lördag 27 februari 2010

En gråtig dag

God morgon, hoppas jag.
För gårdagen blev inte så bra.

Vår värdinna hade arrangerat´ett besök för oss på den lokala byskolan på morgonen, och vi såg alla fyra fram emot att få åka dit. De skulle ha en idrottsdag med simning, cykling och löpning, så det skulle bli mycket att titta på och mycket att uppleva. Här börjar barnen i skolan den dag de fyller fem år, alltså på sin födelsedag, så det skulle finnas barn ända från Alvins ålder upp till 12 år att träffa (han fyllar ju fem om bara några veckor!)

Vi packade med oss lunchlåda i kylväska och började vår slingriga färd nerför bergen till huvudvägen i dalen. Jag (Ingrid) är ganska försiktig när det gäller att köra på svåra ställen, men gör det gärna, och tycker själv att jag tar det säkra före det osäkra. Jag har gått igenom denna färd nerför berget tusen gånger i huvudet efteråt - jag körde inte för fort och jag körde i mitten av den smala smala vägen som stupade rätt ner på vänster sida av oss. Jag kunde knappast ha kört längre till vänster eftersom vägen var så smal (ja, väntertrafik här) ändå blev det tokigt. i en extremt skarp kurva dök skolbussen upp. En stor van och en skolbuss skulle mötas där uppe 800 meter över havet. Jag bromsade in och svängde vänster för att ge plats, men bilen gled på rullgruset. Som i slowmotion gled vi åt fel(?) håll och frontalkrockade bussen.

Tack och lov utan skolbarn, för dem hade hon preis lämnat av. Så här efteråt inser vi att vi nog ska vara glada att vi gled inåt kurvan och krockade istället för att vi hade glidit ut till vänster och ut över... stupet!!! I går kunde jag inte ta in det, men jag tror reaktionen kommer komma hos mig idag. Ingen blev skadad, båda kunde åka vidare med varsitt fordon. Vi blev väldigt skrämda men kunde åka vidare och genomföra skolbesöket.

Vi har tecknat försäkring på bilen, men som alltid när olyckor skett får man tråkiga besked från försäkringsbolaget. Vår självrisk är dubbelt så hög mot andras för att vi har ett internationellt körkort. Där rök minst 4000 kr av vår resekassa, det känns otroligt ledsamt nu när vi äntligen är här efter tio års sparande. På måndag ska vi ta oss till en verkstad för att reda ut hur skadad bilen är. De sista tre veckorna vi har kvar har vi planerat att resa runt och sova i bilen samt använda det tält vi har köpt, resa längs kusten och utforska den fantastiska naturen. Nu vet vi inte hur det blir med bilen... Det känns väldigt tråkigt, men vi försöker vara tacksamma mitt i det praktiska att vi alla mår bra.

Vi hade i alla fall ett härligt besök på skolan - får berätta mer om det senare - men vid lunchen råkade Ola svälja något som stack till väldiigt obehagligt i halsen. Först var han rädd att det var en geting, men efter att vi avvaktat flera timmar utan att halsen verkade svullna upp och täppa till andningen, så avskrev vi det som fiskben eller möjligtvis en stekel. När man är orolig och trött smärtar ju sånt ännu mer. Så igår blev en gråtig dag. Vi grät alla i omgångar - lustigt hur man i en familj ändå håller varandra uppe. När vi precis krockat grät Engla fär hon blev så rädd. Alvin var stark och tröstade. Efter vi farit vidare brast jag ut i gråt för jag kände mig så skyldig och var så chockad. Alvin grät på skolan för att han längtade hem och Engla tröstade. Väl hemma var jag färdiggråten och tog en springtur för att bli av med frustrationen. Då kom Olas reaktion och han grät en stund för att han kände sig otillräcklig och över att han var orolig över halsen som inte gav med sig. Nu på morgonen sa han att det känns bättre, så vi fattar nytt mod.

Bara en parentes om springturen; väl i väg, lättad över att som resande småbarnsmamma hitta en lucka där det passar att ta lite tid för sig själv, märker jag efter ett tag att jag bara MÅSTE till ett litet ställe och göra mina behov. Inte bara bakom en buske liksom. Så typiskt! Vad gör man ute i ingenting bland får och kossor??? TaDa - ett ullskjul

Så många farmer har vi varit på nu att jag vet att det inte finns mycket av fasciliteter så fort man ger sig ut på markerna, men vid de olika ullskjulen brukar finnas ett "long-drop" (=dass. Ett underbart ord för det är ju just så det känns) Jag hittade det bakom hörnet. Dragit i rumpan var det men med toapapper och allt. Det må vara ruffigt och enkelt här ute, men det väsentligaste fungerar alltid!

