FAQ

Många är ni som tror på oss & stöttar oss. Andra är mest nyfikna på hur vi tänker eller söker helt enkelt inspiration för att våga följa sina egna drömmar. Under sommaren 2014 har vi mött många av våra gamla kunder från Englas Skafferi, familj, vänner, grannar och loppisbesökare och svarat på ungefär samma frågor. Till slut sammanställde vi en FAQ - Frequently Asked Questions.

FAQ under sommaren 2014
Frequently Asked Questions

Vad händer nu då?

Vi lämnar Lännäs Södra Skola den 8 september och den nya ägaren tar över den 10 september. Då lyfter vi för sjätte året i rad mot vårt andra hemland Nya Zeeland.

Vad ska ni göra där?

Leva, äta, kramas och bo.
De första veckorna kommer vi resa runt på äventyr och i mitten av oktober återvänder vi till vårt lilla farmhus som vi hyr nere i Oamaru. Barnen börjar skolan den 13 oktober och kommer gå i sina vanliga Nya Zeeländska klasser fram till sommarlovet vid jul. Ola & Ingrid ska först pusta ut, sedan börja planera framtiden. Det finns gott om ströjobb i Oamaru och vi kommer arbeta med att flytta ut Englas Skafferi på nätet. Vi har många idéer och vi får se vilka som går att genomföra.

Hur går det med skolan då?

Bra, tack!
Annars skulle vi inte välja att leva det liv vi gör. Barnen har en svensk och en nya zeeländsk skolklass som de följer. Båda skolorna har hela tiden stöttat och uppmuntrat oss att leva som vi gör, och det har varit avgörande för oss. På Nya Zeeland går barnen i en lokal byskola och följer undervisningen på engelska med sina jämnåriga.

Kommer det fortsätta någon verksamhet här i Lännäs Södra Skola?

Det vet vi inte.
Vi har bara träffat den nya ägaren som hastigast. Ni får knacka på i september, presentera er och fråga. J Han kommer inte att driva livsmedelsverksamhet eller ta över caféet. Vi kommer magasinera vårt bageri för att nästa år ta beslut om vad som ska hända med det. Anything can happen!

Flyttar ni till Nya Zeeland för gott nu?

Nej.
Vi har bokat returbiljett till Sverige den 1 juni 2015. Vi har efter fjorton år jobbat oss till uppehållstillstånd på Nya Zeeland och har således två hemländer med medborgarrättigheter i båda. Vi kommer fortsätta pendla med den stora skillnaden att vi inte har ansvar för en stor sommarstuga i Lännäs.Tack vare att vi jobbar i restaurangbranschen kan vi arbeta två högsäsonger per år och leva ett liv vi länge drömt om.

Vad innebär det att ni har uppehållstillstånd på Nya Zeeland?

Det innebär att vi nu har möjlighet att komma och gå som vi vill, arbeta med vad vi vill och bo vart vi vill. Tidigare har vi varit beroende av en sponsrande arbetsgivare för att få visum. Nu har vi arbetat oss till en enorm frihet och ser ett hav av möjligheter. Spännande!

Hur känns det att sälja alla era saker?

Skönt.
Minnena av våra saker bär vi med oss. Och efter att ha levt i en bil, i enkla hushåll med enkla medel under fem halvår på Nya Zeeland har det hos oss skett en värdeförskjutning. Så länge vi har varandra och varsin kudde känner vi oss hemma. Resten är ju faktiskt bara jordiska ting och vi har en stor glädje i att våra saker hittar nya hem och kommer till nytta för andra.

Lever ni eran dröm?

Ja. 
Det har varit en väldigt lång väg med mycket hinderhoppning, men den har gjort oss starka. Vi känner oss väldigt rika.

