En glimt av fjärde dagen från Olas tangentbord

Sitter i en liten husbil ett stenkast från havet, ca 45 min väster om Auckland. Den tillbakalutade byn heter Piha, ett surfparadis om sommaren, men ännu är turisttillströmningen låg. Våren är i antågande och därmed turisterna. Vår är förvisso en knepig term just på denna breddgrad då palmer, murgröna och allsköns ever-greens glöder med prunkade grönska i kapp med gyllene mogna apelsiner och liljor i alla färger, samtidigt som tulpanerna och björkarna står nyutslagna och körsbärsblommorna smyckar sina trädkronor rosa. Det är hur som helst skollov och kanske är lite extra mycket folk just dessa veckor, eller en markering att turistsäsongen dragit igång?

Utanför viner vinden och vår bil gungar medan regnet sveper in i skyar. Ett väldigt märkligt regn; ena sekunden vräker det ner, nästa är det uppehåll och stjärnklart, minuten senare duggar det lätt för att därefter åter ösa ner. Kvällspromenaden ut på stranden för att se solnedgången fick delas i två delar. Först kom vi halvvägs, sen behövde vi söka skydd för ett plötsligt ösregn. Under del två ven vinden om öronen och solen gick vackert ner i säck. Vi besteg den ikoniska Lions Head-klippan och hann lagom tillbaka till bilen innan regnet åter sköljde in över land från Tasmanska havet.

För 130 år sedan bosatte sig de första européerna här. Ni som sett filmen ”Pianot” – stranden de anländer till, där är vi. Strax bortom lekplatsen här bredvid bilen växer två Macrocarpa-tallar. De planterades av den första pakeha (vita) familjen som bosatte sig här.  Bredvid tallarna finns ett kort på familjen; mormor, mor och far med två barn, taget strax innan de lämnade Skottland för sitt nya liv på NZ. En dag som denna, och filmen ”Pianots” dramatiska skildring av nybyggarnas vardag i minnet, är det väldigt lätt att leva sig in i dessa människors umbäranden, vad de måst försaka, och hur de kämpat för sin existens mot och med naturens krafter. Bara att hålla sig torr! Jag är glad för vår täta husbil där fleecefilt, varmt kvällste och ett kylskåp som hummar lite hemtrevligt under gasolspisen bidrar till kvällsmyset.

Strukturerade svenskar och dissade delfiner

Tack för alla uppmuntrande kommentarer på gårdagens inlägg!
När jag satt med datorn i knät, inlindad i den gigantiska fleecefilten (helt ohanterligt med en dubbelsängstor filt som hela tiden blir elektrisk, investera aldrig en sån!) i framsätet på husbilen och barnen snusade i sina varma sängar, tvivlade jag på om den här bloggen verkligen var intressant läsning... Om vi alls skulle lyckas beskriva känslan i det vi upplever. Ni menade att det lyckats. Så extra tack för alla uppmuntrande tillrop och bekräftelse på att vi delat med oss av något.

En liten reflektion jag bär med mig sedan senaste matinköpet på Supermarket i en medelstor stad här på Nordön. Trots att jag under tiden i kassakön (vilket man kan stå i ganska länge eftersom kassörskan gärna förhör sig om helgens planer och allmäntillståndet hos varje kund. Även hos mig som uppenbar turist) sökte med blicken såg jag inte EN enda mobiltelefon i någons hand. Ett muntert sorlande småprat, likt det på ett lyckat mingelparty, låg över mataffären och överallt sågs människor konversera.
Mötas.
Se varandra i ögonen.
Dela nuet om så bara över en prasslig supermarketkasse med dagens förnödenheter.

Det är inte alls så att människor inte har en mobiltelefon här på Nya Zeeland, snarare tvärtom. Men den använder man för att kommunicera med de man inte möter, då man inte möter någon annan. Alltså inte samtidigt.
Närvaro finns det gott om i hela detta samhälle och det är ett av de fenomen vi älskar mest med detta land.

