Happy Days!

Plommon, plommon, plommon. Aldrig har jag smakat så goda plommon! För att inte tala om plommonsås till patén, päronchutney till majskolvarna, fruktsallad-sylt till det nybakade brödet. Rena råvaror, lokalproducerat delat vid måltider med människor från alla jordens hörn. Samtal kring nationaliteter, matvanor, ideologier, traditioner, smakupplevelser, reseplaner och dagens utförda arbete. Behöver jag säga att vi stortrivs??


Vi hälsar på svenska Pernilla och hennes Nya Zeeländska man Andrew och deras tiomånaders George. De bor i en fruktodlar-dal i Central Otago, nere mellan alperna på södra delen av Sydön. Där tar de hand om ett hus på en äppelodling eftersom de är nära vän med ägaren och är lite husföräldrar nu när äppelplockarsäsongen drar igång. Husets sovrum fylls av äppelplockare som kommer för att jobba säsongen här i Roxburgh. Huset är egentligen pyttelitet och idag, när alla kommit och de jobbat första dagen, bor förutom P, A & G med deras hund Giggles; två tyskar, två fransmän och ett svensk-danskt par. Åså vi fyra som huserar i vår husbil å uppfarten. I vardagsrummet i kväll spelade Engla & Alvin spel med tysken och NZ, Ingrid diskuterade marmelad-idéer med tyskan och fransmannen, lilla George tuggade pusselbitar och Ola vilade sin sociala förmåga med en promenad upp på en hög kulle. Ugnen fungerade idag, efter rader av dagar med el-problem i huset. Stenvillan har stått tom i trettio år och upplever någon slags chock, tror vi, av att plötsligt fyllas med liv och rörelse. Stopp i köksavloppet löstes en kväll med lite vevande med ett kvastskaft, kylen la av en dag, all el i hela huset försvann nästa dag och precis när den pajjade tvättmaskinen bytts ut slutade varmvattenberedaren att leverera som den skulle. Men med lite klättrande av elektiker i elstolpen, nån ny termostat och mängder av tålamod fungerade allt faktiskt som det skulle idag. Ingrid bakade lyckligt bröd åt hela gänget vilket slutade i att det imorgon ska bli bakkurs för att försöka skapa ett vardagsbröd åt gänget som de kan baka till sina lunchlådor ute på äppelplantagen. Alla är vi rörande överens om att det NZ toastbrödet är en sorglig historia som mer ger en klump i magen än en energigivande mättnad. Kul att kunna erbjuda alternativ!

På eftermiddagen besökte vi grannarna till Pernilla & Andrew. De köpte sitt drömhus 50 mil bort , sågade det mitt itu och lät ett företag flytta huset till sin drömtomt. En äppelgård som de nu förvandlat till ett paradis, sitt paradis, allt efter eget huvud. Alla människomöten på vår resa är det som ger oss ovärdeliga minnen och ökad ödmjukhet och förståelse för hur vi alla sliter för att få livet att gå ihop och hur vi alla egentligen möter samma typ av frågor och utmaningar i livet. En sak som skiljer NZ från vad vi är vana vid från Sverige är den enorma entreprenörsandan att lösa varje probelm med rik kreativitet, att förverkliga sina drömmar i stort som smått och i allt uppmuntra människor runtomkring i deras strävan att förverkliga sin. Ur vår synvinkel är det precis så vi vill leva och vi blir så inspirerade varje dag av att se att det GÅR att leva som man vill!

Vad har vi upplevt sedan sist allt blev nedtecknat? Vi hade förmånen att komma tillbaka till farmen Te Hapu, som sagt, och efter det återvände vi till Takaka, ”vårt” café och vännerna Paul & Vonda. Vi tog en pausdag för att låta själen hinna ikapp kroppen och satt mest vid vännernas trädgårdsbord och drack kaffe och pratade vidare om livet, dess möjligheter och den strävan vi alla bär på. Jobbigt, skönt, nyttigt, omvälvande och uppmuntrande. Vi tillåter livet att röra vid oss ordentligt när vi är på NZ och vi älskar det! Vi känner verkligen att vi LEVER och njuter av att få UPPLEVA det också. Både i själen, kroppen och i huvudet. Det är ju nu det pågår!

