Hej du som läser, vad kul att du hittade hit.
Varje morgon finns på jorden undersida två förvantansfulla barn (och två dito föräldrar) som kollar mejlen i den lilla datorn. Varje morgon medlika stort hopp om att det ska ha kommit nån liten kommentar på bloggen eller ett mejl i Inkorgen. Har du möjlighet vill vi att du ska veta att det betyder oerhört mycket med en liten "kommentar", som det kallas här på bloggen, om precis vad som helst hemifrån när vi är så långt borta. Eller ett litet mejl om vardagen hemma till nån av adresserna överst i högerspalten här bredvid. Vi har en högtidlig högläsningsstund av små livstecken hemifrån varje dag efter frukost - dagens höjdpunkt när det kommit något att läsa.
Stor kram från oss alla fyra!
fredag 28 januari 2011
Överraskningarnas dag
Dagen började vid den vackra stranden av Lake Rotorua. God morgon till de svarta svanarna. En kvinna passerade på sin morgonpromenad med sin åsna(!) i grimskaft. Varje morgon passerar hon lekplatsen vid strandkanten och låter barn som är där få sig en ridtur. Engla red lyckligt barbacka på åsnan som precis som i en serietidning gick framåt lurad av kvisten med blad ägarinnan höll framför den! Frukostfil innan vi packade ihop bilen (börjar få lite rutin nu...) Sheep dog trial, fårhundstävlingar, på ett gärde - precis som vi minns det med gubbar i farmarhatt och fåraherdestav som ska föra tre får runt en bana med hjälp av sin fårhund. Mycket fascinerade miljö!
På märkliga vägar hamnade vi på en inomhusshow med uppträdande får, 13 olika raser, ankor, fårhundar, kossor som mjölkades live på scenen och ullkastande farmare som spred ull över publiken. Hundar som gjorde pyramidkonster ovanpå fåren, flasklamm som kom inspringande i rampljuset, vilda maniskt fotograferande kineser och koreaner, får med dreadlocks, ullklippning av får på upphöjt podium. Genuint NZ lantliv inomhus på stor upplyst scen. Alvin lyssnade koreansk direkttolkning av den engelska speakern i hörlurar och vi vuxna spånade idéer om liknande shower i Sverige med bagartema. Ola som konferensier och Ingrid med bagarmössa med temat publikdeltagande degknådning live. Gemensam nämnare var utdöende kunskaper som turister uppenbarligen är beredda att betala multum för! Om tio år kanske...!
Vidare via hjälpsamma mekaniker som fixade husbilens batteri till ett café utan jämförelse. Vilken måltid, vilken service, vilket kaffe, vilka kakor! Vi njöt i två timmar och regnet kom smygande. Husbilen parkerades på en camping för natten och där överraskades vi av varma källor utanför dörren och en upplyst swimmingpool värmd av markens vulkanaktivitet. Underbart härligt utomhus-kvällsbad för hela familjen i ruskvädret. Nu somnar vi nog riktigt gott!
På märkliga vägar hamnade vi på en inomhusshow med uppträdande får, 13 olika raser, ankor, fårhundar, kossor som mjölkades live på scenen och ullkastande farmare som spred ull över publiken. Hundar som gjorde pyramidkonster ovanpå fåren, flasklamm som kom inspringande i rampljuset, vilda maniskt fotograferande kineser och koreaner, får med dreadlocks, ullklippning av får på upphöjt podium. Genuint NZ lantliv inomhus på stor upplyst scen. Alvin lyssnade koreansk direkttolkning av den engelska speakern i hörlurar och vi vuxna spånade idéer om liknande shower i Sverige med bagartema. Ola som konferensier och Ingrid med bagarmössa med temat publikdeltagande degknådning live. Gemensam nämnare var utdöende kunskaper som turister uppenbarligen är beredda att betala multum för! Om tio år kanske...!
Vidare via hjälpsamma mekaniker som fixade husbilens batteri till ett café utan jämförelse. Vilken måltid, vilken service, vilket kaffe, vilka kakor! Vi njöt i två timmar och regnet kom smygande. Husbilen parkerades på en camping för natten och där överraskades vi av varma källor utanför dörren och en upplyst swimmingpool värmd av markens vulkanaktivitet. Underbart härligt utomhus-kvällsbad för hela familjen i ruskvädret. Nu somnar vi nog riktigt gott!
torsdag 27 januari 2011
Den husbilande familjen
Åh hej å hå vad krångligt det skulle vara att flytta in i en husbil då…
Hela familjen har varit uppochner i två dagar av denna livsomvälvande erfarenhet.
