10 mest saknade påsksakerna

1. Björkris med löftesrika musöron 
Barnen fick repa det inhämtade påskriset från höstlöv för att hitta den rätta stilen.

2. Vårsol 
Jag tvättade fönster igår på den varma hösteftermiddagen och lyckades frambringa lite vårkänslor ändå.

3. Kvalitetschoklad 
De foliebeklädda, marsmallowspåskäggen doppade i ljus, sockerstinn choklad är inte mycket att hurra för. Vi suktar efter Örebro Kaffe & Pralin.

4. Vita ägg 
Här lägger hönorna tydligen bara bruna ägg. Vi tjuvkikade i varenda kartong i stans alla Supermarket i jakt på vita ägg utan resultat. De är ju så mycket lättare att måla.

5. Påskfjädrar 
Vi glömde verkligen att be våra mammor skicka ner några färgglada påsar. De hade ju annars inte kostat mycket i porto…

6. Tiggande påskakärringar 
Inte trodde jag detta irriterande fenomen skulle bli saknat av oss. Men bilderna på Facebook av allas vänners söta små påskagummor gav oss lite hemlängtan.

7. Påskliljor 
Här blommar de ju i september… Vi får pynta med gula höstlöv.

8. Röd stenbitsrom till laxens romsås 
Lax odlad i det glasklara glaciärvattnet här på Nya Zeeland är fantastiskt smakrik, men lite fattig utan sin traditionella sås på långfredagen.

9. Smågodis 
Varje utlandssvensk förstår det fenomenet…

10. Hönor som lägger ägg 
Fråga oss inte hur hararna härnere får till det.

Ledande fråga?

Jag, Ingrid, har alltid haft en spännande relation till kraftiga elkablar. De har ofta gett mig ledning.

Vi hade kommit till en brytpunkt med vårt företag, vår familj och vårt äktenskap efter flera år av hårt arbete. Vi var tvungna att göra ett aktivt val för att kunna gå vidare, och valet var stupande nära till att bryta upp från allt och gå skilda vägar. Jag tog en av mina många problemlösarpromenader men kom bara en bit ut på grusvägen. Jag orkade bara tyst säga ”Jag kan inte mer nu, Gud. Visa mig vad nästa steg är.” Jag tittade upp och fann mig själv stå under en kraftledning som korsade vägen. Jag följde kablarna med blicken. Parallellt flög en grupp flyttfåglar i en vacker V-formation. Lite högre upp målade ett flygplan ett vitt streck på den skymmande himlen. Jag gick hem och bokade våra första fyra biljetter för familjen till Nya Zeeland. Vände riktning, valde aktivt att hålla ihop familjen och gjorde verklighet av det vi så länge drömt om.

Efter att ha pendlat till Nya Zeeland i fyra vintrar minns jag en annan problemlösarpromenad på samma grusväg. Vi hade satsat allt men stod i ett läge där vi inte kom vidare. Frustrerat ställde jag mig under kraftledningen i ett tamt hopp om att få ett svar på hur vi skulle gå vidare. Jag fick en känsla av att jag skulle vända mig helt om. Som en symbol för vidga perspektiven istället för att, som vi, envist stånga pannan blodig med vårt snäva förhållningssätt. Jag följde kraftledningen med blicken åt andra hållet. En bit bort tog ledningen en annan riktning. Precis så blev det. Vi bytte fokus och strax vände det. Något senare fick Livet en annan riktning och det blev möjligt för oss att söka uppehållstillstånd på Nya Zeeland.

Det är sällan man skriver om alla de tyngsta upplevelserna på vägen mot att förverkliga sin dröm. Det får ofta andra att känna sig illa till mods. Samtidigt kan det vara skönt att läsa att andra kämpar med samma sak som en själv, hur bra det än ser ut på utsidan. Jag gick en förtvivlad problempromenad på en annan grusväg i Landet Mittemot, utan någon som helt tro på problemlösning. Halvvägs var jag så uppgiven att jag la mig gråtandes i diket. Ingenting hände, ingenting uppenbarades för mig. Förrän jag till slut reste mig. Jag stod under en kraftledning och såg det plötsligt tydligt: Jag var på rätt väg, det var bara att fortsätta framåt längs den väg jag hade påbörjat. Kraftledningen följde grusvägen parallellt bort i horisonten.