På kvällen snirklade vi oss i 20 km/h med vår husbil över en bergskedja i en dryg timme och kom till stranden i Totaranui precis innan det blev mörkt. Vi hade bestämt oss för att vandra i nationalparken Abel Tasman dagen efter och tyckte det var fiffigt att vara på plats redan på morgonen. Campingen var indelad i ”bays”och i varje fanns en eldstad där tält-, husvagns- och husbilsfolken samlats för kvällen med varsin öl eller ett glas vin för att dela tid med varandra och njuta livet under stjärnorna. Trots den sena timmen tog vi på oss varsin extra tröja och slog oss ner i gemenskapen. Vi fick goa möten, mötte extra omsorg om barnen, det ordnades sittplatser åt oss och glada skämt spred gó stämning. Vi kunde förstå att vi hamnat i ett gäng av par i övre medelåldern som brukat campa på samma camping sedan tjugo år. Och det var inte alls svårt att förstå varför de återkommer till ett så paradisiskt ställe som detta. Vågorna rullade in mot stranden, månen speglades i det klara vattnet, syrsorna spelade sin nattserenad och dagens krav var sedan timmar som bortblåsta. Om de alls funnits några. God sömn väntade, frid fanns i själen, enkelheten utanför all civilisation var påtaglig och förväntan inför morgondagen gjorde våra hjärtan gott.

Efter frukost tog vi sandalerna i handen och vandrade ner till stranden, nu upplyst av strålande solsken. En water-taxi väntade oss och en adrenalinpumpad färd över vattnet tog oss till nästa strand vid Awaroa Lodge. Caféet där är en av favoriterna och kan endast nås via båt eller till fots. Mitt i regnskogen avnjöt vi en vidunderlig lunch i stora skinnsoffor klädda med mjuka possum-skinn där maten dukades upp på en stor skattkista. Medan barnen och Ola gick för att mata ålarna i floden somnade Ingrid fridfullt i fåtöljen. Vi piggade upp oss med perfekt bryggt kaffe och kaloririka kakor innan vandringen tillbaka mot husbilen började. Vi skulle först ”bara” korsa the estruary före vandringen genom regnskogen. Vi hittar ingen svenskt ord för estruary – det betyder ungefär torrlagd havsbotten. Tidvattnet skiftar tre(!) meter i höjdled på NZ och ändrar således landskapet dramatiskt mellan hög- och lågvatten. Vid Awaroa Lodge kan man följa vandringsleden tilbaka till campingen under två timmar på varje sida om lågvattnet, dvs då det är tomt på vatten på hela den stora torrlagda havsbotten med endast några flodstrimmor att vada över. Som vi minns vandringen, som vi gjorde första gången för elva år sedan, var den ganska kort och smidig. Men efteråt inser vi hur stor skillnad det var att göra vandringen en molnig dag på hösten mot en solig dag mitt på sommaren som denna gång. I en och en halv timme gick vi med två fascinerande tappra barn över denna havsbotten i stekande sol! Hade det inte varit för de strimmor av vatten som vi vadade genom hade det kännts som en öken! Vilka vidder, vilka avstånd, vilken grej! Det var i sanning ”hard work”, men oj, vad stolta vi var när vi kom över på andra sidan in i skuggan. Utmattade och nästan gråtiga men stolta! Den sista en och en halv timmens vandring genom regnskogen var som en dans i jämförelse. ”Bara” upp och ner över bergskammar, genom regnskog med liander och palmer, över stränder, invid djupa stup på serpentin-stigar genom nationalparken. Efter tre timmars konstant utmanande vandring var ett dopp i det turkosa varma havsvattnet en belöning nog. The perfect day out!

