Oj, oj, oj , oj , oj!
Hur i all sin dar ska vi kunna uppdatera bloggen och återge
allt vi har varit med om de senaste månaderna? Uppgiften har nästan blivit oöverstigligt
stor – det är så mycket vi vill berätta – och det växer för varje dag. Vi får
helt enkelt bara börja någonstans. Ni är många där hemma som bryr er om oss, och
som visat omsorg på så många sätt och frågat hur det egentligen går för oss. Tack
fina ni – det har burit oss och kommer fortsätta göra det.
Vi mår bra! Vi har haft extremt tuffa veckor men Gud har
koll. På sitt eget vis. Vi kan väl kanske tycka att Han har ett konstigt sätt
att visa det på, men ser tydligare och tydligare att Han hela tiden har haft en
plan som har övergått vårt förstånd. ”Allt samverkar till det bästa” har
verkligen fått en konkret betydelse i vår vardag härnere på undersidan klotet.
Vi har båda fått nya jobb och jobbar just nu väldigt hårt. Visserligen
inte så ovanligt för att vara oss. Men utmaningarna vi har gått igenom har
gjort att punkter som blogguppdatering, till och med ”Uppdatera våra mammor om
hur det går, vad vi gör och hur vi mår”, har trillat väldigt långt ner på
listan. Nu hoppas vi på att successivt komma ikapp och känner glädje i att försöka
återge allt vi har varit med om.
Jag läser vårt förra blogginlägg och inser att vi måste
skrivit det på en oerhört positiv och ödmjuk dag. Jag kan avslöja att så
positiva, lugna och ödmjuka har vi inte känt oss varje dag… Fleur, en erfaren
kvinna med femtio år i branschen, erbjöd oss i maj arbetskontrakt och lovade försörjningsmöjligheter
för oss som barnfamilj nu i oktober. Vi investerade alla våra tillgångar och flyttade
familjen till andra sidan jordklotet. När vi hade kommit fram, hade skrivit
hyreskontrakt på hus och satt barnen i Nya Zeeländsk skola meddelade Fleur att
arbetstillfället inte finns kvar, att hon inte tänkte bygga upp någon Saluhall
och att det inte var hennes skyldighet att erbjuda oss något annat jobb. Hon vred
på något underligt vis runt hela historien så att skulden hamnade på oss och
att hon ”faktiskt inte hade gjort något fel”. Historien är så knäpp, förvriden,
absurd och helt enkelt för dålig för att återge med alla sina groteska detaljer
så dem besparar vi eftervärlden. Vi har
i efterhand förstått att det inte är första gången misslyckanden av denna
kaliber hos den aktuella damen skyllts på andra och annat. Vi har med all vår
förmåga försökt hålla det hela ifrån oss och småle åt det tragikomiska för att
själva inte fyllas av bitterhet och baktaleri.
Det har
gått ganska bra. Men har tagit väldigt mycket energi.
Oavsett vår relation
med vår uteblivna blivande arbetsgivare Fleur stod vi plötsligt utan
försörjning med två barn på andra sidan jordklotet. Ett konto töms väldigt
snabbt, hur ekonomisk och sparsam man än är, när man ska starta bo utan
inkomst. Gröt funkar bra ett tag. Att limma barnens skor funkar också några
veckor. Att gå till tvättomaten istället för att investera i en tvättmaskin
funkar, men det sliter. Att dagen innan hyran ska betalas skramla bland
parkeringspengarna känns sådär. Men värst har nog osäkerheten i alla dessa
veckor, dagar, timmar varit. Osäkerheten över om vi skulle lyckas hitta det
jobb som behövdes för att vi skulle kunde stanna i Oamaru.
Innan vi lämnade Sverige
fick vi beviljat uppehållstillstånd på Nya Zeeland, en fantastisk gåva som nu möjliggör
drömmen från år 2000 om att leva här som familj. Vi fick uppehållstillstånd under
kategorin ”Skilled Migrants” - som bagare och barista. Nya Zeeland behöver
således våra erfarenheter och kunskaper men kräver en motprestation. Jag,
Ingrid, måste som familjens huvudsökande måste vara anställd på heltid som
bagerska i minst tre månader under våra första sex månader från senaste inresa
i landet. Att i en stad stor som Arboga omgående hitta en annan anställning som
bagerska, som ersättning för det arbetserbjudande jag miste, blev milt sagt en
enorm utmaning.
Under sex veckor
jobbade vi dygnet runt med kontakter, tankar och idéer för att hitta en
lösning. Vi knackade dörr och skickade ansökningspapper. Ola sökte jobb som
lekplatsmatteförsäljare, lastbilschaufförsassistent, plocka-varor-på-nätterna-på-Supermarket-anställd,
resurslärare, ellagerarbetare… you name it. Det fanns flera möjligheter bland
dessa tjänster, men inget som löste situationen för familjen. Jag jobbade hårt
på att hålla modet uppe och försöka skapa min egen obefintliga tjänst som
bagerska hos någon vänligt sinnad tänkbar arbetsgivare.
Restauranger och
caféer duggar tätt här i Oamaru men alla är för små för att anställa en egen bagerska.
Själv skulle jag kunna jobba med som vad som helst för att kunna fixa
försörjningen av det dagliga, men myndighetskravet går inte att komma runt. Det
krävs ett nytt arbetskontrakt samt lönespecifikationer som bagerska för att vi som
familj inte ska bli utvisade och på samma gång bränna alla skepp att kunna
återvända till Nya Zeeland för att jobba och bo.
