Det börjar bli på riktigt nu. Bara 25 dagar kvar… sen åker vi!
Idag satt vi kring matbordet och firade att hela familjen fått jullov! Ingrid och jag brukar ibland tala med barnen på engelska och fråga frågor som de kanske kan få på NZ. ”How are you?”, ”What’s your name?”, ”How old are you?”, osv. Engla och Alvin är väldigt duktiga men brukar bara tycka det är roligt en stund. Under pepparkaksglassefterrätten gled vi hur som helst osökt in på att resonera om resan. Vi försökte göra restider och tidsskillnader lite mer greppvänliga för barnen. Hur många timmar vi ska stanna på olika flygplatser, osv.”Oj, nu börjar jag bli nervös” sa Ingrid plötsligt. I maggropen kände jag samma sak, även om jag inte sa något. Från snö och -17gr, till ett högsommarvarmt Nya Zealand – genom att åka upp 11 000 meter i luften och äta och sova där i närmare 30 timmar. För att inte tala om tidsskillnaden, +12 timmar. Hur förbereder man sig för en sådan förändring?
Nu har vi fått väldigt bra restider, med långa nattflygningar och den där extra bonustimmen i London och Honk Kong. Så man kan få nått annat i sig än flygplansmat Finns det lekplatser på Hong Kong Airport? Någon som har bra tips på vad man kan göra med barn i ett flygplan? Enligt reklamfilmerna på YouTube har Cathay Pacific en nytt högmodern underhållningspanel vid varje säte! Hoppas det stämmer. När vi flög med Garuda för tio år sedan fick man försöka se filmduken över axeln på den framför.
Frågade Alvin vad som kändes bäst med att åka till Nya Zealand. ”Att så se delfiner!” kom svaret instinktivt.Är det något som känns knepigt då? ”Att alla ska prata engelska hela tiden…” (Men jag vet en som lyssnar intensivt på en språkkurs pappan laddade hem i mitten av hösten och brände på CD.) Engla var inte lika ängslig för just den delen:
”Det är nog jobbigt i början, men jag tror man vänjer sig ganska fort.Jag menar, vi ska ju vara där i två och en halv månad! Så vi hinner ju lära oss engelska.”
Så självklart i en sjuårings befriade värld!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar