Imorgon hämtar vi vårt nya hem

Nattfjärilarna svärmar på utsidan av vardagsrumsfönstret kring adventsstjärnans sken. Sommarnatten har mörknat och julstämningen smyger sig på. Man kan nästan låtsas att det är en onsdagseftermiddag under adventstid i Sverige. Igår kom sommaren med värme och strålande sol, lagom till barnens skolavslutning för sommar- och jullov i kombination. Det var en färgsprakande dansföreställning av barn från 5 till 13 år. Batikfärgade hippies, bjällerprydda indier, bilmekaniker i blåa och oranga overaller kryddat med krullhåriga dansanta clowner!

Det var med tår i ögat vi tackade för oss på Papakaio School. Det har varit en fantastisk lärotid för hela vår familj att få vara en så självklar del av ett litet samhälle, en skola och en social gemenskap. En oersättlig introduktion i Nya Zeeländsk kultur, i språket, de sociala spelreglerna och samhällets förväntningar och krav på den enskilde medborgaren.

Vad man har med sig i sin lunch box, vad ”bring a plate” bertyder på föräldrarmötet, att ”production” inte har med en fabrik att göra utan namnger skolavslutning. Lägerskola tillbringas på äventyrligaste sätt ute i vildmarken och ramlar man på skolgården får man ingen empati om man gråter utan beröm om man reser på sig och springer vidare... Shorts har man på sig ner till 7 gradig utetemperatur och duscha efter gympan är onödigt tjafs. Undervisningstempot är högt men lekfullt, hjälpsamheten är stor och åldersöverskridande aktiviteter är mer regel än undantag. Vi kommer att sakna arbetsglädjen, kreativiteten, tillhörigheten, livfullheten och allvaret – allt i den härliga sammansvetsade miljö som skapats av barnens rektor Mr Shirley. Han lever sitt rektorskap mer som en livsstil än ett arbete, och har ett fascinerande team kring sig av inspirerande lärare. Han balanserar respektingivande med en fot i den moderna digitala världen, där ultrasnabbt internet finns i klassrummets mitt, och en fot i mjuka värderingar kring vänskap, ärlighet, flit, omsorg och samhörighet.

“People don´t care how much you know unless they know how much you care” är hans devis.

Vid eftermiddagsfikat med lussebulle i solskenet gjorde min hjärna en riktig tankevurpa. Med saffranssmak i munnen, lätt bakåtlutad mot husväggen och den bländande solen i ansiktet befann jag mig plötsligt i slalombacken i vintrigaste Sälen! Det är otroligt vad starkt kroppsminnet är och hur snabbt man kan färdas i sina minnen till en plats från ens uppväxt. Våra barn kommer förmodligen associera lussebullssmaken med varma sommardagar, skolavslutning och sommarlov, hur många år de senare i livet än kommer bo i Sverige. Minnen som vi skapar tidigt fästs för livet.

Det blir sjätte julen vi firar på Nya Zeeland och vår yngsta minns knappt jularna i det stora timmerhuset i Lännäs. Han minns familjetraditionen att tända alla adventsljusstakar i alla de spröjsade fönstrena den första advent. En efter en under högtidsstämning i den stora sekelskiftessalen på övervåningen. Han minns mor- och farföräldrarnas stora julklappspaket under granen men ingenting av den svenska julmaten. Han minns ingen vit jul eller känslan av att det blev mörkt ute lagom till Kalle Anka. Ingen av barnen minns känslan av frusna tår efter en förmiddag i pulkabacken eller har slickat på en frusen lyktstolpe tills tungan fastnade! Att som vuxen själv minnas, uppfyllas och på ett sätt återuppleva sin uppväxts traditioner i advents- och juletid utan att kunna förmedla dem vidare till sina barn är en sorg. Men tack och lov kan vi vuxna le i samförstånd när vi skalar en apelsin till julmusik, nynnar stämmor på luciasången medan vi diskar eller norpar pepparkaksdeg från kylskåpet och hoppas att inte barnen ser.

Våra barn får så mycket annat! Till exempel ett år i en enorm husbil i ett av världens mest naturdramatiska länder. Ett hem på hjul där äventyr väntar bakom varje krök. Imorgon ska vi ta över vårt nya hem och vi är fruktansvärt pirriga över vad vi egentligen har gett oss in på. Inte barnen – de lever så befriat i nuet och med ett härligt detaljseende. Men vi vuxna inser sakta men säkert hur STOR denna farkost är och vilket ansvar det är att föra den säkert på vägarna. Vi ska möta upp tvåbarnspappan Duncan, den nuvarande ägaren av husbilen, på en camping utanför Christchurch imorgon. Vi har valt den camping som det kommer bli enklast att köra hem ifrån utan att behöva svänga för mycket! Vi ringde till campingvärdarna och de skrattade hjärtligt på kiwi-vis när de garanterade oss att campingen hade gott om svängutrymme för nybörjare och att det var enkelt att ta sig ut till huvudvägen från deras grind.

Nya Zeeland har väldigt många krokiga vägar som för en kulle upp och kulle ner, men just vägen mellan Christchurch och vårt Oamaru är den rakaste, bredaste och för övrigt tråkigaste vägsträckan i hela landet. Något som dock kommer passa oss utmärkt. Får vi bara i växeln ska vi nog lyckas rulla hem vår farkost... och ta några fler körlektioner i vår husbil med vår körskollärare. De senaste veckorna har vi haft fullt upp med att plugga körkortsteori för lastbil och lärt oss ord som rear axle, lashings, overall length, Gross Vehicle Mass, unladen weight, load security... Vi klarade teoritestet med alla rätt förra måndagen, efter en sista natts intensivt klickande på motsvarande Motormännens övningssida på nätet. Vi tog två dagars intensivkurs med körskollärare i torsdags och fredags och toppade med en uppkörning fredag eftermiddag! Med körkortsbevis i handen tågade vi lyckligt hem för en ledig helg - lätt överraskade över att vi faktiskt klarade uppkörningen! Övningskörningstimmar är en överskattad vara enligt Nya Zeeländarna, här är det mer learning-by-doing som gäller. ”Ut på vägarna bara så lär ni er!” lyder det. Som svenskar drömmer vi mardrömmar om vad vi kommer ställa till med i trafiken, men försöker lugna oss med att det Nya Zeeländska sättet ju också fungerar. Lastbilar kör uppenbarligen omkring på vägarna med samma typ av körkort som vi nu besitter, och än har vi inte sett en lastbilsolycka under våra 27 000 mil på landets vägar. Vi får ta tiden till hjälp och skratta åt oss själva och våra tillkortakommanden!

