Dagen idag har tillbringats på en jourmottagning i väntrummet med andra barn och deras åkommor. Till slut gav en vänlig doktor lilleman en tredje sorts hostmedecin och antibiotika mot eländet. Tillsammans med den läckra jordgubbssmakande, i-munnen-smältande-svenska-barnalvedon-tabletten har eftermiddagen tillbringats vid de fyra NZ barnkanalerna. Till barnens stora glädje har de fått titta obegränsat på TV, och Engla sitter just och författar i gästboken hos våra fantastiska värdar
"Det har varit roligt!"
Barnens fantastiska förmåga att se de små glädjeämnena i eländet är rörande. Vi är så tacksamma.

Imorgon tänker vi chansa på att segla över med färjan till Sydön. Det ska tydligen blåsa ordentligt... förstås. Men vi kommer väl fram på ett eller annat sätt. Och har slutat planera. Vi får ta det som det kommer, allt efter hälsa och väder.
Det vi vet är att vägen från färjan till Takaka är öppen så vi kan ta oss dit där vi ska bo och att det hus vi ska hyra fr.o.m. söndag inte är drabbat av översvämningarna.

Vi jobbar just nu på att tänka på vilken bra historia allt detta elände kommer vändas till om några veckor.

På våra värdars kylskåp finns en liten kylskåpsmagnet där det står:

"We plan 
God laughs"
Kul att vi har kunnat roa någon! :)

Engla koncentrerad på skolarbetewww.englasresa.blogspot.com

Alvin bloggarwww.alvinsresa.blogspot.com

Naturens krafter

Det är spännande utmaningar vi möter.

Just precis i det område där vi ska bo, arbeta och hyra hus föll igår det värsta skyfallet på 100(!) år. 350 mm har fallit på ett dygn och ner i dalgången fullkomligt forsar vattnet ner från bergen. Vägen från färjelägret på Sydön fram till byn Takaka är bortspolad, den rann helt enkelt av bergsväggen ner i havet. Det tredje av tre planerade besök hos efterlängtade vänner har nu även det blivit inställt under dessa våra två första veckor på Nya Zeeland. Paul & Vonda, som vi lärde känna redan vid vår första resa till landet för tolv år sedan, är instängda i sitt hus då enorma stenar, trädstammar och mängder av lera spolats ner i deras paradisiskt vackra trädgård och gjort det omöjligt att varken ta sig till eller från deras hus. Naturens krafter har återigen visat vem som har makten på dessa små öar mitt ute i Stilla Havet. Men vi är förstås de minsta drabbade.

I såna här situationer visar sig Nya Zeeländarna från sin ännu bättre sida än den goda de i vardagen alltid visar. De vi bor hos ber oss att stanna och bo, äta, njuta och vila så länge vi bara behöver det innan vi är redo och har möjlighet att ta oss vidare. En gästfrihet som värmer långt innanför benmärgen. Vi är så väl omhändertagna och övar på att ta emot. Det är svårare än det kanske låter för oss som småbarnsföräldrar, egenföretagare och entreprenörer som ständigt är vana att arbeta i motvind, till vardags se problem som utmaningar och som är uppe i varv och alltid redo att handla när situationen kräver det. Plötsligt finner vi att vi faktiskt varken kan, behöver eller ska påverka situationen utan bara invänta möjligheten att ta oss vidare till det som väntar på oss. Vår uppgift är att vara. För oss kanske en svårare utmaning än att göra.

Så nu ska jag boka om färjebiljetten till Sydön och åter krypa ner mellan de prassliga lakanen. Eftermiddagen på Nationalmuseet Te Papa här i huvudstaden, som fyllde oss med interaktiva upplevelser, tar ut sin rätt. En åttaarmad, tio meter lång konserverad bläckfisk, en liveshow i en ”junk-shop” fylld av femtiotalsskrot, maori-kanoter med snidade krigshuvuden, val-skelett i taket och utklädningslådor fyllda med prinsessdrömmar, Star Wars-hjältar och trollkarlshattar. Imorgon får bli ett oskrivet blad. Vi får bli där vi är helt enkelt. Och invänta och se vad det kan innebära.
Förmodligen mest ingenting och det kan vi nog behöva.
Öva på.

