Ibland är naturen så stor och mäktig att medvetandet inte riktigt orkar ta in allt det magnifika. Så är Te Hapu. Paradiset på jorden. Farmen vi längtat tillbaka till i tio år. Men jag undrar om inte det undermedvetna tar in så mycket mer än vi förstår. Att vi liksom tankar fullt just nu utan att behöva anstränga oss det minsta för att uppleva. Jag pendlar mellan en stress att hinna njuta av allt Te Hapu har att erbjuda och att bara låta mig själv vara.
Vi vet att vi får vara här tisdag till söndag denna vecka, men dagarna känns alldeles för få. Farmen är så stor och den skiftande, fascinerande naturen som erbjuder fyra timmars vandring längs en dramatisk kustlinje tar år att upptäcka. Tre veckor var vi här sist och hann egentligen bara ge mersmak.
Just nu behövde Sandra ingen arbetare på farmen, så vi kunde inte arbeta för mat och hisrum som vi ahde önskat. Ken, fårskötaren själv, är ”down south mustering sheep”, dvs längre söderut och jobbar med ett gäng fårskötare på andras farmer tillsammans med sina fem fårhundar. Så vi har hyrt The Sheering Shed, det gamla 20-talshuset fårklippar”gängen” bodde i förr när de kom till stora farmer som denna och klippte dess får. (sheering=klippa ull) Farmens aktiva arbete med djuren ligger alltså lite på is tills vidare. Vi hoppas dock att hinna träffa Ken när han kommer tillbaka, kanske genom att få stanna några extra dagar eller att få komma tillbaka. Vi får se…
Farmen är svår att beskriva i ord. Gröna, branta kullar med ”panncake-rocks” (svarta klippor formade som pannkakstårtor), vajande palmer, turkost havsvatten med ingenting mellan Australien ( 2 timmars flygresa bort) och oss. Snäckor stora som handflator med glimmande marmor inuti (paua:s), krabbor stora som våra fötter, enorma grytor i berget, grottor vi kan gömma oss i, sjögräs stora som träd, vita sandstränder gömda mellan klippsprång, 1500 ulliga får, 150 nötkreatur, hönor med nylagda ägg i sluttningen ner mot havet…. En vackert brun häst som strövar fritt i enorma hagar, berg i bakkanten av farmen som kräver en dags vandring för att nå toppen på. Blommande träd, spelade cikador (stora gräshoppor), ormbunkar högre än Olas dubbla längd, tystnad, stjärnhimmel, hot water tub (=badkar ute) på en egen veranda bakom huset, månne vi skulle ta ett nattbad i kväll? I vårt hus drivs lamporna på solceller och varmvatten blir det av att elda i vedspisen. Det känns lite avigt att elda på eftermiddagen i 29 gradig värme men saltvattnet är skönt att skölja av på kvällen… Barnen och jag lekte fårskötare nere i ”the wool shed”, ull-skjulet eller vad man ska översätta det till. Nostalgin var total för mig då jag klart och tydligtmindes hur vi jobbade tillsammans men Ken och fåren sist. Föste dem mellan ”docs” (eh… spiltor?) inne i ”shedet” genom att stänga och öppna grindar. Jag var får och Alvin ”sheerer” (=fårullsklippare). Lite fika med vattenmelon, jordgubbsyoghurt, klunkar av vatten och gingerbread satt fint efter det.
Stränderna är magnifika. Eftersom solen är så stark väljer vi att hålla oss i skuggan på mitten av dagen och upptäcka stränderna efter maten på kvällarna. ”Det är här ju fantastiskt FRÄNT!” skrek Alvin första kvällen. Sandens formationer till brödlimpor, medaljongtapet, floder, gyttja, pebble-stone-beach (=små, små runda stenar) gör en exalterad. Tidvattnet på Nya Zeeland skiljer tre meter(!) i höjdled och växlar från låg- till hög vatten respektive två gånger per dag. Stränderna skiftar med andra ord dramatiskt under dygnet och ser annorlunda ut varje gång man kommer ner. En sandstrand kan vara femton meter djup ena gången för att sedan endast visa en liten strimma sand nästa gång. I går kväll hade havet sköljt upp en riktig skatt på stranden; åtta 12 cm breda paua-snäckskal låg och glittrade i solnedgången (Farmen Te Hapu ligger med hela kustremsan mot väster och solnedgången är mer magnifik än på den värsta Afrika filmen på den största filmduk någon skådat) Jag klev vidare ut på klipporna och fann en gryta (alltså ett hål i berget som skapats av en stor sten som med spinn av vågorna snurrat runt under århundraden och skapat en gryta i berget) som var 70 cm i diameter och 80 cm djup. På botten låg ytterligare åtta paua-skal! Jag drog upp ärmen och plaskade runt lite i vattnet för att säkerhetsställa att ingen misstyckte att jag tog upp dem, en efter en. Krabbklorna vi skådat här skulle nog lätt knipsa av mig ett finger! Visserligen verkar krabborna mer rädda för oss än vi för dem – när vi har sett dem i sanden har de snabbt borrat ner sig baklänges och gömt sig helt. Smart sätt att skydda sig. Precis så skulle jag ibland vilja kunna göra hemma i vardagen i Sverige. Mamman, företagaren, frun, väninnan, hushållerskan, ekonomen, husägaren, dagisföräldern; VIPS BORTA! J
Det är egentligen det vi har gjort nu genom denna resa. Vi har rest längst bort länge. Och jag känner verkligen frihet över att vara precis som jag vill. Ingen bryr sig och gör de det så rör det mig inte i ryggen. Det är fantastiskt vilsamt och befriande att få uppleva en sån här period mitt i småbarns åren efter att ha startat en firma som, precis som barn, hus, bil kräver konstant underhåll. Sen har man ju med sig själv överallt, men jag är faktiskt glatt överraskad över hur trevligt jag faktiskt har med mig själv. Jag ska erkänna att jag faktiskt fasade för att allt möjligt obehagligt skulle dyka upp, allt det där som i den snabba snurren hemma fått stiga åt sidan och det där jag förträngt. Både i relationer och i själen. Men än så länge har ingen kris dykt upp! Jag mår toppen helt enkelt.
