Vi får härlig respons från våra vänner att vi beskriver vår tillvaro paradisiskt men de undrar frågar också; allt kan väl ändå kanske inte BARA vara helt underbart hela tiden? För att trösta er ska jag, Ingrid, nu skriva lite annorlunda.
Saker går sönder. Pengar flyger. Problem uppstår hemma och det är knepigt att reda ut på avstånd.
Det finns vardag här också.Ont i magen, gnälliga barn, dålig sömn, slut på rena underkläder, långa bilresor...
Om ni bara anade hur påfrestande det är att knö ihop en familj vid ett rangligt plastbord i en husbil och försöka dela måltid med en sexåring som VARJE måltid ska påpeka hur svårt livet är med en lös framtand. Som plötsligt inte kan äta det han mumsade igår, som skriker för att tanden gör ont, som gnäller för att mackan, som vi tålmodigt skurit i småbitar, är skuren på fel håll – allt med hänvisning till denna lilla tand. Och fast den bara hänger i en tråd kan den lille mannen absolut inte tänka sig hjälp att dra ut den.
Eller hur äckligt det är att ha toadörren precis bredvid intill lilla husbilsköket. Dels får man dörren i rumpan varje gång nån av de andra tre antingen ska in och göra behov eller tvätta händerna. Dels så kommer en spännande odör-mix utflygande till den som försöker laga mat. Man stoppar i kemikalier i toavattnet för att behållaren med ni-vet-vad inte ska lukta annat är Ros eller Lavendel. Men hur lätt är det att dölja den lukt som egentligen lagras därinne??!?! Doftblandningen är avskyvärd! Det är ju inte direkt ljudtätt på en husbilstoa heller ;)
Solen på NZ är extremt stark, vi befinner oss rakt under ett hål i ozonskiktet. Första veckan brann nästan skinnet efter tio minuter i solen, vilket gör att man liksom måste hushållerera med sin tid utomhus. Tjata tjata på barnen att hålla sig i skuggan (ja, hur lätt är det dygnet runt??) och kleta in oss med läskig jättestark solkräm (vi har solskyddsfaktor 100 här) som måste vara vattenfast för att klara svetten och därför inte heller går att tvätta bort från kläder. När man gnuggar sig i ögat med en saltvattnig och sandig insmörjd hand svider den dessutom obeskrivligt.
Myggbett!! Engla räknade till 81 myggbett på benen endast. Och de eländes små sandflies, typ knott, som bor i sanden på stranden kan lätt förstöra nöjet av en stranddag. Betten väcker oss på nätterna och vi kliar sönder oss. Ett tag skojade barnen om att de såg ut som om de hade vattenkoppor. Idag klagar Ingrid och Alvin över värsta sorten; stora bett mitt under fotsulan. De känns vid varje steg!
Språket. Vi känner oss ofta som ”turkar”, för det är ju med en invandrarbrytning vi försöker kommunicera här nere. Alla prepositioner är fel, det är svårt att skämta på engleska, det är väldigt svårt att förstå nyanser och säga väluppfostrat. För att inte tala om det som sägs mellan raderna, det fattar vi ingenting av. Barnen har ännu inte börjat prata engelska men förstår en hel del. Dock är vi deras enda länkar till omvärlden vilket ofta är frustrerande både för dem och för oss. De har ju bara varandra och oss att prata med! Inte undra på att Engla njuter extra av att småprata med en eller annan häst ibland.
Ola tycker att det är jättejobbigt att vara trångt på varandra. Alvin tycker att det är krångligt att göra en massa saker som man egentligen gör i onödan som man sen kommer på att man inte hade behövt göra. Som att tejpa ett hål som man egentligen skulle bett en verkstad laga, eller som "när vi sprang runt som tokar med det där brevet åså missade vi postgubben som tömde lådan med tre minuter." Man vet helt enkelt inte hur allt fungerar i ett nytt land.
Engla tycker att man blir trött på varandra jättesnabbt för det är så smalt, smalt, smalt och det är så litet i husbilen. "Och det finns knappt nån plats att ställa saker för vi har så mycket saker och vi har så lite plats att ställa det på."