Till slut landade vi
rätt. En businesskvinna, Sally som driver tre av stadens restauranger, såg vad
ingen annan såg. Fördelen med en alldeles egen bagerska. Sally driver puben Fat
Sally’s (ja, hon är lika tjock som godhjärtad - rik på välgörande självdistans),
Criterion Hotel och upperclassrestaurangen Portside. Mitt i all den snurriga
veva som har pågått tog hon dessutom över hyreskontraktet på Saluhallslokalen efter
Fleur. Det gamla sädesmagasinet, kallat Loan & Merc, har tidigare varit
restaurang. Köket i mitten av den enorma byggnaden är ett av stadens största
och finaste. Fleurs tanke med lokalen och köket på Loan & Merc, fram tills
hon sa upp hyreskontraktet dagen innan vi flyttade till staden, var en levande
Saluhall vilken vi alltså anställdes för att bygga upp. Den planen gick i
stöpet. Sallys grundtanke när hon tog över hyreskontraktet var att använda
köket som cateringkök för stora lokala evenemang. Hon ville även erbjuda
bröllopsmiddagar i den intilliggande imponerande lokalen på 1000 kvadrat med fem
meter i takhöjd. Att Fleur gav upp tanken på Saluhallen i Loan & Merc och
att Sally tog över lokalerna hände under loppet av våra första två veckor på
Nya Zeeland.
I vår
dörrknackningskampanj efter en jobblösning hade turen efter några veckor kommit
till restaurangägaren Sally och vi lyckades boka ett möte med den upptagna företagerskan.
Först svarade hon, som alla andra, att hon inte kunde se hur hon kunde anställa
en bagerska. Men vår historia och vår situation som barnfamilj på andra sidan
jorden utan utlovat jobb fick Sallys hjärta att brista. Möjligheternas kvinna
skapade jobbet som inte fanns och gav mig kontrakt på tre månader. Sally såg hur
en bagerska kunde använda köket på Loan & Merc för att förse hennes tre
restauranger med bröd samt baka till alla hennes cateringuppdrag och bröllopsbokningar.
När vi flyttade in i vårt nuvarande hyrda hus fick vi en champagneflaska av
husägaren som driver en vingård uppe i dalgången mot Alperna. Vi ställde den först
i hyllan i förundran över vad vi skulle använda den till, men fann all
anledning att korka upp den i trädgården så korken flög över till grannen när
kontraktet var signerat. Vilken lycka! Vilken lättnad. Vi kunde stanna i
Oamaru, vi slapp flytta till en annan del av landet, slapp dra barnen ur sitt
sammanhang på skolan, slapp betala dubbla hyror, slapp… ja, allt vi under sex
veckor hunnit oroa oss för.
Som om Gud inte gjort annat än att fiffigt planera vår tillvaro
blev det på många omvägar så att Jeremy & Christy, ett par i vår ålder, hastigt
och lustigt öppnade en inrednings- & floristbutik i en sidolokal i den
stora Loan & Merc-byggnaden. Precis den lokal Ola och jag planerat som front
room i Saluhallen under sommaren i Lännäs. Först kändes det kymigt, snopet,
förvirrande. Men snart klarnade det.
Som en minnesstod efter Fleur stod det en professionell espressomaskin
i sidolokalen. Tanken slog de nya butiksägarna att de kanske skulle erbjuda
kaffe inom ramen för sin nya kreativa verksamhet för att locka kunder. För att
göra en lång historia kort: Vips stod Ola där som erfaren barista och hejsan hoppsan
fanns jag som bagerska i köket bredvid. När jag ändå bakade kunde jag lika
gärna upparbeta ett cafésortiment som komplement till kaffemenyn… På två intensiva
veckor har vi klickat som familjer med Jeremy & Christy och startat den verksamhet
vi alla fyra visionerat om på var sin sida jordklotet. Allt under Sally’s
vingar som bara ler åt vår gemensamma kreativitet och entusiasm.
Jag, Ingrid, är alltså anställd på heltid av Sally för att
bygga upp en produktionslinje och bageriverksamhet vilken redan i detta nu förser
tre restauranger med bröd. Ola är anställd av Jeremy & Christy på
Housekeeper’s Design som barista. Vi båda bygger tillsammans upp ett nytt
cafékoncept i denna unika miljö och har på två veckor expanderat dagligen och
redan börjat hitta våra stamkunder. Vi arbetar från grunden på alla plan. För
två veckor sedan fanns inte ens en sked i köket, inte en bunke, slev eller
visp. Vi saknade koppar och assietter men har skrapat ihop vad vi kunnat hitta
på de tre restaurangerna. Vi jobbar på att skriva en inköpslista men brödet och
kaffet har försvunnit ut genom dörren så fort att vi inte hunnit. Nuet är
otroligt spännande, kreativt, utmanande och positivt. Vi är helt slut av alla
intryck, spännande människomöten, långa och hårda arbetstimmar och få vilostunder.
Men det vi bygger upp är förberett på ett högre plan och vi går i förutberedda
gärningar. Gud har koll. På sitt eget vis.
Vi bakar surdegsbröd och brygger espresso på Loan &
Merc. I precis de lokaler vi flyttade hit för att jobba i. Fast med fantastiskt
mycket bättre arbetsgivare, sammanhang, förutsättningar, arbetsteam och
arbetsglädje. Vi bara ler. Och gråter av trötthet, utmattning och lättnad. Allt
i en härlig Livebejakande röra. Inte helt lätt för de organiserade svenskar som
vi ju också är.
Men här finns det plats för entreprenörskapet, för
kreativiteten, för galenskapen och skaparlusten. Det är just därför vi vill hit
till Nya Zeeland. Igen och igen. Här finns alltid tid mitt i allt arbete för Mötet.
Och där Mötet sker kommer det alltid behövas kaffe och bröd.
'