Kvällen efter vår spännande vandringsupplevelse bestämde vi oss för att påbörja vår långa resa söderut. 100 mil väntade ner längs the Wild Wet Westcoast. Namnet förklaras av den enorma regnmängden som faller där – 5000 mm per år! Inte helt otippat växer där därför en mystisk, magiskt vacker djup regnskog. Och i djup kontrast till den och de papegojor som har sitt hem där kan man där skåda två massiva glaciärer som ”rinner” rakt ner i regnskogen. Som en frusen forsande flod signifierar de snön på bergstopparna ovanför. Vi stannade till på vägen söderut, och som regnställsklädda mumier vandrade vi upp mot glaciärens front. Floden med smältvatten bar på isklumpar och bergsväggarna reste sig runt oss som om de sträckte sig lodrätt ända till himlen. WOW!

För elva år sedan jobbade och bodde vi, alltså på resan före barnen, hos kobonden Stu. Han mjölkar sina 200 Jerseykor två gånger dagligen 365 dagar om året och hans sätt att själv få resa är att fylla huset med ungdomar från hela världen som jobbar för mat och husrum. Vi hade bestämt oss för att återvända detta år och visa barnen hans gård och mjölkningen som vi pratat så mycket om under åren. Trots alla hundratals arbetare han haft boende hos sig under alla år kom han ihåg oss och vi skrattade gott åt gamla incidenter när vi nu fick tillfälle att komma tillbaka. Stu´s livshistoria ger en perspektiv på livet. Hans motto i sitt oändliga slit för brödfödan är "Happy Days" och han firar sin födelsedag fyra ggr om året helt enkelt för att det är roligare. Hans fru lämnade honom för 20 år sedan och för att kunna köpa ut henne från gården som hans familj haft i generationer hade han inte råd att betala försäkringen på huset. En dag när han var ute och mjölkade brann huset ner till grunden. Det enda han hann rädda var - kylskåpet - som han lyckades baxa ut samt en pinnstol. Snacka om att hjärnan funkar konstigt i paniksituationer. Inga papper, foton eller personliga saker, bara kylskåpet. Han bodde i sin husvagn i tio år och byggde uppe ett nytt hus när han hade pengar som kom in från mjölken. För elva år sedan när vi kom hade han precis flyttat in i sitt nya hus. Vilket livsöde, va? En gång har han rest, då reste han till Europa för att besöka alla som besökt honom. Men eftersom har var van vid den friska luften på sin farm på NZ fick han lunginflammation av aircondition på flyget, blev inlagd och fick åka hem. Trots allt detta är han den mest positiva vi har mött och säger bara en sak "Happy Days!"

Vi kom precis i tid för kvällsmjölkningen och det var fascinerande att känna hur jobbet satt i ryggmärgen trots att det var så länge sedan vi gjorde det sist. Frihetskänslan var total när Ingrid, iklädd plufsig utsliten bondoverall och alldeles för stora gummistövlar svingade sig upp på en gammal cykel och cyklade nerför den skumpiga grusvägen längs farmen för att hämta hem kossorna för mjölkning. Och stoltheten regerade när Engla vågade tvätta spenarna och Alvin vågade hänga med ner i ”dyngrännan” för att sätta på sugkopparna som pumpar mjölk. Med en tillbringare rakt ner i mjölktanken skopade vi upp fet god nymjölkad mjölk till kvällsmackan vilket i sanning satte pricken över i:et.

Milen tillryggalades en efter en, de flesta när barnen somnat i överslafen på husbilen på kvällen. Med huset på ryggen kunde vi vuxna köra så länge vi orkade och bara stanna längs vägen och krypa ner i den förvärmda sängen när tröttheten tog överhanden. Efter tre dygn nådde vi Central Otago och våra vänner Pernilla & Andrew. Ett riktigt gott återseende och en stor glädje för oss alla att få dela vardagstid med varandra igen.

