fredag 13 mars 2015

Reduse, reuse and recycle








Härom veckan hämtade vi virke uppe hos en farbror. Han återbrukar gamla rivningshus byggda av Nya Zeeländskt ädelträ om omvandlar dem till nya konstverk. Han lever på en vidsträckt farm med utsikt över snöbeklädda alper och dalens turkosgröna flod. Marken han äger är, efter en sommar med extrem torka, så torr att gräset prasslar i vinden.

Hans eget hus och hästarnas stall är helt byggt av återvunnet material och i kranen rinner vatten från direkt från glaciärfloden. Elen kommer från takets solpaneler och livet går lite långsammare. Han försörjer sig och sin fru på att ge lektioner i squaredans och att sälja egensnidade torkställningar att hänga ovanför den öppna spisen.


201501201715.jpg
Det återvunna virket vi fick med oss hem i vår lilla Mazda Familia ska bli en ny köksbänk i vår foodtruck. Barnens rektor har hjälpt oss i sin snickeriverkstad med att hyvla och stavlimma de gamla brädorna och träet har fått tillbaka sin ädla lyster. 

Slipmaskinen surrade under våra händer i fyra timmar häromdagen och blev len som en babyrumpa. Danish oil är vad rektor Mr Shirley föreslår och det är med vördnad vi kommer såga till bänkskivan för att passa in i vårt nya rullande cafékök.

Ingrid slipar.jpg

När kameran slutat rulla, del 2 av 2



Januari

När husbil, körkort och hemskolning var avbockat på listan behövde vi skissa på försörjningsplanen. Så det gjorde vi! Husbilen är stor nog att genomföra något vi länge drömt om: att bygga en foodtruck och försörja oss på espresso och surdegsbröd. Vår housetruck hade redan en fullstor ugn inbyggd!
Men för att försörja sig på espresso behövde vi få tag på en bra espressomaskin. Så det gjorde vi! Ju mer vi lärde oss, desto dyrare förstod vi att en maskin var. Särskilt en som levererar jämn kvalité oavsett väder och vind på skumpande vägar i en foodtruck. Efterforskningar i hela cafébranschens espressomaskinsvärld visade att de flesta leasar sin maskin av sitt lokala kafferosteri. Men vi förstod snabbt att få hade lust att släppa iväg en maskin på vägarna. Modlösheten smög sig på. Tills en produktutvecklingsansvarig på Underground Coffee ville prova det ingen annan gjort tidigare. Detta kafferosteri, som började sin framgång i en källare med få mynt på fickan, har valt att tro på oss. De kommer satsa på vår galna idé med en sprillans ny espressomaskin till vårt rullande hem!
O Barista tWC.png

För att espressomaskinen ska kunna användas i vår foodtruck så behövde elen göras om. Så det gjorde vi! Grannen på farmen är lämpligt nog elektriker och han har guidat Ola i allt som behövde installeras och kopplas om så att solceller, generator och elkabel på marknader kan användas efter behov som vår foodtrucks elförsörjning.