En annan sak är att vi ofta inser hur praktiska svenska folket är. På hemmaplan finns det nästan alltid en uttänkt lösning på praktiska återkommande bestyr i vardagen. I Sverige finns t.ex. ofta krokar på väggen utanför duschen på en camping eller på badhuset. Hyllor på ett hotellrum, vagnar för varukorgen strax innan kassabandet, besticklådor för knivar, gafflar och skedar i var mans kökslåda. Det finns takbelysning och mysbelysning i de olika rummen. Alltså något så enkelt som en sänglampa, en läslampa vid soffan eller en fönsterlampa i köket. Avtorkbart golv runt toastolen, fyra (inte två) stolar runt matbordet i lägenheten med fyra sängplatser, en tvättmaskin som tvättar med varmt vatten (inte kallt) och faktiskt gör kläderna rena… ingetdera hittar du på Nya Zeeland. Om du inte har osedvanlig tur. Vi brukar prata om att det tar några veckor för oss strukturerade, organiserade svenskar att byta till de Nya Zeeländska glasögonen och byta till attityden ”Det som är viktigt är viktigt”

Som att gå i shorts året runt, det är en principsak att man ska vilja. (Barnens skoluniform kommer bestå av shorts eller kortkjol trots nollgradiga vintrar) Blir det för kallt tar man bara superunderställ under med raggsockor till, vilket ställer till det en del med flipfloptofflorna, men gummistövlar funkar fint som substitut så länge man nu behöver sockorna. Tjock fleece och vindjacka på överkroppen går bra, bara man får ha kvar sina shorts och RayBans ;)

Vi har blivit uppmärksamma vår långa, omedvetna träning i det ordningsamma Sverige på att se enkla praktiska lösningar. ”Jamen, det är väl bara att…” attityden från Sverige är dock inte alltid uppskattad…

Natten är åter kommen och stjärnorna tindrar. Alvin dissar utflykt med båt ut till de vilda delfinerna imorgon (”Jamen, det har vi ju liksom gjort föruuuut…”) till förmån för barkbåtsbygge med pappa, men Engla och mamma tar sig nog en tur.
Dagen idag blev en hemsk dag, bara att glömma.
Man kan enkelt sammanfatta det som att familjemedlemmarnas olika behov krockade kraftigt och kryddat med olyckliga omständigheter samt staplade motgångar kraschlandade vi i en miserabel avslutning på kvällskvisten.

Vi fram emot att få nya chanser och möjligheter imorgon. 

Fjärde resans första vecka

En liten hälsning från oss så här den sjätte dagen. Vi börjar bli folk igen – man säger ju att kroppen kan justera sin jetlag två timmar per dag och med tio timmars tidsförskjutning bådar detta ju gott för att denna dagen ska bli riktigt bra. Vi borde således vara i balans igen idag.

Allt har gått bra med resan, alltså efter omständigheterna bra. 36 timmar från dörr till dörr blev resan på sånär som på en kvart.
Vi lyckades sova nio timmar av de 26 timmarna i luften, ihoprullade i de mest akrobatiska ställningar i våra flygplansstolar med ledbrutna nackar som resultat, men ändå. Barnen är onekligen lite längre i år än på första resan för några år sedan. Då kunde de fortfarande ligga skavfötters i var sitt av föräldrarnas knä i vår rad av 4 sammanhängande flygplansstolar. Nu fick vi med våra kroppslängder snällt hålla oss till varsin stol, vilken man vaktar med sitt liv under en så lång resa. Det är den enda lilla integritet man har; sina hörlurar, sitt halva armstöd och ens lilla, lilla stjärtplats. Den som kommer över med en armbåge eller en nästipp under sömntimmarna får sig en rejäl påminnelse ;)

