I luften ovan Batumi, Tabriz och Sukhumi

Time to destination 3:21 hours

Vi flyger just nu över Tbilisi, Batumi, Baku, Tabriz och Sukhumi.

Där har jag aldrig varit, bara flugit ovanför. Jag vet inte ens vilket land det är. Vitryssland? Jag roar mig med att skapa bilder kring hur Livet ser ut för dem som går på gatan här nedanför, som kör till en vän, diskar middagskastrullen eller irriterar sig över en granne. Undras vad de heter och vad de har på sig.

Undras om det har varit en bra dag för han som just avslutat middagen eller om han precis fått reda på att han blivit arbetslös. Kanske finns där nere en tant som kör till en vän för födelsedagsfirande, kanske är en äldre man nyinflyttad och lagt sig till med en förfärlig ovana att parkera bilen utanför grannens uppfart. Någon av dem där nedanför har nog blivit pappa för första gången, en flicka har idag lyckats lära sin hund ett nytt tricks, en barnvakt tar just nu ut ett bröd ur ugnen och en bilverkstad får precis för mycket att göra!

Själva har vi varken middagsdisk, bilverkstad eller födelsedagskalas att engagera oss i idag, utan vi sitter åter som fyra i rad en mil upp i luften och summerar resan till Nya Zeeland, vårt andra hemland. Den femte resan i ordningen. Lufthansas bastanta tyskor gör sitt bästa för att ge oss rimlig förplägnad och vi försöker med allsköns skärmar fördriva tiden som för oss närmre resmålet. Barnens hjärnor är vid det här laget fyrkantiga likt bildskärmarna på stolsryggen framför och vi har gett upp att försöka avleda deras uppmärksamhet från joysticken och filmkanalerna… Det är 32 timmar sedan vi lämnade hotellet i Auckland och våra små har lyckats slumra färre timmar än på ena handens fingrar. Så länge färgglada drycker serveras till flygplansmaten med jämna mellanrum håller vi oss vid gott mod. Ser man på, nu serveras fem välpaketerade nötter tillsammans med läckert konserverad äppeljuice i vassa plastglas! Make the most of it!

Time to destination:  2:09 hours

På den här femte resan har vi upplevt Nya Zeeländsk familjevardag med allt från städrutiner till rugbyträningar. Så helt annorlunda mot våra fyra tidigare äventyrsresor men samtidigt så självklart, då vi redan som nygifta drömde om att en dag få leva familj på Nya Zeeland.

Ända sedan den första resan Ola och jag gjorde som nygifta backpackers år 2000 har vi kunnat skönja en linje i vår gemensamma strävan. Allt började med den där koppen kaffe på the Wholemeal Café i Takaka på Sydöns nordspets. Linjen fortsatte med husköp i Lännäs, uppbyggnad av företaget Englas Skafferi och så småningom det årliga återvändandet till Nya Zeeland med barnen. Det var där och då vi fick hela visionen till det liv som vi lever idag och linjen knöts ihop till en cirkel när vi blev anställda som barista och bagerska på det ikoniska Wholemeal Café tolv år senare. Säsongsjobbet i fjol blev en betydande erfarenhet och var en viktig milstolpe för oss. En stolpe som slogs ner djupt i ödmjuk beslutsamhet, men också med kraft av vilda förhoppningar och kreativa visioner. Nästa epok i vårt gemensamma liv kunde påbörjas och milstolpen utgör nu hörnstolpen i vår nya hage.

Det som ska bli bra och hålla länge tar lång tid att bygga upp. Det går snabbt att tänka ut vad man vill ha sagt men tar lång tid att gjuta det i bokstäver. Att visionera, drömma och prata går undan men det tar så oändligt mycket längre tid att realisera detsamma.