Det regnar idag  och vi ska bege oss ut i regnskogen för att göra färdigt våran trappa. Vi känner oss alla lite så där dagen efter, men det behöver man väl även här i denna fantastiska miljö? Allting blir ju vardag till slut. Till och med att mata flasklamm, tämja en killing och ta en springtur med kulissliknande bakgrund...

torsdag 25 februari 2010

Muskler man inte trodde man hade...

Oj, vad jag är alldeles snurrig i huvudet av alla intryck. Jag ska försöka återge denna innehållsrika dag.

Vi vaknade i morse av hus-kons envisa råmande. Den hade separerats från sin kalv under natten för att vårt värdpar planerade att mjölka den för husbehov i morse. Mjölken skulle därför sparas i ljuvret i stället för att drickas upp av kalven. När kon kom för nära fårhundarnas burar, i hagen som ligger bredvid dem, (de har tjugo hundar på farmen) gick hundarna i gasen och började skälla på den råmande, stressade mammakossan. Vilket oljud! Den lilla geten som Engla fått i uppgift att tämja, bräkte med i kören och fårens bräkande i bakgrunden försvann i bland alla stämmor.

Bilderna är från Hauratas hemsida

Vi vuxna var lite sent uppe, men mötte då glädjestrålande barn som redan varit ute och matat flasklammen med mjölk i flaska, helt själva. Efter frukost satte jag (Ingrid) två degar till russin baguetter och fullkornsbröd med nötter. När jag ändå var i farten gjorde jag lunch åt stora och små; tonfisksallad ala min syster. Mitt i detta lyckades vi rida på en av farmens tjugo hästar. Engla och jag steg upp i sadeln och njöt ritten. Tillbaka till degen som skulle in i ugnen. Medans brödet gräddades kom farmaren hem från hagar långtbortigenom och meddelade att det var dags att mjölka kossan. Mjölken var slut i kylen till hans te, och då hämtar man ju förstås bara kossan i hagen och fixar husbehovet av den varan. Vi hjälpte till att fösa kossa in i mjölkningsbåset och den kedjades fast i rätt position och fick en hink hö att mumsa på. Warwick, farmaren, använder en mjölkningsmaskin "gammal som berget" som han själv uttryckte det. En pumpande mackapär som rytmiskt tömde ljuvrena. Efteråt visade han oss hur vi kunde handmjölka ur det sista. Hela familjen Hoelstad satt i tur och ordning på mjölkpallen och fyllde en bytta med mjölk som valparna skulle få dricka. Fascinerande och så på riktigt liksom!

Brödet blev precis färdigt till lunchen och vi njöt både sällskap, klimat och mat ute på terassen. Utsikten är surrealistisk - en kuliss som man skulle säga var överdriven om någon målat den till en filminspelning.

Bilderna är från Hauratas hemsida

Sedan bar det av mot fysiskt arbete. Vår värdinna fyllde sin gamla Landrover med virke och verktyg, vi tog med geten i en plastback så den inte skulle pinka ner vår bil inuti, och snirklade oss iväg 6 km till deras uthyrningshus. Där i regnskogen mellan hagarna, bergen och kullarna har hon skapat tre vandringsleder. En av dem var lite för brant på ett ställe så där har vi idag byggt en "trapp". Känslan att stå ute med familjen och en get mitt i regnskogen och med yxa hugga ner omkullfallna träd som blockerade leden, samt banka ner pålar till trappsteg under palmer,urskogsträd mellan lianer var märklig. Ett jätteroligt jobb, men leder och muskler värker av den ovana arbetsbördan så här efter middagen...


Vi tog en belönande fika på terassen till uthyrningshuset (http://haurata.co.nz/accommodation.htm) som just nu står tomt och beskådade den flock av hundra får som släppts in i trädgården som självgående gräsklippare. Fiffigt! Regnet kom när vi snirklade oss hem igen förbi vilda kalkoner och stupande kullar. Hopp i dusch åså en rejäl kycklingmiddag med lokalt rödvin.


Nu orkar jag inte mer idag. Barnen har just somnat i sin gemensamma dubbelsäng och nere väntar lite av Olas nektarin-smulpaj. Livet på en pinne!


