Regnig, mörk kväll. Den första på flera månader. Sommaren har verkligen varit underbar här nere i år. Ni vet den där goa känslan att få dra fram mysbrallorna efter veckor av shorts?
Lilleman har krupit ner i sin säng för natten och har tillsammans med pappa guppat av skratt åt komiska, fjantskrivna böcker från biblioteket. Dålig humor och helgalna berättelser har fått nioåringen att plöja böcker som aldrig förr. Grabbhumor som mamman försöker le åt men inte förstår...
Tomatplantorna utanför fönstret suger åt sig varje regndroppe och jag är övertygad av att de, liksom vi, finner vila i att slippa undan solens stekande strålar ett tag. Ikväll började vi titta på den första filmen i serien Sagan om Ringen, som faktiskt bara Ola sett tidigare, och smålog åt hur Nya Zeeländsk filmmiljön verkligen är. Hur mycket av Tolkien våra favoritplatser här nere i Landet Mittemot andas. Vi trodde aldrig att vi skulle bli hemmablinda i den storslagna naturen, som många infödda är, men insåg att vi lutar ditåt. Vad trist människan är egentligen... Det hänger förmodligen ihop med att vi knappt har tillbringat tid utomhus de senaste månaderna, hur knäppt det än kan låta. Det är vår första sommar på tio år som vi tillbringar utanför ett cafékök och ändå håller vi oss inomhus!
Men jag tror vi befinner oss i ett standby-läge. I väntan på att komma iväg i vår husbil där utomhus blir vårt vardagsrum, där köket är för litet så man sätter sig på trappan och skalar potatis. Där husbilen blir som ett skydd för natten och dagen tillbringas utanför i den miljö man parkerat sig i. Men det återstår att se. Vi människor har ju en förmåga att tänka "sen" och "om bara". Vi kanske inte alls kommer bli sådär friluftiga som vi inbillar oss att vi vill vara. Vi kanske bara kommer dra på oss mysbrallor och kura ihop oss inne i husbilen... Och fundera över varför vi skulle bo i en sån nu igen, då det egentligen bara är trångt och opraktiskt med två stora barn.
Men det är något som driver oss, vi bara måste prova. För att inte sitta på hemmet och undra hur det skulle ha varit.
Det enda vi är säkra på är att vi kommer bli överraskade. På ett eller annat sätt. Och det är nog vad som lockar oss. Det äventyrliga i att frångå det trygga och vinna det oväntade.
lördag 21 februari 2015
Food truck på gång!
Vi får många frågor om vad vi gör just nu.
Man kan sammanfatta det som att vi försöker få Livsmedelsverket
att förstå vilken bra idé det är med ett café i vår housetruck.
Det kommer gå, vi har bara inte kommit på hur riktigt än.
De letar fortfarande efter rätt blankett...
fredag 20 februari 2015
Påtår på andra sidan
Nu är vår nya bok här!
P R O V L Ä S och tjuvkika på den här länken.
B E S T Ä L L direkt hem till dig på vår nya hemsida.
Vi tog mod till oss och skrev, fotade, formgav och gav ut vår nya bok själva.
Vi har ingen egen mastodont-stor PR-maskin att nå alla härliga tittare, utan är bara några enkla entreprenörer med massa kreativitet och energi.
Du kanske vill hjälpa oss att tipsa om boken på facebook? Dela gärna från den här länken, där finns en facebook symbol. Eller berätta om den på jobbet, på gymmet eller för förskolefröken.
Det skulle vara fantastiskt roligt om våra erfarenheter kunde få fortsätta inspirera. För det är egentligen bara det vi vill: peppa andra att de klarar mer än de tror. Det är vad det mesta går ut på för oss.
P R O V L Ä S och tjuvkika på den här länken.
B E S T Ä L L direkt hem till dig på vår nya hemsida.
Vi tog mod till oss och skrev, fotade, formgav och gav ut vår nya bok själva.
Vi har ingen egen mastodont-stor PR-maskin att nå alla härliga tittare, utan är bara några enkla entreprenörer med massa kreativitet och energi.