Det stora steget

För en vecka sedan rullade vi ut från skolgården framför Lännäs Södra Skola en sista gång. Vi lämnade barnens barndomshem, vårt första gemensamma hus, vårt företags fysiska hemvist och vår bit av svensk jord. Med oss hade vi fjorton väskor med vad vi ansåg vara nödvändigast att ta med oss runt klotet. Efter en god natt på hotell vid Arlanda lyfte vi dagen efter mot vårt andra hemland Nya Zeeland. För sjätte gången som familj kändes det vant och smidigt. Vi kände lättnad över att ha lyckats hålla det pressade tidsschemat under vår svenska sommar.

Det vår familj genomför nu ser många som den stora utmaningen. Själva ser vi det som att vi just kommit i mål efter det stora testet. År 2000 fick vi som nygifta backpackers en vision om att en gång leva som familj på Nya Zeeland. 14 år av stenhårt, målmedvetet arbete senare har vi nu fått biljetten till vår dröm: uppehållstillstånd på Nya Zeeland och med det alla dess medborgarrättigheter. Vi har således två hemländer där vi är fria att komma och gå som vi vill, fria att bo vart vi vill och arbeta med vad vi vill. Fram till idag har passagen varit smal, oerhört smal. Men vi har tillsammans slingrat oss vägen fram. Nu känns det som att vi har vi alla möjligheter i världen. Nu finns det äntligen en chans för oss att pusta ut och vila.

Utifrån sett kan man tro att det är nu som vi har tagit det stora steget. Vi har sålt vårt hus, det mesta av vad vi äger, vi har avvecklat vårt företag i fysisk form och vi har tagit barn och resväskor med oss runt klotet till Nya Zeeland. Vi vet inte vad som kommer hända nu och vi har inga fasta planer mer än att vi kommer fortsätta pendla mellan Sverige och Nya Zeeland. Vi har än så länge inget jobb att gå till och vi vet inte hur länge vi kommer bo kvar i det lilla farmhus som vi hyr. Men för oss känns nuet – hur märkligt det än kan tyckas – som ”a piece of cake”. Framtidens frågetecken är ingenting mot de utmaningar vi har klarat av. Vi känner en enorm tacksamhet över att vi har lyckats nå vårt mål och känner oss oerhört ödmjuka inför framtiden. Kanske är det något som växer inom en när man kämpar hårt för att nå sina drömmar – man förstår vidden, djupet och höjden av Livet självt och man tar inte längre någonting för givet. ”Allt ska krångla minst en gång” brukar vi säga och få saker förvånar oss längre. För oss är det inte ett negativt synsätt utan ett krasst, realistiskt förhållningssätt som hjälper oss att hålla styrfart. Drömmar som är tänkta att förverkligas finns inte uppe bland molnen – de finner man djupt ner i myllan.

För ett år sedan gav vi som familj oss iväg till Nya Zeeland på vår femte resa. Vi hade allting klart med skolgång, arbetsvisum, hyreskontrakt på hus och anställningskontrakt med en känd matprofil som anställt oss båda för att bygga upp en Saluhall. Vid första resan år 2010 hade vi inte mer än varsitt barn i handen när vi landade i Auckland. Vid andra resan hade vi även en bil att återvända till. Vid tredje resan hade vi en bil och ett säsongsjobb. Fjärde resan var bil, skolgång för barnen och anställning på en gourmetrestaurang ordnat, men inget boende. Inför denna förra femte resa kände vi oss mer organiserade än någonsin. Något som snabbt ändrades så fort vi kom ner down under. Redan efter första veckan på Nya Zeeland möttes vi av ett ”Jag sa upp hyreskontraktet för Saluhallen igår och jag har ingen möjlighet att ge er någon annan anställning” från vår kontraktgivande, blivande arbetsgivare. Själv tyckte inte den kända matprofilen att hon hade något som helst ansvar för småbarnsfamiljen från Sverige och dess försörjning. I sex veckor åt vi havregrynsgröt i vårt hyrda hus utan inkomst och knackade dörr efter arbete. För att behålla barnens skolgång i sina vanliga klasser och familjens visum för att undvika att bli utvisade, var Ingrid tvungen att få arbete som bagerska i minst tre månader. Bagare är ett bristyrke på Nya Zeeland och arbetskraftsinvandring inom skrået är därför välkommen. Men myndigheterna kräver att man visar att man behövs, alltså behöver man ordna en anställning själv. Men eftersom det fattas bagare i landet finns det inga anställningar för bagare att få. Moment 22.

