Här lullar vi runt och allt går i slowmotion. Riktigt skönt och lätt att falla in i eftersom alla andra gör likadant runtomkring. Julstressen, som faktiskt fanns här också (fast mer som inför en stor midsommarfest med allt som ska ordnas) är över och NZländarna har fått semester. Shorts och flip-flop-sandaler, camping på stranden och enkelt liv med grillen i centrum.
Farmlivet påverkas inte av naturliga skäl inte så mycket av semestrar - familjen vi bor hos home-schoolar dessutom sin pojke så hä finns ingen stress över tidiga skolmornar - utan naturen och djuren fortsätter ju sin gång året runt. Här går istället livet i en jämn takt hela året. Man tar dagen mer som den kommer och inser att ingenting iaf kommer bli färdigt, så det är ingen idé att skynda. Det är förstås en sanning med modifikation, människor är ganska lika i sin strävan efter resultat överallt, men vi finner mer av det avslappnade tänkandet här än i "effektiva" Sverige. Vi anammar det gladeligen.
Dagarnas jobb innebär avv slita upp murgröna med rötterna. De växer som en korsochtvärsmatta på marken mellan träden, samt slingrar sig uppför stammarna och suger kraft från skörden. Att hitta avokados som fallit ner i grönskan är svårt så här vill de att mattan ska bort. Det är ett riktigt slitgöra och 2 timmar om dagen med det jobbet gör att man upptäcker muskler man inte visste fanns! Vi som mest tränar mus-arm och löparben hemma ;) Men det är ett tillfredställande jobb eftersom det blir tydligt synligt resultat!
Vi bor i en liten hydda och kokar soppa på en spik. Med avokado till i absurda mängder - OJ, så gott det är!! Familjen som äger farmen hamnade i en personlig knepig situation dagen efter vi kom hit och den deal att vi skulle jobba 4 timmar om dagen mot mat och husrum fick ändras. Vi står istället för vår egen mat och får bo här mot 2 timmars jobb om dagen, vilket egentligen passar oss ganska bra nu när vi väl ställt om oss. Vi förstår mer än väl hur orken i en familj snabbt kan ta slut och hur skör man är trots viljan och ambitionerna. Vi har hittat ett fint, öppet och ärligt sätt att kommunicera med familjen och är glada för det.
De har en femårig son, Ronan, som barnen haft mycket roligt ihop med så långt. Man riktigt ser hur de alla tre lägger massor av energi på att kommunicera. På svenska, engelska, med tår, fingrar, ljud och rörelser och "bla-bla-bla-språket" om inte resten räcker till. Våra barn har lärt sig att förstå väldigt mycket engelska och har från att bara stå och se oförstående ut kommit till steget att våga nicka och skaka på huvudet för att nu också hitta modet till att svara yes please eller no thanks. Till och med börja uttrycka egna önskemål. Vi peppar dem allt vi kan och gläds över att se hur de kommunicerar och upplever på egen hand. I fjol var de alltid väldigt begränsade av språkbarriären som endast vi kunde hjälpa dem över - de var väldigt beroende av oss - och det är en väldig lättnad för både dem och oss att utvecklingen går vidare.
Ni skulle sett Alvin när han spelade cricket på juldagen med en åttaårig NZ pojke. Han växte nog tio cm på den timmen. Bollsinne har han gott om och självförtroendet fick en ordentlig skjuts av att han vågade ge sig in i leken. Tänk vad en boll kan göra två barn emellan! Alvin har tidigare tyckt att all kontakt med andra än oss varit väldigt svår, jobbig och lite väl utmanande, så den här cricketmatchen var verkligen en vändpunkt som gav honom mod och uppmuntran att fortsätta kontakt med andra barn.
Alvin är vår fantastiska clown. När helst vi andra grottar ner oss kommer en uppiggande dans eller en ordvits. Bellmanhistorier är favoriten just nu. Om och om igen! Han älskar social samvaro och vill göra tillsammans. Han känner sig så hemma här så han ibland glömmer bort att vi är på NZ. Är vi ute på en utflykt kan han säga "När vi kommer hem ska jag..." åså nämner han något i Lännäs, som om vi var på väg hem till vårt hus. "Mamma, du får påminna mig om att vi är på NZ om jag tycker det är konstigt att vi ska dra murgröna. För då kommer jag ju ihåg!" Ett uttryck för att han, trots språket, känner sig väldigt väl här.
Engla njuter av alla djur vi möter. Här matar hon honörna och rastar dem utanför sitt hägn. Flyttar igelkottar från vägen så ingen ska köra på dem, livräddar pingviner på stranden, drömmer om hästritter, läser om småkryp, undervisar oss alla om fåglarnas beteenden och pratar som den naturligaste sak i världen med varje katt vi möter. Hennes redan stora hjärta och empati växer och kombinerat med den kunskap hon suger in är det en ljuvlig utveckling för en förälder att se.