”Hur svårt kan det vara??” tänkte vi kaxigt när vi bestämde oss för att hyra den här plasctic-fantastic-bilen i sju veckor istället för att sälja vår bil och byta upp oss till en egen (skruttig) husbil. Jag kan säga att det var förvånande stor omställning. Bara att packa ihop sitt hus vid varje avfärd genom att stänga för gasen, veva ner parabolen, skruva igen duschventilationen, komma ihåg att noga dra åt skruven så toans innehåll inte svalpar ut när man kör, att stoppa in varje pryttel i ett skåp och framförallt komma ihåg att låsa ALLA skåpsluckor samt att minnas att stänga av vattenpumpen… Det tar tid att fatta vart man ska göra av knäna när man gör sina behov inne på den kombinerade toalett-handfats-surfbrädeförvarings-duschutrymmet… Och hur många som kan duscha efter att man använt gas i en kvart för att värma upp varmvattnet. Hur många spolningar håller toan för innan det svämmar över? Hur lyckas man vända sig på natten utan att varken trilla ur sängen eller smocka till grannen? Hur mycket syns vi ut på kvällen? Och hörs??!? Är det en ugn, en brödrost eller nån annan finurlig uppfinning med glaslucka under köksbänken?
Just nu sitter jag i en nyinförskaffad hopfällbar campingfåtölj vid strandkanten av Lake Rotorua där vi ikväll har parkerat oss för natten. Svarta svanar simmar framför med sina ungar på släptåg. En vattenskoter leker en bit bort och barnen badar lyckligt i sötvatten och tar sin kvällsdusch live i sjön. Solen börjar sänka sig och vindarna är ljumma. En sån där stund när allting stämmer. De där dagarna när vi mest krånglar och träter på varandra, som de senaste tre, kommer man ju inte på tanken att skriva på bloggen ;) Tur är väl det, att man sorterar bort det dåliga och lyfter fram det goda.
På vägen hit delade vi vuxna en nostalgistund. För elva år sedan landade vi för första gången på Nya Zeeland utan kunskap om vare sig landets valuta eller klimatet. Vi hade dragit iväg från Spanien som naiva backpackers och kände oss mer förvirrade än någonsin när vi landade med planet i Auckland. En enda sak hade vi kunskap om. En par Ingrid jobbat med fem år tidigare i Jerusalem var från en stad kallad Tauranga på NZ. Vi tog en buss dit direkt från flygplatsen för att finna att mannen var död och kvinnan kvar i Jerusalem. Surprice! Vi vet nog inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Dagar gick av gråt och förtvivlan över att ha åkt så långt hemifrån. Men så plötsligt på underliga vägar hamnade vi hos Mark & Denise på deras farm. Jobbade för mat och husrum och fascinerades över deras självförsörjande, ekologiska gård, ”a lifestyle block”. Solceller till el, vedspis till matlagning, regnvatten i kranen, mjölkko bakom knuten, egen makalös trädgård och fröproduktion, hönor till ägg och ett hus byggt av återvunnet material. Många gånger har vi pratat om detta par och undrat vad som hände sen.
Idag åkte vi förbi på vägen vi listat ut gick förbi deras gård. Vi snigelkörde i 40 km/h och sneglade in på gård efter gård. Plötsligt efter ännu en krök ropade vi båda; DÄR ÄR DET! Inte ett foto har vi därifrån men minnet hade etsat sig fast hos oss båda. Det visade sig Denise själv ”jumped over the fence to the neighbour”, dvs hoppade I grannens säng året efter vi var där. Båda grann-paren skilde sig och Denise flyttade med grannmannen till annan ort och båda gårdarna såldes. Vi mötte den nuvarande ägaren som glatt delade historien med oss. Mjölkkon blev kvar tills den sinade, välte av ålderskrämpor, blev blind av fallet och gav upp livsandan efter tre år. Den makalösa trädgården blev fotbollsplan åt efterkommande barn och den vackra ängen var i dag motorcrossbana. Så annorlunda men ändå så likt. Mycket fascinerande känsla att återse detta ställe som satt så djupa spår i oss.