Efter sex veckors is-i-magen-med-två-barn-på-andra-sidan-klotet förstod en lokal restaurangägare vår prekära situation och skapade en tjänst åt Ingrid. Restaurangägaren hade tagit över halva Saluhallslokalen och där fanns ett tomt kök.

”- Baka bröd till mina tre restauranger och skapa sedan något så du drar in pengar till din egen tjänst”, var arbetsuppgiften. Köket var tomt sånär som på en ugn och bänkar. Inte en sked eller en bunke. En gammal smutsig degblandare fanns av en händelse i källaren. Granne med köket hade en inredningsbutik tagit över andra halvan av Saluhallslokalen. Där stod en espressomaskin som ingen visste hur man använde. Ola föreslog sig själv som barista och vips hade vi tillsammans skapat en kreativt café i den tilltänkta Saluhallslokalen i Gamla stan av Oamaru för att tjäna in till våra egenskapade anställningar.

  

Vips i det här fallet som Väldigt Intensiv Pressad Situation, men vi fixade det med näsan över vattenytan. I restaurangköket fanns inga ingredienser utan Ingrid tiggde så mycket hon vågade från chefens tre andra restauranger. En glömd påse mjöl i ett hörn, några nävar torkade aprikoser, några nävar valnötter, lite smör, salt, mjölk och bakpulver. Jäst bad hon ödmjukt om att få beställa och också om att få låna några skedar, lite folie, några bunkar och plåtar. Det minimala skafferiet kompletterades med färska örter från den övergivna köksträdgård som var tänkt att tillhöra Saluhallen. Bakverken och den nybryggda espresson sålde direkt och ju mer vi sålde desto mer vågade vi be om att få beställa. Snart vågade vi gå till slaktaren och handla skinkskivor till fyllda mackor på kredit och i slutet av säsongen beställde vi till och med choklad! Sommarsäsongen down under gick ihop sig för oss och vi fullgjorde vad myndigheterna krävde. Barnen fick två bra terminer i sina vanliga klasser i den lokala byskolan och vi hittade en fin familjerytm som vi snart kunde kalla vardag.

Vi kom tillbaka till Sverige efter den femte resan den 1 juni 2014 och hade då fått vårt Nya Zeeländska uppehållstillstånd stämplat i våra pass. Vi hade arbetat oss till vår dröm genom att visa myndigheterna att vi klarar av bristyrken som barista, cafémanager och bagerska. Plötsligt stod en hel rad av dörrar öppna för oss som familj på andra sidan klotet och nu var det dags att lätta det svenska ankaret.

Under fyra somrar har vi försökt att sälja vårt timmerhus Lännäs Södra Skola. Under fyra somrar, under caféets högsäsong i vårt hem och vår trädgård, har vi haft en konstant ström av visningar. Ständigt med tre (med jämna mellanrum utbytta) seriösa intressenter men ingen som kom så långt som att skriva under kontraktet. Tre familjer har ändrat sig med pennan i hand då yttre omständigheter som arbete på annan ort, en tonåring som inte vill bo på landet eller problem med lånelöfte satt käppar i hjulet. En känslomässig resa utan like.