PS. BILDERNA ÄR TAGNA FRÅN HAURATAS HEMSIDA!

Haurata – ”the windy tree”

Res upp bland de böljande gröna kullarna. Fortsätt upp bland bergen. Kör längs den vindlande grusvägen. Bort från stad och by. Strö ut får som pärlsocker på en kanelbulle över varje kulle. Addera lite kor och hästar här och var. Utsikt över havet. Klarblå himmel. Fortsätt lite till. Lite till. Fyrahundrafemtioelva virknålssvängar senare – en skylt – Aerial Sheep Station. (Se Ingrids länk i inlägget nedan)

Kör ytterligare 6 km på slingrande vägar med brådsjup på ena sidan och berget på andra. Mellan oss och brådsdjupet finns i bästa fall ett enkelt taggtrådsstaket. Drive safe!
En välskött fårfarm på ca 900 hektar - motsv en kvadrat med sidan 3 km - det är ofattbart stort för att vara privatägd mark. Vår värdinna Jane tog oss upp till toppen (920 m över havet) för att visa oss ägorna. Obeskrivligt! Det är det enda ord som når tanken. Raviner stupar brant från där vi står, mitt på en fault line. Gröna kullar ända bort till havet ca 50 km bort. I fjärran norrut skymtar Mount Hikurangi. Munnen är tyst i förundran. Ett förlupet ”OJ!”. Resten försvinner i den friska brisen som sveper runtomkring oss.


Igår beskåda¨de vi hur ett ”klipparegäng” (a shearing gang of so cool maoris) klippte fåren. Det är en show och en häftig upplevelse! Svett, ullukt, hög musik från stereon. Varje klippare klipper ett får var 90:e sekund i 8 timmar, dagar i sträck. Jag förstår varför grabbarna som klipper är så ”fit”. Kolla gärna in denna journalfilm, som fortfarande är aktuell.





Ullen sorteras sedan och packas i stora 120 kilos balar. De nyklippta fåren skulle sorteras efter ålder, lyten och hur mycket de lagt på sig. Här kunde vi ge ett handtag och skifta dem mellan olika fållor. Fåraherden Henry och hans chef/vår värd Warwick skötte sorterandet och eventuella åtgärder, medan vi skötte alla de olika grindarna som skulle öppnas och stängas och öppnas igen.

Utanför ladan spelar cikadorna i palmerna. Den tama vildgeten bräker uppfodrande. Vi går ner för lunch genom en frodig tunnel av rododendron, exotiska träd och växter och murgröna som slingrar sig överallt med blad stora som handflator. Vi har just arbetat med får. Nu ska vi äta kallskuret med. en arkitekt och en fårfarmare. Surrealistiskt. Ändå så vant och naturligt.
Så här kan man i sanning bo.

onsdag 24 februari 2010

Haurata High Country Retreat

Här är vi nu och jobbar för mat och husrum. Det är så man storknar - det ser rpecis ut som på bilderna!
www.haurata.co.nz

En fårfarm på 1000 hektar med 3000 får och 300 nötkreatur. Ett gäng hästar, två flasklamm, en huskilling, höns, tuppar, en bunt fårhundar, en katt...

Om ni går in på hemsidan och klickar på "Retreat" så är det dit vi ska flytta om några dagar, 6 km från huvudhuset. Ett hus de hyr ut men som just nu står ledigt.
Just nu bor vi med familjen i huvudhuset - som klippt ur en saga.

Under "Equipment" finns den vy som vi hade under eftermiddagen igår. Stunning view!
"Accommodation" - som sagt, dit flyttar vi om några dagar...
"About us" - våra värdar, som klippta ur en film fast på riktigt. Lika stort leende som hjärta, helt fantastiska.
"Gallery" - det ser ut så! Även om höstfärgerna och vårblommorna inte finns nu under sommaren, men allt annat!!!

Så vi har det riktigt bra!!!

måndag 22 februari 2010

Båt genom vikar & vandring i urskog i Abel Tasman National Park

Abel Tasman Sea Shuttle


Framme på stranden i Awaroa där vår vandring utgick ifrån.
Magnifika, turkosa havsvikar, gyllene sand och riktiga sjörövare...

... som hotade oss att följa med ner i baljan

Sommarknän som nog kommer ge både minnen och ärr för livet.
Här väntar vi på att mata ålar med grisspäck.

I full och härlig frihet gick så vandringen genom urskogen, bushen.