Ola tycker att det är jobbigt att solen är så förbaskat stark och att det därför är svårt att tänka smart. Engla klagar på den kletiga solkrämen som man måste kleta med minst två gånger per dag.
Alvin tycker att det obehagligt att det bara är en liten gång och en liten fjutt inne i husbilen. "Det blir obekvämt så man inte kan gå utan måste sätta sig i soffan och vänta och vänta tills alla gått förbi å sen kan man gå och hämta sin sak."
Han tycker det är jobbigt att när det blåser flyger stolarna omkring ute (som idag)
Engla tycker att det är lite jobbigt att det är ”blygt” med engelskan.
Vi saknar fil. Och svenskt bryggkaffe.
Ola klagar över att husbilen är gjord i plastic fantastic och det känns som den ska gå sönder så fort man använder saker i den.
Alvin tycker det är långt från farmer till stan när man bara ska fika på ett café.
"Det är också läskigt ibland att åka uppför bergen för då känns det att man ska åka bakåt", säger Alvin.
Ola anser att det är jobbigt och krävande att köra på vänster sida i trafiken.
Ingrid saknar sin ensam stund och ett eget rent badrum.
Andras badrum kan vara fascinerande äckliga!!!
Det är extremt jobbigt och extremt stressande när pengarna flyger iväg, bara genom att finnas, tycker Ingrid.
Englas värsta är att behöva gå ut varje gång hon ska borsta håret! ;)
Fler saker kan vi inte komma på att klaga på.
Om vi skulle kunna det så blir de så obetydligt små i jämförelse med alla möjligheter och allt gott vi upplever. Det väntar alltid en ny god välsignelse runt kröken.
Vi tycker att vi har det paradisiskt. Kanske för att vi haft riktigt kämpiga år hemma i Lännäs och är vana att jobba extremt hårt för varje litet resultat. Här är vi givna så mycket och känner oss så värdefulla bara genom att vara de vi är. Vi är så enormt tacksamma och ödmjuka inför denna stora gåva. Vi överöses av möjligheter att leva livet som vi drömmer om!
PS.
Efter att vi gemensamt ansträngt oss för att komma på allt vi ville klaga på säger Alvin spontant:
Nu tycker jag vi ska säga alla bra saker!
Att man kan sitta på toan när man duschar i husbilen eftersom det är på samma ställe, nämner han.
Att badrummet blir rent när man duschar eftersom det sköljer av allting, säger Engla.
”Jag tycker att du ska skriva, mamma, att jag tycker det är bra att alla människor är så snälla här på NZ. Dom ger oss god mat, och om våran bil går sönder och verkstan har stängt då ger dom oss en bil vi får låna. Det tycker jag är jättebra!”
Barnen upplever det också paradisiskt. Oändlig tacksamhet.
måndag 14 februari 2011
Sista januari till idag (nu är vi ikapp i reseberättelsen)
(Jag fortsätter från förra inlägget då sömnen överbemannade mig)
Måndagmorgon (31 jan) och vi hade bestämt oss för att ta oss uppåt de tre högsta topparna på Nordön i Tongariro National Park. Tre snöbeklädda vulkaner på sisådär 2000 meter. På centrala Nordön finns ett stråk av vulkanisk aktivitet. Fis-staden Rotorua är ett exempel, Taupo där vi hamnade på en eld-show går i samma tecken och hela den stora nationalpark vi nu besökte visar maffiga spår av vulkanernas mäktiga styrka. Tänk ”Island” mitt i en regnskog. Kombinerat med vattenfall och natur som hämtat från Sälen strax ovan trädgränsen pudrat med alp-utsikt. Dessutom med Stilla havet endast två timmar bort skymta i horisonten. Vi parkerade oss på en enkel camping mitt i nationalparken och mysade till husbilen för natten. Med ficklampa lyckades vi hitta en vattenklosett i ett litet skjul och spända på morgondagen somnade vi i den djupa tystnad bara fjäll-luft kan frambringa.
Det är så roligt att följa barnens utveckling under våra två resor hit till Nya Zeeland. De överraskar oss ständigt med kontinuerligt starkare ben, en växande observationsförmåga (barn ser i sanning helt andra saker än vi vuxna på en fyra timmars vandring!) och uthållighet. De orkar så mycket och kan gå så långt detta år. Dagens vandring trodde vi skulle bli en stor prövning, men det blev bara ännu en härlig erfarenhet.