Kiwi Hospitality

Bilen blev lagad för den ringa summan av 650 kr.


Fikat på favoritcafét i Rotorua under tiden gick på ungefär halva summan, så för runt tusenlappen löstes våra bilproblem på ett angenämt sätt i fis-staden. Klart värt det.

Fyllda av hopp rullade vi vidare och nådde så långt som Palmerston North lagom till kvällningen. Hoppade in i en söt liten campingstuga precis vid havet och fick efter frukost ljuvliga timmar på den långa vita sandstranden. Underbara sinnesintryck av varm, len sand mellan tårna, svalkande havsvatten runt anklarna, ljumma vindar mot huden, sandskrubbat skinn under solkrämen, kisande ögon mot solljuset, brusande rullande vågor i öronen, god mörgås i munnen och blommig doft av gula lupiner från sanddynorna. Vassa snäckskal under hälen, knastret av sand mellan tänderna och svinto-hår av salta vindar.

Efter en tur till ett apotek för en annan flaska hostmedicin och lite campingspisvärmd pumpasoppa längs vägkanten, körde vi in i förorten Tawa strax före huvudstaden Wellington. En varm familj välkomnande oss in sitt härliga hus. Swimmingpool i trädgården, kycklinggryta på spisen, gott vin i glasen, trevliga grannar på spontanbesök, NZ barnkanal till trötta barn, ostbricka till tacksamma föräldrar och kvällskonsert i fällbara fåtöljer från vinylspelaren fyllde oss med tacksamhet över ”kiwi hospitality”, NZ-ländarnas eget uttryck för deras passion att skapa gästfrihet i sina hem.

En (förhoppningsvis) hostfri sömn i prassliga lakan väntar. På övervåningen i ett hus i Tawa. Wellington. Nordön. Nya Zeeland. Världen.

Kreativitet

Vi sa i ett svagt ögonblick att vi nu väntar på nya äventyr. Och det kom redan en timme söder om storstan.

Söndag eftermiddag passade vi på att besöka en gudstjänst i en församling vi fascinerats mycket av redan i Sverige. En pionjärförsamling som växt från några personers vision till fem stadsdelförsamlingar varav vi besökte den i centrum. I miljonstaden Auckland är parkering, precis som i alla andra storstäder, ett problem för gudstjänstbesökare. Att som ny (läs yngre än när staden byggdes) församling utan ärvd kyrkobyggnad hitta lämplig tomt eller lokal att leva församlingsliv i är sällan enkelt. Församlingen LIFE i Auckland löste alla såna problem på ett väldigt kreativt sätt; de köpte helt enkelt ett gammalt köpcentrum. Eget parkeringshus i bottenvåningen och flera stora salar till både samlingslokaler, gudstjänstlokal, barnaktiviteter och tillhörande smålokaler. Allting i hela gudstjänst lokalen svartmålat och det satt rigg efter rigg med ljuskannor i taket – en ljussättares dröm (läs Ola) Ruskigt duktigt lovsångsband med fräna trumlösningar – drömmande trummisars dröm (läs Alvin & Ingrid) Riktigt bra ljud, luftig lokal i sin mörkerhet, direkt avskalat prat och en lyckad balans mellan ett professionellt kontra personligt bemötande för oss som nya besökare. Som de entreprenörer vi är fascinerades vi av deras kreativitet, deras direkthet, deras fokus på det enkla budskapet uttryckt med absolut senaste tekniska lösningarna som verktyg. Inspirerande!