Hälsar Ingrid
torsdag 4 februari 2010
tisdag 2 februari 2010
Att leva i nuet och planera för framtiden
Att resa med barn är en intressant erfarenhet.
Om det bara var jag på resan, eller för all del Ingrid och jag, så hade det varit färre saker att ta hänsyn till. Att resa med barn är både krångligare och mycket mer givande!
De är så i nuet och undrar egentligen inte så mycket om vad vi ska göra sen. Det är mest vi vuxna som krånglar till livet och tänker ”sen ska jag…”, istället för att bara göra. Som missar/struntar i livets små detaljer för att orka bibehålla den saliggörande allvetande överblicken.
Idag gick jag förbi ytterligare en skruttig backpackerbil, medan Alvin hänförd noterade klistermärket i bakrutan där ett coolt får klätt i poncho, med elgitarr om halsen, posera lite lagom avmätt, så där som får gör i hagarna runt omkring oss. Jag såg klänningen, medan Alvin såg provdockans ENORMA huvud, säkert 75 cm i diameter! Ett spännande ekollonliknande frö på marken ger dem inspiration att filosofera och gör att den nära kilometerlånga sommarheta asfaltgatan tillbaka till vårt hostel känns mindre lång. Fast det är klart, lika ofta missar de nuet och är helt insnöade i sin lilla barnvärld. De ser inte uppenbara saker det vi vuxna ser. Som enormt branta fårhagar. Eller vackra målningar på hela husfasader. Ett (välsignat?) tunnelseende, typ.
Barn planerar sällan. Improvisation i all ära, men ett planerat liv är en nödvändighet. Att leva oplanerat i nuet vore total katastrof för oss som barnfamilj. Som förälder på resa kan jag inte bara gå på känsla, utan behöver – precis som hemma – planera dagen i något så när stora drag. Fundamentala saker som vart vi ska sova och vad och när vi ska äta kräver planering. En annan klarar sig kanske på en extra fika (espresso & hokey pokey-glass!) som sommarlunch, men inte barnen. De kan ju inte äta ”i förväg” som vi vuxna gör. ”Ät nu så du blir mätt!” betyder egentligen ”Jag-orkar-inte-med-att-du-gnäller-över-att-du-är-hungrig-om-en-kvart-så-peta-i-dig-din-toast-med-jordnötssmör-så- du-åtminstone-får-i-dig-lite-högenergifett”.
Vad gäller sova så har vi vår bil – en välsignelse! Visst, det tar lite tid att rumstera om den så man kan sova fyra i den, men sen somnar oftast Alvin med orden ”Åh, det känns som hemma!” Att kunna erbjuda dem att somna tryggt lugnar ett fragmenterat och rörigt fadershjärta.
Idag har vi varit på The Wholemeal Café. Ekologiskt, lokalodlat, personligt och superkvalité! Godare sallad har jag aldrig ätit! (Lovar att återkomma om denna inspirationsoas i senare inlägg.) Solen värmer genom molnen och det är behagligt varmt. Ingrid har gått för att storhandla inför vår veckovistelse på Te Hapu – den farm vi burit i varmt minne sedan förra NZ-resan. (Sök efter Sharks Head på Google Maps eller gå in på www.tehapu.co.nz). I morgon åker vi dit. Ikväll lagar vi god mat, badar utomhusspa, dricker te under stjärnorna och somnar i vår trygga van. ¬ Barnen har det nog inte så tokigt ändå.
/Ola
Ingrid fortsätter:
Jag är så trist genompraktisk och funderar ofta över hur folk kan göra enkla saker så krångliga eller opraktiska. På de stora Supermarkets på NZ, där således folk i allmänhet borde storhandla, lägger man upp varorna på ett band vid kassan som hemma. Kassörskan ”blippar” varornas EAN-kod men packar sedan själv ner varorna i prasselplastpåsar, som inte tål något av vikt. Påsarna hänger på stativ som håller dem öppna och kassörskan proppar ner mjölken huller om buller med chipspåsen som jag inte vill ha ihopknövlad underst, det fluffiga toastbrödet och de färska aprikoserna UNDER potatispåsen och sen gärna ett kantigt paket couscous på toppen så påsen går hål i strax under handtaget. Dessutom går det så extremt långsamt när jag bara ska stå och se på hur hon misshandlar mina varor på andra sidan disken. Ära vare de svenska papperspåsarna med ädelt ICA-tryck! En vanlig veckohandling för oss fyra blev tio halvfulla, oformliga plastpåsar som är än mer omöjliga att stapla på ett vettigt sätt i bilen. Jag funderar förstås oavbrutet under kassabesöket på hur folk kan godkänna detta – är det jag som har missat någonting? Kan man lägga upp varorna smartare på bandet än jag gör? Jag försökte liksom räkna ut hur mycket kassörskan skulle lägga i varje påse för att kunna undvika kaoset. Men så upptäckte jag att hon hade två stativ till påsarna igång samtidigt. Och där KLOFS gick potatisen ner i påsen PÅ aprikoserna igen, couscousen ovanpå chipsen och naturligtvis ett fint hack från den vassa ölflaskekorken ner i bananerna. Det måste vara bara jag som tänker på råvarornas bästa. Försöker verkligen slappna av och tycka att det är OK med mosad frukt och smulig chips… Jag försöker varva ner och se det väsentliga i livet… försöker att glömma alla drömmar jag gjorde upp mellan varuhyllorna om härliga picnicar med vackert runda plommon, fatet med de fräscha grönsakerna och möjligheten att bära ut varorna till bilen utan att tappa allt på marken mellan varukorgen och bagaget. Nog om det; handlat blev det och skönt känns det (efter att vi packat om alltihop i fyrkantiga kartonger ;)
Wholemeal Café, ja. Det var stort att komma dit in idag.