Efter en långsam frukost under husbilens fiffiga och lättutdragbara markis packade vi ”niste” och gav oss ut längs ett vandringsspår. Genom regnskog, över klara fjällbäckar, längs hedar och över branter uppbyggda av aska från vulkanutbrott. Målet var fikat vid ett vattenfall. På NZ går det lite inflation i vattenfall, men de utgör en bra rastplats och är konkret för barn att försöka knata på för att nå. Men detta vattenfall var verkligen speciellt. Vi kunde gå in bakom där det forsade ner och riktigt in på bara skinnet uppleva det brusande vattnets kraft. Svart vulkansand blev till slott, fikat blev till energi och solen torkade våra nerstänkta kläder. Med fötter rena som det klara vattnet knatade vi vidare och klockade oss själva med en marsmallows-paus var tjugonde minut. Alla upplevelser här är så stora. Allt är så mycket och finns i sånt överflöd. Vi tankar för fullt och spelar in film på hårddisken (hjärnan) för att kunna återuppleva och spela upp för oss själva inne i huvudet flera gånger om väl hemma i Sverige.
Nästa anhalt på väg söderut skulle bli ett kärt återseenden på en farm vi jobbade på i fjol. Vi tenderar att bli vän med de vi bor hos snarare än arbetare, så även här var vi varmt välkomna att stanna några nätter för att ladda batterierna, använda gårdens fasciliteter och dela livet med familjen. ”Jessica-farmen” låg några timmar bort, men vi valde ändå att när barnen somnade i förarhyttens överslaf i husbilen, att köra några timmar för att ha några mil tillryggalagda till dagen därpå. Vi har köpt en fiffig kartbok över hela landet med utmärkta rastplatser, campingar och andra bra ställen att stanna övernatt på. När ögonlocken blev tunga läste vi oss till en rastplats vid en flod, parkerade under stjärnhimlen och följde barnens sovande exempel. Efter dagar av prakt och vidunderlig natur var det ganska komiskt att vakna näst intill ett pappersbruk invid en dundrande tågräls morgonen därpå. Som julaftons Kalle Anka med Musse och Långben i husvagnen!
Snabbt därifrån och senare fikarast i en privat trädgård som med fin skylt inbjöd oss att att en promenad. Det visade sig vara NZ första premiärminister som byggt sitt drömhus på farmen och planterat en trädgård utan jämförelse, nu ägda av en NZ släkt sedan fem generationer. Det senare mycket sällsynt för ett land med bara 160 år på nacken. Vi gungade i lianer, plockade kottar med pinjenötter i, Alvin fick en boll-killkompis för en timme och vi fick möte ytterligare ett spännande, välkomnande NZ par.
”Här är vår mejladress, skriv och berätta hur det går på er resa och varmt välkomna att bo hos oss nästa gång ni passerar!”
Det var gott att komma fram till ”Jessica-farmen” som vi kallar den. Mitten-tjejen av de fem barnen heter Jessica och blev sist den av barnen våra två lekte med. Engla njöt av att få pyssla om hästarna. Alvin av att mata getterna och klättra i klätterställning. Vi vuxna njöt nog mest av nötstek och en dusch efter en veckas ”uteliv”. Att gräva potatisland och plocka färskpotatis som tack för lån av alla fasciliteter på gården var en perfekta dagar för bearbetning av allt vi upplevt under vår resa genom vulkanregionen. Tvättpåsen blev tömd, bilen blev lite uppfixad, vattentanken fylld och brödförrådet uppdaterat. Gott att få baka surdegsbröd i vedeldad ugn!
