tisdag 15 oktober 2013

Femte färdens första fas

Kvällen är kommen och barnen har knoppat in. Vi sitter inlindade i varsin yllefilt och huttrar för att hålla värmen. Brasan sprakar men vi eldar nog mest för kråkorna. Det kommer i alla fall inte rök ur våra munnar längre när vi andas som det gjorde när vi kom hem med barnen efter skolan idag. Kort sagt: vi fryser. Inomhus och utomhus. Pappväggar och englas-fönster är standard här och golvets enda isolering är heltäckningsmattorna. Lite snålt när det är 3 grader utomhus om natten. Tack och lov att duntäcket kunde knölas ner i resväskan innan den uppnådde 20 kg gränsen! En hagelstorm drev in från Sydpolen i eftermiddag efter en annars härligt solig dag och avslutade sin framfart med en majestätisk regnbåge i kvällssolen över Stilla havet.

Five seasons in a day – aprilväder är ingenting mot de väderväxlingar vi upplever så här på våren på Nya Zeelands Sydö. Om ni plockar fram en karta kan ni se att det inte finns någon landmassa mellan oss och Sydpolen, inte heller något som stoppar vindarna från södra spetsen av Chile. Varken väster eller öster om Sydamerikas sydspets. Men när det väl blåser norrifrån kommer en varm, torr vind som tidigare svept över Australien och regnat ur sig all sin fuktansamling på Nya Zeelands västkust i regnskogen där. Vinden från söder spelar oss gärna ett spratt. Vi har en liten glasveranda som vätter mot havet. Häromdagen sjönk temperaturen tio grader under tio minuter inne på verandan – från att solen sken från en klarblå himmel till ett regnväder svepte in och immade igen rutorna. Nåväl, när man fryser upptar tankar kring uppvärmningen, utomhustemperaturen och väderleken den största delen av ens energi. Resten av energin går för närvarande åt till att få in hjärnan på det engelskspråkiga spåret. Att byta språk, återigen konversera om besticklådor i fackhandeln, diskutera bussrutt med skolbusschauffören, fråga sophämtningsföretaget om sophämtningen ingår i hyran och prata sotningsbegrepp med sotaren på engelska i ett nafs kräver totalt fokus. Att bli inkastad som extrafröken på sitt andra språk bland engelsktalande åttaåringarna för att leda ett diskussionspass om varför dinosaurierna dog ut och hur fossiler blir till, förutsätter att kan prata runt det vokabulär man inte behärskar och orkar le åt sina egna tillkortakommanden!

Det är två veckor sedan vi lämnade Lännäs Södra Skola för en natt på hotell i Arlanda. Att packa ihop en familj, stänga en 300 kvadratmeter stor fastighet med både verksamhet och hem var som vanligt stressigt, men det gick bra. Inget kokande bajsbrunt vatten i kökskranen som vid första avresan, ingen motordöd bil som vid andra avresan och ingen polisgenomsökning av alla fordon på väg upp till Arlanda på grund av rån i Katrineholm som vid tredje avresan. Flygresan var seg men gick bra till slut. Vi flög via Köpenhamn till Singapore och landade klockan ett på natten i vår dygnsrytm efter en tolvtimmarsflight utan sömn. Vår sömncykels sovtimmar avbröts kontinuerligt av flygvärdinnornas välmenande frukostbestyr - svårsovet flight med andra ord, särskilt om man är åtta eller elva år med trehundra spel, tvåhundra TV-serier och hundra filmer på skärmen framför. Övertrött barnfamilj i Singapore hade svårt att uppskatta flygplatsens fjärilshus, kaktusträdgårdar, orkidéutställningar och gratis massagestolar. Vår mellanlandning på fjorton timmar gav oss teoretiska möjligheter till en Sangria på palmstranden, men av ren överlevnad beslöt vi oss för att undvika temperaturchocken och hålla oss inom aircondition-sfären. Sex timmars sömn på varsin brits gjorde oss lite mer mänskliga och laddade för den följande tolvtimmarsflighten runt klotet.

