Måndag sen eftermiddag och jag sitter på badhuset. Barnen
har simskola kl 17 respektive 17.30 varje vecka. Vår annars simkunniga tioåring
anses icke-simkunnig här på Nya Zeeland och lilleman ska få lära sig simma ordentligt
för första gången. I stora bassängen pågår simlektioner för fullt. Sex
simskolelärare med 6-8 barn per lektion kör veckans hårdträningspass på 25 minuter.
Det ges lektioner för barn tio gånger dagligen i det nya förnämliga badhuset i
Oamaru, vilket med snabb huvudräkning innebär att varje barn i distriktet
rimligtvis går på simskola då samhället bara består av 14 000 invånare.
Även under skoltid pågår avancerad simträning, så vår tioåring har redan tidigare
idag varit nere i ”stan” för tre timmars träning inför distriktsmästerskapen.
Här crawlar barnen från 6 års ålder och avancerad fjärilssim är grundkunskap.
Bröstsim existerar inte. Vår tioåring var kavat nog att förklara för magistern vid
första simlektionen i skolan att hon kunde
simma, men att vi i Sverige ”simmar som grodor”.
Våra barn har en fantastisk
förmåga att bevara självkänslan mitt bland nya saker de ska lära sig. Och de
älskar att lära sig! Ögonen glimmar av allt de har att berätta när de kommer
hem från skolan och de njuter utmaningarna. Vi är så otroligt tacksamma att vi
gav dem denna utmaning precis i rätt tid – det de lär sig nu kommer de ju ha
med sig resten av Livet!
 |
| Farmshow inne i Oamaru |
Vår vardag har formats och vi börjar kunna se ett mönster i
hur veckorna ter sig. Något vi om familj faktiskt aldrig har upplevt tidigare,
då vi sedan barnen föddes drivit eget och levt säsongsvis där veckornas schema
skiftar ideligen och där en arbetsdag aldrig är en annan lik. Vi har helt
enkelt blivit ganska ”vanliga” och vi njuter av det, samtidigt som vi ibland
förfäras och tänker ”Ska det bara vara så här??” Kreativa entreprenörer som vi
ju är… Då måste vi påminna oss själva om att denna vardag faktiskt var det vi
längtade efter. Och att den trots allt är tidsbegränsad till ett förhållandevis
kort projekt på sju månader. Men sju månader som säkerligen kommer att förändra
oss för alltid.
 |
| Ingrid och Stilla Havet vid Moeraki Boulders |
 |
| Ola vid Fleur´s Place, Moeraki Boulders |
Vår vecka börjar egentligen på torsdagar, för det är så
rytmen på restaurangen ser ut. Restaurangen är stängd tisdag-onsdag och på
arbetsplatsen benämns de dagarna som ”weekend”, helg.
”Did you have a nice weekend?” möts man av torsdag morgon då
arbetslaget samlas igen.
Jag , Ingrid, går upp med solen strax efter klockan sex då
övriga huset sover gott. Lägger rätt täcket på de skönsovande barnen och
klappar dem på kinden lite avundsjukt. Klockan sju börjar min arbetsdag som
bagerska på Riverstone Kitchen och de första två timmarna är arbetsmiljön lugn,
skön, fokuserad och effektiv då endast städerskan Susan och jag är där.
Hemma i huset vaknar pappa Ola och barnen strax före åtta
och Ola tar dem till skolan med packad lunchlåda till klockan nio. Själv börjar
han nio eller elva beroende på veckodag och har 10 km att köra från skolan som
lämpligt nog ligger på vägen till jobbet. Han alternerar mellan barista vid
kaffemaskinen och trädgårdsarbetare ute i den enorma trädgården som frodigt
förser restaurangen med färska råvaror.
 |
| Alvin letar mogna vindruvor hos tant Ruth, Wanaka |
 |
| Nyskördad broccoli från restaurangens trädgård |
Barnen går i skolan måndag-fredag kl 9-15 och åker skolbuss
hem. Den stannar precis utanför dörren och det är säkert och enkelt för barnen
att själva ta sig in. På skolgården finns en utomhuspool som används flitigt
termin 4 och termin 1, de två terminer vi bor här denna resa. Vi är nu halvvägs
in i höstterminen; termin 1 av 4, då sommarlovet med sina sex veckor ligger
runt jul. Båda barnen har nu i höst (ja, det blir lite omvänt med höst i mars)
gått upp en klass och (snart) åttaåringen har fått ny fröken och nytt klassrum.
Tioåringen går kvar med samma magister i Year 5-6. Jag, Ingrid, slutar oftast
kl 16 och när jag kommer hem har barnen packat upp sina skolväskor från använda
lunchlådor och blöta badkläder. Pappa Ola jobbar vidare till 17-18 tiden och vi
ses alla hemma för ganska sen middag på kvällen på kiwi-vis. Ingen av oss orkar
så mycket mer efter vi kommit hem till vårt sköna hus, utan vi njuter mest av
att vara tillsammans under kvällen. Eller så finner sig var och en i sin egen
värld och pysslar med sitt.
Barnen älskar sina respektive rum och tillbringar
gärna flera timmar i var sin värld efter skolan med alla intryck och utmaningar
som det innebär. Engla läser och läser, gärna tjocka hästböcker och uteslutande
på engelska. Alvins passion är LEGO där all hans kreativitet får utrymme.