Nej, barnen förstod förstås inte alls poängen! ”Kan vi åka nu? Varför har de så många rostiga motorcyklar? Får vi glass?” Underbart att resa med dem som är så närvarande i nuet. Vi åt glass. Bra idé! :)
Regnandet har slutat men de hotar med mer till helgen. Solen värmer och idag har vi haft en vidunderlig dag på den vita långsträckta stranden vid havet. Igår kväll parkerade vi oss precis bakom sanddynorna med utsikt över de rullande vågorna och somnade till havets brus. Precis så som man önskar när man drömmer om att resa med husbil. Vi vevade ner markisen till frukostmackorna och njöt i fulla drag att vara på det bästa tänkbara stället. Barnen har under dagen byggt upp ett McDonald´s samt ett café på var sida av flodbädden som ledde ner på stranden. Alvin hade textat med stora bokstäver i sanden:
”BÄK KAFET VARMT” samt BÄK MÄKDÅNALS KALLT”
Det tog ett tag för oss att klura ut att på ”Bäck –cafét” satt man utomhus vid bäcken, så där var det varmt och på ”Bäck-McDonald´s” satt man inomhus och där var det air condition, d.v.s. kallt. Barnens bearbetning av livet är oslagbar att betrakta och inte minst besöka. Vi har hittat en riktig livsförhöjare på NZ caféer kallad ”Fluffy”. I en liten espressokopp i porslin gör de från sina exklusiva espressomaskiner, som finns på varje café här, en varm dryck till barn. De grundar med lite varm choklad, fyller på med skummad mjölk och toppar med en marshmallows. En mysig lyx till barnen när mamma och pappa ska dricka sin cappucino, long black, short white, macciato eller espresso (dvs olika kaffesorter som vi knappt än lärt oss skillnaden på) för det nobla priset av 5-10 kr. NZ omtanke och livsglädje i kvadrat!
Så ”Fluffy” serverades av barnen till oss vuxna på deras ”Bäck-café”. Samt ”Cupcakes”, ”Espresso med liten kanna hot water” (Olas val på caféer) och ”Birthday-cakes”. Snäckor fyllda med vit sand som skummad mjölk i kaffet, vita stenar som marshmallows, svarta stenar som chokladbitar, blad som grön marsipan på tårtan och träbitar som hamburgare inlindade i en bit papper från McDonald´s som kom flytande i bäcken… Allt kan användas och förvandlas enligt barnens devis.
De svarta svanarna sticker huvudet under vingen, barnen luktar rent och gott, vinden kräver en kvällströja och det är dags för en kvällsmacka. Livet har återvänt till familjen och vi är redo för nya äventyr. Imorgon väntar ”fis-staden” Rotorua där det ryker ur gatubrunnarna för jordskorpan är så tunn och maorierna kokar sin mat i en grop i jorden för där är varmt som i en ugn. Vulkanstaden erbjuder också en sheep-dog-trial, en tävling för farmare där de visar upp sina fårhundar och hur väl de för en flock får. Typiskt NZ – som hämtat ur filmen Babe!
Hela familjen har varit uppochner i två dagar av denna livsomvälvande erfarenhet.
”Hur svårt kan det vara??” tänkte vi kaxigt när vi bestämde oss för att hyra den här plasctic-fantastic-bilen i sju veckor istället för att sälja vår bil och byta upp oss till en egen (skruttig) husbil. Jag kan säga att det var förvånande stor omställning. Bara att packa ihop sitt hus vid varje avfärd genom att stänga för gasen, veva ner parabolen, skruva igen duschventilationen, komma ihåg att noga dra åt skruven så toans innehåll inte svalpar ut när man kör, att stoppa in varje pryttel i ett skåp och framförallt komma ihåg att låsa ALLA skåpsluckor samt att minnas att stänga av vattenpumpen… Det tar tid att fatta vart man ska göra av knäna när man gör sina behov inne på den kombinerade toalett-handfats-surfbrädeförvarings-duschutrymmet… Och hur många som kan duscha efter att man använt gas i en kvart för att värma upp varmvattnet. Hur många spolningar håller toan för innan det svämmar över? Hur lyckas man vända sig på natten utan att varken trilla ur sängen eller smocka till grannen? Hur mycket syns vi ut på kvällen? Och hörs??!? Är det en ugn, en brödrost eller nån annan finurlig uppfinning med glaslucka under köksbänken?
Just nu sitter jag i en nyinförskaffad hopfällbar campingfåtölj vid strandkanten av Lake Rotorua där vi ikväll har parkerat oss för natten. Svarta svanar simmar framför med sina ungar på släptåg. En vattenskoter leker en bit bort och barnen badar lyckligt i sötvatten och tar sin kvällsdusch live i sjön. Solen börjar sänka sig och vindarna är ljumma. En sån där stund när allting stämmer. De där dagarna när vi mest krånglar och träter på varandra, som de senaste tre, kommer man ju inte på tanken att skriva på bloggen ;) Tur är väl det, att man sorterar bort det dåliga och lyfter fram det goda.