Juni 2014 blev vår sista och ironiskt nog intensivaste månad någonsin med Englas Skafferi och dess lantcafé med surdegsbageri. Vi hade knappt kommit över vår jetlag innan dygnetruntjobb startade med bakkurser, konferenser, TV-inspelning och leveranser till stort chefsevent med höga pampar från 63 länder. Mitt Som grädde på moset ville förstås mäklaren boka in en visning fredag kl 9 – vi som knappt hade hunnot packa upp resväskorna!! Trogna vår vana att alltid säga ja till spekulanter oavsett tidpunkt visade det sig denna gång vara mer än rätt. Husets nya ägare slog till på direkten efter tio minuters visning och efter en godkänd besiktning blev kontraktet äntligen underskrivet. Med obeskrivlig värk efter utdragen visdomstand mitt i den hektiska högsäsongens premiärhelg insåg vi plötsligt vidden av att tömma huset på drygt två månader! Vi skulle behöva öppna en omfattande loppis parallellt med caféet och göra oss av med 74 trädgårdsstolar, 300 koppar, kannor, glasflaskor, skolplanscher... Utöver det våra privata två trumset, tio skumgummimadrasser, barnvagnar, trådbackar, skidor, extraelement, trädgårdsredskap... 300 kvadratmeter av saker efter 13 år i ett timmerhus fullt av liv, fester, evenemang, renovering och två barn.

Detta gick förstås inte ihop sig. Vi grät. Vi blev osams. Vi kunde inte sova. Hjärtslagen skenade. Vi försökte överrösta hälsan som skrek stopp!

När det går för fort ser man tunnelseende. Vi hade fullständigt förlorat perspektivet på vad som var en rimlig utmaning att ens försöka sig på, när en klok röst sa åt oss att ta Time Out. Tack och lov för nära och kära som tror på en, men samtidigt har vett att stoppa en! Vi tog vårt förnuft till fånga och fyllde två veckors familjetid med att kramas, äta glass, cykla på utflykt och sova. 

Efter det öppnade vi en organiserad flyttrea i vår stora Alvinsal. Utan café. Under sju veckor kom gamla och nya kunder och fyndade sin bit av Englas Skafferi. Favoritkoppen fick följa med stamgäster hem, förbipasserande hittade samlarobjekt och vår historia fick nytt liv i händerna på nya ägare. Det var en sann glädje att se våra ting hitta nya hem och få berätta historian bakom brudkistans porslin från Polen, dockvaggan från mormors barnhem, den radiostyrda bilen, koskinnet från vardagsrumsgolvet och den gamla gungstolen. Under sommaren vaskades vårt hem och vår historia ner till ett litet svenskt bohag samt det vi skulle packa med oss i resväskor till Nya Zeeland. Hela vårt surdegsbageri demonterades för att magasineras. Det kommer nu kunna återuppstå i sin helhet på annan plats eller kanske till och med skeppas runt klotet. På dryga två månader lyckades vi avveckla vårt lantcafé efter tio innehållsrika somrar, minimera vårt hem till dess innersta kärna och tömma det 300 kvadratmeter stora timmerhuset. Lek- & Upplevelseparken i trädgården, som underhållit hundratals barn de senaste somrarna, lever vidare i sin helhet hos en underbar barnfamilj på deras gård. 

Flygeln fick flytta på långfristigt lån till ett gammalt Missionshus. Skumgummimadrasserna och våra vinterkläder används nu på ett härbärge för hemlösa, koskinnet pryder en Stockholmares matsal och den rutiga dockvagnen från Emmaljunga rullas av en lycklig tvååring. Carporten befriades på virke av de lokala scouterna och studsmattan fick flytta till en ö. De urväxta barnkläderna var ett känslomässigt kapitel, men gör nu större nytta i Kurdistan än på vår vind. Bamse- och Min Häst-tidningarna fick flytta till sommarstugan och vår säng kunde vi klämma in mellan de magasinerade stommarna till bageriets skafferiskåp.

Vi har med lättnad sagt upp abonnemang för el, vatten, sopor och telefon i Lännäs och ser med tillförsikt på hur väl nästa ägare kommer förvalta det unika timmerhuset som kommer överleva oss alla.

Tack vare det häftiga skolhuset med egen gymnastiksal fick vi prova våra sköra vingar, testa alla våra galna idéer och visioner, övervinna mötande motgångar och välkomna fler än vi trodde var möjligt. Lännäs Södra Skola har gett oss lärdomar för Livet och det har varit en sann intensivundervisning! Nu väntar nya äventyr med lätt packning – fortsättning följer.