Mera bilder

Albert Park i Auckland

Auckland CBD

Surf Café i Piha

Karekare Beach från introscenen i filmen The Piano

Körsbärsblom i Matakana Village

Kaffesällskap

Lekfulla delfiner framför båten!

Kaffepaus från catamaranen i Bay of Islands

Flygresan från Auckland ner till Sydön över Södra Alperna

Queenstown till Wanaka

Svenska Pernilla, Nya Zeeländska Andrew och deras tvååriga George bor i Nangiala. Fruktdalen Teviot Valley är i alla fall så likt det kan bli denna årstid. Överallt blommar fruktträden och däremellan skuttar nyfödda lammungar. 

Ettrick i Teviot Valley

Pernilla hämtade oss med deras blå lastbil på flygplatsen i alpstaden Queenstown och vi tog en lunch efter flygturen på det McDonalds som måste ha världens vackraste utsikt. Natten till lördag då vi landade där nere i söder hade snön åter lagt sig som ett täcke över bergstopparna och utgjorde en vacker kontrast mot den klarblå himlen och den vårklädda marken. Sydöns alla träd är just nu i stånd att slå ut, björkarna har musöron, popplarnas vinröda knoppar börjar skifta i skira ljusgröna blad. Påskliljor och tulpaner färgar rabatterna, hagarna får nytt gräs i takt med att lammungarna föds, och maskrosorna färgar fälten med sin solgula nyans.

Vår i Wanaka

Man brukar säga att Nya Zeeland ofta kan erbjuda Five seasons in one day, något vi sannerligen upplevde denna lördag. Morgonen startade, som beskrivet i förra inlägget, i subtropiska Auckland med ösregn. När vi steg ur flygplanet 200 mil söderut mötte oss en tregradig kall, torr vind som chockade såväl oss som vårens blommor, medan stark sol från blå himmel värmde våra ansikten. Resan från Queenstown ner mot Cromwell, Alexandra och slutligen genom Teviot Valley till Roxburgh är en upplevelse i sig själv. Alperna finns som bakgrund på varje konstverk längs resan, denna dag pudrade av nykommen snö. Det gyllengula tussockgräset på de torra slätterna kontrasteras av enorma klippblock på de släta gröna kullarna, den mäktiga Clutha River med sitt turkosa, forsande vatten och de vindskyddade dalarna med nybeskurna vinstockar på de milsvida vingårdarna. Halvvägs genom skådespelet nådde vi dramatikens kulmen med en rungande snöstorm! Några mil senare regnade det bokstavligt talat horisontellt och Pernilla fick krampaktigt hänga sig fast vid ratten för att hålla oss kvar på vägen. Dagen efter njöt vi påtår i trädgården i 20 gradig sol, bar bringa (på vissa) och barfotalek i gräset (av andra). Aprilväder i kubik!

Pernilla tog oss med på en oförglömlig vandring i äppelgården, där hon arbetar. Vilken vacker vy! Vi som är stolta över våra tre äppelträd hemma i Lännäs var förstummade av rad på rad med välansade träd, alla översållade av väldoftande äppelblom. Det var en fantastisk upplevelse att höra henne berätta om trädens olika grenvinklar, beskärningstekniker, produktivitet, radavstånd, blomningsfaser och estetik! Hon gav varje träd vi passerade en presentation född ur passion och hon förklarade hur hon i sitt jobb ser på varje träd som en ny utmaning, en ny individ värd sin uppmärksamhet för rikast skörd.

I Pernillas äppelgård

Vi hade turen att checka in på ett vandrarhem där vi hade det enorma huset helt för oss själva i tre nätter i Pernilla, Andrew & Georges grannby Roxburgh. Brasan sprakade välkomnande i vardagsrummet när vi kom och det fanns möjlighet att värma de andra rum vi ville vistas i. Något som ofta är sällsynt på Nya Zeeland, trots det relativt kalla klimatet så här långt söderut. ”Papp-hus” brukar vi kalla den Nya Zeeländska byggstilen, ganska mycket att likna vid den brittiska utan varken isolering eller flerglasfönster. Som svensk inser man hur för givet vi tar uppvärmda inomhusmiljöer! Under våra tidigare resor hit ner har vi ju prickat in de varma sommarmånaderna, men får nu prova på att sova med fem täcken, varmvattenflaskor och långärmat för att hålla värmen under natten… Efter en vecka i husbil var det en härlig lyx att få sprida ut sina tillhörigheter, njuta en nyrenoverat kök med alla faciliteter och att som olika familjemedlemmar återta lite integritet vid att spendera tid i olika rum. Vi fick också gott om tid med våra goa svensk-nyazeeländska vänner, gott om sömn och gott om fika! Pernilla berikades med en bit av moderlandet genom Löfbergs Lila, Ahlgrens Bilar, Nordvärmlands hjortonmarker och ett ”Sommar-änglaspel” med roterande röd stuga, gran, fiskesjö, sol och moln ovan det brinnande teljuset. Vi berikades med nygräddade plättar, varmt välkomnande, känsla av tillhörighet, te i solen på deras veranda, mumsig middag, lustfyllda babbeltimmar och lek ”sysslingarna” (George, Engla & Alvin) emellan.