Återigen har vi upplevt massor och börjar för första gången känna oss alldeles fulla av intryck. Som att det snart inte får plats mer… Vi orkar inte riktigt undra hur det ser ut bakom kröken… Så just nu funderar vi en del på hur vi bäst använder den tid som är kvar. Vi flyger ut från NZ den 27 mars så en månad av vår tid här återstår. Två veckor till med husbilen och två veckor till med vår ”vanliga” bil. Tills vi kommer på vad vi vill göra mumsar vi vidare på plommon och njuter tiomånader-George gurglande fnitter!

Jordbävning på Nya Zeeland

Som ni kanske sett på TV eller hört på radio så har det varit en stor jordbävning med ödesdigra konsekvenser i Christchurch på Nya Zeeland för några dagar sedan. Vi vill bara meddela att vi mår bra och på intet sätt är skadade. Det närmsta vi kommit konsekvenserna av skalvet var idag när vi skulle köpa bröd i affären. Hela brödhyllan var tom! Det satt en skylt att de tomma hyllorna berodde på att transporter och leveranser över lande blivit inställda pga jordbävningen.
Jordbävningen i Christchurch var väldigt dramatisk och ingen kan nog ännu överskåda alla konsekvenser. Men den var väldigt lokal och för oss som var 70 mil därifrån kändes ingenting. Några menar att de kände marken gunga lite men vi "missade" det helt. Nya Zeeländarna själva är väldigt avslappnade över situationen. Att bo på en vulkanö mitt i Stilla Havet är ganska dramatiskt i sig själv från första början, och de är vana vid att en naturkatastrof av ena eller andra slaget inträffar någonstans i landet dagligen. Livet går vidare...

Man får hålla i bakhuvudet att media filmar mitt i kaosets öga och att det inte gäller ett helt land. Medias uppgift är att dramatisera en händelse, och vi förstår att det i Sverige blåsts upp till att gälla i stort sett hela landet. Vi är glada för all omsorg vi mött via mejl, telefonsamtal och på Facebook från vänner, grannar, familj och till och med revisorn som vill höra om vi mår bra. Och det gör vi!
Förödelsen i Christchurch är enorm och antalet döda ett sorgeämne. Insatser görs från alla landsändar. Pengar samlas in via Röda korset på alla postkontor, tanterna i dalen planerar att skicka 200 burkar sylt med en mattransport till de drabbade, folk med privatflygplan och helikoptrar kommer för att förstärka, starka karlar från överallt kommer för att lyfta bort sten efter sten i sökandet efter överlevande. Alla känner någon som drabbats på något sätt då det endast bor en miljon människor på Sydön, den ena av NZ öar. Men det gäller bara en stad och vi andra känner oss helt säkra. Det är inte så att marken rämnar lite varstans och det är ingen större fara än annars att röra sig i landet. En jordbävning kan inträffa i detta land närsomhelst - så har det varit sedan urminnes tider.

Vi bor dessutom nu, och några veckor framöver i en husbil vilket är bästa platsen att befinna sig vid en eventuell jordbävning. En bil är ju gjord för att gunga med när marken rör sig så vi känner oss helt trygga. Och ser till att inte parkera under ett jättestort träd eller på nedervåningen i ett parkeringshus! ;)

Just nu befinner vi oss i Roxburgh där Pernilla, Andrew och lilla George bor. Dalen är fylld av fruktträd och äppelplockarsäsongen har just börjat. Tankarna går till Edens Lustgård - tänk att plommon, majskolvar och vitkål kan smaka så mycket! Vi smakar fruktsalladmarmelad på nybakat bröd, njuter nybryggt i den charmiga staden Alexandra, delar vardagen med äppelplockare från Danmark, Sverige, Frankrike och Tyskland och njuter själva av att dra oss på morgnarna, leva i nuet och som högst fundera på vilka goda nyskördade grönsaker vi vill tillaga till middag idag.

Jordbävningen har dock gett oss ytterligare anledning att vara tacksamma över det vi har idag. Kom ihåg att livet är skört, goa vänner. Var rädda om varandra idag - en jordbävning kan komma så snabbt. Om inte i marken så i själen, i familjen eller på bilvägen. Gör idag det du så länge tänkt att göra - livet är nu ♥