Husbilen är byggd i aluminium men inredd i ädelträ. En inredningsstil vi vill följa även i caféköket och vi behövde således få tag på liknande virke. Så det gjorde vi! Vi reste upp till en man som lever off the grid mitt ute i vildmarken. Självförsörjande på vatten och el via egna naturkraftverk har han en passion för återbruk och tar till vara rivningskåkar byggda i oersättligt native timber. Med hjälp av barnens skolrektor och hans snickeriverkstad kunde vi hyvla, limma ihop och slipa till brädor från en gammalt sekelskifteshus och omvandla det till byggmaterial för vår foodtruck.
Februari
Målet tycktes vara inom räckhåll, men här såväl som hemma krävs tillstånd av Livsmedelsverket. På Nya Zeeland är reglerna inte lika rigida som i Sverige, så den myndighetspersonal vi pratade med var idel positiva. Det här skulle vi ordna! Men då vi nu vill göra vad ingen tidigare har provat så finns det inga blanketter för vår verksamhet. Blanketter för "Kommersiell matlagning i privat kök" och "Foodtruck" finns. Dock har ingen tidigare kombinerat de två i ett och samma fordon. Allra minst med barn! På Nya Zeeland finns en stark entreprenörsanda och inställningen är allt som inte finns kan skapas. Livsmedelsverket ombad oss således att själva författa ansökan utan blanketter. Så det gjorde vi! På myndighetsengelska med alla de rätta termerna. 150 sidor byråkrati med allt från kalibreriing av kyltermometer till riskfaktorer vid vattenrening i ett ambulerande fordon.
Mars
Nu väntar vi på besked och vill inte börja bygga caféköket innan vi fått våra ritningar godkända. Vi ligger två månader efter vår planering och är en aning stressade över att ha missat högsäsongen då hösten är på ingång. Men bra saker som ska vara länge tar lång tid att bygga upp…
Under januari och februari har vi jobbat mot Nya Zeeland på dagarna och mot Sverige på nätterna. Vi har precis publicerat vår nya bok. För att kunna styra precis hur vi ville ha den gav vi ut den själva. Vi behövde således lära oss allt om förlag, tryckbara filer, ISBN-nummer och pliktexemplar. Så det gjorde vi! Vi gjorde vår egen layout och levererade allt direkt från vår dator till tryckeriet. Vi behövde förstå termer som big, folieprägling, bleed och kapitälband. För att sedan kunna sälja boken krävdes en ny hemsida med en webbshop, så det använde vi nätterna i februari för att skapa. Och för att kunna sälja boken i handeln behövde vi lära oss distributionspolitiken inom bokbranschen i Sverige, så det gjorde vi! Vi har på allt sätt försökt förbereda vad som komma ska.

Sǻ nådde vi till slut månaden mars och tyckte att vi behövde vila lite. Så det gjorde vi!
Hemskolningen är igång, husbilen har fått ny toalettspolningsmekanik och espressomaskinens eldragningar är färdiga. Livsmedelsverkets har våra papper på sitt bord och vi håller nu alla tummar och tår för att vi gjort tillräckligt.
"But don´t hit the road until you are happy" som en klok vän sa. Vi litar på att förberedelserna är mödan värt!
Vårt liv på undersidan och på ovansidan av klotet står båda i vänteläge. Spännande är bara förnamnet!
ATNP Swingbridge.png

torsdag 12 mars 2015

Efter kamerans slutat rulla, del 1 av 2

Vad hände egentligen när kameran slutat rulla och det sista var filmat för serien Familjer på Äventyr? Producenten för hela produktionen mejlade just : "Vart jag än går får jag ständigt frågan om vad som händer nu och hur ni har det."

