Hett om öronen

Nu skiner åter solen efter ett häftigt regnoväder. Klimatet på Nya Zeeland passar vårt temperament. Igår hade vi en ljuvlig, riktigt het sommardag vid floden tillsammans med goda vänner. Solskyddskräm på öronen, mycket vatten, frukt och chips för att hålla balansen i kroppen.

I förrgår höll vi oss inomhus då iskalla vindar drev ner temperaturen till 6 grader. Yllefiltar, fårskinnstofflor och fleece drogs fram ur garderoben för att hålla humöret uppe. Med varma koppar te kurade vi skymning uppkrupna i soffan. Vidrigt kallt men det gjorde att vi uppskattade värmen igår desto mer!

I det här landet sitter ingenting fast. Det går inte att planera på det svenska viset ute på en ö mitt i Stilla havet. Det är som att Nya Zeeländarna inte ens försökt... Bara vädret talar sitt tydliga språk. Man tar det som det kommer och hanterar det när det uppstår! Vi tycker det är oerhört befriande och det passar oss som gillar att leva i en ganska dynamisk och föränderlig tillvaro. Vi är obotliga optimister och ständiga entreprenörer - det är så att vi nästan blir trötta på oss själva ibland. Det mesta vi kommer på som vi vill göra har ingen provat tidigare. Men då är Nya Zeeland ett perfekt land för oss att befinna sig i. Jag tror det är därför vi känner oss så hemma här alla fyra. Päronet faller inte långt från äppelträdet som man säger, och barnens kreativitet överträffar inte sällan vår! Här frågar ingen "Varför det?" utan snarare svarar samhället "Varför inte??!" Allt nytt är kul och nya idéer möter nyfikenhet på hur man har tänkt att lösa det. Hos vänner såväl som hos myndigheter.

Just nu jobbar vi på att få våra planer för vår foodtruck att bli godkända hos Livsmedelsverket. Även den mest rigida, konservativa kontrollant ser ett litet nöje i att höra hur vi tänkt förebygga det som han ser som riskfaktorer. Även om han själv inte tror ett dugg på idén och på alla sätt vill påpeka de lagar och regler som han ser som hinder - vilket är hans jobb - läggs det alltid till ett positivt, aldrig ironiskt "... fast jag skulle väldigt gärna vilja se hur ni kommer på ett sätt att lösa det och hur ni kommer runt de hinder jag just har presenterat!"

Just nu slipar vi inte bara på våra nya bänkskivor till caféköket vi vill bygga vårt nya rullande hem. Vi slipar även på ansökningar till Livsmedelsverket för att få tillstånd att göra det vi planerar.

Att skriva ett egenkontrollprogram och få ett godkänt protokoll för sin livsmedelsverksamhet är nästan lika komplicerat här nere som i Sverige. Våra planer har blivit försenade flera veckor och vi krånglar dagligen för att få rätt papper, rätt blanketter, prata med rätt person och förstå lagarna i ämnet. Vi sliter vårt hår, säger fula ord efter att ha lagt på telefonluren, surfar runt efter ytterligare vokabulär för att kunna fråga efter rätt sak och suckar. Högt och irriterat. Att behöva formulera skadedjurskontroll, riskanalys, märkning, spårbarhet och mottagningskontroll på engelska så man låter som man vet vad man pratar om gör inte ansökan lättare. Tack och lov har vi tio års svensk erfarenhet av livsmedelskontroll och möten med Miljökontorets paragrafryttare, så det ska nog gå! Men just nu är det ändå grymt kämpigt att försöka nå så långt.

Det som gör att vi ständigt inspireras att fortsätta är just det positiva bemötande vi hela tiden får. Den sporrande frågan "Hur?" eftersom varje person man möter obotligt förväntar sig att man har ett kreativt svar. Det är härligt att leva i ett nybyggarland där kulturen bygger på att man löser problemen när de uppstår. Där man sällan räds för att prova något nytt. Självklart finns konservativa bakåtsträvare även här - de utgör ett nödvändigt ankare och är ett måste för att ett samhälle ska kunna behålla sin stabilitet och struktur. Om alla vore som oss skulle inget samhälle fungera, hahaha! Det skulle spreta åt alla håll och falla ihop till en oformlig klump! Men procentantalet av kreativa entreprenörer är högt här och det gör oss så gott!

Heja heja! Vi är närmre nu än förut. Snart rullar vi - det omöjliga tar bara lite längre tid!