På vägen hit delade vi vuxna en nostalgistund. För elva år sedan landade vi för första gången på Nya Zeeland utan kunskap om vare sig landets valuta eller klimatet. Vi hade dragit iväg från Spanien som naiva backpackers och kände oss mer förvirrade än någonsin när vi landade med planet i Auckland. En enda sak hade vi kunskap om. En par Ingrid jobbat med fem år tidigare i Jerusalem var från en stad kallad Tauranga på NZ. Vi tog en buss dit direkt från flygplatsen för att finna att mannen var död och kvinnan kvar i Jerusalem. Surprice! Vi vet nog inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Dagar gick av gråt och förtvivlan över att ha åkt så långt hemifrån. Men så plötsligt på underliga vägar hamnade vi hos Mark & Denise på deras farm. Jobbade för mat och husrum och fascinerades över deras självförsörjande, ekologiska gård, ”a lifestyle block”. Solceller till el, vedspis till matlagning, regnvatten i kranen, mjölkko bakom knuten, egen makalös trädgård och fröproduktion, hönor till ägg och ett hus byggt av återvunnet material. Många gånger har vi pratat om detta par och undrat vad som hände sen.
Idag åkte vi förbi på vägen vi listat ut gick förbi deras gård. Vi snigelkörde i 40 km/h och sneglade in på gård efter gård. Plötsligt efter ännu en krök ropade vi båda; DÄR ÄR DET! Inte ett foto har vi därifrån men minnet hade etsat sig fast hos oss båda. Det visade sig Denise själv ”jumped over the fence to the neighbour”, dvs hoppade I grannens säng året efter vi var där. Båda grann-paren skilde sig och Denise flyttade med grannmannen till annan ort och båda gårdarna såldes. Vi mötte den nuvarande ägaren som glatt delade historien med oss. Mjölkkon blev kvar tills den sinade, välte av ålderskrämpor, blev blind av fallet och gav upp livsandan efter tre år. Den makalösa trädgården blev fotbollsplan åt efterkommande barn och den vackra ängen var i dag motorcrossbana. Så annorlunda men ändå så likt. Mycket fascinerande känsla att återse detta ställe som satt så djupa spår i oss.
Nej, barnen förstod förstås inte alls poängen! ”Kan vi åka nu? Varför har de så många rostiga motorcyklar? Får vi glass?” Underbart att resa med dem som är så närvarande i nuet. Vi åt glass. Bra idé! :)
Regnandet har slutat men de hotar med mer till helgen. Solen värmer och idag har vi haft en vidunderlig dag på den vita långsträckta stranden vid havet. Igår kväll parkerade vi oss precis bakom sanddynorna med utsikt över de rullande vågorna och somnade till havets brus. Precis så som man önskar när man drömmer om att resa med husbil. Vi vevade ner markisen till frukostmackorna och njöt i fulla drag att vara på det bästa tänkbara stället. Barnen har under dagen byggt upp ett McDonald´s samt ett café på var sida av flodbädden som ledde ner på stranden. Alvin hade textat med stora bokstäver i sanden:
”BÄK KAFET VARMT” samt BÄK MÄKDÅNALS KALLT”
Det tog ett tag för oss att klura ut att på ”Bäck –cafét” satt man utomhus vid bäcken, så där var det varmt och på ”Bäck-McDonald´s” satt man inomhus och där var det air condition, d.v.s. kallt. Barnens bearbetning av livet är oslagbar att betrakta och inte minst besöka. Vi har hittat en riktig livsförhöjare på NZ caféer kallad ”Fluffy”. I en liten espressokopp i porslin gör de från sina exklusiva espressomaskiner, som finns på varje café här, en varm dryck till barn. De grundar med lite varm choklad, fyller på med skummad mjölk och toppar med en marshmallows. En mysig lyx till barnen när mamma och pappa ska dricka sin cappucino, long black, short white, macciato eller espresso (dvs olika kaffesorter som vi knappt än lärt oss skillnaden på) för det nobla priset av 5-10 kr. NZ omtanke och livsglädje i kvadrat!
Så ”Fluffy” serverades av barnen till oss vuxna på deras ”Bäck-café”. Samt ”Cupcakes”, ”Espresso med liten kanna hot water” (Olas val på caféer) och ”Birthday-cakes”. Snäckor fyllda med vit sand som skummad mjölk i kaffet, vita stenar som marshmallows, svarta stenar som chokladbitar, blad som grön marsipan på tårtan och träbitar som hamburgare inlindade i en bit papper från McDonald´s som kom flytande i bäcken… Allt kan användas och förvandlas enligt barnens devis.