Vi har bestämt oss för att skriva ikapp för att sedan kunna låta er följa med på äventyret i nuet.
IMG_1980.jpg
DEL 1 av 2
Oktober
Det är nu tre veckor det sista avsnittet sändes på SVT1 och tittarna lämnade oss vid havet på fårfarmen Te Hapu. I själva verket var det i oktober 2014. Några dagar efter att seriens avslutningsscener spelats in på de gröna kullarna sammanstrålade vi med TV-teamet i byn Takaka för att filma några kompletterande scener. Engla på sin ridlektion, Alvin och Ola som spelade fotboll med fårhunden, några sista intervjuer och den fejkade pizzalunchen som till slut hamnade i avsnitt fyra.
A och hund.png
När producenten strukit allt på sin lista delade vi en sista kopp kaffe med filmteamet efter tre veckors intensiv dygnetruntsamvaro. Intrycken var många, känslorna i oordning men själen glad. Med 90 timmars inspelat material i bagaget rullade producenten, kamerakillen och ljudteknikern iväg i den hyrda RAV4 strax före skymningen. Vad skulle hända nu? Helt plötsligt var vi lämnade ensamma med vår ovissa framtid.
Minns ni scenen där vi letade efter tillfälligt arbete på en anslagstavla och hittade jobb på the Wholemeal Café? I själva verket satt den tavlan inne på the Wholemeal och scenen var högst regisserad för att producenten skulle få ihop storyn. Lappen som egentligen fångade vår uppmärksamhet löd "Housetruck For Sale". Återigen hade the Wholemeal Café - högst oväntat - gett oss en ny vision för framtiden! Husbilen som var till salu stod parkerad ett kvarter bort och när inspelningarna var avslutade vågade vi oss dit.
Vi konstaterade två saker: det var våra drömmars husbil och den var på tok för dyr. Istället försökte vi koncentrera oss på verkligheten. Så här någon vecka in i oktober reste vi som planerat ner till vårt hyrda hus på kullen i Oamaru och barnen började skolan nästföljande måndag. Vardagen gick igång med simskola, lunchlådor, veckohandling, tvätt och läxläsning. Ola skrev resereportage till svenska tidningar, Ingrid skrev på vår andra bok och vi pustade ut i stillheten på farmen.
November
Oktober passerade och ingen av oss nämnde husbilen. Men till slut uttalades det vi alla gick och ruvade på: Husbilen var vårt drömhem och vi bara måste våga satsa!
Vi skulle bli tvungna att ta ett lån, och behövde således sätta oss in i den Nya Zeeländska bankpolitiken. Så det gjorde vi! Vi översatte bokslut till affärsengelska, fixade bankintyg som referens och lärde oss om Nya Zeelands skyhöga räntesatser. Förstod - efter många initierande ja som vändes i nej - att vi inte kunde få huslån för ett hus på hjul, inget billån för en lastbil med hus på flaket och att vi inte kunde få företagslån till en foodtruck eftersom vi skulle bo i den. I flera veckor arbetade vi heltid med att knäcka frågan och var nära att ge upp. Då skrev en vän på Facebook: "Det finns en dold dörr. Stanna upp och titta noga"
En enkel mening, men så avgörande. I vår iver att lyckas hade vi helt missat lösningen. När vi varsamt knackade på den dolda dörren så öppnades den!
Under hela bankhistorien i november levde vi med stressen att någon av de andra spekulanterna skulle nypa husbilen före oss. Alla andra hade dock samma finansieringsproblem som vi, och husbilsägaren hann bli desperat och sänka priset med en tredjedel. Som hittat! Vårt lånelöfte räckte precis och vi kommer aldrig glömma telefonsamtalet den eftermiddagen i november: "Vi tar den! Vi har pengarna. Vi för över en handpenning på studs!"
December
Husbilen var äntligen vår! Men för att kunna hämta vårt nya hem behövde vi ta lastbilskörkort. Så det gjorde vi! Under december tentade vi av körkortsteori för lastbil på engelska i vänstertrafik. Och lärde oss att lasta en långtradare ifall vi nu mot förmodan skulle behöva kunna det vid senare tillfälle. Rear overhang, tandem axle, secure load against headboard, Gross Vehicle Mass, flush lane, exhaust break… Vi tog en intensivkurs med körlektioner för att till slut klara vår uppkörning för lastbilskörkort.
Innan vi vågade köra hem vårt nya hem strax före jul övernattade vi på en camping. Vi behövde förstå hur man kopplade gasen, vattnet, solcellerna, avloppsslangen och växlingsspaken. Så det gjorde vi! Övade på hur man backar en tio meter lång housetruck, parkerar på en stormarknadsparkering och parerar rusningstrafik genom storstan en lördagseftermiddag strax före jul.
Med husbilen parkerad hemma på farmen var lyckan stor! En kringresande äventyrlig framtid i ett av världens vackraste länder låg inom räckhåll för familjen. Men för att säkerhetsställa barnens skolgång behövde vi lära oss allt om home schooling. För att inför myndigheterna kunna garantera barnens utbildning måste man skapa en individuell läroplan för varje barn och få dem godkända av Nya Zeeländska Skolverket. Så det gjorde vi! Genom djupstudier av den Nya Zeeländska läroplanen författade vi två egna. På myndighetsengelska med alla de rätta termerna. 52 884 tecken byråkrati. På självaste julafton kom brev från Skolverket och "Exemption for homeschooling" med posten.
Fortsättning följer i morgon i del 2

onsdag 11 mars 2015

Drömmens förverkligande

Nu är vår nya hemsida klar så bloggen kommer så småningom flytta in där! Men vi kör dubbelt ett tag - samma inlägg både här och där.