Att kasta loss och följa sin dröm är fantastiskt. Ofta livsförändrande, omtumlande och ibland lite farligt för bekvämligheten.

Jag gjorde ett aktivt val vid den där första brytpunkten. Det förändrade vår familj för alltid. Men jag får egentligen skylla mig själv. Det stod ju ”Livsfarlig ledning”

Det bästa av två världar...

... finns runt vårt hus. Palmer och björkar.
Beställ boken PÅTÅR PÅ ANDRA SIDAN för att läsa om hur vi tog oss hit!

Marshmallowsbeströdda kullar

På farmen där vi nu bor är vyn fantastisk. 360 grader fri sikt, öppen himmel och gröna böljande fält med lagom dos svartvita mjölkkor, kolsvarta tjurar och ulliga får. Att sitta på terrassen och se solen dansa över fälten är svårslaget. Höra fårhundarnas skall i bakgrunden, lyssna till syrsorna som spelar i den varma sensommareftermiddagen och spetsa öronen till den inhemska Bellbird, som imponerar djupt för varje ton.

Men för att skapa det drama som vi människor behöver får man, så här ute på vyschan, anta de utmaningar som erbjuds. En löprunda runt på farmen brukar vara mitt sätt. Böljande kullar omvandlas plötsligt till, i mitt tycke, branta bergssidor där benmusklerna tvingas samarbeta på en joggingtur i det kuperade landskapet. Jag känner mig alltid så peppad, smärt och smidig när jag kommer på idén med löprundan och hoppar i de färgmatchande löparkläderna. Men i språngmarschförsöket uppför kulle nummer ett kämpar jag med både kropp och själ för att skratta åt min egen uppenbarelse. När jag nätt och jämnt lyfter fötterna...

På en runda tog jag med mig nioåringen, i ett infall av inspiration att övertyga honom om charmen i löpning. Med ett hopp om att skapa goda vanor hos nästa generation, typ. Fotbollskillen trippade nätt uppför hela första branta backen utan att ens bli andfådd. "Mamma, jag springer lite uppochner medan jag väntar på att du ska komma ikapp, så du inte känner dig ensam" Tack för den! Spegelbilden av min ospänstiga lekamen var brutal!

Idag efter min egen springrunda uppför – nedför – uppför dubbelt så högt – nedför och tillbaka samma väg igen stretchade jag de arma musklerna i solnedgången. Några fält bort arbetade några farmare enträget med att bärga det sista av höet. Väderprognosen pratar om regn imorgon så jag förstår om gubbarna lät middagen och farmar-frun vänta.

På vår väg in mot stan har vi kört förbi prydligt staplade rader av inplastat ensilage. Hösten står för dörren i Landet Mittemot och förberedelserna pågår inför vintermånaderna. Men något sockersött har legat över fälten och det tog ett tag innan vi satte fingret på vad det var. De enorma höbalarna, som brukar ligga retsamt mintgröna i kanten av varje fält har i år bytt färg till vita och rosa! Som jättemarshmallows skimrar de i solskenet. 

Många färgkoder är nya för oss här i vår andra hemland. Om senvintern har alla kossor röda, gula och gröna markeringar på stussen. Efter lite forskning fick vi förklarat för oss att när tjuren gör entré i kohagen har han ett stort färgband på magen, och efter utfört tjänst har bakdelen av kossan fått "dagen färg". Man kan tro att det är för att han själv ska hålla reda på sina bedrifter, men det är ett färgsprakande evenemang för att farmaren enkelt ska kunna sortera kossorna efter beräknad kalvningsdatum. Ett första ultraljud som tjuren sköter själv!