Visionen vi fick på the Wholemeal gav oss inspiration, mod och viljestyrka att ta steg i tro. Om och om igen. Vi bejakade våra drömmar och antog utmaningen att kavla upp ärmarna och omvandla drömmarna till verklighet. Det tog tid. Lång tid. Tio år. Då hade orken tagit slut och nästan vi också. Att då bestämma sig för att återvända till the Wholemeal var som att återkoppla till drivkraften som oväntat fört oss väldigt nära varandra. En drivkraft vi i vår slitenhet trodde vi förlorat. Vi insåg hur vårt hårda arbete i Lännäs faktiskt vässat våra karaktärer. Det hade fått oss att omvärdera, förändras och anamma nya perspektiv precis som vi hade hoppats.  

Time to destination:  1:18 hours

Vi har inte bara gjort resor runt jordklotet på utsidan, utan har var och en gjort omvälvande upptäcktsresor på insidan. Att se sig själv på insidan är inte alltid vackert, men genom andras godhet har vi förstått att det fina vi bär på är tillräckligt. Det är i Mötet det sker och vår resa har egentligen bara börjat. 

Transition

Transition. Ett känslofyllt ord för mig just nu.

Omställning. Övergång. Utslussning.

Det beskriver nuläget ganska bra. Barnen ligger utsträckta i sina hotellsängar och vi bad dem njuta när vi sa god natt. Av erfarenhet vet vi hur krumma vi kommer känna oss om några dygn när vi försöker räta ut oss hemma i Lännäs. Att sova i flygplansstol i Economy säte är lite av en konst. Lättare med en fyraåring och en sjuåring som kan ligga skavfötters på två säten än vår gängliga åttaåring och långa elvaåring. Så vi ska njuta extra denna natt.

40 timmars resa väntar åter från hotelldörren i Auckland till vår ockragula spegeldörrar hemma på glasverandan i Lännäs. 26 timmar av dem kommer vi spendera uppe i luften. Trots att detta är åttonde gången vi genomför det känns det fortfarande helt surrealistiskt. Ikväll blir sista duschen i Nya Zeeländskt vatten, nästa gång vi sköljer av oss blir det med eget brunnsvatten från rullstensåsen på Östernärkeslätten. Snart får vi krama familjen, äta fil och testa konditionen på springrundan till grisarna. Betala med kronor, slänga Ica-reklam i pappersåtervinningen och dricka Classic Svea. Snart hoppas vi bedövas av häggens generösa blomningsdoft, se syrénknoppar brista och äta mellis på trätrappen med mjuka fårskinn under rumpan.

Vi lämnar våra dollarmynt i bilens handsfack, den söta doften av regnskogsträd och spår efter våra barn i Papakaio schools klassrum. Denna fjärde resa har nog varit den som påverkat oss mest. Först och främst för att vi varit på Nya Zeeland längre. 7 månader mot tidigare tre eller fyra. Men också för att barnen nu blivit flytande på engelska och med lätthet själva tar sig runt i samhället. Det vi upplever nu gör vi tillsammans på alla fyras villkor. Idag var vi bjudna på lunch hemma hos våra goda vänner Ron & Kay, och det blev extra tydligt hur hela stämningen runt bordet förändrades när barnen kunde delta aktivt i samtalet. För den som utmanat sig själv att leva vardag i ett annat språk än ens eget modersmål vet hur begränsad och rent av dum man kan känna sig när man förstår vad som sägs men inte kan uttrycka sig som man vill. Det är ingen underdrift om vi säger att våra barn har växt enormt mycket! Inte bara på längden utan i sin självkänsla, sitt självförtroende och i sin mognad. Vi som vuxna har rätat på oss och blivit mer lika dem vi vill vara.

Häromdagen försöker jag bland kartonger och resväskor tillsammans med tioåringen reda ut vart hemma egentligen är. Vi enades om att hemma ryms mellan de fyra hörnstenarna som utgörs av våra fyra familjemedlemmar. Alltså inte beroende av hus, saker, land eller sammanhang.

Vår familj har hittat hem - i en tacksamhet och en hemkänsla av att ha varandra.