Från Foxton, där farmen ligger, är det nära ner till Nordöns sydligaste del och landets huvudstad Wellington. Vi hade siktat in oss på att besöka det stora Nationalmuseet där; Te Papa i sex våningar med väldigt kreativ och genomtänkt innehåll. Ingrid som gäspar vid entrén till museer minns att hon höll sig allert två hela dagar på Te Papa vid vår första resa hit för elva år sedan. Vi ville visa barnen och hade valt helt rätt helg. Regniga, mulna dagar där det blåste horisontellt i Windy Wellington kunde inte spenderas på bättre sätt. Filmer med personporträtt, uppbyggda maori-hus, ljusshower, fiktiva jordbävningar med skakande golv, världens största uppstoppade bläckfisk, valskelett stora som parkeringshus, utklädningskläder, enormt gott kaffe och perfekt dygnet-runt-parkering. Varför köra utanför stan till en camping när man kan bo mitt i smeten, tänkte vi och bodde över i husbilen. Nära till allt fast ändå i en lugn avkrok. Trodde vi! Precis som barnen lagt sig till att somna slutade årets största begivenhet. NZ hade just vunnit rugby-match över England och 25 000 åskådare strömmade förbi vår parkering i karnevaltåg för att nå parallellgatan där festen skulle hålla på fram till 6 på morgonen.
”Såja, barn, sov ni. Strunt i alla ljud, det är inget spännande att titta på alls. Bara grupper av fans utklädda som Bananas in Pyamas, som sheriffer, clowner, sjuksköterskor, gurkor, pinuppor, randiga bovar… Äsch! Upp med er, rid på varsin rygg, vi hoppar ut i pyamas och dansar med i karnevalståget!!!! Tjohej!
Måndagmorgon tog färjan oss och husbilen över till Sydön. Vi tog oss till Nelson och nådde delmål ett på resan; the Swedish Bakery. Vi serverades mycket välkomna Cinnamon-buns (kanelbullar), surdegsbröd, Raspberry-caves (hallongrottor) och Vacuumcleaner (dammsugare) En jämnårig kille och hans flickvän från Örebro startade bageriet för några år sedan och nu driver hans föräldrar detta, för NZ, exotiska bageri vidare. Fantastiskt mysigt, speciellt och ändå för oss så vanligt! Jätteroligt att möta fler med passion för kvalité och bröd i detta, också, avlånga land. På svenska dessutom – inte minst till barnens stora glädje! Äntligen kunde de kommunicera, inte bara lyssna!
Nu var vi nära; vårt älskade Golden Bay var nu bara en bergskedja bort. Eller kulle som de säger ;) Gyllene stränder, turkost vatten, delfiner, regnskog, mycket ”alternativa” människor med fokus på ekologiskt, hållbart leverne gärna på små självförsörjande gårdar. Flockar av charmiga caféer, färgglad stad, mycket passion och kreativitet. Och inte minst våra extra-morföräldrar Paul & Vonda. Den värme de ger oss går inte att beskriva i ord. Vi mötte dem första gången för elva år sedan och vi har haft en speciell koppling till detta vackra par sedan dess. Visdomsord de gav oss redan då har varit ledstjärna i vårt liv, scones lärde jag mig baka av Vonda (de som idag utgör grunden för våra välbesökta sconesbuffér), ett träd som vi gav dem som stickling växer och frodas i deras trädgård och den vila vi känner i deras hem är Gudagiven. Åter var vi välkomna och denna gång till och med ner till deras ”bach” (NZ namn för sommarhus precis vid strandkanten) Ett halvt stenkast utanför glasdörren var sandstranden, med VARMT havsvatten, klart som kristall. Åh, vad vi njöt! Mer än väntat faktiskt av att få flytta in i fyra riktiga sängar för några nätter efter två veckor i husbilen. Vi behövde alla lite PLATS och njöt dagar i ensamt sällskap. Vi pysslade alla i varsin värld och njöt av att återfå lite integritet. Man lär känna varandras sidor ordentligt i en husbil – på gott och ont! Det utmanar samarbetsförmågan och utvecklar improvisationsförmågan. Bara en sån sak som att en familj ska klä sig och bädda sängarna på morgonen – onekligen lättare i ett hus än på en(1) ledig kvadratmeter i en husbil ;)
I Takaka, samhållet som Paul & Vonda bor tre vikar ifrån, ligger the Wholemeal Café. Det caféet är väldigt speciellt för oss eftersom det var där hela visionen till Englas Skafferi föddes i mars år 2000. Att få komma tillbaka dit i fjol och då våga sig fram till ägaren och grundaren Wayne var stort. Han är en ikon i cafévärlden och har idag drivit caféet med framgång och fascinerande ödmjukhet i mer än tjugo år.