Golvet med den sköna heltäckningsmattan är hans bästa vän och där är alltid
fullt av pågående byggprojekt. Vi har gett upp att kräva uppstädning av golvet
varje kväll, men hotar med dammsugning en gång i veckan. Då plockas alla
värdefulla små plastattiraljer snabbt upp! Engla har med sig sin stora samling
Schleich-hästar från Sverige och har sinnet för lek kvar. Leken upptar, precis
som på brorsans rum, halva golvet i hennes rum och att ge dem båda varsitt bord
med stol insåg vi snabbt var ganska onödigt! De leker fortfarande mycket och
bra tillsammans – både ute och inne och har stor glädje av varandra. Det gör
våra föräldrahjärtan oerhört lyckliga och vi ser hur de resor vi gjort
tillsammans och den tid vi prioriterat att tillbringa tillsammans nu ger rik
utdelning. Den sammanhållning våra barn känner kommer förhoppningsvis, och
troligtvis, finnas med dem länge framöver - om inte alltid. Det som vi som
föräldrar utmanat dem att uppleva på våra resor till Nya Zeeland kan de ju
liksom inte dela med andra, men ger dem styrka tillsammans.
Nåväl, torsdag är oftast en vanlig dag. Fredag försöker vi
mysa lite extra på kvällen eftersom barnen har sovmorgon dagen därpå. På Nya
Zeeland finns en lag att man inte får lämna barn under fjorton år utan tillsyn,
vilket definitivt begränsar hur vår familj kan planera sin tid. I Sverige kan
man ju tänka sig att en tioåring kan spendera några timmar ensam hemma, men
skulle detta ske här kommer den sociala myndigheten ganska snabbt underfund med
detta och ingriper direkt! Att barnen är hemma en dryg halvtimme på vardagarna
från det att skolbussen lämnar av dem tills jag kommer hem är alltså inte
tillåtet, men eftersom det inte finns något som liknar fritids är det svårt att
lösa det på annat sätt.
Helgerna, då vi båda jobbar på restaurangen, innebär m.a.o.
att våra barn måste åka hem till någon annan. Lite tufft för dem eftersom de
inte får den så välbehövliga tid för vila just hemma. Men vänner och familjer
runt omkring oss har varit fantastiska på att ställa upp som barnvakter så
barnen har det bra på alla sätt. Även under högsäsongen då vi arbetade som mest
på restaurangen och barnen hade sex veckor sommarledigt från skolan var det ju
oerhört viktigt att kunna ordna en bra tillvaro för barnen. Familjen Dupu
erbjuder två ponnyhästar och matning av kalvar, familjen Strachan äventyr på motorcykel
ute på fårfarmen, familjen Borrie en mini gocart och högar med mysiga DVD,
familjen Growcott tre busiga grabbar till glädje för Alvin och läsro i en skön
soffa åt Engla. Alla familjer med lekkompisar åt barnen och en stor gästfrihet.
Fantastiskt!
Måndag är Ingrids lediga dag där bagerskan vilar trötta ben
och armar och dricker kaffe länge på fm vid datorn för att hinna ikapp med både
själen, administrationen och vänkontakterna. En och annan tvättmaskin tvättas,
hemmet plockas i ordning och dammsugaren rastas. Måndagar blir hon mysig
mellis-mamma och har tid och ork att lyssna på barnens alla spännande saker som
berättas efter skolans slut, gå igenom de pappershögar som även den NZländska
skolan förser skolföräldrar med, bli publik till trolleriföreställningar, engagera
sig i läxläsning och titta noggrant på helgens LEGO-produktion. Måndag kväll är
det således simlektion efter maten och barnen stupar trötta i säng. Tisdag och
onsdag är föräldrarnas lediga dagar då restaurangen är stängd. Tisdag blir ofta
en stan-dag med det stående tisdagskaffet på Café Shortblack och veckohandling.
Där finns fri Internetuppkoppling så vi njuter asocial samvaro med varsin
laptop och snabbt Internet. I hemmahuset är uppkopplingen knaper och endast via
mobilt bredband med knappt två pluppar, så vid cafébesöket slukas onödiga Youtube-klipp
och intressanta websidor ikapp med det goda fikat. Alvin spelar Touchball efter
skolan på tisdagar – en barnvänlig form av nationalsporten Rugby.
Tävlingsinstinkten sitter djupt i sonen och huruvida ”Papakaio Giants” vann
eller förlorade eftermiddagens match präglar stämningen vid matbordet på
kvällen.
På onsdagar försöker vi vuxna hinna med allt praktiskt vi
sköt bort under den gångna veckan, tar oss gärna en sväng till havet, träffar någon
på lunch eller bara njuter tid att babbla om Livet innan vi brukar hämta barnen
vid skolan vid klockan tre. Engla har gitarrlektioner på onsdagar med rektorn
på skolan under lunchrasten och får låna hem en gitarr under resten av veckan
för att öva. Det klinkas och nynnas flitigt inne på hennes rum och låter
riktigt bra nu efter några veckor. Onsdag kväll landar vi dock ofta i lite
söndagsångest i vardagsrummet efter barnen lagt sig eftersom veckan då börjar
om torsdag morgon…
Att inte ha ledigt tillsammans någon dag i veckan kan ibland
upplevas tärande på familjen, men å andra sidan är vi vuxna ju helt lediga när
vi väl är lediga. Det är en stor skillnad på att vara anställd mot att driva
eget. Vi lämnar liksom jobbet i tankarna när vi lämnar restaurangen och känner
att vi sammanlagt har mer och kvalitativare tid tillsammans som familj i denna
vardag än många gånger hemma. Vi har fantastiska människor omkring oss, ett ljuvligt
hus att bo i, en underbar natur att vistas i, många soltimmar, hav, berg, djur,
flod och klar himmel runt hörnet. Och varandra!
 |
| Ola och Stilla Havet vid Moeraki Boulders |