Vi åt en vidunderlig lunch för våra kärleksfullt givna julklappspengar. Det har hänt mycket på det stället på tio år men ändå kände vi så väl igen oss. Caféet har sedan starten varit beläget i en gammal teater, och sedan sist vi var där har de av en händelse hittat det gamla, höga teatertaket som nu välver över en stor sal. Det hela påminner nu än mer om vår egen sal, lustigt! Atmosfären, andan, den genomgående ekologiska tanken, de extremt utsökta råvarorna och det personliga bemötandet, allt var kvar. Vilket är en konst efter så många år.
Bara glassen barnen fick. De fick välja smak och Engla valde apelsin och choklad. Tjejen vid glassdisken skopade i frusna apelsinbitar, fin mörk choklad i bitar samt högkvalitativ gräddglass i en maskin och pressade ut mjukglass i våffla. Alvin valde jordgubb som tillreddes på samma sätt och han stannade upp i stegen när han snabbt skulle ”bara smaka” på väg till bordet.
”WOW!” kom det från fyraåringen! Det är så roligt att barnen delar vårt intresse för mat och smakupplevelser och känner skillnad på råvaror och tillredning. Vi kan verkligen dela detta och det gör att vår resa inte behöver delas upp i barn- och vuxenaktiviteter. Vi jobbar verkligen hårt på att hitta saker som vi alla fyra gillar (eller så drillar vi barnen hårt, vad vet jag ;) Det får inte chans att uppleva annat stackarna…)
Sydön är så mycket mer ”laid-back” än Nordön och det präglar allt. Folk har tid, skrattar mycket och njuter det sociala livet likt det fenomen som uppstår i Sverige den där sensommarveckan när sommarnatten behåller sin värme, vattnet är ljummet och myggorna har dött ut. När morgondagen har nog av sin egen plåga och det goda sällskapet framför en är allt som spelar någon roll.
Värdinnan på det hostel där vi bor verkar dock ha varit social lite för länge. Hennes Big Mama fasoner är nästan skrattretande, då vi knappt hinner ställa disken på bänken efter frukost innan hon är där och undrar vem som orsakat det. Så fort barnen tar i en sak förmanar hon oss föräldrar och överallt sitter lappar ”Torka av dig från poolen innan du går in/Torka upp på golvet efter duschen/Den som lägger sig sist släcker ALLA lampor/Öppna dörren åt höger/ Stäng dörren försiktigt/ Läs alla lappar/Sitt tyst efter kl 22… Visst finns det obetänksamma artonåringar på hostel men detta gör oss lite fulla i skratt. Skönt att kunna ta det så (vi har nog vilat ut lite), för vi skulle lika gärna ha kunnat reta ihjäl oss och känna att vi som betalande gäster endast får vara här på nåder. Efter nio år med fullt hus året runt kanske ägarinnan skulle behöva en tioveckorsresa till Sverige för att få lite perspektiv?
Om det bara var jag på resan, eller för all del Ingrid och jag, så hade det varit färre saker att ta hänsyn till. Att resa med barn är både krångligare och mycket mer givande!
De är så i nuet och undrar egentligen inte så mycket om vad vi ska göra sen. Det är mest vi vuxna som krånglar till livet och tänker ”sen ska jag…”, istället för att bara göra. Som missar/struntar i livets små detaljer för att orka bibehålla den saliggörande allvetande överblicken.
Idag gick jag förbi ytterligare en skruttig backpackerbil, medan Alvin hänförd noterade klistermärket i bakrutan där ett coolt får klätt i poncho, med elgitarr om halsen, posera lite lagom avmätt, så där som får gör i hagarna runt omkring oss. Jag såg klänningen, medan Alvin såg provdockans ENORMA huvud, säkert 75 cm i diameter! Ett spännande ekollonliknande frö på marken ger dem inspiration att filosofera och gör att den nära kilometerlånga sommarheta asfaltgatan tillbaka till vårt hostel känns mindre lång. Fast det är klart, lika ofta missar de nuet och är helt insnöade i sin lilla barnvärld. De ser inte uppenbara saker det vi vuxna ser. Som enormt branta fårhagar. Eller vackra målningar på hela husfasader. Ett (välsignat?) tunnelseende, typ.
Barn planerar sällan. Improvisation i all ära, men ett planerat liv är en nödvändighet. Att leva oplanerat i nuet vore total katastrof för oss som barnfamilj. Som förälder på resa kan jag inte bara gå på känsla, utan behöver – precis som hemma – planera dagen i något så när stora drag. Fundamentala saker som vart vi ska sova och vad och när vi ska äta kräver planering. En annan klarar sig kanske på en extra fika (espresso & hokey pokey-glass!) som sommarlunch, men inte barnen. De kan ju inte äta ”i förväg” som vi vuxna gör. ”Ät nu så du blir mätt!” betyder egentligen ”Jag-orkar-inte-med-att-du-gnäller-över-att-du-är-hungrig-om-en-kvart-så-peta-i-dig-din-toast-med-jordnötssmör-så- du-åtminstone-får-i-dig-lite-högenergifett”.
Vad gäller sova så har vi vår bil – en välsignelse! Visst, det tar lite tid att rumstera om den så man kan sova fyra i den, men sen somnar oftast Alvin med orden ”Åh, det känns som hemma!” Att kunna erbjuda dem att somna tryggt lugnar ett fragmenterat och rörigt fadershjärta.
Idag har vi varit på The Wholemeal Café. Ekologiskt, lokalodlat, personligt och superkvalité! Godare sallad har jag aldrig ätit! (Lovar att återkomma om denna inspirationsoas i senare inlägg.) Solen värmer genom molnen och det är behagligt varmt. Ingrid har gått för att storhandla inför vår veckovistelse på Te Hapu – den farm vi burit i varmt minne sedan förra NZ-resan. (Sök efter Sharks Head på Google Maps eller gå in på www.tehapu.co.nz). I morgon åker vi dit. Ikväll lagar vi god mat, badar utomhusspa, dricker te under stjärnorna och somnar i vår trygga van. ¬ Barnen har det nog inte så tokigt ändå.
