Vår vardag på undersidan klotet

Måndag sen eftermiddag och jag sitter på badhuset. Barnen har simskola kl 17 respektive 17.30 varje vecka. Vår annars simkunniga tioåring anses icke-simkunnig här på Nya Zeeland och lilleman ska få lära sig simma ordentligt för första gången. I stora bassängen pågår simlektioner för fullt. Sex simskolelärare med 6-8 barn per lektion kör veckans hårdträningspass på 25 minuter. Det ges lektioner för barn tio gånger dagligen i det nya förnämliga badhuset i Oamaru, vilket med snabb huvudräkning innebär att varje barn i distriktet rimligtvis går på simskola då samhället bara består av 14 000 invånare. Även under skoltid pågår avancerad simträning, så vår tioåring har redan tidigare idag varit nere i ”stan” för tre timmars träning inför distriktsmästerskapen. Här crawlar barnen från 6 års ålder och avancerad fjärilssim är grundkunskap. Bröstsim existerar inte. Vår tioåring var kavat nog att förklara för magistern vid första simlektionen i skolan att hon kunde simma, men att vi i Sverige ”simmar som grodor”. 

Våra barn har en fantastisk förmåga att bevara självkänslan mitt bland nya saker de ska lära sig. Och de älskar att lära sig! Ögonen glimmar av allt de har att berätta när de kommer hem från skolan och de njuter utmaningarna. Vi är så otroligt tacksamma att vi gav dem denna utmaning precis i rätt tid – det de lär sig nu kommer de ju ha med sig resten av Livet!

Farmshow inne i Oamaru

Vår vardag har formats och vi börjar kunna se ett mönster i hur veckorna ter sig. Något vi om familj faktiskt aldrig har upplevt tidigare, då vi sedan barnen föddes drivit eget och levt säsongsvis där veckornas schema skiftar ideligen och där en arbetsdag aldrig är en annan lik. Vi har helt enkelt blivit ganska ”vanliga” och vi njuter av det, samtidigt som vi ibland förfäras och tänker ”Ska det bara vara så här??” Kreativa entreprenörer som vi ju är… Då måste vi påminna oss själva om att denna vardag faktiskt var det vi längtade efter. Och att den trots allt är tidsbegränsad till ett förhållandevis kort projekt på sju månader. Men sju månader som säkerligen kommer att förändra oss för alltid.

Ingrid och Stilla Havet vid Moeraki Boulders

Ola vid Fleur´s Place, Moeraki Boulders

Vår vecka börjar egentligen på torsdagar, för det är så rytmen på restaurangen ser ut. Restaurangen är stängd tisdag-onsdag och på arbetsplatsen benämns de dagarna som ”weekend”, helg.

”Did you have a nice weekend?” möts man av torsdag morgon då arbetslaget samlas igen.

Jag , Ingrid, går upp med solen strax efter klockan sex då övriga huset sover gott. Lägger rätt täcket på de skönsovande barnen och klappar dem på kinden lite avundsjukt. Klockan sju börjar min arbetsdag som bagerska på Riverstone Kitchen och de första två timmarna är arbetsmiljön lugn, skön, fokuserad och effektiv då endast städerskan Susan och jag är där.

Hemma i huset vaknar pappa Ola och barnen strax före åtta och Ola tar dem till skolan med packad lunchlåda till klockan nio. Själv börjar han nio eller elva beroende på veckodag och har 10 km att köra från skolan som lämpligt nog ligger på vägen till jobbet. Han alternerar mellan barista vid kaffemaskinen och trädgårdsarbetare ute i den enorma trädgården som frodigt förser restaurangen med färska råvaror.

Alvin letar mogna vindruvor hos tant Ruth, Wanaka

Nyskördad broccoli från restaurangens trädgård

Barnen går i skolan måndag-fredag kl 9-15 och åker skolbuss hem. Den stannar precis utanför dörren och det är säkert och enkelt för barnen att själva ta sig in. På skolgården finns en utomhuspool som används flitigt termin 4 och termin 1, de två terminer vi bor här denna resa. Vi är nu halvvägs in i höstterminen; termin 1 av 4, då sommarlovet med sina sex veckor ligger runt jul. Båda barnen har nu i höst (ja, det blir lite omvänt med höst i mars) gått upp en klass och (snart) åttaåringen har fått ny fröken och nytt klassrum. Tioåringen går kvar med samma magister i Year 5-6. Jag, Ingrid, slutar oftast kl 16 och när jag kommer hem har barnen packat upp sina skolväskor från använda lunchlådor och blöta badkläder. Pappa Ola jobbar vidare till 17-18 tiden och vi ses alla hemma för ganska sen middag på kvällen på kiwi-vis. Ingen av oss orkar så mycket mer efter vi kommit hem till vårt sköna hus, utan vi njuter mest av att vara tillsammans under kvällen. Eller så finner sig var och en i sin egen värld och pysslar med sitt. 