Efter en tankning på McDonalds rullade vi söderut. Med huset på ryggen - alltså bilen vi reser i och kan sova i - tänkte vi se hur många av de 100 milen ner till målet vi orkade avverka innan vi hittade ett lämpligt ställe för natten. Bilen hade precis klarat besiktningen efter några småreparationer så vi kände oss trygga med att rulla iväg. Men så i en uppförsbacke kom det där ljudet tillbaka, som vi skönjt tidigare. Då bara vid fuktigt väder och högst tillfälligt, men nu var det mer ihållande och irriterande högt. Alvin tyckte i baksätet att ljudet var perfekt för hans tidsfördrivande lek med leksaksbilarna:
”Jag leker att ljudet är däckskrik på mina Hot Wheels-bilar! Perfekt.”

Det gick ett tag men så insåg till och med vi, som de totalt novisa bilmekaniker vi är, att det var läge att stanna och i alla fall lyfta på motorhuven för att undersöka vart ljudet kom ifrån. Vi hittade en koloni sniglar som vi bestämde oss för nog inte skulle bo inne i motorn. Men även fast Engla kastade bort dem fortsatte ljudet. Nåväl, Ingrid stängde av motorn och Ola tog på sin allra bästa pappa-ska-nog-kunna-ordna-det-här-nu-min.
”Försök starta nu så får vi se om det hjälpte att spänna den där remmen lite”

Ingrid provar. Just det; automatväxel.
”P” ligger inte i.
Då går det inte att starta.
Dra, dra i kryckan och växla rätt.
Vrida om nyckeln. Host. Tyst. Död.

Hm.
Det var ju fläktremmen som lät, vad nu?
Ska batteriet dö på oss också!!??!
Nog för att ett bilbatteri inte alltid mår så bra efter att en bil stått avställd åtta månader, men vi hade ju kollat det och hade ju laddat upp det.

Nåväl, vägkanten vi parkerat vid var ju ganska angenäm ändå. Svårt att slå upp tältet bara som vår packning kräver för att vi ska kunna bädda upp inne i bilen.
Hm. Kreativitet.

En plastad filt på gräset under bilen och in med resväskorna på den. Sådär, regnskyddade (för naturligtvis skulle det börja regna just i detta nu) In med barnens surfbrädor under bilen, de klarar utomhusvädret, likaså tältet i sin kappsäck och plastbackarna med campingutrustning och vårt lilla apotek.
Så kunde vi bädda om och knö in oss i bilen. Något mysljus för kvällen var det ju inte tal om eftersom batteriet var dött, men fiffigt nog hade vi parkerat på lagom avstånd från byns enda gatlykta. Ett litet apotek har vi, som sagt, men just i år när vi skulle packa i Lännäs valde vi bort flaskan med hostmedicin.
”Vi använder ju ALDRIG den och behövs det finns det väl att köpa på NZ”

Alvins hosta kulminerade denna natt. Rått och kallt, regnet fortsatte. Bara för att man inte KAN starta bilen och köra till ett apotek eller till ett inomhusboende eller vad vi nu skulle ha löst situationen med om bilen kunde ha hostat igång, så händer det. Hosta. Säkert värre i vårt minne än vad den faktiskt var.
Dåligt samvete för vad vi utsätter barnen för.
Oron för kostanden av bilreparationen (vilken alltid är tio gånger högre om natten än i verkligheten)
Misären att ligga där inknölad i en bil i det tropiska regnet. (Att alla andra gånger ha ansett friheten att sova i samma bil som den största av gåvor, var förstås som bortblåst)

Just det; det kom förstås in femtiotvå myggor under den millisekund vi öppnade bildörren för att hämta något ur bagageluckan. Myggkrig i skenet av dataskärmen, som i alla fall lyste lite. Myggmos i biltaket som nu är vackert svartfläckigt. Alla myggor blev i alla fall mördade. Nån timme efter att barnen somnat och nån timme innan hostan började.