Rosa ensilageplast visade sig vara allt annat än sockersött. I år var det farmarnas sätt att samla in pengar till "Rosa Bandet" kampanjen. De valde att använda enorma rosa plastband runt höbalarna istället för att sätta ett rosa band på rockslaget bland kossorna i kohagen! Cancer drabbar oavsett färg, yrkesklass och samhällsstruktur. Men är nog en sak vi i splittringens tid kan enas om: F**K CANCER!

.

.

Fotnot: Organisationen Ung Cancer driver kampanjen F**K CANCER där du kan stödja unga som drabbats av cancer. I deras webshop kan du köpa ett armband för att visa ditt stöd.

"Uttrycket Fuck Cancer rör upp känslor. Det orsakar diskussion och skapar debatt. Vi tycker att det är bra. För vi tycker att det är dags att vi börjar prata om cancer. Och vi tror att människor vågar och vill. Vi ser att behovet finns och att det enda som behövs är lite hjälp på traven. Att se ordet hjälper. Att säga Fuck Cancer hjälper."

Från Ung Cancers hemsida

Patsys sista dag på jorden

Nu börjar det äntligen röra på sig!

Tillvaron har stått still under en månad. Deppiga dagar har avlöst varandra, då vi hela tiden stoppats för kontroll bakom varje krök och varit beroende av alla för allt. Både praktiskt, känslomässigt och ekonomiskt. Det är vi egentligen fortfarande, men hittade häromdagen ett nytt driv att kämpa vidare mot vår dröm. Vi är ju så nära målet nu...

Livsmedelsverket tuggar just nu på våra 150 sidor ansökan och vi hoppas vi får besked snarast. De har lovat tre veckors handläggningstid som längst. Med risk för att vi då får ett nej och måste börja om. Men tänker man på det vill man helst inte gå upp alls om mornarna... Så vi försöker låta bli. Fokusera på allt vi faktiskt kan påverka och istället gå vidare med.

Igår fyndade vi på Återvinningscentralen. Bänkskåp av superduperkvalité täckta av flera ingrodda lager kökshistoria. Tack vare att inga andra än vi såg skatten under smutsen fick vi dem hemkörda för en spottstyver. De var bara glada att bli av med "eländet". Eländet har gjort mig, Ingrid, lycklig i dagarna två då jag med min nya såg fått sätta mina och sågens tänder i virket. Det är så obeskrivligt skönt att få göra något praktiskt iklädd snickarbyxor efter månader och månader vid datorn. Tryckfärdiga filer av vår nya bok, ny hemsida, webbutik, tittarmejl, ny resebyråtjänst, myndighetsansökningar och byte av bank har ockuperat vår tid vid varsin skärm.

 

Som en symbol för att vi nu sätter igång med allt praktiskt på allvar tog Ola igår steget: Förra husbilsägarens framlidna svärmor fick gå in i evigheten för gott. Hennes stripade namn på överslafens front , loggan som fått ge namn åt fordonet, fick ge vika för varmluftspistolen. Patsy är nu en skugga blott.

 

Reduse, reuse and recycle

Härom veckan hämtade vi virke uppe hos en farbror. Han återbrukar gamla rivningshus byggda av Nya Zeeländskt ädelträ om omvandlar dem till nya konstverk. Han lever på en vidsträckt farm med utsikt över snöbeklädda alper och dalens turkosgröna flod. Marken han äger är, efter en sommar med extrem torka, så torr att gräset prasslar i vinden.

Hans eget hus och hästarnas stall är helt byggt av återvunnet material och i kranen rinner vatten från direkt från glaciärfloden. Elen kommer från takets solpaneler och livet går lite långsammare. Han försörjer sig och sin fru på att ge lektioner i squaredans och att sälja egensnidade torkställningar att hänga ovanför den öppna spisen.

