Enkelhetens lov

Här lullar vi runt och allt går i slowmotion. Riktigt skönt och lätt att falla in i eftersom alla andra gör likadant runtomkring. Julstressen, som faktiskt fanns här också (fast mer som inför en stor midsommarfest med allt som ska ordnas) är över och NZländarna har fått semester. Shorts och flip-flop-sandaler, camping på stranden och enkelt liv med grillen i centrum.

Farmlivet påverkas inte av naturliga skäl inte så mycket av semestrar - familjen vi bor hos home-schoolar dessutom sin pojke så hä finns ingen stress över tidiga skolmornar - utan naturen och djuren fortsätter ju sin gång året runt. Här går istället livet i en jämn takt hela året. Man tar dagen mer som den kommer och inser att ingenting iaf kommer bli färdigt, så det är ingen idé att skynda. Det är förstås en sanning med modifikation, människor är ganska lika i sin strävan efter resultat överallt, men vi finner mer av det avslappnade tänkandet här än i "effektiva" Sverige. Vi anammar det gladeligen.

Dagarnas jobb innebär avv slita upp murgröna med rötterna. De växer som en korsochtvärsmatta på marken mellan träden, samt slingrar sig uppför stammarna och suger kraft från skörden. Att hitta avokados som fallit ner i grönskan är svårt så här vill de att mattan ska bort. Det är ett riktigt slitgöra och 2 timmar om dagen med det jobbet gör att man upptäcker muskler man inte visste fanns! Vi som mest tränar mus-arm och löparben hemma ;) Men det är ett tillfredställande jobb eftersom det blir tydligt synligt resultat!

Vi bor i en liten hydda och kokar soppa på en spik. Med avokado till i absurda mängder - OJ, så gott det är!! Familjen som äger farmen hamnade i en personlig knepig situation dagen efter vi kom hit och den deal att vi skulle jobba 4 timmar om dagen mot mat och husrum fick ändras. Vi står istället för vår egen mat och får bo här mot 2 timmars jobb om dagen, vilket egentligen passar oss ganska bra nu när vi väl ställt om oss. Vi förstår mer än väl hur orken i en familj snabbt kan ta slut och hur skör man är trots viljan och ambitionerna. Vi har hittat ett fint, öppet och ärligt sätt att kommunicera med familjen och är glada för det.

De har en femårig son, Ronan, som barnen haft mycket roligt ihop med så långt. Man riktigt ser hur de alla tre lägger massor av energi på att kommunicera. På svenska, engelska, med tår, fingrar, ljud och rörelser och "bla-bla-bla-språket" om inte resten räcker till. Våra barn har lärt sig att förstå väldigt mycket engelska och har från att bara stå och se oförstående ut kommit till steget att våga nicka och skaka på huvudet för att nu också hitta modet till att svara yes please eller no thanks. Till och med börja uttrycka egna önskemål. Vi peppar dem allt vi kan och gläds över att se hur de kommunicerar och upplever på egen hand. I fjol var de alltid väldigt begränsade av språkbarriären som endast vi kunde hjälpa dem över - de var väldigt beroende av oss - och det är en väldig lättnad för både dem och oss att utvecklingen går vidare.

Ni skulle sett Alvin när han spelade cricket på juldagen med en åttaårig NZ pojke. Han växte nog tio cm på den timmen. Bollsinne har han gott om och självförtroendet fick en ordentlig skjuts av att han vågade ge sig in i leken. Tänk vad en boll kan göra två barn emellan! Alvin har tidigare tyckt att all kontakt med andra än oss varit väldigt svår, jobbig och lite väl utmanande, så den här cricketmatchen var verkligen en vändpunkt som gav honom mod och uppmuntran att fortsätta kontakt med andra barn.
Alvin är vår fantastiska clown. När helst vi andra grottar ner oss kommer en uppiggande dans eller en ordvits. Bellmanhistorier är favoriten just nu. Om och om igen! Han älskar social samvaro och vill göra tillsammans. Han känner sig så hemma här så han ibland glömmer bort att vi är på NZ. Är vi ute på en utflykt kan han säga "När vi kommer hem ska jag..." åså nämner han något i Lännäs, som om vi var på väg hem till vårt hus. "Mamma, du får påminna mig om att vi är på NZ om jag tycker det är konstigt att vi ska dra murgröna. För då kommer jag ju ihåg!" Ett uttryck för att han, trots språket, känner sig väldigt väl här.

Engla njuter av alla djur vi möter. Här matar hon honörna och rastar dem utanför sitt hägn. Flyttar igelkottar från vägen så ingen ska köra på dem, livräddar pingviner på stranden, drömmer om hästritter, läser om småkryp, undervisar oss alla om fåglarnas beteenden och pratar som den naturligaste sak i världen med varje katt vi möter. Hennes redan stora hjärta och empati växer och kombinerat med den kunskap hon suger in är det en ljuvlig utveckling för en förälder att se.

Idag klipper barnen fyrverkerier av ett gammalt papper, igår lekte de skepp  i avokadoträdens kronor, de utvecklar lekar som fortgår vart vi än befinner oss. En PET-flaska och en sandal blir en raket, en bebisgunga en kittel på restaurang, den andra gungan ett serveringsbord. En pinne, lite tejp och en halv avokadokärna blir naturligtvis ett trollspö smyckat med en illgrön tuschpenna, träflisor på backen blir en hoppbana och en vanlig kvällsdusch blir ett äventyr.

Idag är det nyårsafton och vi på NZ blir de första i världen att möta det nya året. Vi är medbjudna till vänner av familjen och hoppas på en mysig kväll. Vi fick riktigt anstränga oss för att komma ihåg vart vi lagt lite snyggare kläder. Här traskar vi runt i sköna slitna trasor och ingen reagerar - alla ser likadana ut. Härligt befriande. Men också kul att få göra sig lite fin till ikväll.

Gott nytt år där ni befinner er. Nästa år kommer det bästa!