/Ola
Ingrid fortsätter:
Jag är så trist genompraktisk och funderar ofta över hur folk kan göra enkla saker så krångliga eller opraktiska. På de stora Supermarkets på NZ, där således folk i allmänhet borde storhandla, lägger man upp varorna på ett band vid kassan som hemma. Kassörskan ”blippar” varornas EAN-kod men packar sedan själv ner varorna i prasselplastpåsar, som inte tål något av vikt. Påsarna hänger på stativ som håller dem öppna och kassörskan proppar ner mjölken huller om buller med chipspåsen som jag inte vill ha ihopknövlad underst, det fluffiga toastbrödet och de färska aprikoserna UNDER potatispåsen och sen gärna ett kantigt paket couscous på toppen så påsen går hål i strax under handtaget. Dessutom går det så extremt långsamt när jag bara ska stå och se på hur hon misshandlar mina varor på andra sidan disken. Ära vare de svenska papperspåsarna med ädelt ICA-tryck! En vanlig veckohandling för oss fyra blev tio halvfulla, oformliga plastpåsar som är än mer omöjliga att stapla på ett vettigt sätt i bilen. Jag funderar förstås oavbrutet under kassabesöket på hur folk kan godkänna detta – är det jag som har missat någonting? Kan man lägga upp varorna smartare på bandet än jag gör? Jag försökte liksom räkna ut hur mycket kassörskan skulle lägga i varje påse för att kunna undvika kaoset. Men så upptäckte jag att hon hade två stativ till påsarna igång samtidigt. Och där KLOFS gick potatisen ner i påsen PÅ aprikoserna igen, couscousen ovanpå chipsen och naturligtvis ett fint hack från den vassa ölflaskekorken ner i bananerna. Det måste vara bara jag som tänker på råvarornas bästa. Försöker verkligen slappna av och tycka att det är OK med mosad frukt och smulig chips… Jag försöker varva ner och se det väsentliga i livet… försöker att glömma alla drömmar jag gjorde upp mellan varuhyllorna om härliga picnicar med vackert runda plommon, fatet med de fräscha grönsakerna och möjligheten att bära ut varorna till bilen utan att tappa allt på marken mellan varukorgen och bagaget. Nog om det; handlat blev det och skönt känns det (efter att vi packat om alltihop i fyrkantiga kartonger ;)
Wholemeal Café, ja. Det var stort att komma dit in idag.
Vi åt en vidunderlig lunch för våra kärleksfullt givna julklappspengar. Det har hänt mycket på det stället på tio år men ändå kände vi så väl igen oss. Caféet har sedan starten varit beläget i en gammal teater, och sedan sist vi var där har de av en händelse hittat det gamla, höga teatertaket som nu välver över en stor sal. Det hela påminner nu än mer om vår egen sal, lustigt! Atmosfären, andan, den genomgående ekologiska tanken, de extremt utsökta råvarorna och det personliga bemötandet, allt var kvar. Vilket är en konst efter så många år.
Bara glassen barnen fick. De fick välja smak och Engla valde apelsin och choklad. Tjejen vid glassdisken skopade i frusna apelsinbitar, fin mörk choklad i bitar samt högkvalitativ gräddglass i en maskin och pressade ut mjukglass i våffla. Alvin valde jordgubb som tillreddes på samma sätt och han stannade upp i stegen när han snabbt skulle ”bara smaka” på väg till bordet.
”WOW!” kom det från fyraåringen! Det är så roligt att barnen delar vårt intresse för mat och smakupplevelser och känner skillnad på råvaror och tillredning. Vi kan verkligen dela detta och det gör att vår resa inte behöver delas upp i barn- och vuxenaktiviteter. Vi jobbar verkligen hårt på att hitta saker som vi alla fyra gillar (eller så drillar vi barnen hårt, vad vet jag ;) Det får inte chans att uppleva annat stackarna…)
Sydön är så mycket mer ”laid-back” än Nordön och det präglar allt. Folk har tid, skrattar mycket och njuter det sociala livet likt det fenomen som uppstår i Sverige den där sensommarveckan när sommarnatten behåller sin värme, vattnet är ljummet och myggorna har dött ut. När morgondagen har nog av sin egen plåga och det goda sällskapet framför en är allt som spelar någon roll.
Värdinnan på det hostel där vi bor verkar dock ha varit social lite för länge. Hennes Big Mama fasoner är nästan skrattretande, då vi knappt hinner ställa disken på bänken efter frukost innan hon är där och undrar vem som orsakat det. Så fort barnen tar i en sak förmanar hon oss föräldrar och överallt sitter lappar ”Torka av dig från poolen innan du går in/Torka upp på golvet efter duschen/Den som lägger sig sist släcker ALLA lampor/Öppna dörren åt höger/ Stäng dörren försiktigt/ Läs alla lappar/Sitt tyst efter kl 22… Visst finns det obetänksamma artonåringar på hostel men detta gör oss lite fulla i skratt. Skönt att kunna ta det så (vi har nog vilat ut lite), för vi skulle lika gärna ha kunnat reta ihjäl oss och känna att vi som betalande gäster endast får vara här på nåder. Efter nio år med fullt hus året runt kanske ägarinnan skulle behöva en tioveckorsresa till Sverige för att få lite perspektiv?
måndag 1 februari 2010
Wholemeal Café
Tänk att ett café på andra sidan jordklotet kan betyda så mycket i två människors liv. Ikväll har vi nått ett av resans viktigaste mål. Wholemeal Café i Takaka. För tio år sedan fikade vi där en gång. För tio år sedan på det caféet stakades vägen ut för det som idag är Englas Skafferi i Lännäs Södra Skola.