2 + 12 timmar med SAS var ingen hit. De sparar på service i kabinen som bara är dumsnålt enligt oss passagerare som kommer välja bort dem i fortsättningen. Men de tog oss i alla fall säkert till Bangkok med mellanlandning i Köpenhamn. Att efter det flyga 12 timmar med Thai till Auckland var som att vara uppe i den riktiga himlen. Det kan tyckas som larviga saker men de gör resan angenäm; de dimmade upp kabinbelysningen som en ”soluppgång” med varma färger inför frukosten (istället för att plötsligt tända lysrörsbelysning som väckning), de gav oss mjuka fleecefiltar till natten, erbjöd ett extra bröd, delade ut varma våtservetter före middagen och samlade in dem lika snabbt efter man torkat sig med dem. Små saker som är så värdefulla – man är väldigt utsatt i sin lilla stol och väldigt tacksam för minsta lilla extra. Och lika ilsk och gnällig mot snålhet. Man kan tycka att SAS kunde lagt på 20 kr på det femsiffriga biljettpriset för att kunna erbjuda ett uns mer service... Ära vare Thai!

Maffigt under resan till Bangkok var dock när vi flög över Himalaya.

Engla väckte mig varsamt (nåde den som väcker en som äntligen lyckats hitta en bra sovställning och somnat);
”Mamma, förlåt att jag väcker dig, men vi flyger precis över Mount Everest. Jag tänkte du kanske ville se! Pappa visade oss.”
Wow. Magiskt. Världen högsta berg i morgonsolen precis nedanför oss. Jag vände mig till den flygvärdinna som pekade ut Mount Everesttoppen i det massiva Himalaya åt mig och sa:
”Det måste vara sånt här som gör att man fortsätter dela ut flygplansmat och passa upp på krävande passagerare!” Hon log. Jag kände hög igenkänningsfaktor med vårt eget jobb på caféet och i bageriet hemma – det är de där Magiska stunderna som får en att fortsätta!

Bangkok var alldeles för varmt för våra långbrallor och sneakers; vi var ju klädda för svensk höst och NZ vår. Vi spenderade bara fyra timmar i transit i Thailand men ändå hann miljön göra starkt intryck på oss. Jag skrev en snabb hälsning till familjen via Wifi på flygplatsen:

”Tibetanska munkar blandas med judiska globetrotters. Vackra thailändskor tävlar med indier och orkidéer om färgrikaste dress.”
Väl halvvägs kände vi äntligen att vi verkligen var på väg. Där var rörigt, varmt, fascinerande, imponerande men det var inte vår värld.
Vi längtade vidare till vårt Aotearoa - the Land of the Long White Cloud.

Men kunde nu lägga meriten ”Svensk som också varit i Thailand” till listan! ;)
(Som kommentar kan nämnas att de kompisar som gjort just Thailandsresa sedan dagis har varit en ”viktig” måttstock i barnens värld)

Att landa på Nya Zeeland väckte en massa starka känslor. Lättnad över att äntligen vara framme. Lycka över att ha klarat alltihop med alla förestående praktiska angelägenheter med hus, visum, arbetskontrakt, försäkringar, skola, blanketter, bilförvaring, planering… Glädje i hemmakänslan med hög igenkänningsfaktor. Alvin sa spontant när vi körde i taxin in till hotellet i Auckland:

”Det känns alldeles vanligt, som att åka till Örebro!”

Inga ord kan beskriva ett lands dofter, atmosfär, ljudmatta, luftfuktighet, vindsus eller stämning. Det måste upplevas.
Vi kände alla fyra hur alltihop snabbt uppfyllde oss på ett välbekant och välbehagligt vis.

När vi körde genom Auckland lade jag märke till våren innästlad i den evigt gröna regnskogsvegetationen. Björkarnas musöron mellan palmerna, körsbärsträden som stod i blom mellan cabbagetrees. Under våra tidigare fyra resor har vi aldrig varit på Nya Zeeland under våren, det känns som en ny förmån.

Av alla resor har vi lärt oss betydelsen av bekvämlighet och mycket sömn efter den långa resan. Vi har därför njutit tre nätter på lägenhetshotell mitt i centrala miljonstaden och barnen, som snabbare än oss vuxna återfann pulsen, energin och aktivitetslustan har sprungit sig svettiga på hotellets löpband och rusat av sig den sista energin i poolen. En ljuvlig lyx med roomservice, prassliga lakan, roliga duschmössor i engångsförpackning och muffins till frukost. Hög igenkänningsfaktor med Watties pumpasoppa, lammkorv med rosmarin & honung, toast & tjock yoghurt. Det är en vila att som förälder ”kunna” sortimentet i affären och det är riktigt skönt att få laga sin egen mat när familjen dukar under av sin egen kraschlandade blodsockerkurva eller brist på förmåga till restauranguppförande. Lägenhetshotell med eget kök, vardagsrum och tvättmöjligheter fast på trettionde våningen i ett lyxhotell med tre balkonger åt två väderstreck, utsikt över innerstaden, havet och hamnen kombinerar det bästa av världar.

Eftersom vår egen bil står parkerad 200 mil söderut hade vi sedan Lännäs bestämt oss för att hyra en husbil här uppe på Nordön för en veckas semester. Strax nog är det dags att flyga ner till Sydön där jobb, skola och vardag väntar. Eftersom turistsäsongen inte startat än överraskade oss hyrbilsbolaget med en dygnshyra på 125 kr – som hittat! På måndagen, dag 4, ville vi alla bara UT ur storstan och till hav och regnskog. Surfmeckat Piha hälsade oss med surfstränder, palmer, regnskog, välbryggd espresso, en charmigt skruttig camping (men med varma långa duschsessioner, nog så värdefullt) och jätteägg till lunch med dubbla äggulor.

När vi i kvällssolen iklätt oss windbreakerkläder, klättrat upp på en magnifik klippa mitt på den vidsträckta stranden med utsikt till Australien (nåväl, inget mellan oss och Australien tre timmars flygresa bort) kom den välbekanta, men bortglömda känslan av pirr, bubbel, lycka, intensitet, sinnesnärvaro och skärpa över mig. Plötsligt mindes jag varför jag återvänder gång på gång:

JAG KÄNNER LIVET I MIG!!

Kroppen har rest långt, runt jordklotet så långt man kan komma utan att resa tillbaka igen. Det tar tid för själen att hinna ikapp.

På Karekare Beach fick vi hjälp att koppla ihop filmkvällarna i Lännässoffan med nuet Nya Zeeland. Filmen The Piano spelades in på just den stranden år 1993. För oss var det en oerhört imponerande upplevelse att befinna sig mitt i filmkulisserna på den öde stranden där flygeln i filmen stod!
Kvällen efter bjöd småstaden Orewa på kontrastrik verklighet med skottlossning och fyra siréntjutande polisbilar i biljakt strax utanför campingen. Inget som på något sätt påverkade oss mer än i sinnesstämningen, men ändå så nära.

Idag har vi njutit favoritlekplatsen i Warkworth, åkt ut längs Matakana kusten och beskådat vingårdar. Druckit kaffe med sällskap av en tupp och mumsat ekologisk glass mellan rosablommande körsbärsträd. Regnet kommer och går och vi är glada för vår husbil för den kan vi springa in och ut ur precis som vädret styr oss. Vi försöker göra minsta möjliga och möta så få som möjligt. Vi njuter det vi känner igen och söker inga extravaganta upplevelser just nu. Vi vet att tillräckligt många utmaningar väntar inom några veckor och för en vecka njuter vi av att göra bara det vi kan, behärskar och känner igen. Njuter av tid för varandra med dåliga interna skämt och gott fika. Vi är utomhus i stort sett hela den ljusa delen av dygnet med undantag för regnskurarna och jag märker att vi rör oss fysiskt på ett helt annat sätt än hemma i Lännäs. Allt smakar gott trots vårt enkla campingkök, vi sover tungt och märker hur vi använder våra sinnen mer än vi brukar. Vi känner, doftar, ser, hör, smakar och njuter! Det är gott att var tillbaka!  Vi känner Livet i oss!