Pernilla, Giggles, Engla, Ola & Alvin vid Clutha River

Vi har beskrivit det tidigare men gör det gärna igen; familjen Pernilla, Andrew & George samt familjen Hoelstad hjälper varandra på ett praktiskt, känslomässigt, kulturellt och förnuftsmässigt plan knyta samman två världar belägna på var sin sida av vårt jordklot; Sveadala och Nya Zealand, som i vår gemensamma svär byggs ihop till landet Nya Svealand.

Pernilla, George & Andrew

Det var spännande att få återkomma till deras nyförvärv; marken som rymmer alla deras drömmar inför framtiden och huset de så innerligt gjort till sitt eget. Sist vi besökte dem i mars hade de precis köpt fastigheten och var i stånd med att få flytta in. Så mycket har hänt sedan dess och de har verkligen lyckats sätta sin egen prägel på stället. Deras kreativa ådra har fått ett utlopp och planerna smids ständigt på hur både hus, verkstad för Andrews stenhuggeri och tomten ska optimeras. Hönsen var på plats, rabatterna började ta form och en verkstadsbyggnad var på plats. Det känns riktigt bra att vi nu bara har ett par timmars bilfärd mellan varandra de nästkommande sju månaderna!

Kenwood Chef & Chef George

Sysslingar i skymningen

På vår första dag på vår första resa i januari 2010 köpte vi vår älskade bil, som tagit oss upp, ner, in och ut på alla äventyr runt Nya Zeeland och som många gånger varit vårt bo, då vi kunnat sova i vår 4-hjulsdrivna Mitsubishi Delica. Varje år har vi lämnat den i goda händer hos någon bekant på olika farmer, och vi har lyckats sparka igång den år efter år. En riktig trofast vän har den blivit, även om vi nu har växt ur den en aning och barnen blivit för långa för att sova på bredden framme i framsätet med fötterna under ratten! Sedan vi lämnade NZ i mars har bilen fått övervintra (då det ju är vinter på NZ när Sverige har sommar) i packhuset på äppelfarmen där Pernillas arbetar. Hon och Andrew hjälpte oss att ta bilen till besiktningen innan vi kom ner till dem och för första året gick den igenom utan anmärkning! En aning hostig fann vi vår dieselvän häromdagen när vi försökte väcka den till årets uppgifter, men det gick bra efter väna strykningar över ratten och glada tillrop från barnen i baksätet. Nu är batteriet uppladdat, bilen fulltankad och vi känner oss fullkomligt hemma på vänster sida av körbanan igen.

Dagarna i Roxburgh bland blommor och lamm gjorde oss gott men vi känner fortfarande att vi liksom är på väg. Vårt mål med denna resan är ju att komma fram till ”Granny´s House” på farmen där vår blivande arbetsgivare byggt upp sin ”veggie-garden for local produce to the restaurant”. Riverstone Kitchen har ett tjugotal anställda, varav tre trädgårdsmästare och där kommer vi, Ola och Ingrid, utöka arbetsstyrkan som barista respektive bagerska under de nästkommande sju månaderna. På farmen finns alltså ett gästhus, det som tidigare var farmors/mormors hus på farmen då hon drog sig tillbaka och den yngre generationen tog vid. På farmen bor fortfarande tre generationer och det är de som är jämnåriga med oss; Bevan & Monique, som sedan fem år driver gourmetrestaurangen vi ska jobba på. Våra barn kommer gå i skolan med deras båda så förutsättningarna för att vi ska kunna hitta ett fint sammanhang på vår nya boplats känns goda. Det är sagt att vi får bo i Granny´s House tills vi hittar något eget att hyra i närheten och imorgon ser vi fram emot att styra kosan mot Sydöns östkust och Oamaru.

Resvägen mellan Roxburgh och Oamaru kan köras på två sätt. Antingen tretimmarsresan "endast" över slätten via massa gröna kullar och sedan vidare längs havet på State Highway 1
eller
längs Clutha Rivers mäktiga dån, genom vingårdar, upp till Wanaka där sjön ligger blank mellan obeskrivligt vackra bergsformationer, vidare genom… äsch, det är så vackert att orden inte räcker till. Tänk er de vackraste fem miljöer ni någonsin sett vykortsfoton på åså kombinerar ni dem på en tretimmarsfärd. Typ så. Den valde vi denna gången. Mitt på sträckan bor dessutom vår vän Tant Ruth och hennes kaninjägare till hund Homer.