Vi har flyttat fyra gånger det senaste året. Nu står vi alltså inför att minimera ytterligare ett bohag och flytta in i en husbil. Vi har inget emot föränderlighet, men nu börjar gränsen bli nådd, även för oss. Det ska bli skönt att få knyta ihop vår tillvaro i något litet, smidigt och behändigt. Förenkla, avveckla och ta bort. Minimera de fem försäkringsbolagen till ett, de fyra bankerna till två, bohagen till ett litet flyttbart och vårt företag till en flexibel nätbaserad firma. Det ska bli skönt att få ha huset på ryggen och spännande att få tillbringa ett helt år tillsammans med barnen. På resande fot i ett pågående lärande utifrån allt vi kommer att uppleva. Vi för just nu en dialog med det Nya Zeeländska skolverket om den läroplan vi har lagt upp för att hemskola barnen under nästa kalenderår och har några kompletteringar som behöver göras innan vi kan köra igång.

Framtiden är verkligen ett oskrivet blad. Vi har för en gångs skulle ingen som helst bild av vad som kommer hända. Allt är möjligt och vi är väldigt trygga i, men samtidigt lite vilsna av, att inte veta någonting om morgondagen. Vi har ännu inte bestämt vart vi ska styra kosan utan tänker ge oss själva några veckor att boa i husbilen och samtidigt tömma huset vi hyr. Många saker kommer vi att sälja eller ge bort, några få saker vill vi magasinera men det mesta av det vi vill behålla vill vi ta med oss. Eller för att vända på det: det som inte får plats i husbilen säljer vi eller ger bort.

Det är för oss just nu inte värt att äga. Med undantag för vår frontmatade Elektrolux tvättmaskin, en lyx sällan skådad här nere...

Vi har en väldig tur, för båda barnen har av en slump under flera år valt att samla på små saker som passar utmärkt i en husbil. Fotbollskort och Schleichhästar är det stora temat. Några större leksaker eller prylar har de aldrig varit fästa vid, så vi känner inte att vi behöver be dem tulla på sina tillhörigheter. Det är nog mest vi själva som får skära ner på vår bekvämlighet och det är enligt oss inte mer än rätt. Om barnen mår bra mår vi bra. De, tillsammans med oss, är väldigt förväntansfulla på vad som komma skall.

Imorgon bär det av för att hämta vårt nya hem!
Det finns bara ett litet problem. Husbilen heter ”Patsy”. Jag menar: Patsy...?

Vårt nya hem

Vi kommer få tidernas bästa julklapp!

Vi har hittat det vi har sökt efter i femton år. Vi har hittat vårt första Nya Zeeländska hem.

Det är litet men naggande gott. Sovrum, barnrum, kök och allrum samt toa med dusch. En underbar liten kamin i allrummet, fullstor ugn, en lång tapp på kökskranen, en handdusch med slang, vinröda väggar, inredning av ädelträ, spegeldörrar, fönster ovanför diskbänken, köksfläkt, tvättmaskin, djupa och stora kökslådor, fönster åt tre väderstreck, smarta förvaringslösningar och valfri trädgård. Punkter på vår önskelista som kan tyckas självklara för en svensk.

De flesta kaminer är utrivna ur Nya Zeeländska hem och ersatta av luftvärmepumpar - med på tok för många mögelskadade hus som följd.  Illa isolerade hus med heltäckningsmatta i fuktig luft på en ö i Stilla Havet mår bäst av vedeldad värme som torkar ur huset och fyller det med behaglig värme! Hus med kamin är sällsynt med andra ord! Majoriteten av landets ugnar fungerar inte, eller i alla fall väldigt dåligt, och få prioriterar fullstor ugn i ett hem litet som detta. Lycka för en bagerska! 

Att ha en 15 cm kort tapp på kökskranen som är placerad i hörnet av sinken skänker mer irritation än hjälp. Eftersom landet här ligger långt utanför EU finns inga standariserade dimensioner på varken det ena eller andra. Det har varit absolut omöjligt att ens med den duktigaste hantverkare hitta en ny, praktisk lösning till köksbänken i vårt hyrda hus utan att förväntas riva ut köket. 

Så har vi ämnet dusch. Tänk er den värsta sortens omklädningsrumsdusch på mellanstadieskolan, med än spretigare stråle och igenkalkat munstycke. Så läggs duschribban här nere. Man kan inte reglera vattentrycket utan endast ändra temperaturen på en skala från COLD till HOT. Att skölja ur schampoo ur ett långt hårsvall är mer än en bedrift. Lyx stavas i vår familj handdusch-med-slang. Köksfläktar är i stort sett obefintliga i Nya Zeeländska hem (”Vaddå, det finns ju fönster??”), kök är oftast byggda i skymundan utan utsikt alls och standard är känsliga gipsskiveväggar målade i beige, icke avtorkningsbar färg. De vackra trädetaljerna från den tid då man fortfarande byggde hus av naturmaterial har fått ge vika för Kina-tillverkad laminat som alltid flagar i kanten. 

Spegeldörrar används inte ens som sänggavlar i shabby chick stil – de anses inte ha något som helst, ens sentimentalt värde. Än... Tvättmaskiner ingår aldrig i ett husköp. Framför allt inte en så bra, ny tvättmaskin som vi kommer få inbyggd på ett mycket smart sätt i det kompakta boendet vi har hittat. Smarta förvaringslösningar är lika frånvarande som IKEA på Nya Zeeland, så att hitta ett hem där någon tänkt i de banorna redan från byggstadiet är en välsignelse. 

Trädgården då? Ja, den kommer vi kunna välja själva! 

Och ändra efter väder, vind och behag. Den kommer ha en spännvidd från stepp till regnskog, från strand till berg och vulkan till äng. En dag fylls trädgården av en glaciär som rinner ner i regnskogen med papegojor som hoppar upp på isen. En annan dag bubblande lera och sprutande geishrar. En tredje dag tusentals får som vallas av fårhundar genom alplandskap och nästa dag vajande palmer på en vit sandstrand med hoppande delfiner. Ett av världens vackraste land kommer ligga för våra fötter utanför vår ytterdörr och en dröm vi närt i femton år har äntligen blivit sann!

Vårt nya hem är en fantastisk husbil! Ett rullande hem på 33 kvadrat byggd på ett lastbilschassi.  

Så nu måste vi båda ta lastbilskörkort! Ytterhöljet är av aluminium så den aldrig rostar, men har trä och genuina byggmaterial invändigt som ett riktigt hem. Köksdelen, och den motsatta sidan där soffan nu står, kan dras ut i sidled så att allrummet mäter 4 x 5 meter.

Sovrummet, i bakdelen av bilen, kan dras ut en meter på längden. Sängen står på hjul så när man parkerar för natten kan sovrummet växa med 3 kvadratmeter. 