Det återvunna virket vi fick med oss hem i vår lilla Mazda Familia ska bli en ny köksbänk i vår foodtruck. Barnens rektor har hjälpt oss i sin snickeriverkstad med att hyvla och stavlimma de gamla brädorna och träet har fått tillbaka sin ädla lyster. 

Slipmaskinen surrade under våra händer i fyra timmar häromdagen och blev len som en babyrumpa. Danish oil är vad rektor Mr Shirley föreslår och det är med vördnad vi kommer såga till bänkskivan för att passa in i vårt nya rullande cafékök.

När kameran slutat rulla, del 2 av 2

Januari

När husbil, körkort och hemskolning var avbockat på listan behövde vi skissa på försörjningsplanen. Så det gjorde vi! Husbilen är stor nog att genomföra något vi länge drömt om: att bygga en foodtruck och försörja oss på espresso och surdegsbröd. Vår housetruck hade redan en fullstor ugn inbyggd!

Men för att försörja sig på espresso behövde vi få tag på en bra espressomaskin. Så det gjorde vi! Ju mer vi lärde oss, desto dyrare förstod vi att en maskin var. Särskilt en som levererar jämn kvalité oavsett väder och vind på skumpande vägar i en foodtruck. Efterforskningar i hela cafébranschens espressomaskinsvärld visade att de flesta leasar sin maskin av sitt lokala kafferosteri. Men vi förstod snabbt att få hade lust att släppa iväg en maskin på vägarna. Modlösheten smög sig på. Tills en produktutvecklingsansvarig på Underground Coffee ville prova det ingen annan gjort tidigare. Detta kafferosteri, som började sin framgång i en källare med få mynt på fickan, har valt att tro på oss. De kommer satsa på vår galna idé med en sprillans ny espressomaskin till vårt rullande hem!

För att espressomaskinen ska kunna användas i vår foodtruck så behövde elen göras om. Så det gjorde vi! Grannen på farmen är lämpligt nog elektriker och han har guidat Ola i allt som behövde installeras och kopplas om så att solceller, generator och elkabel på marknader kan användas efter behov som vår foodtrucks elförsörjning.

Husbilen är byggd i aluminium men inredd i ädelträ. En inredningsstil vi vill följa även i caféköket och vi behövde således få tag på liknande virke. Så det gjorde vi! Vi reste upp till en man som lever off the grid mitt ute i vildmarken. Självförsörjande på vatten och el via egna naturkraftverk har han en passion för återbruk och tar till vara rivningskåkar byggda i oersättligt native timber. Med hjälp av barnens skolrektor och hans snickeriverkstad kunde vi hyvla, limma ihop och slipa till brädor från en gammalt sekelskifteshus och omvandla det till byggmaterial för vår foodtruck.

Februari
Målet tycktes vara inom räckhåll, men här såväl som hemma krävs tillstånd av Livsmedelsverket. På Nya Zeeland är reglerna inte lika rigida som i Sverige, så den myndighetspersonal vi pratade med var idel positiva. Det här skulle vi ordna! Men då vi nu vill göra vad ingen tidigare har provat så finns det inga blanketter för vår verksamhet. Blanketter för "Kommersiell matlagning i privat kök" och "Foodtruck" finns. Dock har ingen tidigare kombinerat de två i ett och samma fordon. Allra minst med barn! På Nya Zeeland finns en stark entreprenörsanda och inställningen är allt som inte finns kan skapas. Livsmedelsverket ombad oss således att själva författa ansökan utan blanketter. Så det gjorde vi! På myndighetsengelska med alla de rätta termerna. 150 sidor byråkrati med allt från kalibreriing av kyltermometer till riskfaktorer vid vattenrening i ett ambulerande fordon.