Idag klipper barnen fyrverkerier av ett gammalt papper, igår lekte de skepp i avokadoträdens kronor, de utvecklar lekar som fortgår vart vi än befinner oss. En PET-flaska och en sandal blir en raket, en bebisgunga en kittel på restaurang, den andra gungan ett serveringsbord. En pinne, lite tejp och en halv avokadokärna blir naturligtvis ett trollspö smyckat med en illgrön tuschpenna, träflisor på backen blir en hoppbana och en vanlig kvällsdusch blir ett äventyr.
Idag är det nyårsafton och vi på NZ blir de första i världen att möta det nya året. Vi är medbjudna till vänner av familjen och hoppas på en mysig kväll. Vi fick riktigt anstränga oss för att komma ihåg vart vi lagt lite snyggare kläder. Här traskar vi runt i sköna slitna trasor och ingen reagerar - alla ser likadana ut. Härligt befriande. Men också kul att få göra sig lite fin till ikväll.
Gott nytt år där ni befinner er. Nästa år kommer det bästa!
fredag 31 december 2010
tisdag 28 december 2010
Försök till sammanfattning - det är svårt att skriva kort...
Dags att avge en samlad rapport tror jag. Vi har haft ljuvliga dagar sedan vi skrev sist. Vi har nu varit på Nya Zeeland i 11 dagar och stortrivs. Vi känner alla fyra att det är en enorm skillnad att komma tillbaka så snart efter vår förra resa. Vi minns nu hur kämpigt vi hade att anpassa oss till allt det nya sist. Då tog det tre veckor innan vi kunde börja slappna av. Denna gång gick vi in i viloläge redan första dagen.
Vi landade den 17 dec och tillbringade fyra dagar i huvudstaden Auckland. Det regnade konstant vilket egentligen var ganska skönt. Alla krav på att upptäcka och uppleva försvann och vi njöt vårt hotellrum. Och vi har ju sett staden förr. Vi gjorde ett tappert försök att besöka Auckland Zoo, men efter fyra timmar i ösregn var vi alla överens om att hotellrummet ändå vann överlägset över giraffer och zebror.
Den 20 dec checkade vi ut och tog en taxi två timmar norrut till farmen Te Rata. Den sista farmen vi besökte i mars där vi också lämnade vår bil för vinterförvaring. Tack vare farmare Bert var bilen nybesiktigad och kör-klar. Vi fick två fina dagar med Bert och familjen Borger på Te Rata. Vi plockade hundratals ägg, utfodrade grisar och höns och strukturerade oss för vidare resa. Barnen fann varandra snabbt – våra två samt familjens tre äldsta; James 7 år, Miriam 6 år samt Lilian på 2,5. Lillasyster Sara, 1 år, fann sig gärna i Ingrids famn.
Den 22 dec packade vi in oss i bilen och drog norrut, så långt norrut man kan komma på NZ. Vi hade bokat plats på en camping vid stranden där vi slog upp vårt tält. Det fascinerande med NZ är att varje vy faktiskt ser ut som i broschyren – så även denna camping. Turkost vatten, gyllene sand, lummig grönska, hibiskusträd runt hörnet, palmer som vajjar, klarblå himmel. Magnifikt.
Vi fick en fantastisk julafton med julklappsutdelning på morgonen med klappar under IKEA:s grangirlang i plast och Instant snow på burk från Teknikmagasinet. Strandpicnic med symbolisk julskinka och senap på mackan samt kaffe och russinkaka på eftermiddagen. Det var en sån där dag när allting stämde, allting synkade och alla var på gott humör samtidigt! Allt var så avslappnat men samtidigt pirrigt av förväntan, allt i en skön blandning. Vi var alla överens om att det var den bästa julafton vi haft tillsammans!
Juldagen bjöd på äventyr. Vi åkte 90 mile beach med vår fyrhjulsdrivna bil. På NZ skiftar tidvattnet 3 meter i höjdled vilket förändrar stränderna enormt flera gånger per dygn. Längst norrut finns en strandremsa på 5 mil som man kan åka om man har koll på tidvattnet. 3 timmar på var sida om högvatten kan man köra på stranden med bil och vi tajmade in ett race i 80 km/h på juldagens eftermiddag. Engla räddade livet på en liten pingvin längs ”vägen”, vi borrade ner fötterna i miljontals snäckskal och beundrade den vidsträckta vyn där vi susade fram. För att ta sig upp tillbaka på vägen måste man köra genom en flod – uppströms. Vi tog fart och tjöt av skratt, samtidigt som bilen fick den perfekta underredstvätten! Dagen avslutades vid Cape Reinga, fyren på udden där Tasmanska havet möter Stilla havet. Ingenting mellan oss och Australien eller oss och… vad blir det? Korea?