Att stå utanför skylten till det caféet denna söndagskväll var stort. Det fanns kvar. Denna inspirationskälla som vi under alla år har refererat tillbaka till. Vi har nått Sydön på NZ och känner igen oss så väl. Vi känner oss så hemma. Märkligt egentligen. Över kullar och berg längs kringelikrokigare vägar än vad de flesta upplevt, förbi fårhagar på de mest avlägset belägna platser med vyer som t.o.m. fick det att kittlas i magen hos barnen, som annars mest sitter med näsorna i Bamsetidningar när vi kör bil. För att nå ner i dalen ut till Golden Bay, som verkligen gör skäl för namnet. Gyllene sand och turkost vatten. Delfiner och sandflies (envisare och gräsligare än knott – om någon vill tröstas i sin avundsjuka över klimatet vi vistas i ;) Djungelbeklädda berg och laguner, palmer och lianer.
Besöket på Wholemeal Café i Takaka år 2000 var en viktig milstolpe i vårt liv. I morgon ska vi dit och fika två barn rikare för att fråga caféet vad som ska hända de nästkommande tio åren. Skämt å sido, att vara här är stort. Kanske inte för någon annan men för oss. Det berör det där allra innersta man bär på, det som vi kallar vårt ”guldägg”. Det där stället inuti där hemliga visioner och drömmar formas. En del drömmar som vi som entreprenör omvandlat till verklighet, men också de där drömmarna som vi fortfarande bär på. Som letar efter en väg ut i verkligheten.
Dagen idag har varit behaglig. 28 grader och ljumma vindar.
I går tog vi färjan från Nordön till Sydön, en behaglig resa på knappt fyra timmar. Sydön är extremt kuperat så det tog oss typ en timme per 2 mil att ta oss över bergsmassivet mellan ankomstbyn Picton och gårdagens mål, Nelson. Det tog låååååååång tid efter en dags redan lång resa och det kändes därför toppen att ha förbokat en campingplats med vår van när klockan var halv tio och det var beckmörkt. Vi parkerade på måfå i mörkret och lyckades hitta våra kuddar i rumlet till slut. Sov som prinsessor allihop till ett välbekant babbel väckte oss. Vi hade lyckats parkera precis i skuggan av ett stort träd (rätt praktiskt en 30 gradigt varm solig dag) bredvid en dansk familj med barn som kopior av våra. Vilken lycka för alla fyra barnen att få två timmar tillsammans i lekparken. Så som våra barn har längtat efter lekkompisar som de kan kommunicera med! Små saker som startar en dag så välsignat!
Snål-ovar som vi är utnyttjade vi alla faciliteter till max, stannade längre än man egentligen fick och njöt riktigt Svenssonaktig av hur urbota praktiskt allt var inordnat på denna camping. Familjepoäng – eller hur?!? Väl utcheckade snurrade vi runt lite i Nelson för gamla minnens skull och hamnade sedan på Rabbit Island. Vilken strand! Så ljumma vågor att inte ens Ingrid knorrade över att gå i. Picnic på en filt, nykokta ägg från vår lilla gasspis, avokadofrossa och färska aprikoser till efterrätt som ju börjat bli en god vana. Barnen blir säkrare och säkrare i Tasmanhavets vågor, vilka ju helt skiljer sig från bad i Fåsjön, vid Hjälmargården eller ankdammen i trädgården som de är vana vid. De UV-skyddande badkläderna som barnen fick av farmor och farfar i julklapp är obetalbara – suveräna! Tack!
Eftermiddagen blev ytterligare ett lyckokast. Barnen frågar ofta vart vi ska, hur det är där och vad vi ska göra där. Det är nog svårt för dem att greppa att vi faktiskt inte heller vet, för vi verkar uppenbarligen göra intryck av att ha koll – av deras förtröstansfulla frågor att döma. Ibland försöker vi dock förklara att vi får ta det som det kommer och att vi inte heller känner oss säkra på hur allt ska gå till. Det är en hårfin balans – de behöver känna sig trygga med att mamma och pappa vet vad som gäller och har tänkt kontra att det faktiskt är ett okontrollerbart äventyr som vi är ute på och som vi får samarbeta för att uppleva. Vi svängde i alla fall av huvudvägen mot Takaka för att besöka lilla fiskebyn Mapua som enligt vår reseguidebok The Lonely Planet skulle vara ett ställe för high-top-cafés, något vi som vi med vår arbetsskada ständigt är på jakt efter. Att lyxa till det på restaurang vet alla ni som har barn att det är ett lotteri. Man vet aldrig vad som går hem eller vad som helt kan förstöra matglädjen för både stora och små. Att lägga 500 kr på en måltid när man lika gärna kunde ha värmt en burk Cambells champinjonsoppa på gasspisen känns aldrig bra i magen. Men denna dag hade vi tur (till skillnad mot middagen i Wellington som slutade i skrik, gråt, nästintilltvång, trasiga sandaler, skyhög dunkadunkamusik (ja, vi börjar bli gamla) föräldrars försök att äta i skift, klädombyte och total magknip) och det var en sådan gåva att få dela denna måltid med två glädjestrålande, högaktningsfullt njutande, väluppfostrade och tacksamma barn. De riktigt kunde uttrycka att de tyckte denna mat var så mycket godare än på den och den restaurangen de faktiskt åt samma rätter (vilket tack och lov stämde riktigt bra eftersom detta andra var riktig nöd-sunk-mat J) att efterrättsglassen var den finaste och godaste de minns att de ätit, att de tyckte det var fint med stora tygservetter och att det var mysig musik i högtalarna. Vi vuxna fick nyfångad fisk på bädd av örtkryddat potatismos och en himmelsk salsa. Kaffet på maten påminde om den bästa Cafe Sombra i Spanien. Vi satt ute och blickade ner mot hamnen, barnen fångade musslor, sjöstjärnor och rundslipade stenar mellan varven och vi fick SURDEGSBRÖD på grahamsmjöl och alger. Bagerskan mutade till sig en limpa från köket och vi sitter nu under stjärnorna på vårat hostel och tuggar lyckligt till en kopp rött te. Alvin avrundade dock den lyckade middagen med att skrapa båda knän och armbågar på bryggan ner från kajen till stranden. Alla vi som skrapat oss på asfalt som barn på cykeln vet hur ont det gör! Inte ens plåster med drakar, blommor eller eldsflammor kunde trösta. Bara pappas famn i framsätet när vi tog oss vidare över det sista bergsmassivet före Takaka.