De svarta svanarna sticker huvudet under vingen, barnen luktar rent och gott, vinden kräver en kvällströja och det är dags för en kvällsmacka. Livet har återvänt till familjen och vi är redo för nya äventyr. Imorgon väntar ”fis-staden” Rotorua där det ryker ur gatubrunnarna för jordskorpan är så tunn och maorierna kokar sin mat i en grop i jorden för där är varmt som i en ugn. Vulkanstaden erbjuder också en sheep-dog-trial, en tävling för farmare där de visar upp sina fårhundar och hur väl de för en flock får. Typiskt NZ – som hämtat ur filmen Babe!
söndag 23 januari 2011
Tre veckor i text
Åh, hjälp vad det regnar. I 48 timar har vi haft skyfall och floderna svämmar över. Havets vågor är bruna av lerfärgat vatten som runnit nerför bergen, genom floderna och ut i havet. Det annars kristallklara, turkosa-färgade havsvattnet ser ut som hämtat från en nyhetssändning från naturkatastrofer i Pakistan. Vi inser hur lyckligt lottade vi var i fjol med endast tre regndagar av 70. På eftermiddagen idag gav vi i alla fall upp tanken på att sova i bilen eller alls försöka slå upp tältet. Något vi annars njuter enormt av och som ger oss total frihet att åka vart vi vill när vi vill.
I stället tog de övertrötta föräldrarna sitt förnuft till fånga och tog in på ett backpackers här i Whakatane, ett vandrarhem för yngre folk med ”backpack”, ryggsäck. Att trava in här med en femåring och en åttaåring hör inte till vanligheterna, men det piggar nog upp mellan ölflaskorna till rugby på Sportkanalen, biljardspelet och den internationella backpacker-stämningen i loungen. Minnena från vår första resa till NZ för elva år sedan som nygifta med egna ryggsäckar kommer till oss.
Vi har hunnit med mycket sedan sist vi skrev för tre veckor sedan. Avokadofarms-vistelsen övergick i projektet sälja-bilen-och-byta-upp-oss-till-en-husbil med vistelseort Auckland, NZ miljonstad. Vi provkörde gamla ombyggda Bedford-ambulanser från 1981, vingliga lastbilar med en husvagn fäst på flaket, smidiga Ford Escort:er med inbyggt kök, toa, våningssäng och dusch. I Sverige finns husvagnar från 80-talet för överkomliga summor, på NZ finns dylika husbilar. Ingen kör med husvagnar i detta kulliga och bergsrika landskap, här har husbilar varit vanligt länge.
Mellan provkörningarna huserade vi hos våra vänner Ron & Kay. Ett 70+par, amerikaner som kom till NZ med tre barn på 70-talet som missionärer till en kommuniteten på Great Barrier Island, två timmars båtresa utanför NZ kust. Ron har svensk mamma, indian-pappa och har en fascinerande rikedom av vishet, historier, livserfarenhet och ödmjukhet. Hans fru Kay besitter det största hjärta vi mött. Behöver vi nämna att vi fylldes till bredden av meningsfull gemenskap, vilosam tillvaro och kärlek i överflöd? Tänk så nära man kan komma andra människor på så kort tid. Spännande saker hände både med det yttre och det inre av oss under den veckan. Till det yttre kan nämnas att vi fick ett erbjudande som överträffade våra vildaste drömmar om en fortsatt resa i husbil. Vänners vänner erbjöd oss ett fenomenalt pris på att hyra deras super-duper-flashiga plastic-fantastic-husbil under sju veckor. Vi bestämde oss för att behålla våran fyrhjulsdrivna van och ta en långresa ner i hyr-husbilen till glaciärerna, fjorderna samt våra vänner Pernilla, Andrew & lilla George på Sydön. En dröm som efter elva år på övernaturligt sätt nu blir sann. Vi är ödmjukt fascinerade över denna godhet och innerligt tacksamma, spända av förväntan och lyckliga över att veta hur vi ska bo under så många veckor. Satellit-TV, aircondition, utdragbart soltak, micro… vi får lägga upp bilder nästa vecka när vi flyttar in i den. Boendefrågan tar mycket av varje dags energi och kräver mycket av oss som vuxna så att barnen har det bra. Det ska bli fantastiskt att få ha huset ”på ryggen” och stanna varhelst utan att behöva ta hänsyn till en enda omständighet. Ösregn i dagar t.e.x!