I morse vaknade nioåringen och hade fått en vision. Han skulle gräva en grop så stor och djup att han skulle kunna gömma sig i den. Full av inspiration och övertygelse framförde han sin projektplan och undrade vart man kunde få tag på en spade. Jag bet mig i tungan med att inte ifrågasätta projektet. På Nya Zeeland har man utlyst nationell torka och marken på vår tomt är hård som cement.
”Kul! Spade finns nere i skjulet bredvid farmarens fyrhjuliga motorcykel. Vet du vart jag menar?” Glad i hågen knallade barfotabarnet nerför backen och kom åter med spaden över axeln. Efter min korta instruktion om hur man bäst gräver med hjälp av skobeklätt fotarbete satte han igång.



Ofta är det en vision eller en önskan som får oss att börja drömma. Drömma om hur det skulle vara om bara… Vår son har väldigt lätt för att gå från idé till handling, ett steg som annars kan vara det första hindret för att våga följa sin dröm. Att kasta loss. Skrida till verket. Det handlar faktiskt mest om att bestämma sig.

Han är heller inte rädd för att lära sig nya saker, anamma nya metoder eller anpassa sin plan efter de problem han möter. Ofta kan man finna sig lite förvirrad när man väl bestämmer sig för att förverkliga sin idé. Osäkerheten smyger sig på, eftersom man inte provat tidigare, och med osäkerheten kommer tvivlet. Kommer jag att klara det?

Vår son hade en liten dipp där. Men valde efter en vattendrickarpaus att inte ge upp. Han hade format sin målbild och var beredd att kämpa!
När man kartlagt problemen och skapat sig en mer verklighetsförankrad version av sin drömbild gäller det att hitta åter till sin drivkraft. Låta modet överträffa rädslan och helt enkelt fånga tillfället!

I en adrenalinkick av att faktiskt ha gjort slag i saken, vågat möta utmaningarna och fångat tillfället har förväntningarna automatiskt byggts upp. Men snart inser man att förverkligandet tar så oändligt mycket längre tid än man trodde. En modlös känsla infinner sig och orkeslöshet drabbar en. Var det inte mer än så här?

Vårt barfotabarn lämnade sin vision åt sitt öde i den påbörjade gropen. Här någonstans i processen satte han ner spaden i jorden men fortsatte aldrig… Jag ger honom min fulla förståelse och tycker han presterade långt mer än vad jag själv hade gjort. Förmodligen för att hans målbild var så stark… jag själv har aldrig drömt om att få gömma mig i en grop! Vissa drömmar ska aldrig förverkligas. Vissa drömmar kan inte förverkligas.  Men de allra flesta drömmar går att förverkliga om man tar sig förbi det här stadiet: den trägna vägen.

För femton år sedan fick vi visionen att en gång resa runt Nya Zeeland i vår egen husbil. Vi har genom vått och torrt hållit fast vid den drömmen och har idag - till slut - nått vårt mål. ”Påtår på andra sidan” som vi kaffeälskare kallar det. Om det har vi skrivit en bok. Om de 6 stegen för att förverkliga sin dröm.

Först och främst behöver man lämna det tillrättalagda och kasta loss. För att sedan möta sig själv, sin dröm och i den hitta sin självständighet. När möjligheten väl passerar behövs modet att fånga tillfället. Längs den trägna vägen utrustas man, så när den sista stora utmaningen kommer är man redo. Valet att fortsätta är då enkelt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Belöningen kommer när man övat upp sin uthållighet. Då finns det påtår att få på andra sidan.