Nu sover barnen som lama fiskar ute i vår van. Vi har kommit på en smart medelväg vad gäller boende. Att parkera vår van på en rastplats i mörkret utan att veta vilken tjur som glor in genom fönstret på morgonen, och att kissa bakom en buske i förhoppning om att ingens egendom blir förstörd, är kul nån natt ibland. Barn behöver ju som bekant PLÖTSLIGT en toa och just då går det ju förstås INTE att kissa utomhus. Och att resa vidare i den svettiga sovtröjan är ju OK sådär i engångsfall, bara för att man inte hittar den andra under alla madrasser… En camping är ju praktisk med så själ-lös. När vi rest tidigare har vi bott på farmer, hos familjer eller på hostel – alla de alternativen är lite personligare. I eftermiddags kom vi på att ringa ett hostel här Takaka i förväg och fråga vad det skulle kosta att sova i vår van men ändå få ta del av alla faciliteter på hostelet. Vi fick ett rimligt erbjudande och känner nu en tacksamhet över hur smidigt det kan lösa sig. Barnen somnar i samma säng varje kväll men vi som vuxna behöver inte slå knut på oss för att få allt praktiskt att fungera. Vi har också någonstans att vara själv på kvällen när barnen sover i bilen och bara en sån enkel sak som att det finns en kyl att disponera. Osten till mackorna funkar ju att äta fisljummen och svettig på morgonen, och mjölk klarar sig över natten utan att surna, men kylskåp är ju ganska fiffigt ändå… Och allt detta utan att gräva hål i reskassan. Perfekt.
Vi har nu varit här i två och en halv vecka och börjar känna att vi planar ut. Vet hur det funkar och börjar få lite vila. Börjar bli lite solbrända och hitta en lunk. Nästa vecka har vi hyrt boende hemifrån och vi började vår lite mer semestriga del av resan nu när vi kom över till Sydön. Alla farmer vi ska jobba på är på Nordön och dit åker vi tillbaka sista veckan i februari. Det är svårt att förklara hur helheten av resan ser ut, men man kan säga att den har tre delar. En kaotisk och rörig, ganska oplanerad del, som vi förhoppningsvis har avlutat nu, en vilsam semestrig turistig del som just inletts och till slut en organiserad del med två förbokade, seriösa, stora farmer och en värdfamilj vi känner sedan tidigare som väntar oss. Detta toppas med en liten bonusvecka uppe i den tropiska nordligaste delen av landet innan vi flyger hem. Mer översiktligt? J
Vi har nått midnatt och det brukar betyda tandborstning för vår del. Svårt att vilja lägga sig bara när vindarna fortfarande är ljumma och lugnet råder. Vi är verkligen nattmänniskor, båda två. Tur att vi har barn som fogar sig till sena vanor, både på kvällarna OCH på mornarna.
Allt gott till er alla.
PS. Skriv gärna en rad nån gång bara i kommentarrutan, så vet vi vilka som läser - det är lättare och roligare att skriva då.
Att stå utanför skylten till det caféet denna söndagskväll var stort. Det fanns kvar. Denna inspirationskälla som vi under alla år har refererat tillbaka till. Vi har nått Sydön på NZ och känner igen oss så väl. Vi känner oss så hemma. Märkligt egentligen. Över kullar och berg längs kringelikrokigare vägar än vad de flesta upplevt, förbi fårhagar på de mest avlägset belägna platser med vyer som t.o.m. fick det att kittlas i magen hos barnen, som annars mest sitter med näsorna i Bamsetidningar när vi kör bil. För att nå ner i dalen ut till Golden Bay, som verkligen gör skäl för namnet. Gyllene sand och turkost vatten. Delfiner och sandflies (envisare och gräsligare än knott – om någon vill tröstas i sin avundsjuka över klimatet vi vistas i ;) Djungelbeklädda berg och laguner, palmer och lianer.
Besöket på Wholemeal Café i Takaka år 2000 var en viktig milstolpe i vårt liv. I morgon ska vi dit och fika två barn rikare för att fråga caféet vad som ska hända de nästkommande tio åren. Skämt å sido, att vara här är stort. Kanske inte för någon annan men för oss. Det berör det där allra innersta man bär på, det som vi kallar vårt ”guldägg”. Det där stället inuti där hemliga visioner och drömmar formas. En del drömmar som vi som entreprenör omvandlat till verklighet, men också de där drömmarna som vi fortfarande bär på. Som letar efter en väg ut i verkligheten.
Dagen idag har varit behaglig. 28 grader och ljumma vindar.
I går tog vi färjan från Nordön till Sydön, en behaglig resa på knappt fyra timmar. Sydön är extremt kuperat så det tog oss typ en timme per 2 mil att ta oss över bergsmassivet mellan ankomstbyn Picton och gårdagens mål, Nelson. Det tog låååååååång tid efter en dags redan lång resa och det kändes därför toppen att ha förbokat en campingplats med vår van när klockan var halv tio och det var beckmörkt. Vi parkerade på måfå i mörkret och lyckades hitta våra kuddar i rumlet till slut. Sov som prinsessor allihop till ett välbekant babbel väckte oss. Vi hade lyckats parkera precis i skuggan av ett stort träd (rätt praktiskt en 30 gradigt varm solig dag) bredvid en dansk familj med barn som kopior av våra. Vilken lycka för alla fyra barnen att få två timmar tillsammans i lekparken. Så som våra barn har längtat efter lekkompisar som de kan kommunicera med! Små saker som startar en dag så välsignat!