Du kanske vill hjälpa oss att tipsa om boken på facebook? Dela gärna från den här länken, där finns en facebook symbol. Eller berätta om den på jobbet, på gymmet eller för förskolefröken.
Det skulle vara fantastiskt roligt om våra erfarenheter kunde få fortsätta inspirera. För det är egentligen bara det vi vill: peppa andra att de klarar mer än de tror. Det är vad det mesta går ut på för oss.
onsdag 18 februari 2015
Att vara på teve
Ingrid skriver på fb:
"Idag kände jag mig bara arg, irriterad och gnällig redan när jag vaknade. Jag lever i äventyret på Nya Zeeland, men märker att jag inte har något att berätta. För jag har helt enkelt inte varit där jag är på väldigt länge. Min uppmärksamhet har under flera månader - genom kommunikation på fb, via mejl, blogg, tidningar, reportage och TV varit fäst på Sverige. Baksidan med internet. Idag bara som ett dränerande hål. Nej, dags att resa tillbaka dit det började: till hjärtat av vår lilla familj!"
Inlägget refererade till en mycket tänkvärd text av Tomas Sjödin. En kille som har tänkt.
Att dela med sig av sina livsval på SVT var lite klurigare än vi trodde. Men så har vi ju heller aldrig gjort det tidigare.
Ett TV-team följde oss när vi lämnade vårt hus i Lännäs och filmade våra äventyr under tre veckor här på Nya Zeeland. När det var färdiginspelat pustade vi ut och tänkte "Det var det. Bra jobbat, det gick ju bra!" För det gjorde det verkligen. Trots att det var några intensiva veckor och vi var nybörjare framför kameran.
Hela upplevelsen var väldigt rolig och enormt lärorik. Det var fascinerande att möta omgivningens reaktioner när man var uppbackad av ett filmteam - dörrar öppnade sig överallt och röda mattan rullades ut! 90 timmar inspelat material, varav 20 timmar i intervjusituation på en stol, tog på naturligtvis på krafterna. Att äta mat, borsta tänderna, bli regisserad att krama en kär vän igen för att kameran inte var redo, peppa barnen att ställa upp en gång till, minnas att stänga av mikrofonen när man gick på toan, försöka förklara allt från varför vi valde varandra till hur vi ser oss själva om tio år... framför en kamera... det var - annorlunda! Inte pilla näsan liksom eller säga fula ord i ren irritation.
Det överraskande momentet var nog att själva se det som visades på TV för svenska folket. Vi tycker att serien har varit jättefin och är verkligen glada för att få vara en av de fyra familjerna. Inget har visats som vi inte har sagt eller gjort, förstås.
Men det ihopklippta materialet berättar en story som vi inte riktigt känner igen. Inte felaktig, bara väldigt, vad ska man säga, regisserad. Konstruerad för att "tittarna skulle kunna identifiera sig". Det finns så mycket andra dimensioner vi skulle vilja ha förmedlat, förklarat och visat. Det har varit mycket fokus på oss som medverkar, inte så mycket visat av kontexten vi som olika familjer befinner oss i. Själva tycker vi inte att vi är särskilt intressanta. Mer intressant är det underbara landet vi har förmånen att få ha som andra hemland. Kanske hade vi hoppats att det skulle framkomma lite mer varför vi har krånglat med att pendla just hit i sex år. Och hur gott det har gjort vår familj. Hur det har stärkt oss och hur eniga vi hela tiden har varit i våra beslut. Lite drama har vi förstås fått bjuda på för att skapa spänning i programmet... Men med "bra teve" som producentens första prioritet, när 90 timmar klipptes ner till 90 minuter, har förstås det mesta fått klippas bort... De finaste och maffigaste bitarna om någon frågar oss.
Lite är det som att se sig själv som skådespelare i dokumentären om sitt eget liv. Det har varit en utmaning att i en så omvälvande fas av sitt liv lämna sin story i händerna på andra. Samtidigt väldigt intressant att se sin egen familj ur någon annans synvinkel. Det var som att kameran filmade oss när vi upplevde, istället för att filma det vi upplevde och ville dela med oss av. Kanske hade vi önskat att mer vara guider och inspiratörer till en annorlunda livsstil än att själva stå i fokus?
Så här i avslutningen av TV-serien finner vi oss ändå lite vilsna.Vi satte ord på upplevelsen idag och fann att vi liksom har levt vår vardag genom Sveriges ögon under en lång period - egentligen sedan i september - och tappat bort vår närvaro i nuet. Liksom glömt att vi faktiskt befinner oss där vi drömde om att vara.
Vi har hittat husbilen som vi sneglat efter sedan vi var nygifta. Vi har inget som binder oss varken materiellt eller tidsmässigt. Vår enda utmaning är att försörja oss, och eftersom vi har dragit ner på de flesta utgifter man normalt har så tror vi att vi kommer fixa det. Har vi kommit så här långt så ska nog det sista också falla på plats. Vi behöver bara hitta tillbaka till den där innersta kärnan - till det som drev oss att våga följa drömmen från början.
Vi ville nog bara dela med oss av att det ryms så mycket mer bakom kameralinsen. Att vi just nu känner oss lite vilsna mitt i vår beslutsamhet. Lite ensamma mitt i vår generösa exponering. Lite rådvilla mitt i vår framtida möjlighet och lite förvånade över att vi har glömt det viktigaste: att ta hand om varandra.
En fin vän skrev idag som kommentar på facebook-inlägget:
"Idag är en bra dag till att förändra, eller hur?"
Så sant. Så det ska vi göra. Vi börjar med att fika, det funkar alltid!
"Idag kände jag mig bara arg, irriterad och gnällig redan när jag vaknade. Jag lever i äventyret på Nya Zeeland, men märker att jag inte har något att berätta. För jag har helt enkelt inte varit där jag är på väldigt länge. Min uppmärksamhet har under flera månader - genom kommunikation på fb, via mejl, blogg, tidningar, reportage och TV varit fäst på Sverige. Baksidan med internet. Idag bara som ett dränerande hål. Nej, dags att resa tillbaka dit det började: till hjärtat av vår lilla familj!"
Inlägget refererade till en mycket tänkvärd text av Tomas Sjödin. En kille som har tänkt.
Att dela med sig av sina livsval på SVT var lite klurigare än vi trodde. Men så har vi ju heller aldrig gjort det tidigare.
Ett TV-team följde oss när vi lämnade vårt hus i Lännäs och filmade våra äventyr under tre veckor här på Nya Zeeland. När det var färdiginspelat pustade vi ut och tänkte "Det var det. Bra jobbat, det gick ju bra!" För det gjorde det verkligen. Trots att det var några intensiva veckor och vi var nybörjare framför kameran.
Hela upplevelsen var väldigt rolig och enormt lärorik. Det var fascinerande att möta omgivningens reaktioner när man var uppbackad av ett filmteam - dörrar öppnade sig överallt och röda mattan rullades ut! 90 timmar inspelat material, varav 20 timmar i intervjusituation på en stol, tog på naturligtvis på krafterna. Att äta mat, borsta tänderna, bli regisserad att krama en kär vän igen för att kameran inte var redo, peppa barnen att ställa upp en gång till, minnas att stänga av mikrofonen när man gick på toan, försöka förklara allt från varför vi valde varandra till hur vi ser oss själva om tio år... framför en kamera... det var - annorlunda! Inte pilla näsan liksom eller säga fula ord i ren irritation.
Det överraskande momentet var nog att själva se det som visades på TV för svenska folket. Vi tycker att serien har varit jättefin och är verkligen glada för att få vara en av de fyra familjerna. Inget har visats som vi inte har sagt eller gjort, förstås.