Genom Ron & Kay fick vi möjligheten att besöka just kommuniteten på den isolerade ön Great Barrier Island och såg framför oss att man där levde som vi föreställt oss själva i drömlivet. Veckan hos dem med deras berättelser tände gamla visioner inom oss. Orama – namnet på en kristen kommunitet med ekologisk trädgård för självförsörjning, musikprofil, rikt outdoor-liv med kajaking, bergsklättring och vandringar, socialt arbete för utslagna, överlåtna medarbetare, korallrev utanför fönstret i en turkos vik, regnskogen bakom husknuten, ingen el på ön, enkelhet i praktiken och ett stillsammare tempo. Efter en dramatisk högvågad båttur dit och ett dygn av volontärs-arbete kan man kortfattat säga att drömmen sprack som en bubbla ut i en våg av magsjuka på ön. Vi flydde för vår familjs bästa i ett litet 8-manna flygplan och tillskriver hela upplevelsen ”erfarenheter som för en framåt i livet”. Vi lärde oss oerhört mycket av äventyret, dyrköpt men övertydligt.
Vi tog några dagar för att sortera intrycken inne i Auckland, innan resetarmen sög och vi drog iväg igen. En tredagars sväng upp till Coromandel, NZ motsvarighet till Österlen. Makalös natur, storslagna stränder, toppenväder och riktigt gott kaffe (En stad eller en by bedöms på Hoelstad-skalan utifrån sitt kaffe och sin cheesecake. Tydligt avgörande faktorer) Vi åkte ett litet turisttåg upp i regnsskogen. Ett järnvägsbygge förverkligat av en visionär/pionjär som kunde erbjuda besökare den första entimmes-tågfärden efter 32 år av byggnation med egna medel. Det finns många fascinerande entusiaster i detta land som genomför sin dröm.
Vi grävde oss en egen spa-pool på Hot Water Beach där kokande vatten bubblade upp ur sanden och blandades till perfekt temperatur av havets vågor. Vi delade erfarenheter med caféägare, njöt havsbrus till nattssömn och frukostmusik. Samtalade om livet under stjärnorna och sprang ikapp på stranden. Vi gick vandringar ut till avlägsna stränder, kokade pumpa-soppa på gasspis i skuggan av kaktusar och kvällssurfade i solnedgången. Vi bråkade också med svärmar av kvällsmyggor, bråkade med varandra, suckade över värmen och tyckte pengarna rann ur fickorna på oss.
Skönt var det då att styra kosan upp i bergen tillbaka till farmen Haurata där vi jobbade för mat och husrum i februari i fjol. Återseendet var vilsamt, fårhjordarna välkomnande och det lilla trähuset högst uppe på berget befriande avskilt, 6 km från farmen. Sist minns både vi och våra värdar där att vi led av att det var för ensamt, denna gång njöt vi avskildheten. Lustigt hur olika man kan uppleva samma plats beroende på vad som rör sig i ens inre. Bad i floden, regnpromenad ut på bergskammen, plättar med kakao till fikat, lek i fårskjulet, fönsterputsning. Middag med grannar och lokalt vin, långa sovmornar, spadgrävning av komposten, uppsamlande av handflatestora kottar perfekta som ved. Springrunda med tjurmöte på vägen, små vit-rumpade vildkaniner runt fötterna, läckande innertak som läckte in regndroppar i ansiktet på natten och utedass.
Ett dygn tog vi oss dock ner till civilisationen och fick roliga och inspirerande möten med vänner från förra resorna. Donna som vi lärde känna för elva år sedan som vi på något märkligt sätt klickar så bra med varje gång vi ses. Ett sant möte i nuet samtidigt som vi hinner uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Vi fick också en eftermiddag med det svenska läkarparet från Linköping som varvat ner sin stressiga livsstil, som de själva tyckte, i ekorrhjulet i Sverige och på alla plan bytt upp sig i livskvalité med ett liv på NZ´s östkust. Tanken lockar oss onekligen, som ni kanske förstår!
Vi fick tyvärr lämna farmen en dag tidigare än tänkt p.g.a. det våldsamma regnandet. Eller rättare sagt, vi fick gärna stanna men med varningen ”vägen kan rasa samman och ni kan bli fast i veckor utan el” sov vi en natt med stressande ångest och tog på beslutet att rulla nerför berget och dra oss vidare mot Tauranga där vi ska hämta husbilen på tisdag. Vi hann således inte med allt det vi hade hoppats på Haurata men börjar se att vi nu istället upplever något annat istället. Vår resa handlar inte längre så mycket om vart vi är när, utan den är en ständigt pågående process där vi i omgångar möter andra och oss själva vilket utvecklar oss, ger oss näring och tar oss vidare i våra visioner, formar våra drömmar och ger oss möjlighet att bygga vidare på dem båda. Något som vi båda har som drivkraft och som gör att vi vågar det andra aldrig skulle ens tänka på att genomföra.