Annandagen var födelsedag. Härligt lyckad även den!
”Mamma, du får välja vart du vill sitta för du fyller år” Flätade prästkragar och oranga liljor till födelsedagsbarnet.
Lyxfrukost, våghoppning tills alla kläder var blöta, färska ostron till lunch, kvällspromenad i delfinrik bukt toppat med kvällsdopp i pool på campingen för natten invid ett vattenfall. Vi somnade rika av upplevelser under en daddelpalm till dånet av det forsande vattnet.
Den 27e bjöd på kajakpaddling på morgonen, färjetur till pittoreska byn Russel på eftertmiddagen som erbjöd oss lyxfika vid strandkanten. Vidare färd söderut till välkomnande middag på den avokadofarm vi nu befinner oss. Vi har en egen liten ”hut”, mer som en koja eller ett krypin än en stuga. I all enkelhet har vi boat in oss och ikväll kokat soppa på en spik. Eller rättare sagt lagat mat av en tomat grannen tappade utanför dörren, avokados som ramlat ner på taket, ägg med gyllene gula från förra farmen och egengjorda chips av en gammal kumera. Lite jordgubbar med en överbliven yoghurt var som pricken över i:t ikväll. Enkelhetens lov.
Avokadofarmen ägs av Vanya & Anne med deras son Ronan, 5 år. Stadsmänniskor som studerat, jobbat med och intresserat sig för stora världsekonomiska frågor och dragit slutsatsen att när världsekonomin kollapsar är den man rik om äger näringsrik jord där solen skiner och vattnet flödar. De köpte denna bit land, en av de mest näringsrika och bördiga i världen för tre år sedan, och strävar mot att bli självförsörjande och har kommit en fascinerande god bit på väg. Deras livshistoria utmanar, inspirerar och undervisar. Vi fascineras över deras långsiktiga tänkande kombinerat med närvaro i nuet samt deras kvalitetsmedvetenhet. Enkelhet kombineras med avancerad kunskap och djupt grundade filosofier.
Idag har vi dragit ogräs. Murgröna som klättrar metervis upp längs avokadoträden! Vi som inte ens kan hålla liv i en likadan i kruka hemma i köksfönstret – här växer de som, ja just ogräs! De suger kraft från trädens möjlighet att bära frukt och man vill därför få bort dem. Hårt jobb men skönt att få använda musklerna.
Här blir vi förhoppningsvis över nyår och åker vidare nästa vecka. Just nu letar vi husbil för att se om vi kan byta upp oss från den bil vi har nu och bli ”self-sufficent” som det heter här. Alltså kunna klara oss tre dagar utan andra fasciliteter än de som finns med oss i bilen. Vi hoppas det går vägen.
Men nu en dusch ute i skjulet i beck-mörkret före kvällsteet. Tur att vi tog med Englas rosa cykellyse-fjäril med stark LED-lampa i packningen. Man kan i sanning behöva bli LEDd för att hitta rätt ute under avokadoträden i den mörka kvällen. Men de säger att det är värt det, att duschen är skön och varm och det finns gott om vatten!
Vi landade den 17 dec och tillbringade fyra dagar i huvudstaden Auckland. Det regnade konstant vilket egentligen var ganska skönt. Alla krav på att upptäcka och uppleva försvann och vi njöt vårt hotellrum. Och vi har ju sett staden förr. Vi gjorde ett tappert försök att besöka Auckland Zoo, men efter fyra timmar i ösregn var vi alla överens om att hotellrummet ändå vann överlägset över giraffer och zebror.
Den 20 dec checkade vi ut och tog en taxi två timmar norrut till farmen Te Rata. Den sista farmen vi besökte i mars där vi också lämnade vår bil för vinterförvaring. Tack vare farmare Bert var bilen nybesiktigad och kör-klar. Vi fick två fina dagar med Bert och familjen Borger på Te Rata. Vi plockade hundratals ägg, utfodrade grisar och höns och strukturerade oss för vidare resa. Barnen fann varandra snabbt – våra två samt familjens tre äldsta; James 7 år, Miriam 6 år samt Lilian på 2,5. Lillasyster Sara, 1 år, fann sig gärna i Ingrids famn.
Den 22 dec packade vi in oss i bilen och drog norrut, så långt norrut man kan komma på NZ. Vi hade bokat plats på en camping vid stranden där vi slog upp vårt tält. Det fascinerande med NZ är att varje vy faktiskt ser ut som i broschyren – så även denna camping. Turkost vatten, gyllene sand, lummig grönska, hibiskusträd runt hörnet, palmer som vajjar, klarblå himmel. Magnifikt.
