Efter två veckor i Oamaru

Oj, vad tiden går och fylls med ett överflöd av intryck. Varje kväll tänker jag att jag ska sätta mig och skriva ner allt som händer och allt vi upplever, men orken finns inte kvar när vi kommer till den lugna stunden på kvällen.

Kort sammanfattat går allt bra och vi går på ett väldigt märkligt sätt i förutberedda gärningar. Tillvaron är extremt utmanande och tuff, men allt sammanfaller liksom hela tiden till ett självklart varande och vi håller på att lägga ett pussel som vi anar kommer bli en fullkomlig och vacker bild. Människor vi möter och har att göra med är fantastiskt hjälpsamma och tillmötesgående, precis så som vi känner Nya Zeeländarna sedan tidigare. Men vi pressas hårt och nybyggartraditionen att inte böja sig för någon enda utmaning sitter djupt rotad i kulturen. Vi liknar det vid att som nykomling pressas genom en potatispress för att omgivningen ska se vad som kommer ut på andra sidan och se om ”potatissorten” höll måttet.

Både i skolan och på jobbet.

Vi har alla fyra kastats rakt in i verkligheten med huvudet före och det finns inget ”välkommen-är-du-ny-hoppas-du-ska-trivas-hur-känns-det-vi-förstår-att-det-är-mycket-så-här-i-början”-trevligheter. Ett NZ sätt som är väldigt påfrestande men gör pinan kort, om man får uttrycka sig så. Dag 1-3 grät vi alla fyra och vi föräldrar undrade både en och tio gånger vad i all sin dar vi gjort och vad vi valt att utsätta våra barn för. Men dag fyra vände hela steken och det var som att vi klarat testet! Darrande av utmattning men stolta över vad vi lyckats ta oss igenom tog vi oss mirakulöst igenom hela veckan. Måndag-onsdag med barnen i skolan, torsdag och fredag första dagarna på jobbet med skytteltrafik mellan arbetsplatsen och de lektioner barnen behövde oss på i skolan. Lördag och söndag med barnen hemma och vi själva som jobbade 8-9 timmar i sträck utan rast. Hej å hå, men det gick! Måndag har varit helgdag här i landet så vi fick ledigt alla fyra, och nu tisdag och onsdag har barnen varit i skolan och vi har fejjat runt med allt praktiskt som behövts ordnas. Med banken, bilen, husletande, inköp av skoluniformer, matinköp, pendeltrafik till tvättmaskin och torktumlare eftersom vi inte har någon själv, inköp av egna arbetskläder osv osv.

Tänker man på situationen som rådde då nybyggarna från Europa nådde NZ för 150 år sedan var de endast de hårdskinnade, uthålliga och de med kämpaglöd som klarade av regnskogens alla utmaningar. Med den ytterligare egenskapen att genuint kunna glädja sig åt arbetsinsatsen resultat och utifrån det aldrig rädas mer arbete eller klaga över den energi som gått åt till att genomföra det utförda. Mesproppar skickades tillbaka till Europa och den som skodde sig på någon annan blev snabbt utanför den sociala strukturen som långsamt byggdes upp. Strävsamhet, hårt arbete och disciplin belönas rikligt även idag i samhället här, och möter beröm och uppmärksamhet redan i tidig skolålder. Som exempel kan nämnas att varje fredag eftermiddag samlas alla skolbarn i samlingssalen och lärarna delar ut diplom till elever som presterat något framstående under den gångna veckan. Hjälpsamhet under lektionstid, en noggrant utförd forskningsuppsats, fin prestation på idrottsdagen, ett inspirerande verk i bilden eller hjälp utan knot att på rasten plocka skräp på skolgården uppmärksammas och goda exempel på alla nivåer lyfts fram inför de andra. Vi gillar det skarpt!

Barnen började skolan förra måndagen och går således sin andra vecka nu. Vi vuxna började jobba förra torsdagen, då restaurangveckan startar. Vi jobbar torsdag till måndag då restaurangen har stängt och vi således är lediga tisdag och onsdag. Helgen var tuff då vi förväntades högprestera från första stund och restaurangen var fullbokad med gäster då det var storhelg i landet.
Men det gick! Det var kul men svårt, vi är helt rätt men har mycket att lära. Konceptet på restaurangen stämmer helt med våra egna filosofier och vi kunde inte hitta en arbetsplats som skulle passa bättre. Den kunskap vi besitter är precis behövd och det vi är bra på är det de precis just nu vill utveckla. Vi behöver smälta alla intryck och upplevelser lite mer innan vi kan återge dem, men sammanfattat bara vet vi att vi är där vi ska och känner ett nyfunnet lugn över nuet.

Vad gäller vårt boende så har vi, efter att ha hittat den äckliga mögelhärden under Alvins säng, flyttat ur det rummet helt och stängt dörren. Mögellukten har minskat avsevärt och vi har funnit lite mer frid i vårt boende som ju är tillfälligt, men nu kan funka några veckor tills vidare. Barnen ligger på bäddsofforna i det kombinerade vardagsrummet och köket, men det funkar för oss att ha TV:n på lite lågt om kvällarna i samma rum, eller tända en myslampa och läsa lite till kvällsteet innan vi somnar i vårt sovrum. Tänker man ”stor husbil” så känns det hela faktiskt riktigt rymligt! Detta lilla boende ligger ju strax intill restaurangen vilket varit väldigt bra för oss alla fyra medans vi försökt komma in i rutiner och fatta vilka tider som gäller för vad. Det liknar ju mycket hur vi lever och arbetar hemma i Lännäs, med boendet i anslutning till arbetet. Barnen kan alltså vara hemma och njuta sin ledighet medans vi arbetar, då vi finns nära till hands om det skulle vara något. Helgen som gick var de fullkomligt nöjda med att bara njuta tom, ledig tid med varandra och är ju numera stora nog att sköta macklunchen själva.

I skolan har de kommit otroligt bra in i gänget och det är ju vad som räknas som barn. Har man kompisar klarar man skolan! Lärarna är toppen och barnen är ju trimmade på hjälpsamhet och det har vi verkligen fått se prov på. Alvin hamnade under en stor kille på skolgården, som trots att Alvin sa ifrån brottade ner honom. Till Alvins hjälp kom en hord av sjuåringar som försvarade och skyddande omringade honom tills de nått den lärare som hade rastvakt och kunde reda i vad som hade hänt. Att lyckas förklara på engelska hur man blivit nerbrottad övergick Alvins språkkunskaper men där hade han god hjälp av sina nya vänner som snabbt pekade ut den bråkiga stora killen i femman! Jag som mamma var efteråt rädd att det nu skulle växa en klump i magen för lilleman över att vara i skolan utan oss föräldrar, men efter skoldagen sa han bara:

”Mamma. Nu vet jag att jag kan vara trygg på skolan!”

”Jaha, hur då?”

”För att jag vet att jag har kompisar som försvarar mig.”

Den största gåvan ett barn kan få. Trygghet.

Har du läst ända hit? Lämna gärna ett spår under kommentar rutan så vi får veta vem som läser och vem vi skriver för! Ett namn, en kram, ett pip eller ett hej - det är värt så otroligt mycket som respons på allt det vi delar med oss av.

1. Klicka på ordet Kommentarer här nedan, eventuellt står en siffra framför

2. Författa i rutan

3. Välj Namn/webbadress i scrollrutan Välj profil

4. Skriv ditt namn, strunta i webbadress

5. Klicka på Fortsätt

6. Klicka på Publicera