Husbilen har solceller på taket men det finns också också möjligheter att använda gas eller inkopplad el för mer krävande utrustning. Husbilen är 4-sitsig i förarhytten och har mängder av förvaringsutrymme undertill. Där kan vi stuva tält, flytvästar, regnkläder, fiskeutrustning, grillen, trädgårdsmöblerna, verktygen, farmjobbarkläderna... 

Ovanpå förarhytten kommer barnen att skapa sitt rum. Två fullstora sängar får plats (sängarna på bilderna är inte våra) och möjlighet att dela av utrymmet för lite ensamtid finns.

Med den här husbilen kan vi resa runt Nya Zeeland på ett sätt som vi aldrig haft möjlighet till tidigare. Vi kommer vara helt självförsörjande och man klarar sig fem dagar utanför civilisationen med de resurser den erbjuder. Med cyklarna bakpå och en kajak undertill så är det bara att grabba tag i äventyret.

Med Internets hjälp kan vi fortsätta driva vårt svenska företag och med tema kaffe och bröd kommer vi kunna arbeta oss runt Nya Zeeland och försörja oss i nuet. På Nya Zeeland finns en utbredd hemskolningskultur som vi kommer att prova under ett år. Det innebär att vi har skolan med oss vart vi än åker och barnen har livet utanför ytterdörren som ever changing class room. I varje samhälle finns grupper av hemskolade familjer som tillsammans skapar möjligheter för lekkompisar, studiekamrater, gruppaktiviteter och social träning. Vart vi än kommer så är vi välkomna att hänga på. Barnen kommer ha kompisar vart vi än åker och vi som familj kommer frodas i spännande möten med nya, inspirerande människor!

Efter nyår flyttar vi in och rullar iväg. Vad säger ni om det? J

Bilderna är tagna av den barnfamilj som nu äger husbilen. De har rest runt på äventyr under ett år med sina två barn, men har nu valt att bli husrenoverare på fast mark. Det ska bli fantastiskt roligt att få göra detta hem till vårt eget!

Långsamt leder också någonstans

Utsikten från vardagsrumssoffan är vilsam. Böljande, gröna kullar övergår i grått längst bort i horisonten. Den stora lönnen, som skiftade i rött och guld när vi lämnade huset i juni, har nu skira gröna blad som stillsamt vajar i vinden. Vårt hus ligger väldigt skyddat på den stora farmen. Det lilla, vita trähuset blev byggt med omsorg av någon som tillbringade mycket tid utomhus och visste hur vindarna förde sig. Utsikten från husets fönster växlar åt fyra väderstreck och solen når ner till vårt hustak hela dagen. De största fönstren vetter åt norr, tvärtemot hur man bygger på norra halvklotet, och solskenet värmer upp rummen till kvällen. Himlen är stor, vidsträckt och ger oss en känsla av tillhörighet. Livet cirkulerar inte kring vår lilla familj utan vi får vara en del av den stora helheten.

Utomhus bygger Ola och 9-åringen en koja i den stora björken. De bestämde sig för att dess grenar skulle bära upp kojans golv bättre än eukalyptusträden bredvid. 12-åringen har bett om att få en ”ensam dag”. Två veckor av intensiv social samvaro har gjort henne trött och hon kunde själv uttrycka sitt behov av tidlöst, otvunget umgänge med sig själv och sina tankar. Vi åt lunch på terrassen med varsin bok och nybakat surdegsbröd. Invid trädgårdslandet väntar några små plantor på att få utökat växtutrymme och den långa trälådan med familjens köksträdgård har just fått dagens livgivande bevattning. Det är torrt, så torrt i marken att leran liknar bilder från Afrika i svälttider. Förra sommaren och hösten gick till historien som den blötaste och kallaste på 70 år, men vinter har varit mild och torr. Vårbrukets sådd har ännu inte tagit fart – alla frön i marken väntar på att himlen ska öppna sig. Själva njuter vi av sol och torr väderlek.

Vårt lilla farmhus är hemskt kallt och fuktigt under regniga dagar. Utan solen som värmekälla blir våta dagar näst intill olidliga. Eldstaden, som var husets naturliga värmekälla för torr och varm luft inomhus, blev utriven vid senaste renoveringen och i gengäld sattes in luftvärmepump in. Tyvärr sattes den i hörnet av husets minsta rum, som också är ytterhörnet av huset. Huset sades vara ”extraisolerat”, vilket på Nya Zeeland innebär 7 cm isolering i taket men ingen isolering i väggar eller golv. 7 grader utomhus innebär inte många fler grader inomhus. Med luftvärmepumpens hjälp kan inomhusluften blåsas runt håret på oss i 19-gradig temperatur, men värmen försvinner ut i intet så fort pumpen stängs av.

Vi har nu haft några lugna veckor på Coal Pit Road och åter anpassat oss efter vardagen här. Barnen började skolan i mitten av oktober och kom tillbaka till sina gamla skolklasser på samma skola som de tidigare två åren. De kom direkt in i gänget och följer undervisningen på engelska med sina jämnåriga. Tio veckor återstod på det innevarande läsåret och snart väntar sex veckors sommarlov från jul och framåt. Det Nya Zeeländska skolåret är indelat i fyra terminer om tio veckor vardera, med två veckors skollov däremellan. Som vi ser det, ett fint sätt att hålla orken uppe hos både lärare och elever och på ett naturligt sätt ge familjer tid för återhämtning och familjetid mellan de intensivare terminerna.

Våra barn går som tidigare år i simskola nere i stan varje vecka och tränar crawl, ryggsim, bröstsim och fjärilsim på sätt vi vuxna aldrig kommit i närheten av. Denna termin har vi valt att inte ha fler aktiviteter för barnen efter skolan då det senaste halvåret har varit väldigt intensivt för oss alla fyra. Tidigare har barnen provat gitarr- och trumlektioner samt olika Nya Zeeländska lagsporter. Undervisningen i skolan är så omväxlande, stimulerande, utmanande och kreativ så att eftermiddagarna tillsammans som familj har visat sig vara fullt tillräckliga. Vi tillbringar mycket tid tillsammans just nu. Vi vuxna har nu en lugnare period vilket tillåter oss som familj att hinna prata om allt vi upplever, fundera tillsammans, öva högläsning, följa TV-program, laga mat ihop och – skratta! Som vuxen känns det oerhört bra att ha tid och koncentration över för att lyssna, engagera sig, svara på frågor, göra tillsammans och finnas till hands. Göra lite extra goda lunchlådor, vänta med nybakat efter skolan och ha tid att hjälpa till med födelsedagspresenter till kompisars kalas utan att bli stressat irriterad. Faktiskt säga ”ja” till önskemål från barnen.

