Kvällen är kommen och barnen har knoppat in. Vi sitter
inlindade i varsin yllefilt och huttrar för att hålla värmen. Brasan sprakar
men vi eldar nog mest för kråkorna. Det kommer i alla fall inte rök ur våra
munnar längre när vi andas som det gjorde när vi kom hem med barnen efter
skolan idag. Kort sagt: vi fryser. Inomhus och utomhus. Pappväggar och
englas-fönster är standard här och golvets enda isolering är
heltäckningsmattorna. Lite snålt när det är 3 grader utomhus om natten. Tack
och lov att duntäcket kunde knölas ner i resväskan innan den uppnådde 20 kg
gränsen! En hagelstorm drev in från Sydpolen i eftermiddag efter en annars
härligt solig dag och avslutade sin framfart med en majestätisk regnbåge i
kvällssolen över Stilla havet.
Five seasons in a day – aprilväder är ingenting mot de
väderväxlingar vi upplever så här på våren på Nya Zeelands Sydö. Om ni plockar
fram en karta kan ni se att det inte finns någon landmassa mellan oss och
Sydpolen, inte heller något som stoppar vindarna från södra spetsen av Chile.
Varken väster eller öster om Sydamerikas sydspets. Men när det väl blåser
norrifrån kommer en varm, torr vind som tidigare svept över Australien och
regnat ur sig all sin fuktansamling på Nya Zeelands västkust i regnskogen där.
Vinden från söder spelar oss gärna ett spratt. Vi har en liten glasveranda som
vätter mot havet. Häromdagen sjönk temperaturen tio grader under tio minuter
inne på verandan – från att solen sken från en klarblå himmel till ett
regnväder svepte in och immade igen rutorna. Nåväl, när man fryser upptar
tankar kring uppvärmningen, utomhustemperaturen och väderleken den största
delen av ens energi. Resten av energin går för närvarande åt till att få in
hjärnan på det engelskspråkiga spåret. Att byta språk, återigen konversera om besticklådor
i fackhandeln, diskutera bussrutt med skolbusschauffören, fråga
sophämtningsföretaget om sophämtningen ingår i hyran och prata sotningsbegrepp
med sotaren på engelska i ett nafs kräver totalt fokus. Att bli inkastad som
extrafröken på sitt andra språk bland engelsktalande åttaåringarna för att leda
ett diskussionspass om varför dinosaurierna dog ut och hur fossiler blir till, förutsätter
att kan prata runt det vokabulär man inte behärskar och orkar le åt sina egna
tillkortakommanden!
Det är två veckor sedan vi lämnade Lännäs Södra Skola för en
natt på hotell i Arlanda. Att packa ihop en familj, stänga en 300 kvadratmeter
stor fastighet med både verksamhet och hem var som vanligt stressigt, men det
gick bra. Inget kokande bajsbrunt vatten i kökskranen som vid första avresan,
ingen motordöd bil som vid andra avresan och ingen polisgenomsökning av alla
fordon på väg upp till Arlanda på grund av rån i Katrineholm som vid tredje avresan.
Flygresan var seg men gick bra till slut. Vi flög via Köpenhamn till Singapore
och landade klockan ett på natten i vår dygnsrytm efter en tolvtimmarsflight
utan sömn. Vår sömncykels sovtimmar avbröts kontinuerligt av flygvärdinnornas välmenande
frukostbestyr - svårsovet flight med andra ord, särskilt om man är åtta eller
elva år med trehundra spel, tvåhundra TV-serier och hundra filmer på skärmen
framför. Övertrött barnfamilj i Singapore hade svårt att uppskatta flygplatsens
fjärilshus, kaktusträdgårdar, orkidéutställningar och gratis massagestolar. Vår
mellanlandning på fjorton timmar gav oss teoretiska möjligheter till en Sangria
på palmstranden, men av ren överlevnad beslöt vi oss för att undvika
temperaturchocken och hålla oss inom aircondition-sfären. Sex timmars sömn på
varsin brits gjorde oss lite mer mänskliga och laddade för den följande
tolvtimmarsflighten runt klotet.
Christchurch chockerade oss! Den kraftiga jordbävningen i
februari 2011 med hundratals efterföljande, utdragna efterskalv har HELT
demolerat den vackra innerstaden. Vi, som väntade oss en fin tvådagars-introduktion
på familjens femte resa i landets andra största stad, vandrade runt i en
spökstad lik en som utrymts efter dramatiska krigsbombningar. Vi visste att
stadskärnan skadats, men hade inte förstått att innerstadens alla hus stått
övergivna i flera år och hälften av dem jämnats med marken. Det var
obeskrivligt deprimerande. Vi vandrade förbi parken många gånger med de 185
tomma, vitmålade stolarna. En pensionärsfåtölj, ett babyskydd, en bilbarnstol, skrivbordsstolar,
rottingfåtöljer, köksstolar, små barnpallar, en saccosäck… en stol till minne
av varje person som miste livet. Som för alltid kommer vara saknad av så många,
så många och vars stol nu gapar tom. Vi kramade om varandra extra de där
kvällarna. Men vet verkligen ingenting om framtiden. Tack och lov. När som
helst kan vad som helst drabba oss, även när vi tror att vi är som mest säkra.
