Sex veckors vånda

Oj, oj, oj , oj , oj!

Hur i all sin dar ska vi kunna uppdatera bloggen och återge allt vi har varit med om de senaste månaderna? Uppgiften har nästan blivit oöverstigligt stor – det är så mycket vi vill berätta – och det växer för varje dag. Vi får helt enkelt bara börja någonstans. Ni är många där hemma som bryr er om oss, och som visat omsorg på så många sätt och frågat hur det egentligen går för oss. Tack fina ni – det har burit oss och kommer fortsätta göra det.

Vi mår bra! Vi har haft extremt tuffa veckor men Gud har koll. På sitt eget vis. Vi kan väl kanske tycka att Han har ett konstigt sätt att visa det på, men ser tydligare och tydligare att Han hela tiden har haft en plan som har övergått vårt förstånd. ”Allt samverkar till det bästa” har verkligen fått en konkret betydelse i vår vardag härnere på undersidan klotet.

Vi har båda fått nya jobb och jobbar just nu väldigt hårt. Visserligen inte så ovanligt för att vara oss. Men utmaningarna vi har gått igenom har gjort att punkter som blogguppdatering, till och med ”Uppdatera våra mammor om hur det går, vad vi gör och hur vi mår”, har trillat väldigt långt ner på listan. Nu hoppas vi på att successivt komma ikapp och känner glädje i att försöka återge allt vi har varit med om.

Jag läser vårt förra blogginlägg och inser att vi måste skrivit det på en oerhört positiv och ödmjuk dag. Jag kan avslöja att så positiva, lugna och ödmjuka har vi inte känt oss varje dag… Fleur, en erfaren kvinna med femtio år i branschen, erbjöd oss i maj arbetskontrakt och lovade försörjningsmöjligheter för oss som barnfamilj nu i oktober. Vi investerade alla våra tillgångar och flyttade familjen till andra sidan jordklotet. När vi hade kommit fram, hade skrivit hyreskontrakt på hus och satt barnen i Nya Zeeländsk skola meddelade Fleur att arbetstillfället inte finns kvar, att hon inte tänkte bygga upp någon Saluhall och att det inte var hennes skyldighet att erbjuda oss något annat jobb. Hon vred på något underligt vis runt hela historien så att skulden hamnade på oss och att hon ”faktiskt inte hade gjort något fel”. Historien är så knäpp, förvriden, absurd och helt enkelt för dålig för att återge med alla sina groteska detaljer så dem besparar vi eftervärlden.  Vi har i efterhand förstått att det inte är första gången misslyckanden av denna kaliber hos den aktuella damen skyllts på andra och annat. Vi har med all vår förmåga försökt hålla det hela ifrån oss och småle åt det tragikomiska för att själva inte fyllas av bitterhet och baktaleri. Det har gått ganska bra. Men har tagit väldigt mycket energi.

Oavsett vår relation med vår uteblivna blivande arbetsgivare Fleur stod vi plötsligt utan försörjning med två barn på andra sidan jordklotet. Ett konto töms väldigt snabbt, hur ekonomisk och sparsam man än är, när man ska starta bo utan inkomst. Gröt funkar bra ett tag. Att limma barnens skor funkar också några veckor. Att gå till tvättomaten istället för att investera i en tvättmaskin funkar, men det sliter. Att dagen innan hyran ska betalas skramla bland parkeringspengarna känns sådär. Men värst har nog osäkerheten i alla dessa veckor, dagar, timmar varit. Osäkerheten över om vi skulle lyckas hitta det jobb som behövdes för att vi skulle kunde stanna i Oamaru.

Innan vi lämnade Sverige fick vi beviljat uppehållstillstånd på Nya Zeeland, en fantastisk gåva som nu möjliggör drömmen från år 2000 om att leva här som familj. Vi fick uppehållstillstånd under kategorin ”Skilled Migrants” - som bagare och barista. Nya Zeeland behöver således våra erfarenheter och kunskaper men kräver en motprestation. Jag, Ingrid, måste som familjens huvudsökande måste vara anställd på heltid som bagerska i minst tre månader under våra första sex månader från senaste inresa i landet. Att i en stad stor som Arboga omgående hitta en annan anställning som bagerska, som ersättning för det arbetserbjudande jag miste, blev milt sagt en enorm utmaning.

Under sex veckor jobbade vi dygnet runt med kontakter, tankar och idéer för att hitta en lösning. Vi knackade dörr och skickade ansökningspapper. Ola sökte jobb som lekplatsmatteförsäljare, lastbilschaufförsassistent, plocka-varor-på-nätterna-på-Supermarket-anställd, resurslärare, ellagerarbetare… you name it. Det fanns flera möjligheter bland dessa tjänster, men inget som löste situationen för familjen. Jag jobbade hårt på att hålla modet uppe och försöka skapa min egen obefintliga tjänst som bagerska hos någon vänligt sinnad tänkbar arbetsgivare.

Restauranger och caféer duggar tätt här i Oamaru men alla är för små för att anställa en egen bagerska. Själv skulle jag kunna jobba med som vad som helst för att kunna fixa försörjningen av det dagliga, men myndighetskravet går inte att komma runt. Det krävs ett nytt arbetskontrakt samt lönespecifikationer som bagerska för att vi som familj inte ska bli utvisade och på samma gång bränna alla skepp att kunna återvända till Nya Zeeland för att jobba och bo.