En dag i somras kom det ett mejl från honom till vår Inkorg i Sverige. Vi hade lämnat en av våra broschyrer till honom när vi besökte stället i fjol och då snabbt berättat vad hans café betytt för oss och vad vi skapat utifrån det. Han hade lagt broschyren i en av alla pappershögar, men när han hittade den i juni blivit så glad att bli påmind om vår berättelse att han skickade ett mejl. Jag minns att vi jublade och blev alldels pirriga den dagen hemma i Lännäs.
Vi har haft mejlkontakt med honom sedan dess och denna gång tog han sig tid tre(!) timmar med bara oss för att berätta om sin historia. Vi fick möjlighet att ställa alla frågor och dela erfarenheter. Behöver vi säga att han växte ännu mer i våra ögon? Vilken man! Hans passion och drivkraft i det han gör är så imponerande och att han, trots sina 20 anställda, fortfarande är den som går runt dagligen och plockar disk eller står vid espressomaskinen inger djup respekt. Stället fortsätter att leva och behålla sin popularitet för grundaren och visionären är kvar – mitt på golvet mitt i centrum. Vilken man! Historien om vår relation till the Wholemeal Café fortsätter onekligen men är inte skriven än.
Ett annat ställe som betytt oerhört mycket för oss är fårfarmen Te Hapu där vi är i skrivande stund. För oss paradiset på jorden. Vi kom hit som frivilligarbetare första gången år 2000 och stannade tre veckor. I fjol hyrde vi ett av uthyrningsstugorna, ett gammalt ombyggt ullskjul, och i år kommer vi tillbaka som vänner till ägarna Ken & Sandra. Fyra timmars vandring från ena änden av farmen till den andra längs dramatisk kustlinje. Ingenting mellan oss och Australien. 5000 får, 300 kor, gäss, ankor, höns, femton fårhundar, en pensionerad häst som redan i paradiset. 15 min med bil till postlådan, en timme till närmsta kiosk. Oförstörd, orörd natur och livet liksom på riktigt! Välta klippblock, sandstränder, berg, gröna kullar, pärlemo-snäckor i mängd, stora krabbor, palmer i fårhagarna, gnistrande stjärnhimmel utan minsta störmoment, rullande vågor, känsloförstärkande allt som gör att hela själen går på högvarv och genomgår totalrenovering. Att gå i timmar på en sån strand med en sexåring och en nioåring är så nära himmelriket man kan komma. Nakenfis och brunbrända hoppade de idag i solvarmt vatten i grytor i berget, avslöjade krabbor mellan klippblock, fikade kex med lika delar sand, fann glimrande skatter, handflatestora pärlemo-pauas - NZ nationalsnäcka.
I regnet i skymningen i kväll tog vi oss kulle ner och kulle upp till ett badkar på tassar ute i ingenstans och tog kvällsbad av leriga, sandiga svenskar i vedeldat varmvatten. Inlindade i varsin handduk trevade vi oss nerför slänten i den regnglatta leran, uppför nästa kulle och tillbaka in i vår husbil för kvällsmacka och pyamas. Utan ett minsta pip från barnens sida. Som om det vore den naturligaste sak i världen för dom istället för en kvällsdusch! De är så härliga, våra barn, och de berikar oss med livets goda hela tiden. Vi är så oerhört tacksamma för all den tid vi har möjlighet att spendera med dem här på andra sidan jorden!
Måndagmorgon (31 jan) och vi hade bestämt oss för att ta oss uppåt de tre högsta topparna på Nordön i Tongariro National Park. Tre snöbeklädda vulkaner på sisådär 2000 meter. På centrala Nordön finns ett stråk av vulkanisk aktivitet. Fis-staden Rotorua är ett exempel, Taupo där vi hamnade på en eld-show går i samma tecken och hela den stora nationalpark vi nu besökte visar maffiga spår av vulkanernas mäktiga styrka. Tänk ”Island” mitt i en regnskog. Kombinerat med vattenfall och natur som hämtat från Sälen strax ovan trädgränsen pudrat med alp-utsikt. Dessutom med Stilla havet endast två timmar bort skymta i horisonten. Vi parkerade oss på en enkel camping mitt i nationalparken och mysade till husbilen för natten. Med ficklampa lyckades vi hitta en vattenklosett i ett litet skjul och spända på morgondagen somnade vi i den djupa tystnad bara fjäll-luft kan frambringa.
