Känslan är häftig att köra in husbilen på Beachside Holiday Park
och se barnen, tre år äldre, skutta ur bakdörren och kliva rakt in i samma lek
som de pausade när vi lämnade campingen efter en ljuvlig vecka i Bay of Islands
på vår första resa. Igenkännandets glädje är stor och vi inser att vi verkligen
är hemma här. Det sista dygnet i den hyrda semesterbetonade husbilen
tillbringade vi vid det turkosa vattnet uppe i det tropiska Nortlands
delfinparadis. Pappa Ola och lilleman Alvin med barkbåtsbygge och
strandsättning vid vattenbrynet, rikligt glassintag och avkopplat strosande. Fulla
av intryck, upplevelser och förflyttande var de uppbyggligt nöjda med varandras
sällskap och tom tid. Mamma Ingrid och dotter Engla kände dock äventyrslusten
komma krypande och hoppade på en halvdagsutflykt med catamaran ut bland vågorna
för att leta vilda delfiner. Dessa lekfulla djur kan inte göra en annat än
pirrigt lycklig och full av levande bus! Skillnaden mot att se dessa djur göra
konster i Kolmårdens bassänger är vetskapen om att de här är fria varelser som
fullt ut lever efter sina naturliga instinkter. Att ute på böljan turkos få
uppleva detta möte, som de ändå ger en i sin leklust, nyfikenhet och
sällskapsiver är en känsla utöver det vanliga! Kaptenen tog oss efter en stund
med flocken ut till Stilla havets början och the Hole in the Rock. En katedral
som formats av miljontals vågor, oräkneliga stormar, regnoväder och erosion
mitt i en enorm klippa ute i havet. Katedralen är som ett hål genom klippan och
genom den smala passagen ledde oss kaptenen med en hårsmån mellan båtrelingen
och klippväggen. En (väl?)ljudande konsert av tjoande turister utnyttjade
katedralens akustik till bredden när kaptenen lyckades stoppa båten precis mitt
i passagen. Vi kände oss, mitt i adrenalinflödet, riktigt små på jorden, ödmjuka
för Guds stora natur och kraften i dess existens!
Kontrasten mellan förmiddagens känslostämningar och kvällens
övernattning på en bakgård i en asfalterad miljonstadsförort var slående. Men kramarna
vi fick av våra goda, åttioåriga vänner Ron & Kay fyllde på andra förråd i
vårt inre. Samhörigheten vi känner med dessa amerikaner, som sålde allt de
ägde, steg ombord på en världsomseglare med sina tre barn för att bli
missionärer på den lille Nya Zeeländska ön Great Barrier Island för 40 år sedan
är lika naturlig som förvånande. Vi hittar varandra så fullkomligt samtidigt
som vi har så mycket att lära av varandras erfarenheter. Det är en gåva med
välbevandrade vänner som samtidigt behållit sin nyfikenhet och vilja att höra
om nya saker. Och lilla lurvtussen Oreo, den svartvita spralliga valpen som
aldrig blir stor, slickade oss rena i lyckan över återseendet och uppmärksamheten
från några hundglada barn!
Husbilen hann fastna i leran på den regndränkta gräsmattan
och sprutas ner med lervälling i våra försök att få upp den och vi hann äta Kay´s
nybakade äppelkaka till morningcoffee i gryningen. Alla lösdrivande
tillhörigheter i husbilen fann till slut plats i våra tio(!) väskor,
husbilsföretaget Britz fick tillbaka sitt fordon, vi lyckades checka in
väskorna i tid på flygplatsen och bänka oss i en Airbus A320 innan planet lyfte
ut oss ur Auckland vid lunchtid.
Att flyga över ett så vackert land som Nya Zeeland är en ren
– vad ska man säga – nåd. Själv klarar jag inte att hålla ögat torrt. Kanske för
att hela landets yta innehåller resminnen, människor vi mött, upplevelser vi
gjort, saker vi sett, tankar vi tänkt, händelseförlopp som förändrat oss för
alltid. Men också för att det är så himmelskt vackert. Molnen dolde landskapet
bitvis men det gjorde nästan upplevelsen ännu större när vi flög över den gamla
vulkanen Mount Ruhapehu. Stilla havet slog sina mjuka vågor in mot den svagt
rundade strandkanten och grönskan på slätten strålade i sin prakt mot oss där
uppe i luften. Vid bergets fot hade himlens alla moln landat och bäddat in hela
vulkanen i en bomullsliknande klädnad, hög som bergets egen stolthet. Vi
lämnade Nordön och flög in över Sydön där Golden Bay, Farewell Spit och ”vår”
by Takaka närmade sig. Vi flög in över de två små öarna på stranden utanför
vännerna Paul & Vonda´s hus, vi såg de gyllene stränderna där vi paddlat
kajak, vi påmindes om vart vi åkt vattentaxi så snabbt att alla ansiktets
rynkor eliminerades. Vi flög in över regnskogarna som vi vandrat i, stränderna
vi haft picknick på i palmskuggan, musselfarmen där vi slaktade får som
kvällsnöje, huset vi hyrde när vi jobbade på ”vårt” café i fjol och Nationalparken
Abel Tasman med all sin prakt. Därefter tätnade molnen åter som ett vilsamt
täcke över landskapet och gav oss doktor Snuggles-önskan om att kliva ur och ta
en promenad på den mjuka molnmadrassen.
Det blev kaffepaus på flyget och plötsligt kom sinnet
tillbaka till nuet. Hjälpa barnen öppna plastförpackade små skedar, servetter,
godispåsar och se till att drickan inte rann ner mellan byxbenen utan hölls
kvar i koppen. Märkligt egentligen hur vi som människor kan sitta så där högt
uppe och fika! Som om det vore det mest naturliga i världen…
Under inflygningen över de Södra Alperna med snöbeklädda bergstoppar
och branta stup klarnade väderleken upp och jag kunde med kartan i knät följa
bilvägar genom Lindis Pass, se alpfloden från Mount Cook ner mot östkusten och
staden Oamaru som kommer bli vårt hem under denna resa. De azurblå alpsjöarna
glittrade ikapp med plåttak på enorma fårfarmer, vi vinkade till tant Ruth i
hennes hus i Wanaka och flög över Chard Farm Winery där vi var på vinprovning i
mars. Den mäktiga Clutha River brusade fram och ledde oss ner till alpstaden
Queenstown där vi efter kraftig turbulens och magkittlande, skumpig flygfärd
landade i Pernilla och lilla Georges armar. Inte bokstavligen förstås men lika
välkomnande tog de emot oss på flygplatsen, denna Olas extrakusin och barnens
extrasyssling. Glädje och kärlek!
To be continued…
@-}-- <3
SvaraRaderaUnderbart att läsa om Er resa , hoppas Du kommer fortsätta att berätta/beskriva allt ni får vara med om :)
SvaraRadera