Men det ihopklippta materialet berättar en story som vi inte riktigt känner igen. Inte felaktig, bara väldigt, vad ska man säga, regisserad. Konstruerad för att "tittarna skulle kunna identifiera sig". Det finns så mycket andra dimensioner vi skulle vilja ha förmedlat, förklarat och visat. Det har varit mycket fokus på oss som medverkar, inte så mycket visat av kontexten vi som olika familjer befinner oss i. Själva tycker vi inte att vi är särskilt intressanta. Mer intressant är det underbara landet vi har förmånen att få ha som andra hemland. Kanske hade vi hoppats att det skulle framkomma lite mer varför vi har krånglat med att pendla just hit i sex år. Och hur gott det har gjort vår familj. Hur det har stärkt oss och hur eniga vi hela tiden har varit i våra beslut. Lite drama har vi förstås fått bjuda på för att skapa spänning i programmet... Men med "bra teve" som producentens första prioritet, när 90 timmar klipptes ner till 90 minuter, har förstås det mesta fått klippas bort... De finaste och maffigaste bitarna om någon frågar oss.
Lite är det som att se sig själv som skådespelare i dokumentären om sitt eget liv. Det har varit en utmaning att i en så omvälvande fas av sitt liv lämna sin story i händerna på andra. Samtidigt väldigt intressant att se sin egen familj ur någon annans synvinkel. Det var som att kameran filmade oss när vi upplevde, istället för att filma det vi upplevde och ville dela med oss av. Kanske hade vi önskat att mer vara guider och inspiratörer till en annorlunda livsstil än att själva stå i fokus?
Så här i avslutningen av TV-serien finner vi oss ändå lite vilsna.Vi satte ord på upplevelsen idag och fann att vi liksom har levt vår vardag genom Sveriges ögon under en lång period - egentligen sedan i september - och tappat bort vår närvaro i nuet. Liksom glömt att vi faktiskt befinner oss där vi drömde om att vara.
Vi har hittat husbilen som vi sneglat efter sedan vi var nygifta. Vi har inget som binder oss varken materiellt eller tidsmässigt. Vår enda utmaning är att försörja oss, och eftersom vi har dragit ner på de flesta utgifter man normalt har så tror vi att vi kommer fixa det. Har vi kommit så här långt så ska nog det sista också falla på plats. Vi behöver bara hitta tillbaka till den där innersta kärnan - till det som drev oss att våga följa drömmen från början.
Vi ville nog bara dela med oss av att det ryms så mycket mer bakom kameralinsen. Att vi just nu känner oss lite vilsna mitt i vår beslutsamhet. Lite ensamma mitt i vår generösa exponering. Lite rådvilla mitt i vår framtida möjlighet och lite förvånade över att vi har glömt det viktigaste: att ta hand om varandra.
En fin vän skrev idag som kommentar på facebook-inlägget:
"Idag är en bra dag till att förändra, eller hur?"
Så sant. Så det ska vi göra. Vi börjar med att fika, det funkar alltid!
Te Hapu
Det femte avsnittet av Familjer på Äventyr är inspelat på jordens vackraste plats, om ni frågar Familjen Hoelstad. När vi fick förhandskika på avsnittet från Te Hapu föll tårarna - så starka känslor har vi till detta paradis på jorden. Tack för att ni ville följa med oss dit!
Första gången kom vi till den magiska fårfarmen var vi nygifta backpackers. Det har varit en sann nåd att få återvända med barnen dit varje år under våra sex resor tillbaka till Nya Zeeland.
Klicka här för att se det femte avsnittet
Här nedan hittar ni några av blogginläggen från fårfarmen Te Hapu:
TREDJE RESAN - barnen 6 & 9 år gamla
tisdag 7 februari 2012
"Te Hapu - en målning med ord"
lördag 11 februari 2012
"Fyrhjulsdrivna fårfarmande familjen"
FÖRSTA RESAN - barnen 4 &7 år gamla
torsdag 4 februari 2010
"Farmen Te Hapu"
söndag 7 februari 2010
"Kojflytt och fåräventyr"
måndag 8 februari 2010
"Hur beskriver man paradiset?"
tisdag 9 februari 2010
"Scones med utsikt"
tisdag 9 februari 2010
"Bilder från igår"
tisdag 17 februari 2015
måndag 16 februari 2015
Aprikos-frossa
Vi har tagit ledig helg från jobbet vid datorerna och unnat oss en trip in mot Alperna. Vi frossar i färska aprikoser, plommon, nektariner och persikor - mängder av nyplockade stenfrukter som säljs i små stånd längs vägen. 4 kg aprikoser närmast kameran - ljuvligt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)