Det är så roligt att följa barnens utveckling under våra två resor hit till Nya Zeeland. De överraskar oss ständigt med kontinuerligt starkare ben, en växande observationsförmåga (barn ser i sanning helt andra saker än vi vuxna på en fyra timmars vandring!) och uthållighet. De orkar så mycket och kan gå så långt detta år. Dagens vandring trodde vi skulle bli en stor prövning, men det blev bara ännu en härlig erfarenhet.
Efter en långsam frukost under husbilens fiffiga och lättutdragbara markis packade vi ”niste” och gav oss ut längs ett vandringsspår. Genom regnskog, över klara fjällbäckar, längs hedar och över branter uppbyggda av aska från vulkanutbrott. Målet var fikat vid ett vattenfall. På NZ går det lite inflation i vattenfall, men de utgör en bra rastplats och är konkret för barn att försöka knata på för att nå. Men detta vattenfall var verkligen speciellt. Vi kunde gå in bakom där det forsade ner och riktigt in på bara skinnet uppleva det brusande vattnets kraft. Svart vulkansand blev till slott, fikat blev till energi och solen torkade våra nerstänkta kläder. Med fötter rena som det klara vattnet knatade vi vidare och klockade oss själva med en marsmallows-paus var tjugonde minut. Alla upplevelser här är så stora. Allt är så mycket och finns i sånt överflöd. Vi tankar för fullt och spelar in film på hårddisken (hjärnan) för att kunna återuppleva och spela upp för oss själva inne i huvudet flera gånger om väl hemma i Sverige.
Nästa anhalt på väg söderut skulle bli ett kärt återseenden på en farm vi jobbade på i fjol. Vi tenderar att bli vän med de vi bor hos snarare än arbetare, så även här var vi varmt välkomna att stanna några nätter för att ladda batterierna, använda gårdens fasciliteter och dela livet med familjen. ”Jessica-farmen” låg några timmar bort, men vi valde ändå att när barnen somnade i förarhyttens överslaf i husbilen, att köra några timmar för att ha några mil tillryggalagda till dagen därpå. Vi har köpt en fiffig kartbok över hela landet med utmärkta rastplatser, campingar och andra bra ställen att stanna övernatt på. När ögonlocken blev tunga läste vi oss till en rastplats vid en flod, parkerade under stjärnhimlen och följde barnens sovande exempel. Efter dagar av prakt och vidunderlig natur var det ganska komiskt att vakna näst intill ett pappersbruk invid en dundrande tågräls morgonen därpå. Som julaftons Kalle Anka med Musse och Långben i husvagnen!
Snabbt därifrån och senare fikarast i en privat trädgård som med fin skylt inbjöd oss att att en promenad. Det visade sig vara NZ första premiärminister som byggt sitt drömhus på farmen och planterat en trädgård utan jämförelse, nu ägda av en NZ släkt sedan fem generationer. Det senare mycket sällsynt för ett land med bara 160 år på nacken. Vi gungade i lianer, plockade kottar med pinjenötter i, Alvin fick en boll-killkompis för en timme och vi fick möte ytterligare ett spännande, välkomnande NZ par.
”Här är vår mejladress, skriv och berätta hur det går på er resa och varmt välkomna att bo hos oss nästa gång ni passerar!”
Det var gott att komma fram till ”Jessica-farmen” som vi kallar den. Mitten-tjejen av de fem barnen heter Jessica och blev sist den av barnen våra två lekte med. Engla njöt av att få pyssla om hästarna. Alvin av att mata getterna och klättra i klätterställning. Vi vuxna njöt nog mest av nötstek och en dusch efter en veckas ”uteliv”. Att gräva potatisland och plocka färskpotatis som tack för lån av alla fasciliteter på gården var en perfekta dagar för bearbetning av allt vi upplevt under vår resa genom vulkanregionen. Tvättpåsen blev tömd, bilen blev lite uppfixad, vattentanken fylld och brödförrådet uppdaterat. Gott att få baka surdegsbröd i vedeldad ugn!
