Ledande fråga?

Jag, Ingrid, har alltid haft en spännande relation till kraftiga elkablar. De har ofta gett mig ledning.

Vi hade kommit till en brytpunkt med vårt företag, vår familj och vårt äktenskap efter flera år av hårt arbete. Vi var tvungna att göra ett aktivt val för att kunna gå vidare, och valet var stupande nära till att bryta upp från allt och gå skilda vägar. Jag tog en av mina många problemlösarpromenader men kom bara en bit ut på grusvägen. Jag orkade bara tyst säga ”Jag kan inte mer nu, Gud. Visa mig vad nästa steg är.” Jag tittade upp och fann mig själv stå under en kraftledning som korsade vägen. Jag följde kablarna med blicken. Parallellt flög en grupp flyttfåglar i en vacker V-formation. Lite högre upp målade ett flygplan ett vitt streck på den skymmande himlen. Jag gick hem och bokade våra första fyra biljetter för familjen till Nya Zeeland. Vände riktning, valde aktivt att hålla ihop familjen och gjorde verklighet av det vi så länge drömt om.

Efter att ha pendlat till Nya Zeeland i fyra vintrar minns jag en annan problemlösarpromenad på samma grusväg. Vi hade satsat allt men stod i ett läge där vi inte kom vidare. Frustrerat ställde jag mig under kraftledningen i ett tamt hopp om att få ett svar på hur vi skulle gå vidare. Jag fick en känsla av att jag skulle vända mig helt om. Som en symbol för vidga perspektiven istället för att, som vi, envist stånga pannan blodig med vårt snäva förhållningssätt. Jag följde kraftledningen med blicken åt andra hållet. En bit bort tog ledningen en annan riktning. Precis så blev det. Vi bytte fokus och strax vände det. Något senare fick Livet en annan riktning och det blev möjligt för oss att söka uppehållstillstånd på Nya Zeeland.

Det är sällan man skriver om alla de tyngsta upplevelserna på vägen mot att förverkliga sin dröm. Det får ofta andra att känna sig illa till mods. Samtidigt kan det vara skönt att läsa att andra kämpar med samma sak som en själv, hur bra det än ser ut på utsidan. Jag gick en förtvivlad problempromenad på en annan grusväg i Landet Mittemot, utan någon som helt tro på problemlösning. Halvvägs var jag så uppgiven att jag la mig gråtandes i diket. Ingenting hände, ingenting uppenbarades för mig. Förrän jag till slut reste mig. Jag stod under en kraftledning och såg det plötsligt tydligt: Jag var på rätt väg, det var bara att fortsätta framåt längs den väg jag hade påbörjat. Kraftledningen följde grusvägen parallellt bort i horisonten.

Att kasta loss och följa sin dröm är fantastiskt. Ofta livsförändrande, omtumlande och ibland lite farligt för bekvämligheten.

Jag gjorde ett aktivt val vid den där första brytpunkten. Det förändrade vår familj för alltid. Men jag får egentligen skylla mig själv. Det stod ju ”Livsfarlig ledning”