I perioder lever vi som familj väldigt pressat med lite plats för improvisation. Att pendla mellan två kontinenter kräver oräkneliga timmar av praktiska förberedelser och mycket problemlösning. Det kräver hårt arbete för att få ihop ekonomin och då får de personliga önskemålen från oss alla fyra stå tillbaka för att vi alls ska få ihop det. Många undrar hur vi orkar och klarar av det, och svaret för oss ligger i perioder som den vi nu är inne i. En lugn, långsam vardag med gott om tid för att hinna ikapp själen, se varandras behov och möjlighet till oproduktiv vila.

Vi vuxna försöker, samtidigt som barnen är trygga i sin vardag med skola och kompisar, skapa oss en bild av framtiden. Vi har sålt och lämnat vår bit land i Sverige. Magasinerat vårt surdegsbageri och ett litet svenskt hushåll i vår friggebod som vi valde att behålla. Vi har fått uppehållstillstånd på Nya Zeeland efter fem års målmedvetet arbete. Efter jul har vi ett kalenderår kvar innan vår äldsta börjar sitt första av fem år på High School. 2015 är helt enkelt ett mellan-år för oss med få åtaganden men desto fler möjligheter.

På sikt hoppas vi kunna hitta en bit land här på Nya Zeeland där vi kan leva i stort sett självförsörjande med några höns, en husko, några lamm och kalvar för kött och ett stort trädgårdsland. Där surdegsbröd kan bakas, kreativitet frodas och människor mötas. På Nya Zeeland är detta, både klimatmässigt, ekonomiskt och socialt fullt genomförbart. Under 14 år, sedan vi som backpackers reste till Nya Zeeland för första gången, har vi inspirerats av människor som valt att leva lite annorlunda med fler mjuka värden än vad den konventionella, kommersiella trenden pekar på. Nya Zeelands geografi spänner mellan glaciärer och pingviner i söder till bananodlingar i norr och för att vi ska kunna hitta vår nya hemvist hoppas vi kunna resa runt mycket under 2015.

Det har tagit flera, flera veckor att varva ner efter vår ankomst down under på denna sjätte resa. Vi njuter just nu ett lugn och vet att nya utmaningar väntar efter nyår. Då kommer vi synas i den svenska TV-rutan och då hoppas kunna publicera vår andra bok. Då kommer starta eget här på Nya Zeeland och då ska hitta en ny vardag i ett nytt hem. Tills dess gör vi allting långsamt. Vi har sålt alla våra bekymmer och de nya har inte kommit till oss än.

FAMILJER PÅ ÄVENTYR

Den 20 januari 2015 startar en ny programserie på SVT1.

Vi medverkar tillsammans med tre andra familjer i "Familjer på Äventyr". SVT har följt oss under ett halvår både i Sverige under vår sommar där, samt under tre veckors äventyr på Nya Zeeland.

Läs mer på www.svt.se/familjer-pa-aventyr/folj-fyra-familjer-pa-aventyr

FAQ

Många är ni som tror på oss & stöttar oss. Andra är mest nyfikna på hur vi tänker eller söker helt enkelt inspiration för att våga följa sina egna drömmar. Under sommaren 2014 har vi mött många av våra gamla kunder från Englas Skafferi, familj, vänner, grannar och loppisbesökare och svarat på ungefär samma frågor. Till slut sammanställde vi en FAQ - Frequently Asked Questions.

FAQ under sommaren 2014
Frequently Asked Questions

Vad händer nu då?

Vi lämnar Lännäs Södra Skola den 8 september och den nya ägaren tar över den 10 september. Då lyfter vi för sjätte året i rad mot vårt andra hemland Nya Zeeland.

Vad ska ni göra där?

Leva, äta, kramas och bo.
De första veckorna kommer vi resa runt på äventyr och i mitten av oktober återvänder vi till vårt lilla farmhus som vi hyr nere i Oamaru. Barnen börjar skolan den 13 oktober och kommer gå i sina vanliga Nya Zeeländska klasser fram till sommarlovet vid jul. Ola & Ingrid ska först pusta ut, sedan börja planera framtiden. Det finns gott om ströjobb i Oamaru och vi kommer arbeta med att flytta ut Englas Skafferi på nätet. Vi har många idéer och vi får se vilka som går att genomföra.

Hur går det med skolan då?

Bra, tack!
Annars skulle vi inte välja att leva det liv vi gör. Barnen har en svensk och en nya zeeländsk skolklass som de följer. Båda skolorna har hela tiden stöttat och uppmuntrat oss att leva som vi gör, och det har varit avgörande för oss. På Nya Zeeland går barnen i en lokal byskola och följer undervisningen på engelska med sina jämnåriga.

Kommer det fortsätta någon verksamhet här i Lännäs Södra Skola?

Det vet vi inte.
Vi har bara träffat den nya ägaren som hastigast. Ni får knacka på i september, presentera er och fråga. J Han kommer inte att driva livsmedelsverksamhet eller ta över caféet. Vi kommer magasinera vårt bageri för att nästa år ta beslut om vad som ska hända med det. Anything can happen!

Flyttar ni till Nya Zeeland för gott nu?

Nej.
Vi har bokat returbiljett till Sverige den 1 juni 2015. Vi har efter fjorton år jobbat oss till uppehållstillstånd på Nya Zeeland och har således två hemländer med medborgarrättigheter i båda. Vi kommer fortsätta pendla med den stora skillnaden att vi inte har ansvar för en stor sommarstuga i Lännäs.Tack vare att vi jobbar i restaurangbranschen kan vi arbeta två högsäsonger per år och leva ett liv vi länge drömt om.

Vad innebär det att ni har uppehållstillstånd på Nya Zeeland?

Det innebär att vi nu har möjlighet att komma och gå som vi vill, arbeta med vad vi vill och bo vart vi vill. Tidigare har vi varit beroende av en sponsrande arbetsgivare för att få visum. Nu har vi arbetat oss till en enorm frihet och ser ett hav av möjligheter. Spännande!

Hur känns det att sälja alla era saker?

Skönt.
Minnena av våra saker bär vi med oss. Och efter att ha levt i en bil, i enkla hushåll med enkla medel under fem halvår på Nya Zeeland har det hos oss skett en värdeförskjutning. Så länge vi har varandra och varsin kudde känner vi oss hemma. Resten är ju faktiskt bara jordiska ting och vi har en stor glädje i att våra saker hittar nya hem och kommer till nytta för andra.

Lever ni eran dröm?

Ja. 
Det har varit en väldigt lång väg med mycket hinderhoppning, men den har gjort oss starka. Vi känner oss väldigt rika.

Det stora steget

För en vecka sedan rullade vi ut från skolgården framför Lännäs Södra Skola en sista gång. Vi lämnade barnens barndomshem, vårt första gemensamma hus, vårt företags fysiska hemvist och vår bit av svensk jord. Med oss hade vi fjorton väskor med vad vi ansåg vara nödvändigast att ta med oss runt klotet. Efter en god natt på hotell vid Arlanda lyfte vi dagen efter mot vårt andra hemland Nya Zeeland. För sjätte gången som familj kändes det vant och smidigt. Vi kände lättnad över att ha lyckats hålla det pressade tidsschemat under vår svenska sommar.