Från Foxton, där farmen ligger, är det nära ner till Nordöns sydligaste del och landets huvudstad Wellington. Vi hade siktat in oss på att besöka det stora Nationalmuseet där; Te Papa i sex våningar med väldigt kreativ och genomtänkt innehåll. Ingrid som gäspar vid entrén till museer minns att hon höll sig allert två hela dagar på Te Papa vid vår första resa hit för elva år sedan. Vi ville visa barnen och hade valt helt rätt helg. Regniga, mulna dagar där det blåste horisontellt i Windy Wellington kunde inte spenderas på bättre sätt. Filmer med personporträtt, uppbyggda maori-hus, ljusshower, fiktiva jordbävningar med skakande golv, världens största uppstoppade bläckfisk, valskelett stora som parkeringshus, utklädningskläder, enormt gott kaffe och perfekt dygnet-runt-parkering. Varför köra utanför stan till en camping när man kan bo mitt i smeten, tänkte vi och bodde över i husbilen. Nära till allt fast ändå i en lugn avkrok. Trodde vi! Precis som barnen lagt sig till att somna slutade årets största begivenhet. NZ hade just vunnit rugby-match över England och 25 000 åskådare strömmade förbi vår parkering i karnevaltåg för att nå parallellgatan där festen skulle hålla på fram till 6 på morgonen.
”Såja, barn, sov ni. Strunt i alla ljud, det är inget spännande att titta på alls. Bara grupper av fans utklädda som Bananas in Pyamas, som sheriffer, clowner, sjuksköterskor, gurkor, pinuppor, randiga bovar… Äsch! Upp med er, rid på varsin rygg, vi hoppar ut i pyamas och dansar med i karnevalståget!!!! Tjohej!
Måndagmorgon tog färjan oss och husbilen över till Sydön. Vi tog oss till Nelson och nådde delmål ett på resan; the Swedish Bakery. Vi serverades mycket välkomna Cinnamon-buns (kanelbullar), surdegsbröd, Raspberry-caves (hallongrottor) och Vacuumcleaner (dammsugare) En jämnårig kille och hans flickvän från Örebro startade bageriet för några år sedan och nu driver hans föräldrar detta, för NZ, exotiska bageri vidare. Fantastiskt mysigt, speciellt och ändå för oss så vanligt! Jätteroligt att möta fler med passion för kvalité och bröd i detta, också, avlånga land. På svenska dessutom – inte minst till barnens stora glädje! Äntligen kunde de kommunicera, inte bara lyssna!
Nu var vi nära; vårt älskade Golden Bay var nu bara en bergskedja bort. Eller kulle som de säger ;) Gyllene stränder, turkost vatten, delfiner, regnskog, mycket ”alternativa” människor med fokus på ekologiskt, hållbart leverne gärna på små självförsörjande gårdar. Flockar av charmiga caféer, färgglad stad, mycket passion och kreativitet. Och inte minst våra extra-morföräldrar Paul & Vonda. Den värme de ger oss går inte att beskriva i ord. Vi mötte dem första gången för elva år sedan och vi har haft en speciell koppling till detta vackra par sedan dess. Visdomsord de gav oss redan då har varit ledstjärna i vårt liv, scones lärde jag mig baka av Vonda (de som idag utgör grunden för våra välbesökta sconesbuffér), ett träd som vi gav dem som stickling växer och frodas i deras trädgård och den vila vi känner i deras hem är Gudagiven. Åter var vi välkomna och denna gång till och med ner till deras ”bach” (NZ namn för sommarhus precis vid strandkanten) Ett halvt stenkast utanför glasdörren var sandstranden, med VARMT havsvatten, klart som kristall. Åh, vad vi njöt! Mer än väntat faktiskt av att få flytta in i fyra riktiga sängar för några nätter efter två veckor i husbilen. Vi behövde alla lite PLATS och njöt dagar i ensamt sällskap. Vi pysslade alla i varsin värld och njöt av att återfå lite integritet. Man lär känna varandras sidor ordentligt i en husbil – på gott och ont! Det utmanar samarbetsförmågan och utvecklar improvisationsförmågan. Bara en sån sak som att en familj ska klä sig och bädda sängarna på morgonen – onekligen lättare i ett hus än på en(1) ledig kvadratmeter i en husbil ;)
I Takaka, samhållet som Paul & Vonda bor tre vikar ifrån, ligger the Wholemeal Café. Det caféet är väldigt speciellt för oss eftersom det var där hela visionen till Englas Skafferi föddes i mars år 2000. Att få komma tillbaka dit i fjol och då våga sig fram till ägaren och grundaren Wayne var stort. Han är en ikon i cafévärlden och har idag drivit caféet med framgång och fascinerande ödmjukhet i mer än tjugo år.