Snål-ovar som vi är utnyttjade vi alla faciliteter till max, stannade längre än man egentligen fick och njöt riktigt Svenssonaktig av hur urbota praktiskt allt var inordnat på denna camping. Familjepoäng – eller hur?!? Väl utcheckade snurrade vi runt lite i Nelson för gamla minnens skull och hamnade sedan på Rabbit Island. Vilken strand! Så ljumma vågor att inte ens Ingrid knorrade över att gå i. Picnic på en filt, nykokta ägg från vår lilla gasspis, avokadofrossa och färska aprikoser till efterrätt som ju börjat bli en god vana. Barnen blir säkrare och säkrare i Tasmanhavets vågor, vilka ju helt skiljer sig från bad i Fåsjön, vid Hjälmargården eller ankdammen i trädgården som de är vana vid. De UV-skyddande badkläderna som barnen fick av farmor och farfar i julklapp är obetalbara – suveräna! Tack!
Eftermiddagen blev ytterligare ett lyckokast. Barnen frågar ofta vart vi ska, hur det är där och vad vi ska göra där. Det är nog svårt för dem att greppa att vi faktiskt inte heller vet, för vi verkar uppenbarligen göra intryck av att ha koll – av deras förtröstansfulla frågor att döma. Ibland försöker vi dock förklara att vi får ta det som det kommer och att vi inte heller känner oss säkra på hur allt ska gå till. Det är en hårfin balans – de behöver känna sig trygga med att mamma och pappa vet vad som gäller och har tänkt kontra att det faktiskt är ett okontrollerbart äventyr som vi är ute på och som vi får samarbeta för att uppleva. Vi svängde i alla fall av huvudvägen mot Takaka för att besöka lilla fiskebyn Mapua som enligt vår reseguidebok The Lonely Planet skulle vara ett ställe för high-top-cafés, något vi som vi med vår arbetsskada ständigt är på jakt efter. Att lyxa till det på restaurang vet alla ni som har barn att det är ett lotteri. Man vet aldrig vad som går hem eller vad som helt kan förstöra matglädjen för både stora och små. Att lägga 500 kr på en måltid när man lika gärna kunde ha värmt en burk Cambells champinjonsoppa på gasspisen känns aldrig bra i magen. Men denna dag hade vi tur (till skillnad mot middagen i Wellington som slutade i skrik, gråt, nästintilltvång, trasiga sandaler, skyhög dunkadunkamusik (ja, vi börjar bli gamla) föräldrars försök att äta i skift, klädombyte och total magknip) och det var en sådan gåva att få dela denna måltid med två glädjestrålande, högaktningsfullt njutande, väluppfostrade och tacksamma barn. De riktigt kunde uttrycka att de tyckte denna mat var så mycket godare än på den och den restaurangen de faktiskt åt samma rätter (vilket tack och lov stämde riktigt bra eftersom detta andra var riktig nöd-sunk-mat J) att efterrättsglassen var den finaste och godaste de minns att de ätit, att de tyckte det var fint med stora tygservetter och att det var mysig musik i högtalarna. Vi vuxna fick nyfångad fisk på bädd av örtkryddat potatismos och en himmelsk salsa. Kaffet på maten påminde om den bästa Cafe Sombra i Spanien. Vi satt ute och blickade ner mot hamnen, barnen fångade musslor, sjöstjärnor och rundslipade stenar mellan varven och vi fick SURDEGSBRÖD på grahamsmjöl och alger. Bagerskan mutade till sig en limpa från köket och vi sitter nu under stjärnorna på vårat hostel och tuggar lyckligt till en kopp rött te. Alvin avrundade dock den lyckade middagen med att skrapa båda knän och armbågar på bryggan ner från kajen till stranden. Alla vi som skrapat oss på asfalt som barn på cykeln vet hur ont det gör! Inte ens plåster med drakar, blommor eller eldsflammor kunde trösta. Bara pappas famn i framsätet när vi tog oss vidare över det sista bergsmassivet före Takaka.
Nu sover barnen som lama fiskar ute i vår van. Vi har kommit på en smart medelväg vad gäller boende. Att parkera vår van på en rastplats i mörkret utan att veta vilken tjur som glor in genom fönstret på morgonen, och att kissa bakom en buske i förhoppning om att ingens egendom blir förstörd, är kul nån natt ibland. Barn behöver ju som bekant PLÖTSLIGT en toa och just då går det ju förstås INTE att kissa utomhus. Och att resa vidare i den svettiga sovtröjan är ju OK sådär i engångsfall, bara för att man inte hittar den andra under alla madrasser… En camping är ju praktisk med så själ-lös. När vi rest tidigare har vi bott på farmer, hos familjer eller på hostel – alla de alternativen är lite personligare. I eftermiddags kom vi på att ringa ett hostel här Takaka i förväg och fråga vad det skulle kosta att sova i vår van men ändå få ta del av alla faciliteter på hostelet. Vi fick ett rimligt erbjudande och känner nu en tacksamhet över hur smidigt det kan lösa sig. Barnen somnar i samma säng varje kväll men vi som vuxna behöver inte slå knut på oss för att få allt praktiskt att fungera. Vi har också någonstans att vara själv på kvällen när barnen sover i bilen och bara en sån enkel sak som att det finns en kyl att disponera. Osten till mackorna funkar ju att äta fisljummen och svettig på morgonen, och mjölk klarar sig över natten utan att surna, men kylskåp är ju ganska fiffigt ändå… Och allt detta utan att gräva hål i reskassan. Perfekt.
