fleur, skrev kontrakt med oss i maj. Hon anställde oss båda som bagare och barista för att tillsammans med en mexikansk kock och en inhemsk fiskexpert öppna en Saluhall i Gamla stan i Oamaru. Fleur är en godhjärtad, karaktärsrik kvinna i 70-års åldern med 50 år i branschen. Hon driver idag en välrenommerad fiskrestaurang tre mil söder om stan: Fleur’s Place i Moeraki. 

En unik restaurang helt byggt av återvunnet byggmaterial på en udde i Stilla Havet med egen fiskebåt utanför köksingången. Den nyfångade fisken nästintill sprattlar sig in på kockarnas köksbänkar och serveras färskare än någon annanstans på långväga kunders tallrikar. Gäster flyger in från när och fjärran med helikopter för denna kulinariska upplevelse och mötet med den passionerade och mångfaldigt prisade värdinnan Fleur själv skapar en dragningskraft som är unik! 

Restaurangens eget sjölejon kryddar bilden lite extra och brulépuddingen med de nybakade biscotti-skorporna till kaffet sätter guldkant på besöket. Denna kvinna visionerade alltså i maj för en ny matupplevelse i sina lokaler inne i Gamla stan i Oamaru. Hon ville bygga upp en Saluhall och där passade vår tioåriga erfarenhet med Englas Skafferi i Lännäs som i hand i handsken.

Tack vare vårt arbetskontrakt kunde vi under sommaren i Lännäs söka arbetsvisum och hus att hyra. Allt var förberett. Men nu i oktober, då vi återsåg vår blivande arbetsgivare på Fleur’s Place i Moeraki, förstod vi i ett slag att hela vår planerade tillvaro härnere på undersidan klotet verkligen hängde på en lös tråd.

Dagen före(!) vi anlände till Oamaru hade Fleur sagt upp hyreskontraktet på Saluhallslokalen. Under tiden vi tillbringade sommaren i Lännäs hade omständigheter ändrats och våra blivande arbetskollegor var ute ur bilden. Ekonomin hade satt stopp för projektet och Fleur hade varit tvungen att dra tillbaka sina planer på en ny kulinarisk upplevelse. Vi förstod alltså först när vi kom hit ner att det inte fanns något jobb för oss att komma tillbaka till!

Fleur har haft all anledning att informera oss om läget under sommaren men har av någon outgrundlig anledning valt att undlåta det. När vi väl träffades i Oamaru berättade hon dessutom att hon hastigt och lustigt blivit tvungen att operera bort ett bröst då hennes bröstcancer, som hon redan överlevt en gång tidigare, kommit tillbaka. Insikten om hur skör tillvaron är slog oss åter med kraft!

Vårt arbetstillstånd på Nya Zeeland baseras på oss som ”Skilled immigrants”, varför myndigheterna har specifika krav på oss att uppvisa vår direkta nytta i landet. För att kunna uppfylla kraven, och för att kunna sätta mat på bordet åt våra barn, behöver vi således jobb som bagerska och barista inom kort. Något som är svårt att lösa i en handvändning i ett samhälle som inte större än Arboga… Vi som familj har fått arbetstillstånd just för att det fattas Bakers på Nya Zeeland. Men eftersom det inte finns några Bakers finns det heller ingen verksamhet som är beroende av att anställa en Baker. Moment 22.

Vi kan flytta inom landet och hitta jobb någon annanstans. Men eftersom vi hade giltigt arbetskontrakt innan vi reste hit, skrev vi på ett hyreskontrakt på fyra månader för huset vi hyr här i Oamaru. Och det kan vi inte flytta på. Barnen vill vi heller inte flytta på i nuläget. Och inte oss själva heller. Vi vill vara här.

Vi har nu planterat vår köksträdgård och försöker i den finna ro att invänta en lösning. Vi känner oss trygga med att vi ska vara här. Nu.

Vi är tillsammans. Det är värt allt. 

Ankomstens andra andning

Tänk vad mycket man som förälder bekymrar sig för barnens väl i onödan. Efter sex månader borta från sina Nya Zeeländska klasskompisar, lärare och byskola i Papakaio var det plötsligt som att ingen tid alls hade gått. Varken för våra barn, för lärarna eller för klasskompisarna. Det tog fem minuter för båda barnen den första skoldagen innan allt var som vanligt igen. Vi var beredda att delta som föräldrar den första dagen men vi fann oss strax dricka kaffe i solen på baksidan av skolan och känna oss helt överflödiga. I en överflödande tacksamhet. När barnen mår bra, mår man som förälder bra.

Barnens skola ligger 15 km från stan där vi bor upp längs den grönskande dalen där Bregott-färgade kor betar sida vid sida med fridfulla får. Vi kör dem dit och hämtar dem varje vardag och varje skoldag är lika lång för alla åldrar: kl 9-15 är det full aktivitet i skolornas lokaler över hela landet. Valet av skola för barnen föll i fjol på Papakaio School då den låg i området för vårt säsongsjobb på Riverstone Kitchen.  I år har vi med hänseende till årets arbetsplats hyrt ett hus inne i stan Oamaru, men vill ge barnen möjlighet att komma tillbaka till den fantastiska byskolan och till den miljö som är deras. Vi som familj klarar pendlingen Sverige-Nya Zeeland fint ur det sociala perspektivet, men inför årets resa enades vi om att byte till en ny skola inne i stan skulle överskrida gränsen för vad som var en spännande utmaning och istället utmana barnen för mycket. Vi kör dem därför gärna varje dag trots att det blir några  extra mil i bilen.