En dag i somras kom det ett mejl från honom till vår Inkorg i Sverige. Vi hade lämnat en av våra broschyrer till honom när vi besökte stället i fjol och då snabbt berättat vad hans café betytt för oss och vad vi skapat utifrån det. Han hade lagt broschyren i en av alla pappershögar, men när han hittade den i juni blivit så glad att bli påmind om vår berättelse att han skickade ett mejl. Jag minns att vi jublade och blev alldels pirriga den dagen hemma i Lännäs.
Vi har haft mejlkontakt med honom sedan dess och denna gång tog han sig tid tre(!) timmar med bara oss för att berätta om sin historia. Vi fick möjlighet att ställa alla frågor och dela erfarenheter. Behöver vi säga att han växte ännu mer i våra ögon? Vilken man! Hans passion och drivkraft i det han gör är så imponerande och att han, trots sina 20 anställda, fortfarande är den som går runt dagligen och plockar disk eller står vid espressomaskinen inger djup respekt. Stället fortsätter att leva och behålla sin popularitet för grundaren och visionären är kvar – mitt på golvet mitt i centrum. Vilken man! Historien om vår relation till the Wholemeal Café fortsätter onekligen men är inte skriven än.
Ett annat ställe som betytt oerhört mycket för oss är fårfarmen Te Hapu där vi är i skrivande stund. För oss paradiset på jorden. Vi kom hit som frivilligarbetare första gången år 2000 och stannade tre veckor. I fjol hyrde vi ett av uthyrningsstugorna, ett gammalt ombyggt ullskjul, och i år kommer vi tillbaka som vänner till ägarna Ken & Sandra. Fyra timmars vandring från ena änden av farmen till den andra längs dramatisk kustlinje. Ingenting mellan oss och Australien. 5000 får, 300 kor, gäss, ankor, höns, femton fårhundar, en pensionerad häst som redan i paradiset. 15 min med bil till postlådan, en timme till närmsta kiosk. Oförstörd, orörd natur och livet liksom på riktigt! Välta klippblock, sandstränder, berg, gröna kullar, pärlemo-snäckor i mängd, stora krabbor, palmer i fårhagarna, gnistrande stjärnhimmel utan minsta störmoment, rullande vågor, känsloförstärkande allt som gör att hela själen går på högvarv och genomgår totalrenovering. Att gå i timmar på en sån strand med en sexåring och en nioåring är så nära himmelriket man kan komma. Nakenfis och brunbrända hoppade de idag i solvarmt vatten i grytor i berget, avslöjade krabbor mellan klippblock, fikade kex med lika delar sand, fann glimrande skatter, handflatestora pärlemo-pauas - NZ nationalsnäcka.
I regnet i skymningen i kväll tog vi oss kulle ner och kulle upp till ett badkar på tassar ute i ingenstans och tog kvällsbad av leriga, sandiga svenskar i vedeldat varmvatten. Inlindade i varsin handduk trevade vi oss nerför slänten i den regnglatta leran, uppför nästa kulle och tillbaka in i vår husbil för kvällsmacka och pyamas. Utan ett minsta pip från barnens sida. Som om det vore den naturligaste sak i världen för dom istället för en kvällsdusch! De är så härliga, våra barn, och de berikar oss med livets goda hela tiden. Vi är så oerhört tacksamma för all den tid vi har möjlighet att spendera med dem här på andra sidan jorden!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)