Hon välkomnade oss även denna gång med öppna armar och vi har fått ännu en själslig påfyllning genom goda möten, roliga samtal, njutbara glas vin och härliga promenader. It´s all about people och nåden att få återses. För oss handlar Livet om att mötas, att dela, att uppleva med sinnena på skaft och att lära sig något nytt. Varje människa kan man lära sig något av, varje möte som sker i ömsesidighet berikar själen och varje återseende övertygar en än mer att avskedets tyngd uppvägs med råge.

Tant Ruth & hennes två...

... tvillingbarnbarn

När vi ändå var i Wanaka passade vi på att titta in till Zoe & Pete, som håller på att starta upp ett pepparkakshusbageri(!) med skandinaviska influenser. Finns det något härligare än människor som fulla av passion lever sin dröm, kämpar och stretar, skapar och visionerar för att leva och göra som de innerst inne önskar? Zoe hade beställt en svensk kruskavel, pepparkaksformer i form av älg, dalahäst och ängel av oss så dessa gåvor lämnade vi över från våran packning. I två år, genom med- & motgångar, genomlevda sjukskrivningar och förnyat hopp, har de renoverat och byggt upp sin ändamålsenliga lokal. De skulle dagen efter vårt besök få det sista godkännandet av myndigheterna för att köra igång företaget inför julrushen, och blev i samband med detta ombedda att få fram det papper som bekräftar att fastigheten är godkänd för livsmedelshantering. En rutinsak som de frågade sin hyresvärd efter att få kopia på, men som de då förstår att han INTE HAR! I två år har de betalt hyra, visserligen låg, men med siktet inställt på att öppna denna verksamhet vilken vecka som helst. Hyresvärden fick, samma dag som vi var där, kalla fötter och vägrar nu att registrera fastigheten på det sätt som behövs. Vi kunde inte annat än känna med dem och dela med oss av våra umbäranden med vårt eget företag, dess alla motgångar, myndighetsstrider och hårda besked.

Återigen handlar Livet om att dela, om inte annat bördan av och sorgen över grusade förhoppningar. Allt detta hände igår, och Ola tittade förbi dem under eftermiddagen idag. De hade redan hunnit gråta, bearbeta och fatta nytt mod. De kunde redan se många ljuspunkter med att vara tvungna att hitta en ny lokal och vi kan inte annat än inspireras av deras beslutsamhet och förtröstan på att det finns en annan väg som är bättre. Vi delar vår tro med dessa våra vänner och kunde dela ett ledord med dem, ett som vi själva blivit givna. ETt ledord som ofta bär oss genom osedvanligt svåra utmaningar då vi ligger på våra knän och ber Gud om hjälp.

God has three different answers to our prayers

1.Yes

2. Not yet

3. I have something better in mind for you

Tänker man efter så stämmer alltid ett av alternativen. Alltid. 

Bay of Islands till Queenstown

Känslan är häftig att köra in husbilen på Beachside Holiday Park och se barnen, tre år äldre, skutta ur bakdörren och kliva rakt in i samma lek som de pausade när vi lämnade campingen efter en ljuvlig vecka i Bay of Islands på vår första resa. Igenkännandets glädje är stor och vi inser att vi verkligen är hemma här. Det sista dygnet i den hyrda semesterbetonade husbilen tillbringade vi vid det turkosa vattnet uppe i det tropiska Nortlands delfinparadis. Pappa Ola och lilleman Alvin med barkbåtsbygge och strandsättning vid vattenbrynet, rikligt glassintag och avkopplat strosande. Fulla av intryck, upplevelser och förflyttande var de uppbyggligt nöjda med varandras sällskap och tom tid. Mamma Ingrid och dotter Engla kände dock äventyrslusten komma krypande och hoppade på en halvdagsutflykt med catamaran ut bland vågorna för att leta vilda delfiner. Dessa lekfulla djur kan inte göra en annat än pirrigt lycklig och full av levande bus! Skillnaden mot att se dessa djur göra konster i Kolmårdens bassänger är vetskapen om att de här är fria varelser som fullt ut lever efter sina naturliga instinkter. Att ute på böljan turkos få uppleva detta möte, som de ändå ger en i sin leklust, nyfikenhet och sällskapsiver är en känsla utöver det vanliga! Kaptenen tog oss efter en stund med flocken ut till Stilla havets början och the Hole in the Rock. En katedral som formats av miljontals vågor, oräkneliga stormar, regnoväder och erosion mitt i en enorm klippa ute i havet. Katedralen är som ett hål genom klippan och genom den smala passagen ledde oss kaptenen med en hårsmån mellan båtrelingen och klippväggen. En (väl?)ljudande konsert av tjoande turister utnyttjade katedralens akustik till bredden när kaptenen lyckades stoppa båten precis mitt i passagen. Vi kände oss, mitt i adrenalinflödet, riktigt små på jorden, ödmjuka för Guds stora natur och kraften i dess existens!