Någon skrev ” Fast allting kan ju inte bara vara underbart, även om det i stort sett är bra? Jag menar, man får ju ont i magen och blir varm och irriterad även på NZ...”
Jag försökte tänka ut något tillfälle det hänt, men kunde inte minnas det. Det händer förstås men det bekommer oss inte. Det goda fyller oss så mycket mer. Så känns det nu. Säkert kommer vi igenom smekmånaden och det underbara blandas upp med annat. Kanske är det en mardröm att bo i en husbil med satelit-TV??? Fortsättning följer… :)
I stället tog de övertrötta föräldrarna sitt förnuft till fånga och tog in på ett backpackers här i Whakatane, ett vandrarhem för yngre folk med ”backpack”, ryggsäck. Att trava in här med en femåring och en åttaåring hör inte till vanligheterna, men det piggar nog upp mellan ölflaskorna till rugby på Sportkanalen, biljardspelet och den internationella backpacker-stämningen i loungen. Minnena från vår första resa till NZ för elva år sedan som nygifta med egna ryggsäckar kommer till oss.
Vi har hunnit med mycket sedan sist vi skrev för tre veckor sedan. Avokadofarms-vistelsen övergick i projektet sälja-bilen-och-byta-upp-oss-till-en-husbil med vistelseort Auckland, NZ miljonstad. Vi provkörde gamla ombyggda Bedford-ambulanser från 1981, vingliga lastbilar med en husvagn fäst på flaket, smidiga Ford Escort:er med inbyggt kök, toa, våningssäng och dusch. I Sverige finns husvagnar från 80-talet för överkomliga summor, på NZ finns dylika husbilar. Ingen kör med husvagnar i detta kulliga och bergsrika landskap, här har husbilar varit vanligt länge.
Mellan provkörningarna huserade vi hos våra vänner Ron & Kay. Ett 70+par, amerikaner som kom till NZ med tre barn på 70-talet som missionärer till en kommuniteten på Great Barrier Island, två timmars båtresa utanför NZ kust. Ron har svensk mamma, indian-pappa och har en fascinerande rikedom av vishet, historier, livserfarenhet och ödmjukhet. Hans fru Kay besitter det största hjärta vi mött. Behöver vi nämna att vi fylldes till bredden av meningsfull gemenskap, vilosam tillvaro och kärlek i överflöd? Tänk så nära man kan komma andra människor på så kort tid. Spännande saker hände både med det yttre och det inre av oss under den veckan. Till det yttre kan nämnas att vi fick ett erbjudande som överträffade våra vildaste drömmar om en fortsatt resa i husbil. Vänners vänner erbjöd oss ett fenomenalt pris på att hyra deras super-duper-flashiga plastic-fantastic-husbil under sju veckor. Vi bestämde oss för att behålla våran fyrhjulsdrivna van och ta en långresa ner i hyr-husbilen till glaciärerna, fjorderna samt våra vänner Pernilla, Andrew & lilla George på Sydön. En dröm som efter elva år på övernaturligt sätt nu blir sann. Vi är ödmjukt fascinerade över denna godhet och innerligt tacksamma, spända av förväntan och lyckliga över att veta hur vi ska bo under så många veckor. Satellit-TV, aircondition, utdragbart soltak, micro… vi får lägga upp bilder nästa vecka när vi flyttar in i den. Boendefrågan tar mycket av varje dags energi och kräver mycket av oss som vuxna så att barnen har det bra. Det ska bli fantastiskt att få ha huset ”på ryggen” och stanna varhelst utan att behöva ta hänsyn till en enda omständighet. Ösregn i dagar t.e.x!
Genom Ron & Kay fick vi möjligheten att besöka just kommuniteten på den isolerade ön Great Barrier Island och såg framför oss att man där levde som vi föreställt oss själva i drömlivet. Veckan hos dem med deras berättelser tände gamla visioner inom oss. Orama – namnet på en kristen kommunitet med ekologisk trädgård för självförsörjning, musikprofil, rikt outdoor-liv med kajaking, bergsklättring och vandringar, socialt arbete för utslagna, överlåtna medarbetare, korallrev utanför fönstret i en turkos vik, regnskogen bakom husknuten, ingen el på ön, enkelhet i praktiken och ett stillsammare tempo. Efter en dramatisk högvågad båttur dit och ett dygn av volontärs-arbete kan man kortfattat säga att drömmen sprack som en bubbla ut i en våg av magsjuka på ön. Vi flydde för vår familjs bästa i ett litet 8-manna flygplan och tillskriver hela upplevelsen ”erfarenheter som för en framåt i livet”. Vi lärde oss oerhört mycket av äventyret, dyrköpt men övertydligt.