Bushen öppnade sig och vandringens mål bredde ut sig; Onetahuti Beach.

Makalösa vyer som gav ny fart åt trötta, bergsbestigande ben.
Är det dit vi ska?!? Barnen for iväg och lämnade häpna,
belönade föräldrar bakom sig på vandringsleden.




Lever den?
Engla fascineras av sjöstjärnans komplexa undersida

Mor & dotter nybadade 
på väg tillbaka i båten fulla av äventyrliga intryck. 

Takaka - vår favoritby



Färgglada affärer
~ ett barns leksaksaffärsdröm ~

Glada, fantastiska värdar
~ Vonda & Paul som bjöd oss på helpension i sitt hem ett veckoslut.
Det var fantastiskt att återse dem efter tio år igen ~


Glada café-idéer
~ byns minsta coffeeshop, inspirerande & bedårande ~

Goda bullar
~ förstås från The Wholemeal Café, vår genuina källa till affärsidéer ~

En solig dag

Rödbruna i skinnet njuter vi kvällen efter en härlig stranddag. Vi har lekt "Baywatch" med hög realityfaktor under eftermiddagen. Ni vet de där som springer coolt över den vita stranden med muskulösa bringor och surf-brädan under armen och kastar sig i vågorna. Så har vi sett ut idag mellan surf-lifeguard-torn och turkosa böljor. Vi kanske inte såg lika läckra och vältränade ut som våra anställda konkurrenter, men vi kände oss läckra, trots vårt bleka skinn och nybörjarfrånvaro av stil och finess!

Både Engla och Alvin har premiärsurfat idag och sanden stod ut ur både öron och navlar på oss när vi väl kom hem. Huden var så där härligt raspig av allt salt från havsvattnet och håret riktigt tovigt av vindens lek i våra lockar. Olas lockar åkte förresten av mitt på stranden - ett utmärkt ställe att klippa hår på med den medhavda trimmern. Ingen behövde dammsuga golvet efteråt då håret direkt virvlade iväg i den friska brisen.

Det mest dramatiska under dagen var nog när Alvin fick en rejäl vindpust med finkornig, vit sand över sig, och en stor portion hamnade i ögonen. Hu, vad ONT det gör med sandkorn i ögonen!!! Skölja, skölja, skölja, skrik, gråt, panik, oro och mera skrik. Stackars liten. Surf-livvakterna ryckte dock gentlemannamässigt in och lät lilleman få låna deras varma dusch. Efter att ha sköljt Alvin så hornhinnan kändes totalt uppblött och dämpat snyftningarna lite kunde vi ta oss hem och pyssla om den lille med halstabletter, pizza och Bamse. Vad som helst tar man till för att hindra paniken att blomma upp igen. Tänk att sandkorn, som inte ens finns kvar i ögat, kan göra så ont!

Vi har provat att sätta upp vårat nyinskaffade tält. Vi tror det kommer komplettera vår van (vår bil) alldeles utmärkt när vi nu inleder den andra halvan av vår resa. Vi har känt oss ganska bundna av fasciliteter hos andra samt väder och vind när vi har rest omkring, och fann efter mycket grubblande att en tältinvestering nog skulle bespara oss mycket prktiskt krångel och göra oss mer oberoende, samt spara oss några slantar för boende längs resvägen. Vem kunde tro att Ingrid skulle drömma om att äga ett tält? I 14 år har jag vägrat att sova i tält...

Vi lever väldigt enkelt och det är så befriande. Två handdukar på fyra personer, en liten gasspis, enkla tunna madrasser i en trång bil, samma shorts dag ut och dag in, färsk-aprikos-fika och provsmakning genom Nya Zeelands kaksortiment utgör basen. Hoppas känslan att vilja leva enklare håller i sig tills vi anländer till Lännäs. Det är så mycket vi bär omkring på i livet som egentligen bara tynger oss.

Imorgon kommer utmaningen för äktenskapet; att vika ihop tältet igen och få ner det i den medföljande väskan!!!

söndag 21 februari 2010

Hur ser snö ut?

Alla skriver hemifrån och berättar om detta sensationella snöväder som aldrig verkar ta slut.

VI ÖNSKAR OSS:
Någon som har möjlighet att ta kort på hur det ser ut - vi har svårt att föreställa oss det här i sommarvärmen. Gör gärna bilderna små och skicka dem till oss i ett mejl till skafferi@englasskafferi.se
Det skulle vara så roligt!!!!!!!!!!!!!!

Kram från oss alla 4