Mars
Nu väntar vi på besked och vill inte börja bygga caféköket innan vi fått våra ritningar godkända. Vi ligger två månader efter vår planering och är en aning stressade över att ha missat högsäsongen då hösten är på ingång. Men bra saker som ska vara länge tar lång tid att bygga upp…

Under januari och februari har vi jobbat mot Nya Zeeland på dagarna och mot Sverige på nätterna. Vi har precis publicerat vår nya bok. För att kunna styra precis hur vi ville ha den gav vi ut den själva. Vi behövde således lära oss allt om förlag, tryckbara filer, ISBN-nummer och pliktexemplar. Så det gjorde vi! Vi gjorde vår egen layout och levererade allt direkt från vår dator till tryckeriet. Vi behövde förstå termer som big, folieprägling, bleed och kapitälband. För att sedan kunna sälja boken krävdes en ny hemsida med en webbshop, så det använde vi nätterna i februari för att skapa. Och för att kunna sälja boken i handeln behövde vi lära oss distributionspolitiken inom bokbranschen i Sverige, så det gjorde vi! Vi har på allt sätt försökt förbereda vad som komma ska.

Sǻ nådde vi till slut månaden mars och tyckte att vi behövde vila lite. Så det gjorde vi!
Hemskolningen är igång, husbilen har fått ny toalettspolningsmekanik och espressomaskinens eldragningar är färdiga. Livsmedelsverkets har våra papper på sitt bord och vi håller nu alla tummar och tår för att vi gjort tillräckligt.
"But don´t hit the road until you are happy" som en klok vän sa. Vi litar på att förberedelserna är mödan värt!

Vårt liv på undersidan och på ovansidan av klotet står båda i vänteläge. Spännande är bara förnamnet!

Efter kamerans slutat rulla, del 1 av 2

Vad hände egentligen när kameran slutat rulla och det sista var filmat för serien Familjer på Äventyr? Producenten för hela produktionen mejlade just : "Vart jag än går får jag ständigt frågan om vad som händer nu och hur ni har det."

Vi har bestämt oss för att skriva ikapp för att sedan kunna låta er följa med på äventyret i nuet.

DEL 1 av 2

Oktober
Det är nu tre veckor det sista avsnittet sändes på SVT1 och tittarna lämnade oss vid havet på fårfarmen Te Hapu. I själva verket var det i oktober 2014. Några dagar efter att seriens avslutningsscener spelats in på de gröna kullarna sammanstrålade vi med TV-teamet i byn Takaka för att filma några kompletterande scener. Engla på sin ridlektion, Alvin och Ola som spelade fotboll med fårhunden, några sista intervjuer och den fejkade pizzalunchen som till slut hamnade i avsnitt fyra.

När producenten strukit allt på sin lista delade vi en sista kopp kaffe med filmteamet efter tre veckors intensiv dygnetruntsamvaro. Intrycken var många, känslorna i oordning men själen glad. Med 90 timmars inspelat material i bagaget rullade producenten, kamerakillen och ljudteknikern iväg i den hyrda RAV4 strax före skymningen. Vad skulle hända nu? Helt plötsligt var vi lämnade ensamma med vår ovissa framtid.

Minns ni scenen där vi letade efter tillfälligt arbete på en anslagstavla och hittade jobb på the Wholemeal Café? I själva verket satt den tavlan inne på the Wholemeal och scenen var högst regisserad för att producenten skulle få ihop storyn. Lappen som egentligen fångade vår uppmärksamhet löd "Housetruck For Sale". Återigen hade the Wholemeal Café - högst oväntat - gett oss en ny vision för framtiden! Husbilen som var till salu stod parkerad ett kvarter bort och när inspelningarna var avslutade vågade vi oss dit.

Vi konstaterade två saker: det var våra drömmars husbil och den var på tok för dyr. Istället försökte vi koncentrera oss på verkligheten. Så här någon vecka in i oktober reste vi som planerat ner till vårt hyrda hus på kullen i Oamaru och barnen började skolan nästföljande måndag. Vardagen gick igång med simskola, lunchlådor, veckohandling, tvätt och läxläsning. Ola skrev resereportage till svenska tidningar, Ingrid skrev på vår andra bok och vi pustade ut i stillheten på farmen.