Det vår familj genomför nu ser många som den stora utmaningen. Själva ser vi det som att vi just kommit i mål efter det stora testet. År 2000 fick vi som nygifta backpackers en vision om att en gång leva som familj på Nya Zeeland. 14 år av stenhårt, målmedvetet arbete senare har vi nu fått biljetten till vår dröm: uppehållstillstånd på Nya Zeeland och med det alla dess medborgarrättigheter. Vi har således två hemländer där vi är fria att komma och gå som vi vill, fria att bo vart vi vill och arbeta med vad vi vill. Fram till idag har passagen varit smal, oerhört smal. Men vi har tillsammans slingrat oss vägen fram. Nu känns det som att vi har vi alla möjligheter i världen. Nu finns det äntligen en chans för oss att pusta ut och vila.

Utifrån sett kan man tro att det är nu som vi har tagit det stora steget. Vi har sålt vårt hus, det mesta av vad vi äger, vi har avvecklat vårt företag i fysisk form och vi har tagit barn och resväskor med oss runt klotet till Nya Zeeland. Vi vet inte vad som kommer hända nu och vi har inga fasta planer mer än att vi kommer fortsätta pendla mellan Sverige och Nya Zeeland. Vi har än så länge inget jobb att gå till och vi vet inte hur länge vi kommer bo kvar i det lilla farmhus som vi hyr. Men för oss känns nuet – hur märkligt det än kan tyckas – som ”a piece of cake”. Framtidens frågetecken är ingenting mot de utmaningar vi har klarat av. Vi känner en enorm tacksamhet över att vi har lyckats nå vårt mål och känner oss oerhört ödmjuka inför framtiden. Kanske är det något som växer inom en när man kämpar hårt för att nå sina drömmar – man förstår vidden, djupet och höjden av Livet självt och man tar inte längre någonting för givet. ”Allt ska krångla minst en gång” brukar vi säga och få saker förvånar oss längre. För oss är det inte ett negativt synsätt utan ett krasst, realistiskt förhållningssätt som hjälper oss att hålla styrfart. Drömmar som är tänkta att förverkligas finns inte uppe bland molnen – de finner man djupt ner i myllan.

För ett år sedan gav vi som familj oss iväg till Nya Zeeland på vår femte resa. Vi hade allting klart med skolgång, arbetsvisum, hyreskontrakt på hus och anställningskontrakt med en känd matprofil som anställt oss båda för att bygga upp en Saluhall. Vid första resan år 2010 hade vi inte mer än varsitt barn i handen när vi landade i Auckland. Vid andra resan hade vi även en bil att återvända till. Vid tredje resan hade vi en bil och ett säsongsjobb. Fjärde resan var bil, skolgång för barnen och anställning på en gourmetrestaurang ordnat, men inget boende. Inför denna förra femte resa kände vi oss mer organiserade än någonsin. Något som snabbt ändrades så fort vi kom ner down under. Redan efter första veckan på Nya Zeeland möttes vi av ett ”Jag sa upp hyreskontraktet för Saluhallen igår och jag har ingen möjlighet att ge er någon annan anställning” från vår kontraktgivande, blivande arbetsgivare. Själv tyckte inte den kända matprofilen att hon hade något som helst ansvar för småbarnsfamiljen från Sverige och dess försörjning. I sex veckor åt vi havregrynsgröt i vårt hyrda hus utan inkomst och knackade dörr efter arbete. För att behålla barnens skolgång i sina vanliga klasser och familjens visum för att undvika att bli utvisade, var Ingrid tvungen att få arbete som bagerska i minst tre månader. Bagare är ett bristyrke på Nya Zeeland och arbetskraftsinvandring inom skrået är därför välkommen. Men myndigheterna kräver att man visar att man behövs, alltså behöver man ordna en anställning själv. Men eftersom det fattas bagare i landet finns det inga anställningar för bagare att få. Moment 22.

Efter sex veckors is-i-magen-med-två-barn-på-andra-sidan-klotet förstod en lokal restaurangägare vår prekära situation och skapade en tjänst åt Ingrid. Restaurangägaren hade tagit över halva Saluhallslokalen och där fanns ett tomt kök.

”- Baka bröd till mina tre restauranger och skapa sedan något så du drar in pengar till din egen tjänst”, var arbetsuppgiften. Köket var tomt sånär som på en ugn och bänkar. Inte en sked eller en bunke. En gammal smutsig degblandare fanns av en händelse i källaren. Granne med köket hade en inredningsbutik tagit över andra halvan av Saluhallslokalen. Där stod en espressomaskin som ingen visste hur man använde. Ola föreslog sig själv som barista och vips hade vi tillsammans skapat en kreativt café i den tilltänkta Saluhallslokalen i Gamla stan av Oamaru för att tjäna in till våra egenskapade anställningar.

  

Vips i det här fallet som Väldigt Intensiv Pressad Situation, men vi fixade det med näsan över vattenytan. I restaurangköket fanns inga ingredienser utan Ingrid tiggde så mycket hon vågade från chefens tre andra restauranger. En glömd påse mjöl i ett hörn, några nävar torkade aprikoser, några nävar valnötter, lite smör, salt, mjölk och bakpulver. Jäst bad hon ödmjukt om att få beställa och också om att få låna några skedar, lite folie, några bunkar och plåtar. Det minimala skafferiet kompletterades med färska örter från den övergivna köksträdgård som var tänkt att tillhöra Saluhallen. Bakverken och den nybryggda espresson sålde direkt och ju mer vi sålde desto mer vågade vi be om att få beställa. Snart vågade vi gå till slaktaren och handla skinkskivor till fyllda mackor på kredit och i slutet av säsongen beställde vi till och med choklad! Sommarsäsongen down under gick ihop sig för oss och vi fullgjorde vad myndigheterna krävde. Barnen fick två bra terminer i sina vanliga klasser i den lokala byskolan och vi hittade en fin familjerytm som vi snart kunde kalla vardag.

Vi kom tillbaka till Sverige efter den femte resan den 1 juni 2014 och hade då fått vårt Nya Zeeländska uppehållstillstånd stämplat i våra pass. Vi hade arbetat oss till vår dröm genom att visa myndigheterna att vi klarar av bristyrken som barista, cafémanager och bagerska. Plötsligt stod en hel rad av dörrar öppna för oss som familj på andra sidan klotet och nu var det dags att lätta det svenska ankaret.