Barnen älskar sina respektive rum och tillbringar gärna flera timmar i var sin värld efter skolan med alla intryck och utmaningar som det innebär. Engla läser och läser, gärna tjocka hästböcker och uteslutande på engelska. Alvins passion är LEGO där all hans kreativitet får utrymme. Golvet med den sköna heltäckningsmattan är hans bästa vän och där är alltid fullt av pågående byggprojekt. Vi har gett upp att kräva uppstädning av golvet varje kväll, men hotar med dammsugning en gång i veckan. Då plockas alla värdefulla små plastattiraljer snabbt upp! Engla har med sig sin stora samling Schleich-hästar från Sverige och har sinnet för lek kvar. Leken upptar, precis som på brorsans rum, halva golvet i hennes rum och att ge dem båda varsitt bord med stol insåg vi snabbt var ganska onödigt! De leker fortfarande mycket och bra tillsammans – både ute och inne och har stor glädje av varandra. Det gör våra föräldrahjärtan oerhört lyckliga och vi ser hur de resor vi gjort tillsammans och den tid vi prioriterat att tillbringa tillsammans nu ger rik utdelning. Den sammanhållning våra barn känner kommer förhoppningsvis, och troligtvis, finnas med dem länge framöver - om inte alltid. Det som vi som föräldrar utmanat dem att uppleva på våra resor till Nya Zeeland kan de ju liksom inte dela med andra, men ger dem styrka tillsammans.

Nåväl, torsdag är oftast en vanlig dag. Fredag försöker vi mysa lite extra på kvällen eftersom barnen har sovmorgon dagen därpå. På Nya Zeeland finns en lag att man inte får lämna barn under fjorton år utan tillsyn, vilket definitivt begränsar hur vår familj kan planera sin tid. I Sverige kan man ju tänka sig att en tioåring kan spendera några timmar ensam hemma, men skulle detta ske här kommer den sociala myndigheten ganska snabbt underfund med detta och ingriper direkt! Att barnen är hemma en dryg halvtimme på vardagarna från det att skolbussen lämnar av dem tills jag kommer hem är alltså inte tillåtet, men eftersom det inte finns något som liknar fritids är det svårt att lösa det på annat sätt.

Helgerna, då vi båda jobbar på restaurangen, innebär m.a.o. att våra barn måste åka hem till någon annan. Lite tufft för dem eftersom de inte får den så välbehövliga tid för vila just hemma. Men vänner och familjer runt omkring oss har varit fantastiska på att ställa upp som barnvakter så barnen har det bra på alla sätt. Även under högsäsongen då vi arbetade som mest på restaurangen och barnen hade sex veckor sommarledigt från skolan var det ju oerhört viktigt att kunna ordna en bra tillvaro för barnen. Familjen Dupu erbjuder två ponnyhästar och matning av kalvar, familjen Strachan äventyr på motorcykel ute på fårfarmen, familjen Borrie en mini gocart och högar med mysiga DVD, familjen Growcott tre busiga grabbar till glädje för Alvin och läsro i en skön soffa åt Engla. Alla familjer med lekkompisar åt barnen och en stor gästfrihet. Fantastiskt!

Måndag är Ingrids lediga dag där bagerskan vilar trötta ben och armar och dricker kaffe länge på fm vid datorn för att hinna ikapp med både själen, administrationen och vänkontakterna. En och annan tvättmaskin tvättas, hemmet plockas i ordning och dammsugaren rastas. Måndagar blir hon mysig mellis-mamma och har tid och ork att lyssna på barnens alla spännande saker som berättas efter skolans slut, gå igenom de pappershögar som även den NZländska skolan förser skolföräldrar med, bli publik till trolleriföreställningar, engagera sig i läxläsning och titta noggrant på helgens LEGO-produktion. Måndag kväll är det således simlektion efter maten och barnen stupar trötta i säng. Tisdag och onsdag är föräldrarnas lediga dagar då restaurangen är stängd. Tisdag blir ofta en stan-dag med det stående tisdagskaffet på Café Shortblack och veckohandling. Där finns fri Internetuppkoppling så vi njuter asocial samvaro med varsin laptop och snabbt Internet. I hemmahuset är uppkopplingen knaper och endast via mobilt bredband med knappt två pluppar, så vid cafébesöket slukas onödiga Youtube-klipp och intressanta websidor ikapp med det goda fikat. Alvin spelar Touchball efter skolan på tisdagar – en barnvänlig form av nationalsporten Rugby. Tävlingsinstinkten sitter djupt i sonen och huruvida ”Papakaio Giants” vann eller förlorade eftermiddagens match präglar stämningen vid matbordet på kvällen.

På onsdagar försöker vi vuxna hinna med allt praktiskt vi sköt bort under den gångna veckan, tar oss gärna en sväng till havet, träffar någon på lunch eller bara njuter tid att babbla om Livet innan vi brukar hämta barnen vid skolan vid klockan tre. Engla har gitarrlektioner på onsdagar med rektorn på skolan under lunchrasten och får låna hem en gitarr under resten av veckan för att öva. Det klinkas och nynnas flitigt inne på hennes rum och låter riktigt bra nu efter några veckor. Onsdag kväll landar vi dock ofta i lite söndagsångest i vardagsrummet efter barnen lagt sig eftersom veckan då börjar om torsdag morgon…

Att inte ha ledigt tillsammans någon dag i veckan kan ibland upplevas tärande på familjen, men å andra sidan är vi vuxna ju helt lediga när vi väl är lediga. Det är en stor skillnad på att vara anställd mot att driva eget. Vi lämnar liksom jobbet i tankarna när vi lämnar restaurangen och känner att vi sammanlagt har mer och kvalitativare tid tillsammans som familj i denna vardag än många gånger hemma. Vi har fantastiska människor omkring oss, ett ljuvligt hus att bo i, en underbar natur att vistas i, många soltimmar, hav, berg, djur, flod och klar himmel runt hörnet. Och varandra!

Ola och Stilla Havet vid Moeraki Boulders