November
Oktober passerade och ingen av oss nämnde husbilen. Men till slut uttalades det vi alla gick och ruvade på: Husbilen var vårt drömhem och vi bara måste våga satsa!

Vi skulle bli tvungna att ta ett lån, och behövde således sätta oss in i den Nya Zeeländska bankpolitiken. Så det gjorde vi! Vi översatte bokslut till affärsengelska, fixade bankintyg som referens och lärde oss om Nya Zeelands skyhöga räntesatser. Förstod - efter många initierande ja som vändes i nej - att vi inte kunde få huslån för ett hus på hjul, inget billån för en lastbil med hus på flaket och att vi inte kunde få företagslån till en foodtruck eftersom vi skulle bo i den. I flera veckor arbetade vi heltid med att knäcka frågan och var nära att ge upp. Då skrev en vän på Facebook: "Det finns en dold dörr. Stanna upp och titta noga"
En enkel mening, men så avgörande. I vår iver att lyckas hade vi helt missat lösningen. När vi varsamt knackade på den dolda dörren så öppnades den!

Under hela bankhistorien i november levde vi med stressen att någon av de andra spekulanterna skulle nypa husbilen före oss. Alla andra hade dock samma finansieringsproblem som vi, och husbilsägaren hann bli desperat och sänka priset med en tredjedel. Som hittat! Vårt lånelöfte räckte precis och vi kommer aldrig glömma telefonsamtalet den eftermiddagen i november: "Vi tar den! Vi har pengarna. Vi för över en handpenning på studs!"

December
Husbilen var äntligen vår! Men för att kunna hämta vårt nya hem behövde vi ta lastbilskörkort. Så det gjorde vi! Under december tentade vi av körkortsteori för lastbil på engelska i vänstertrafik. Och lärde oss att lasta en långtradare ifall vi nu mot förmodan skulle behöva kunna det vid senare tillfälle. Rear overhang, tandem axle, secure load against headboard, Gross Vehicle Mass, flush lane, exhaust break… Vi tog en intensivkurs med körlektioner för att till slut klara vår uppkörning för lastbilskörkort.

Innan vi vågade köra hem vårt nya hem strax före jul övernattade vi på en camping. Vi behövde förstå hur man kopplade gasen, vattnet, solcellerna, avloppsslangen och växlingsspaken. Så det gjorde vi! Övade på hur man backar en tio meter lång housetruck, parkerar på en stormarknadsparkering och parerar rusningstrafik genom storstan en lördagseftermiddag strax före jul.

Med husbilen parkerad hemma på farmen var lyckan stor! En kringresande äventyrlig framtid i ett av världens vackraste länder låg inom räckhåll för familjen. Men för att säkerhetsställa barnens skolgång behövde vi lära oss allt om home schooling. För att inför myndigheterna kunna garantera barnens utbildning måste man skapa en individuell läroplan för varje barn och få dem godkända av Nya Zeeländska Skolverket. Så det gjorde vi! Genom djupstudier av den Nya Zeeländska läroplanen författade vi två egna. På myndighetsengelska med alla de rätta termerna. 52 884 tecken byråkrati. På självaste julafton kom brev från Skolverket och "Exemption for homeschooling" med posten.

Fortsättning följer i morgon i del 2

Drömmens förverkligande

Nu är vår nya hemsida klar så bloggen kommer så småningom flytta in där! Men vi kör dubbelt ett tag - samma inlägg både här och där.

I morse vaknade nioåringen och hade fått en vision. Han skulle gräva en grop så stor och djup att han skulle kunna gömma sig i den. Full av inspiration och övertygelse framförde han sin projektplan och undrade vart man kunde få tag på en spade. Jag bet mig i tungan med att inte ifrågasätta projektet. På Nya Zeeland har man utlyst nationell torka och marken på vår tomt är hård som cement.
”Kul! Spade finns nere i skjulet bredvid farmarens fyrhjuliga motorcykel. Vet du vart jag menar?” Glad i hågen knallade barfotabarnet nerför backen och kom åter med spaden över axeln. Efter min korta instruktion om hur man bäst gräver med hjälp av skobeklätt fotarbete satte han igång.