Till slut var det morgon. En sann hjälte, 89 år och gammal slaktare och vår tillfälliga granne, tog in oss i sitt kök och lät oss äta vår frukost under hans underhållande utläggningar om japanerna i första världskriget, tårtor en vän skickade från Texas varje jul, svenska stålindustrin och hans 62-åriga sons förehavanden. Men han lät också Engla ge flasklammet mjölkflaska till frukost, bytte ut våra två knäckta ägg mot två hela, tog kort på oss som han stolt skulle visa för vänner och inte minst; lät oss göra vår morgontoalett i husets fasciliteter. Små saker som betyder så mycket när man sovit i en bil under himmelens regn en natt utan att riktigt veta vart.

Vår bilförsäkring på NZ täckte bärgningshjälp som kunde förklara kopplingen mellan fläktremmen och batteriet. Flera hjälpsamma kunniga medmänniskor längs vår väg idag har till slut lett oss till Rotorua där vi har tid för reparation imorgon lagom till elvakaffet. Staden som luktar fis där det bubblar och fräser ur varenda buske. Vi har lyxat till i kväll det och hyrt in oss i en liten stuga på en camping vid strandkanten. En strand där man med spade kan gräva sig ner till det kokande vattnet.

Vi fick ljuvliga kvällsbad i de tre oliktempererade mineralpoolerna och i den efterföljande duschen snålades det i sanning inte på varmvatten. Jordskopan är så tunn här att kokande varm lera bubblar upp ur marken i stadsparken, det ryker ur dagvattenbrunnarna i asfalten och ett fint dis av sulfat ligger i varje näsborre. Det luktar verkligen fis och vi fascineras över hur många som valt denna stad till sin hemstad. Gratis varmvatten i all ära… man kanske vänjer sig vid odören? I trädgården där vi bor finns en ”hangi”, en underjordisk ugn. Recept låg på köksbordet; fyll en gryta med kött, rotfrukter och grönsaker och täck med folie. Låt ligga i den grävda gropen i marken minst 3,5 timme innan du serverar den. Det traditionella maori-sättet att tillaga sin middag med hjälp av jordens egna vulkaniska värme från det innersta av jordklotet. Vi stekte korv i en stekpanna, kände att det inte var läge för några utmaningar ikväll.

Att få bada utomhus i en 40 gradig mineralpool under regntunga skyar och därefter sova i riktiga sängar hör till livets goda.
Hostmedicin på flaska hade de också här!
Så nu hoppas vi på en lång och god natts sömn, till styrka och välmående för hela familjen på äventyr!

Tredje äventyret på börjat!

Så var vi tillbaka hängandes uppochner på andra sidan jordklotet. Eller på ena sidan jordklotet, för oss är ju ni på andra sidan.


Återkomsten till vårt andra hemland Nya Zeeland, som vi nästan ser det nu, har präglats av en skön igenkännande vanekänsla. Det första vi gjorde när vi landat hade vi laddat för under den 36 timmar långa resan från Lännäs; en kopp NZ kaffe på bästa flygplatscaféet. Varsin kopp flat white med den obligatoriska muffinsen och mudcake:n. Barnen fick sin efterlängtade kopp fluffy; skummad mjölk ovanpå lite varm choklad serverad i liten espressokopp med två marshmallows.

Framme.

