Marshmallowsbeströdda kullar

På farmen där vi nu bor är vyn fantastisk. 360 grader fri sikt, öppen himmel och gröna böljande fält med lagom dos svartvita mjölkkor, kolsvarta tjurar och ulliga får. Att sitta på terrassen och se solen dansa över fälten är svårslaget. Höra fårhundarnas skall i bakgrunden, lyssna till syrsorna som spelar i den varma sensommareftermiddagen och spetsa öronen till den inhemska Bellbird, som imponerar djupt för varje ton.

Men för att skapa det drama som vi människor behöver får man, så här ute på vyschan, anta de utmaningar som erbjuds. En löprunda runt på farmen brukar vara mitt sätt. Böljande kullar omvandlas plötsligt till, i mitt tycke, branta bergssidor där benmusklerna tvingas samarbeta på en joggingtur i det kuperade landskapet. Jag känner mig alltid så peppad, smärt och smidig när jag kommer på idén med löprundan och hoppar i de färgmatchande löparkläderna. Men i språngmarschförsöket uppför kulle nummer ett kämpar jag med både kropp och själ för att skratta åt min egen uppenbarelse. När jag nätt och jämnt lyfter fötterna...

På en runda tog jag med mig nioåringen, i ett infall av inspiration att övertyga honom om charmen i löpning. Med ett hopp om att skapa goda vanor hos nästa generation, typ. Fotbollskillen trippade nätt uppför hela första branta backen utan att ens bli andfådd. "Mamma, jag springer lite uppochner medan jag väntar på att du ska komma ikapp, så du inte känner dig ensam" Tack för den! Spegelbilden av min ospänstiga lekamen var brutal!

Idag efter min egen springrunda uppför – nedför – uppför dubbelt så högt – nedför och tillbaka samma väg igen stretchade jag de arma musklerna i solnedgången. Några fält bort arbetade några farmare enträget med att bärga det sista av höet. Väderprognosen pratar om regn imorgon så jag förstår om gubbarna lät middagen och farmar-frun vänta.

På vår väg in mot stan har vi kört förbi prydligt staplade rader av inplastat ensilage. Hösten står för dörren i Landet Mittemot och förberedelserna pågår inför vintermånaderna. Men något sockersött har legat över fälten och det tog ett tag innan vi satte fingret på vad det var. De enorma höbalarna, som brukar ligga retsamt mintgröna i kanten av varje fält har i år bytt färg till vita och rosa! Som jättemarshmallows skimrar de i solskenet. 

Många färgkoder är nya för oss här i vår andra hemland. Om senvintern har alla kossor röda, gula och gröna markeringar på stussen. Efter lite forskning fick vi förklarat för oss att när tjuren gör entré i kohagen har han ett stort färgband på magen, och efter utfört tjänst har bakdelen av kossan fått "dagen färg". Man kan tro att det är för att han själv ska hålla reda på sina bedrifter, men det är ett färgsprakande evenemang för att farmaren enkelt ska kunna sortera kossorna efter beräknad kalvningsdatum. Ett första ultraljud som tjuren sköter själv!

Rosa ensilageplast visade sig vara allt annat än sockersött. I år var det farmarnas sätt att samla in pengar till "Rosa Bandet" kampanjen. De valde att använda enorma rosa plastband runt höbalarna istället för att sätta ett rosa band på rockslaget bland kossorna i kohagen! Cancer drabbar oavsett färg, yrkesklass och samhällsstruktur. Men är nog en sak vi i splittringens tid kan enas om: F**K CANCER!

.

.

Fotnot: Organisationen Ung Cancer driver kampanjen F**K CANCER där du kan stödja unga som drabbats av cancer. I deras webshop kan du köpa ett armband för att visa ditt stöd.

"Uttrycket Fuck Cancer rör upp känslor. Det orsakar diskussion och skapar debatt. Vi tycker att det är bra. För vi tycker att det är dags att vi börjar prata om cancer. Och vi tror att människor vågar och vill. Vi ser att behovet finns och att det enda som behövs är lite hjälp på traven. Att se ordet hjälper. Att säga Fuck Cancer hjälper."

Från Ung Cancers hemsida