Kontrasten mellan förmiddagens känslostämningar och kvällens övernattning på en bakgård i en asfalterad miljonstadsförort var slående. Men kramarna vi fick av våra goda, åttioåriga vänner Ron & Kay fyllde på andra förråd i vårt inre. Samhörigheten vi känner med dessa amerikaner, som sålde allt de ägde, steg ombord på en världsomseglare med sina tre barn för att bli missionärer på den lille Nya Zeeländska ön Great Barrier Island för 40 år sedan är lika naturlig som förvånande. Vi hittar varandra så fullkomligt samtidigt som vi har så mycket att lära av varandras erfarenheter. Det är en gåva med välbevandrade vänner som samtidigt behållit sin nyfikenhet och vilja att höra om nya saker. Och lilla lurvtussen Oreo, den svartvita spralliga valpen som aldrig blir stor, slickade oss rena i lyckan över återseendet och uppmärksamheten från några hundglada barn!

Husbilen hann fastna i leran på den regndränkta gräsmattan och sprutas ner med lervälling i våra försök att få upp den och vi hann äta Kay´s nybakade äppelkaka till morningcoffee i gryningen. Alla lösdrivande tillhörigheter i husbilen fann till slut plats i våra tio(!) väskor, husbilsföretaget Britz fick tillbaka sitt fordon, vi lyckades checka in väskorna i tid på flygplatsen och bänka oss i en Airbus A320 innan planet lyfte ut oss ur Auckland vid lunchtid.

Att flyga över ett så vackert land som Nya Zeeland är en ren – vad ska man säga – nåd. Själv klarar jag inte att hålla ögat torrt. Kanske för att hela landets yta innehåller resminnen, människor vi mött, upplevelser vi gjort, saker vi sett, tankar vi tänkt, händelseförlopp som förändrat oss för alltid. Men också för att det är så himmelskt vackert. Molnen dolde landskapet bitvis men det gjorde nästan upplevelsen ännu större när vi flög över den gamla vulkanen Mount Ruhapehu. Stilla havet slog sina mjuka vågor in mot den svagt rundade strandkanten och grönskan på slätten strålade i sin prakt mot oss där uppe i luften. Vid bergets fot hade himlens alla moln landat och bäddat in hela vulkanen i en bomullsliknande klädnad, hög som bergets egen stolthet. Vi lämnade Nordön och flög in över Sydön där Golden Bay, Farewell Spit och ”vår” by Takaka närmade sig. Vi flög in över de två små öarna på stranden utanför vännerna Paul & Vonda´s hus, vi såg de gyllene stränderna där vi paddlat kajak, vi påmindes om vart vi åkt vattentaxi så snabbt att alla ansiktets rynkor eliminerades. Vi flög in över regnskogarna som vi vandrat i, stränderna vi haft picknick på i palmskuggan, musselfarmen där vi slaktade får som kvällsnöje, huset vi hyrde när vi jobbade på ”vårt” café i fjol och Nationalparken Abel Tasman med all sin prakt. Därefter tätnade molnen åter som ett vilsamt täcke över landskapet och gav oss doktor Snuggles-önskan om att kliva ur och ta en promenad på den mjuka molnmadrassen.

Det blev kaffepaus på flyget och plötsligt kom sinnet tillbaka till nuet. Hjälpa barnen öppna plastförpackade små skedar, servetter, godispåsar och se till att drickan inte rann ner mellan byxbenen utan hölls kvar i koppen. Märkligt egentligen hur vi som människor kan sitta så där högt uppe och fika! Som om det vore det mest naturliga i världen…

Under inflygningen över de Södra Alperna med snöbeklädda bergstoppar och branta stup klarnade väderleken upp och jag kunde med kartan i knät följa bilvägar genom Lindis Pass, se alpfloden från Mount Cook ner mot östkusten och staden Oamaru som kommer bli vårt hem under denna resa. De azurblå alpsjöarna glittrade ikapp med plåttak på enorma fårfarmer, vi vinkade till tant Ruth i hennes hus i Wanaka och flög över Chard Farm Winery där vi var på vinprovning i mars. Den mäktiga Clutha River brusade fram och ledde oss ner till alpstaden Queenstown där vi efter kraftig turbulens och magkittlande, skumpig flygfärd landade i Pernilla och lilla Georges armar. Inte bokstavligen förstås men lika välkomnande tog de emot oss på flygplatsen, denna Olas extrakusin och barnens extrasyssling. Glädje och kärlek!

To be continued…