Vi fick en fantastisk julafton med julklappsutdelning på morgonen med klappar under IKEA:s grangirlang i plast och Instant snow på burk från Teknikmagasinet. Strandpicnic med symbolisk julskinka och senap på mackan samt kaffe och russinkaka på eftermiddagen. Det var en sån där dag när allting stämde, allting synkade och alla var på gott humör samtidigt! Allt var så avslappnat men samtidigt pirrigt av förväntan, allt i en skön blandning. Vi var alla överens om att det var den bästa julafton vi haft tillsammans!
Juldagen bjöd på äventyr. Vi åkte 90 mile beach med vår fyrhjulsdrivna bil. På NZ skiftar tidvattnet 3 meter i höjdled vilket förändrar stränderna enormt flera gånger per dygn. Längst norrut finns en strandremsa på 5 mil som man kan åka om man har koll på tidvattnet. 3 timmar på var sida om högvatten kan man köra på stranden med bil och vi tajmade in ett race i 80 km/h på juldagens eftermiddag. Engla räddade livet på en liten pingvin längs ”vägen”, vi borrade ner fötterna i miljontals snäckskal och beundrade den vidsträckta vyn där vi susade fram. För att ta sig upp tillbaka på vägen måste man köra genom en flod – uppströms. Vi tog fart och tjöt av skratt, samtidigt som bilen fick den perfekta underredstvätten! Dagen avslutades vid Cape Reinga, fyren på udden där Tasmanska havet möter Stilla havet. Ingenting mellan oss och Australien eller oss och… vad blir det? Korea?
Annandagen var födelsedag. Härligt lyckad även den!
”Mamma, du får välja vart du vill sitta för du fyller år” Flätade prästkragar och oranga liljor till födelsedagsbarnet.
Lyxfrukost, våghoppning tills alla kläder var blöta, färska ostron till lunch, kvällspromenad i delfinrik bukt toppat med kvällsdopp i pool på campingen för natten invid ett vattenfall. Vi somnade rika av upplevelser under en daddelpalm till dånet av det forsande vattnet.
Den 27e bjöd på kajakpaddling på morgonen, färjetur till pittoreska byn Russel på eftertmiddagen som erbjöd oss lyxfika vid strandkanten. Vidare färd söderut till välkomnande middag på den avokadofarm vi nu befinner oss. Vi har en egen liten ”hut”, mer som en koja eller ett krypin än en stuga. I all enkelhet har vi boat in oss och ikväll kokat soppa på en spik. Eller rättare sagt lagat mat av en tomat grannen tappade utanför dörren, avokados som ramlat ner på taket, ägg med gyllene gula från förra farmen och egengjorda chips av en gammal kumera. Lite jordgubbar med en överbliven yoghurt var som pricken över i:t ikväll. Enkelhetens lov.
Avokadofarmen ägs av Vanya & Anne med deras son Ronan, 5 år. Stadsmänniskor som studerat, jobbat med och intresserat sig för stora världsekonomiska frågor och dragit slutsatsen att när världsekonomin kollapsar är den man rik om äger näringsrik jord där solen skiner och vattnet flödar. De köpte denna bit land, en av de mest näringsrika och bördiga i världen för tre år sedan, och strävar mot att bli självförsörjande och har kommit en fascinerande god bit på väg. Deras livshistoria utmanar, inspirerar och undervisar. Vi fascineras över deras långsiktiga tänkande kombinerat med närvaro i nuet samt deras kvalitetsmedvetenhet. Enkelhet kombineras med avancerad kunskap och djupt grundade filosofier.
Idag har vi dragit ogräs. Murgröna som klättrar metervis upp längs avokadoträden! Vi som inte ens kan hålla liv i en likadan i kruka hemma i köksfönstret – här växer de som, ja just ogräs! De suger kraft från trädens möjlighet att bära frukt och man vill därför få bort dem. Hårt jobb men skönt att få använda musklerna.
Här blir vi förhoppningsvis över nyår och åker vidare nästa vecka. Just nu letar vi husbil för att se om vi kan byta upp oss från den bil vi har nu och bli ”self-sufficent” som det heter här. Alltså kunna klara oss tre dagar utan andra fasciliteter än de som finns med oss i bilen. Vi hoppas det går vägen.
Men nu en dusch ute i skjulet i beck-mörkret före kvällsteet. Tur att vi tog med Englas rosa cykellyse-fjäril med stark LED-lampa i packningen. Man kan i sanning behöva bli LEDd för att hitta rätt ute under avokadoträden i den mörka kvällen. Men de säger att det är värt det, att duschen är skön och varm och det finns gott om vatten!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)