Christchurch var den stad Nya Zeeländarna själva menade var minst sannolik att
drabbas av en jordbävning. En vulkanaktiv linje med tunn jordskorpa går rakt genom
landets kartbild, men linjen är inte i närheten av katastrofens centrum i den
drabbade staden.
”Christchurch will never be the same”
Det kommer säkert ta tio år innan staden blommar igen. Det
är att jämföra med att hela Örebros centrum med rådhuset, slottet, Hjalmar
Bergman Teatern, tågstationen, Nikolaikyrkan, McDonaldshuset och Krämaren
skulle jämnas med marken och resten av byggnaderna mellan järnvägen, Järntorget,
Våghustorget och Oskarsparken skulle bli förbjudna att beträda med hänsyn till
rasrisken. Ofattbart.
Det var en lättnad att ta bussen söderut mot ”vårt” Oamaru. Vårt
värdpar på ett förbokat Bed & Breakfast hämtade oss vid busstationen och
gav oss ett fantastiskt välkomnande i bästa kiwi hospitality-anda. Efter en
ljuvlig natts sömn i prassliga lakan, befriade från oroliga jordbävningsdrömmar,
stärktes vi av Liz’s stadiga frukost med scrambled eggs & salmon on toast. Efter påtåren knatade vi runt kvarteret mot
vårt hus som vi med mycket möda och besvär lyckats skriva hyreskontrakt på
redan i Lännäs. Huset som vi bara sett på bild motsvarade alla förväntningar
och dagen ägnades åt att flytta in vårt magasinerade bohag. Huset har en
fantastisk vy över Stilla Havet och lika imponerande som den är kommer våra
benmuskler att bli inom några veckor. Hå och hej vilken pärs det var att bära
upp kyl, frys, soffa, dubbelsäng och otaliga kartonger uppför den milt sagt
branta gången upp till huset!!! Tre grader inomhus, tre grader utomhus, inget
drag i kaminen som husets enda uppvärmning och endast fuktig, svåreldad eukalyptusved
i garaget. Den kvällen var vi inte kaxiga. Vart fanns sängkläderna nerpackade?
Kuddarna? Skruvarna till sänggaveln?? Och skiftnyckeln??? Ingen förälder med
sinnena i bruk hade velat bädda åt sitt barn med madrassen på golvet i den
kylan. Jetlag, förvirring, hunger och envishet. Vi löste situationen med ihopbitna
tänder, hittade våra fyra välsignade electric blanket och hann få fyra varma
sängplatser innan midnatten kom. Elen i huset var i alla fall påslagen och det
fanns rinnande vatten i kranen.
Dagen efter kom sotaren och plockade ut den största sotklump
vi skådat ur skorstenen. Det var varken eukalyptusveden eller oss det var fel
på - vilket drag det blev! Huset hade stått tomt någon månad innan vi flyttade
in, så det tog några dagar innan huset blev välkomnande mot oss - de nya
hyresgästerna. Ingen tvättmaskin, inte en spegel i hela huset, ingen
gräsklippare (måste vi äga en sån också på denna sidan klotet!?!...), inga
garderober men lampor och gardiner! Märklig huskultur – det sistnämnda anses
tillhöra huset men inte en badrumsspegel eller vitvaror. Under första veckan på
80 Aln Street sysselsatte vi oss med att packa upp kryddlådan, köpa byråer till
barnens kläder på loppis, städa ur köket innan porslinet kunde packas upp (ja,
det städar man när man flyttar in…) och njuta kaffe på favoritcaféerna i stan.
Våra barn, som är riktiga lantungar från Östernärkeslätten och Nya Zeeländska
farmer, fascinerades över gatlyktor om kvällen, gångavstånd till Supermarket
och vår utmanande trädgård i fyra terrasser. Skratt blandades med tårar som de
alltid gör den första veckan för oss på respektive sida jordklotet, men det var
som vanligt gott att vara tillbaka. Denna gång inte med lika stor förväntan och
upprymdhet som vid tidigare resor. Vardagen kändes nära inpå redan vid landning
och äventyren kommer ju inte bli av lika vild karaktär som tidigare. Däremot bar
vi alla fyra på en skön förvissning om att det är det här som gäller nu och att
tiden som ligger framför är en viktig del av den framtid som vi jobbar på att
skapa.