Vi har nu varit här i två och en halv vecka och börjar känna att vi planar ut. Vet hur det funkar och börjar få lite vila. Börjar bli lite solbrända och hitta en lunk. Nästa vecka har vi hyrt boende hemifrån och vi började vår lite mer semestriga del av resan nu när vi kom över till Sydön. Alla farmer vi ska jobba på är på Nordön och dit åker vi tillbaka sista veckan i februari. Det är svårt att förklara hur helheten av resan ser ut, men man kan säga att den har tre delar. En kaotisk och rörig, ganska oplanerad del, som vi förhoppningsvis har avlutat nu, en vilsam semestrig turistig del som just inletts och till slut en organiserad del med två förbokade, seriösa, stora farmer och en värdfamilj vi känner sedan tidigare som väntar oss. Detta toppas med en liten bonusvecka uppe i den tropiska nordligaste delen av landet innan vi flyger hem. Mer översiktligt? J
Vi har nått midnatt och det brukar betyda tandborstning för vår del. Svårt att vilja lägga sig bara när vindarna fortfarande är ljumma och lugnet råder. Vi är verkligen nattmänniskor, båda två. Tur att vi har barn som fogar sig till sena vanor, både på kvällarna OCH på mornarna.
Allt gott till er alla.
PS. Skriv gärna en rad nån gång bara i kommentarrutan, så vet vi vilka som läser - det är lättare och roligare att skriva då.
söndag 31 januari 2010
Kaffe på terassen
Vi sitter och dricker kaffe på en fantastiskt härlig veranda högt ovanför den blågröna bukten med utsikt över huvudstaden Wellington. Vi har unnat oss ett Bed & Breakfast efter en härligt intensiv dag till fots i storstaden. Om en timme väntar färjan vid hamnen på att ta oss över havet till Sydön. NZ består ju av två huvudöar; Nord- och Sydön. Där kommer vi återkoppla till platser och människor vi har mött tidigare. Det känns både skönt och läskigt. Har våra minnen förvrängts helt under tio år i våra huvuden? Hur mycket har ändrats? Kommer vi känna igen oss? Kommer vi bli igenkända?
Vi har nu debatterat svensk kontra Nya Zeeländsk kultur med våra B&B värdar. Skolan och bröd har varit givna ämnen! En maorier gift med en kiwi (=NZ-ländare) vilket är en ganska sällan sedd kombination. Pensionärer med verkligt sinne för stil och service – något vi i servicebranschen njuter för fulla muggar av! Kaffet här i landet har förbättrats betydligt på tio år. Kiwi-folket har äntligen fattat poängen med att använda bönor till kaffet istället för läskigt och snabblösligt pulverkaffe. På bordet framför mig står en Bodum-pressobryggare som vi stolta deklarerade vara en svensk produkt (för det är det väl?!? ;)
Vi lämnade således farm nr 2 igår fm för att resa vidare på egen hand några dagar. Ingrids lycka var stor när familjen tog fram sitt största tålamod och lät henne fråga alla frågor och förbränningsgrad, utmalningsgrad, isolering av den vedeldade stenugnen, jäsningstider, knådningstekniker och försäljningsmarginal hos ett rumänskt par som startat ett vedugnseldat bageri längs huvudvägen söderut. ÄNTLIGEN kunde vi köpa ett bröd med skorpa och smak av riktigt bröd!!!!!!! Vi satt i dubbelsängen sent i går kväll och SMULADE frasigt bröd till en kopp te. Lycka är att inte behöva städa sängen efter sig J Tänk att stora glädjeämnen kan vara så små saker!
I dag är ett av de stora glädjeämnena att havet är lugnt och vinden är stilla i Windy Wellington, så överfarten med färjan på 3,5 timme kommer bli en njutning. Vi mår så bra just nu. I går kväll grät vi alla en skvätt i omgångar över diverse ting, men ser idag att det var riktigt renande och ett tecken på att vi var på neutral mark och kunde slappna av och bara reagera fritt. Det är märkligt hur det är när man är olycklig långt hemifrån – man tror att det aldrig ska lösa sig eller gå över, speciellt inte efter en resdag framåt midnatt. Så vaknar man med nytt livsmod dagen efter, kramas och ser ett fantastiskt frukostbord framdukat. Vilka sorger kan man bära på då? :)
Kramar nerifrån!
(via Ingrid igen)
Vi har nu debatterat svensk kontra Nya Zeeländsk kultur med våra B&B värdar. Skolan och bröd har varit givna ämnen! En maorier gift med en kiwi (=NZ-ländare) vilket är en ganska sällan sedd kombination. Pensionärer med verkligt sinne för stil och service – något vi i servicebranschen njuter för fulla muggar av! Kaffet här i landet har förbättrats betydligt på tio år. Kiwi-folket har äntligen fattat poängen med att använda bönor till kaffet istället för läskigt och snabblösligt pulverkaffe. På bordet framför mig står en Bodum-pressobryggare som vi stolta deklarerade vara en svensk produkt (för det är det väl?!? ;)
Vi lämnade således farm nr 2 igår fm för att resa vidare på egen hand några dagar. Ingrids lycka var stor när familjen tog fram sitt största tålamod och lät henne fråga alla frågor och förbränningsgrad, utmalningsgrad, isolering av den vedeldade stenugnen, jäsningstider, knådningstekniker och försäljningsmarginal hos ett rumänskt par som startat ett vedugnseldat bageri längs huvudvägen söderut. ÄNTLIGEN kunde vi köpa ett bröd med skorpa och smak av riktigt bröd!!!!!!! Vi satt i dubbelsängen sent i går kväll och SMULADE frasigt bröd till en kopp te. Lycka är att inte behöva städa sängen efter sig J Tänk att stora glädjeämnen kan vara så små saker!
I dag är ett av de stora glädjeämnena att havet är lugnt och vinden är stilla i Windy Wellington, så överfarten med färjan på 3,5 timme kommer bli en njutning. Vi mår så bra just nu. I går kväll grät vi alla en skvätt i omgångar över diverse ting, men ser idag att det var riktigt renande och ett tecken på att vi var på neutral mark och kunde slappna av och bara reagera fritt. Det är märkligt hur det är när man är olycklig långt hemifrån – man tror att det aldrig ska lösa sig eller gå över, speciellt inte efter en resdag framåt midnatt. Så vaknar man med nytt livsmod dagen efter, kramas och ser ett fantastiskt frukostbord framdukat. Vilka sorger kan man bära på då? :)
Kramar nerifrån!
(via Ingrid igen)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)