Till slut landade vi rätt. En businesskvinna, Sally som driver tre av stadens restauranger, såg vad ingen annan såg. Fördelen med en alldeles egen bagerska. Sally driver puben Fat Sally’s (ja, hon är lika tjock som godhjärtad - rik på välgörande självdistans), Criterion Hotel och upperclassrestaurangen Portside. Mitt i all den snurriga veva som har pågått tog hon dessutom över hyreskontraktet på Saluhallslokalen efter Fleur. Det gamla sädesmagasinet, kallat Loan & Merc, har tidigare varit restaurang. Köket i mitten av den enorma byggnaden är ett av stadens största och finaste. Fleurs tanke med lokalen och köket på Loan & Merc, fram tills hon sa upp hyreskontraktet dagen innan vi flyttade till staden, var en levande Saluhall vilken vi alltså anställdes för att bygga upp. Den planen gick i stöpet. Sallys grundtanke när hon tog över hyreskontraktet var att använda köket som cateringkök för stora lokala evenemang. Hon ville även erbjuda bröllopsmiddagar i den intilliggande imponerande lokalen på 1000 kvadrat med fem meter i takhöjd. Att Fleur gav upp tanken på Saluhallen i Loan & Merc och att Sally tog över lokalerna hände under loppet av våra första två veckor på Nya Zeeland.

I vår dörrknackningskampanj efter en jobblösning hade turen efter några veckor kommit till restaurangägaren Sally och vi lyckades boka ett möte med den upptagna företagerskan. Först svarade hon, som alla andra, att hon inte kunde se hur hon kunde anställa en bagerska. Men vår historia och vår situation som barnfamilj på andra sidan jorden utan utlovat jobb fick Sallys hjärta att brista. Möjligheternas kvinna skapade jobbet som inte fanns och gav mig kontrakt på tre månader. Sally såg hur en bagerska kunde använda köket på Loan & Merc för att förse hennes tre restauranger med bröd samt baka till alla hennes cateringuppdrag och bröllopsbokningar. När vi flyttade in i vårt nuvarande hyrda hus fick vi en champagneflaska av husägaren som driver en vingård uppe i dalgången mot Alperna. Vi ställde den först i hyllan i förundran över vad vi skulle använda den till, men fann all anledning att korka upp den i trädgården så korken flög över till grannen när kontraktet var signerat. Vilken lycka! Vilken lättnad. Vi kunde stanna i Oamaru, vi slapp flytta till en annan del av landet, slapp dra barnen ur sitt sammanhang på skolan, slapp betala dubbla hyror, slapp… ja, allt vi under sex veckor hunnit oroa oss för.

Som om Gud inte gjort annat än att fiffigt planera vår tillvaro blev det på många omvägar så att Jeremy & Christy, ett par i vår ålder, hastigt och lustigt öppnade en inrednings- & floristbutik i en sidolokal i den stora Loan & Merc-byggnaden. Precis den lokal Ola och jag planerat som front room i Saluhallen under sommaren i Lännäs. Först kändes det kymigt, snopet, förvirrande. Men snart klarnade det.

Som en minnesstod efter Fleur stod det en professionell espressomaskin i sidolokalen. Tanken slog de nya butiksägarna att de kanske skulle erbjuda kaffe inom ramen för sin nya kreativa verksamhet för att locka kunder. För att göra en lång historia kort: Vips stod Ola där som erfaren barista och hejsan hoppsan fanns jag som bagerska i köket bredvid. När jag ändå bakade kunde jag lika gärna upparbeta ett cafésortiment som komplement till kaffemenyn… På två intensiva veckor har vi klickat som familjer med Jeremy & Christy och startat den verksamhet vi alla fyra visionerat om på var sin sida jordklotet. Allt under Sally’s vingar som bara ler åt vår gemensamma kreativitet och entusiasm.

Jag, Ingrid, är alltså anställd på heltid av Sally för att bygga upp en produktionslinje och bageriverksamhet vilken redan i detta nu förser tre restauranger med bröd. Ola är anställd av Jeremy & Christy på Housekeeper’s Design som barista. Vi båda bygger tillsammans upp ett nytt cafékoncept i denna unika miljö och har på två veckor expanderat dagligen och redan börjat hitta våra stamkunder. Vi arbetar från grunden på alla plan. För två veckor sedan fanns inte ens en sked i köket, inte en bunke, slev eller visp. Vi saknade koppar och assietter men har skrapat ihop vad vi kunnat hitta på de tre restaurangerna. Vi jobbar på att skriva en inköpslista men brödet och kaffet har försvunnit ut genom dörren så fort att vi inte hunnit. Nuet är otroligt spännande, kreativt, utmanande och positivt. Vi är helt slut av alla intryck, spännande människomöten, långa och hårda arbetstimmar och få vilostunder. Men det vi bygger upp är förberett på ett högre plan och vi går i förutberedda gärningar. Gud har koll. På sitt eget vis.

Vi bakar surdegsbröd och brygger espresso på Loan & Merc. I precis de lokaler vi flyttade hit för att jobba i. Fast med fantastiskt mycket bättre arbetsgivare, sammanhang, förutsättningar, arbetsteam och arbetsglädje. Vi bara ler. Och gråter av trötthet, utmattning och lättnad. Allt i en härlig Livebejakande röra. Inte helt lätt för de organiserade svenskar som vi ju också är.

Men här finns det plats för entreprenörskapet, för kreativiteten, för galenskapen och skaparlusten. Det är just därför vi vill hit till Nya Zeeland. Igen och igen. Här finns alltid tid mitt i allt arbete för Mötet. Och där Mötet sker kommer det alltid behövas kaffe och bröd.