Under fyra somrar har vi försökt att sälja vårt timmerhus Lännäs Södra Skola. Under fyra somrar, under caféets högsäsong i vårt hem och vår trädgård, har vi haft en konstant ström av visningar. Ständigt med tre (med jämna mellanrum utbytta) seriösa intressenter men ingen som kom så långt som att skriva under kontraktet. Tre familjer har ändrat sig med pennan i hand då yttre omständigheter som arbete på annan ort, en tonåring som inte vill bo på landet eller problem med lånelöfte satt käppar i hjulet. En känslomässig resa utan like.

Juni 2014 blev vår sista och ironiskt nog intensivaste månad någonsin med Englas Skafferi och dess lantcafé med surdegsbageri. Vi hade knappt kommit över vår jetlag innan dygnetruntjobb startade med bakkurser, konferenser, TV-inspelning och leveranser till stort chefsevent med höga pampar från 63 länder. Mitt Som grädde på moset ville förstås mäklaren boka in en visning fredag kl 9 – vi som knappt hade hunnot packa upp resväskorna!! Trogna vår vana att alltid säga ja till spekulanter oavsett tidpunkt visade det sig denna gång vara mer än rätt. Husets nya ägare slog till på direkten efter tio minuters visning och efter en godkänd besiktning blev kontraktet äntligen underskrivet. Med obeskrivlig värk efter utdragen visdomstand mitt i den hektiska högsäsongens premiärhelg insåg vi plötsligt vidden av att tömma huset på drygt två månader! Vi skulle behöva öppna en omfattande loppis parallellt med caféet och göra oss av med 74 trädgårdsstolar, 300 koppar, kannor, glasflaskor, skolplanscher... Utöver det våra privata två trumset, tio skumgummimadrasser, barnvagnar, trådbackar, skidor, extraelement, trädgårdsredskap... 300 kvadratmeter av saker efter 13 år i ett timmerhus fullt av liv, fester, evenemang, renovering och två barn.

Detta gick förstås inte ihop sig. Vi grät. Vi blev osams. Vi kunde inte sova. Hjärtslagen skenade. Vi försökte överrösta hälsan som skrek stopp!

När det går för fort ser man tunnelseende. Vi hade fullständigt förlorat perspektivet på vad som var en rimlig utmaning att ens försöka sig på, när en klok röst sa åt oss att ta Time Out. Tack och lov för nära och kära som tror på en, men samtidigt har vett att stoppa en! Vi tog vårt förnuft till fånga och fyllde två veckors familjetid med att kramas, äta glass, cykla på utflykt och sova. 

Efter det öppnade vi en organiserad flyttrea i vår stora Alvinsal. Utan café. Under sju veckor kom gamla och nya kunder och fyndade sin bit av Englas Skafferi. Favoritkoppen fick följa med stamgäster hem, förbipasserande hittade samlarobjekt och vår historia fick nytt liv i händerna på nya ägare. Det var en sann glädje att se våra ting hitta nya hem och få berätta historian bakom brudkistans porslin från Polen, dockvaggan från mormors barnhem, den radiostyrda bilen, koskinnet från vardagsrumsgolvet och den gamla gungstolen. Under sommaren vaskades vårt hem och vår historia ner till ett litet svenskt bohag samt det vi skulle packa med oss i resväskor till Nya Zeeland. Hela vårt surdegsbageri demonterades för att magasineras. Det kommer nu kunna återuppstå i sin helhet på annan plats eller kanske till och med skeppas runt klotet. På dryga två månader lyckades vi avveckla vårt lantcafé efter tio innehållsrika somrar, minimera vårt hem till dess innersta kärna och tömma det 300 kvadratmeter stora timmerhuset. Lek- & Upplevelseparken i trädgården, som underhållit hundratals barn de senaste somrarna, lever vidare i sin helhet hos en underbar barnfamilj på deras gård. 

Flygeln fick flytta på långfristigt lån till ett gammalt Missionshus. Skumgummimadrasserna och våra vinterkläder används nu på ett härbärge för hemlösa, koskinnet pryder en Stockholmares matsal och den rutiga dockvagnen från Emmaljunga rullas av en lycklig tvååring. Carporten befriades på virke av de lokala scouterna och studsmattan fick flytta till en ö. De urväxta barnkläderna var ett känslomässigt kapitel, men gör nu större nytta i Kurdistan än på vår vind. Bamse- och Min Häst-tidningarna fick flytta till sommarstugan och vår säng kunde vi klämma in mellan de magasinerade stommarna till bageriets skafferiskåp.

Vi har med lättnad sagt upp abonnemang för el, vatten, sopor och telefon i Lännäs och ser med tillförsikt på hur väl nästa ägare kommer förvalta det unika timmerhuset som kommer överleva oss alla.

Tack vare det häftiga skolhuset med egen gymnastiksal fick vi prova våra sköra vingar, testa alla våra galna idéer och visioner, övervinna mötande motgångar och välkomna fler än vi trodde var möjligt. Lännäs Södra Skola har gett oss lärdomar för Livet och det har varit en sann intensivundervisning! Nu väntar nya äventyr med lätt packning – fortsättning följer.

A MumBaker's Diary

den 3 januari 2014 

"Tack mamma för att du tvättar och tar hand om min smuts och lort så allt blir rent"
Åh.

den 3 januari 2014 

Sonen berättar på väg hem efter badhusbesöket, inför vilket han och systern packat väskorna själva:

"Jag tog fel handduk - jag fick bara med mig en sån där liten fothandduk, så det var lite svårt att torka sig!"

På sängkanten frågade jag om han hade hängt upp sina badkläder. Inte. Mutad med ett "Snälla mamma kan du...." hängde jag upp badbrallorna och - badrumsmattan!

den 8 januari 2014 

Sovdags för bagerskor.
Lunchdags för svenskar.

den 19 januari 2014 

Dottern spelar gitarr och sjunger på sitt rum, sonen pumpar på stereon på sitt och mannen skrapar färskpotatis och skramlar med grytor i köket. Ljuv musik i mitt hem alltihop.

den 31 januari 2014 

Nöjd.
Bara en sån sak.
Det var jag inte innan jag sprang min runda.
Billig terapi.

den 3 februari 2014 

Jag önskar så att jag hade nåt sånt där fantastiskt fint att skriva som alla klickar "Gilla" på bara för att de blir så glada över att läsa det. Typ att jag har ett förhållande, har förlovat mig eller varför inte att jag är gravid?? Jag har dock passerat alla de där faserna... och vill egentligen inte skriva dem igen.

Kan man få många som vill dela glädjen med mig över att jag är så lycklig för det och de jag har? Resultatet av den första pussen 5 juni 1995, förlovningen natten till den första aug 1996, vigseln i juli 1997 och barnen som gavs till oss på 2000-talet?

Det spelar mig egentligen ingen roll. Jag gillar det själv. Lycka i nuet.

den 14 februari 2014 

Har alla hjärtan hos mig. Vardagslycka.