Vi tog några dagar för att sortera intrycken inne i Auckland, innan resetarmen sög och vi drog iväg igen. En tredagars sväng upp till Coromandel, NZ motsvarighet till Österlen. Makalös natur, storslagna stränder, toppenväder och riktigt gott kaffe (En stad eller en by bedöms på Hoelstad-skalan utifrån sitt kaffe och sin cheesecake. Tydligt avgörande faktorer) Vi åkte ett litet turisttåg upp i regnsskogen. Ett järnvägsbygge förverkligat av en visionär/pionjär som kunde erbjuda besökare den första entimmes-tågfärden efter 32 år av byggnation med egna medel. Det finns många fascinerande entusiaster i detta land som genomför sin dröm.
Vi grävde oss en egen spa-pool på Hot Water Beach där kokande vatten bubblade upp ur sanden och blandades till perfekt temperatur av havets vågor. Vi delade erfarenheter med caféägare, njöt havsbrus till nattssömn och frukostmusik. Samtalade om livet under stjärnorna och sprang ikapp på stranden. Vi gick vandringar ut till avlägsna stränder, kokade pumpa-soppa på gasspis i skuggan av kaktusar och kvällssurfade i solnedgången. Vi bråkade också med svärmar av kvällsmyggor, bråkade med varandra, suckade över värmen och tyckte pengarna rann ur fickorna på oss.
Skönt var det då att styra kosan upp i bergen tillbaka till farmen Haurata där vi jobbade för mat och husrum i februari i fjol. Återseendet var vilsamt, fårhjordarna välkomnande och det lilla trähuset högst uppe på berget befriande avskilt, 6 km från farmen. Sist minns både vi och våra värdar där att vi led av att det var för ensamt, denna gång njöt vi avskildheten. Lustigt hur olika man kan uppleva samma plats beroende på vad som rör sig i ens inre. Bad i floden, regnpromenad ut på bergskammen, plättar med kakao till fikat, lek i fårskjulet, fönsterputsning. Middag med grannar och lokalt vin, långa sovmornar, spadgrävning av komposten, uppsamlande av handflatestora kottar perfekta som ved. Springrunda med tjurmöte på vägen, små vit-rumpade vildkaniner runt fötterna, läckande innertak som läckte in regndroppar i ansiktet på natten och utedass.
Ett dygn tog vi oss dock ner till civilisationen och fick roliga och inspirerande möten med vänner från förra resorna. Donna som vi lärde känna för elva år sedan som vi på något märkligt sätt klickar så bra med varje gång vi ses. Ett sant möte i nuet samtidigt som vi hinner uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Vi fick också en eftermiddag med det svenska läkarparet från Linköping som varvat ner sin stressiga livsstil, som de själva tyckte, i ekorrhjulet i Sverige och på alla plan bytt upp sig i livskvalité med ett liv på NZ´s östkust. Tanken lockar oss onekligen, som ni kanske förstår!
Vi fick tyvärr lämna farmen en dag tidigare än tänkt p.g.a. det våldsamma regnandet. Eller rättare sagt, vi fick gärna stanna men med varningen ”vägen kan rasa samman och ni kan bli fast i veckor utan el” sov vi en natt med stressande ångest och tog på beslutet att rulla nerför berget och dra oss vidare mot Tauranga där vi ska hämta husbilen på tisdag. Vi hann således inte med allt det vi hade hoppats på Haurata men börjar se att vi nu istället upplever något annat istället. Vår resa handlar inte längre så mycket om vart vi är när, utan den är en ständigt pågående process där vi i omgångar möter andra och oss själva vilket utvecklar oss, ger oss näring och tar oss vidare i våra visioner, formar våra drömmar och ger oss möjlighet att bygga vidare på dem båda. Något som vi båda har som drivkraft och som gör att vi vågar det andra aldrig skulle ens tänka på att genomföra.
Någon skrev ” Fast allting kan ju inte bara vara underbart, även om det i stort sett är bra? Jag menar, man får ju ont i magen och blir varm och irriterad även på NZ...”
Jag försökte tänka ut något tillfälle det hänt, men kunde inte minnas det. Det händer förstås men det bekommer oss inte. Det goda fyller oss så mycket mer. Så känns det nu. Säkert kommer vi igenom smekmånaden och det underbara blandas upp med annat. Kanske är det en mardröm att bo i en husbil med satelit-TV??? Fortsättning följer… :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)