Ofta är det en vision eller en önskan som får oss att börja drömma. Drömma om hur det skulle vara om bara… Vår son har väldigt lätt för att gå från idé till handling, ett steg som annars kan vara det första hindret för att våga följa sin dröm. Att kasta loss. Skrida till verket. Det handlar faktiskt mest om att bestämma sig.

Han är heller inte rädd för att lära sig nya saker, anamma nya metoder eller anpassa sin plan efter de problem han möter. Ofta kan man finna sig lite förvirrad när man väl bestämmer sig för att förverkliga sin idé. Osäkerheten smyger sig på, eftersom man inte provat tidigare, och med osäkerheten kommer tvivlet. Kommer jag att klara det?

Vår son hade en liten dipp där. Men valde efter en vattendrickarpaus att inte ge upp. Han hade format sin målbild och var beredd att kämpa!
När man kartlagt problemen och skapat sig en mer verklighetsförankrad version av sin drömbild gäller det att hitta åter till sin drivkraft. Låta modet överträffa rädslan och helt enkelt fånga tillfället!

I en adrenalinkick av att faktiskt ha gjort slag i saken, vågat möta utmaningarna och fångat tillfället har förväntningarna automatiskt byggts upp. Men snart inser man att förverkligandet tar så oändligt mycket längre tid än man trodde. En modlös känsla infinner sig och orkeslöshet drabbar en. Var det inte mer än så här?

Vårt barfotabarn lämnade sin vision åt sitt öde i den påbörjade gropen. Här någonstans i processen satte han ner spaden i jorden men fortsatte aldrig… Jag ger honom min fulla förståelse och tycker han presterade långt mer än vad jag själv hade gjort. Förmodligen för att hans målbild var så stark… jag själv har aldrig drömt om att få gömma mig i en grop! Vissa drömmar ska aldrig förverkligas. Vissa drömmar kan inte förverkligas.  Men de allra flesta drömmar går att förverkliga om man tar sig förbi det här stadiet: den trägna vägen.

För femton år sedan fick vi visionen att en gång resa runt Nya Zeeland i vår egen husbil. Vi har genom vått och torrt hållit fast vid den drömmen och har idag - till slut - nått vårt mål. ”Påtår på andra sidan” som vi kaffeälskare kallar det. Om det har vi skrivit en bok. Om de 6 stegen för att förverkliga sin dröm.

Först och främst behöver man lämna det tillrättalagda och kasta loss. För att sedan möta sig själv, sin dröm och i den hitta sin självständighet. När möjligheten väl passerar behövs modet att fånga tillfället. Längs den trägna vägen utrustas man, så när den sista stora utmaningen kommer är man redo. Valet att fortsätta är då enkelt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Belöningen kommer när man övat upp sin uthållighet. Då finns det påtår att få på andra sidan.

Nu är vår nya hemsida klar så bloggen kommer så småningom flytta in där! Men vi kör dubbelt ett tag - samma inlägg både här och där :) 

Vi har fått många nya läsare efter vår medverkan i SVTs Familjer på Äventyr. Alla kanske inte känner oss så väl än, så vi klistrar in den presentation vi gjorde av oss själva på Resemagasinet Vagabond. Den skrev vi alldeles nyss när de välkomnade oss som sina nya bloggare.

"Vi är en familj på fyra som längtar efter att leva. Lite långsammare, närmre varandra.
Vi mäter tillgångar i tid och känner Livet i oss när våra sinnen fullt ut kan uppleva det vi möter. En piskande storm som river i håret, ett nybakat surdegsbröd som återkallar goda brödminnen eller doften av hemma efter många dagar på resa.