Christchurch chockerade oss! Den kraftiga jordbävningen i februari 2011 med hundratals efterföljande, utdragna efterskalv har HELT demolerat den vackra innerstaden. Vi, som väntade oss en fin tvådagars-introduktion på familjens femte resa i landets andra största stad, vandrade runt i en spökstad lik en som utrymts efter dramatiska krigsbombningar. Vi visste att stadskärnan skadats, men hade inte förstått att innerstadens alla hus stått övergivna i flera år och hälften av dem jämnats med marken. Det var obeskrivligt deprimerande. Vi vandrade förbi parken många gånger med de 185 tomma, vitmålade stolarna. En pensionärsfåtölj, ett babyskydd, en bilbarnstol, skrivbordsstolar, rottingfåtöljer, köksstolar, små barnpallar, en saccosäck… en stol till minne av varje person som miste livet. Som för alltid kommer vara saknad av så många, så många och vars stol nu gapar tom. Vi kramade om varandra extra de där kvällarna. Men vet verkligen ingenting om framtiden. Tack och lov. När som helst kan vad som helst drabba oss, även när vi tror att vi är som mest säkra. Christchurch var den stad Nya Zeeländarna själva menade var minst sannolik att drabbas av en jordbävning. En vulkanaktiv linje med tunn jordskorpa går rakt genom landets kartbild, men linjen är inte i närheten av katastrofens centrum i den drabbade staden.
”Christchurch will never be the same”
Det kommer säkert ta tio år innan staden blommar igen. Det är att jämföra med att hela Örebros centrum med rådhuset, slottet, Hjalmar Bergman Teatern, tågstationen, Nikolaikyrkan, McDonaldshuset och Krämaren skulle jämnas med marken och resten av byggnaderna mellan järnvägen, Järntorget, Våghustorget och Oskarsparken skulle bli förbjudna att beträda med hänsyn till rasrisken. Ofattbart.

Det var en lättnad att ta bussen söderut mot ”vårt” Oamaru. Vårt värdpar på ett förbokat Bed & Breakfast hämtade oss vid busstationen och gav oss ett fantastiskt välkomnande i bästa kiwi hospitality-anda. Efter en ljuvlig natts sömn i prassliga lakan, befriade från oroliga jordbävningsdrömmar, stärktes vi av Liz’s stadiga frukost med scrambled eggs & salmon on toast.  Efter påtåren knatade vi runt kvarteret mot vårt hus som vi med mycket möda och besvär lyckats skriva hyreskontrakt på redan i Lännäs. Huset som vi bara sett på bild motsvarade alla förväntningar och dagen ägnades åt att flytta in vårt magasinerade bohag. Huset har en fantastisk vy över Stilla Havet och lika imponerande som den är kommer våra benmuskler att bli inom några veckor. Hå och hej vilken pärs det var att bära upp kyl, frys, soffa, dubbelsäng och otaliga kartonger uppför den milt sagt branta gången upp till huset!!! Tre grader inomhus, tre grader utomhus, inget drag i kaminen som husets enda uppvärmning och endast fuktig, svåreldad eukalyptusved i garaget. Den kvällen var vi inte kaxiga. Vart fanns sängkläderna nerpackade? Kuddarna? Skruvarna till sänggaveln?? Och skiftnyckeln??? Ingen förälder med sinnena i bruk hade velat bädda åt sitt barn med madrassen på golvet i den kylan. Jetlag, förvirring, hunger och envishet. Vi löste situationen med ihopbitna tänder, hittade våra fyra välsignade electric blanket och hann få fyra varma sängplatser innan midnatten kom. Elen i huset var i alla fall påslagen och det fanns rinnande vatten i kranen.


Dagen efter kom sotaren och plockade ut den största sotklump vi skådat ur skorstenen. Det var varken eukalyptusveden eller oss det var fel på - vilket drag det blev! Huset hade stått tomt någon månad innan vi flyttade in, så det tog några dagar innan huset blev välkomnande mot oss - de nya hyresgästerna. Ingen tvättmaskin, inte en spegel i hela huset, ingen gräsklippare (måste vi äga en sån också på denna sidan klotet!?!...), inga garderober men lampor och gardiner! Märklig huskultur – det sistnämnda anses tillhöra huset men inte en badrumsspegel eller vitvaror. Under första veckan på 80 Aln Street sysselsatte vi oss med att packa upp kryddlådan, köpa byråer till barnens kläder på loppis, städa ur köket innan porslinet kunde packas upp (ja, det städar man när man flyttar in…) och njuta kaffe på favoritcaféerna i stan. Våra barn, som är riktiga lantungar från Östernärkeslätten och Nya Zeeländska farmer, fascinerades över gatlyktor om kvällen, gångavstånd till Supermarket och vår utmanande trädgård i fyra terrasser. Skratt blandades med tårar som de alltid gör den första veckan för oss på respektive sida jordklotet, men det var som vanligt gott att vara tillbaka. Denna gång inte med lika stor förväntan och upprymdhet som vid tidigare resor. Vardagen kändes nära inpå redan vid landning och äventyren kommer ju inte bli av lika vild karaktär som tidigare. Däremot bar vi alla fyra på en skön förvissning om att det är det här som gäller nu och att tiden som ligger framför är en viktig del av den framtid som vi jobbar på att skapa. 