Tänker på min kompis som, tillsammans med sin man, jobbade ett kvarts jordklot ifrån sina fem barn i ett år innan de hade råd med barnens flygbiljetterna till NZ. Nu är alla fem barn äntligen här och nu spelar våra söner fotboll ihop. Min kompis lärde mig: Lycka är att få natta sina barn. Varje kväll.

den 20 februari 2014 

Chocolate Eclairs - vilken spännande utmaning! Lyckades få till fluffiga dito idag. Har aldrig varken bakat eller ätit bakverket och blev lite darrig när jag ombads göra 160 stycken till ett bröllop på lördag. Phu.

den 25 februari 2014 

(Näe, nu har jag blivit en sån där som letar efter glasögonen och inte hittar dem för att jag inte ser något. Förlåt mamma för alla gånger vi skrattade åt dig)

den 26 februari 2014 

Sista dagen på jobbet imorgon.
Ville bara offentliggöra det någonstans.
Tack.

den 6 mars 2014 

Närmre en kram av min mamma än så här har jag inte varit på ett halvår. 
Imorgon ska vi få dricka Nya Zeeländskt kaffe ihop!

den 24 mars 2014 

9-åringen uppmanade mig med ett stort leende:
"Mamma, nu får du sluta att skämma bort mig!"

Underbar bekräftelse till en mamma som med jämna mellanrum känt sig klassiskt otillräcklig. Semestern har verkligen fyllt på både själsliga och kroppsliga förråd hos oss allihop.

den 21 april 2014 

Äter tryfflar som gjorts speciellt till oss. Barnen sover. Jag tar en till. Och en till. Njuter. Behöver inte lägga mig i tid.

Familjen Facebook

den 4 januari 2014 

En take-away-familjesushi efter jobbet, ett turkost hav, en gyllene och tom strand, joggingtur barfota i bagarkläderna och ett strandhusbygge av drivved. Nu har hela familjen håret fullt av sand, är skönt saltpeelade på kinderna och kommer sova gott.

den 15 januari 2014 

Änglar finns.
Ingen avsändare. Inget kort. Bara choklad.
Postat i Sverige 18 december för 54,20 kr. Vilken kärlek!

den 15 januari 2014

Kvällspromenad på kullen bakom huset.
Frihet.

den 19 januari 2014 

"Så länge du har underkäken kvar är det bara att bita ihop och fortsätta" 
skrev en klok bror. Det fastnade som ett mantra och är applicerbart på så mycket. Skickar det vidare... 

den 21 januari 2014 

Framtiden känns som att det är på uppåtgående, men lite oviss...

den 22 januari 2014 

Sovmorgon, långsam frukost, utflykt med jordgubbsfrossa och Real Fruit Icecream på nyplockade hallon. Känguru-matning, prisbelönt Fish & Chips och vandring med barfotavadning genom alpfloder upp till ett vattenfall. Väl hemma egengjord sushi och ett glas rött, nyplockade aprikoser och en bit mörk choklad. 

Oj, vad vi har tankat idag. Vi kände oss som uttorkade flodbäddar igår, men som dottern sa när jag satt på sängkanten:

"Alla människor mår bra av att vara vid vatten. Framförallt vatten som faller"

Så sant. Redo för en ny arbetsvecka som för oss som jobbar helg startar imorgon torsdag.

den 29 januari 2014

Tre soliga dagar utan regn i rad. Det är så att statusen kommer upp på facebookfeeden hos the locals i Oamaru. 

Storartat. 
Fantastiskt efter en miserabel sommar så långt. Tack vädret.

den 30 januari 2014 

För nyfikna - titta in på bloggen.
För er som tänker på oss - lämna ett spår.

En liten uppdatering från vår vardag. Som förstås också innehåller slut-på-havregryn-kan-du-åka-och-köpa, varför-hängde-du-inte-upp-tvätten, ånej-vi-glömde-lämna-tillbaka-hyrfilmerna, gräsklipparen-är-trasig, hur-ska-vi-få-det-att-gå-ihop-på-tisdag och vad-ska-vi-äta, men då tar man inte kort!

den 2 februari 2014 

Sommarlovets sista kväll. Glassefterrätt och solnedgångspromenad med hela familjen.
Imorgon börjar höstterminen - skolväskorna är laddade med nya pennor, skrivböcker och badkläder(!) Obligatorisk simundervisning i skolans utomhuspool. Skoluniformen nytvättad.

Lite bakvänt så här i februari, men ändå så rätt.

den 5 februari 2014 

Vi ska skicka en pingvin till Sverige, äta mackfika, köpa springskor åt sonen, kolla på eventuellt nytt boende och göra sushi. 
En trevlig ledig dag i Oamaru.

den 5 februari 2014 

Besök på jobbet i förra veckan. Världens minsta pingvin - Little Blue Penguin.

den 7 februari 2014 

Vid middagsbordet undrade vi i vår lilla familj två saker:
- Finns det fil-kultur att köpa på pulver? (här gör vi sådan egen yoghurt)
- Finns det bebisar i Sverige än som heter Bengt?

Väntar ivrigt på svar.
Engla, Alvin, Ingrid & Ola på Nya Zeeland

den 9 februari 2014 

När man jobbat en lång vecka, många timmar under helgen, inte har ätit lunch, bara har sista dryga moppningen av restaurangkökets golv kvar före en skön söndagskväll i soffan. Och sonen samtidigt lyckas låsa in den enda bilnyckeln i bilen. 
Den känslan.

den 10 februari 2014 

Igår kväll hamnade vår enda bilnyckel inne i den låsta bilen. Vi fick hjälp tack vare mannens gubbförsäkring. Pluspoäng till honom!
Idag gick vår enda bilnyckel av - i förardörrens lås. Vi fick hjälp tack vare att samma man lyckades få ut andra halvan och lägga pussel hos låssmeden. Extrema pluspoäng till dem båda!

Nu har vi en ny kopierad enda bilnyckel till bilen. 
Vi funderar starkt på att göra en kopia på kopian.
Spännande liv i Landet Mittemot med en Mazda Familia 1989.

den 15 februari 2014 

Blombud. 
Delad glädje. 
Tack!

den 16 februari 2014 

Efter ett uppdrag att, utöver de vanliga arbetsuppgifterna, bära in, packa upp, diska, torka, stapla och organisera sisådär 500 tallrikar känns fåtöljen riktigt skön.

den 17 februari 2014 

Idag försökte vi i vardagen hitta de engelska orden för superunderställ, vaccinationsspruta, tandställning och marknadsutställare!...
Någon?

den 19 februari 2014 

"People don't care how much you know 
until they know how much you care"

Barnens kloka rektor, en fascinerande och god man

den 23 februari 2014 

Vi har två virrhönor här hemma som packar det sista inför lägerskola imorgon. Dotterns och mannens våtdräkter hänger i hallen, ficklampan och campingporslinet nerpackat, sovsäckarna ihoprullade och klara. På programmet står bergsklättring, kajaking, bågskytte, djungelradio, långdistanssimning i stora Stillahavsvågor och överlevnadskunskap (kan behövas...) En vanlig lägerskola på Nya Zeeland. 