Alvin är familjens inspiratör och vaknar tidigt varje dag full av kreativ energi. Han är vår trummis och dessertexpert. En väldigt eftertänksam och omtänksam tioåring som med sin enorma teamkänsla håller ihop såväl familjen som fotbollslaget. Han som fick alla att skratta på släktmiddagen redan som sexmånaders bebis gör Livet mer lättsamt!

Engla la huvudet på sned åt nya bekantskaper redan som ettåring. Först betraktande men snart med ett godkännande leende. Vår trettonåring betraktar, tar in och bearbetar för att sedan möta Livet med en fascinerande säkerhet. Hon konsumerar böcker i samma takt vi andra andas och fascineras av hästar. Hon är trofast, uthållig och jämn. Följer med nyfikenhet de stigar hon finner och skapar en väg där hon inte ser någon upptrampad.

Mamma Ingrid personifierar Five seasons in a day. Mycket av allt. Hjärta, smärta, tårar och skratt! Hjärnan arbetar snabbt, ofta i nya banor och alltid med analysfunktionen på. Hon leker gärna med ord, och låter fingrarna flyta över pianotangenter eller gitarrhalsar. Har många strängar på sin lyra och skapar inte sällan en egen stress av sin flödande kreativitet… Började som hemtjänstassistent, fortsatte som socialarbetare,  skivproducent och ljudtekniker för att senare som mamma sadla om till surdegsbagare, författare och kursledare. Stark på ytan, skör inuti och väldigt ofta på bete utanför den givna ramen. ”Varför inte?” är Ingrids ledord.

Pappa Ola är mångsysslarnas förstepilot. Uthållig som få, nyfiken som färre och livskonstnär som färst. Han räds sällan nya utmaningar – han hittar drivet i dem. Från svagströmselektriker, taxichaufför och teaterpedagog har nyfikenheten tagit honom runt klotet som barista, trädgårdsmästare och reseledare. Av drivved från långa stränder, specialskruvar och lite elkabel skapar han de mest förunderliga armaturer. Av  espressokaffe, skummad mjölk och gott sällskap skapar han tid för Möten. ”Det borde gå” är hans motto.

Tillsammans är vi familjen Hoelstad och hemma utgörs av de fyra hörnstenarna i vår familj. Hemma är där vi befinner oss – tillsammans i nuet. Vi har pendlat mellan Sverige och Nya Zeeland i sex år och har precis arbetat oss till uppehållstillstånd i Landet Mittemot. Nu har vi således två hemländer och har hittat vårt första Nya Zeeländska hem: en housetruck – en stor husbil – som vi bygger om till en foodtruck.

Allt började när vi som nygifta backpackade runt Nya Zeeland i en bajsbrun Toyota Corolla. Där och då fick vi en speciell kärlek till landet och en dröm om att en gång leva där som familj. På the Wholemeal Café på nordspetsen av Sydön föddes visionen till det vi under tio år byggde upp som Englas Skafferi i Lännäs utanför Örebro. Vi renoverade en gammal folkskola från 1842, skapade ett vackert hem på undervåningen och ett genuint lantcafé med surdegsbageri på övervåningen. Vi drömde ständigt om att åka tillbaka, men det passade aldrig. Efter sex somrar med Englas skapade vi slut tillfället och reste tillbaka runt klotet med en 4- och en 7-åring. På familjeäventyrets första dag köpte vi en bil vi kunde sova i och arbetade oss runt på farmer mot mat och husrum. Vi lämnade vår bil hos en vän i hopp om att kunna återvända och lyckades återskapa äventyret året efter. Inför tredje resan fanns plötsligt möjligheten att få arbetstillstånd downunder som bagerska och barista under det svenska vinterhalvåret. Vi har sedan dess haft möjlighet att leva vårt liv efter högsäsong och njuta det bästa av två världar.

Vår främsta drivkraft är att uppmuntra andra att hitta sin passion. Sin dröm.
Passionen driver oss i hur vi lever. Äventyret har egentligen bara börjat!