Starten av resa 5 enligt Facebook

Jag kommer sakna tvättmaskinen, sill, björkved, Njalla, mamma, ekologiska bananer, den långsamma skymningen, att avslappnat kunna skämta på mitt eget språk och golvvärmen på badrummet. Och mina ugnar...

Måste säga att jag har bra magkänsla.
100 kg får vi ha med oss. 
Igår plockade jag fram det vi skulle ta med.
Idag packade jag väskorna och vägde bagaget: 99,5 kg.

Då så.
Svedala börjar kylas ner så flyttfåglarna lyfter mot äppelblom och lammungar på undersidan jordklotet. Tack Sverige för en fantastisk sommar - den finaste i mannaminne!
Vi hann få första färdigtryckta boken på hotellet på Arlanda och hade releaseparty med närmsta familjen. Nu vänder vi blad och börjar skriva nästa kapitel Livskvalité.
Stort, utmanande, spännande och hisnande. Hemma tar vi med oss - det finns mellan de fyra hörnstenarna som utgörs av medlemmarna i vår lilla familj.

Sitter vi Singapore och vantar pa stormen av entusiaster som vill ha var nyutgivna bok signerad, men den verkar utebli... 
Hade kanske varit smartare med ett releaseparty i Orebro... 

Nu har vi landat på Nya Zeeland bland körsbärsblommor och musöron. Har checkat in i centrala Christchurch. Mitt i vår glädje över att vara här möts vi med förfäran över synen av ett demolerad innerstad efter jordbävningen för två år sedan. Uppbyggnaden av innerstaden har just påbörjats, men här är fortfarande öde och spöklikt. De 185 tomma stolarna i en park grep tag i hjärtat - en för varje älskad person som förlorade livet samtidigt som den vackra staden föll till marken. 
Kramar om varandra extra ikväll. Livet kan verkligen aldrig tas för givet.

Nu har vi försökt styra upp dygnsrytmen genom att ha hållit barnen vakna ända till kvällen med alla tänkbara knep. Klockan här ligger tolv timmar före kroppens svenska tidschema - tvärtom på dygnet liksom... När vi nu strax stupar är de pigga som mörtar. Jetlag - ett underligt fenomen.

Vi hittade till slut den nyss gnälliga och frustrerade åttaåringen högst upp i klätterträdet.
"Pappa, jag gjorde tre bra saker. 
Jag gav inte upp, jag försökte igen och jag gjorde inte som DU sa!"

Framme.

*jaglovarmigsjälvattaldrigköpaenendapryltill*
Har flyttat vårt downunderbohag till nya lya i ösregn. Möts av iskallt hus med kaminer som levererar mer rök än värme. Hua, vad var det vi skulle hit och göra nu igen, Ola? 

Det var inte vi som var inkompetenta på att elda eukalyptusved i kaminen som bara gav oss rökskador utan värmeutväxling. Hyresvärden skickade sotaren och han fick ur proppen ur skorstenen. Vilket drag det blev! Lyckliga vi som kunde elda på idag och höja humöret i takt med innertemperaturen.
Vi hör att det är 18 grader i Örebro och här har vi bara 6. Ska det vara så här?

Efter en och en halv vecka av resa-femtio-timmar-flytta-in-försöka-lösa-nuet-och-få-det-att-fungera-på-undersidan-klotet-igen börjar jag baka bröd. Ett gott tecken. Energin börjar återvända.

den 14 oktober
Sitter på baksidan på barnens skola och fascineras över hur jag inte behövs. Barnen flöt in i sina respektive klasser direkt nu på morgonen och flödade på med engelskan i både skrift och tal. Gissar dock att vi får med oss två övertrötta skolbarn nu på eftermiddagen. Språkbytet i hjärnan tar, trots att det går bra och funkar, otroligt mycket energi. Min egen hjärna är smått överhettad.

den 15 oktober

Förmiddagskaffe i strålande sol.
Hagelstorm.
Regnbåge över Stilla havet i solnedgången.
Tisdag i Oamaru.