Resan gick otroligt smidigt. Den var i sin utdragenhet ändå väldigt vilsam och bekväm. Vi hann grunda med middag på Arlanda innan vi tog en snabb flygtur till London. Resan dit kändes i sammanhanget som en tur med lokalbussen – man hinner med en kopp kaffe, bläddra igenom tidningen i facket framför åså är det dags för landning 2,5 timme senare. De tjugo minuter vi var sena med flyget från Arlanda kortade ytterligare den redan snåla transfertiden på Heathrow och vi var lite pressade inför flygtransfern. Men som lätt joggande familj mellan terminalerna via rullband, buss och kilometerlånga transportsträckor gled vi in på gaten precis som personalen börjat släppa på passagerare på planet. Barnen var drillade sedan planet till London på hur vi skulle fixa säkerhetskontrollen snabbt och enkelt. Först Engla; jackan och ryggsäcken i första security-check-plastbacken, adventskalendern i den andra backen (ja, den fantastiska Playmobil Adventkalendern farmor kommit med var det viktigaste handbagaget!) och sedan skulle hon gå igenom ”blippen” som vi kallar den. Näst efter Ingrid med väskor i bestämd ordning, därefter Alvin med ryggsäck och kalender i plast-back, vidare noggrant peppad av oss att ha mod att går igenom ”blippen” själv. Tråkiga erfarenheter av - med en femårings ögon - övergrepp vid security:n i både Kuala Lumpur och Peking under tidigare resor har gjort gossen orolig för proceduren. Sist pappa Ola med väskorna som i stort sett skulle tömmas på schampoflaskor, datorer och reseapotek. Tidigare har proceduren vid security checken på våra resor oftast slutat i osämja, barnagråt, osäkerhet och enorm stress. Tills vi kom på att lägga upp denna strategi. Vilken succé; Alvin växte tio cm i självförtroendet, föräldrarna slapp svettringar till midjan, Engla slapp bli ombedd av stressade föräldrar att göra fyra saker samtidigt och det gick snabbt som ögat. Vi kände oss riktigt rutinerade!

Hong Kong kändes behagligt bekant och en middag med riktig mat satt fint. Flygplansmat i all ära – Cathay håller god standard – men den största fördelen med dito är nog den tid det tar att konsumera den. Man är underhållen en timme med att vänta på drickaserveringen, packa upp alla burkar och förpackningar med små friterade kötträtter, spänstiga brödbitar, jelly eller fruktsallad i miniatyr. ”Färskpressad” juice i vakuumförpackade aluminiumbehållare, miniMars (=choklad) och färgglada elefantfigurs-bestick . Vi har lärt oss att beställa barnvänlig mat till barnen, vegetariskt till mamman och vanlig mat till pappan. På så vi kan måltiden förlängas ytterligare en halvtimme med livlig byteshandel tills alla slutligen har fått varsin mättande måltid. Höjden av underhållning på flygresorna för oss vuxna är nog att på rad 65 se kaffevagnen börja servera passagerare på rad 1. Tänk att flygvärdinnorna bara ORKAR le mot just oss när vår tur till slut är kommen och vi hoppfullt sträcker fram vår väl fingrade gröna plastkopp för påfyllning! Lyckan är gjord om man då dessutom i självdisciplin lyckats spara sin lilla, lilla, lilla glassbägare ända till dess! Man får roa sig bäst man kan under tolvtimmars-flighterna, två på varandra följande…

Auckland har hälsat oss med strålande väder och skön sommarvärme. Solen är stark och våra kroppar albylfärgade. En farlig kombination som vi hanterar med en Family Size Solkräm med skyddsfaktor 100. Vi har haft tre sköna nätter på lägenhetshotell nere vid hamnen och ”City of Sails” har skämt bort oss med italiensk glass i turbåtshamnen, dopp i inomhuspoolen, kvällssol på balkongen och picnic i parken med fjolårets caféanställda; vår Ninni. Hon jobbar som aupair i Auckland och har oss att skylla för det! Det var så gott att mötas, och för oss fyra blev det även att möta en bit av livet i Lännäs här nere i vårt andra hemland. Varje möte som kopplar ihop vårat liv här med vårt liv hemma i Sverige är ovärderligt, det gör oss ännu helare. Vi kände oss onekligen angelägna om att hon fått det bra och liksom vi får ideliga positiva intryck av det avlånga landet downunder. Det var en glädje för oss att höra om hur bra hon trivs.

Så här på femte dagen har jetlagen fått ge vika för dygnsrytmen här och vi har hämtat vår bil från sin vinterförvaring. I eftermiddag styr vi kosan söderut och har en veckas semester på oss att njuta nuet!