Barnen har gjort sin första skolvecka och kommit in i rutiner med lunchlåda och skoluniform. Alvin går i Year 3 och Engla i Year 6, då barnen börjar skolan den dag de fyller fem år här på Nya Zeeland. Skolan har 130 barn från 5 till 13 år och har expanderat snabbt det senaste året. Föräldraengagemanget är stort, personalgruppen tight och med ett tydligt driv. Skolbarnen är till största delen ”farm-kids”, barn från farmer i området. Ett härligt, robust gäng byggda av energi, intensitet, fantasi och muskler. Barnen klättrar i träd, blir leriga från topp till tå och LEKER på rasterna ända upp i tonåren. Hälften av undervisningen sker genom kroppsminnet. Matematik görs ute bland koner och bollar på skolgården, man tränar kulstötning och cricket med inhyrda tränare och fångar lugnet i de små kropparna efter den fysiska ansträngningen för tyst läsning. Skolresorna i närområdet är många, besök av förvärvsarbetande föräldrar som visar och berättar om sin profession uppmuntras och nu laddas det för audition inför Papakaio Got Talent. Alla barn som vill testa väljs förstås till att gå vidare till själva tävlingstillfället men coachas och styrs upp av rektorn och musikläraren för att kunna känna sig säkrare på scenen. Ingen förväntas lyckas på alla områden, men alla barn förväntas prova på, göra sitt bästa och på sikt hitta sitt ämne att fördjupa sig i.

På måndagar går båda barnen på simskola och lär sig fjärilssim och crawl. På tisdagar spelar Alvin tillsammans med 400 Oamarubarn introduktionsvarianten av rugby på stora idrottsplatsen i stan efter skolan; touchball. Lag om åtta barn spelar poolspel varje vecka och där är en folkfest av regnbågens alla skoluniformsfärger och hejande föräldrar! Alvin fick diplom för ”Player of the day” och ett presentkort hos en sponsrande pizzeria. Alla barn får ett diplom var under terminen, men ledarna har en fantastisk förmåga att plocka fram det positiva som just denna veckans Player gjorde under match. De får barnet att känna sig riktigt speciell och utvald! Det finns alltid något positivt att lyfta fram hos var och en av oss – egentligen borde vi alla dela ut diplom till varandra oftare och jobba hårdare med vår positiva förstärkning. Vår grabb växte en halvmeter av utmärkelsen och stärks i självkänslan varje morgon han ser sitt diplom på fönsterkarmen. Så enkelt men så genialt! Det lönar sig att anstränga sig – barnen känner att de är sedda och att de spelar roll. Stort.

På torsdagar spelar rektorn på skolan akustisk gitarr med de barn som vill och Engla sitter ofta inne på sin säng och kompar sig själv till alla de traditionella Nya Zeeländska sånger vi som invandrande föräldrar aldrig har hört… Ibland blir kulturkrocken tydlig och vi inser hur många andra saker våra barn kommer lära sig som vi inte kommer ha en susning om. Barnen har redan börjat rätta vår engelska och vi ser förbryllat hur vi snart inte längre har det språkliga försprånget. Heller. Föräldraskapets faser är fascinerande. Samtidigt är vi förstås stolta så vi kan spricka över vilken kapacitet barnen uppvisar och hur de njuter utmaningarna. Hur åttaåringen flytande lyckades läsa hemläxan om dinosauriesorter vi för länge sedan förträngt, och på avancerad engelska lyckades uttala med vilka specialverktyg arkeologer finner fossiler. Hur elvaåringen i sitt specialarbete skriver om utdöda pingvinarter och hur hon med lätthet bokstaverar ordet growth åt lillebror. Skolan tar det mesta av barnens ork och väl hemma i huset på höjden på eftermiddagarna tror jag att de bearbetar allt de varit om. Ofta njuter de i lugnet på varsitt rum tills vi äter middag tillsammans. Kvällarna har hittills fyllts av TV-mys i vardagsrummet. Det är som att barnens själar fylls till bredden varje skoldag och det enda som behövs för resten av dagen är något hemvant och kravlöst.

Att bo i stan är annorlunda för oss allihop. Efter en uppväxt i lilla Lännäs med endast en gatlykta tittar barnen fascinerade ut över stadens glimmande ljus om kvällarna. Efter ett helt liv med lek på en grusplan är lyckan stor över att kunna ta sparkcykeln till affären. Vi bor högt upp på en sluttning med obetalbar utsikt över staden och havet, men ändå med bara tio minuters gångväg ner till centrum. Det gör oss vältränade att knata upp och nerför sluttningen till simlektionerna, rugbyträningen och biblioteket. På lediga dagar vandrar vi gärna ner till hamnen, till gamla stan eller till botaniska trädgården. Att ha så många bekvämligheter inom gångavstånd är fantastiskt härligt samtidigt som vi - i all ärlighet - saknar den prunkande naturen, de betande djuren, de höga susande träden, fågelsången och de snöbeklädda Alperna som bakgrundsbild. Av den anledningen är det en lisa för själen att skjutsa och hämta barnen till skolan uppe i dalen.

Havet är majestätiskt – drömmen vore att få bo med närhet till båda!