Mannen är skapligt lycklig över att få åka med som "parenthelper" - mest för sina egna upplevelsers skull! Frugan är inte helt missnöjd att han finns i krokarna när dottern ska hoppar ner i vågor från klippor. Hon glittrar redan. Äventyret kan börja!

den 25 februari 2014 

Två dagar kvar på det vi känner till nu. 
Nya utmaningar väntar.
En flytt, en semester och många mormorkramar. 
En bra början.

den 28 februari 2014 

En dag med genomsurt ösregn. Passade bra då frun hyrt mattvättmaskin och vandrade fram och tillbaka över nya sovrummens alla heltäckningsmattor. Smutsvattnet som tömdes ur maskinen liknade obehagligt mycket geggamojjan utanför det lilla farmhuset. 

den 3 mars 2014 

15 m/s direkt från Sydpolen och ösregn när man ska flytta sitt bohag.
Utmaningar, visst, men är inte det lite väl orättvist?

den 4 mars 2014 

Sovit första natten i nya huset. Vi hittade både skedar till frukost och rena underkläder till alla i morse, en vanlig skoldag för barnen. Ganska bra gjort med tanke på att vi kom hit i mörkret klockan 21 igår kväll och endast möttes av utmaningen "isärplockade sängar och osorterade kartonger". Heja heja oss! Nu ska vi städa det sista i gamla huset, gräva upp basilikan vi tänkte sno med oss och sedan fira vår framtid!

den 9 mars 2014 

Färska farmägg på frukostmackan, förmiddagskaffe med grymmaste utsikten vid Mt Johns stjärnobservatorium, nyfångadlax som nästan sprattlade sig själv till middagsbordet åså Singoalla till kvällsfikat. Vilken gourmetdag. 
Vi har haft förmånen att få visa Nya Zeelands absoluta framsida idag!

den 11 mars 2014 

Idag ska vi dela upplevelser med våra gäster på fiskerestaurangen där vi själva jobbat.
Hoppas sjölejonet kommer på sitt dagliga besök och de rökta musslorna smakar ljuvligt!

den 15 mars 2014 

Gillar att delfinerna hade vänligheten att hoppa i strandkanten när vi skulle visa upp the Wild Wet Westcoast. Gillar också brieosten till glaset vin efter maten och solbrännan på armarna. Var bara tvungna att skriva det...

den 24 mars 2014 

Pustar ut och ler stort efter lyckade semesterveckor. Vårt svenska besök har påbörjat den 48 timmar långa resan hem runt klotet. Vi som är kvar härnere njuter av att denna gång inte behöva resa längre än till trädgårdens solsken på varsin utdragen madrass. Imorgon börjar vår nya vardag - spännande att se vad som händer!

den 26 mars 2014 

På sängkanten:
"Mamma, varför sväljer man svärd? Man måste ju bajsa ut dem igen...!"

den 27 mars 2014 

Frost på bilrutan känns sådär. Det blev aldrig någon sommar på Nya Zeeland i år. Vår 70-åriga bonde till granne som bott på gården i hela sitt liv har aldrig varit med om en sämre säsong...

Nå, nu var det sagt.

den 27 mars 2014 

"Paketen är inte så viktiga, mamma. Det viktigaste är att ni firar att jag föddes!"
Vilket suveränt perspektiv.

den 30 mars 2014 

Tack för timmen ni gav bort i natt, Sverige. Den når oss här nere på Nya Zeeland nästa helg då vi får vintertid.
Den, vid det laget, nioåriga sonen får en timme längre födelsedag på söndagen tack vare er! Det kallar vid en sann god gärning.

den 4 april 2014 

Fredagskväll kl 22.44. Mysbrallor, nyduschad, kvällsfika på gång.
"Jag ska bara jobba lite så kan vi väl titta på en film sen?"
Mannen min sitter i sovrummet och ringer bokhandlare i Sverige. Det blir lite udda arbetstider när man jobbar på distans...

den 5 april 2014 

Det ropades från sängkammaren:
"Åttaårskramar finns att få. Men inte så länge till!"
Till slut kunde han somna. Kvällen före födelsedagen är alltid så pirrig!

den 5 april 2014

Det här med påskris. Vi glömmer alltid att ta in det i tid för att det ska hinna slå ut till påsk. Men hur gör man nu på hösten?? *uppochnervändavärldendownunder*

den 7 april 2014 

Fler och fler idéer ju senare timme...

den 8 april 2014 

Det var alltså inte en långtradare som dundrade förbi vårt lilla farmhus igår kväll, utan det var en jordbävning!

den 9 april 2014 

Vi letar spännande farmer att äventyra på. Paradise Farm - lovar stort?

den 10 april 2014 

Schweiz, South Carolina, Vintrosa, Russian Federation, Rio Grande do Norte, Johannesburg och Norge!
Publiceringen som vi gjorde på Nya Zeeland av sommarens bakkursprogram i Lännäs har väckt internationell uppmärksamhet det senaste dygnet på vår hemsida. Cyberspace är en förunderlig värld!

den 11 april 2014 

Och där sålde vi två exemplar av vår bok till Sturegallerian i Stockholm. Kul! Vill du också ha ett ex kan du ju ta en tur dit. Eller beställa en direkt från oss.

Annars provläsa lite där du sitter.

den 13 april 2014 

Ett oväntat fall, sjukhusvistelse och oro. Nuet kan snabbt vara förbi.
Var rädda om varandra!

den 14 april 2014 

Nu går Ola snart ut i direktsändning i Radio Örebro P4. Lika overkligt varje gång de ringer på vår lilla mobil på andra sidan jordklotet!

den 16 april 2014 

Solen?

den 17 april 2014 

Dottern plockar in björkris och repar av alla höstlöv. Det börjar likna ett påskris!

den 17 april 2014 

Nu intresserar sig Resemagasinet Vagabond för våra äventyr på hemmaplan och downunder. Både i bloggform och bokform! Spännande.

Tänk om någon berättat något sådant när vi drack www.denförstakoppenkaffe.se för 14 år sedan! Då hade vi nog inte trott dem...

den 18 april 2014

Fick just ett sms från grannen:
"Hope you don't have to get somewhere. The creek is flooded and you won't be able to get out of the driveway for at least a couple of days"

Hm. Passar ju bra så här under Stilla veckan... Regnet fortsätter att ösa ner.

den 24 april 2014 

Lännäs 15 grader
Oamaru 5 grader
Det känns som att flyttfåglarna har lagt planeringen snett i år.